Halvannan timmes träblås

Malmö symfoniorkester smygöppnar säsongen med tre kammarkonserter som ska ge närbilder av orkesterns olika sektioner – stråk, träblås och brass. Alla tre verkade mycket intressanta men eftersom jag som alla andra är slav under Kronos, tiden, så fick det bli halvannan timme med träblås på Palladium i Malmö i fredags kväll. Dirigent var norrmannen Ole Kristian Dahl, fagottist med många järn i elden, bland annat coachar han träblåsmusiker och ger masterclasses över hela världen.

Programmet inleddes med Beethovens Oktett för blåsare, ett verk skrivet 1792, under hans tidiga period, och sedan bearbetat och utvidgat till hans första stråkkvartett. Man fortsatte med ”Célestes Schubertiade” av Jean Françaix och avslutade med Mozarts Serenad nr 10, ”Gran Partita”. En väl avvägd blandning med verk som inte spelas alltför ofta. Faktum är Jean Françaix var en ny bekantskap för mig. Jag känner till hans namn men har inte vad jag kan komma ihåg hört något av hans musik. Hur det lät? Klart melodiskt, läckert men inte uppseendeväckande, en fransk Leroy Anderson ungefär.

Det märktes att det var verkliga proffs som konserterade. Perfekt instrumenthantering med dito klang och stor musikalisk känsla. Framförandet av Beethovenoktetten var njutningsfullt utan reservation men Mozarttolkningen var inte riktigt i min smak; för mycket romantik och för litet rokoko, det lät som om man förflyttat verket 50 år framåt i tiden.

Duell om Elgar

Melbourne Symphony Orchestra; dirigent: Sir Andrew Davis; solist: Truls Mørk, cello; musik av Richard Strauss, Berlioz och Elgar.

Tivolis Konsertsal den 25 augusti.

MSO Chief Conductor Sir Andrew Davis Conducts the Melbourne Symphony Orchestra c Lucas Dawson Photography - resized (2)

Det blev en viljornas kamp på podiet i Tivolis konsertsal i måndags när den norske cellisten Truls Mørk var solist framför Melbourne Symphony Orchestra under Sir Andrew Davis i Edward Elgars Cellokonsert i e-moll.

Verket i sig är en elegi över första världskrigets meningslösheter och en hyllning till Elgars hustru som dog 1919. Det romantiska tonspråket är ställvis nästan övertydligt men grundtonen är lågmäld. Vid framförandet i måndags tog solisten fasta på sorgesången, det stillsamma i en strikt sparsmakad tolkning medan dirigenten med sin jättelika orkester var ute efter ett mer ohämmat känsloflöde med starka kontraster. Duellen blev intressant men inte helt behaglig för lyssnarna. Det är också omöjligt att utse någon vinnare: solisten var en aning för tillbakahållen och dirigenten för yvig; klart är i vart fall att Truls Mørk är en fantastisk cellist med stor musikalisk känsla och underbar ton i instrumentet och att Sir Andrew är en mästare på pulten.

Melbourne Symphony Orchestra är Australiens äldsta orkester och har en mycket omfattande verksamhet. För mig var det en ny men mycket givande bekantskap; småfiolerna hade en tät och ganska spetsig klang, det mörka stråket och träblåset fylligt och synnerligen välartikulerat och blecket en militärorkesters kraft. Den klangbilden passade perfekt till konsertens två andra verk: Richard Strauss tondikt Don Juan och Hector Berlioz Symphonie Fantastique. I framförandet av de verken fick också Sir Andrew till fullo utveckla de kvaliteter som gjort honom till publikfavorit framför BBC Symphony Orchestra och som musikalisk chef i Glyndebourne: känslan för dramatiken i musiken, det spektakulära, den musikaliska showen.

Han behandlTruls  Mörkade både Strauss och Berlioz nästan van Goghskt: breda kraftiga penseldrag, klara starka färger, inga små eleganta ciseleringar, inga tillfällen till andhämtning och eftertanke. Dynamiken var bred, fortissimona vrålande och bromsen obefintlig på bleck och slagverk.

Jag är normalt inte förtjust i sådana här ohämmade orkesterutlevelser men fasen vet om det är bästa sättet att närma sig just dessa två kompositioner. I vart fall var det medryckande, intressant och mycket underhållande. Och publiken i Tivoli verkade vara inne på samma linje; endast ett extranummer kunde hejda de långa ovationerna.

