Behöver vi mer populärkultur?

Min recension av Nina Perssons gästspel med MSO i Konserthuset i lördags har tydligen inte fallit alla på läppen. Det är bra, när det gäller smak finns det många åsikter och alla ska respekteras; jag ser mig inte som någon smaköverdomare, jag delger bara mina intryck. Och det skulle aldrig falla mig in att anse att någon behöver ”vidga sina vyer” vare sig när det gäller popkultur eller atonal konstmusik.

Men min undran gällde närmast om det är försvarligt att i ett läge när MSO:s ansträngda budget inte tillåter några nyuppföranden och kräver största återhållsamhet med gästartister och -dirigenter satsa på den form av populärkultur som redan tar så stor plats i både konsertlokaler och etermedier (Melodifestivalen är ett typiskt exempel).

Grythyttan får glansen åter

-Vårt mål är att återställa Grythyttans Gästgivaregård i dess forna glans, säger Mia Spendrup. Sedan 1 maj i år är hon vd för gästgivaregården som tagits över av familjen Spendrup. Efter renoveringar, bland annat en omfattande restaurering av, målning och tapetseriGrythyttans Gästgivaregårdmia spendrup (1 av 1)ng av salongerna och uppfräschning av gästrummen har nu Grythyttan nyöppnats.

För flertalet är Grythyttans Gästgivaregård synonymt med Carl Jan Granqvist. Han tillträdde som krögare 1973 och lyckades snabbt sätta Grythyttan på den gastronomiska världskartan. Trots att han lämnade Grythyttan redan 1997 finns det mycket kvar av hans anda och han har en byst i trädgården. Men hans mest bestående insats för orten är den utbildning på högskolenivå i måltidskunskap som tillkom genom hans idoga arbete. Den äger rum i Måltidens hus, som förutom innovativa undervisningslokaler har ett omfattande bibliotek, inkluderande bland annat lejonparten av Tore Wretmans boksamling med tusentals kokböcker.

Men Grythyttans Gästgivaregård har en betydligt äldre historia än så. Den byggdes 1641 på kunglig befallning av drottning Kristina och som den del av en landsväg från Örebro, förbi Grythyttan till Hällefors för att kunna tillvara de silverfyndigheter som fanns i den här delen av BergslGrythyttans Gästgivaregårdagen. Genom århundradena genomgick gästgiveriet skiftande öden men efter andra världskriget var förfallet totalt och det köptes av kommunen i akt och mening att riva det och använda marken till något modernt, bland förslagen fanns Domusvaruhus, bilparkering och äldreboende. Men starka män på orten lyckades i sista stund få till en nådatid så att planerna på att restaurera byggnaderna och väcka gästgivaregården till liv kunde utredas. Det visade sig att så var möjligt och med hjälp av mängder av energi, uppfinningsrikedom, och AMS-pengar reste sig gästgiveriet ur förfallet. Problemet var att hitta någon som ville driva rörelsen och det var då Carl Jan Granqvist, då endast 26 år, kom in i bilden. På några år lyckades han med sitt stora kontaktnät, delvis okonventionella metoder, dristighet och enastående envishet göra Grythyttans Gästgivaregård till ett gastronomiskt centrum, känt inte bara i Sverige. Exempelvis var Grythyttan den enda plats, förutom de tre huvudstäderna, som fanns med på en amerikansk karta över Skandinavien på 1970-talet.

Stjärnglansen fanns kvar sedan Carl Jan lämnat chefskapet med med åren falnade den allt mer. Jag och min fru besökte Grythyttan flera gånger under senaste åren. Man märkte allt tydligare att det som gjort stället så speciellt: den goda, innovativa maten, det omsorgsfulla vinvalet, det hjärtliga bemötandet, kort sagt den äkta värdshusstämningen ersattes successivt av ett likgiltigt europakoncept i det högre prissegmentet. Och när vi, bara för att vi inte kunde passa de normala tiderna på grund av en föreställning av Opera på Skäret, blev tillslängda en mycket medioker riksentrecote som vi inte ens fick förtära i matsalen, var måttet rågat: Aldrig mer Grythyttan!

