Ett lyckat operaexperiment

SILVERSKEPPET

opera med musik av Joseph Martin Kraus i bearbetning av Jonas Dominique och med libretto av Sophie Helsing

Dirigent: Jonas Dominique; regi: Elisabeth Linton; scenografi och kostym: Julia Hansen; ljus: Ulrik Gad; mask: Katrin Wahlberg; koreografi: Clara Svärd

Medverkande: Sibylle Glosted, Annie Fredriksson, Anna-Sara Åberg, Wiktor Sundqvist, Nils Gustén

Urpremiär på Vadstena slott 20 juli

Efter att ha tröskat igenom allt i pappersväg jag kunde komma över om Silverskeppet, Vadstena-Akademiens stora satsning i år: synopsis, libretto, partitur och intervjuer med dirigent och librettist, kom jag till urpremiären i söndags med förväntningar om en musikaliskt hyfsad men dramatiskt tämligen likgiltig uppsättning: en stark kvinna som trots alla ansträngningar slutligen hugger i sten, några debattslängar om könsroller och annat gods som ligger i tiden.

Men ibland ärSilverskeppet 1 det skönt att ens förväntningar kommer på skam. Vad premiärpubliken möttes av var en föreställning som närmast kan betecknas som experimentalopera: fräsch, livfull och tankestimulerande. Dessutom underhållande och mycket förtjänstfullt framförd.

Jonas Dominique har lagt ner gediget arbete på musiken. Joseph Martin Kraus har kallats ”den svenske Mozart”; men lyssnar man noga är tonspråket mer Haydn än Mozart och inte ens med bästa vilja i världen kan Kraus kallas för en stor kompositör. Jonas Dominque har plockat fram passager ur Kraus instrumentalmusik, kombinerat dem elegant och lagt till egenhändiga sångstämmor. Det fungerar utmärkt, rokokons grund finns där men med en tillagd fyllighet som ställvis får den att närma sig den tidiga romantiken. Den drygt 20 musiker starka orkestern har en välpolerad klang och är stöttande men inte dominerande just som en operaorkester ska vara.

Librettisten Sophie Helsing har hämtat sin historia från jämställdhetskämpen Mary Wollstonecrafts reseskildring ”Letters from a short residence in Sweden, Norway and Denmark” och infogat vad som kommit fram under senare forskning om Wollstonecrafts resa. Sophie Helsing säger själv att hon i Silverskeppet vill skapa ett drama om frihet i form av jämlikhet. Det visar sig vara en nyckelfras om man ska kunna följa dramat. För Sophie Helsings libretto och Elisabeth Lintons regi ställer mycket på huvudet: alla sångarna är stundvis Mary Wollstonecraft, den sedvanliga uppdelningen i kvinnligt och manligt ställs åt sidan, byxroller finns i olika operor men här kommer det in en ”skäggroll” – yvigt helskägg, hög hatt och glittrande mezzo. Tempot är hårt uppdrivet och genrerna blandas friskt, från djup tragik till fylleskämt och analhumor. Ställvis försvinner det grundläggande dramat i en flodvåg av detaljer. Mina tankar löper runt: handlar det om frihet och jämlikhet eller är det den eviga frågan om sökandet efter en identitet där könet egentligen har en underordnad betydelse?

Alla kvasifilofiska tankar till trots, det som kommer att stanna i minnet är ensemblens mycket fina prestationer. Det är unga sångare, fortfarande under utbildning men rösterna är välskolade och rena, agerandet livligt och spelglädjen högst påtaglig, ibland nästan för påtaglig. Det är bara att imponeras av Sibylle Glosteds barocksopran, Anna-Sara Åbergs och Annie Fredrikssons glittriga och plastiska mezzoröster, Nils Gusténs fylliga bas och Wiktor Sundqvists nästan aggressiva tenor. Soloinsatserna är berömvärda men det är i ensemblerna som höjdpunkterna finns.

Är allt då bara solsken? Nästan, men små moln finns. Verket skulle vinna på att kondenseras; vissa scener dras ut så att de blir mer till nöje för de agerande än för publiken och de många kostymbytena borde snabbas upp. Men framför allt: Silverskeppet är opera, riktig opera och ett experiment som definitivt är värt att hyllas.