Fint träblås på Bosjökloster

höör1 (1 av 1)Förra veckan ägde Nordic Woodwind Encounter rum på stiftsgården i Höör. Omkring 60 studenter från musikhögskolor i olika delar av världen samlades till masterclasses för delar av eliten bland svenska och internationella träblåssolister. Det är något som inte gjort mycket väsen av sig (ursäkta den dåliga vitsen); hade ett evenemang av samma dignitet ägt rum inom idrottsvärlden skulle uppmärksamheten förmodligen ha varit betydligt större.

De intensiva studiedagarna avslutades i söndags med en konsert tillsammans med kammarorkestern Musica Vitae i Bosjöklosters loge. Programmets rubricerades som ”Mozart & Friends” (varför engelska just där?, ingen av vännerna var ju engelsman) och innehöll förutom musik av Mozart också av Vivaldi, Carl Maria von Weber och Domenico Cimarosa.

Till att börja med kunde man än en gång konstatera att Musica Vitae är en mycket skicklig ensemble. Det inledande framförandet av Vivaldis Concerto in D för stråkorkester hade all lätthet, pregnans och klangskönhet man kan önska; och som ackompanjerande ensemble till träblåssolisterna visade de på utmärkt förmåga till anpassning och stöd.

För att så många som möjligt av solisterna skulle få möjlighet att visa upp sig delade man upp de olika verken så att varje sats hade sin solist. Säkert bra för de uppträdande och på sätt och vis intressant även för publiken. Men också ganska förödande för verken som sådana: applåder och applådtack störde kontinuiteten och naturligtvis var det stört omöjligt att få fram en konsekvent tolkning. OK, visst var det ett slags skolavslutning men stundtals fick man intryck av att huvudsaken var inte att ge publiken en fullödig musikalisk upplevelse utan att så många som möjligt skulle få framträda.

Men solistskiftena ledde i en del framträdanden till lyckade resultat. Särskilt märkbart var det i Webers Klarinettkvintett för orkester (?) där Linda Johanssons djupt känslofulla och tonrika tolkning av Fantasia-satsen kompletterades mycket förtjänstfullt av Gustav Wetterbrandts humoristiska nästan ironiska och mycket virtuosa framförande av Rondot.

Och visst blev det många tillfällen då det genomgående tekniskt skickliga uppvisningsspelandet övergick i fullödigt musicerande: Bodil Kindlundhs eleganta menuetto ur Mozarts Fagottkonsert, Elisabeth Nilssons och Frans Hagermans fräscha spel i Cimarosas Konsert för två flöjter och – naturligtvis – Hermann Stefánssons underbara tolkning av adagiot i Mozarts Klarinettkonsert; men så är han ju också soloklarinettist i Kungliga Filharmonikerna och professor i klarinettspel.

Musik på Bosjökloster fortsätter nu på söndag med en önskekonsert med Helsingborgs symfoniorkester med Mats Rondin som dirigent och Carl-Jan Granqvist som presentatör.

Bilden: Klarinettisterna Linda Johansson och Gustav Wetterbrandt tackar för välförtjänta applåder.

Fint träblås på Bosjökloster

höör1 (1 av 1)Förra veckan ägde Nordic Woodwind Encounter rum på stiftsgården i Höör. Omkring 60 studenter från musikhögskolor i olika delar av världen samlades till masterclasses för delar av eliten bland svenska och internationella träblåssolister. Det är något som inte gjort mycket väsen av sig (ursäkta den dåliga vitsen); hade ett evenemang av samma dignitet ägt rum inom idrottsvärlden skulle uppmärksamheten förmodligen ha varit betydligt större.

De intensiva studiedagarna avslutades i söndags med en konsert tillsammans med kammarorkestern Musica Vitae i Bosjöklosters loge. Programmets rubricerades som ”Mozart & Friends” (varför engelska just där?, ingen av vännerna var ju engelsman) och innehöll förutom musik av Mozart också av Vivaldi, Carl Maria von Weber och Domenico Cimarosa.

Till att börja med kunde man än en gång konstatera att Musica Vitae är en mycket skicklig ensemble. Det inledande framförandet av Vivaldis Concerto in D för stråkorkester hade all lätthet, pregnans och klangskönhet man kan önska; och som ackompanjerande ensemble till träblåssolisterna visade de på utmärkt förmåga till anpassning och stöd.

