Ung och fräsch La Bohème

Ung kärlek och ond död – Signe Sneh Schreiber som Mimi och Markus Pettersson som Rodolfo i Skånska Operans uppsättning av La Bohème.

Skånska Operan

BOHÈME

opera av Giacomo Puccini med libretto av Luigi Illica och Giuseppe Giacosa efter Henry Murgers roman med översättning av Ola Hörling

Regi och koreografi: Ola Hörling

Musikaliskt ansvarig: Max Lörstad

Scenografi: Petra Hjortsberg

Ljus: Ludvig Uppman

Dekor: Åsa Antalffy Eriksson

Medverkande: Signe Sneh Schreiber, Markus Pettersson, Eldrid Gorset, Linus Börjesson, Jonas Bergström, Fredrik Samuelsson, Roodney Nilsson med flera

Orkesterensemble: Max Lörstad, Saana Kähkönen, Lovisa Kowalczyk, Jonathan Åkesson, Johanna Hydén

Premiär på Bäckaskogs slott 7 juli

I 25 år har Skånska Operan presenterat föreställningar under sin troskyldiga maxim ”Opera åt folket”. Inga experimentalföreställningar, inget nyskrivet utan klassiska operor, minimalistiskt anpassade vad gäller scenografi, kostym och musikackompanjemang, oftast framförda som arenateater på udda spelplatser runt om i Skåne med ett fåtal avstickare till andra landsändar. Solisterna är mestadels unga sångare i början av sin karriär som sedan gått vidare till större uppgifter. Operans direktörer, Ola Hörling och Åsa Jensen har åstadkommit ett Herkulesarbete och belönats med stora publikskaror. Uppenbarligen fyller Skånska Operan ett behov, men det anser inte Statens Kulturråd som dragit in sitt produktionsstöd.

I lördags var det premiär på Bäckaskogs slott på årets uppsättning, Puccinis La Bohème, en pålitlig tårdrypare med massor av livsgjädje, ung kärlek, svartsjuka, fattigdom och ond bråd död. Sedan premiären 1896 har den varit en publikmagnet, så även nu: det gamla vagnslidret på Bäckaskog var fullsatt intill sista plats.

Jag har sett La Bohème i ett otal versioner, från enkla konsertanta uppsättningar till föreställningar med de stora operahusens hela raffinemang och internationellt kända artister. Men fasen vet om inte verket ska spelas just på det här sättet med ett minimum av kringverk och unga röster, fortfarande i utveckling. Musikaliskt är det kanske inte optimalt men känslan, helhetsintrycket, blir desto intensivare. Här möter man ett kärlekspar, Signe Sneh Schreiber som Mimi och Markus Pettersson som Rodolfo med ett utspel det slår gnistor om och röster med stor potential. Som gammal sur operabedömare inser man att de bör dra ner på trycket och vårda nyanserna men friskheten och den uppenbara spelglädjen ursäktar mer än väl de sångliga mistorna. Linus Börjesson som Marcello och Jonas Bergström som Schaunard har även de ett kraftfullt utspel men mer kontroll över rösterna och Fredrik Samuelsson som Colline svarar för en fullödig prestation i både sång och action.

Den lilla orkesterensemblen – en stråkkvartett förstärkt med elektriskt piano – sköter orkestersatsen föredömligt. Klangen är vacker och fyllig och sångarna får allt det stöd de behöver. Vid tidigare uppsättningar med Skånska Operan har denna ensemble känts för liten men nu har Max Lörstad åstadkommit ett arrangemang som ger Puccinis musik nästan full rättvisa.

Nu ger sig Skånska Operan ut på turné med sin Bohème. Sammanlagt 22 föreställningar ska man ge, de flesta på slott och gårdar men även på Ystads teater och Palladium i Malmö

Denna recension var publicerad i Skånska  Dagbladet 9 juli

Riddartornet – en musikalisk fullträff

Vadstena-Akademien

RIDDARTORNET

opera av Carl Unander-Scharin med libretto av Magnus Florin efter Erik Johan Stagnelius tragedi

Dirigent: Joachim Gustafssson

Regi: Nils Spangenberg

Solister: Amelie Flink, Rebecka Hellbom, Frida Bergquist, Viktor Johansson, Samuel Sassersson, Marcus Bartoletti med flera

