Dokusåpa som opera

Foto: Malin Arnesson

LA GIOCONDA

opera av Amilcare Ponchielli med libretto av Tobia Gorrio (pseudonym för Arrigo Boito), fritt efter Victor Hugos pjäs ”Angelo, Tyran de Padou”

Dirigent: Alberto Hold-Garrido

Regi: Staffan Valdemar Holm

Scenografi och kostym: Bente Lykke Møller

Ljus: Torben Lendorph

Koreografi: Tim Matiakis

Medverkande: Elena Mikahailenko, Maria Streijffert, Géraldine Chauvet, Paulo Ferreira, Insung Sim, Fredrik Zetterström med flera

Dansare: Susanne Grinder, Ulrik Birkkjær

Malmö Operakör, Malmö Operas barnkör, Malmö Operaorkester

Premiär 25 mars på Malmö Opera

Inte ens med bästa vilja i världen kan Ponchiellis La Gioconda räknas till fixstjärnorna på operahimlen. Librettot är värdigt en dokusåpa med alla smaskiga ingredienser: kärlek, hat, svartsjuka och hämnd, ingen psykologisk spänning mellan rollfigurerna, ej heller något allmängiltigt budskap; de försök som har gjorts för att se operan som en pamflett för demokratin mot enväldets polisstat känns ganska påklistrade – den stora massan skildras inte som speciellt behaglig. Dessutom är musiken med några få undantag banal och ganska platt även om den ger huvudrollsinnehavarna möjlighet att glänsa i publikfriande – och ganska svulstiga – arior.

Av denna ganska omöjliga soppa har Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller tillsammans med en jämn och mycket skicklig ensemble skapat ett stycke riktig operakonst. Och publikens ovationer var med rätta översvallande vid premiären i lördags.

Bente Lykke Møllers scenografi är tvådimensionell. Hon ställer fonderna mycket nära rampen så att hela händelseförloppet tilldrar sig på en smal remsa. Djupet i scenbilden försvinner, det blir närmast som en gigantisk storbildsskärm. Fonderna är estetiskt tilltalande, grafiskt rena och sparsmakade, rekvisitan obefintlig. Figurerna på scenen i sina välgjorda kostymer får hela blickfånget.

Staffan Valdemar Holms regi målar med breda penseldrag: den onde polisspionen Barnaba är outsägligt ond, den goda La Gioconda outsägligt god, den blinda modern verkligt eländig, den dådkraftige Enzo en moralisk jätte. Ingen dualism, inga nyanser; pang på rödbetan, precis som det ska vara i en dokusåpa. Som publik ska man inte behöva anstränga hjärnan med att hitta dolda finesser; ställvis balanserade han på gränsen till det parodiska. Och förmodligen är det rätt sätt att handskas med Ponchiellis opera, han kommer närmare verkets kärna än om han hade försökt med en massa psykologiskt finlir. Dessutom måste han ha en stor eloge för sitt sätt att handskas med masscenerna, från den aggressiva lynchmobben på Markusplatsen till den eleganta publiken i Guldpalatset med den förtjusande balettscenen Timmarnas dans.

För två år sedan satte Staffan Valdemar Holm upp Giuseppe Verdis Aida på Malmö Opera. Vad man framför allt fäste sig för i den uppsättningen var hur han lät musiken få så stor plats. Så är det även här i La Gioconda och även om Ponchielli inte var någon Verdi så är det notabelt hur väl musiken når ut i Alberto Hold-Garridos dynamiska och välkontrollerade tolkning.

Körerna svarar för fina prestationer i både sång och agerande som en bärande del i föreställningen. Och solisterna svarar överlag för mycket fina insatser. Särskilt omnämnande förtjänar Fredrik Zetterström som Barnaba – vidrigare skurk får man leta efter. (Skulle Malmö Opera få för sig att sätta upp Tosca är han given som Scarpia) Sångligt är han fortfarande i uppåtgående med en röst fylld av kraft, pregnans och klangrikedom.

