En del skåpmat men också mycket nytt

Det Kongelige Opera har plockat fram en hel del ur gömmorna inför nästa spelår, inte mindre än fyra repremiärer. Nåja, det är inget dåligt skafferigods man visar upp: Marco Arturo Marellis uppsättning av Rosenkavaljeren belönades med Reumertpriset och i ensemblen finner man bland andra den österrikiske basbarytonen Wolfgang Bankl, som har lyfts till skyarna av Wiens kritiker. Stefan Herheims version av Alban Bergs Lulu var en enastående upplevelse vid premiären i oktober 2010 och besättningen verkar vara i stort densamma nu som då. Michael Boder dirigerar, Randi Stene sjunger Grevinnan Geschwitz, Johnny van Hal är Alwa och Sine Bundgaard och Gisela Stille alternerar i titelrollen. Det enda minuset med den uppsättningen var att man i tredje akten använde en rekonstruktion utförd av den tyske kompositören Eberhard Kloke, i stället för den version som österrikaren Friedrich Cerha utarbetat.

Jag hade tyvärr inte möjlighet att se Kasper Holtens uppsättning av Maskarade 2006 men att döma av en så gott som enig kritikerkår var den lysande. Petri Lindroos (inte Ensiferum-gitarristen utan bassångaren) sjunger Jeronimus, Randi Stene och Hanne Fischer alternerar som Magdelene. Carl Nielsen-jubileet uppmärksammas också med en nyuppsättning av Saul och David. Nielsen-entusiasten David Pountney regisserar och för den musikaliska ledningen står Det Kongeliges förre chefdirigent Michael Schønwandt.

Också de övriga nyuppsättningarna kan bli mycket intressanta. Dmitri Sjostakovitjs Lady Macbeth från Mtsensk sätts upp av den tyske mästerregissören Peter Konwitschny, Anne Margrete Dahl har rollen som Katerina Lvovna Ismailova och Johnny van Hal är Sergej.

Spelårets största satsning är kanske Mozarts Trollflöjten med nästan allt vad huset förmår på scenen plus framstående gästartister bland andra basen Stephen Milling. Marco Arturo Marelli regisserar, Rory McDonald står på dirigentpulten.

Spelåret avslutas med ännu en intressant satsning: den sällan spelade Verdi-operan Sicilansk Vesper i Stefan Herheims regi och med två stora barytoner, Louis Otey och Erwin Schrott som gästartister.

Samarbetet med Concerto Copenhagen fortsätter liksom samarbetet med den italienske regissören Francisco Negri. Resultatet det här spelåret blir Händels Alcina som uppförs på Gamle Scene.

Och på Takkelloftet kommer flera produktioner som väcker nyfikenheten: Bo Holtens Gesualdo – shadows med tonsättaren själv som dirigent, Den Ny opera gästspelar med Ís-slottet av Magnar Alm och urpremiären av Pelle Gudmundsen-Holmgrens Sol går op, sol går ned.

Och så gästspel av Den Jyske Opera, föreställningar av Operaakademiet, operakonserter och kammarkonserter.

Som helhet är det inte stjärnornas och de stora överraskningarnas spelår. Men det är gediget, mycket gediget. Man måste ge en honnör för hur bra Det Kongelige Opera har klarat sina tuffa nedskärningskrav.

Cosi fan tutte som dokusåpa

I år ger Skånska Operan, som blivit beviljade med ett bidrag på 250 000 kronor från Statens Kulturråd, en ny modern version av W.A Mozarts Cosi fan tutte, berättar Kristianstadsbladet.

Handlingen är flyttad till nutid i dokusåpans värld: ”Två självsäkra killar och två modebloggande tjejer anmäler sig till TV-såpan ”Alla gör det!”: Vem kommer att vinna tävlingen och kändisskap?”, skriver Skånska Operan i sitt pressmeddelande.

