Blot til Lyst

Freidrich Kuhlau flyttade i det tidiga 1800-talet från det ockuperade Hamburg till Köpenhamn och kom som pianist och kompositör att spela en betydande roll i stadens musikliv. Han skrev flera sångspel som mestadels fick ett gott mottagande, han är mest känd för musiken till skådespelet Elverhøj som med tiden har blivit Danmarks nationalskådespel. Men hans främsta musikdramatiska verk är utan tvivel operan Lulu som hade premiär 1824. Den kom att uppföras 32 gånger på Det Kongelige fram till 1838. Sedan hamnade den i malpåse i 180 år – uppförande 33 ägde rum i söndags.

Jag måste erkänna att jag är skeptisk till så kallad operaarkeologi, det brukar finnas skäl till att ett verk försvinner in i glömskan men Kuhlaus Lulu visar sig ha kvaliteter som håller även idag, eller också har det konstnärliga teamet åstadkommit en särskilt lyckad uppfräschning, operan håller som en scenupplevelse i sig inte bara som uppvisning av en relik.

Lulu kallas ”förtrollningsopera”, en benämning som den delar med Mozarts Trollflöjten, Båda operorna bygger på samma förlaga: ”Lulu und die Zauberflöte” och i de första scenerna är handlingen nästan identisk men sedan går Mozarts librettist Schikaneder egna vägar. Så det är ingen tillfällighet att Trollflöjtsmelodin av Mozart citeras rakt av i Lulu. (Jag vet inte om det är Kuhlau som står bakom detta eller om det är senare tillägg.) Och för att förstå och fullt ut uppskatta den snåriga handlingen i Lulu måste man nog ha en stor del av barnasinnet kvar. Strunt förresten i det; det finns många så kallat fina operor som har än virrigare handling utan Lulus uppenbara berättargläjde.

Kringverket är storartat: överdådig scenografi, perfekt ljussättning och rent fantastiska kostymer. Mycket ögonfröjd för både barn och vuxna.

Kuhlau lär ha varit en mycket flyhänt kompositör och ska i Lulu ha hämtat intryck från både Mozart och Rossini. Må så vara men till Mozarts perfektion når han inte, ej heller till Rossinis elegans. Ställvis är det ganska fyrkantigt, mer brunnsoktett än operamusik. När man ändå fräschade upp verket kanske man skulle ha ändrat lite i stämföringen?

Men det är solisternas prestationer som ger den verkliga guldkanten, Gert Henning-Jensen låter sin ljusa tenor flöda som Lulu och Denise Beck leker lätt och mycket vackert med koloraturerna som Sidi och Sofie Elkjær Jensen lyckas med konststycket att få mycket auktoritet i rollen som Vela.

Henning von Schulman använder sin mörka röst till en både fjantig och skrämmande Dilfeng och

Michael Kristensen får fram fina nyanser i den ömklige Berca. De tre häxorna är välsjungna, lätt otäcka och mycket löjliga. Och kören svarar som vanligt för en högklassig prestation i både sång och agerande.

Ska man då gå och se Lulu? Definitivt – det är lite kulturhistoria och mycket underhållning. Och man vet inte om den förpassas till malpåsen för ytterligare 180 års väntan.

LULU

opera av Friedrich Kuhlau med text av G.F. Günteberg efter en berättelse i C.M.Wielands samling ”Dschinnistan”

Musikalisk ledning Sébastien Rouland

Inscenering: Christian von Götz

Scenografi: Lukas Noll

Kostym: Sarah Mittenbühler

Ljus: Thomas Beck Jensen

Dialogbearbetning: Henrik Engelbrecht

Solister: Gert Henning-Jensen, Dénise Beck, Sofie Elkjær Jensen, Henning von Schulman, Michael Kristensen med flera

Premiär på Det Kongelige, Gamle Scene 14 januari 2018

 

 

Guths Valkyrian i ny glans

VALKYRIAN (Die Walküre)

opera av Richard Wagner

Dirigent:Kent Nagano

Regi: Claus Guth

Scenografi och kostym: Christian Schmidt

Ljus: Michael Bauer

Solister: Robert Dean Smith, Jennifer Halloway, Liang Li, Matthias Goerne, Lise Lindstrom, Mihoko Fujumura med flera

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Premiär 19 oktober 2008, sedd föreställning 7 januari 2018

 

För knappt tio år sedan hade Claus Guths uppsättning av Valkyrian premiär på Hamburgoperan. Nu tas den upp på nytt i några föreställningar i början av 2018. Dirigenten Kent Nagano är ny liksom hela solistensemblen men Claus Guth finns kvar, ävenså Christian Schmidts scenografi och kostym och Michael Bauers ljussättning.