För att så många som möjligt av solisterna skulle få möjlighet att visa upp sig delade man upp de olika verken så att varje sats hade sin solist. Säkert bra för de uppträdande och på sätt och vis intressant även för publiken. Men också ganska förödande för verken som sådana: applåder och applådtack störde kontinuiteten och naturligtvis var det stört omöjligt att få fram en konsekvent tolkning. OK, visst var det ett slags skolavslutning men stundtals fick man intryck av att huvudsaken var inte att ge publiken en fullödig musikalisk upplevelse utan att så många som möjligt skulle få framträda.

Men solistskiftena ledde i en del framträdanden till lyckade resultat. Särskilt märkbart var det i Webers Klarinettkvintett för orkester (?) där Linda Johanssons djupt känslofulla och tonrika tolkning av Fantasia-satsen kompletterades mycket förtjänstfullt av Gustav Wetterbrandts humoristiska nästan ironiska och mycket virtuosa framförande av Rondot.

Och visst blev det många tillfällen då det genomgående tekniskt skickliga uppvisningsspelandet övergick i fullödigt musicerande: Bodil Kindlundhs eleganta menuetto ur Mozarts Fagottkonsert, Elisabeth Nilssons och Frans Hagermans fräscha spel i Cimarosas Konsert för två flöjter och – naturligtvis – Hermann Stefánssons underbara tolkning av adagiot i Mozarts Klarinettkonsert; men så är han ju också soloklarinettist i Kungliga Filharmonikerna och professor i klarinettspel.

Musik på Bosjökloster fortsätter nu på söndag med en önskekonsert med Helsingborgs symfoniorkester med Mats Rondin som dirigent och Carl-Jan Granqvist som presentatör.

Bilden: Klarinettisterna Linda Johansson och Gustav Wetterbrandt tackar för välförtjänta applåder.

Välljud på Isidors kulle

huaröd3 (1 av 1)Malmöfestivalen har många poänger: mycket musik, många artister, grandiost folkmyller, stekos från alla världens hörn. Men en vecka Malmöfestival är fruktansvärt mycket. Därför flydde jag staden i lördags och begav till den del av östra Skåne som inte ens den vildaste mäklare kan kalla Österlen, till Huaröd och Musikmötet på Isidors kulle, ett evenemang som efter några års törnrosasömn nu åter väckts till liv.

Den drivande kraften bakom Musikmötet är Mats Rondin, framstående cellist och numera också dirigent, skapare av och ledare för Huaröds kammarorkester, en samling välmeriterade stråkmusiker från hela Sverige; ensemblen var naturligtvis en av hörnstenarna vid det fyra timmar långa evenemanget. Den fick sällskap med en räcka skickliga musikanter ur olika genrer där dunka-dunkat tacknämligt nog lyste med sin frånvaro.

Det blev en festival i miniformat, allt var värt att lyssna på, en del var underbart njutningsfullt, en del mer underhållahuaröd4 (1 av 1)huaröd6 (1 av 1)nde. Dessutom fick vi i publiken stifta huaröd8 (1 av 1)bekantskap med ett för de flesta okänt musikinstrument; theremin, en elektronisk apparat som uppfanns på 1920-talet; den har använts ganska ofta i studioproduktioner men sällan på estraderna; det är en theremin som spelar ledmotivet i tv-serien Morden i Midsomer. Men det har skrivits mycket för theremin och den är användbar även i annan musik. Det visade Carolina Eyck, virtuos på instrumentet. Hur det lät? Jo, intressant men mycket säreget. För att komma med en kulinarisk liknelse: som surströmming, njutbart i småportioner för vanliga dödliga men bara afficionados kan uppskatta det som huvudrätt.

Nu var Carolina Eyck och hennes theremin bara en del i det omfattande programmet. Hans Pålsson, den excellente pianisten, spelade solo verk av bland andra Chopin, Mendelssohn och Clementi. Och tillsammans med Mats Rondin ”In the silence of nature” av Staffan Storm, ett framförande som för mig blev en av höjdpunkterna.