Det var därför med största nyfikenhet jag kom tillbaka till Grythyttan för en månad sedan. Mycket var sig likt men ändå var förändringen total: den gammaldags charmen hade fått ett nytt lyft, allt glänste, åter var alla detaljer som skapar det där lilla extra.

Jag fick en pratstund med Mia Spendrup. Hon berättade entusiastiskt om Grythyttans nygamla linje, där restaurangtemat ”Familjen Spendrups Vinkök” är en av grundbultarna. För en gammal uv som tuggat sig igenom bortåt tusen restauranger låter det som ljuv musik när hon talar att så mycket som möjligt arbeta med närproducerade svenska råvaror i takt med säsongerna eller för att citera det informationsblad jag blev tilldelad:

-Hos oss är helheten och upplevelsen av mat och dryck i kombination med miljön den serveras i det viktigaste. Vi tar inga genvägar – endast de bästa råvarorna används i både nyskapade och klassiska rätter.

Mannen som ska förverkliga detta sympatiska koncept är Erik Lindeberg, kökschef på Grythyttan och även på Loka Brunn, som även den ägs av familjen Erik Lindberg (1 av 1)Spendrup. Bara att läsa igenom hans menyer väcker både hunger och nyfikenhet och den måltid som sällskapet bjöds på – kvällens vanliga kvällsmeny – var en uppvisning i gedigen gastronomi: enkelt men oerhört raffinerat och innovativt, perfekta råvaror i varsam behandling utan onödigt bjäfs: blomkål i olika texturer med rostade hasselnötter; gös med kantareller, rösti och citronsmör; gammal ost med hjortron, dinkelsmulor och torkat renkött (!); samt variationer på hallon. Det var längesedan jag åt något så bra i Sverige.

För Carl Jan Granqvist var vinet en viktig del av måltiden och i det gamla valvet på gästgivaregården byggde han upp en vinsamling som med svenska mått var unik. Lagren har glesnat med åren och det blir en stor uppgift för de fyra sommeliererna att bygga upp en fullt fungerande cave, men en snabbläsning av vinlistan visar på åtskilliga godsaker, framför allt från Frankrike. Dessutom till priser som med internationellt mått måste sägas vara mycket modesta.

Mia Spendrup berättar vidare om planerna för Grythyttan. Man har redan bygg en ordentlig bar i en av salongerna, det gamla stallet som nu används som festlokal sommartid ska rustas upp och vinterbonas. Dessutom ska man starta en bistro, för att locka en ny kategori gäster. (Lite av samma koncept som den trestjärnige Georges Blanc använder i Vonnas i Beaujolais).

Det här börjar verka veritabel textreklam men jag måste ändå citera Mia Spendrup än en gång:

­ -Vårt mål är att vi ska ta hand om våra gäster med ett personligt värdskap så att de kan njuta av mat- och vinupplevelser i vår pittoreska och unika atmosfär.gösen (1 av 1)

En målsättning så god som någon.

Fotnot: Det här besöket på Grythyttan arrangerades av Micael Bindefeld AB och betalades av Grythyttans Gästgivaregård. Bilderna är tagna dels av skribenten, dels pressbilder som ställts till förfogande.

Grythyttan får glansen åter

-Vårt mål är att återställa Grythyttans Gästgivaregård i dess forna glans, säger Mia Spendrup. Sedan 1 maj i år är hon vd för gästgivaregården som tagits över av familjen Spendrup. Efter renoveringar, bland annat en omfattande restaurering av, målning och tapetseriGrythyttans Gästgivaregårdmia spendrup (1 av 1)ng av salongerna och uppfräschning av gästrummen har nu Grythyttan nyöppnats.