Då, 2008, var Claus Guths inscenering nyskapande, nästan revolutionerande. Han avdemoniserade Wagners gudar och lät dem bli vanliga människor med vanliga människors alla brister, lät dem agera i vardagliga kläder i en vardaglig, lätt stiliserad miljö. Tanken var inte helt ny, även Tankred Dorst var inne på samma spår i sin uppsättning i Bayreuth från 2006 men Claus Guth drog ut linjerna i full konsekvens. Uppsättningen fick ett minst sagt blandat mottagande: kritiken var splittrad och i publikens reaktioner efter premiären var det dött lopp mellan bu och bravo.

Kent Nagano

Nu, 2018, är det svårt att förstå att vissa kunde se uppsättningen som ”en misshandel av Wagner”; under dessa tio år har det förekommit flera versioner som bättre svarar mot den benämningen, det bästa exemplet hittills är väl Frank Castorfs version vid Bayreuther Festspiele. Vad man ser nu är en klar inscenering som tidlöst fokuserar på det mänskliga samspelet med alla dess rationella och irrationella känslor.

Och besättningen i 2018 års upplaga är magnifik, samtliga solistprestationer är direkt strålande, både sceniskt och musikaliskt. Robert Dean Smiths ljusa fylliga tenor skapar en enastående Siegmund, väl kompletterad av Jennifer Holloways eleganta sopran. Matthias Goernes Wotan har både tyngd och kraft, ställvis nästan aggressiv i utspelet och med åtskilligt med sot i sin baryton, bättre kan gestaltningen knappast bli. Och Mihoko Fujimura framställer Fricka som en maktmänniska, långt från den alltför vanliga ”Hausfrau”-tolkningen, med en mezzo som tar fram alla skiftningar i den intrikata rollen.

Enkel utan överslätande nyanser är Liang Lis tolkning av Hunding. Med sin kraftiga bas målar han upp en riktigt otrevlig översittare, förmodligen helt i linje med Wagners intentioner, och hans utstrålning sätter avtryck.

Lise Lindstroms porträtt av Brünnhilde ställer en del frågetecken. Vokalt är det av absolut högsta klass, hennes gränslösa sopran lyser genom den masssiva orkesterklangen men man saknar onekligen en del schatteringar i gestaltningen. Måhända är det mer Wagners än Lise Lindstroms fel, Brünnhilde blir mer mångbottnad i de senare operorna i Ringen.

För dirigenten Kent Nagano måste den här uppsättningen ses som ytterligare en triumf. Hans ledning av föreställningen är minutiös, hans behandling av orkesterstämman når elyseiska höjder, den saknar totalt det vräkiga överdåd som alltsomoftast klistras på Wagners musik, lika renskalad som Claus Guths regi.

Men som alltid slås man av frågan: är det moraliskt rätt att lyssna på Wagners verk eller än värre att tycka om dem? Bevisligen stod hans musik högt i kurs hos nazistkoryféerna och bevisligen använde han sig av en del grumligt tankegods. Eller är det så att musiken inte kan kopplas till bestämda samhällsförhållanden på samma sätt som bildkonst och litteratur? Förhoppningvis – jag och många med mig vill inte ha dåligt samvete för att vi njuter av en perfekt operaföreställning.

Kärt återseende

Emma Lyrén som Hans, Jonas Durán som Häxan och Hanna Husáhr som Greta
Foto: Malin Arnesson

Efter tre år blev det dags för Malmö Opera att plocka fram Linus Fellboms uppsättning av Engelbert Humperdincks Hans och Greta ur malpåsen och låta den bli julens familjeföreställning. Det mesta är sig likt, även i besättningen men några nya namn har tillkommit: Hanna Husáhr är Greta, Danka Milacic sjunger Mammans roll och Teresia Bokor tar sig an Sandmannen och Gryningsfén. Men Emma Lyrén sjunger än en gång Hans partier, Daniel Hällström den försupne Pappans och Jonas Durán klämmer in sig i häxkostymen

Jag var mycket förtjust i uppsättningen för tre år sedan men fasen vet om inte årets upplaga var ett strå vassare eller också blir man barnsligare med åren. Nu kändes sagostämningen mer påtaglig, den mörka skogen var mer spöklik, de goda än mer goda och häxan riktigt, riktigt elak. Och det var en ren fröjd att se den underbara kvastarns dans i första akten (hur bär de sig åt egentligen?) och det rent geniala greppet att låta en samling tanter bli skyddsänglar – i denna osäkra värld finns det inget mer pålitligt än en äkta tant.