Scenografi och kostym: Johan Glaumann

Instrumentalensemble från Musik- och operahögskolan vid Mälardalens högskola

Premiär på Vadstena Gamla teater 5 juli

”Sorgespel” kallade Erik Johan Stagnelius sitt gotiskt-romantiska skräckdrama Riddartornet. Han skrev det 1821, två år innan han dog. Det är skrivet på blankvers,förmodligen mer avsett att deklameras än att uppföras sceniskt och har ända fram till modern tid ansetts som mer eller mindre ospelbart, på 1800-talet på grund av sitt ”omoraliska” innehåll med incest, maktmissbruk och tortyr, i modern tid på grund av sin komplicerade gammalmodiga språkdräkt.

Men i början av 2000-talet väcktes dramat till liv. Dåvarande Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm gav regissören Karl Dunér uppdraget att sätta upp Riddartornet. Dunér tog hjälp av Dramatens chefdramaturg Magnus Florin att bearbeta replikerna, en anpassning till nutida meningsbyggnad och ordföljd.

Och nu har Riddartornet blivit en fullängdsopera med musik av Carl Unander-Scharin och libretto av Magnus Florin. Verket är skrivet för eleverna vid Musik- och operahögskolan vid Mälardalens högskola, urpremiären var för några veckor sedan på Västmanlands teater och i torsdags var det premiär inom ramen för Vadstena-Akademien på Gamla teatern i Vadstena, en scen med rötter i Stagnelius egen tid.

Carl Unander-Scharins musik är som helhet välgjord och lättbegriplig trots sina många komponenter. Där finns renässans, folkmelodier, koraler, lite 1950-tal, en stor portion senromantik; rena harmonier blandas med skarpa dissonanser, rytmerna är varierande och mycket intressanta. Ett innovativt grepp är vad tonsättaren kallar ”lydnads-rytmen” en rytm i 7/8-dels takt som Rheinfels, den diktatoriske huvudpersonen bankar med sin käpp när han kräver lydnad.

Magnus Florins libretto följer i stort Stagnelius med just de ändringar i språket som han gjorde i Karl Dunérs talade uppsättning. Han bevarar författarens kärnfråga, den gudomliga naturen som kontrast mot varats olidliga smärta och han avstår tacknämligt nog från att onödiga paralleller in i nutida futiliteter.

Gamla teatern blir en idealisk skådeplats, en teater med fasta kulisser, falluckor och annat från författarens tid, ett tittskåp mot en konstlad värld. Och kostymerna fulländar intrycket: inget som funnits i verkligheten, bara på scenen. Regissören Nils Spangenberg drar linjerna än längre, allt är konstlat; figurerna overkliga, blott känslorna lever. Men han har sett bort från något väsentligt: det här är fråga om ett tonsatt talat drama, replikerna är viktiga och han borde lagt större vikt att textningen blivit tydlig även om det skett på bekostnad av tempot.

Solisterna är operaelever; prestationerna måste bedömas från den utgångspunkten även om tonträffningen inte alla gånger var perfekt och vibratona ställvis alldeles för yviga. Men det fanns verkliga ljuspunkter där man kunde ana löften om kommande stordåd: Viktor Johanssons gestaltning av Rheinfels, klar och fyllig i sin tenor och intensiv i utspelet, Amelie Flink som Mathilda, vacker sopran och mycket utstrålning och Rebecca Hellbom som Olivia, utsökt i aktionen och stor kapacitet i rösten. Samt parhästarna Samuel Sassersson och Marcus Bartoletti, två gedigna barytoner.

Vadstena-Akademien har rykte om sig att vara en plantskola för blivande operastjärnor. Uppsättningen av Riddartornet bär syn för sägen och bjuder dessutom på en av säsongens mest övertygande tonsättningar. Bara den är värd resan till Vadstena.

Denna recension  var publicerad i Skånska Dagbladet 9 juli

Till Birgit Nilssons minne

Birgit Nilsson var en av 1900-talets stora sopraner. I år skulle hon ha fyllt hundra år. Jubileet firas på många sätt – från jättekonserter med ett uppbåd av sångare och musiker till mindre konserter. I söndags bjöd den skånska sopranen Eva Rydén på en konsert i Björnekulla kyrka till Birgit Nilssons minne. Hon har tidigare givit en konsert med samma inriktning i Allhelgonakyrkan i Lund, då med delvis annan repertoar.