Och Viktoria Tolstoy: härligt bett i rösten, enastående scennärvaro och nästan outsinlig energi, jazz av absolut toppklass. Och Bengan Jansson, en mästare i att jucka bälg och sångare med stor personlighet. Och Philip Jalmelid, musikalsångare med ett framförande av ”Anthem” ur Chess som kändes långt ner i tårna. Och den välljudande orkestern; och inte minst Mats Rondin själv, benådad cellist, intensiv dirigent och småputtrig konferencier. Och allt annat… Sällan har fyra timmar gått så fort trots halvkyligt gråväder med regn i luften.

Det är bara att hoppas att det blir fler musikmöten på Isidors kulle. Det är sådant som behövs som motvikt till dunka-dunkat.

Bilder:

överst:Mats Rondin i kostymkavaj och shorts leder Huaröds kammarorkester
andra raden från vänster: Viktoria Tolstoy, jazzdrottning med  bett  i  rösten; Bengan Jansson, dragspelsvirtuos och mycket  mer; Carolina Eyck med sin theremin

Effektiv destruktion av Wagner

NIBELUNGENS RING

operatetralogi av Richard Wagner

Dirigent: Kirill Petrenko; kormästare: Eberhard Friedrich; regi: Frank Castdorf; scenografi: Aleksandar Denić; kostym: Adriana Braga Peretzki; ljus: Rainer Casper; video: Andreas Deinert

Buropen var många och låRheingold1 (1 av 1)nga – de lär ha slagit rekord – när Frank Castdorfs uppsättning av de fyra operorna i Richard Wagners Nibelungens Ring hade premiär vid Bayreuther Festspiele förra året. Och åtskilliga operakritiker i både press och övriga medier öste mängder av galla över den. Nu är det inte ovanligt med högljutt buande i Festspielhaus och operakritiker är ofta ett konservativt släkte; det var därför med stor förväntan jag såg fram mot att få bilda mig en egen uppfattning. Normalt brukar Bayreuths regissörer bearbeta och finslipa sina verk inför varje år; så icke Frank Castdorf, han lät meddela att han inte hade tid. Så årets uppsättning är en direkt kopia av premiäråret 2013.

När ridån gick ner för Ragnarök var det bara att konstatera att buandet borde ha varit ännu mer höggljutt och kritiken ännu beskare.

I bussen tillbaka till hotellet hörde jag: ”Man würde eher blind gewesen sein”, man borde hellre ha varit blind. Det är en utmärkt sammanfattning. Orkester och kör är, som vanligt i Bayreuth, av världsklass, sångarna likaså, och dirigenten Kirill Petrenkos tolkning helt enastående: snabb och energisk, med bred dynamik. Borta är alla onödiga bombasmer, han tonar ner det tunga blecket till förmån för träblås och stråkar. Det är en ren och högstämd Wagner, kanske med en aning mer sötma än man är van vid men oerhört nyansrik och i högsta grad njutbar.

Till detta har Frank Castdorf skapat en inscenering som är inkonsekvent och full med tillagda onödigheter. Den kompletteras följdriktigt med en scenografi av Aleksandar Denić som är nästan katastrofal för den musikaliska upplevelsen och dessutom videoprojektioner av tvivelaktig kvalitet. Det blir ingen fröjd för ögat.

Castdorfs tema är att oljan är vår tids Rhenguld. Alltså placerar han Valhall på en bensinmack med tillhörande motell och simbassäng där Rhendöttrarna skvätter vatten omkring sig. Men det enkla temat blir för litet att hålla sig till, han lägger till en rejäl dos fundamentalistisk kommunism, en omgång revolutionsromantik av 1970-talsmodell och mycket ovidkommande erotik eller snarare pornografi. Wotan blir en fruntimmersrädd slusk, Siegfried en sexfixerad maniker. Och tro inte att han använder Nothung, sitt förtrollade svärd, för att döda den till drake förvandlade Fafner, det blir mer revolutionärt rätt med skottsalva från en kalasjnikov. Men de verkligt dramatiska höjdpunkterna, exempelvis när Siegfried väcker Brünnhilde, Hagens mord på Siegfried och Ragnarök, världens undergång, skyndar Castdorf förbi som vore de ovidkommande.

Gudarna ska veta att Wagners stora epos i sig är fyllt med besynnerligheter och tankeluckor. När Frank Castdorf fyller på med sitt hjemmelavede gods blir resultatet snudd på obegripligt; det krävs att man är väl insatt i originalet för att överhuvud taget kunna hänga med.