Paulo Ferreiras kraftfulla tenor med verklig italiensk klang och utspel skapade en Enzo värd att minnas och Geraldine Chauvets Laura bjöd på vackra mezzopartier i välavvägt agerande. Hanna Streijfferts alt svämmade över av känslor.

Sammantaget: dryga tre timmars god operaunderhållning. Men likt en dokusåpa inget som stannar i minnet för lång tid.

Tre beställningsverk i MSO:s program

Visst uppför MSO beställningsverk under  spelåret 2017/2018. I min lilla krönika om kommande konserter klagade jag över att det inte fanns några beställningsverk. Men det finns det visst, det var jag som inte hade läst på ordentligt. Alltnog, dessa tre verk är beställda:

Tobias Boströms ”Stellar Skies”  för flöjt och orkester som  uruppförs vid invigningskonserten 14 september

Rolf Martinssons ”Shimmering Islands” som spelas 14 och 15 februari 2018  är en sambeställning av MSO, Helsingborgs symfoniorkester och Kristiansands symfoniorkester. Det uppförs i Helsingborg 18 maj i år och i Kristiansand 18 januari 2018.

Fredrik Högbergs Violinkonsert som får Sverigepremiär 26 april nästa år är en sambeställning mellan Malmö Symfoniorkester, Düsseldorf Symphoniker, Odense Symfoniorkester och Norrköpings Symfoniorkester.

Magnifikt för öga och öra

Foto:Thomas Petri

En lysande operaföreställning i en extremt elegant förpackning; det är sammanfattningen av Det Kongelige Operas uppsättning av Rossinis opera Resan till Reims, som hade premiär i söndags. Uppsättningen är ett samarbete med De Nationale Opera i Amsterdam.

Rossini skrev Resan till Reims som en tillfällighetsverk till kröningen av den franske kungen Charles X. Den uppfördes fyra gånger och sedan försvann partituret och verket gick in i en 150 år lång törnrosasömn. På 1970-talet lyckades man med hjälp av fragment från flera ställen rekonstruera operan och 1983 uppfördes den vid Rossinifestivalen i Pesaro. Men den har aldrig kommit upp på listan över Rossinis mest spelade verk; den enda svenska uppsättningen hittills var på Ystadoperan i början av 1990-talet.

Anke Briegel

Den ursprungliga handlingen är redan den mycket lös: ett sällskap har samlats på ett fashionabelt hotell för att tillsammans företa en resa till kröningen av Charles X i Reims. Men sällskapet kommer aldrig iväg: det finns inga hästar till vagnarna och en mängd andra förtretligheter tillstöter. I den här uppsättningen flyttar regissören Damiano Michieletto handlingen till ett exklusivt konstgalleri 2017. Invigningen är nära men inget är i ordning, allt är en enda byggarbetsplats. Och till råga på allt elände så frigör sig figurerna ur konstverken på väggarna och blandar sig med anställda och gäster och ökar på så sätt röran ytterligare.

Men trots ändrad tid, ändrad plats och ändrad handling behåller Michelietto den ursprungliga libretton: man sjunger om försvunna hästar och den förestående resan. Förvirringen blir total, stundtals är det mer som ett spex, uppfört av lindrigt nyktra studenter och alla försök att knyta ihop en sammanhängande tråd blir totalt fruktlösa. Det blir bara att luta sig tillbaka och lyssna till de 18 solisterna med sina magnifika, ibland rent halsbrytande arior och beundra den otroligt vackra, fantasifulla och välgjorda scenografin. Slutscenen är rent magnifik: figurerna kommer på plats i en tablå: en kröningsscen med ljus och färger som i en 1600-talsmålning.

Musikaliskt är uppsättningen verkligt örongodis: Rossini på sitt bästa humör, lekande lätt och elegant i sin melodirikedom. De många solisterna står samtliga för topprestationer och kören imponerar som vanligt, trots sin minskade numerär. Dirigenten Thomas Søndergård höll det hela i prefekt tempo men en liten randanmärkning är dock på plats: inledningsvis var orkestern en aning tung i gumpen.

Det har stötts och blötts om institutionsteatrarnas berättigande. En uppsättning som den här är ett tung inlägg i debatten: den skulle aldrig gå att åstadkomma utan en stor institutions samlade resurser.