Birgit Nilsson har betytt mycket för Eva Rydén. Hon var hennes mentor – men även hennes vän och inspiratör. Programmet vid söndagens konsert var i sin helhet sådant som stod på Birgit Nilssons repertoar: Wagner, Puccini och Verdi men även nordiska romaner av A F Lindblad, Erikki Martin, Ture Rangström och Jean Sibelius.

Eva Rydén visade naturligtvis upp sin säkra tonträffning och dramatiska kraft i de stora operaariorna men jag måste erkänna att det var hennes tolkning av romanserna som tilltalade mig mer med sin värme, lyrik och glädje.

Hon avslutade konserten med ett verkligt kraftprov – Isoldes kärleksdöd ur Wagners Tristan och Isolde. Det skulle antagligen ha blivit konsertens höjdpunkt men det valhänta ackompanjemanget med skraltig betoning på en illa registrerad orgel stäckte de ambitionerna.

En charmig bagatell

Hanna Fritzson och Linnea Andreassen
Foto: Katja Tauberman

FÖRVANDLINGAR I HELVETET

opera av Isabelle Aboulker med libretto av Jean-Pierre Vaguer i översättning av Ditte Hammar

Musikalisk bearbetning: Hanna Fritzson och Martin Hellström

Regi: Ditte Hammar

Scenografi och kostym: Bente Rolandsdotter

Medverkande: Hanna Fritzson, Linnéa Andreassen, Tor Lind, Teresia Bokor

Orkesterensemble: Martin Hellström, Johanna Zetterqvist, Ola Denward, Gunnar Eneroth, Lars Ljungberg

Svensk premiär på borggården på Malmöhus slott 29 juni; sedd föreställning 30 juni

 

Den Andra Operan, ett litet operakompani som sätter upp enbart operor skrivna av kvinnor. Jag måste erkänna att min misstänksamhet var stor när jag läste förhandsinformationen. Och Isabelle Aboulker, ett namn som jag sett i periferin, något om operor för barn. Ett stycke med sensmoralen att man måste leva ut och våga vara sig själv, plattitydernas plattityd. En orkesterensemble med blåsare och slagverk, fyra solister. Allt distribuerat via högtalare eftersom det var fråga om en utomhusföreställning. Jag anlände till borggården på Malmöhus med en ryggsäck fylld av en operahabitués fördomar. Till råga på allt förbyttes det soliga sommarvädret till moln och en ganska kylig snålblåst.

Men jag borde ha tänkt längre än näsan räcker. Operaverkstan vid Malmö Opera hade lagt sin skyddande hand över uppsättningen och därifrån kommer aldrig något dåligt. Oftast annorlunda, mestadels spännande och alltid välgjort med bra konstnärlig höjd.

Så blev det den här gången också. En charmig opera i fickformat, ”opera-bistrot”, krogopera, är den franska benämningen, med rolig och intressant intrig som faktiskt snuddar vid de stora problemen och okomplicerad men välskriven musik med spännvidd från kabaré till jazz och fransk chanson med stänk av romantisk opera. Lättsmält, javisst,  men långt ifrån urvattnat och tillrättalagt.

Scenografin är enklare än enkel: en säregen gungbrädesställning, rekvisitan en vattenkanna med sand och en liten hacka samt ett antal kraftiga rep, kostymerna fantasifulla och spretiga. Orkestern är medryckande och får fram stora variationer i sin speciella kombination.

Och solistprestationerna förtjänar enbart beröm. Tor Lind gör en sympatisk djävul med uttrycksfullt kroppsspråk, intensiv till tusen och mycket välsjungen med kraftig klingande baryton. Hanna Fritzon lånar sin tydliga sopran till en ambivalent mördare med både skuld och självkänsla, Linnéa Andreassen sjunger sin knarkande ateist med plastisk mezzo, stor energi och kraftigt utspel och Teresia Bokors Séraphine är ljuvt romantisk med en sopran som utan problem klarar koloraturhöjderna.

Operan är kort, bara omkring 50 minuter men det är sådana här föreställningar som förhoppningsvis kan sprida operans speciella magi utanför de gängse kretsarna. Det behöver inte vara mångtimmeslånga föreställningar med festklädd publik i en stor teatersalong, det fungerar lika bra med ett kortare stycke i enklare omgivning bara den konstnärliga höjden – och spelglädjen – finns på plats.