Det musikaliska utförandet är värt allt beröm. Dirigenten Ville Matvejeff håller föreställningen i ett effektivt tempo och accentuerar kompositörens influenser av Wagner. Solisternas prestationer är överlag fina, både sceniskt och sångligt: Hanna Husáhr gör ett utsökt ungflicksporträtt av Greta med vacker sopran och duetterna med Emma Lyréns välsjungne Hans är riktig operakonst.

Det finns förvisso många så kallade barnoperor men de flesta når inte upp till Hans och Gretas konstnärliga höjd; flera är rent av skrämmande taffliga. Det var berömvärt av Malmö Opera att satsa på en så bra uppsättning av Hans och Greta för tre år sedan och lika berömvärt att väcka den till liv igen.

Stor konsert i litet format

Nikolaj Znaider med sin violin, tillverkad av Guarneri del Gesù, från 1741. Tidigare spelades den på av Fritz Kreisler

Beethoven och Brahms. Prokofjev och Sjostakovitj, fyra verk för violin och piano och två enastående solister: Nikolaj Znaider, violin och Robert Kulek, piano. Det blev en mycket givande konsert på Det Kongeliges Gamle Scene i söndags. Rakt upp och ner på podiet, inga överflödiga dekorationer, ingen spektakulär ljussättning. Det blev musiken som stod i centrum.

Nikolaj Znaider var tidigare en ganska vanlig gäst på konsertscenen i Malmö. Nu har hans stjärna rusat i höjden: förste gästdirigent vid Marinskijorkestern i S:t Petersburg och frekventa solistuppträdanden framför världens förnämsta symfoniorkestrar, dessutom ett stort projekt med att spela in Mozarts samlade violinkonserter tillsammans med London Symphony Orchestra. Kalendern räcker förmodligen inte till för framträdanden i Malmö så nu fick man fånga tillfället att höra honom i Köpenhamn.

Måttfullt fördrag, underbar ton i instrumentet och en extraordinär musikalitet präglade hans tolkningar och Robert Kuleks pianostämma följde samma recept. En konsert att minnas.

 

Måste man jönsa till det?

Rhendöttrarna Charlotte Engelkes, Ida Lod och Jonas Nilsson.
Foto: Katja Tauberman

GULDET

en föreställning inspirerad av Richard Wagners opera Rhenguldet

Manus och regi: Charlotte Engelkes

Musik: Richard Wagner och Willi Bopp

Scenografi: Charlotte Engelkes och Karl Svensson

Kostym: Ann Ardelius

Medverkande: Charlotte Engelkes, Ida Lod, Måns Rudfeldt, Jonas Nilsson

Gästspel från Kulturhuset Stadsteaterns barn- och ungdomsscen i Skärholmen med nypremiär på Operaverkstan på Malmö Opera 24 november

George Bernard Shaw, den brittiske skribenten och dramatikern kunde inte bestämma sig för om Wagners Rhenguldet var en djuplodande allegori eller en barnslig saga. Det krävs mycket tankeverksamhet och minst lika mycket kreativ fantasi för att se verket som en allegori, så sagoalternativet borde vara det rätta. Musikaliskt är verket storartat, harmoniskt rikt med ett överflöd av melodier. Men handlingen är både tunn och virrig med figurer dels hämtade från den nordiska mytologin, dels från Wagners eget universum och även om man läser upphovsmannens mångordiga kommentarer blir man inte mycket klokare för det.

Charlotte Engelkes, regissör, dansare, sångare och performanceartist har hårt kokat ihop Wagners opera och lagt till egna accenter i ”Guldet”, en gästföreställning som i går hade nypremiär på Operaverkstan i Malmö.