RESAN TILL REIMS

opera av Gioachino Rossini med libretto av Luigi Balocchi

Dirigent: Thomas Søndergård

Regi: Damiano Michieletto/Meijse Barbara Hummel

Scenografi: Paolo Fantin

Kostym: Carla Teti

Ljus: Alessandro Carletti

Medverkande: Anke Breigel, Elisabeth Jansson, Rebeca Olvera, Henriette Bonde-Hansen, Gert Henning-Jensen, Levy Sekgapane, Simon Duus, Michael Kristensen, Elisabeth Halling m fl; statister

Det Kongelige Operakor, Det Kongelige Kapel

Premiär 12 mars på Store Scene, Operaen i Köpenhamn

 

Konsert med kontraster

 

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Mei-Ann Chen

Solist: Chloë Hanslip, violin

Musik av Broström, Korngold och Prokofjev

Malmö Live 9 mars

Mei-Ann Chen

Tiden går och ens musikpreferenser ändras. Vid det första uppförandet i Malmö för omkring tio år sedan kändes Tobias Broströms ”Transit Underground” hypermodernt med sin snabba puls och sin blandning mellan tonalt och atonalt. När MSO under dirigenten Mei-Ann Chen spelade det vid veckans torsdagskonsert var det fortfarande ett stycke mycket bra och intressant musik men absolut inget som fick ögonbrynen att höjas. Och verket har blivit mycket populärt – bara i den här månaden framförs det sex gånger av olika nordeuropeiska orkestrar. Det var också påpassligt att stoppa in det i den här säsongens program – nästa säsong för MSO öppnas med ett uruppförande av Tobias Broströms ”Stellar Skies” för flöjt och orkester.

Aftonens två stora verk, Erich Wolfgang Korngolds Violinkonsert i D-dur och Sergej Prokofjevs Symfoni nr 6 i ess-moll är sinsemellan totalt olika men har faktiskt många gemensamma beröringspunkter. De skrevs samma år, 1945 och deras upphovsmän levde ungefär samtidigt under första hälften av 1950-talet. Båda kompositörerna gjorde sig i unga år kända som skickliga instrumentalister, Korngold på violin och Prokofjev som pianist; båda sökte sin lycka i USA men medan Korngold gjorde succé och stannade där som amerikansk medborgare kände sig Prokofjev alienerad och återvände till sitt hemland Sovjetunionen. Båda skrev filmmusik, för Korngold hans huvudsakliga levebröd, för Prokofjev mer ett led i hans musikaliska skapande.

Romantiska partier finns i de båda verken men sedan upphör likheterna. Korngolds Violinkonsert är vacker och elegant med mängder av virtuosa passager och floder av sötma – mer honung än sirap. Men den är grund som en spegeldamm, den berättar ingen historia, den har ingen moral; en eruption av klanger, nöjsamma endast för stunden, det är det hela. Prokofjevs symfoni börjar med tvär tematik och våldsamma dissonanser för att i sista satsen mynna ut i nästan idyllisk melodik. Den har ett budskap, den skildrar känslor och musiken stannar kvar i huvudet långt efter den har tystnat.

Mei-Ann Chen tog i uppförandet fram kontrasterna mellan de båda verken. Hon lekte fram de tonala läckerheterna i Korngoldkonserten och lät den enastående solisten Chloë Hanslip få allt utrymme hon behövde för att frossa i sötma och ekvibrilistik. Hennes Prokofjevtolkning var lugn och fast, kanske en aning omständlig men hon fick fram verkets alla kvaliteter med bra klang i orkestern.

En del godbitar – men ingen riktig höjdare

En hel del som tilltalar, knappt något som avskräcker, men inte heller något som får en att rensa almanackan och längta i förväg. Så är helhetsintrycket av Malmö Symfoniorkesters generalprogram för 2017-2018. Det presenterades i dag av MSO:s nye programchef Per Hedberg. Mer sentida musik än under föregående år men inget beställningsverk, endast ett uruppförande och två Sverigepremiärer. Det där med att Sveriges symfoniorkestrar ska understödja samtida svensk tonkonst verkar vara en regel med modifikation.