Det blev bara tre dagars föreställningar i Malmö. Sedan flyttas uppsättningen till Stockholms förorter, Årsta och Sundbyberg. Men det ska bli intressant att se vad Den Andra Operan kommer med framöver.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 2 juli

Buskis med strålande musik

LÄDERLAPPEN

operett av Johann Strauss d y bearbetad av Rickard Söderberg, Laine Quist, Jonas Samuelsson och Niklas Riesbeck med text av Rickard Söderberg

Dirigent: Jonas Samuelsson

Regi: Niklas Riesbeck

Ljus: Sara Andersson

Kostym: Ann Walton, Anya Jernsjö

Mask och peruk: Freja Täck

Kuliss och porträttmåleri: Molly Zimmerman-Feeley, SARA (Swedish Academy of Realist Art)

Orkesterarrangemang: Nils-Petter Ankarblom

Produktion: Kammaropera Syd

Medverkande: Rickard Söderberg, Laine Quist, Elinor Fryklund, Carl Ackerfeldt, Lotte Ohlander. Susannne Resmark, Jakob Högström och många, många fler

Premiär på Ystads teater den 29 juni

Höga berg och djupa dalar; det blev en hisnande upplevelse att ta del av Kammaropera Syds version av Johann Strauss d y:s klassiska operett Läderlappen vid premiären på Ystads teater i fredags. Stort musikaliskt artisteri med mängder av skönsång och bra agerande, vackra kostymer med dito mask och peruk liksom välgjord scenografi blandas med prutthumor, saliromanisk förtjusning i pottor och smutsiga underkläder, skämt värdiga ett sjundeklassens folklustspel och andra bottennapp; allt överslätat av varningar för nutida nazister, lite #metoo-retorik och välmenande men svamliga kärleksbudskap. Det var en brygd med många ingredienser men publiken svalde den villigt, främst kanske för att den serverades med så mycket charm och glädje.

Musikaliskt är uppsättningen mycket, mycket bra. Den lilla orkestern (14 musiker om jag räknade rätt) har en tät, fyllig klang och stor dynamisk vidd. Dirigenten Jonas Samuelsson leder både orkestern och föreställningen med energi och perfekt timing mot sångarna på scenen. Och Nils-Petter Ankarbloms orkesterarrangemang är välgjorda och lockar fram det bästa ur ensemblen.

Solistprestationerna bjuder också på många höjdpunkter. Laine Quist har utvecklats till den verkliga operettprimadonnan: stor i rösten, magnifik i agerandet och en härlig glimt i ögat. Rickard Söderberg lockar fram alla tänkbara nyanser från trulig barnunge till storartad skrytpelle ur sin figur Eisenstein. Sångligt är han som vanligt formidabel med sin varma Heldentenor, en röst som förtjänar att höras från de stora scenerna i de stora operorna och inte bara från svenska tiljor.

Även det övriga solistuppbådet, drygt 25 personer (!) bjöd på mycket lyssnansvärt. Av utrymmesskäl går det inte att räkna upp alla, även om det vore önskvärt, så det får bli några enstaka blommor ur den fantastiska buketten: Lotte Ohlander pregnanta utspel som skojaren Alfred/Alfhild;

Elinor Fryklund som den mysiga husfrun Adele; Susanne Resmark som hovsångerskan Elisabeth Olin med hur mycket guld som helst i strupen; Anton Ljungqvist som den lätt korkade fängelsedirektören, sjungen med mäktig basbaryton; Jakob Högströms välsjungande och elegante doktor Falke; Katarina Lundgren-Hugg som visade stor komik i rollen som spåkvinnan Ulrika. Samt den lilla men men charmiga balettensemblen.

Det finns ännu fler guldkorn i uppsättningen: de välgjorda och vackra kostymerna, de eleganta maskerna och perukerna och den effektiva scenografin med en blandning av Ystads teaters gamla kulisser och nya skapade av Molly Zimmerman-Feeley och Swedish Academy of Realist Art.

