Flagermusen med kommande stjärnor

flagermusen058Johann Strauss d y:s Läderlappen brukar sägas vara operetternas kronjuvel, fylld med elegant musik och med stora krav på både sångare och orkester. Det är därför ganska uppnosigt när danska Operaakademiet väljer just det verket till sin årliga elevföreställning med den danska titeln Flagermusen. Efter premiären i fredags på Takkelloftet högst uppe i Operaen var det bara att inse sanningen i talesättet att bara den som siktar högt kan nå stjärnorna; det blev två och en halv timmars stor underhållning i rasande tempo.

Regissören Ebbe Knudsen har stuvat om en del i handlingen, lagt till och dragit ifrån, ändrat tid och plats, skrivit om delar av både dialog och sångtexter. Iain McLarty, Yu J och Esben N Møller har arrangerat orkesterpartituret för violiner, träblås, ackordeon, slagverk och piano. Det fungerar alldeles utmärkt.

Att döma av den här uppsättningen är tillväxten synnerligen god i den nordiska operavärlden. Skådespelandet var utmärkt, timingen likaså och samtliga sångarprestationer av hög klass.

Operaakademiets uppvisningar brukar vara en bra möjlighet att få uppleva blivande stora artister just i början av karriären. Den här gången är det inte så lätt att finna stjärnskotten men låt mig ändå komma med några förslag: Petter Wulfsberg Moen med en mycket välljudande tenor, Alexander Nohr, kraftfull basbaryton med tydlig scenpersonlighet och sopranen Beate Mordahl, som skapad för de stora subrettrollerna.

 

Bild: Alexander Nohr i batmandräkt. Foto: Britt Lindemann

Skickligt, Reine Jönsson!

Miraklet i Mare Balticum, opera av Reine Jönsson

Libretto och regi: Patrik Sörling; dirigent: Pia Bygdéus; sångare: Aino Lund Lavoipierre och Andreas Landin; dansare: Emelie Söderström och Adam Seid Tahir.

Ensemble Mare Balticum

Palladium, Malmö 26 mars; urpremiär i konserthuset, Kristianstad 23 mars

 

Jag borde ha läst på bättre – eller kanske inte. Föreställningen av Reine Jönssons nya kammaropera Miraklet i Mare Balticum blev en drygt timslång utflykt med estetiskt tilltalande sång och dans beledsagad av både intressant och lättbegriplig musik. Men av handling och övrigt innehåll begrep jag inte mycket och eftersom endast en av de tre sångarna artikulerade någorlunda var inte texten mycket till hjälp.

Det var först när jag kom hem och lusläste synopsis och libretto som pusselbitarna föll på plats: det är en berättelse om nutidens nedsmutsning av naturen i allmänhet och Östersjön i synnerhet, parad med en nordisk Atlantislegend, allt i en språkdräkt som hämtad från ett av 1970-talets fria teatergrupper. Låt mig ge ett smakprov:

Fiskar äter skit i plast / nanopartiklar i kläder /kryper in i hud och läder /musikens som till dans/ slutade att spela /Fick alla ur balans /kunde inte längre hela.

OK, det är lätt att göra sig löjlig men budskapet är i sig mycket angeläget och syftet gott. Så det är bara att gilla läget och stå ut med haltande poesi och pekpinnar med sjuttiotalsstuk. För Reine Jönssons musik är riktigt bra: intelligent och tilltalande i melodiken med skicklig hantering av rytm och tempo och med ställvis riktigt intrikat kontrapunktik. De två sångarna Aino Lund Lavoipierre och Andreas Lundin behandlar sina röster mycket bra som de två figurerna ”Ingen” och ”Alkfågel”. Dansarna Emelie Söderström och Adam Seid Tahir är en njutning för ögat med genomarbetad gestaltning och stor fräschör. Och Ensemble Mare Balticum är som vanligt mycket välspelande även nu då de kompletterar sina historiska instrument med mer moderna ljudalstrare.

Det var Musik i Syd som lade ut beställningen och uppsättningen är ett samarbete med Operaverkstan i Malmö och Kungliga Svenska balettskolan.

