Bach som dansmusik

 

För ungefär för ett år sedan spelade cellisten Jacob Koranyi Johann Sebastian Bachs tre första cellosviter vid en konsert på Palladium. Jag – och den övriga publiken blev helt begeistrade och omdömet från den konserten tål att upprepas: ”Det blev en av de där pärlorna som kommer att fastna i minnet, en tolkning som fick fram verkens innersta väsen. Underbart i tonen, väl markerad dynamik och med en rent utsökt sensibilitet; mästerligt, helt enkelt.”

I söndags var Jacob Koranyi tillbaka och ävenså cellosviterna fast nu som del av ett program, kallat ”Reapproching Bach” tillsammans med dansaren Heather Ware: kortare och längre passager ur Bachs musik fick bilda ackompanjemang till hennes dans.

Heather Wares uppträdande var estetiskt tilltalande men mycket intensivt. Ställvis var föreställningen spännande men som helhet skapade den en hel del ambivalens: musikens stränga former skar sig ganska rejält mot dansens gymnastiska utlevelser. Och även om Jacob Koranyis framförande var utsökt så tappar verken mycket på att framföras i snuttifierad form.

Fransk romantik med mycket sötma

”Inkompetens driven till dogm”, skrev den franske kompositören Charles Gounod om sin tonsättarkollega César Francks Symfoni i d-moll. En överdriven elakhet, det finns mycket att beundra i Francks musik: harmoni, själsfrid, rörliga harmonier och täta och plötsliga modulationer. Men den saknar passion, intensitet och andliga eller känslomässiga konflikter. Vacker och lättlyssnad, men ganska ointressant så det finns absolut grund för Gounods åsikter.

Karen Gomyo

Vid MSO:s torsdagskonsert i Malmö Live kämpade dirigenten Marc Soustrot frenetiskt för att visa upp det bästa i denna fyrtio minuter långa symfoni. Visst lyckades han: klangen var utsökt, dynamik och tempo perfekt, varenda passage togs tillvara på bästa sätt. Vackert var det men ändå ganska ointressant men det är absolut inget man kan lasta dirigenten för – felen finns i partituret.

Vid konsertens första avdelning var violinisten Karen Gomyo solist i två verk: Poème för violin och orkester av Ernest Chausson och rapsodin ”Tzigane” i D-dur av Maurice Ravel. Denna rapsodi måste sägas vara kvällens höjdpunkt: intensiv och musikaliskt fulladdad, bländande elegant framförd av både solist och orkester. Även i Chausssons Poème visade Karen Gomyo upp sin skicklighet med mycket fin intonation och inkännande musikalitet men detta kunde inte skyla kompositionens irriterande sirapssötma och lätt enfaldiga harmonik. I programbladet jämförs kompositionen med Prousts författarskap – det vore mer rättvisande att sidställa den med en tredje klassens pigroman.

Konserten inleddes med ett imponerande överdådigt framförande av Hector Berlioz Ouvertyr till operan ”Benvenuto Cellini.”

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Marc Soustrot

Solist: Karen Gomyo, violin

Musik av Berlioz, Chausson, Ravel och Franck

Malmö Live 12 januari

En charmerande julsaga

Foto: Malin Arnesson
Foto: Malin Arnesson

Så här, en knapp vecka före julafton är det läge att öppna stora säcken och plocka fram alla lovorden: Malmö Operas uppsättning av Snödrottningen är en charmig julsaga i överdådig infattning, fylld av fantasi och poesi, enkel men inte banal, vacker för ögat och med musik som är både njutbar och tankestimulerande. En konstnärlig succé definitivt och förmodligen också en publiksuccé; förhoppningsvis har Malmö Opera en uppsättning som kan packas upp i juletid åtskilliga år framöver.

Man måste säga att det var ett djärvt grepp av operachefen Bengt Hall att lägga ut en beställning på en sagoopera till Benjamin Staern. Denne har ju på senare år blivit en etablerad tonsättare med flera uppförda verk, intelligenta i arkitekturen och med mycket intressant tonspråk. Mestadels verkar han hämta sina verktyg snarare i fyrverkerilådan än i konfektasken och mer ägna sig åt apokalypsen än åt sagan med lyckligt slut.