Visserligen blir det kontraster, men det känns ändå avigt när så mycket gott blandas med lågvattenkomik som inte ens skulle platsa i en Åsa-Nissefilm. Man kan undra vad Rickard Söderberg och det övriga teamet är ute efter. Vill de chockera har de valt alldeles för klent artilleri, vill de underhålla har de dykt för långt ner i buskistunnan.

Men det går faktiskt att se bort från detta, liksom från de påklistrade jämlikhets- och ”kärleks”-budskapen. Två timmars musikalisk underhållning av så hög kvalitet är värd att stå ut med lite onödigheter.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 2 juli

Musik utan bling-bling

Orchestra of the Age of Enlightenment

Rachel Podger

Dirigent och solist: Rachel Podger, violin

Musik av Haydn och Mozart

Konsertsalen, Tivoli 17/6

Vi lever i en tid av annorlunda värderingar, en tid när kunnandet får stryka på foten för ytliga känslor, en tid när personen i sig blir viktigare än hans verk. Inte ens konstmusiken kommer undan dessa ibland bisarra tänkesätt: man fäster större vikt vid interpretens utseende och manér än vad han/hon presterar och kompositörens könstillhörighet betyder mer än verkets konstnärliga kvalitet. Det har vuxit fram en kader musikskribenter som slår på trumman för sådana idéer; det ska bli intressant och kanske skrämmande att se utvecklingen.

Men än så länge är dessa så kallade moderniteter inte allenarådande och det finns åtskilliga tillfällen för oss med mer konservativ smak att få verkliga musikupplevelser. Ett sådant inträffade i söndags när den brittiska ensemblen Orchestra of the Age of Enlightenment med violinisten Rachel Podger som dirigent och solist spelade i Tivolis konsersal. Två symfonier av Joseph Haydn: nr 52 i e-moll och nr 49 i f-moll samt två violinkonserter av Wolfgang Amadeus Mozart: nr 1 i B-dur och nr 5 i A-dur, ”Den turkiska”. Som orksterns namn säger, musik från upplysningstiden, den period i Europas historia då religionens tjocka mörka moln hade blåst bort och inte hunnit ersättas med den politiska filosofins än tätare dimmor.

Utförandet var rent underbart: friskt, elegant, glädjefullt. Orkesterklangen ljuvlig och Rachel Podgers insatser både som solist och dirigent var i absolut mästarklass. Man ska inte ägna sig åt taktsnokeri men jag har aldrig tidigare hört kadenserna i Mozarts turkiska pianokonsert spelas så perfekt.

Orchestra of the Age of Enlightenment är en ganska lite ensemble som spelar på tidstrogna instrument: stråkinstrument med natursträngar, horn utan ventilsystem, celli utan stackel, oboer med enkel mekanik. Ljudet blir inte lika starkt som med moderna instrument men fylligare och mer övertonsrikt men det kräver engagemang hos lyssnaren för att uppfatta alla intrikata nyanser.

Tivoli har i år ytterligare förbättrat sin serie Sommerklassisk med flera medverkande i absolut världsklass. Några verkliga godbitar ur sommarens program: pianisten Denis Matsuev kommer 8 juli och spelar musik av Beethoven och Tjakovskij; tenoren Torsten Kerl sjunger Wagner 4 augusti; 10 augusti kommer Daniel Barenboim med sin West-Eastern Divan Orchestra; 26 augusti spelar pianisten András Schiff ur andra boken av Bachs Das wohltemperierte Klavier; den 30 augusti kommer Ryska Nationalorkestern och toppviolinisten Vladim Repin. Det finns verkligen anledningar att ta sig över Sundet i sommar.

Ny Frankensteinopera

I år är det 200 år sedan Mary Shelley publicerade sin roman Frankenstein eller den moderne Prometeus. I en essä  i tidskriften Axess berättar Josefin Holmström om upprinnelsen som kom redan två år tidigare då ett sällskap satt framför brasan i Lord Byrons ståtliga villa vid Genèvesjön och beslöt sig att roa sig med att skriva spökhistorier. Flertalet av de samlade lyckades åstadkomma någon form av berättelser men Mary Shelley drabbades av skrivkramp och kunde inte komma på något tillräcklig ohyggligt. Men senare såg hon framför sig som i en dröm såg hon Victor Frankenstein. För att citera henne själv: ”the pale student of unhallowed arts kneeling before the thing he had put together.”