Föreställningen riktar sig mot barn. Wagners virriga saga har ersatts av en annan med figuren Modige Måns som centralgestalt. Han hjälper sjöjungfrun att leta efter det försvunna guldet och träffar på Wagners jättar Fafner och Fasolt, Wotan och hans Fricka som käckt nog döpts om till Frikadellen, den listige Loke och Alberich som styrts ut med både lösmage och lösända och dessutom en rolig mössa, samt flera andra figurer. Och det hela mynnar ut i en präktig sensmoral, precis som det ska vara i en riktig saga: guld behöver inte vara guld, det kan vara så mycket annat. Av Wagners musik blir det några slingor och de medverkande är inte speciellt noga med tonträffningen.

Men visst fanns där guldkorn: den snygga scenografin, Rhendöttrarna i sina gyllene sälkostymer, parkourartisten Måns Rudfeldts eleganta uppvisningar, den sorgsna draken (men draken visar sig väl först i Siegfried?) Och – mest kanske för oss fåtaliga vuxna i publiken med ambivalenta känslor till Wagner – glädjen att någon vågar tvåla till den Store.

Jag uppskattar intentionerna i produktionen – att låta ett klassiskt verk vara stommen och sedan bearbeta detta för en yngre publik. Men måste man jönsa till det så till den milda grad? Och måste replikerna skrikas fram? Det går att göra utmärkta föreställningar med bra konstnärlig höjd för barn. Det har Operaverkstan visat i åtskilliga egna produktioner.

Två italienare på dansk grund

Lina Johnson som Adina, Jens Söndergaard som Belcore, Robin Kim som Nemorino

ELSKOVSDRIKKEN (L’elesir d’amore)

opera av Gaetano Donizetti med libretto av Felice Romani

Dirigent: Per-Otto Johansson

Regi: Harry Fehr

Scenografi och kostym: Yannis Thavoris

Solister: Lina Johnson, Frederikke Kampmann, Robin Kim, Jens Søndergaard, Pavlo Balakin

Den Jyske Operas Kor

Copenhagen Phil

Gästspel av Den Jyske Opera på Det Kongelige, Gamle Scene 14 november

PIGEN FRA VESTEN (La fanciulla del West)

opera av Ciacomo Puccini med libretto av Carlo Zangarini och Guelfo Civini efter David Belascos teaterstycke ”The Girl of the Golden West”

Dirigent: Alexander Vernikov

Regi: Christoffer Berdal

Scenografi och kostym: Palle Sten Christensen

Solister: Svetlana Vassileva, David Kempster, Niels Jørgen Riis, Kyungi Ko, Jens Søndergaard, Oscar Marin, Johanne Beck med flera

Det Kongelige Operakor

Det Konglige Kapel

Premiär: 10 november på Operaen i Köpenhamn, sedd föreställning 15 november

Två operor, båda från den italienska operans guldålder men med nittio år mellan sig. Nu blev det möjlighet att se dem båda i Köpenhamn med bara en dags mellanrum, Donizettis ”L’elisir d’amore” i Den Jyske Operas turnéuppsättning på Det Kongeliges Gamle scene och Puccinis ”La fanciulla del West på Store scene på Operan. Det var intressant att kunna jämföra verken och dels se hur den italienska operan utvecklats under ett knappt århundrade och dels dels hur de två operahusen hanterar sina uppföranden.

L’elesir d’amore” eller Elskovsdrikken som den heter på danska är en verklig pärla: lättlyssnad och lättförståelig utan att vara fånig, fylld med eleganta melodier som direkt fastnar i huvudet. Intrigen är som vanligt i operasammanhang otrolig men inte fullt så otrolig som normalt, karaktärerna är sympatiska och behäftade med normala mänskliga brister och styckets starka karaktär är ovanligt nog en kvinna. Ingen dör (förutom en frånvarande onkel) och ingen blir olycklig. Det finns inga dubbla bottnar och inga allusioner till de eviga tingen eller till all världens ondska.

En turnéuppsättning ställer speciella krav, främst på scenografin som måste kunna användas på olika scenutrymmen. Scenografen Yannis Thavoris har löst det med att låta operan utspelas på en nutida liten italiensk piazza omringad av butiker. Kostymerna är också nutid, välgjorda och faktiskt riktigt eleganta.