Bilden:

Anna-Sara Åberg, Annie Fredriksson, Wiktor Sundqvist (som Mary Wollstonecraft), Sibylle Glosted. Sittande: Nils Gustén

Foto: Markus Gårder

Bayreuth nästa

Efter  urpremiären på ”Silverskeppet” på Vadstena  slott ska jag som enda svenska dagstidningsjournalist (enligt uppgift) under nio dagar bevaka Festspelen i Bayreuth.  Det är inga nyuppsättningar i år  men vad jag i huvudsak reser dit för  är Frank Castdorfs skandalomsusade och utskällda version av Nibelungens Ring. Alla de fyra operorna möttes av de mest våldsamma bu-ropen  i Festspelens  historia och regissören svarade med att göra inte helt rumsrena gester vid ”applådtacket”. Tidningen Die Welt skrev som sammanfattning bland annat:

”Die erbitterte Reaktion des Publikums ist die Quittung für das, was Castorf alles an Inkonsequenzen, Zusammenhanglosigkeiten und Ironisierungen auf die Bühne gebracht hat. (Publikens förbittrade reaktion är en kvittens på de inkonsekvenser, bristande sammanhang och  ironier som   Castdorf fört fram på scenen.)

Det ska bli mycket intressant att få bilda sig en egen uppfattning. Förutom Ringen ska jag även se Lohengrin och  Tannhäuser.

Operatoner på Tomarps Kungsgård

För fjärde året blir det under helgen 24-26 juli en liten operafestival  på Tomarps Kungsgård i Kvidinge. Det  är sopranen Susanna Evans Andersson med erfarenheter från åtskilliga operascener världen över som är den drivande kraften. I år medverkar stråkmusikerna Gordan Trajkovic, Björn Kleiman, Markus Falkenbring och Tobias van der Pals, flöjtisten Johan Skeppstedt och gitarristerna Jakob Henriques  och Martin Vogel i olika konstellationer.

”Alfvén” lyfter inte

ALFVÉN

opera med libretto och regi av Richard Bark till Hugo Alfvéns musik

Musikarrangemang: Sören Nielzén; dirigent: Andreas Lönnqvist; scenografi: Skagenmålarna, Richard Bark och Thomas Jönsson; kostym: Christina Bengtsson; mask: Gun Dahlskog

Medverkande: Paulina Pfeiffer, Glenn Kjellberg, Magnus Loftsson, Lisa Petersson, Christina Pahlitzsch, Sara Granelli Frisk; Kör och orkester; kormästare: Susanne Larsson

Urpremiär på Ystads teater 13 juli

I grunden Hugo Alfvéns Symfoni nr 4 ”Från havsbandet”, till detta ett antal körer och sånger ur samme tonsättares produktion med texter av skilda upphovsmän, beledsagat av illustrativa pantomimer; allt uppdelat i 14 tablåer. Kan detta kallas för opera? Förmodligen inte. Sångspel då? Knappast. Den mest träffande benämningen på Richard Barks och Ystadoperans senaste skapelse ”Alfvén” är nog oratorium eller kanske rapsodi, även om det i verkets senare avdelning förekommer några operaliknande sekvenser med interaktion och viss scenisk dramatik.

Det finns dramatik i ”Alfvén” – inte i skildringen av förhållandet med Marie Krøyer , men väl i musiken, den mångfacetterade, romantiska och måleriska symfonin som måste sägas vara höjdpunkten i kombinationen inspiration, konstnärlighet och skicklighet i hans produktion. Det är ett mästarprov för orkester och dirigent; och Andreas Lönnqvist och den hopplockade orkestern bestod detta prov mycket väl vid premiären. Och kormästaren Susanne Larsson och kören förtjänar också allt beröm för sina gedigna framföranden och avvägda agerande.