Romanen blev en storsäljare och har under de två seklen blivit en klassiker, omtolkad och omarbetad av både klåpare och genier, filmatiserad i otaliga versioner, använd i både pornografi och barnböcker. Den har blivit balett – mest känd är kanske Liam Scarletts skapelse på Covent Garden för ett par år sedan och gjorts till opera i många versioner, bland annat av H K Gruber; Deutsche Oper i Berlin har nyligen haft premiär för Frankenstein som ”musikteater” av Gordon Kampe. Och på pingstdagen var det Hamburgoperans tur: urpremiär på experimentscenen Kampnagel för Jan Dvořáks Frankenstein.

Jan Dvořák räknas som en av de mest innovativa nutida kompositörerna. Hans musik har beskrivits som någonting mellan Bach, Wagner och Dr No. Han visar upp infuenser från pop och rock men även av medeltida kanon. Musiken är tonskön, lättbegriplig och mycket intressant. Här i Frankenstein har han adderat ett gothiskt mörker som skapar suggestiva stämningar.

Jan Dvořák svarar också för libretton. Han har i stort använt Mary Shelleys berättelse rakt upp och ner och likt originalet emfaserar han människan Victor Frankenstein, det verkliga monstret, han som på artificiell väg försöker skapa ett liv till sin egen avbild men som misslyckas och drabbas av mordlust när han konfronteras med resultatet av sitt experiment.

Scenografin är storslagen, en arena som förvandlas till allt mellan slutna rum och öde snöiga vidder, ljussättningen expressiv och kostymerna fördjupar berättelsen. Man kan ha invändningar mot dramaturgin: ställvis blir det långa, långa monologer och dialoger som får skeendet att stanna i allt för hög grad.

Och monstret är i högsta grad spektakulärt: stort och extraordinärt fult men med barns oskyldiga och onyanserade rörelseschema. De tre dockspelarna får fram ett levande väsen som direkt vänder sig mot publiken.

Solisternas insatser är mycket högklassiga. Viktor Ruds gestaltning av Victor Frankenstein är storartad, han får fram figurens komplexa karaktär, storhetsvansinnet, den destruktiva vreden och den naiva rädslan, allt sjunget med med en perfekt klangrik baryton. Andromahi Raptis debuterar på Hamburgoperan i rollen som Elisabeth, med fyllig sopran och noggrant agerande. Och de övriga sångarna som får agera i flera roller är värda all erkänsla.

Viktor Rud som Victor Frankenstein

Det kanske kan förefalla lite överdrivet att bege sig från Malmö till Hamburg för en experimentalopera men jag kan försäkra att det var värt allt besvär. Det är sådana här uppsättningar som för operakonsten framåt och förhoppningsvis lockar ny publik. Dessutom får vi gamla operatraditionalister något nytt att tänka på.

Andromahi Raptis som Elisabeth

FRANKENSTEIN

opera av Jan Dvořák med libretto av kompositören efter Mary Shelleys roman

Dirigent: Johannes Harneit

Inscenering: Philipp Stötzl och Philipp M Krenn

Scenografi: Heike Vollmer och Philipp Stötzl

Kostym: Kathi Maurer

Ljus: Heike Vollmer och Bernd Gallasch

Solister: Catrin Striebeck, Viktor Rud, Andromahi Raptis, Sascha Emanuel Kramer, Alin Anca, Stefan Sevenich, Narea Son med flera

Dockförare: Christan, Pfütze, Claudia Six, Zora Frölich

Uruppförande på Kampnagel i Hamburg 20 maj

Fin final på spelåret

Malmö Symfoniorkester, Københavns Drengekor, damkör ur Vokalensemblen VOS

Rafael Payare

Dirigent: Rafael Payare

Solist: Maria Forsström, mezzo

Symfoni nr 3 i d-moll av Gustav Mahler

Malmö Live konsertsal 17 maj

Gustav Mahler skrev långa symfonier som krävde stor besättning. Hans tredje symfoni är inte den mest resurskrävande trots dubbel kör och mezzosolist – där blir den slagen av den åttonde som kallas De tusendes symfoni – men väl den längsta: drygt 100 minuter.

