Mer än fulländat

Olivier Messiaen intar en särställning i 1900-talets musikliv. Han levde sitt liv som organist i Paris och religionen – den katolska tron med Augustinus naturnära blick – förblev i hela hans liv en av

Olivier Messiaen

de starkaste inspirationskällorna. Som den brittiske skribenten Wilfred Mellers karaktäriserar hans musik: ”Utan att förneka sitt kristna arv har Messiaen – genom att hävda den sexuella impulsens andliga kraft och återupptäcka Skaparens samstämmighet med den skapande naturen – försökt överbrygga den klyfta som kristendomen tvingat på oss.”

”Vingt regards sur l’enfant Jesu” , skrivet 1944, är ett av pianolitteraturens mest komplicerade verk, bestående av tjugo pianostycken med en sammanlagd speltid på över två timmar. Verket bygger på texter av poeten Paul Claudel som även han var djupt influerad av den katolska mysticismen. Det är klangligt mättad musik med komplicerade rytmiska mönster, svår för att inte säga omöjlig att omöjlig att analysera intellektuellt, men desto lättare att ta till sig känslomässigt.

När Oskar Ekberg framförde verket på Palladium i Malmö i söndags var det utan beledsagande recitation av Claudels texter, däremot fanns det möjlighet att ta del av Messiaens egna poetiska kommentarer i ett programblad.

Oskar Ekbergs interpretation var vidunderlig: tekniskt perfekt med utsökt anslag, musikaliskt fullödig med exakt känsla för verkets särart och tonsättarens bevekelsegrunder. Glasklar in i minsta detalj och utan en enda miss i det två timmar långa framförandet. Allt fanns där: det religiösa allvaret, de starka och ställvis säregna rytmerna, den speciella koloriten och inte minst fågelsången.

För mig gav framförandet en ny erfarenhet: Lyssnar man på ”Vingt regards…” som absolut musik utan hänsyn till Claudels poem och Messiaens egna förklaringar så blir upplevelsen av verket än starkare, en tonkonst som tangerar det fattbaras gräns.

Torsdagskonsert med udda verk

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Marc Soustrot

Solist: Gabriel Schwabe, cello

Musik av Berlioz, Saint-Saëns, Webern och Mahler

Malmö Live 9 februari

Det blev ett program litet vid sidan av allfarvägarna vid MSO:s torsdagskonsert i Malmö Live. Chefdirigenten Marc Soustrot fortsätter sin exposé över fransk musik med två verk som inte spelats i Malmö under de senaste 20 åren: Ouvertyren till den ofullbordade operan Le franc-juges av Hector Berlioz och Camille Sain-Saëns Cellokonsert nr 2 i d-moll, den senare med Gabriel Schwabe som solist. Dessutom ”Im Sommerwind”, ett ungdomsverk av Anton Webern, skrivet innan han tog in på den väg som stakades ut av Arnold Schönberg; och som avslutning Adagiosatsen ur det som skulle ha blivit Gustav Mahlers tionde symfoni. Säkerligen nyheter för många i publiken och ett mycket lovvärt initiativ av MSO:s programkommitté.

Under flera år har MSO och Marc Soustrot arbetat med att spela in en komplett utgåva av Saint-Saëns orkestermusik för skivmärket Naxos och även hans solokonserter ingår i projektet. Vid torsdagens konsert fick Malmöpubliken höra ett smakprov med Cellokonsert nr 2. Som all Saint-Saëns musik är den perfekt i formen och som helhet präglad av enastående gott tonsättarhantverk. Och solisten Gabriel Schwabe (som även medverkade vid skivinspelningarna) kramade ur det mesta möjliga ur detta eleganta, tonsköna men tyvärr ganska ointressanta verk. Han spelade det rakt upp och ner från notpapperet, mycket noga med intonationen – det var en vidunderlig vacker ton han fick ur det drygt 400-åriga instrumentet – och frasering men utan att försöka få fram någon djupare tolkning. Och förmodligen är detta det bästa sättet att spela Saint-Saëns; i högsta grad njutbart var det i vart fall.