I rollerna ses bland andra: Fiordiligi – Eva-Lotta Ohlsson, Dorabella – Jenny Hertzman, Guglielmo – Jens Persson. Regin står Ola Hörling för, musikaliskt ansvarig & kapellmästare är Max Lörstad och producent är Åsa Jensen.

Cosi fan tutte som dokusåpa

I år ger Skånska Operan, som blivit beviljade med ett bidrag på 250 000 kronor från Statens Kulturråd, en ny modern version av W.A Mozarts Cosi fan tutte, berättar Kristianstadsbladet.

Handlingen är flyttad till nutid i dokusåpans värld: ”Två självsäkra killar och två modebloggande tjejer anmäler sig till TV-såpan ”Alla gör det!”: Vem kommer att vinna tävlingen och kändisskap?”, skriver Skånska Operan i sitt pressmeddelande.

I rollerna ses bland andra: Fiordiligi – Eva-Lotta Ohlsson, Dorabella – Jenny Hertzman, Guglielmo – Jens Persson. Regin står Ola Hörling för, musikaliskt ansvarig & kapellmästare är Max Lörstad och producent är Åsa Jensen.

Banalt så det förslår

När man ser Malmö symfoniorkesters program för nästa spelår blir den första tanken att politikernas och de kommunala ekonomitjänstemännens påbud om enklare och mer lättlyssnad musik efter flytten till Malmö Live redan fått gehör. Inte mycket sentida musik, ett (!) uruppförande, bara några få verk som kräver stor orkester. Annars mainstream i olika former. Man kommer osökt att tänka på vad Sixten Ehrling (för övrigt tidigare hedersdirigent hos MSO) sade om urvalet i programmet Aurora i Sveriges Radio: ”Det är så banalt att nyheterna på samiska kommer som en befrielse.”

Nåja, billigt blir det så räknenissarna måste vara nöjda.

Men allt är inte mörker, det finns trots allt en hel del ljuspunkter. Först och främst att kammarmusiken kommer tillbaka i Konserthuset, medlemmar i MSO ger två konserter på hösten och två på våren. Och den stora orkesterbiennalen Music Around i oktober med 50 konserter runt Öresund, i år med inriktning på Stravinsky är verkligen något att se fram emot.

Annars är det inte mycket som förtjänar de stora kryssen i almanackan. Inledningskonserten 11 september kan bli ganska hörvärd: ett genomgående franskt program med bland annat Maurice Ravels Pianokonsert i G-dur (inte vänsterhandskonserten utan Ravels andra, mer jazzinfluerade) med Pascal Rogé som solist och Marc Soustrot på pulten. Årets Allhelgonafrid blir Brahms Ein dueutsches Requiem med solister och sammandragning av fyra körer. 19 mars är den skotska stjärnviolinisten Nicola Benedetti solist i Mendelssohns Violinkonsert. Marc Soustrot dirigerar och på programmet står också Bruckners sjunde symfoni.

Annars är det mesta sig likt. Sixten Nordström fortsätter med sina musikkåserier, Lördagsmozart ersätter Lördagsschubert, Rainer Honeck kommer och spelar Haydn, runt julhelgerna bjuds på sing-along, nyårsfest och wienergala. Inga förändringar i onödan där inte.

En nyhet är däremot MSOpops: orkestern i samarbete med kända populärartister. Två konserter är hittills inplanerade: Nina Persson i spetember och Lisa Mikovsky och Magnus Tingsek i januari. De kommer antagligen att locka andra än den sedvanliga publiken.

 

Utspritt över ett helt spelår måste man säga att det är ett ganska påvert program. Är det här allt vad en av Sveriges stora symfoniorkestrar har att erbjuda? Det finns inte mycket som utmanar, som pekar framåt och, som det verkar, ingenting som kommer att gå till hävderna. Var finns den konstnärliga spets som MSO tidigare visat? Visst kostar det pengar att lägga ut beställningar till kompositörer och få uruppföranden till stånd men det är faktiskt en skyldighet för en orkester av MSO:s dignitet. Det räcker inte att förvalta det musikaliska arvet och servera god underhållning, varken nu eller i framtiden. Därför måste den konstnärliga ledningen trotsa politikernas och räknenissarnas kortsynta propåer.