Mahler ville med sin symfoni beskriva sina intryck av sommaren i Alperna. De sex satserna har namn efter hans olika upplevelser och verket har allteftersom försetts med tillnamn som ”Natursymfonin” och ”Vårsymfonin”. För Mahler blev den också ett genombrott, publiken tog den omedelbart till sitt hjärta och han blev känd för en bredare allmänhet.

Uppförandet av detta mastodontverk sätter punkt för MSO:s konsertsäsong 2017/2018 (förutom uppförandet i går, torsdag, spelas den igen i morgon). Det blev en utomordentlig final på det ganska svajiga spelåret.

Kvällens dirigent Rafael Payare är en produkt av El Sistema i Venezuela och har på några år blivit en av de mest eftersökta yngre dirigenterna med framträdanden hos bland andra Wiener Philharmoniker, London Symphony Orchestra och Chicago Symphony Orchestra.

Torsdagens uppförande var snudd på mästerligt. Tekniskt briljant med enastånde tydlig slagteknik,

klar frasering och benhård kontroll på den stora besättningen, musikaliskt fullödig med rent underbar klang i orkestern från den pompösa förstasatsen med sin sin symfoniska marsch över fjärdesatsen mjuka stråkadagio till sista satsens fulländning.

Och de dubbla körernas och mezzosolisten Maria Forsströms vokala insatser bidrog till det storartade helhetsintrycket. Än en gång har MSO visat att orkestern, med rätt dirigent, håller hög europeisk klass.

Elegant engagerande epitafium

I slutet blir kölden: Yazan Alqaq som Döden och Line Juul Andersen som Helen.
Foto: Malin Arnesson

I första aktens sista scen i Hans Gefors opera Parken vädrar ett gäng ungdomar sina aggressioner mot publiken som relikter, förstenade stollar med mera. Men det är inte dagens publik som är gången historia, det är gänget, de agerande som hör till den tid som för alltid försvunnit: det sena 1960-talet, hippiernas och flower powerns tid, den fria sexualitetens tid men även hoppets tid. Redan när Botho Strauss skådespel hade premiär 1984 var detta historia och när Hans Gefors opera uruppfördes 1992 hade hippie-eran blivit till legend.

Så trots många framåtblickande drag i både drama och musik är Parken i Vera Nemirovas uppsättning en historielektion, ett epitafium, mer ”Á la récherche du temps predu” än en opera av Verdi som är aktuell än idag då den sätter fokus på de eviga problemen. Och denna historia berättas mycket långsamt och omständligt. Efter första akten var jag frustrerad: mycket estetik men ingen action eller för att citera Stalin: ”Jag ser att kon kalvar men var är kalven?”

Efter en välbehövlig paus kom operan in i en ny andning: intensiteten ökade, dramat blev mer påtagligt och musiken som i långa stycken varit ett påklistrat kaos knöts tätare till handlingen med arbetad melodik och harmonier som både smekte och upprörde. Verket fick mening och tyngd och man förstod den linje som ledde fram till sista aktens Nifelheim, den eviga köldens rike, långt ifrån de blomsterängar där gudarna försökte få in glädje och lättsinne i människornas grå liv.

Hans Gefors musik kan ställvis upplevas som jobbig. Den kan vara kaotisk men sällan direkt atonal, dissonanserna finns där men även långa passager med välljudande harmonier, den stötiga rytmen varvas med mjuk visa och till och med fast blues. Det vore en överdrift att kalla den njutbar men den är välfungerande, intressant och ibland riktigt engagerande.

Uppsättningen är mycket välgjord: scenografin är spektakulär med den skräpiga parken med sina skrotbilar och fascinerande miljöer som växlas elegant med hjälp av vridscenen, kostymerna trovärdiga och i vissa fall extremt tjusiga och ljuset mycket effektivt. Personregin är minutiöst detaljerad och skapar verkliga människor av alla medverkande från huvudfigurena till alla statister.

Dirigenten Patrik Ringborg håller föreställningen i ett fast grepp. Sångarna får effektivt stöd och de långa och intrikata orkesterpassagerna tillåts att blomma ut för fullt. Han får ordning i kaos och suger vällustigt på harmoniernas karameller när så tillåts.