När det gäller de solisternas prestationer vid premiären måste man tyvärr sätta många frågetecken. Både Paulina Pfeiffer och Glenn Kjellberg har tidigare visat prov på stor kapacitet och båda har gedigen erfarenhet. När hon så totalt tappar kontrollen över sitt vibrato och han klarar tonen men tappar klangen vid minsta ansträngande passage så blir man en aning konfunderad. Premiärnerver, för få repetitioner eller dålig uppsjungning? Tyvärr verkade det vara det sistnämnda eftersom båda rösterna blev så markant bättre allteftersom föreställningen pågick. Rörelseregin är Richard Barks vanliga: sångarna längst fram vid rampen, vända mot publiken, uppställda som vid konsert. Eftersom sånginsatserna kompletteras med tysta pantomimer så störs man inte i högre grad av denna stereotyp.

För ögat finns en hel del att glädjas åt: Skagenmålarnas alster är ju mycket vackra och de exponeras fint i ljusprojektioner. Och Paulina Pfeiffers klänningar är välgjorda och ger en illusion av Marie Krøyer.

”Alfvén” är ett ambitiöst försök att med kända ingredienser skapa något nytt. Men verket lyfter inte, den dramatiska elden finns i musiken inte i intrigen, kanske beroende på att kärlekssagan i sig är tämligen alldaglig: Hugo Alfvén och Marie Krøyer träffades 1902, han begärde skilsmässa från henne 1927, efter 25 år, och även om han själv ville framstå som en kvinnotjusare av rang finns det inte mycket belägg för att så var fallet. Och hans musik, förutom just fjärde symfonin, vittnar mer om gedigen hantverksskicklighet än musikaliskt geni; uppblandningen med körer och sånger förlänger verket men förbättrar det inte. ”Alfvén” blir i bästa fall en njutning för stunden, en illustrerad symfoni; inte en opera, eller vad man nu ska kalla det för, som lämnar bestående avtryck.

Lysande Falstaff på Läckö

FALSTAFF

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Arrigo Boito i svensk översättning av Catarina Gnosspelius

Dirigent: Simon Phipps, regissör: Märit Bergvall; kostym: Anna Ardelius; mask och peruk: Therésia Frisk; ljus: Markus Granqvist; scenografi: Amanda Romedahl Eriksson

Medverkande: Lars Arvidson, Lisa Carlioth, Daniel Hällström, Vivianne Holmberg, Markus Pettersson, Matilda Paulsson, Susanna Sundberg, Kaj Hagstrand, Fredrik af Klint, Jens Malmkvist, Matilda Wahlund, Jonatan Lönnqvist, Anders Rimpi

Orkester och älvkör

Premiär på Läckö slott 12 juli

Det förutspådda regnet uteblev, sommarkvällen var ljum och skön, svalorna svävade över inre borggården på Läckö slott och den fulltaliga premiärpubliken i lördags falstaff 4-11kunde njuta av Verdis Falstaff i en uppsättning som hade allt man kunde begära.

Läckö slottsopera fortsätter med sitt elisabethanska scenkoncept och det som fungerade utmärkt i Brittens En midsommarnattsdröm förra året passar precis lika bra i Falstaff som nu förlagts delvis i cirkusmiljö i obestämbar tid. Orkestern placerad under den upphöjda scenen, mycket sparsam scenografi med minimal rekvisita, de medverkandes agerande och publikens fantasi får fylla luckorna. Det är inte överlastad opera som på Verdis tid men trots allt är ju Shakespeare verkets egentlige upphovsman så det är fullt konsekvent att följa hans recept.

Märit Bergvalls regi är mycket handfast. Scenen utnyttjas i alla dimensioner med flera samtidiga skeenden, tempot är högt och karaktärerna tydligt formade. Inget små svala nyanser, inget psykologiskt finlir utan människor med alla mänskliga brister som spelas av människor av kött och blod. Det är både underhållande och medryckande; man skrattar åt deras åthävor och rycks med av deras tillkortakommanden.

Det musikaliska utförandet är av mycket hög klass. Dirigenten Simon Phipps får fram en tät, välbalanserad och vacker klang i orkestern, hans följsamhet mot sången är exemplarisk och skapar en behaglig rytm i föreställningen. Och sångensemblen är just en ensemble, en organisk helhet där allt smälter ihop perfekt.