Kvällens aha-upplevelse för mig blev Anton Weberns ”Im Sommerwind”. En Webern utan Schönbergs matematiska musiktänkande, mycket senromantik men också stänk av både impressionsim och expressionsim, uppfriskande elegant och njutbart för örat, allt framfört med utsökt klang i orkestern.

Och så som avslutning Adagiosatsen ur den tionde symfoni som Gustav Mahler aldrig hann avsluta. Kanske intressant som musikhistoria men annars borde den som en hyllning till tonsättaren få ligga orörd. Som väl var uppfördes bara det fragment som direkt härstammade från Mahler, inte någon av de kuriösa rekonstruktionsförsök som åstadkommits av diverse kompositörer (ett av dessa framfördes i Malmö för inte allt för länge sedan). Marc Soustrots tolkning var formellt oantastlig med mycket fin klang i orkestern. Men varför så urbota långsamt och varför tonade han ner de kontraster och ironier som finns även i detta Mahlers sista verk?

Söderberg intar Ystads teater

Ur förra årets föreställning av Glada Änkan
Foto: Andreas Paulsson

Efter förra sommarens succé med Glada Änkan – alla föreställningar utsålda och så gott som hela kritikerkåren positiv – så återkommer Richard Söderberg med en ny skapelse i sommar, den här gången med ett blandverk: ”Teaterhotellet” som enligt förhandsuppgifterna  ska  vara ”En operett om det turbulenta dygn som föregick invigningen av Ystads teater 1894. Richard Söderberg själv står för manus, libretto och regi. Musiken har man lånat från Johann Strauss, Carl Zeller, Jacques Offenbach, Franz von Suppé och andra  klassiska operettkompositörer. Söderberg och Jonas Samuelsson, som också är dirigent, står för sammanställningen och arrangemangen är skrivna av Nils-Petter Ankarblom.

Bland de medverkande märks, förutom  Richard  Söderberg, Laine Quist, Elinor Fryklund och Marianne Mörck samt två solister från de stora scenerna: Susanne Resmark och Matilda Paulsson.

Premiär blir det 30 juni och sedan spelas stycket fram till 9 juli

Den troendes dilemma

 

Morten Grove Frandsen och Liv Oddveig Midtmageli

Kaj Munk, portalfigur i den danska motståndsrörelsen under Andra världskriget, hyllad författare, hjältemodig idealist och något av en religiös fanatiker, står i centrum i John Frandsens och Vilhelm Topsøes nyskrivna opera Martyriet som hade premiär på Operaens lilla scen Takkelloftet i lördags.

För danskarna var Kaj Munk den främste dramatikern i Norden efter Strindberg och Ibsen. Sedan den tyska ockupationen av Danmark den 9 april 1940 hade han dessutom blivit en kompromisslös kritiker av den tyska ockupationsmakten. Han var glödande nationalist och lät sig inte tystas trots att hans skådespel inte längre fick framföras och hans artiklar från och med maj 1943 inte längre publicerades i tidningarna.

Men bilden av Kaj Munk är inte entydig. Han var klart influerad av Nietzsche och hyllade övermänniskan i sina litterära verk. Under 1930-talet beundrade han både Hitler och Mussolini och agiterade till och med för att de nordiska länderna skulle skaffa sig en gemensam diktator och även senare tog han avstånd från demokratin. Han kallade den en brottslig styrelseform som ledde till omoralisk handlingsförlamning.