Banalt så det förslår

När man ser Malmö symfoniorkesters program för nästa spelår blir den första tanken att politikernas och de kommunala ekonomitjänstemännens påbud om enklare och mer lättlyssnad musik efter flytten till Malmö Live redan fått gehör. Inte mycket sentida musik, ett (!) uruppförande, bara några få verk som kräver stor orkester. Annars mainstream i olika former. Man kommer osökt att tänka på vad Sixten Ehrling (för övrigt tidigare hedersdirigent hos MSO) sade om urvalet i programmet Aurora i Sveriges Radio: ”Det är så banalt att nyheterna på samiska kommer som en befrielse.”

Nåja, billigt blir det så räknenissarna måste vara nöjda.

Men allt är inte mörker, det finns trots allt en hel del ljuspunkter. Först och främst att kammarmusiken kommer tillbaka i Konserthuset, medlemmar i MSO ger två konserter på hösten och två på våren. Och den stora orkesterbiennalen Music Around i oktober med 50 konserter runt Öresund, i år med inriktning på Stravinsky är verkligen något att se fram emot.

Annars är det inte mycket som förtjänar de stora kryssen i almanackan. Inledningskonserten 11 september kan bli ganska hörvärd: ett genomgående franskt program med bland annat Maurice Ravels Pianokonsert i G-dur (inte vänsterhandskonserten utan Ravels andra, mer jazzinfluerade) med Pascal Rogé som solist och Marc Soustrot på pulten. Årets Allhelgonafrid blir Brahms Ein dueutsches Requiem med solister och sammandragning av fyra körer. 19 mars är den skotska stjärnviolinisten Nicola Benedetti solist i Mendelssohns Violinkonsert. Marc Soustrot dirigerar och på programmet står också Bruckners sjunde symfoni.

Annars är det mesta sig likt. Sixten Nordström fortsätter med sina musikkåserier, Lördagsmozart ersätter Lördagsschubert, Rainer Honeck kommer och spelar Haydn, runt julhelgerna bjuds på sing-along, nyårsfest och wienergala. Inga förändringar i onödan där inte.

En nyhet är däremot MSOpops: orkestern i samarbete med kända populärartister. Två konserter är hittills inplanerade: Nina Persson i spetember och Lisa Mikovsky och Magnus Tingsek i januari. De kommer antagligen att locka andra än den sedvanliga publiken.

 

Utspritt över ett helt spelår måste man säga att det är ett ganska påvert program. Är det här allt vad en av Sveriges stora symfoniorkestrar har att erbjuda? Det finns inte mycket som utmanar, som pekar framåt och, som det verkar, ingenting som kommer att gå till hävderna. Var finns den konstnärliga spets som MSO tidigare visat? Visst kostar det pengar att lägga ut beställningar till kompositörer och få uruppföranden till stånd men det är faktiskt en skyldighet för en orkester av MSO:s dignitet. Det räcker inte att förvalta det musikaliska arvet och servera god underhållning, varken nu eller i framtiden. Därför måste den konstnärliga ledningen trotsa politikernas och räknenissarnas kortsynta propåer.

Ny barockopera i Höör

Det blir nyskriven barockopera i Höör i sommar med titeln ”La Scuola”. Tord Nihlén har skrivit en libretto i klassisk commedia dell’arte-stil med alla de kända figurerna – Arlechino, Colombine, Pantalone och andra. Musiken är hämtad från Galuppi, Cimarosa, Albinoni och Pergolesi; Viggo Edén har bearbetat och komponerat alla recitativ. På scenen står Charlotte Gustafsson, Daniel Åberg, Linus Ask, Frans Persson och David Afzelius tillsammans med en ensemble på 40 barn och ungdomar. Viggo Edén är dirigent och leder en tiohövdad barockorkester.