Lars Arvidsons Falstaff är den självklara mittpunkten. Mycket imponerande sjungen med kraftig basbaryton, skrävlande, gapig och underbart mänsfalstaff 2-4klig, en rent enastående rollprestation. Han sekunderas utmärkt av sina hejdukar Bardolfus och Pistola, spelade av Fredrik af Klint och Jens Malmkvist, två commedia dell’arte-figurer med välklingande röster och minst sagt explosivt utspel. Lisa Carlioth gör en välljudande Alice Ford med mycket skinn på näsan, väl kompletterad av Matilda Paulssons välkontrollerade Meg Page. Susanna Sundberg utnyttjar det breda registret och den fina klangen i sin altstämma för att skapa en klart lysande Mrs Quickly och Daniel Hällström gör en Mr Ford med kraft och briljans. Och om alla övriga medverkande inget annat än gott om både sång och agerande.

 I féeriet i sista akten skapar Läcköoperan en av de magiska operaupplevelser som kommer att bita sig fast i minnet. Bara de minuterna är värda allt besvär och tid för att ta sig från kanten av Öresund till udden i Vänern.

Foto: Martin Hellström

 

Stor opera i litet format

DET DYBESTE STED (Den djupaste platsen)

opera av Daniel Hjort med libretto av Julie Maj Jakobsen

Regi: Helena Röhr; scenografi och kostym: Elin Edda Arnadottír

Medverkande: Isabel Piganiol, Magnus Vigilius, Martin Vanberg, Josefine Andersson, Sebastian Durán, Merete Sveistrup; musiker: Madleine Sjöstrand, Minna Weurlander, Gerda Holmqvist, Niclas Gustafsson

Lantmännens silo, Ystad den 10 juli

 

Ett samarbete över Öresund  har resulterat i en kammaropera som utan tvivel måste betecknas som  en av de intressantaste scenhändelserna i våra trakter i sommar. Svenske Daniel Hjort har komponerat, danska Julie Maj Jakobsen skrivit texten, sångare och  musiker  kommer från båda sidor av Sundet och produktionen sköts gemensamt av Øresundsoperan/Nordic Opera och gruppen Freebird.

I förhandsuppgifterna utlovas filmisk musik, spänning, erotik och skaldjur. De tre första komponenterna är förvisso tillhands men skaldjuren lyser bevisligen med sin frånvaro. Det visar sig vara en tanke av scenografen som alluderar på de olika spelplatserna i turnén där de flesta ligger nära havet; för en utomstående är tanken en aning långsökt.

Överhuvudtaget måste jag erkänna att jag hade vissa problem med att få i hop intrigen. Rakt upp och ner är den ungefär så här: Man och kvinna lever ihop, annan man kommer in i deras liv och  idkar så småningom lönskaläge med kvinnan. Men det visar sig sedermera att båda männen  har fallenhet för att spela på alla tangenter så mellan dem uppstår en intensiv kärlekshistoria. Parallellt utspelar sig en handling med tre dysfunktionella  djur: vargen som  känner sig  ensam, gråsparven som inte kan flyga och råttan som är blind. Djuren iakttar människorna men råkar inte  i närmare kontakt med dem förrän mot slutet då vargen blir skjuten. Och frågan kommer osökt: är djuren och skeendet kring dem en spegling av människornas liv, eller ett  komplement eller rentav kanske en fristående historia?

Egentligen är sådana här kannstöperier onödiga. Den stora behållningen av Det dybeste sted finns i musiken, det välgjorda kringverket och de medverkandes mycket fina prestationer i både sång och agerande.

Daniel Hjorts musik är melodisk och mycket lättlyssnad utan  att vara banal. Det är svårt att sortera in den i något fack; en del postmodernism, en del neoklassicism med tydliga barockpastischer och en god portion programmatisk underhållningsmusik. Mycket välgjord och dessutom elegant framförd av orkesterkvartetten.

