Läckert på Palladium

Musica Vitae på Palladium i Malmö den 27 februari. Isabelle van Keulen, ledare och violinsolist; Dorota Siuda, violinsolist. Musik av Corelli, Händel och Schnittke.

 

Det blev en av de läckraste Händeltolkningar jag har hört när Isabelle van Keulen, Dorota Siuda och Musica Vitae togs sig an hans Concerto grosso op 6 nr 10 i d.moll. Det var inte storvulet och pampigt som Händel ofta spelas; det var luftigt, nästan lekfullt med svaga rubaton som förebådade långt senare klanger, känslofullt men inte sött, och framför allt fyllt med en musikantisk äkta spelglädje. Andra satsens Air fick en nästan överjordisk lyftning, de två allegrosatserna porlade friskt och i det avslutande moderatot togs alla intrikata detaljer väl tillvara. Uttrycket ”musikalisk upplevelse” är en alltför ofta brukad klyscha men här hade den fullt berättigande.

Dessförinnan hade auditoriet undfägnats med Arcangelo Corellis Concerto grosso op 6 nr 11 i B-dur, också det i en mycket elegant tolkning med väl framhävd kontrapunktik och utsökt instrumentbehandling av både solister och ensemble.

Barockpärlorna kontrasterades av två verk av Alfred Schnittke, Concerto grosso nr 3 för två violiner och Moz-art à la Haydn. Jag är kanske för dåligt begåvad men jag har svårt att se storheten i Schnittkes musik. Otvivelaktigt har den konstnärliga värden och den är dessutom lättlyssnad, rolig och underhållande; men för att överdriva en smula: den går in genom ena örat och ut genom det andra, den lämnar inga bestående intryck. Kvällens presentatör Björn W Stålne beskrev den som skärvor av en tappad spegel. Mycket träffande, den glittrar och glimmar men saknar helhet. Kanske är det det som är vitsen?

Men svårspelad är den och ställer hårda krav på interpreterna. Och utförandet går inte att klaga på: mer än så går nog inte att krama ur de båda verken.

Isabelle van Keulen är en världskänd och mycket uppskattad violinsolist. Vid den här konserten visade hon att hon även kan infoga sig i en ensemble. Det skulle vara intressant att höra mer av henne i sådana sammanhang.

 

Världsviolinist på Palladium

Isabelle van Keulen Photo: Marco BorggreveIsabelle van Keulen, holländsk violinist och violast konserterar tillsammans med ensemblen Musica Vitae på Palladium på torsdag. Med sin karismatiska utstrålning och musikaliska vitalitet har hon etablerat sig som en mycket framstående musiker på världens främsta konsertscener och samarbetat med de flesta av de ledande dirigenterna. Hon bryter gärna en lans för nutida kompositioner med har också gjort uppmärksammade tolkningar av de gamla mästarna. På torsdagens program står musik av Corelli, Schnittke, och Händel.

Foto: Marco Borggreve

 

Det Kongelige nästa för lovande sopran

Cornelia Beskow från Stockholm har ­tilldelats Anders Walls Confidencen-stipendium på 100.000 kronor. Hon studerar för närvarande första året på Operahögskolans masterprogram. Cornelia har tilldelats Bayreuth-stipendiet, vilken innebär en resa till de berömda festspelen i sommar och i höst väntar roller i Rosenkavalieren och Lady Macbeth från Mtsensk på Det Kongelige Teater i Köpenhamn.

Välgjord sagoopera på Palladium

Näktergalen Johgan Wållberg

Johan Wållberg som Kejsaren  Foto: Martin Hellström

Näktergalen

sagoopera efter H C Andersens saga av Inger Wikström

Regi: Michael Bartov

Medverkande: Johan Wållberg, Lisa Bauer, Karin Nybom, Håkan Starkenberg

Pianist: Samuel Skönberg

 

 

 

Här i Malmö är vi bortskämda med bra operaföreställningar för barn eftersom Operaverkstan har bjudit på åtskilliga pärlor genom åren. Men även annorstädes åstadkoms det bra opera för barn. Ett exempel på detta kunde man erfara i lördags när Palladium inom ramen för sin jubileumsvecka visade en uppsättning av Inger Wikströms Näktergalen med operakompaniet Nordisk Kammaropera.