 

 

En Mimi värd hela operabesöket

Boheme, Malmö Opera, 140311

Bohème, opera av Giacomo Puccini med libretto av Giuseppe Giacosa och Luigi Illica

Regi: Orpha Phelan; dirigent: Christian Badea; scenografi och kostym: Leslie Travers; rörelseregi: Lynne  Hockney; ljus: Thomas C Hase

Medverkande: Luc Robert, Olesya Golovneva, Vladislav Sulimsky, Daniel Hällström, Miklós Sebestyén, Maria Fontosh, Magnus Loftsson, Bengt Krantz med flera

Malmö operaorkester, Malmö operakör, Malmö operas barnkör, scenorkester

Premiär på Malmö Opera 22 mars

Olesya Golovnevas Mimi i Puccinis Bohème vid premiären på Malmö Opera är bara den värd hela besöket. Inte bara för rösten utan för hela gestaltningen. Hon verkligen är Mimi: alldagligt grå, sliten trots unga år, naiv, romantisk med enastående utspel. Rösten kanske en aning tunn men lysande klar och mättad av känsla. Hennes lysande insats kompletteras av den övriga ensemblens högklassiga prestationer. Och publiken svarade med ovationer som ville den riva teatern.

Produktionsteamet med regissören Orpha Phelan och scenografen Leslie Travers har flyttat operan till nutid men det är en kosmetisk förflyttning som mest består i att de medverkande bär nutida kläder. Handlingen tilldrar sig fortfarande i Quartier latin, som nu är bland det chicaste av det chica, inte i de områden i stadens norra delar där våra dagars fattiga bor; och stämningen i andra aktens stora masscen är mer ”fin de siècle” än dagens stressade gapighet och aggressivitet. Det blir, som vanligt i uppsättningar av Bohème, det myternas och litteraturens Paris som egentligen aldrig har funnits med som trots det alltid finns. Men kostymbudgeten kanske kunde hållas ner.

Scenografin har vissa kvaliteter: bohemernas lya är i första akten placerad högst upp i en stålkonstruktion som ger illusion av något under takåsarna. Sceniskt ger det intressanta vinklar och låter den intelligenta ljussättningen skapa ett mycket estetiskt skuggspel men akustiskt är det inte lyckat: rösterna får inget stöd från golvet och nyanserna försvinner i höjden. Andra aktens torgscen är en ren fest för ögat och dessutom en uppvisning i perfekt regi: att mitt i detta folkmyller skapa fokus precis där det ska vara.

Egentligen spelar kringverket inte någon större roll, det är berättelsen om ljuv kärlek i vidriga omständigheter och ond död som är huvudsaken. I sig en intrig värdig en Harlequin-bok men den hindras från att hamna i banalitetens träsk av den intelligenta libretton med alla dess finstämda detaljer. I många stycken blir det en slags vardag som många kan känna igen, det kanske är så illa att livet är en pigroman.

Och ensemblen i sin helhet svarar för en mycket högklassig presentation i både sång och agerande. Olesya Golovneva har redan nämnts. Hon sjunger mot Luc Roberts Rodolphe som efter en något pressad inledning svingade sig upp till en tenoruppvisning med höjd, kraft och lyster som i stort hade allt man kan begära och trovärdigt agerande därtill. Maria Fontosh gör en Musette med mängder av kilowatt i rösten och ett utspel som det slår gnistor om och Vladislav Sulimskys Marcel är härligt välsjungen och välporträtterad. Daniel Hällström får ut mesta möjliga av rollen som Schanuard; likaså Miklos Sebastyén som Colline, hans lilla aria till sin rock i sista akten var en verklig pärla.

Men mot en okänslig dirigent kämpar sångarna förgäves. Christian Badea hade bra klang i orkestern med tog alldeles för dålig hänsyn till den besvärliga akustiken i första akten; ställvis dränktes sången i orkesterljudet. Dessutom gjorde han medvetna pauser för att få publiken att brista ut i störande spontanapplåder i stället för att slå på snabbt och hålla kontinuiteten i föreställningen.

Utan tvivel blir Malmö Operas uppsättning en publiksuccé. Och konstnärligt håller den mestadels måttet med råge. Därmed är det bara att gratulera Malmö Opera till ännu en lyckad satsning.

Bilden: Olesya Golovneva som Mimi och Vladislav Sulimsky som Marcel. Foto:Malin Arnesson

Välvårdat men utan sälta

Konserthuset, Malmö den 20 mars: Malmö Symfoniorkester, dirigent Rafael Payare; solist Joshua Roman, cello. Musik av Schumann, Elgar och Brahms.