Scenografin är sparsmakad (en soffa för bostaden, en trädstock för skogen) men fungerar utmärkt, människornas kostymer är enkla vardagskläder medan Elin Edda Arnasdottír har lagt ner mycket möda på djurens utseende med fantasirika  kostymer och avancerade masker. Helena Röhrs regi förtjänar också bara lovord: stark dramatisk nerv i helheten, skickliga och omsorgsfulla personinstruktioner och full medvetenhet om operans speciella krav.

Sångarna svarar överlag för mycket högklassiga prestationer; ingen går att sätta framför de andra. De två tenorerna Magnus Vigilius och Martin Vanberg, lika i röstläget men ändå så olika, den ene kraftig, nästan aggressiv, den andre eterisk, klar och lätt som luft. Deras kärleksduetter mot varandra måste nog sägas vara operans musikaliska höjdpunkter. Isabel Piganiol som tolkade den starka medvetna Tora med full dramatisk sopran och ett rent påtagligt utspel. Och de tre djuren: Josefine Andersson som gav liv åt Gråsparven med klockren mezzo;  Sebastian Durán som Ulven, mer än perfekt i agerandet och med en välljudande baryton som visar löften om något riktigt stort; och Merete Sveistrup som den sympatiska Råttan, med vacker sopran och mycket karaktär.

Finns det då inget att klaga på  i  Det dybeste sted? Jo, den  är totalt humorbefriad; allt är tungt dramatiskt och seriöst. Jag är inte ute efter pajkastning eller kalsonghumor men en liten ironi, en liten glimt i ögat, skulle ha givit den brytning som  gjort uppsättningen perfekt.

Det dybeste sted turnerar nu vidare till Halmstad och Malmö innan den flyttar över Sundet för att under 2015 även spelas på Island.

 

Mozartklassiker som tv-såpa

Cosi 2COSI FAN TUTTE

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo Da Ponte i översättning av Magnus Lindman

Bearbetning, dialogtexter och regi: Ola Hörling;

Musikaliskt ansvarig och kapellmästare: Max Lörstad; scenografi: Jenny Månström; kostym: Fredrika Lillius; producent: Åsa Jensen; medverkande: Eva-Lotta Ohlsson, Jenny;Hertzman, Jens Persson, Kalle Leander, Samuel Jarrick, Lisa Löfqvist med flera

Premiär på Bäckaskogs slott 5 juli

Av Mozarts ”dramma giocoso” Cosí fan tutte och dess konsekvent samlade grepp där recitativ, arior, körer och ensembler binds ihop till en perfekt enhet har Skånska Operan med sin regissör Ola Hörling tillverkat en uppsättning som närmast kan betecknas som fars med många sånginslag. Recitativen är ersatta med talad dialog och handlingen förflyttad till en tv-såpa i nutid, där originalets byfilosof don Alfonso har blivit programledare, Despina scripta och de fyra bortskämda ungdomarna Guigelmo, Ferrando, Dorabella och Fiordligi fortfarande är bortskämda ungdomar fast med moderna assesoarer.

Nytänkande eller våldförande eller kanske både och? Klart är i alla fall att Skånska Operan skapat ett stycke underhållning med många kvaliteter. Dialogen är rapp och naturlig, intrigen precis lika idiotisk som i en äkta tv-såpa och ju högre tempot drivs upp och ju löjligare figurerna blir desto mer ökar publikens förtjusning.

Ola Hörling behärskar farsen och dess intrikata timing, det visade han tydligt i förra årets uppsättning av Barberaren i Sevilla. Och på sätt och vis tar han ut svängarna ännu mer i år. Det blir både en styrka och en svaghet: verket blir lättsmält som mosad banan men också lika menlöst, sånginslagen får lätt bismak av studentspex och den underliggande dramatiken – för det finns faktiskt en sådan – suddas ut. Jag förstår mycket väl bevekelsegrunderna att skapa en nutidsanknytning och ge publiken möjlighet till deltagande men frågan blir ändå: är det befogat att offra så mycket konstnärligt gods på modernitetens altare? Det är en smaksak och det finns alltså inget givet svar.