Den Jyske Opera använder flera olika orkestrar under turnén. Inte helt problemfritt, förmodligen är repetitionstiderna minimala och dirigenten kan inte finslipa föreställningen. Här i Köpenhamn var det Copenhagen Phil som satt i diket. Normalt är det mycket välspelande ensmble men här lät den – antagligen oavsiktligt – som en skrällig och ganska nyanslös kabaréorkester som inte gav ordentligt stöd till sångarna.

Solisternas prestationer var överlag mycket bra. Norska Lina Johnson gjorde en elegant Adina med fin scennärvaro och mestadels bra sopran, Robin Kim fick fram den tafatta karaktären hos Nemorino och bjöd på mycket bra tenorsång, bland annat ett utsökt framförande av ”Una furtiva lagrima”. Jens Søndergaards Belcore är nonchalant, skrytsam och mycket välsjungen och Pavlo Balakin framställer Dulcamara med mycket bra buffabas.

Regissören Harry Fehr har inte försökt få in några infallsvinklar på verket. Han berättar historien rakt upp och ner med bra charm och mycket fart. Naturligtvis är det underhållning men mycket god sådan och man lämnar föreställningen med ett leende på läpparna.

Niels Jörgen Riis som Dick Johnson och Michael Kristensen som Nick

Om ”L’elesir d’amore” spelats så gott som oavbrutet sedan premiären 1832 har det varit si och så med Puccinins ”La fanciulla del West.” Efter premiären i New York 1910 har den inte förekommit så ofta på operascenerna och den här uppsättningen av Det Kongelige är Danmarkspremiär för verket, 107 år senare.

Och det är på sätt och vis lätt att förstå varför. Om man ser ”L’elesir d’amore” som ett glas champagne, uppfriskande och elegant, så blir ”La fanciulla del West” som en marmeladkaramell, seg och söt med en inte helt angenäm bismak. Visst finns där en del riktigt bra musik och kanske en tänkvärd handling med den slemme boven som bättrar sig, absolut en bra hjältinna som dessutom får överleva. Men allt känns så förutsägbart och med förlov sagt ganska tråkigt.

Regissören Christoffer Berdal har verkligen gjort allt för att ta fram tillgångarna i historien. Han flyttat fram handlingen till nutid med en grupp arbetare förlagda in the middle of nowhere och han får fram känslan av hemlängtan och ensamhet men också det starka grupptrycket. Scenografin är enkel och effektiv och förstärks bra av ljussättningen.

Och solisternas prestationer är mycket, mycket bra. Vid denna föreställning hade Ann Petersen, den ordinarie Minne, fått ställa in på grund av sjukdom och ersattes med den bulgariska sopranen Svetla Vassileva som annars sjunger den rollen i en uppsättning på Teatro Lirico i Cagliari. Hennes tolkning var fräsch och temperamentsfull, agerandet mycket säkert och rösten fullt tillräcklig. Niels Jørgen Riis gjorde den ädle boven med mycket kraft i rösten och Johanne Beck fick mycket fint fram den udda och hunsade figuren Wowkle i sin lilla roll.

Operakören var som vanligt av hög klass i både agerande och sång. Men det som bäst fastnade i minnet var Det Kongelige Kapel och den blivande chefdirigenten Alexander Vedernikov som levereerade en orkesterstämma som var helt utomordentlig, perfekt i tempo och precision och med en utsökt klang.

Var fanns glöden?

”Han lade örat mot sitt lands hjärta och hörde dess mäktiga sång.” Så beskriver den ryske författaren Aleksej Tolstoj Leningradsymfonin, Dmitrij Sjostakovitjs Symfoni nr 7. Kompositören själv tillägnade symfonin ”vår kamp mot fascismen, vår kommande seger, min hemstad”

Han skrev den 1941 i Leningrad. Kritikern och kompositören Valerian Bogdanov-Berezovskij berättar om när Sjostakovitj uppförde de två första satserna Konserten avbröts av ett tyskt bombanfall, när den gigantiska första satsen avslutats började varningssirenerna ljuda. Sjostakovitj lovad publiken att komma tillbaka för andra satsen så fort som anfallet upphört. ”Ett extraordinärt en synkroniserad, omedelbar kreativ reaktion på händelser överförs i en komplex storskalig form, men ändå utan det minsta ledet av att kompromissa med genrens standard” konstaterar Bogdanov-Berezovskij torrt.