Men än värre är scenografin, signerad Aleksandar Denić. Han arbetar genomgående med vridscen, som bara det är en styggelse: den begränsar djupet och skapar en tvådimensionell bild. Dessutom packar han detta utrymme fullt med allsköns bråte i där trappor och plattformar tar stor plats. I dessa konstruktioner tvingas de medverkande stå och sjunga. Akustiskt är detta mycket skadligt. När sångarna inte har stöd från golvet försvinner mycket av övertonerna; hur de än tar i mattas glansen i stämmorna.

Trots allt finns det ljuspunkter även i detta kompakta mörker. I första akten av Valkyrian är de sceniska konstigheterna dämpade till ett minimum och Johan Botha och Anja Kampe som Siegmund och Sieglinde bjuder på en både sångligt och scenisk storartad föreställning. Catherine Foster gör en otroligt välsjungen Brünnhilde, liksom Lance Ryan som Siegfried och Wolfgang Koch som Wotan/Vandraren.

Frank Castdorf är ingen klåpare, han har hyllats och belönats flerfalt för sina uppsättningar. Man kan undra varför han åstadkommer något sådant här. I programboken skriver han själv om och har med utdrag ur långa essäer om ironi. Förmodligen ligger nyckeln där: han vill göra en ironisk version av Wagners storverk och därmed ge den etablerade Bayreuthpubliken en rejäl spark i baken. Men sparken missar målet och landar i ansiktet på honom själv.

Bild: Gudarna på besök i dvärgarnas rike: Norbert Ernst som Loge, Burkhard Ulrich som Mime och (i bakgrunden) Wolfgang Koch som Wotan. Foto: Bayreuther Festspiele/ Enrico Nawrath

Hedeland höjer ribban

TRUBADUREN

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Salvatore Cammarano och Emanuele Baradari

Dirigent: Martin Nagashima Toft; regi: Wang Xiaoying; scenografi: Liu Kedong; kostym: Zhao Yan; ljus: Liu Jianzhong och Claus Pedersen

Medverkande: Hector Sandoval, Audun Iversen, Oleysa Petrova, Kari Postma, Jakob Zethner, Fredrikke Kampmann, Otte Ottesen

Collegium Musicum Opera Hedelands kor, kormästare: Felipe Carvalheiro; Iberisk showteam, statister

Opera Hedeland 8 augusti

Det var nog flera äOpera Hedeland Troubaduren-3 (2)n jag som höjde förvånat på ögonbrynen när Opera Hedeland gick ut med att ett kinesiskt produktionsteam skulle svara för 2014 års uppsättning av Trubaduren. Verdi med kinesisk touch, blir det inte väl långsökt, en konstlad ansträngning att hitta nya vinklar på ett verk som överhuvud taget inte har något med Kina att göra? Men förutfattade meningar är en sak, verkligheten en annan. Det blev uppsättning som ställer sig långt fram i raden bland Opera Hedelands produktioner: musikaliskt fullvärdig och estetiskt mycket tilltalande.

Regissören Wang Xiaoying presenterar verket i en strikt, nästan sluten form med grafisk skärpa. De agerandes rörelseschema är mjukt och behärskat, utspelet väl avvägt och den stora öppna vridscenen utnyttjas över hela ytan. Scenografin består av två träkonstruktioner, en strikt och välarbetad, en av råa trädgrenar; rekvisitan är obefintlig. Den sofistikerade ljussättningen både skapar stämning och riktar publikens fokus rätt. Och spelplatsens speciella förutsättningar utnyttjas väl: man ser nunnornas tåg närma sig mot scenen, en skvadron ryttare i fjärran illustrerar tåget mot fienden. Det ger utsökta extra dimensioner.

Handlingen är flyttad från 1300-talets Spanien till 1500-talets Kina, en höjdpunkt i landets historia. Originalets europeiska zigenarkultur är flyttad till motsvarande kinesiska folkgrupper som faktiskt har flera beröringspunkter med de europeiska. Och Verdis verk tål förflyttningar i både tid och rum; vad han skildrar är människorna, deras känslor, framgångar och tillkortakommanden, inte strikta historiska skeenden. Vad som blir kvar av kinesiska är de överdådigt vackra kostymerna och att gongar ersätter städ i smideskören. I övrigt är det som vilken välspelad opera som helst.

