Än kan Ystadoperan räddas

Så är sifferfixerade kamrerstyper och kulturellt ointresserade politiker på väg att ta död på ännu en kuturinstitution: efter 36 år tvingas Ystadoperan att lägga ner. Årets uppsättning, ”Alfvén” , en opera om kärleken mellan Hugo Alfvén och Marie Krøyer, blir sällskapets sista. När arbetet med uppsättningen redan börjat kom beskedet att samhälleliga bidrag på sammanlagt 250 000 kronor inte kommer att beviljas. Men Richard Bark, Ystadoperans skapare och primus motor, ger sig inte: årets uppsättning ska genomföras, om än med lånade pengar. Sedan är det slut.

Att beteckna detta som en ”katastrof” känns fel, det är ett ord som numera används när en fotbollsspelare stukar stortån. Men det är sorgligt, mycket sorgligt och ännu ett tecken på att den så kallade etablerade kulturen kämpar i hård motvind, mot både tjänstemännens siffror och de ansvariga politikernas förkärlek för populistiska fjanterier.

Från 1978 till 1997 spelade Ystadoperan varje sommar på Ystads teater. Sedan uppstod osämja mellan kommunen och operasällskapet och Ystadoperan tvingades ut i diasporan. Men det var inget som fick Richard Bark att ge upp; man spelade i Lund, i Landskrona, i Göteborg eller på turné. Så för två år sedan var man tillbaka på Ystads teater med ”Ystadoperan Rediviva” och planer på att ge en uppsättning vartannat år, något som inte hindrade fjolårets ”En mindre högtidlig mässa till firandet av Ystadoperans 35-årsjubileum med musik av Rossini”.

Allt var förvisso inte guld som producerades av Ystadoperan men allt besjälades av stora konstnärliga ambitioner och stor kärlek till operan som konstart och åtskilliga är de uppsättningar som satt spår i minnet: ”Den döda staden” av Erich Korngold, ”Achnaton” av Philip Glass, ”Ardriana Lecouvreur” av Francesco Cilea, för att bara nämna några i raden. Dessutom tjänade Ystadoperan under många år som plantskola för unga talanger som sedermera blev etablerade operastjärnor.

Det är sorgligt att en verksamhet som åstadkommit så mycket ska tvingas att upphöra på grund av en struntsumma – för även om 250 000 kronor i sig är mycket pengar är det en struntsumma när det gäller offentliga anslag. Man ska inte ställa olika företeelser mot varandra men otvivelaktigt har mångdubbelt större summor satsats på verksamheter som generat betydligt mindre; det verkar exempelvis inte vara några problem att ösa ut pengar på alla dessa arenor som växer upp som svampar ut jorden. Men de styrande i Region Skåne verkar ha en notorisk motvilja mot så kallad finkultur (tänk bara på njuggheten mot MSO) och för Statens kulturråd ligger väl Ystad alldeles för långt från Stockholm. Än mer besynnerligt är att man inte lämnat någon förklaring till avslagen. Det enda Richard Bark har fått veta är att ”det är så många som söker pengar”.

Hoppet står nu till föreningar, företag och privatpersoner. Det är bara att önska att alla de som säger sig värna om kulturen nu verkligen kommer upp till bevis.

Ett perfekt val

Det är bara att konstatera att ännu en gång har Birgit Nilssons stipendiefond träffat mitt i prick i sitt val av stipendiat. Jag har inte haft tillfälle att höra Magdalena Risberg tidigare men efter den kammarkonsert hon gav tillsammans med pianisten David Huang vid stipendieutdelningen i Malmö operas foajé i lördags är jag mycket imponerad: en lyrisk sopran med värme och glitter, med kraft och exakt tonbildning, med stor musikalitet och inte minst med en potential som ger löften om kommande stordåd. Det måste vara ett val helt i Birgit Nilssons anda.

Programmet vid lördagens konsert gav henne möjlighet att exponera mångsidigheten i rösten: mjuk lyrik, ljuv romantik, målerisk dramatik. För oss i publiken var det tacksamt för att det koncentrerades på genrer som kommit lite i skymundan: nordiska och franska romanser. Hon började med en av den svenska musikens verkliga pärlor, Pan ur Fem ballader av Ture Rangström med text av B Bergman, fortsatte med Gunnar de Frumeries tonsättning av Pär Lagerkvists Hjärtats sånger, och via Edvard Griegs En dröm slöt hon den nordiska avdelningen med två riktiga paradnummer av Jean Sibelius, Flickan kom från sin älsklings möte och Var det en dröm. Andra avdelningen började hon med Three Browning songs av Amy Beach innan det var dags för sånger av Claude Debussy och Gabriel Fauré. Hon slutade det ordinarie programmet med Juvelarian ur Charles Gounods Faust för att snabbt plocka fram extranumret O, mio babbino caro ur Puccinis Gianni Schicchi.

Pianisten David Huang framförde också några solonummer: tre stycken ur Griegs Lyriske stykker och Maurice Ravels Jeux d’eau. Det senare är en av mina stora pianofavoriter och David Huangs tolkning gav den full rättvisa: uttrycksfull men ändå antydande, med både elegans och kraft. Och hans Griegtolkningar var mycket behagliga och chosefria med stor pregnans.

All heder således åt stipendiaten Magdalena Risberg och hennes ackompanjatör, men på sätt och vis var ändå eftermiddagens huvudperson Birgit Nilsson, stipendiets instiftare. Och det var oundvikligt att låta tankarna vandra mot den diskussion som förts av flera nutida operaförståsigpåare, både i Sverige och på kontinenten: Om Birgit Nilsson hade debuterat i dag, skulle hon ha blivit samma fixstjärna? Rösten kan ingen frånkänna henne men hade hennes scenkvaliteter passat in i en modern operauppsättning? För mig, och jag hoppas för många andra, är den diskussionen omoget viktigpetteri. I skrivande stund lyssnar jag på en inspelning från 1966 av Tristan och Isolde med Karl Böhm som dirigent. I den ljudinspelningen förmedlar hennes Isolde, förutom den fantastiska sången, mer känsla och dramatik än jag upplevt från en operascen.

Och låt mig citera vad Erik Lindegren skrev om hennes Turandot på Operan i Stockholm:

”Hennes röst var imponerande som Pekings klocktorn, månskensglittrande som självvässande knivar, skenbart oberörd men pressande som en tyfon.”

En sådan scenpersonlighet står över alla nycker och trender.

×