 

Johannes Brahms tredje symfoni fick ett storartat mottagande vid uruppförandet i Wien 1883 och den spelades sedan på flera ställen i både Europa och USA. Under 1930- och 1940-talen beskrevs den inte bara som Brahms bästa symfoni utan också som den bästa sedan Beethoven, vissa dåtida kännare gick till och med så långt att de menade att den stod över alla andra som någonsin skrivits. Men smaken ändras och nu är den förmodligen den minst spelade av Brahms fyra symfonier.

För dirigenten är kompositionen en probersten. Den skenbart enkla uppbyggnaden med två expressiva yttersatser och två lyriska, ställvis meditativa mellansatser kan locka till att spela verket satsvis och inte se till helheten. Med en sådant förhållningssätt blir symfonin platt och faktiskt ganska ointressant.

Men kvällens dirigent, Rafael Payare föll inte i den fällan utan förvaltade väl de långa linjerna och berättade en sammanhängande historia. Även i övrigt var hans uppförande mycket vårdat med vacker välbalanserad klang i orkestern och en slagteknik som åtminstone från åskådarplats verkade mycket tydlig och elegant. Så formellt fanns det inget att invända, men det blev ett uppförande, inte en tolkning. Var fanns personligheten, engagemanget?

Sak samma kan sägas om kvällens andra stora verk, Edward Elgars Cellokonsert med Joshua Roman som solist. Dennes instrumentbehandling var rent vidunderlig med utsökt ton och briljant teknik, varenda passage i det mångskiftande verket togs omsorgsfullt tillvara. Men även där saknades det där lilla extra, saltkornet som får framförandet att fastna i minnet.

Konserten inleddes med Robert Schmanns Manfreduvertyr. Framförandet var kanske en bra uppvärmare för orkester och dirigent men kunde utan saknad ha utgått från programmet.

 

 

Välvårdat men utan sälta

Konserthuset, Malmö den 20 mars: Malmö Symfoniorkester, dirigent Rafael Payare; solist Joshua Roman, cello. Musik av Schumann, Elgar och Brahms.

 

Johannes Brahms tredje symfoni fick ett storartat mottagande vid uruppförandet i Wien 1883 och den spelades sedan på flera ställen i både Europa och USA. Under 1930- och 1940-talen beskrevs den inte bara som Brahms bästa symfoni utan också som den bästa sedan Beethoven, vissa dåtida kännare gick till och med så långt att de menade att den stod över alla andra som någonsin skrivits. Men smaken ändras och nu är den förmodligen den minst spelade av Brahms fyra symfonier.

För dirigenten är kompositionen en probersten. Den skenbart enkla uppbyggnaden med två expressiva yttersatser och två lyriska, ställvis meditativa mellansatser kan locka till att spela verket satsvis och inte se till helheten. Med en sådant förhållningssätt blir symfonin platt och faktiskt ganska ointressant.

Men kvällens dirigent, Rafael Payare föll inte i den fällan utan förvaltade väl de långa linjerna och berättade en sammanhängande historia. Även i övrigt var hans uppförande mycket vårdat med vacker välbalanserad klang i orkestern och en slagteknik som åtminstone från åskådarplats verkade mycket tydlig och elegant. Så formellt fanns det inget att invända, men det blev ett uppförande, inte en tolkning. Var fanns personligheten, engagemanget?

Sak samma kan sägas om kvällens andra stora verk, Edward Elgars Cellokonsert med Joshua Roman som solist. Dennes instrumentbehandling var rent vidunderlig med utsökt ton och briljant teknik, varenda passage i det mångskiftande verket togs omsorgsfullt tillvara. Men även där saknades det där lilla extra, saltkornet som får framförandet att fastna i minnet.

Konserten inleddes med Robert Schmanns Manfreduvertyr. Framförandet var kanske en bra uppvärmare för orkester och dirigent men kunde utan saknad ha utgått från programmet.

 

 

Amerikanskt i Konserthuset

Carneiro

Konserthuset, Malmö den 13 mars: Malmö Symfoniorkester, dirigent Joana Carneiro. Amerikanskt tema med musik av Charles Ives, Aaron Copland, Jennifer Higdon och Leonard Bernstein.