För flertalet är Grythyttans Gästgivaregård synonymt med Carl Jan Granqvist. Han tillträdde som krögare 1973 och lyckades snabbt sätta Grythyttan på den gastronomiska världskartan. Trots att han lämnade Grythyttan redan 1997 finns det mycket kvar av hans anda och han har en byst i trädgården. Men hans mest bestående insats för orten är den utbildning på högskolenivå i måltidskunskap som tillkom genom hans idoga arbete. Den äger rum i Måltidens hus, som förutom innovativa undervisningslokaler har ett omfattande bibliotek, inkluderande bland annat lejonparten av Tore Wretmans boksamling med tusentals kokböcker.

Men Grythyttans Gästgivaregård har en betydligt äldre historia än så. Den byggdes 1641 på kunglig befallning av drottning Kristina och som den del av en landsväg från Örebro, förbi Grythyttan till Hällefors för att kunna tillvara de silverfyndigheter som fanns i den här delen av BergslGrythyttans Gästgivaregårdagen. Genom århundradena genomgick gästgiveriet skiftande öden men efter andra världskriget var förfallet totalt och det köptes av kommunen i akt och mening att riva det och använda marken till något modernt, bland förslagen fanns Domusvaruhus, bilparkering och äldreboende. Men starka män på orten lyckades i sista stund få till en nådatid så att planerna på att restaurera byggnaderna och väcka gästgivaregården till liv kunde utredas. Det visade sig att så var möjligt och med hjälp av mängder av energi, uppfinningsrikedom, och AMS-pengar reste sig gästgiveriet ur förfallet. Problemet var att hitta någon som ville driva rörelsen och det var då Carl Jan Granqvist, då endast 26 år, kom in i bilden. På några år lyckades han med sitt stora kontaktnät, delvis okonventionella metoder, dristighet och enastående envishet göra Grythyttans Gästgivaregård till ett gastronomiskt centrum, känt inte bara i Sverige. Exempelvis var Grythyttan den enda plats, förutom de tre huvudstäderna, som fanns med på en amerikansk karta över Skandinavien på 1970-talet.

Stjärnglansen fanns kvar sedan Carl Jan lämnat chefskapet med med åren falnade den allt mer. Jag och min fru besökte Grythyttan flera gånger under senaste åren. Man märkte allt tydligare att det som gjort stället så speciellt: den goda, innovativa maten, det omsorgsfulla vinvalet, det hjärtliga bemötandet, kort sagt den äkta värdshusstämningen ersattes successivt av ett likgiltigt europakoncept i det högre prissegmentet. Och när vi, bara för att vi inte kunde passa de normala tiderna på grund av en föreställning av Opera på Skäret, blev tillslängda en mycket medioker riksentrecote som vi inte ens fick förtära i matsalen, var måttet rågat: Aldrig mer Grythyttan!

Det var därför med största nyfikenhet jag kom tillbaka till Grythyttan för en månad sedan. Mycket var sig likt men ändå var förändringen total: den gammaldags charmen hade fått ett nytt lyft, allt glänste, åter var alla detaljer som skapar det där lilla extra.

Jag fick en pratstund med Mia Spendrup. Hon berättade entusiastiskt om Grythyttans nygamla linje, där restaurangtemat ”Familjen Spendrups Vinkök” är en av grundbultarna. För en gammal uv som tuggat sig igenom bortåt tusen restauranger låter det som ljuv musik när hon talar att så mycket som möjligt arbeta med närproducerade svenska råvaror i takt med säsongerna eller för att citera det informationsblad jag blev tilldelad:

-Hos oss är helheten och upplevelsen av mat och dryck i kombination med miljön den serveras i det viktigaste. Vi tar inga genvägar – endast de bästa råvarorna används i både nyskapade och klassiska rätter.