Det var de tilltagande judeförföljelserna och Hitlers inmarsch i Tjeckoslovakien som fick Kaj Munk att tänka om. I november 1938, bara några dagar efter Kristallnatten, skrev han sedan ett öppet brev till Mussolini, som just beslutat införa antijudiska lagar även i Italien. När Hitlers arméer samma år marscherade in i Tjeckoslovakien gav Kaj Munk i en tidningsartikel uttryck för sin besvikelse även över den tyske ledaren. För nationalisten Kaj Munk var Hitlers expansion utanför de traditionellt tyska områdena helt enkelt ett brott mot nationalismens idé om varje folks rätt till självbestämmande. Därför var det också självklart för honom att motsätta sig den tyska ockupationen av Danmark.

Operans utgångspunkt är 4 januari 1944. Kaj Munk har blivit underrättad om att en SS-patrull är på väg mot prästgården i Vedersö på Jylland. I tillbakablickar upplever han de händelser som har gjort att han nu ser döden i ögonen. Han har länge vetat att den stunden ska komma och han avvisat alla förslag till hjälp att undkomma – bland annat en flykt till Sverige. Hans hustru Lise har försökt att få honom att tona ner kampen mot tyskarna och se mer till sin familj men han vägrar, hans menar att hans gudstro kräver kompromisslöshet; han har tidigare svarat på statsministerns varningar för våldsamt motstånd med att välsigna en ung frihetskämpe med orden: ”Du måste lära dig att döda i Jesu namn”.

Trots att operans upphovsmän förnekar detta är parallellen tydlig med de muslimska fanatiker som i dag offrar sina liv för sin tro. Även Kaj Munk offrade oskyldigas liv för sin tro även om han bokstavligen inte drog med dem i döden. Och detta är operans kärnpunkt. Frågan blir hur mycket man har rätt att offra för sin tro, sin åsikt. Verket ger inget svar, det är upp till oss i publiken att själva stöta och blöta frågan.

Libretton är poetisk, musiken en genrelös blandning av intressanta klanger och spännande melodislingor, exekverade av en okonventionell instrumentalgrupp med accordeon, cello, bouzouki och blockflöjter.

De två medverkande står för högklassiga sångliga prestationer: Morten Grove Frandsen, som för övrigt fick Reumertpriset förra året, har en countertenor med rent magnifik klang och mycket uttrycksfullhet och Liv Oddveig Midtmagelis mezzo är vacker, plastisk med stora känslor. Tyvärr är deras agerande inte i samma klass. Det blir mest sång rakt upp och ner, figurerna blir inte levande.

Men trots detta: Martyriet är en mycket intressant operaupplevelse med fin konstnärlig höjd och en kärnfråga som är väl värd mycken tankemöda.

 

MARTYRIET

opera av John Frandsen

Idé och libretto: Vilhelm Topsøe

Regi: Tine Topsøe

Scenografi och kostym: Rebekka Bentzen

Medverkande: Morten Grove Frandsen, Liv Oddveig Midtmageli

Musik: Kottos Ensemblet (Bjarke Mogensen, Cristos Farmakis, Josefine Opsahl, Pernille Petersen)

Gästspel av Cumulus Teatret på Takkelloftet, Operaen i Köpenhamn

Urpremiär 28 januari

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 30 januari. I fortsättningen kommer inte recensioner av evenemang i Danmark att publiceras i papperstidningen, utan enbart här på min blogg.

Superbt, Hans Pålsson!

 

Mei-Ann Chen

Att höra Hans Pålsson spela Mozart är alltid en musikalisk njutning, man känner att det är så ska låta, tolkningen ligger absolut rätt och att fångar Mozarts intentioner fullt ut. Men också att man som åhörare varje gång lär sig något nytt, får uppmärksamheten fäst på klanger och passager som man tidigare gått förbi.

Så blev det också i hans storartade framförande av Mozarts Pianokonsert nr 24 i c-moll tillsammans med MSO under Mei-Ann Cheng i konsertsalen i Malmö Live i torsdags. Som vanligt är det bara att rada upp superlativerna: tekniskt perfekt, musikaliskt fullödig; kort sagt: det är svårt att tänka att det kan göras bättre. Till det hans egenkomponerade kongeniala kadens i första satsen.