Trubaduren är känd som operan med den tillkrånglade, nästan omöjliga intrigen och den enastående musiken. Intrigen kan inte ens regissören Wang Xiaoying göra något åt men han skapar utrymme för orkester och sångare att exponera sig fullt ut. Dirigenten Martin Nagashima Toft håller ett spänstigt tempo med tonskön men något tillbakahållen klang i orkestern, kören också en aning dämpad men tät och mycket välljudande.

Solisternas prestationer är samtliga i topp. Olesya Petrova sjunger en otroligt intensiv Azucena med färgrik kraftig mezzo och ett utspel som det slår gnistor om och Kari Postmas Leonora är rent ljuvlig i sin sopran med läckra koloraturer. Hector Sandoval agerande är välbalanserat och han sjunger med äkta italiensk tenorbravur; tredje aktens höga C sitter perfekt. Audun Iversen som Greve Luna kan lägga ännu en storartad rolltolkning till sina övriga med mycket klangrik baryton och myndig aktion. Och Jakob Zethner som Ferrando bjuder på en mycket välsjungen basaria i första akten.

Det verkar som att Opera Hedeland går från klarhet till klarhet, för varje år höjs kvaliteten. Och till de fina uppsättningarna får man lägga den upplevelse som naturen vid Hedehusene ger. Det är ett mycket speciellt sett att avnjuta opera som väl motiverar ansträngningarna att ta sig dit.

Höörsoperan imponerar

LA SCUOLA

opera med musik av Albinoni, Cimarosa, Galuppi och Pergolesi och recitativ av Viggo Edén och med libretto av Tord Nihlén

Regikoncept: Tord Nihlén; personregi: Matti Edén; dirigent: Viggo Edén; scenografi och ljus: Tord Nihlén; kostym: Ann Walton; commedia dell’arte-pantomim: Isabella Amirelli

Urpremiär på Kulturhuset Anders i Höör 7 augusti

Så otroligt välgjort det är! Det var min första tanke bara några minuter in på urpremiären av La Scuola, Höörs sommaropera 2014. Genomarbetad och stilfull scenografi, välgjorda kostymer och masker och en pantomim som ger illusion att vara så luftigt enkel och improviserad som bara åtskilliga timmar av mödosamt repetitionsarbete kan åstadkomma. Likaså klangen i orkesterensemblen: klar barockton med den lilla spetsighet som krävs, väl avvägd balans i stämmorna och friskt, mycket elegant tempo. Och sångarnas prestationer vittnade om omsorgsfull instudering och god förtrogenhet med materialet.

Lapptäckesoperor (eller patchwork som det heter på modern svenska) verkar ha blivit något av en fluga bland sommaroperorna i år. Men lapptäcken kan som bekant göras på olika sätt: Det går att klippa till några bitar hipp som happ och smacka ihop dem med textillim eller också välja bitar med omsorg, lägga ut dem i ett smakfullt mönster för att sedan noggrant sammanfoga dem till en tilltalande enhet. Viggo Edén och Tord Nihlén, de två skaparna av La Scuola, har valt den senare vägen. Musiken är vald för att ge ett homogent intryck; visste man inte bättre skulle man tro att de olika styckena härrör från samma kompositör och de binds samman av välskrivna recitativ. Och libretton är en självständig nyskapelse som bär på en historia med nog så aktuellt budskap, dessutom tätt formad efter musiken.

Samma noggrannhet finns också i regin: masscenerna är imponerande och Matti Edéns personregi är mycket bra: det är riktigt agerande, inte stolpig amatörteater man får uppleva. Och om de sångliga insatserna intet annat än gott: soloprestationerna får med beröm godkänt och ensemblerna är rent örongodis, kanske det bästa någonsin i Höörsoperans historia.

Viggo Edén och Tord Nihlén har tillsammans med alla andra medverkande, på och utanför scenen, ännu en gång visat att det skapa kvalitet även fjärran från de stora institutionsscenerna och att professionella och amatörer tillsammans kan åstadkomma storverk. Vi i publiken får ta med oss operans budskap att det går att påverka Il Capitano (det vill säga de styrande) till att inte försöka dränka kulturen.

×