Mannen som ska förverkliga detta sympatiska koncept är Erik Lindeberg, kökschef på Grythyttan och även på Loka Brunn, som även den ägs av familjen Erik Lindberg (1 av 1)Spendrup. Bara att läsa igenom hans menyer väcker både hunger och nyfikenhet och den måltid som sällskapet bjöds på – kvällens vanliga kvällsmeny – var en uppvisning i gedigen gastronomi: enkelt men oerhört raffinerat och innovativt, perfekta råvaror i varsam behandling utan onödigt bjäfs: blomkål i olika texturer med rostade hasselnötter; gös med kantareller, rösti och citronsmör; gammal ost med hjortron, dinkelsmulor och torkat renkött (!); samt variationer på hallon. Det var längesedan jag åt något så bra i Sverige.

För Carl Jan Granqvist var vinet en viktig del av måltiden och i det gamla valvet på gästgivaregården byggde han upp en vinsamling som med svenska mått var unik. Lagren har glesnat med åren och det blir en stor uppgift för de fyra sommeliererna att bygga upp en fullt fungerande cave, men en snabbläsning av vinlistan visar på åtskilliga godsaker, framför allt från Frankrike. Dessutom till priser som med internationellt mått måste sägas vara mycket modesta.

Mia Spendrup berättar vidare om planerna för Grythyttan. Man har redan bygg en ordentlig bar i en av salongerna, det gamla stallet som nu används som festlokal sommartid ska rustas upp och vinterbonas. Dessutom ska man starta en bistro, för att locka en ny kategori gäster. (Lite av samma koncept som den trestjärnige Georges Blanc använder i Vonnas i Beaujolais).

Det här börjar verka veritabel textreklam men jag måste ändå citera Mia Spendrup än en gång:

­ -Vårt mål är att vi ska ta hand om våra gäster med ett personligt värdskap så att de kan njuta av mat- och vinupplevelser i vår pittoreska och unika atmosfär.gösen (1 av 1)

En målsättning så god som någon.

Fotnot: Det här besöket på Grythyttan arrangerades av Micael Bindefeld AB och betalades av Grythyttans Gästgivaregård. Bilderna är tagna dels av skribenten, dels pressbilder som ställts till förfogande.

Rätta vägen för MSO?

Nina Persson

Ska man döma efter publiktillströmningen och ovationerna efteråt vid lördagens konsert är Malmö symfoniorkesters satsning på konceptet MSO Pops en succé. Så gott som fullsatt i Konserthuset, till största delen med en publik som normalt inte brukar gå dit, och nästan hejdlös entusiasm som avslutning. Men så var kvällens huvudperson inte vem som helst: Nina Persson, en av Sveriges mest kända och omtyckta artister med nästan 20 år i rampljuset. Med sig hade hon en egen kompgrupp och dessutom medverkade Emma Lyrén, mezzo från Malmö Opera i ett par nummer.

Och så MSO Pops, Malmö Symfoniorkester som underhållningsorkester med Jonas Nydesjö som dirigent.

Lejonparten av programmet bestod av Nina Perssons egna material, det kompletterades med lite filmmusik samt en låt av vardera Kurt Weill och Leonard Cohen. Hennes låtar kan närmast beskrivas som typisk mainstream: lättillgängliga men inte oävna melodislingor, enkla harmonier, stadigt fyrtaktsbeat, inga synkoper eller blue notes. Den musiken passar, naturligtvis, hennes röst bäst: behaglig men ack så begränsad i både omfång och dynamik; inte heller förmår varken den eller hennes agerande på scenen förmedla några känslor ut i publiken. Därför blev inte hennes tolkningar av Cohen och Weill speciellt lyckade: enbart Leonard Cohen kan sjunga Cohen och Weills ”Je ne t’aime pas” kräver massor av känslor. Det blev Emma Lyrén som fick stå för detta i duetten ”Golden Teeth and Silver Medals” och hon levererade också en härligt dekadent version av ”The Crowning” med riktig nattklubbsröst.

MSO Pops sparade inte på sirapen i filmmusiksnuttarna av Bernhard Herrman och där var det var nästan tur att det ljusa stråket hade mistor i klangmattan, annars hade det blivit för sött, men i den övriga musiken blev det ett störande moment. Och samspelet med den ganska oinspirerade kompgruppen övergick ställvis i en lågintesitetskris där Nina Persson fick svårt att komma fram.