Men i Snödrottningen möter man en annorlunda Benjamin Staern: han använder hela paletten, från det mörka, bombastiska till det ljusa och lätta; han blandar in stildrag från olika epoker och han aktar inte för rov att i vissa passager kontrastera med rena banaliteter i slagdängestil. Allt med genomtänkta harmonier och tydlig, noggrann orkestrering. Det blir en spännande och mycket tilltalande helhet. Antagligen kommer musiken anklagas för att vara för avancerad; inte av den yngre publiken, barn har mer öppet sinnelag än vad man tror, utan av deras medföljare som fått sin smak cementerad av skvalradions enfald.

Snödrottningen, Malmö Opera, 161208
Foto: Malin Arnesson

Likaså misstänker jag att det kommer att höjas röster mot det inte helt glättade innehållet: Snödrottningen i sig är ju minst sagt elak, hon sätter is i hjärta och ögon på pojken och flickan binds, drogas och hotas av diverse inte genomsympatiska väsen. Sådant ska inte visas på scen, det är ju övergrepp. Men barnen i publiken klarar det nog – de har redan tillbringat flera hundra timmar med betydligt värre skeenden, förmedlade av statstelevisionen och de kommersiella tv-kanalerna och det utan den värme och poesi som man möter i den här uppsättningen.

Däremot går det inte ens med värsta vilja i världen säga något ont om scenografi, kostymer och ljus. Fyllt av tilltalande sagoestetik, fantasifullt och välgjort till tusen med operans alla tekniska resurser. Enbart detta är tillräckligt att motivera ett besök.

Också om de medverkandes prestationer finns bara gott att säga. Susanna Stern sjunger Snödrottningen med glasklar och intensiv sopran, Frida Johansson gör ett förtjusande porträtt av Gerda, vackert sjunget och mycket trovärdigt agerande, Wiktor Sundqwist låter sin varma tenor flöda trots att han förvandlats till is och Maria Streijffert hanterar sina tre roller som Mormor, Blomstergumma och Rövarkärring med välsjungen humor och avvägt utspel. Bengt Krantz bjuder på stor opera som Renen Bä och Sebastian Durán gestaltar Kråkan med självsäker elegans likt en rövarhövding.

Dirigenten Stefan Solyom är väl förtrogen med Benjamin Staerns musik, han har uppfört flera verk tidigare. Nu leder kan föreställningen med väl avvägt tempo och perfekt kontroll över orkesterklangen.

Sammantaget: Ännu en succé för Malmö Opera och förhoppningsvis början på en ny jultradition.

 

Foto: Malin Arnesson
Foto: Malin Arnesson

 

SNÖDROTTNINGEN

opera av Benjamin Staern med libretto av Anelia Kadieva Jonsson efter H C Andersens saga

Regi: Elisabeth Linton

Dirigent: Stefan Solyom

Scenografi: Rikke Juellund

Kostym: Astrid Lynge Ottosen

Ljus: Ulrik Gad

Koreografi: Sara Ekman

Medverkande: Susanna Stern, Frida Johansson, Wiktor Sundqvist, Maria Streijffert, Sebastian Durán, Bengt Krantz med flera

Malmö Operas barnkör

Malmö Operaorkester

Urpremiär 17 december på Malmö Opera

En utsökt Berlioztolkning

I boken The Enjoyment of Music skriver den amerikanske professorn Joseph Machlis om Hector Berlioz: ”Musikkännarna tvistar om det slutliga värdet av Berlioz musik men ingen kan förneka att det aldrig hade hörts förr.”

Det gäller även oratoriet ”L’enfance du Christ” (Kristi barndom). Han skrev det sent i sitt liv och ungdomsårens bombastiskt storvulna tonspråk hade tonats ner så till den grad att kritikerna talade om en ny mildare stil, något som Berlioz själv tillbakavisade. Men i motsats till hans tidigare verk som av både kritiker och publik beskrivits som bisarra och nästan omöjliga att lyssna på så blev ”L’enfance du Christ” en succé redan från början. Det har behållit sin popularitet och framförs ofta i juletid i länderna på kontinenten.