Joana Carneiro är en dirigent vars stjärna är på stadig uppgång. Hon har redan stått framför många av världens ledande orkestrar och den här säsongen väntar fler betydande debuter. För Malmöpubliken är hon känd sedan tidigare med ett mycket givande uppförande av Dvoraks Stabat Mater med MSO, Helsingborgs Konserthuskör och Musikhögskolans kammarkör i november 2012.

Vid MSO:s konsert i torsdags ledde hon ett program med enbart tonsättare från USA. För publiken blev det ett intressant tillfälle att två av den sentida amerikanska musikens mest kända verk: ”Appalachian Spring” av Aaron Copland och Leonard Bernsteins West Side Story i den orkestersvit benämnd Symfoniska danser som han själv arrangerade.

Joana Carneiro kramade ur mesta möjliga ur de båda verken. ”Appalachian Spring” fick en fast välmodulerad tolkning där hon elegant framhävde både verkets lyriska företräden, dess intressanta tonspråk och den fräschör det har trots att det var 70 år sedan det skapades. Och orkestern svarade fullt ut på hennes intentioner med fyllig, exakt och mycket välbalanserad klang.

Också i West Side Story-sviten lockade hon maximalt ur orkestern och bjöd själv på en intensiv uppvisning på dirigentpulten. Visst var det underhållande och medryckande men inte ens med denna tolkning gick det att bortse från att tidens tand har satt sina spår i Bernsteins musik. Det som 1957 ansågs som ett mästerverk känns idag som ganska ointressant underhållning uppblandad med Gershwin-pastischer.

Också aftonens mest sentida stycke”All Tings Majestic”  av Jennifer Higdon måste nog läggas facket för ointressanta verk: platt tonspråk som mer liknade filmmusik, lättlyssnat men inte minnesvärt. Däremot fastnade den inledande kompostionen, Charles Ives miniatyr ”The Unanswered Question”. Mycket vackert och med en spännande uppbyggnad med två parallella instrumentgrupper.

 

 

Bohème i nutid

boheme2

Nästa lördag, den 22 mars är det premiär på Giacomo Puccinis opera Bohème på Malmö Opera. Orpha Phelan svarar för iscensättningen; hon har tidigare satt upp Hoffmans äventyr och Jenufa i Malmö och då liksom nu svarar Leslie Travers för scenografi och kostym och Thomas C Hase för ljuset. På dirigentpulten alternerar Ralf Kircher och Christian Badea.

Olesya Golovneva och Luc Robert spelar kärleksparet Rodolphe och Mimi (bilden), bland övriga kan nämnas Maria Fontosh som Musette, Vladislav Sulimsky som Marcel och Daniel Hällström som Schaunard.

Orpha Phelan har flyttat handlingen till nutid men behåller den parisiska miljön.

Glittrigt från Glyndebourne

I ytterligare sex dagar kan man i SvT Play uppleva Maurice Ravels två enaktsoperor i uppsättningar från Glyndebourne 2012. Först ”Spanska timmen”, förvecklingskomedin där hjärtan slår i både takt och otakt med urmakarens klockor. Sedan den förtrollande ”Barnet och spökerierna” där djur och teserviser kan tala, och en busig liten pojke får sig en lektion han aldrig skall glömma. Den hittas på den här länken:

http://www.svtplay.se/video/1813269/maurice-ravel-x-2

Onödiga pekpinnar

 

PIERRETTE & JACQUOT

operett av Jacques Offenbach med libretto av Jules Noriac och Philippe Gille. Musikalisk bearbetning: Jonas Forssell.  Svensk dialog, dramatisk bearbetning och regi: Dan Turdén. Scenografi och kostym: Nina Fransson. Ljus: Ilkka Häikö. Medverkande: Natalie Hernborg, Leif Aruhn Solén, Miriam Treichl, Johan Hallsten. Musiker: Charlotte H Andersson, Stefan Baur, Anders Banke, Maret Petersen, Anna-Karin Henrell

Premiär på Operaverkstan 7 mars

 

På Jacques Offenbachs lilla bagatelloperett Pierrette och Jacquot har regissören Dan Turdén löst klistrat en ramhandling för att som han själv skriver ”göra en angelägen historia för barn- och ungdomspubliken, de som i många fall har mycket närmre till Pierrettes och Jacqouts situation i pjäsen än vad jag själv har…”. En i sig mycket hedervärd ambition. Men om han är ute efter att alludera till nutiden och göra ett inlägg i migrationspolitiken så har han inte lyckats speciellt väl. Även om man förstår och sympatiserar med hans tankar går det inte att komma ifrån att den här uppsättningen ger en bismak av både 1970-talstänkande och Lyckoslantsmoral, något man välgörande nog har sluppit ifrån i Operaverkstans tidigare produktioner. Det är inte konstens uppgift att skriva publiken på näsan med färdiga lösningar utan att belysa problemen och ställa frågorna.