MSO Pops-satsningen fortsätter med Tommy Körberg november och Tingsek och Lisa Miskowsky i slutet av januari. Att döma av denna första föreställning har man lyckats i föresatsen att locka nya grupper till Konserthuset och det är också helt enligt den linje som de så kallade kulturpolitikerna och deras handgångna tjänstemän dragit upp. Men är det inte en farlig väg att gå? Populärkulturen har redan så många arenor, inte minst i våra vanligaste etermedier, så den behöver egentligen inte mer plats, i vart fall inte om det sker på bekostnad av den allt mer trängda konstmusiken.

Två slags vaniljsås

Antingen färdig ”vaniljsås” i pappförpackning med:

Skummjölk, socker, vegetabiliskt fett (kokos-, palmkärne-, palm- och sheaolja), modifierad stärkelse, förtjockningsmedel (gelatin, E412, E407), emulgeringsmedel (E471), vaniljarom, salt, vanilj, färgämne (betakaroten)

cut

eller vaniljsås med:

grädde, mjölk, socker, äggulor, vaniljstång.

Den första kan du hälla över direkt, den andra kräver drygt fem minuters tillagningstid plus tid för att svalna.

Vad passar bäst till din fina äpplekaka?

Raffinerat av Rolf Martinsson

Denna recension var publicerad på Skånska Dagbladets kutursida söndag 28 september

Musica Vitae

Dirigent: Fredrik Malmberg; solist: Lisa Larsson, sopran

Musik av Arenskij, Tjajkovskij, Rolf Martinsson och Grieg

Palladium, Malmö den 26 september

Dagen efter urpremiären i Växjö fick publiken i Malmö uppleva Rolf Martinssons sångcykel ”Garden of Devotion” på Palladium i fredags. Detta uppförande, tillsammans med kvällens övriga verk skapade en konsertafton som, trots att det är långt kvar, antagligen blir ett av de bestående minnena från säsongen 2014/2015.

Fokus låg naturligtvis på ”Garden of Devotion” som kompositören skrivit i nära samarbete med kvällens solist, sopranen Lisa Larsson. Verkets tonspåk är typiskt Rolf Martinsson men han har utvecklat detta ytterligare: det är melodiöst, skenbart enkelt, men ändå mycket avancerat i melodik och harmonier, tidlöst vackert med en svag men omisskännlig doft av symfonisk jazz. Texten är hämtad från dikter av den indiske sekelskiftespoeten Rabindranath Tagore och musiken följer elegant hans känslofulla, ställvis nästan svulstiga poesi. Och Lisa Larssons glittrande och klangrika, ja rent ljuvliga sopran fångade och förmedlade både den raffinerade musiken och texternas känslor. Det är inte ofta som nyskriven musik skänker sådan odelad musikalisk lycka.

Lisa Larsson fortsatte efter paus med en rapsodi betitlad ”Love Story”, sånger av Edvard Grieg i bearbetning för stråkorkester av Ingvar Karkoff. Lika enstående som i Rolf Martinssons verk var hennes framförande här – en världssopran som bjuder på sitt allra bästa.

Musica Vitae inramade konserten med två orkesterverk med ursprung i Peter Tjajkovskij: inledningsvis Variationer över ett tema av Tjajkovskij av Anton Arenskij och som avslutning hans Serenad för stråkar i C-dur. Variationerna var ett behagligt, lättsmält men inte banalt stycke musik, perfekt som uppvärmare i fint framförande och i Serenaden visade Musica Vitae med dirigenten Fredrik Malmberg att man är en av Sveriges ledande kammarorkestrar med utsökt ton och fulländad precision.