Hans Pålsson

Men tyvärr blev det lite smolk i glädjebägaren. Dirigenten Mei-Ann Chengs tolkning av orkestersatsen nådde inte Hans Pålssons elyseiska höjder; formellt felfri med bra klang och balans i orkestern men den äkta mozartska glansen lyckades hon inte framkalla. Nu är tjugofjärde pianokonserten extra krävande med sin stora orkesteruppsättning och för Mozart säregna tonspråk, det är inte lätt få fram den riktiga lystern.

Men i aftonens andra verk, Gustav Mahlers Symfoni nr 1 i D-dur fick hon desto bättre tillfälle att visa upp sin kapacitet. Det blev ett framförande fyllt av kraft och elegans, med mycket fin behandling av det enorma verkets blandning av klanger och konstraster och framför allt med utsökt accentuering av Mahers ironier. Och orkestern svarade perfekt på hennes entusiasm och energi och presterade på toppen av sin förmåga. Touchen till dirigenten kunde orkestern lika väl rikta mot sig själv.

Malmö symfoniorkester

Dirigent: Mei-Ann Chen

Solist: Hans Pålsson, piano

Musik av Mozart och Mahler

Phelan bygger ett starkt drama

Johan Reuter och Hanne Fischer
Foto: Thomas Petri

”Dead man walking” är antagligen känd av de flesta genom filmen med Susan Sarandon och Sean Penn i huvudrollerna. Filmen bygger på boken med samma namn där den katolska nunnan Helen Prejan skildrar sin kamp att få den dödsdömde Joseph de Rocher att erkänna ett dubbelmord och be de mördades anhöriga om förlåtelse innan han avrättas. På beställning av San Fransico Opera blev det också en opera med libretto av Terrence McNally och musik av Jake Heggie; urpremiären ägde rum år 2000. I Malmö sattes verket upp 2006 av Stewart Laing och i tisdags var det premiär på Operaen i Köpenhamn.

Uppsättningen har otvivelaktigt stora kvaliteter men det är regissören Orpha Phelan, det övriga produktionsteamets och de medverkandes förtjänst. Råmaterialet är minst sagt mediokert: en präktig söndagsskoleberättelse som först mot slutet får viss psykologisk spänning, ackompanjerad av en ställvis riktigt dålig blandning av spirituals och modern amerikansk gospel, interfolierad postmodernistiska tongångar. Orkestreringen är närmast filmmusikalisk, flyhänt men inte särskilt uppseendeväckande och libretton är av ungefär samma klass, enkel och rak men utan större litterära förtjänster.

Från denna bräckliga grund bygger Orpha Phelan upp ett starkt klassiskt drama där ödet leker med människorna och där hon utnyttjar operans speciella formspråk till att skapa stora kontraster och starka känslor. Men känslorna når sällan över rampen, publiken blir noterande men inte engagerad; som åskådare känner man sig nästan utestängd. Greppet är intressant; genom att hålla publiken på avstånd tvingar regissören fram ett intellektuellt ställningstagande, det räcker inte med ”oh, så hemskt” eller ”stackars”. Visst tar uppsättningen bestämt avstånd till statens legala mördande i form av dödsstraff men ändå anar man en förståelse för hat- och hämndkänslorna hos de anhöriga till illdådsmannens offer.

Scenografin utnyttjar vridscenen för att skapa olika kalla gråtrista fängelsemiljöer, ljuset understryker stämningen och kostymerna fulländar helhetsintrycket: inget vackert, inget glatt, bara grå tristess.