Som i Operaverkstans uppsättningar var det inte fråga om något tillrättalagt fjantande för den unga publiken. Musiken var välgjord och njutbar, sångarna sjöng med skolade röster och agerandet var väl avvägt. Samtliga i ensemblen stod för mycket bra prestationer; ska någon extra framhållas var det Karin Nybom som med extra glitter i rösten och livlig aktion skapade extremt god publikkontakt.

Sådana här föreställningar ger förnöjelse även för oss gamla uvar; men det viktigaste är att de skapar en bro till övriga kulturupplevelser med kvalitet för de unga, något som televisionens skrikande pellejönsar och grovt tillyxade tecknade figurer aldrig förmår.

 

Säsongens viktigaste konsert

Malmö symfoniorkester i Konserthuset 13 februari: Symfoni nr 9 av Gustav Mahler.

Dirigent: Vassily Sinaisky

 

”Säsongens viktigaste konsert”, påpekade min gode vän när vi lämnade konserthuset. Det är bara att hålla med honom. Ett av musikhistoriens storverk i en tolkning som inte lämnade något övrigt att önska; det är sådant som stannar i minnet.

Gustav Mahlers nia är väl inte den mest spelade av hans symfonier. Vissa kännare anser att den är för raffinerad: känsloutbrotten är välplanerade och de för tonsättaren så typiska ironierna är ställvis nästan koketta. Men man reversera dessa invändningar; symfonin är så nära absolut musik som Mahler någonsin kom. Den väcker inga bilder hos åhöraren, den skildrar inte känslor eller naturupplevelser, den refererar mycket lite till annan musik, den är sig själv nog, en produkt av Mahlers djupa musikalitet och storartade tonsättarskicklighet. Ska man hitta något liknande får man gå till Bachs sena verk.

Vassily Sinaisky tog i sin tolkning fasta på detta. Den var sparsmakad, nästan avskalad, perfekt säker i formen och noggrann in i minsta detalj. Första satsens inledande kaos fördes föredömligt över i en stilla resignerad ordning, ironin i andra satsens ländlerpastisch var elegant men inte påträngande, utlevelsen i tredje satsen noga kontrollerad och den avslutande adagiosatsen nästan överjordiskt skön. Det fanns inte en spricka i det väldiga bygget; det var mer än mästerligt.

Och orkestern, som tidigare svajat betänkligt i klangen visade vad den förmår med rätt dirigent. Stråkarnas ljudmatta var så tät att man nästan kunde ta på den, både trä- och bleckblås distinkta utan spår av skrällighet och slagverken exakta in i minsta nanosekund. Som åhörare gläds man åt att den stora kompetensen trots allt finns kvar. Det är bara att hoppas att de räknenissar som till syvende och sist bestämmer inte av pur snålhet förhindrar fortsatta sådana här musikaliska upplevelser.

 

 

Alternativ lördagsunderhållning

För den som letar efter alternativ till OS i Sotji och Melodifestivalens tredje deltävling sänder SVT 2 i Veckans föreställning två enaktsoperor av Maurice Ravel, ”Spanska timmen” och ”Barnet och spökerierna” i en uppsättning från Glyndebourne. Programmet börjar kl 20 och kommer även att finnas i SVT Play.

För den som letar efter lite mer klassisk opera finns en direktsändning via internet av Mozarts ”La clemenza di Tito” från Bayrische Staatsoper i München. Jan Bosse har gjort insceneringen och Kirill Petrenko dirigerar. Adressen till länken är http://www.bayerische.staatsoper.de//tv

Finsk baryton som Holländaren

.Uusitalo_10-08-30_040

Det Kongelige får en ny holländare när den finske barytonen Juha Uusitalo hoppar in i stället för John Lundgren som blivit sjuk.