Symfonin i sin helhet uruppfördes 1942 i Kujbysjev dit Sjostakovitj evakuerats och kom sedan att spelas över hela den icke-nazistiska världen och den kom att tolkas som ett bevis på att nazisterna inte kunde vinna i Ryssland. Dmitrij Sjostakovitj kom att bli en symbol för den kämpande konstnären vars musik eggar motståndet mot nazisterna samtidigt som han själv kämpar som brandman för att hindra att Konservatoriet i Leningrad förstörs av bomberna.

Leningradsymfonin var det dominerande verket vid torsdagens konsert med Malmö Symfoniorkester med Marc Soustrot på dirigentpulten. Tyvärr gav framförandet ett ganska kluvet intryck. Den första satsen med sitt långa crescendo hade rätt tyngd av obeveklighet, den nästan programmatiska skildringen av invasionen; de lyriska mellansatserna med sin blandning av sorg, vemod och trots kändes också alldeles rätt. Men så sista satsen: mäktigt, klangfullt, magnifikt men var fanns upproret, maningen till kamp? I mina öron lät det mest som ett stycke sorgemusik. Det kan inte ha varit tonsättarens mening och inte det som fick en hel värld att hoppas.

Som utfyllnad före pausen spelades Haydns Symfoni nr 101 i D-dur ”Uret”. Framförandet var formellt korrekt med kändes ganska oengagerande.

Förtjusande opera med förbryllande musik

 

Anke Briegel och Palle Knudsen.
Foto: Miklos Szabo

MOMO OG TIDSTYVENE

opera av Svitlana Azarova med libretto av Anna Bro efter Michael Endes roman ”Momo und die Zeitdiebe”.

Dirigent: Anna-Maria Hellsing

Regi: Elisabeth Linton

Scenografi, kostym- och videodesign: Palle Steen Christensen

Ljus: Ulrik Gad

Solister: Anke Briegel, Sten Byriel, Morten Grove Frandsen, Palle Knudsen, Jens Christian Tvilum,

Morten Staugaard, Hanne Fischer, Simon Duus, Ole Lemmeke, Gert Henning-Jensen, Andreas Landin med flera

Det Kongelige Operakor, Det Kongelige Kapel, Barnkör från Sankt Annae Gymnasium

Urpremiär på Operaen i Köpenhamn 15 oktober

H.C. Andersen, J.K. Rowling, Astrid Lindgren – och Michael Ende. Listan kan kanske utökas med några namn till men det är inte många författare som har eller har haft den berättarglädje och underfundiga humor som fascinerat människor i alla åldrar och fått sina böcker utgivna i miljontals exemplar på all världens språk.

Anke Briegel och Sofie Elkjaer Jensen

Och nu har Michael Endes, Momo och kampen om tiden, som den heter på svenska, eller som han själv kallade den ”Den sällsamma historien om tidstjuvarna och barnet som förde den stulna tiden tillbaka till människorna” blivit opera med urpremiär i söndags på Store Scene på Operaen i Köpenhamn.

Det är en minst sagt gedigen produktion med full orkester, Det Kongelige Operakor, en barnkör och en stark uppsättning solister. Scenografen Palle Steen Christensen som också står för kostymer och videodesign har skapat en påkostad, illusorisk och mycket tilltalande scenbild, dräkter och smink är lagom fantasifyllda, det är en sagovärld men en trolig sådan och ljus och projektioner förstärker stämningarna.

Anna Bros libretto följer troget boken och tillsammans med Elisabeth Lintons noggranna regi blir det en skildring av konstrasten mellan den långsamma gammaldags tillvaron och den moderna omänskliga stressen – barnförvaringen och snabbmatsutfodringen är härliga gliringar åt nutida stolligheter. Personregin är föredömlig: ingen gapighet eller överdrivet utspel som så ofta är fallet i föreställningar riktade mot barn. Figurerna blir människor, inte bara barnen och de ”goda” utan även de gråklädda cigarrökande tidstjuvarna.

Till denna i grunden vänliga saga med mörka skuggor har Svitlana Azarova skrivit musik som åtminstone för mig är högst förbryllande. I första akten är den atonal, disharmonisk, eller rättare sagt den saknar harmonier och så även rytm; dessutom är variationerna i volym och intensitet minimala. I andra akten mjuknar den en smula, man kan ana några melodiösa slingor och en del intressanta harmonier men helhetsintrycket blir trots detta bullrigt.