Samtliga medverkandes prestationer är absolut på topp. Hanne Fischer gestaltar Sister Helen med enastående trovärdighet: medmänsklig in absurdum, stark i sin barnatro, en verkligt god människa som hamnar i en känslokonflikt som kräver allt av henne, sjungen med dramatisk mezzo. Johan Reuter ger Joseph de Rocher kanske för stor värdighet, man saknar desperationen och rädslan, han blir en gestalt som stoiskt finner sig i sitt öde och ger upp först i sista sekunden; sångligt är han magnifik. Susanne Resmark som Mrs de Rocher låter sin glansfulla mezzo skildra en mor som i två gripande monologer visar sin tillit till sonens oskuld och Morten Staugaard gör ett bra porträtt av den ambivalente fängelsedirektören.

Operaens uppsättning av ”Dead man walking” är definitivt värd att ta del av. Dessutom är budskapet kanske mer aktuellt i dag, när röster för öga-för-öga-tänkandet gör sig alltmer hörda. Och än i dag fortsätter Helen Prejan sin kamp emot dödsstraffet. Den som är intresserad kan följa hennes hemsida på Facebook.

DEAD MAN WALKING

opera av Jake Heggie med libretto av Terrence McNally efter Helen Prejans bok

Dirigent: Sebastian Lang-Lessing

Regi: Orpha Phelan

Scenografi och kostym: Nicky Shaw

Ljus: Mark Jonathan

Medverkande: Hanne Fischer, Johan Reuter, Susanne Resmark, Cornelia Beskow, Jens Christian Tvilum, Michael Bracegirdle, Morten Staugaard, Palle Knudsen, Elisabeth Halling med flera

Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor, Det Danske Drengekor, Det Danske Pigekor.

Premiär 24 januari på Operaen, Store Scene

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 26 januari

Karina Canellakis imponerar


Inte ens med bästa vilja i världen går det att påstå att Sergej Rachmaninovs Symfoniska danser med opustalet 45 tillhör musikhistoriens pärlor. Inte mycket annat i hans verkförteckning heller, kanske med undantag för Pianokonserten i c-moll. Visst är hans alster lätta att lyssna på och har otvivelaktigt ett visst underhållningsvärde men man kan inte bortse från att de var långt efter sin tid redan när de kom ner på notpapperet och att de i första intrycket så gott som totalt saknar bärande inspiration.

Men mitt i all denna mossighet finns det tydligen kvaliteter. Det visade kvällens gästdirigent, amerikanskan Karina Canellakis. Elegant orkestrering, målande dynamik och även åtskilliga harmoniskt intressanta passager, värden som inte kommer fram i mer slentrianmässiga tolkningar. Karina Canellakis apostroferade dessa värden och gav verket en friskhet och energi som man inte trodde var möjlig; det som i förväg verkade bli ett likgiltigt uppförande blev en mycket givande lyssnarstund.

Än mer beundransvärt var hur hon förvaltade orkesterstämman i Sergej Prokofjevs Pianokonsert nr 2. Musikaliskt inkännande och med hundraprocentig kontroll över klangen i orkestern och väl avpassad till solistens, Boris Giltburgs, tolkning.

Boris Giltburg svarade förra spelåret för en serie konserter tillsammans med MSO där han framförde Beethovens fem pianokonserter. När han nu återvände med Prokofjevs andra pianokonsert märkte man tydligt att utvecklats ytterligare som pianist: anslaget har blivit än mer distinkt och hans musikaliska uppfattning har skärpts ytterligare. Hans tolkning av den virtuosa kadensen i pianokonsertens första sats var i absolut högsta klass, bättre går inte att önska.

Aftonen inleddes med ”Hymne au Saint Sacrement” av Olivier Messiaen i en utomordentlig tolkning som framhävde både den intrikata musikaliska arkitekturen och den bakomliggande religiösa innerligheten.

Karina Canellakis är en av de dirigenter som förekommer i diskussionerna om ny chefsdirigent för MSO efter Marc Soustrot. Att döma av hennes prestationer vid torsdagens konsert har hon kapacitet för detta och skulle kunna utveckla MSO ytterligare.