Premiärnervositeten var påtaglig i lördags men efter en ganska stolpig inledning flöt framförandet allt bättre och bättre. Ola Hörlings personregi är klart exemplarisk, han får de agerande att bli äkta människor med naturligt agerande och tydliga känslor. Detta tillsammans med den enkla scenografin, välgjorda videoinstallationer och dito kostymer ger en klart realistisk närvarokänsla. Samuel Jarrick gör en enastånde figur av programledaren Alfonso: en fjäskande översittare, pratig, påflugen och falskt vänlig; han måste mycket ingående ha studerat de äkta förlagorna och lagt till lagom dos av ironi och överdriven plastik. Dessutom sjunger han bra med tydlig och kraftig baryton. Eva-Lotta Ohlsson, Jenny Hertzman, Jens Persson och Kalle Leander som de fyra unga hade det gemensamt vid premiären att de borde ha sjungit upp sig bätte före föreställningen. Deras agerande var klart föredömligt och efter en inledning med både tonmissar och bristande ork blev deras sång mot slutet klart njutbar. Utan tvivel har de alla bra kapacitet, det gäller bara att de lär sig att ta vara på den. En behaglig bekantskap var också Lisa Löfqvist som Despina, en begåvad comédienne med bra bett i rösten.

Årets orkester bestod av en klassisk pianokvintett – två violiner, viola, cello och piano. Det blev en aning tunt, en tillsats i någon form av träblås skulle ha ökat både klang och stadga.

I femton år har Åsa Jensen och Ola Hörling drivit Skånska Operan. Det har varit år av ständig utveckling och det finns all anledning att se fram mot nästa års produktion. Men först ska Cosí fan tutte ut på turné över hela Skåne med en avstickare till Kalmar.

Bilden: Samuel Jarrick som Alfonso: ett underbart porträtt av en slemmig programledare. Foto: Håkan Röjder

En djärv satsning

Titus mildhet

opera seria av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Caterino Mazzolo efter Metastasios skådespel

Regi: Niclas Fransson; kapellmästare: Johan Reis; Scenografi och kostym: Maria Hegborn; Ljus: Rebecca Wilhelmsson

Medverkande: Leena Malkki, Stina Schmidt, Jacob Wistrand, Emma Frost, Rebecca Fjällsby, Thomas Öhman

Premiär på Torups slott 4 juli

”Den har aldrig vunnit stabilt fotfäste på operascenerna, förmodligen därför att den var en anakronism redtan när den skrevs”, konstaterar operalexikonet torrt om Mozarts opera Titus mildhet (La clemenza di Tito). Det är en sanning helt utan modifikation. Verket är bland de sista i den opera seria-tradition som härrörde från barocken med långa recitativ som kitt mellan ariorna och en rörig intrig. Librettisten Caterino Mazzolo återanvände ett skådespel av Metastasio, som devot skildrar den milde regenten; och eftersom han saknade Lorenzo Da Pontes, librettisten bakom bland annat Don Giovanni och Figaros bröllop, spiritualitet och elegans lämnar resultatet mycket övrigt att önska. Förmodligen skrev heller inte Mozart själv musiken till recitativen utan överlämnade detta till sin elev Franz Xaver Süssmayr. Det som skapats av Mozarts snille är alltså ouvertyren, ariorna, duetterna och ensemblerna.

Det är således inget lätt verk som kompaniet Operafabriken har tagit sig an och nu lade fram vid premiären i stallarna på Torups slott i fredags kväll. Det är en djärv satsning och som helhet måste man säga att den lyckades, främst musikaliskt, med många fina sångarprestationer och en mycket välspelande kvintett med ett välskrivet arrangemang som orkester.

Både scenografi och ljus är enkla men välfungerande; detsamma gäller kostymerna som uppgivits vara tjugotalsinspirerade men närmast kan beskrivas som fina gåbort-klänningar för de kvinnliga rollerna och man tager vad man haver för de manliga. Däremot vill jag sätta ett stort frågetecken för regin. Visserligen är figurerna i sig endimensionella men så platta behöver de inte vara. Orörligheten är påfallande, förutom ett evigt springande ut och in i kulissen, och personinstruktionerna verkar tämligen minimala; de känslor de medverkande trots allt visar upp har de förmodigen hämtat ur egna förråd.