Men visst finns det flera godbitar i programmet. Redan vid säsongsöppningen 14 september kommer spelårets uruppförande, Tobias Broströms ”Stellar Skies” för flöjt och orkester. Solist är Malin Nordlöf, stämledare i MSO. Nathalie Stutzmann dirigerar.

11 och 12 oktober är den säregne men mycket skicklige Kit Armstrong solist i Brahms första pianokonsert, dirigent är Mario Venzago. På programmet står också Alban Bergs Sonat i orkestrering av Theo Verbey. Och den 26 och 27 leder MSO:s chefdirigent Marc Soustrot framförandet av Dmitrij Sjostakovitjs Leningradsymfoni.

Jean-Philippe Collard är solist och Marc Soustrot dirigent i Ravels Pianokonsert för vänster hand i ett uppförande 23 och 24 oktober. På programmet står också musik av Dukas och Fauré samt Ottorini Respighis söta tonmålning ”Roms pinjer”.

Anne Sofie von Otter kommer 11 januari 2018 tillsammans med kvartetten Brooklyn Rider med verk av Glass, Janacek och Björk, till synes samma program som i Tivolis konsertsal i somras; då var det mycket givande.

Alten Lilli Paasikivi och tenoren Robert Dean Smith är solister i Gustav Mahlers ”Das Lied von der Erde” den 1 februari. Dirigerar gör Marc Soustrot.

Sverigepremiär blir det 26 april på Fredrik Högbergs Violinkonsert. Solist är Isabelle van Keulen och Anna-Maria Helsing dirigerar.

Ovanstående är ett högst personligt urval ur spelårets program. Naturligtvis finns det massor av annat. I Skånska Dagbladets fredagsutgåva finns det en betydligt mer utförlig presentation.

”Genomgediget”, sa Bull

Säkra kort och en del mer okänt men som helhet mycket gediget. Det blev intrycket när Malmö Operas chef Bengt Hall i går presenterade spelåret 2017-2018.

Bengt Hall fullföljer tidigare vinnande recept för Stora scenen: två musikaler, två klassiska operor, ett sentida operaverk och en familjeproduktion till jul. Samt mycket annat: en dansföreställning, konserter och kammarkonserter i foajén. Till det en opera och en musikal på turné samt Operaverkstans utbud med bland annat en svensk 1700-talsopera och gästspel av Kulturhuset/Stadsteatern i Skärholmen.

Spelårets stora publikmagnet är med all säkerhet Spelman på taket, musikalen som även i en tidigare uppsättning fyllde salongen i två spelperioder. Nyuppsättningen regisseras av Orpha Phelan, Stefan Solyom står på dirigentpulten och Philip Zandén spelar huvudrollen Tevje. Premiär 2 september och sista föreställning 31 januari 2018. Då har redan vårens musikal Pippin hunnit ha premiär den 27 januari. Den är skriven av Stephen Schwartz, i programmet presenteras den som ”allegorisk kultmusikal” , vad det nu kan betyda. Charlotte Perelli, en av Sveriges mest kända populärartister och den rutinerade musikalräven Lindy Larsson spelar huvudrollerna, Ronny Danielsson regisserar och Joakim Hallin är dirigent.

Stephen Schwartz är också upphovsman till vårens turnéproduktion Godspell, en musikal baserad på stycken ur Nya testamentet. Roine Söderlund står för regi och koreografi, i övrigt är besättningen ännu inte klar. Under hösten turnerar man med Butterfly, en bearbetning av Puccinis opera i regi av Åsa Melldahl och musikalisk arrangemang av Bo Wannefors.

Operaåret inleds 7 oktober med Lakmé av Leo Delibes, kring det förra sekelskiftet en succé i Paris, numera en ganska sällan spelad opera. Den tyska regissören Nicola Raab har arbetat om den med en ramhandling i nutid. Kanske det kan få liv i den ganska sega historien som för nutida publik mest verkar som en parafras på Puccinis Madama Butterfly. Musikaliskt är den fransk insmickrande romantik med mängder av koloraturgymnastik; alltnog det ska bli intressant att uppleva den från scen.

