Soustrot väcker frågor

Ingrid Fliter

Malmö Symfoniorkester i Malmö konserthus den 22 maj. Dirigent: Marc Soustrot; solist: Ingrid Fliter, piano. Musik av Schubert, Chopin och Beethoven.

Frédéric Chopin var en gudabenådad kompositör som så gott som enbart skrev musik för solopiano. Även hans två pianokonserter är egentligen genialisk musik för solopiano, påklistrade en ganska konventionell och ganska ointressant orkesterstämma. Den första mycket romantiska pianokonserten är den som oftast spelas men i torsdags spelade pianisten Ingrid Fliter den andra, i f-moll, tillsammans med MSO och Marc Soustrot.

Jag måste erkänna att Ingrid Fliter var så gott som okänd för mig men litet bläddrande på nätet gav snabbt kött på benen. Det visar sig att, liksom för många andra av dagens pianostjärnor, är det Marta Argerich som har haft inverkan på hennes karriär; de är också landsmanninnor från Argentina, och det var på Argerichs inrådan som Ingrid Fliter fortsatte sina studier i Europa. Nu spelar hon med de stora orkestrarna och på de stora scenerna i både och Europa och USA. Hennes tolkning i torsdags var precis som Chopin ska spelas: precis, utan överdrifter eller slapphet, kraftfull men samtidigt poetisk varm; mer kan man inte önska. Marc Soustrot hade också den goda smaken att låta orkesterstämman vara just så underordnad solisten som den bör.

Men aftonen i övrigt lämnade en del frågetecken. Den började med Franz Schuberts Symfoni nr 5 som fick en mycket fin behandling av dirigent och orkester: frisk, tydligt wienklassicistisk med just det där lilla stänket av romantik som kännetecknar Schubert. Marc Soustrot vårdade sig väl om alla detaljer och nyanser och höll mycket fin klang i orkestern. Det var ett uppförande värt alla lovord.

Men efter paus brakade det loss i Beethovens Symfoni nr 7. Framförandet får mig att undra om Marc Soustrot, tillsammans med MSO som tydligen är helt införstådd, är på väg att försöka skapa en ny uppförandepraxis. Liksom i förra veckans framförande av Tjajkovskijs femte symfoni var tempot hårt uppskruvat och de expressionistiska influenserna tydliga med hård klang i orkestern, snabba antydningar i stället för tydliga fraseringar och extraordinär dynamik.

Traditionalisten inom mig skriker ”nej, nej” men samtidigt känns det lite spännande: Vad har Soustrot funnit som varit förborgat för oss fåvitska? Det ska verkligen bli intressant att se var det hela landar.

Bild: Ingrid Fliter, en pianist som verkar ha allt

Nyskriven kammaropera på sommarturné

Den djupaste platsen/ Det dybeste sted är en nyskriven kammaropera av Daniel Hjort med libretto av Julie Maj Jacobsen som ska turnera i Sverige och Danmark i sommar. Helena Röhr står för regi och musikdramaturgi, Elin Edda Arnadottir för scenografi och kostym. Medverkande sångare är Martin Vanberg, Magnus Vigilius, Isabel Piganiol, Merete Sveistrup, Josefine Andersen och Sebastian Durán. Musikergruppen består av Madeleine Sjöstrand, keyboard; Gerda Holmquist, cello; Niclas Gustafsson, basklarinett och Minna Weurlander, accordeon.

Operan görs i samarbete mellan Freebird i Malmö, ØresundsOperan (Nordic Opera) i Köpenhamn och Artcenter i Reykjavik. Projektet finansieras av nordiska, statliga, regionala och lokala organisationer, bland andra Nordisk kulturfond, Region Skåne och Statens Musikverk. Premiären är i Helsingör 26 juni. Sedan uppförs operan i Ystad, Halmstad, Malmö, Köpenhamn och Kolding.

Superfräsch nypremiär

pagliacci1

Cavalleria rusticana, opera av Pietro Mascagni med libretto av Giovanni Targioni-Tozzetti och Guido Menasci. Regi: Kasper Holten/Anne Fugl

Bajadser (Pagliacci), opera av Ruggiero Leoncavallo med libretto av kompositören Regi:Paul Curran/Kasper Sejersen

Dirigent: Joana Mallwitz; Scenografi: Mia Stensgaard; Kostym: Anja Vang Kragh; Ljus: Bruno Poet; Medverkande: Anne Margrethe Dahl, Niels Jørgen Riis, Randi Stene, Johan Reuter, Hanne Fischer, Stig Fogh Andersen, Kristin Lewis, Michael Kristensen, Audun Iversen med flera.

Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor, Det Danske Drengekor, Det Danske Pigekor.

Repremiär på Operaen i Köpenhamn 17 maj

Det är nästan tre år sedan som Cavalleria Rusticana/Bajadser hade premiär på Operaen i Köpenhamn och i lördags var det dags för repremiär. Besättningen är så gott som helt ny, likaså dirigenten men regissörerna för det nya uppförandet, Anne Fugl för Cavalleria Rusticana och Kasper Sejersen för Bajadser, hade inte gjort några märkbara förändringar från den ursprungliga iscensättningen av Kasper Holten, respektive Paul Curran.

Således finns alla de kvaliteter kvar som präglade originaluppsättningen: Mia Stensgaards scenografi som låter de båda verken utspelas på samma plats, en liten by i Syditalien, och den skarpa konstrasten mellan de två iscensättningarna. Kasper Holtens svala och nästan transparenta skildring från mellankrigstiden där känslorna går mer inåt än utåt och århundradens fördomar och traditioner ligger som en våt filt över händelseförloppet; där alla figurer är svartvita utom Santuzza, det purpurklädda offret och Lola, den blekt gula lockfågeln. När Paul Curran och Bajadser tar över scenen är det i slutskedet av Andra världskriget; kyrkan ligger i ruiner, traditionerna är övergivna och känslorna ligger utanpå i det kaotiska folkvimlet. Men otrohetens stigmatisering är fortfarande lika påtaglig och följden är densamma – döden. Greppet känns lika effektivt som det gjorde vid premiären 2011.

Också utförandet var av samma höga klass. För att börja nere i orkesterdiket: Joana Mallwitz har axlat den dubbla rollen som kormästare och dirigent. Som kormästare har hon trimmat den förstärkta kören till det yttersta i både klang och precision, som dirigent håller hon föreställningen i ett lagom friskt tempo med stor omsorg om sångarna, får fram varje enskild delikatess i partituren och lyckas få Det Kongelige Kapel att ljuda med utsökt klang och kraft. Och sångarnas prestationer ligger överlag i framkant. Stig Fogh Andersen sjunger sin Canio med perfekt tenor och väl avvägd resignerad tragik, Johan Reuter imponerar med sin kraft både som Alfio i Cavalleria Rusticana och som Tonio i Bajadser, där för övrigt hans tolkning av prologen nog var en av höjdpunkterna, och Niels Jørgen Riis har slipat sin röst till nya höjder i rollen som Turrido.

Kristin Lewis ger med sin markanta spintosopran och tuffa agerande en extra dimension åt Nedda i Bajadser och Anne Margrethe Dahls framställning av Santuzza i Cavalleria Rusticana var rent enastående med mycket fin röst och extraordinär känslofullhet.

Det är inte ovanl_K1P1145dpigt att repremiärer får en lätt touch av malpåse; men den här uppsättningen känns fortfarande fräsch och kommer antagligen att så göra lång framöver. Det är bara att hoppas på en ny omgång efter den här spelperioden.

Bilder: (Ovan)Stig Fogh Anderson som Canio och Kristin Lewis som Nedda.

(Till vänster)Johan Reuter som Tonio. Han spelade också Alfio i Cavalleria Rusticana

Foto:Miklos Szabo

Benjamin Staern imponerar

Malmö Symfoniorkester; dirigent: Marc Soustrot; musik av Wagner, Benjamin Staern och Tjajkovskij

Malmö konserthus 15 maj

Benjamin Staern har medvind; nyligen kom han långt i International rostrum of composers med sitt verk ”Sånger av bländvit kärlek”, ett verk som för övrigt möttes av de varmaste lovord från alla håll och kanter efter uruppförandet i Helsingborg. Och i torsdags var det uruppförande av hans ”Godai”, konsert för orkester, med MSO och Marc Soustrot på dirigentpulten.

Titeln Godai är ett buddhistiskt uttryck som betyder De fem stora elementen; när man sedan fick veta att slagverkssektionen var förstärkt med flera österländska instrument var det nästan självklart att förvänta sig en stor portion orientalism. Och visst finns orientalismen där, men endast som en facett i det intrikata tonbygget – där finns också impressionism och expressionism, stänk av Stravinsky och Gershwin och mycket mer. Men det går definitivt inte att sortera in ”Godai” under fliken postmodern eklekticism, för det är kompositionen alldeles för originell och nyskapande trots den påfallande tonaliteten och den markerade nästan dansanta rytmen.