Förmodligen vill Svitlana Azarova med sin musik sätta en konstrast till eller rent av spräcka den sceniska idyllen och lyfta fram hotet med den stulna tiden. Men artilleriet är för grovt, brutaliteten blir i många stycken inte understödjande utan enbart störande. Jag tror att inte ens den unga publiken – som för det mesta har större tolerans för udda musik än vi vuxna – kunde fullt ut uppskatta de säregna passagerna.

Solisternas insatser kan inte nog framhävas i denna kontrastrika uppsättning. Anke Briegel gestaltar Momo med utsökt vacker sopran och stort skådespeleri, Sten Byriels bas ger värme och karaktär till gatsoparen Beppo, Palle Knudsen fyller tidens väktare Mäster Hora med tung värdighet i sin baryton och Morten Staugaard och Hanne Fischer gestaltar ett mysigt krögarpar. Också alla de andra i den långa rollistan gör allt för att förvalta fina berättelsen och den speciella musiken.

En fullängdsopera som riktar sig även till en ung publik tillhör inte vanligheterna. Det Kongelige förtjänar verkligen lovord för att ha satsat på ett sådant projekt. Berättelsen som sådan, solisternas skickliga agerande och fina sång och den snygga scenografin är skäl nog att bevista en föreställning av Momo og tidstyvene: man kan ju alltid förflytta musiken till bakgrunden som filmmusik.

Mycket krut på en död hök

Svetlana Moskalenko som Lakmé och Taras Shtonda som Nilakantha
Foto: Mats Bäcker

LAKMÉ

opera av Léo Delibes med libretto av Edmond Godinet och Philippe Gille

Dirigent: Philippe Auguin

Regi: Nicola Raab

Scenografi: Anne Marie Legenstein

Kostym och mask: Gesine Völlm

Ljus: Zerlina Hughes

Video: Martin Eidenberger

Solister: Svetlana Moskalenko, Leonardo Ferrando, Tarras Shtonda; Matilda Paulsson, Julie Mathevet, Laine Quist, Jakob Högström, Maria Streijffert, Eric Lavoipierre med flera

Malmö operakör

Malmö operaorkester

Premiär 7 oktober på Malmö Opera

Svetlana Moskalento och Leonardo Ferrando.
Foto: Mats Bäcker

Malmö Opera satsar verkligen stort på sin uppsättning av Léo Delibes opera Lakmé: en regissör med en räcka av lovordade och prisbelönade insceneringar, en dirigent eftersökt av de stora operascenerna och även i övrigt ett konstnärligt team med toppkompentens. Till det en ensemble med skickliga solister och en kör och en orkester med hög klass.

Men det räcker inte. Lakmé är en 1800-talshistoria, skriven för och uppskattad av en 1800-talspublik. Operan har lite tankegods av nutida värde, kanske ett spår av kritik av det patriakala väldet och kvinnans underdånighet och en släng åt västerlandets utsugande kolonialism (enkannerligen den brittiska varianten); men grundintrigen är av Harlequinkvalitet, librettot rena pekoralen, dessutom med en grötrimsmässig översättning på textmaskinen och musiken mestadels melodiös och trallvänlig men i avsaknad av harmoniska finesser och ganska enkelt orkestrerad. Det senaste uppförandet i Sverige ägde rum för mer än 70 år sedan och även i hemlandet Frankrike spelas den sällan. Några avsnitt – främst Blomsterduetten och Klockarian – förekommer på konsertrepertoaren och även i reklamsammanhang. Men operan som helhet mår nog bäst av att fortsätta sin Törnrosasömn.

Nicola Raab försöker i sin regi att hålla ner den påklistrade exotismen och koncentrerar dramat kring kärleken mellan Lakmé och Gérald och hur den hotas av omvärlden – den dominerande brahaminen Nilakantha, de övriga hinduerna men även britterna med sin von Oben-attityd mot ”infödingarna”. Det blir mänskligt, begripligt och sentimentalt korrekt, om det uttrycket tillåts. Hon har också tvättat bort originalets balettavsnitt, ett krav från den franska 1800-talspubliken och ersatt dem med måleriska och intensiva körscener. Däremot är personregin inte speciellt genomarbetad, det är mest sång vid rampen rakt fram. Kanske tacksamt för sångarna men inte så dramatiskt givande.