Blåst av Bocuse

Min fru och jag har sedan mitten av 1990-talet kuskat runt i Frankrike minst ett par veckor varje år, bott på hotell och ätit på restauranger av olika klasser, från enkla hål i väggen och konstiga värdshus in the middle of nowhere till fashionabla etablissemang med en eller två stjärnor i Guide Michelin. Trestjärnigt hade vi avhållit oss från, mest av den orsaken att notans storlek ökar med kvadraten på antalet stjärnor. Men i våras skulle det ske. Vi totade ihop en resa tillsammans med ett par goda vänner där höjdpunkten skulle bli en middag hos Paul Bocuse i Collonges-au-Mont-d’Or utanför Lyon, en av världens mest kända restauranger. Högsta betyg, tre stjärnor och fem bestick i Guide Michelin, dessutom en radda av superlativer som exempelvis ”varje assbocuse2 (1 av 1)iett är en inkarnation av de vackraste sidorna av den franska gastronomin.” Och billigt var det inte men som Guiden stolt kommenterar de trestjärniga ställena: ”exceptionellt kök, värt en speciell resa.” Våra förväntningar var på topp.

Vi borde ha anat ugglor i mossen redan när vi anlände: stället var eklärerat med en smakfullhet som hos ett ambulerande tivoli, konstiga pappfigurer var uppställda överallt och entrétrappan full av folk som fotograferade varandra eller sig själva för att mms:a till vänner eller lägga in i familjealbumet. Det var mer Las Vegas än en fransk stjärnkrog.

Vi bockades av från en lista och eskorterades i hög fart till andra våningen där vi försedda med var sin meny skuffades ner vid ett bord. Sedan hände ingenting. Och ingenting. Nå, det var många gäster som kom på en gång så det var väl bara att vänta. Så småningom dök där upp en kypare och vi beställde aperetifer. En i sällskapet ville ha en gin och tonic och valet av ginsort väckte kyparens intresse, spritmärkena flöt ur munnen på honom som bibelcitaten ur ett jehovavittne. På bättre franska krogar brukar fördrinkarna beledsagas av ett urval små godsaker men icke här – inte ens några nötter eller salta pinnar. Nåväl vi beställde vår meny: queneller med sauce Nantua (kräftstjärtar och svamp) till förrätt och Poulet de Bresse med murkelsås till varmrätt; därefter ost och dessert – en äkta ”menu lyonnaise”. Och så vin, jo han skulle kalla på sommelieren. Denne kom i kort galopp, slängde till mig ett par tjocka vinlistor och försvann med samma fart. Det var ingen hjälp att vänta där men så småningom lyckades jag hitta passande viner som inte skulle sätta oss på bocuse3 (1 av 1)fattighuset.

Vi läppjade på våra drinkar och hoppades att även om servicen var lite hipp som happ så skulle väl maten vara utomordentlig. Vi befann ju oss trots allt i en gastronomisk helgedom.

Den parad av amuse-bouches som vi hade förväntat oss visade sig bestå av en liten kopp Creme Ninon, en soppa på gröna ärter, ljus kalvbuljong och vitt vin som rätt tillagad kan vara en riktig höjdare särskilt om man toppar den med en lite champagne strax före serveringen. Den här Ninonen hade stått i sina koppar en lång stund, den var rumstempererad, de mixade ärterna hade sjunkit till botten och aromen var – ja just det: obefintlig.

Quenellerna var stora som arméns oxjärpar och det fanns kräftbitar i såsen. Smaken var väl OK men inget uppseendeväckande – de queneller vi åt till lunch dagen före på en enkel bouchon i Lyons gamla centrum var betydligt bättre.

Så var det dags för huvudrätten. Poulet de Bresse är hönsfåglarnas konung, uppfödd i det fria enligt stränga regler som gebocuse1 (1 av 1)r ett kött som är rent ljuvligt i både smak och textur. Det vi fick på tallriken smakade inte Poulet de Bresse, det smakade död fågel. Smaken på såsen var absolut godkänd; ännu bättre hade den blivit om man hade sköljt murklorna ordentligt. Det kraskade rejält av sand i munnen. När jag efter många om och men lyckades få kyparens uppmärksamhet kom han med en lam ursäkt och erbjöd ett glas vin till desserten som plåster på såren.