Benjamin Staern visar också nästan vällustigt upp sin hantverksmässiga skicklighet. Han arbetar obehindrat med tonsätteriets alla verktyg: melodik, harmoni, rytm och polyfoni; och orkestreringen är lysande. I ”Godai” har han skapat ett verk med bestående värden som ger åhöraren mycket och dessutom är lätt att ta till sig. Jag måste erkänna att jag är djupt imponerad.

”Godai” var ljuspunkten i en konsertafton som i övrigt lämnade mycket att önska. Marc Soustrot levererade Pjotr Tjajkovskijs Symfoni nr 5 i ett tempo så att man undrade om han hade bråttom till tåget. Nåväl, tempoökningen är en tolkningssak som går att diskutera men att undertrycka fraseringarna och slarva med dynamiken är absolut inte godtagbart; det förstör den historia symfonin vill berätta. Kvällen inleddes med ouvertyren till Lohengrin i en version som bland mycket annat saknade silvret i stråkarna. Vad i hela friden tänkte orkestern på när man belönade dirigenten med en touche?

Opera när den är som bäst

don juan

DON JUAN

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo Da Ponte

Regi: Aniara Amos; dirigent: Lars Ulrik Mortensen; scenografi: Alex Eales; kostym: Signe Beckmann; ljus: Ulrik Gad

Medverkande: Palle Knudsen, Gisela Stille, Peter Lodahl, Sine Bundgaard, Henning von Schulman, Florian Plock, Tuva Semmingsen, Petri Lindroos

Det Kongelige Operakor, Concerto Copenhagen

Efter en kortare turné på Jylland har så Aniara Amos uppsättning av Mozarts Don Giovanni (som här har fått titeln Don Juan) landat i Köpenhamn på Gamle Scene där den kommer att spelas under hela maj. För den som tycker om opera för dess egen skull är det verkligen att rekommendera att försöka få fatt i en biljett – det är utan tvivel det bästa som visas på en operascen i regionen för närvarande.

För mig, och jag är inte ensam, är Don Giovanni den förnämsta av alla operor. Den har en spännande intrig, rollfigurer med lidelse och karaktär och musik som nog måste sägas vara oöverträffad både i skönhet och förmåga att följa handling och personer. Och de problem den tar upp är lika aktuella i dag som när verket skapades för dryga tvåhundra år sedan: kläder och sedvänjor har ändrats men människorna har fortfarande samma fel och brister.

Knappologiskt finns det mycket intressant i Don Giovanni. Till formen är det en tvåaktig opera buffa men innehållet närmar sig mer en opera seria, ett nyskapande som senare kom att bilda skola. Mozart kallar den själv för ”dramma giocoso” (lekfullt drama); för den allvarlige en kanske väl nonchalant beskrivning av en händelseräcka som börjar med mord, fortsätter med svek och slutar med att huvudpersonen störtar ner i helvetet. Man måste också notera att huvudpersonen inte har några stora arior att fånga applåder med, endast en kort dryckesvisa och en liten serenad.

I förhandsnotiserna kallades Aniara Amos uppsättning, mycket träffande, för en ”dogmaversion”. Den arbetar med små medel: scenografin är huvudsakligen ett antal skärmar som öppnas eller dras för och på så sätt, med hjälp av intelligent ljussättning skapar olika rum. Kostymerna lär vara hämtade från Det Kongeliges förråd, tidsmässigt spretar de åt olika håll men varje figur är klädd efter sin karaktär och signalvärdena är rent föredömliga. Eftersom uppsättningen är gjord att passa även på turné utnyttjar man inte djupet på scenen men Aniara Amos genomtänkta rörelse- och personinstruktioner förhindrar intrycket av ”uppställda sångare vid rampen”; en smak av Mozarts tid men ändå modern operaregi. Till dogmatänkandet hör också att man, vad jag kan utröna, till punkt och pricka följer Wien-versionen av verket och tar med den moraliserande finalen som brukar strykas i de flesta moderna uppsättningar. Den knyter ihop säcken effektivt och ger operan en extra dimension.

När det gäller de medverkandes prestationer är det bara att släppa loss superlativen. De tre sopranerna, så lika i röstläge men så skilda i karaktärerna, öser på med det mest utsökta välljud: Gisela Stille som den högdragna eleganta donna Anna, Sine Bundgaard som en mogen och känslofylld donna Elvira och Tuva Semmingsen som den läckra, naiva och något baksluga Zerlina.