Scenografin är modernt brutal: cementpelare, rostiga plåtdörrar, träjalusier med påbjuden svensk varningsmålning längst ner. Men några av cementpelarna toppas av klassiska grekiska (korintiska?) kapitäler och ljus och videoprojektioner förvandlar stundtals den råa industrimiljön till en orientalisk pagod eller en blommande trädgård. Det blir både förbryllande och fascinerande. Kostymerna hänvisar till indisk tradition på hinduerna medan britternas närmast är karikatyrer med turnyrer, vita uniformer och tropikhjälmar. Förmodligen helt enligt upphovsmännens intentioner; skildringen av engelsmännen är den enda glädjeglimten i det övrigt nästan humorbefriade verket.

De brittiska kolonisatörerna blir närmast karikatyrer.
Foto: Mats Bäcker

Dirigenten Philippe Auguin håller föreställningen i ett bra tempo. Jag tyckte att han med korta linjer inte utnyttjade orkesterns klangresurser fullt ut men en titt i partituret ger stöd för hans tolkning, Delibes ville tydligen att det skulle låta på det sättet. Körens prestationer är – som vanligt – mycket fina med tät klang och bra agerande.

När den märkbara premiärnervositeten hade släppt blommade solisternas skicklighet ut. Främst kanske Svetlana Moskalenko i titelrollen: en glasklar sopran ända upp i de högsta höjderna, fortfarande ung men med mycket stor potential och med välkontrollerat agerande. Leonardo Ferrando som Gérald var något knuten i första akten men slappnade så småningom av och vågade släppa fram klangen i sin ljusa tenor. Basen Taras Shtonda som Nilakantha behövde däremot ingen startsträcka. Där var det det full kraft och fullt utspel redan från början, mäktigt och mycket njutbart.

Även de övriga solisterna förvaltade sina roller mycket väl, både sceniskt och sångligt. En särskild apostrof till Eric Lavoipierre i den lilla rollen som Hadji, för förmågan att förvandla sin figur till en äkta människa. Det är det som är operans verkliga konst.

Mycket konstnärligt kunnande och skickligt artisteri ligger bakom Malmö Operas uppsättning av Lakmé. Det är synd att allt detta inte användes till ett bättre verk.

 

Kammarmusik på stor scen

Det blev en mycket givande konsert på Malmö Live i torsdags med sopranen Lisa Larsson, klarinettisten Carl-Johan Stjernström och pianisten Alain Jacquon. En konstelllation som närmast kan ses som kammarmusikalisk men den klarade mycket väl av den stora konsertsalen. Ett intressant program med musik lite vid sidan av allfarvägarna och tre artister i högsta klassen – vad kan man mer begära?

Trion inledde med ”Sechs deutsche Lieder” av Lois Spohr. För mig var Spohr bara ett namn, men programmets knapphändiga informationer och en stunds sökande på internet gav en mer fyllig bakgrund: tysk kompositör, violinist och dirigent, född 1784, död 1859. Hans Lieder var tidig tysk romantik med ekon av klassicismen.

Lisa Larssons storartade framförande lyfte fram alla kvaliteter. ”Världssopran” omnämns hon som konsertprogrammet, ett begrepp som har full täckning. Hon har sjungit på de flesta stora scenerna i Europa och samarbetat med en räcka av de mest kända dirigenterna. Hennes röst är mycket distinkt och klangrik, hennes fördrag expressivt och engagerat och Spohrs banaliteter fick ett förklarat ljus.

Än mer strålande var hon i Vitellas aria ur Mozarts ”Titus mildhet” och i en miniatyr av Rolf Martinsson; i den avslutande ”Der Hirt auf dem Felsen” av Franz Schubert bjöd hon på en absolut fullödig tolkning.

Instrumentalisternas ackompanjemang var lika högklassigt som hennes sång. De två framförde också Claude Debussys ”Première rhapsodie” och Leonard Bernsteins Sonat för klarinett och piano, elegant, tekniskt perfekt och med fin musikalitet.

Ett underhållande mellanstick blev det när Alain Jacquon spelade Ernesto Nazareths ”Four

Brasilian Tangos”; mer ragtime än tango och kanske mer för baren än för konsertsalongen. Men roligt var det.

×