Kasper Holten, tidigare operachef på Det Kongelige och på Covent Garden i London sätter upp ett av operahistoriens mästerverk, Giuseppe Verdis Rigoletto, med premiär 23 mars. Dirigerar gör Karen Kamensek, chefdirigent på Staatsoper Hannover. Fredrik Zetterström och Vladislav Sulinsky alternerar som Rigoletto; Alexey Tatarintsev och Rame Lahaj som Hertigen.

Och som vanligt en sentida opera i maj, Hans Gefors ”Parken” från 1992. Vera Nemirova regisserar och Patrik Ringborg är musikalisk ledare.

Som familjeföreställning runt julhelgen blåser man liv i Linus Fellboms uppsättning av Engelbert Humperdincks sagoopera Hans och Greta, som senast visades 2015. Då var den rolig och underhållande och förändringarna verkar bli obetydliga. Ett bra komplement till julens ”Kallianka”.

Operaverkstan, ambitiös som vanligt, bjuder på 1700-talsopera, kammarstycket ”Var är du Prosperin” med musik av Joseph Martin Kraus och libretto av Johan Henrik Kellgren i bearbetning av Maria Sundqvist. På scenen kommer att finnas fyra musiker, fyra sångare samt dockor; premiären är den 3 mars 2018. Under hösten gästspelar Kulturhuset/Stadsteatern i Skärholmen med ”Guldet”, en föreställning inspirerad av Richard Wagners ”Rhenguldet”.

”Gediget var ordet”, sa Bill. ”Genomgediget” sa Bull. Det här är sista spelåret som Bengt Hall har satt sin prägel på. Det blir sannerligen en uppgift för den nye operachefen Michael Bojesen att ta upp hans mantel. Kanske blir det några nya beställningsverk nästa spelår?

Lars Humble imponerar

Foto: Malin Arnesson

Karl Gerhard, Sveriges största revyartist, Sveriges Aristofanes, var bisexuell. Han var gift tre gånger och fick två egna barn. Men han levde också i flera homosexuella förhållanden. Det längsta – 20 år – var med Göthe Ericsson, förutom partner assistent och allt-i-allo. Efter det långa förhållandet lämnade Göthe Karl Gerhard men blev ändå kvar vid hans sida fram till hans död, inte minst som tjänstgörande förälder till Fatima, Karl Gerhards adoptivdotter.

Det är om Göthe Ericsson och hans liv med Karl Gerhard som musikalen med det något komplicerade namnet ”Göthe & Karl Gerhard: Jag blir nog aldrig bjuden dit igen” handlar. Den åldrade Göthe Ericsson finner Karl Gerhards dagböcker och sammanställer dem med sina egna minnen och anteckningar. Karl Gerhard som firad estradör, hans kamp mot nazismen och den allmänna svenska flatheten mot Tyskland berörs endast perifert. Man möter den komplett egoistiska divan, den ofta labila känslomänniskan med otaliga erotiska historier med balettpojkar och liknande, den krävande arbetsgivaren som behandlar Göthe som ett ständigt närvarande självklart redskap. Mot detta ställs den nästan självutplånande lojaliteten och äkta kärleken hos Göthe Ericsson.

Upplägget är intressant. Även om personerna är verkliga sätts de in i en allmängiltig moralisk konflikt: den grandiosa personens rätt att dominera och domdera över den som den betraktar som svagare. Göthe Ericsson löser konflikten på ett storartat sätt: han bryter sig loss ur förhållandet, går in i en ny konstellation men förblir lojal och stöttande mot Karl Gerhard.

Manusförfattaren Erik Fägerborn har valt att låta Göthe Ericsson gestaltas som tre personer: den naive tonåringen, den unge och den åldrande. Förmodligen en nödvändighet, det skulle vara nästan omöjligt för en aktör att skildra de olika perioderna. Och de tre skådespelarna Sonny Enell, Niklas Riesbeck och Hans-Peter Edh svarar för ett mycket trovärdigt agerande. Men tyvärr har de en hel del mistor som musikalartister, främst sångligt.