Peter Lodahls vackra tenor ger röst åt en balanserad don Ottavio, den kanske mest normale i hela galleriet, Florian Plock gör ett välsjunget porträtt av den inte helt överbegåvade Masetto och Petri Lindroos låter sin mörka bas skapa isande skräck som Kommendanten/Stenstoden.

Palle Knudsen gör sin femte Don Giovanni. Välljudande men inte överväldigande i rösten, som figur en androgyn skitstövel, en arrogant cynisk översittare, en kameleont som anpassar sig för att vinna fördelar; det kunde inte bli bättre. Och så hans tjänare Leporello, ett äkta stordåd av Henning von Schulman: en röst med stort register och utsökt klang och med plastik och scennärvaro som den bäste talskådespelare.

Det kanske bästa till sist: Concerto Copenhagen med sin ledare Lars Ulrik Mortensen. Rent fantastisk rokokoklang, så mozartsk som det är möjligt och absolut perfekt tempo från ouvertyr till slutackord. Bättre än så kan det inte bli.

Bilden:Katalogarian.  Sine Bundgaard som donna Elvira och Henning von Schulman som Leporello. Foto: Midos Szabo

Ensemblen räddar Rosenkavaljeren

07-140415rosenkavaljeren1659

Av olika anledningar hade jag inte möjlighet att vara med på premiären av Malmö Operas uppsättning av Rosenkavaljeren men det är faktiskt inte fel att vänta på en följande föreställning; oftast blir den bättre, premiärnervositeten har släppt hos de agerande och småfelen har hunnit rättas till. Ändå blev mitt helhetsintryck något blandat.

Om man ska ta till en gastronomisk liknelse har Malmö Opera åstadkommit en bakelse med de läckraste ingredienser i inkråmet men där ändå den lilla extra brytningen saknats och sedan klätt den i ett marsipantäcke som lämnar en del övrigt att önska.

Verket är i sig enastående, en av operalitteraturens verkliga pärlor med lättlyssnad men aldrig banal musik och ett libretto med ovedersägliga litterära kvaliteter. De medverkandes prestationer är genomgående mycket högklassiga, vissa rent lysande och dirigenten Leif Segerstam agerar på toppen av sin förmåga. Mot detta ställs Dmitri Bertmans ställvis mycket stolpiga och okänsliga regi och Ene-Liis Sempers scenografi och kostymer som till en början – det bättrar sig en aning så småningom – verkar vara avsedda för en andra klassens barnteater. Inte undra på att man känner sig kluven.

Rosenkavaljeren är en bitterljuv berättelse om tidens gång, om den förändring som är omöjlig att komma undan. Dmitri Bertman låter den linjen komma fram tydligt i första akten, det vore för övrigt en omöjlighet att låta bli, men flamsar sedan bort den i en serie oväsentligheter. Hans personporträtt är ytliga och ofullständiga, att flertalet gestalter ändå får skärpa beror mer på de agerandes skicklighet än regissörens avsikter. Men de kan inte fly undan Bertmans förkärlek för att rada upp dem vid rampen sjungande rakt ut. Ibland blir det mer nummerrevy än opera.

Men trots kringverket finns det mycket i uppsättningen att ta till sig och bli förtjust i. Charlotta Larsson gör en magnifik tolkning av Fältmarskalkinnan, perfekt i rösten med väl avvägd dramatik och med ett agerande som skapar en människa långt bortom rollfiguren. Dorottya Lang som Octavian verkar först överdrivet utåtagerande, men vid närmare eftertanke inser man att det är en mycket elegant gestaltning av tonårsslyngeln som bibringats hyfs men låtit den tränga in. Sångligt är den skickligt genomförd med bra kraft i mezzon. Sofie Asplunds Sophie är just så ungflicksljuv som man önskar sig med mycket glitter i sin lyriska sopran och Fredrik Zetterström låter sin kraftfulla baryton flöda som Herr von Fanfinal; synd bara att rollen är så liten.

Rickard Söderberg och Emma Lyrén bildar ett rent underbart slapstickpar som Valzacchi och Anina. Han har mycket glans i sin tenor och en nästan bedövande scennärvaro och hon visar sig vara en lysande comédienne med mycket liv.

Och över alltsammans flödar Leif Segerstams rent fantastiska orkesterstämma, straussk i tyngden men ändå fjäderlätt, med perfekt klang och balans. Bara den är värd besöket.

×