Och solisternas prestationer är överlag mycket högklassiga, många rent lysande. Hege Gustava Tjønn utnyttjar sin fylliga, nästan mäktiga sopran till att skapa en Titania med fullt spektrum av både mänskliga och gudomliga egenskaper. Eric Greenes Oberon har auktoritet och tyngd med en basbaryton fylld av välljud. Susanna Stern och Line Juul Andersen står för två kvinnoporträtt, både sångligt och gestaltningsmässigt perfekta. Eir Inderhaugs sopran ger Flickan en tragisk-mänsklig framtoning. Och Daniel Carlssons klangmässigt underbara countertenor balanserar på sentimentalitetens rand som Fabelsonen.

Sammanlagt ger Malmö Opera sex föreställningar av Parken. Det tog 26 år efter uruppförandet att få den på scen igen. Man får hoppas att nästa Törnrosasömn inte blir så lång – det

är ett verk som absolut tål att möta sin publik vid fler tillfällen.

 

PARKEN

opera av Hans Gefors med libretto av tonsättaren efter Botho Strauss skådespel

Hege Gustava Tjønn som Tatania och Eric Greene som Oberon.
Foto: Malin Arnesson

Dirigent: Patrik Ringborg

Regi: Vera Nemirova

Dramaturgi och medregi: Sonja Nemirova

Scenografi: Jens Kilian

Kostym: Mathias Clason

Ljus: Andreas Fuchs

Solister: Hege Gustava Tjønn, Eric Greene, Zoltán Nyári, Carl Ackerfeldt, Susanna Stern, Line Juul Andersen, Torstein Fosmo, Bengt Krantz, Stefan Dahlberg, Eir Inderhaug, Daniel Carlsson med flera

Statister, barnstatister

Malmö Operaorkester

Premiär 5 maj på Malmö Opera

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 7 maj 2018

Soustrot med ryskt och amerikanskt

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Marc Soustrot

Solist: Zsolt-Thiamér Visontay, violin

Musik av Bernstein, Copland och Prokofjev

 

Både Sergej Prokofjev och hans tonsättarkollega Dmitrij Sjostakovitj blev rejält åthutade av det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté, det vill säga Stalin, för att de skrev ”obegriplig musik som inte tjänade folket”. Sjostakovitj sade ja och amen men höll ändå benhårt fast vid sin linje, Prokofjev försökte verkligen göra bot och bättring men fick ändå klander för sin ”arbetarfientliga” musik. En följd av hans anpassning var att mycket av det friska i hans musik försvann, det glada upproret ersattes med tyngd, pompa och en stor portion konventionalism.

Hans Symfoni nr 5 i B-dur är ett mycket bra exempel på detta. Kompositionsteknskt rent vidunderlig, mästerlig i formen; fylld av melodiska figurer. Men trots allt detta förbaskat tråkig: upproret har försvunnit, ironierna är utslätade och känslorna verkar påklistrade.

Vid torsdagens konsert svarade Marc Soustrot och MSO för en mycket gedigen tolkning av denna mastodont på lerfötter, det är svårt att tänka sig att den kan göras mycket bättre. Utsökt klang, perfekt balans i stämmorna och med all den friskhet och elegans som Marc Soustrot kan uppbringa.

Men inte ens han kunde lyfta symfonin till elyseiska höjder.

Kvällens rubrik var ”Bernstein 100 år”. Detta firades tacknämligt nog med ett av hans mindre ofta spelade verk: Serenad för violin, harpa, slagverk och stråkar. Kompositionen är inspirerad av Platons dialog Symposion som skildrar ett samtal om kärleken och de fem satserna ger en bild av de deltagande filosoferna. (I direkt översättning från klassisk grekiska heter dialogen så och Platon heter Platon, inte det som skrivs i programbladet, som förmodligen stulit från någon anglosaxisk internetsida. Dessutom är dialogen inte rumsren i dagens neopuritanska samhälle.)

Bernsteins Serenad.. kan väl inte räknas till musikhistoriens större mästerverk, men den är frisk, medryckande och mycket lyssnansvärd. Dessutom innehåller den en sällsynt vacker och intressant violinstämma som framfördes med virtuos elegans och stor musikalitet av den tysk-ungerske violinisten Zsolt-Thiamér Visontay.

Musik av en annan amerikansk kompositör, Aaron Coplands Svit ut Appalacian Spring inledde konserten. Med mycket naturromantik och inslag av robust folklore blev det en mycket trevlig uppvärmning.

×