Och måltidens avslutning höll ungefär samma klass: ett hyfsat men inte mer urval av ostar och ett dessertbord som inte gjorde någon glad – creme brulée som stått framme en lång stund, smaklösa babas stora som pingpongbollar och choklad som blivit kletig för att ta några exempel.

Men det värsta var trots allt inte den mediokra maten. Det var den totala avsaknaden av gästfrihet och vänlighet. Det verkade som om bemanningen ansåg att gästerna skulle vara tacksamma för att bli insläppta på detta fina ställe, stoppa i sig maten, hålla käften, betala och snabbt försvinna. Det är så långt från den fina gästgivartraditionen man kan komma.

Jag skrev ett brev och framförde mina synpunkter. Svaret kom så småningom: Nästa gång jag kom dit skulle jag kontakta den och den. Jag tänker inte komma till Paul Bocuse i Collonges-au-Mont-d’Or någon mer gång. Det finns hundratals restauranger över hela Europa som tar emot mig på bättre sätt.

Guldkorn…eller?

Björn Uglem från Avaträsk i Västerbotten har börjat producera en kaviar gjord av rom från fjällröding som enligt SVT:s Västerbottennytt skulle lanseras på Smakfestivalen i Umeå sistlidna helg. Bra intiativ, rom från laxfiskar är mycket gott med Kalix löjrom som sin främsta företrädare och man kan få tag i rom från lax, sik och forell också.

Men Björn Uglem har vidare vyer än så. Hans rödingrom ska kosta 230 000 kronor kilot, ungefär tvåhundra gånger så mycket som Kalixrommen. Den mindre bemedlade erbjuds smakprov för 230 kronor per romkorn.

Stolligheter finns det gott om inom matvärlden, tänk bara på den brittiske krögare som har världens dyraste dessert på sin meny, en i sig ganska ordinär chokladvariant, dekorerad med mängder med bladguld för att få upp priset.

Och visst kommer Uglem att få avsättning för sin rödingrom, främst bland de grupper som anser det lovvärt att beställa in den finaste (dyraste) champagnen bara för att hälla den i avloppet. ”Vaska” heter det visst på deras språk.

Mer om Uglems rom finns på:

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vasterbottensnytt/rom-fran-avatrask-dyrast-i-varlden

En läckerbit av blomkål

Just nu är blomkålen som finast. Prova med att göra en elegant förrätt med rostade blomkålsbuketter (penslade med ytterst lite smör och rostade i 230 graders ugnsvärme cirka en halvtimme) till det liten emulsion av mjukkokt blomkål, körd i mixer med lite grädde och en nypa salt. Strössla över rostade hasselnötter. En ung röd bourgogne eller beaujolais passar bra till.

Detta recept härstammar från Grythyttans kökschef Erik Lindberg.

Surdeg – ibland i övermått

När de gamla hembagerierna försvann ett efter ett blev vi konsumenter hänvisade till maskinbakat stordriftsbröd, mestadels sött, svampigt och med mängder av kemikalier för att korta framställningstiden och öka lagringsdugligheten – eller också baka vårt bröd själva; i sig en nöjsam och intressant sysselsättning men ack så tidsödande. Nu har småbagerierna kommit tillbaka om än i ny kostym och trenden går alltmer emot långjästa surdegsbröd med spännande mjölblandningar och de stora brödfabrikerna börjar också haka på trenden dock utan att överge kemikalietillsatserna.

Men ibland kan trenden gå för långt. Surdegens normala milda syra förstärks med surgörande tillsatser – ibland blir det så surt att det nästan bränner på tungan och smaken på eventuella pålägg försvinner. Och denna trend ger också upphov till andra stolligheter: surdegsjästa kanelbullar med dinkel i mjölblandningen må kanske vara nyttigare men är definitivt inte gott. Kanelbullar är ett njutningsmedel som ska bakas med finaste vetemjöl, bagerijäst och mycket smör, socker och kanel och som allra andra njutningsmedel ska de nyttjas med måtta.

×