 

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Karina Canellakis

Solist: Boris Giltburg, piano

Musik av Rachmaninov, Prokofjev och Messiaen

Malmö Live 19 januari

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 21 januari, tyvärr med fel namn  på dirigenten. Denna recension blir också den sista av mig som publiceras i Skånska Dagbladets pappersupplaga. Men jag kommer  att fortsätta med mina  recensioner här på bloggen.

 

Bach som dansmusik

 

För ungefär för ett år sedan spelade cellisten Jacob Koranyi Johann Sebastian Bachs tre första cellosviter vid en konsert på Palladium. Jag – och den övriga publiken blev helt begeistrade och omdömet från den konserten tål att upprepas: ”Det blev en av de där pärlorna som kommer att fastna i minnet, en tolkning som fick fram verkens innersta väsen. Underbart i tonen, väl markerad dynamik och med en rent utsökt sensibilitet; mästerligt, helt enkelt.”

I söndags var Jacob Koranyi tillbaka och ävenså cellosviterna fast nu som del av ett program, kallat ”Reapproching Bach” tillsammans med dansaren Heather Ware: kortare och längre passager ur Bachs musik fick bilda ackompanjemang till hennes dans.

Heather Wares uppträdande var estetiskt tilltalande men mycket intensivt. Ställvis var föreställningen spännande men som helhet skapade den en hel del ambivalens: musikens stränga former skar sig ganska rejält mot dansens gymnastiska utlevelser. Och även om Jacob Koranyis framförande var utsökt så tappar verken mycket på att framföras i snuttifierad form.

Fransk romantik med mycket sötma

”Inkompetens driven till dogm”, skrev den franske kompositören Charles Gounod om sin tonsättarkollega César Francks Symfoni i d-moll. En överdriven elakhet, det finns mycket att beundra i Francks musik: harmoni, själsfrid, rörliga harmonier och täta och plötsliga modulationer. Men den saknar passion, intensitet och andliga eller känslomässiga konflikter. Vacker och lättlyssnad, men ganska ointressant så det finns absolut grund för Gounods åsikter.

Karen Gomyo

Vid MSO:s torsdagskonsert i Malmö Live kämpade dirigenten Marc Soustrot frenetiskt för att visa upp det bästa i denna fyrtio minuter långa symfoni. Visst lyckades han: klangen var utsökt, dynamik och tempo perfekt, varenda passage togs tillvara på bästa sätt. Vackert var det men ändå ganska ointressant men det är absolut inget man kan lasta dirigenten för – felen finns i partituret.

Vid konsertens första avdelning var violinisten Karen Gomyo solist i två verk: Poème för violin och orkester av Ernest Chausson och rapsodin ”Tzigane” i D-dur av Maurice Ravel. Denna rapsodi måste sägas vara kvällens höjdpunkt: intensiv och musikaliskt fulladdad, bländande elegant framförd av både solist och orkester. Även i Chausssons Poème visade Karen Gomyo upp sin skicklighet med mycket fin intonation och inkännande musikalitet men detta kunde inte skyla kompositionens irriterande sirapssötma och lätt enfaldiga harmonik. I programbladet jämförs kompositionen med Prousts författarskap – det vore mer rättvisande att sidställa den med en tredje klassens pigroman.

Konserten inleddes med ett imponerande överdådigt framförande av Hector Berlioz Ouvertyr till operan ”Benvenuto Cellini.”

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Marc Soustrot

Solist: Karen Gomyo, violin

Musik av Berlioz, Chausson, Ravel och Franck

Malmö Live 12 januari

En charmerande julsaga

Foto: Malin Arnesson
Foto: Malin Arnesson

Så här, en knapp vecka före julafton är det läge att öppna stora säcken och plocka fram alla lovorden: Malmö Operas uppsättning av Snödrottningen är en charmig julsaga i överdådig infattning, fylld av fantasi och poesi, enkel men inte banal, vacker för ögat och med musik som är både njutbar och tankestimulerande. En konstnärlig succé definitivt och förmodligen också en publiksuccé; förhoppningsvis har Malmö Opera en uppsättning som kan packas upp i juletid åtskilliga år framöver.