Holländaren i Wagners opera Den flygande  Holländaren har blivit något av en signaturroll för Juha Uusitalo. Han debuterade  med den  på La Scala i Milano och har  sjungit den på de flesta av de stora europeiska scenerna. Senast framförde han den förra säsongen på Wiener Staatsoper

Foto: Heikki Tuuli

Musikaliska guldgruvor

Har man ett lånekort på Malmö Stadsbibliotek ger det tillgång till två guldgruvor för dem som är intresserade av opera och annan musik: Naxos video library och Naxos music library. Det är bara att söka sig via stadsbibliotekets hemsida, biblioteket hemifrån, och sedan logga in med sitt lånekortsnummer. Utbudet är överväldigande och ger framför allt möjlighet att få del av flera olika tolkningar. Jag tillbringade gårdagskvällen med att titta på en uppsättning av Mozart Don Juan från festspelen i Salzburg 1954 med den legendariske Wilhelm Furtwängler som dirigent. Både agerandet och sångkonsten kändes mycket mossiga, mätt med nutida måttstock. Men Furtwänglers musikaliska tolkning står sig fortfarande.

Det finns fyra kompletta uppsättningar till av Don Juan på Naxos video library. Jag tänker se dem alla för att få så många referenspunkter som möjligt inför den dogma-version som Anna Dirckinck- Holmfeld presenterar på Det Kongelige i Köpenhamn i början av maj.

 

 

Sinaisky åter framför MSO

Vassily Sinaisky, Malmö symfoniorkesters förre chefdirigent och numera hedersdirigent står på torsdag 13 februaru åter framför orkestern i ett framförande av Gustav Mahlers Symfoni nr 9 i D-dur

Sinaisky lämnade MSO 2011 för att bli chefdirigent vid Bolsjojteatern i Moskva. Efter en schism med teaterchefen Vladimir Urin och de interna striderna inom teatern lämnade han den befattningen i december förra året. Nu tippas han bli chefdirigent för symfoniorkestern i S:t Petersburg och han har också i periferin nämnts som tänkbar kandidat för samma post vid Berliner Philharmoniker.

Gustav Mahlers mycket drygt timslånga nionde symfoni är inte det mest kända av Mahlers symfonier. Enligt musiklexikonet ”utvecklar där Mahler än en gång alla sina karaktäristiska drag: det tragiska elementet i första satsen, den originella scherzotekniken i andra, den polyfona satskonsten i den stormande tredje och slutligen världsfrånvändheten i den långsamma slutsatsen.”

 

 

Lisa Larsson ökade dramatiken

Malmö symfoniorkester i Konserthuset 6 februari: musik av Richard Wagner, Rolf Martinsson och César Frank.

Dirigent: Marc Soustrot; solist Lisa Larsson, sopran

 

När Rolf Martinssons ”Orchestral Songs on Poems by Emily Dickenson” uruppfördes i mars 2009 var mezzon Ann-Sofie von Otter solist. I går kunde Malmöpubliken höra verket igen men nu i en något omarbetad version för sopranen Lisa Larsson.

Vad jag kan komma ihåg är det inte mycket som skiljer versionerna åt; Martinsson har väl omarbetat orkestreringen en aning och kanske ökat dynamiken. Men omdömet från 2009 står sig: det är mycket tonalt, mycket harmoniskt med uttalad melodik. Det finns tydliga romantiska spår, stänk av impressionism och mycket annat som alluderar bakåt. Men det vore fel att avfärda det som postmodernistisk eklekticism, det har ett egenvärde, en originalitet som känns mycket tilltalande.

Som sopran har Lisa Larsson naturligtvis ett högre register än von Otter men också mer accentuerad dramatik; hennes framförande förstärkte dikternas poesi och inneboende spänning. Och rösten var absolut av högsta klass.

MSO verkar ha en del problem med klangen för närvarande, det märktes tydligt i kvällens två orkesterverk. Dirigenten Marc Soustrot gjorde nog allt vad han kunde för att lyfta framförandet av César Franks Symfoni i d-moll med alla dess intrikata passager men orkestern svarade med ställvis suddiga pianissimon och skrälliga tutti. Än värre var det i det inledande verket Förspelet till första akten och Isoldes kärleksdöd ur Richard Wagners Tristan och Isolde, där dessutom Soustrot verkade ha tagit den enkla vägen och ersatte den wagnerska exakta högstämdheten med översentimental dussinromantik.

 

 

×