Premiärföreställningen präglades i sin helhet av både noggrannhet och spelglädje: ingen märkbar osäkerhet, ingen tvekan och tydligt stora ambitioner, den konstnärliga kvaliteten är hög överlag. Om några särskilt ska framhållas är det Stina Schmidt som Sesto. Hennes mezzo är bärig och plastisk med vacker timbre och hennes utspel intensivt och realistiskt; hon skapar en människa av figuren, det är operakonst när den är som bäst. Och Jacob Wistrand som Tito förtjänar lovord för sin gestaltning av Tito, en genomsympatisk figur sjungen med mycket välvårdad tenor. Även Rebecca Fjällsby är värd extra uppmärksamhet för sin tolkning av Annio.

Nu ger sig Operafabriken ut på turné med Titus, i södra Sverige, Danmark och Norge. I slutet av augusti landar man i Malmö.

En djärv satsning

Titus mildhet

opera seria av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Caterino Mazzolo efter Metastasios skådespel

Regi: Niclas Fransson; kapellmästare: Johan Reis; Scenografi och kostym: Maria Hegborn; Ljus: Rebecca Wilhelmsson

Medverkande: Leena Malkki, Stina Schmidt, Jacob Wistrand, Emma Frost, Rebecca Fjällsby, Thomas Öhman

Premiär på Torups slott 4 juli

”Den har aldrig vunnit stabilt fotfäste på operascenerna, förmodligen därför att den var en anakronism redtan när den skrevs”, konstaterar operalexikonet torrt om Mozarts opera Titus mildhet (La clemenza di Tito). Det är en sanning helt utan modifikation. Verket är bland de sista i den opera seria-tradition som härrörde från barocken med långa recitativ som kitt mellan ariorna och en rörig intrig. Librettisten Caterino Mazzolo återanvände ett skådespel av Metastasio, som devot skildrar den milde regenten; och eftersom han saknade Lorenzo Da Pontes, librettisten bakom bland annat Don Giovanni och Figaros bröllop, spiritualitet och elegans lämnar resultatet mycket övrigt att önska. Förmodligen skrev heller inte Mozart själv musiken till recitativen utan överlämnade detta till sin elev Franz Xaver Süssmayr. Det som skapats av Mozarts snille är alltså ouvertyren, ariorna, duetterna och ensemblerna.

Det är således inget lätt verk som kompaniet Operafabriken har tagit sig an och nu lade fram vid premiären i stallarna på Torups slott i fredags kväll. Det är en djärv satsning och som helhet måste man säga att den lyckades, främst musikaliskt, med många fina sångarprestationer och en mycket välspelande kvintett med ett välskrivet arrangemang som orkester.

Både scenografi och ljus är enkla men välfungerande; detsamma gäller kostymerna som uppgivits vara tjugotalsinspirerade men närmast kan beskrivas som fina gåbort-klänningar för de kvinnliga rollerna och man tager vad man haver för de manliga. Däremot vill jag sätta ett stort frågetecken för regin. Visserligen är figurerna i sig endimensionella men så platta behöver de inte vara. Orörligheten är påfallande, förutom ett evigt springande ut och in i kulissen, och personinstruktionerna verkar tämligen minimala; de känslor de medverkande trots allt visar upp har de förmodigen hämtat ur egna förråd.

Premiärföreställningen präglades i sin helhet av både noggrannhet och spelglädje: ingen märkbar osäkerhet, ingen tvekan och tydligt stora ambitioner, den konstnärliga kvaliteten är hög överlag. Om några särskilt ska framhållas är det Stina Schmidt som Sesto. Hennes mezzo är bärig och plastisk med vacker timbre och hennes utspel intensivt och realistiskt; hon skapar en människa av figuren, det är operakonst när den är som bäst. Och Jacob Wistrand som Tito förtjänar lovord för sin gestaltning av Tito, en genomsympatisk figur sjungen med mycket välvårdad tenor. Även Rebecca Fjällsby är värd extra uppmärksamhet för sin tolkning av Annio.

Nu ger sig Operafabriken ut på turné med Titus, i södra Sverige, Danmark och Norge. I slutet av augusti landar man i Malmö.

×