Man måste säga att det var ett djärvt grepp av operachefen Bengt Hall att lägga ut en beställning på en sagoopera till Benjamin Staern. Denne har ju på senare år blivit en etablerad tonsättare med flera uppförda verk, intelligenta i arkitekturen och med mycket intressant tonspråk. Mestadels verkar han hämta sina verktyg snarare i fyrverkerilådan än i konfektasken och mer ägna sig åt apokalypsen än åt sagan med lyckligt slut.

Men i Snödrottningen möter man en annorlunda Benjamin Staern: han använder hela paletten, från det mörka, bombastiska till det ljusa och lätta; han blandar in stildrag från olika epoker och han aktar inte för rov att i vissa passager kontrastera med rena banaliteter i slagdängestil. Allt med genomtänkta harmonier och tydlig, noggrann orkestrering. Det blir en spännande och mycket tilltalande helhet. Antagligen kommer musiken anklagas för att vara för avancerad; inte av den yngre publiken, barn har mer öppet sinnelag än vad man tror, utan av deras medföljare som fått sin smak cementerad av skvalradions enfald.

Snödrottningen, Malmö Opera, 161208
Foto: Malin Arnesson

Likaså misstänker jag att det kommer att höjas röster mot det inte helt glättade innehållet: Snödrottningen i sig är ju minst sagt elak, hon sätter is i hjärta och ögon på pojken och flickan binds, drogas och hotas av diverse inte genomsympatiska väsen. Sådant ska inte visas på scen, det är ju övergrepp. Men barnen i publiken klarar det nog – de har redan tillbringat flera hundra timmar med betydligt värre skeenden, förmedlade av statstelevisionen och de kommersiella tv-kanalerna och det utan den värme och poesi som man möter i den här uppsättningen.

Däremot går det inte ens med värsta vilja i världen säga något ont om scenografi, kostymer och ljus. Fyllt av tilltalande sagoestetik, fantasifullt och välgjort till tusen med operans alla tekniska resurser. Enbart detta är tillräckligt att motivera ett besök.

Också om de medverkandes prestationer finns bara gott att säga. Susanna Stern sjunger Snödrottningen med glasklar och intensiv sopran, Frida Johansson gör ett förtjusande porträtt av Gerda, vackert sjunget och mycket trovärdigt agerande, Wiktor Sundqwist låter sin varma tenor flöda trots att han förvandlats till is och Maria Streijffert hanterar sina tre roller som Mormor, Blomstergumma och Rövarkärring med välsjungen humor och avvägt utspel. Bengt Krantz bjuder på stor opera som Renen Bä och Sebastian Durán gestaltar Kråkan med självsäker elegans likt en rövarhövding.

Dirigenten Stefan Solyom är väl förtrogen med Benjamin Staerns musik, han har uppfört flera verk tidigare. Nu leder kan föreställningen med väl avvägt tempo och perfekt kontroll över orkesterklangen.

Sammantaget: Ännu en succé för Malmö Opera och förhoppningsvis början på en ny jultradition.

 

Foto: Malin Arnesson
Foto: Malin Arnesson

 

SNÖDROTTNINGEN

opera av Benjamin Staern med libretto av Anelia Kadieva Jonsson efter H C Andersens saga

Regi: Elisabeth Linton

Dirigent: Stefan Solyom

Scenografi: Rikke Juellund

Kostym: Astrid Lynge Ottosen

Ljus: Ulrik Gad

Koreografi: Sara Ekman

Medverkande: Susanna Stern, Frida Johansson, Wiktor Sundqvist, Maria Streijffert, Sebastian Durán, Bengt Krantz med flera

Malmö Operas barnkör

Malmö Operaorkester

Urpremiär 17 december på Malmö Opera

×