Lars Humble är lysande som Karl Gerhard. Som den store revyartisten på scenen är han bländande elegant med tydlig diktion och spets i sången, som privatpersonen Karl Gerhard kan han vara grinig, självupptagen och ställvis hänsynslös. Det är ett porträtt som har det mesta. Även övriga medverkande Oscar Pierrou Lindén som ”sockerpojke” och medlemmarna i damorkestern som även agerar svarar för bra prestationer.

Och även damorkestern som orkester förtjänar enbart lovord: välspelande, elegant och med riktigt tidstypiskt sound, både i de gamla melodierna och i Jan-Erik Sääfs nyskrivna musik.

Musikalen är ett beställningsverk av Malmö Opera, spelårets andra (det första var operan Snödrottningen som gjorde succé vid årsskiftet). Operaledningen är värd allt beröm för att våga göra sådana satsningar i en tid av besparingar. Nu ska ”Göthe & Karl Gerhard: Jag blir nog aldrig bjuden dit igen” ut på turné, främst i Skåne men även längre norrut för att slutligen landa med ett antal föreställningar på Verkstan på Malmö Opera i början av maj.

Göthe & Karl Gerhard: Jag blir nog aldrig bjuden dit igen

Musikal med musik av Jan-Erik Sääf och text och manus av Erik Fägerborn

Regi: Stina Ander

Scenografi, kostym och ljus: Kajsa Larsson och Fredrik Glahns

Koregrafi: Johanna Hybinette

Medverkande: Hans-Peter Edh, Niklas Riesbeck, Sonny Enell, Lars Humble, Oscar Pierrou Lindén med flera

Orkester: Annika Bjelk (kapellmästare), Inga Zeppezauer, Magdalena Entell, Pernille Bévort

Malmö Opera på turné, sedd föreställning: Medborgarhuset i Eslöv 28 februari

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 2 mars

Mer än fulländat

Olivier Messiaen intar en särställning i 1900-talets musikliv. Han levde sitt liv som organist i Paris och religionen – den katolska tron med Augustinus naturnära blick – förblev i hela hans liv en av

Olivier Messiaen

de starkaste inspirationskällorna. Som den brittiske skribenten Wilfred Mellers karaktäriserar hans musik: ”Utan att förneka sitt kristna arv har Messiaen – genom att hävda den sexuella impulsens andliga kraft och återupptäcka Skaparens samstämmighet med den skapande naturen – försökt överbrygga den klyfta som kristendomen tvingat på oss.”

”Vingt regards sur l’enfant Jesu” , skrivet 1944, är ett av pianolitteraturens mest komplicerade verk, bestående av tjugo pianostycken med en sammanlagd speltid på över två timmar. Verket bygger på texter av poeten Paul Claudel som även han var djupt influerad av den katolska mysticismen. Det är klangligt mättad musik med komplicerade rytmiska mönster, svår för att inte säga omöjlig att omöjlig att analysera intellektuellt, men desto lättare att ta till sig känslomässigt.

När Oskar Ekberg framförde verket på Palladium i Malmö i söndags var det utan beledsagande recitation av Claudels texter, däremot fanns det möjlighet att ta del av Messiaens egna poetiska kommentarer i ett programblad.

Oskar Ekbergs interpretation var vidunderlig: tekniskt perfekt med utsökt anslag, musikaliskt fullödig med exakt känsla för verkets särart och tonsättarens bevekelsegrunder. Glasklar in i minsta detalj och utan en enda miss i det två timmar långa framförandet. Allt fanns där: det religiösa allvaret, de starka och ställvis säregna rytmerna, den speciella koloriten och inte minst fågelsången.

För mig gav framförandet en ny erfarenhet: Lyssnar man på ”Vingt regards…” som absolut musik utan hänsyn till Claudels poem och Messiaens egna förklaringar så blir upplevelsen av verket än starkare, en tonkonst som tangerar det fattbaras gräns.