Premär 7 augusti och övriga föreställningar 8, 9 och 10.

Rena magplasket

lucia2

LUCIA DI LAMMERMOOR, opera av Gaetano Donizetti med libretto av Salvatore Cammarano efter Sir Walter Scotts roman ”The Bride of Lammermoor”

Dirigent: Martin André; regi, scenografi och kostym: Isabella Bywater.

Medverkande: Claudia Boyle, George von Bergen, Xavier Moreno, Jens Bové, Annette Dahl, Tue de Stordeur. Den Jyske Operas kor, Copenhagen Phil.

Gästspel av Den Jyske Opera på Det Kongelige, Gamle scene i Köpenhamn

 

Donizettis opera Lucia di Lammermoor är i högsta grad en produkt av sin tid, det 1800-tal som hyllade de romantiska känslorna och gärna blandade upp dem med bigotteri och uppblåst stolthet. I operan blir det särskilt problematiskt när det viktorianska tankegodset blandas upp med en rejäl dos italiensk sirap; det kräver en regissör med fingertoppskänsla för att inte hamna i pekoralets träsk. Med musiken är det mindre problem, även om det ställvis kan vara ganska förbryllande när Donizetti låter glättig tretakt ackompanjera de rysligaste händelser.

Lucia di Lammermoor gjorde succé vid premiären 1835 och har behållit sin popularitet, fortfarande är den Donizettis mest spelade seriösa opera och en av de mest älskade italienska operorna över huvud taget.

Men den version som Den Jyske Opera presenterade vid sitt gästspel på Det Kongeliges Gamle scene i Köpenhamn i tisdags kan inte rubriceras som något annat än ett riktigt magplask. Jag kan inte påminna mig att jag sett så många missar i någon annan uppsättning av ett professionellt operakompani.

Regissören Isabella Bywater har flyttat fram händelserna till 1950-tal, åtminstone om man ska döma av huvudrollens kläder, vilka för övrigt exponeras flitigt utifrån och in. Tidsförflyttning är i sig inget fel men den tillför inget i det här fallet. Grundscenografin är något som närmast för tankarna till ett lastbilsgarage med en gravkulle i ena hörnet och ett badkar i det andra. Fonden är fällbar och visar i nedfällt läge en festsal. Rekvisitan är sparsam, det mest spektakulära är en lina som löper över en dold bjälke – den visar sig vara användbar som både tortyrredskap och allmän upphängningsanordning.

Allt detta går att stå ut med men de musikaliska och även sceniska prestationerna är ställvis rent bedrövliga. Sångligt är Claudia Boyle i titelrollen bäst, hon klarar av de höga partierna och koloraturerna, även om det finns spår av skrikighet när hon ökar volymen. Men varför låter regissören henne agera mer som trotsig sexåring än som desperat mogen kvinna? Xavier Moreno som Edgardo, hennes älskare, är utrustad med brun overall, löjlig mössa och svag tenor; han får ta i allt vad han orkar för att klara höjdpartierna och mot slutet hörs han rejält trött. Även George von Bergen som Enrico får anstränga sig för kung och fosterland för att nå ut med sin ganska glanslösa baryton och Jens Bové som prästen Raimondo känns blek och kraftlös; dessutom kommer han inte ner ordentligt i basregistret. Dirigenten låter orkestern Copenhagen Phil låta som en skramlig blåsorkester, stråket försvann nästan helt. Det gjorde inte det hela bättre.

Den Jyske Opera kan bättre – det har den visat i åtskilliga uppsättningar. Så varför gör man på detta viset?

 

Bild: Claudia Boyle som Lucia och George von Bergen  som Enrico. Foto: Anders Bach

 

 

 

 

Fel, fel, fel

Det är Malmö Opera på turné som svarar för Gounods Romeo och Julia i kammarversion med premiär i september. Wilhelm Carlsson regisserar, Paula af Malmborg Ward har arrangerat musiken. Jag klantade till det och skrev något annat, men felet är nu rättat; hoppas att ingen känner sig trampad på tårna.