Om man ser bort från de ambitionerna är det en mycket välgjord uppsättning som Operaverkstan presenterar och den innehåller många lyckade grepp, särskilt vad gäller musiken. Det är snudd på genialiskt att använda en saxofonensemble och dessutom en mycket välspelande sådan. Och att förstärka Offenbachs minimala musikunderlag med stycken ur gruppen Comedian Harmonists repertoar gav en härlig tidskänsla – regissören har tidsplacerat operetten i tiden efter andra världskriget.

Också Nina Franssons scenografi och kostymer förstärker den tidskänslan. Genomtänkt, effektivt och utan överdrifter, likaså ljussättningen.

Om de medverkandes prestationer är enbart gott att säga. De två ”vuxna”, Miriam Treichl och Johan Hallsten agerar avslappnat och naturligt, däremot förfaller de unga, Nathalie Hernborg och Leif Aruhn-Solén vid några tillfällen till överdriven äppelkäckhet, vilken kanske borde dämpas en smula. Sångprestationerna är överlag mycket goda med en extra eloge till Miriam Treichl för den utsökta värmen i stämman.

Som helhet är uppsättningen av Pierrette & Jacquot både sevärd och underhållande. Förhoppningsvis visar den ha kvaliteter som kan fängsla de tusentals skolbarn som får se den genom kommunens försorg.

 

 

Himmel och pannkaka

Konserthuset, Malmö den 6 mars: Malmö Symfoniorkester, dirigent och solist: Håkan Hardenberger.

Musik av Haydn, Weill och Hindemith

 

Himmel och pannkaka, det blir det samlade intrycket av vad som hände när Håkan Hardenberger ställde sig framför MSO vid torsdagens konsert. Pausen blev en vattendelare, så det är bäst att börja från slutet: Paul Hindemiths Konzertmusik för brass och stråkorkester med opustalet 50, uruppförd 1931 till Boston Symphony Orchestras 50-årsjubileum. Stycket måste väl anses vara ett av kompositörens mest lättillgängliga och det jävar effektivt påståendet att Hindemiths musik är ”tråkig”.

Sedan åtskilliga år hör Håkan Hardenberger hemma i världseliten bland trumpetsolister men på senare tid har han arbetat för en parallell karriär som dirigent. Hans Hindemithtolkning i torsdags visar att han kommit ett bra stycke även på den vägen. Den var så gott som perfekt i formen med fast grepp om linjen från öppningens hårda, nästan militära precision som övergår i mjuk eftertanke och intrikata passager fram till finalen där inledningens hårdhet återkommer. Också hans orkesterbehandling måste sägas vara föredömlig med precis, balanserad klang och välformulerad dialog mellan stråkar och brassektion.

Lika bra handlag visade Håkan Hardenberger upp i Kurt Weills ”Kleine Dreigroschenmusik”. Elegant och fängslande med det ironiska tonspråk som var Weills signum innan han slätade ut det som en eftergift till Broadway. Och dirigentens förtjusning kändes verkligen över hela salongen; det var i högsta grad hörvärt.

Före paus spelade man Haydn, Trumpetkonserten i Ess-dur och Symfoni nr 22, också den i Ess-dur.

Håkan Hardenbergers solistinsats var helt perfekt – fattas bara annat, han erkände själv att han framfört trumpetkonserten mer än 700 gånger. Men enligt min smak var tempot i första satsen för långsamt, romantiseringen överdriven och orkesterstämman överlag lämnade mycket övrigt att önska. Än värre blev det i symfonin: oprecist och ställvis riktigt tungfotat, småfiolerna dränktes i ett dovt mummel från den övriga orkestern. Och den läckra rokokoglans som kännetecknar Haydns musik lyste enbart med sin frånvaro.

 

×