Torsdagskonsert med udda verk

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Marc Soustrot

Solist: Gabriel Schwabe, cello

Musik av Berlioz, Saint-Saëns, Webern och Mahler

Malmö Live 9 februari

Det blev ett program litet vid sidan av allfarvägarna vid MSO:s torsdagskonsert i Malmö Live. Chefdirigenten Marc Soustrot fortsätter sin exposé över fransk musik med två verk som inte spelats i Malmö under de senaste 20 åren: Ouvertyren till den ofullbordade operan Le franc-juges av Hector Berlioz och Camille Sain-Saëns Cellokonsert nr 2 i d-moll, den senare med Gabriel Schwabe som solist. Dessutom ”Im Sommerwind”, ett ungdomsverk av Anton Webern, skrivet innan han tog in på den väg som stakades ut av Arnold Schönberg; och som avslutning Adagiosatsen ur det som skulle ha blivit Gustav Mahlers tionde symfoni. Säkerligen nyheter för många i publiken och ett mycket lovvärt initiativ av MSO:s programkommitté.

Under flera år har MSO och Marc Soustrot arbetat med att spela in en komplett utgåva av Saint-Saëns orkestermusik för skivmärket Naxos och även hans solokonserter ingår i projektet. Vid torsdagens konsert fick Malmöpubliken höra ett smakprov med Cellokonsert nr 2. Som all Saint-Saëns musik är den perfekt i formen och som helhet präglad av enastående gott tonsättarhantverk. Och solisten Gabriel Schwabe (som även medverkade vid skivinspelningarna) kramade ur det mesta möjliga ur detta eleganta, tonsköna men tyvärr ganska ointressanta verk. Han spelade det rakt upp och ner från notpapperet, mycket noga med intonationen – det var en vidunderlig vacker ton han fick ur det drygt 400-åriga instrumentet – och frasering men utan att försöka få fram någon djupare tolkning. Och förmodligen är detta det bästa sättet att spela Saint-Saëns; i högsta grad njutbart var det i vart fall.

Kvällens aha-upplevelse för mig blev Anton Weberns ”Im Sommerwind”. En Webern utan Schönbergs matematiska musiktänkande, mycket senromantik men också stänk av både impressionsim och expressionsim, uppfriskande elegant och njutbart för örat, allt framfört med utsökt klang i orkestern.

Och så som avslutning Adagiosatsen ur den tionde symfoni som Gustav Mahler aldrig hann avsluta. Kanske intressant som musikhistoria men annars borde den som en hyllning till tonsättaren få ligga orörd. Som väl var uppfördes bara det fragment som direkt härstammade från Mahler, inte någon av de kuriösa rekonstruktionsförsök som åstadkommits av diverse kompositörer (ett av dessa framfördes i Malmö för inte allt för länge sedan). Marc Soustrots tolkning var formellt oantastlig med mycket fin klang i orkestern. Men varför så urbota långsamt och varför tonade han ner de kontraster och ironier som finns även i detta Mahlers sista verk?

Söderberg intar Ystads teater

Ur förra årets föreställning av Glada Änkan
Foto: Andreas Paulsson

Efter förra sommarens succé med Glada Änkan – alla föreställningar utsålda och så gott som hela kritikerkåren positiv – så återkommer Richard Söderberg med en ny skapelse i sommar, den här gången med ett blandverk: ”Teaterhotellet” som enligt förhandsuppgifterna  ska  vara ”En operett om det turbulenta dygn som föregick invigningen av Ystads teater 1894. Richard Söderberg själv står för manus, libretto och regi. Musiken har man lånat från Johann Strauss, Carl Zeller, Jacques Offenbach, Franz von Suppé och andra  klassiska operettkompositörer. Söderberg och Jonas Samuelsson, som också är dirigent, står för sammanställningen och arrangemangen är skrivna av Nils-Petter Ankarblom.

Bland de medverkande märks, förutom  Richard  Söderberg, Laine Quist, Elinor Fryklund och Marianne Mörck samt två solister från de stora scenerna: Susanne Resmark och Matilda Paulsson.

Premiär blir det 30 juni och sedan spelas stycket fram till 9 juli

×