Malmö Opera överraskar inte

Kanske en aning tunnare än man hoppats men en hel del godbitar att se fram emot. Så kan Malmö Operas generalprogram för spelåret 2014/2015 sammanfattas. Byggstenarna på stora scenen är de traditionella: två musikaler, en stor med schlagerkändis i huvudrollen, en lite mer i framkant; en stor opera på hösten och en på våren samt en familjeanpassad runt jul och nyår; och som grädde på moset ett experimentalverk. Två orkesterkonserter och en uppsättning i samarbete med Skånes dansteater.

Musikalen Doktor Zjivago med Sanna Nielsen i rollen som Lara kommer säkert att bli spelårets stora publikmagnet. Jag har inte hört musiken men storyn i sig med passion och revolution, romantik, idealism och nattsvarta bovar borde garantera fullsatta salonger. Lite mer tveksam måste man ställa sig till spelårets andra musikal, American Idiot, som bygger på punkbandet Green Days musik. Även om jag själv tycker att den verkar intressant, så fick jag veta av min musikalkunniga kollega att den fick ett mycket blandat mottagande på Broadway, kanske tilltalar den Malmöpubliken mer.

”De riktiga” operorna då? Jo, Rossinis Greve Ory kan bli riktigt trevlig. En ganska fånig historia men lättsmält, elegant musik och många tillfällen för sångarna att briljera. Erika Miklósa, som rev ner ovationer för sina koloraturer i Mozarts Trollflöjten spelar Grevinnan Adèle, Tobias Ringborg dirigerar. Julens familjeföreställning, Hans och Greta av Engelbert Humperdinck (den riktige, ej att förväxla med en schlagersångare med kort berömmelse) kan bli underhållande med bra sångare och en utomordentlig dirigent, Gregor Bühl. Och den gamla trotjänaren Verdis Aida, nu i nyuppsättning av Staffan Valdemar Holm med skicklieg ensemble och Leif Segerstam på pulten, har premiär i slutet av mars.

Men operasäsongen startar redan i september  med Gounods Romeo och Julia i en kammaroperaversion signerad Wilhelm Carlsson som lyckats få ner denna mastodont till hanterbart format. Den spelas runt om i Skåne, landar på Verkstan i oktober och ska under våren runt i övriga Sverige.

Något riktigt som kan bli riktigt intressant är Nordenpremiären på Kvartett, en opera i tretton scener med musik och libretto av Luca Francesconi. Verket behandlar sex och makt ganska explicit och i de två rollerna återfinns Malena Ernman och Christian Miedl. Musiken är spännande: den intresserade kan lyssna på ett utdrag från La Scala: https://www.youtube.com/watch?v=SnxPT2hNRjY

Som vanligt väcker Operaverkstans produktioner nyfikenheten:  Faust och Helena, en kammaropera av Lili Boulanger och operavarietén Den svävande damen. Man börjar i november med föreställningen Förtälj min saga, ett uruppförande av Gunnar Janssons tonsättningar av texter av Shakespeare. Föreställningen äger rum i Operans övre foajé med Martin Edmonds Shakespeare-fresk.

 

Trubaduren med Kina-touch

9 Manrico

Det blir kinesisk touch när Opera Hedeland sätter upp Verdis Trubaduren på den natursköna amfiteatern i Hedehusene strax utanför Roskilde.

Produktionsteamet leds av regissören Wang Xiaoying, vicedirektör för Kinas Nationalteater och även scenograf och kostymtecknare kommer därifrån. Det är Wang Xiaoyings första operainscenering i Europa men han har erfarenhet av den europeiska publiken med uppsättningen av Shakespeares Richard III i samband med OS i London.

Solister, kör och orkester hämtas som vanligt från olika håll i Europa.

Trubaduren har premiär 1 augusti och ges i ytterligare två föreställningar 8 och 9.

×