Men i Sverige är uppförandena få, något som för övrigt gäller all Berlioz musik. Det är bara hans ”Symphonie fantastique” som någorlunda regelbundet hörs från konsertestraderna. Det är därför ett mycket lovvärt initiativ av MSO att sätta flera verk av Hector Berlioz på programmet under innevarande säsong liksom den övriga satsningen på franska tonsättare.

Onsdagens uppförande av ”L’enfance du Christ var storslaget, det finns inget bättre uttryck: orkestern spelade med den perfektion som den har när den är som bäst, DR Koncertkoret, en av Nordens förnämsta körer, var rent utsökt med tät, vacker klang. Solisternas prestationer var genomgående i toppklass: Valérie Condoluci och Lionel Lothe som Maria och Josef med varma, innerkiga röster i en mycket jordnära tolkning, Nicolas Courjal som tolkade Herodes partier med kraftig bas och expressivt utspel och Yann Beuron som berättaren med en tenor utan gränser, både uppåt och nedåt och mängder av inlevelse och känsla.

Uppförandet var en triumf för dirigenten Marc Soustrot. Han kan sina franska kompositörer och har under sina år som MSO:s chefsdirigent stått för åtskilliga fina framföranden. Men frågan är om inte det här var det bästa han åstadkommit hittills. Perfekt in i minsta detalj och med ett fördrag som underströk både verkets musikaliska storhet och dess sakrala innehåll.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 9 december

Nötknäpparen på båda sidor Sundet

Nötknäpparen i nytt format

Idé, koreografi och framförande: Martin Hasselgren, Markus B Almqvist, Nicole Neidert, Tobias Ulvebrand

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Patrik Ringborg

Malmö Live 1 december

Nøddeknækkeren

Tivoli Copenhagen Phil

Dirigent: Henrik Vagn Christensen

Dansare från Tivolis balett

Koreografi: Peter Bo Bendixen

Scenografi och kostym: Dronning Margrethe

Tivolis konsertsal 2 december

 

Pjotr Tjajkovskijs Nötknäpparen – för många ett måste till julen. Den sätts upp av glada amatörsällskap med ambitiös balettlärare och framförs på podiet i en skola, den ges på de stora scenerna med världsorkestrar i diket och fixstjärnor till dansare på scenen. Alltsedan premiären i S:t Petersburg 1892 har den varit en publikmagnet av rang – i alla versioner.

Och nu, i slutet av förra veckan, fanns det möjlighet att se verket på båda sidor sundet. I Tivolis konsertsal i Köpenhamn som den klassiska baletten med rötter i Marius Petipas libretto från förrförra århundradet och mängder av medverkande, detaljerad scenografi och arbetade kostymer. I Malmö Live som en avskalad version med fyra mimare och dansare och en parallellepiped skumplast som enda dekor. I båda fallen med full symfoniorkester som ackompanjemang.

Det är lätt att fastna i det traditionella och överdådiga och ur den synvinkeln blir köpenhamnsversionen den som bäst fastnade i minnet. I botten en fast grund från originalet men med äkta dansk överbyggnad, eller snarare Tivoli-dekor. Pantomimteatrets Harlekin, Columbine och Pjerrot finns där liksom H C Andersen, balettmästaren August Bournonville och Tivolidirektören Bernhard Olsen. Till det kransekager och juleand.

Dronning Margrethes scenografi och kostymer är vackra och lättförståeliga, kanske en aning överlastade men inte kitschiga. Hon låter en strimma av mörker bli en värdefull kontrast till det ljusa och glättiga. Visst är det sött, en gammaldags jul som som mest finns som föreställning men sällan i verkligheten.men det är ju fråga om en saga, inte ett socialreportage.

Peter Bo Bendixens koreografi har stark bindning till Lev Ivanovs ursprungliga, livfull elegant och ställvis mycket ekvilibristisk. Dansarna är överlag mycket skickliga, från premiärdansare till barnbaletten.

Från glittret i Köpenhamn är steget långt till den stiliserade föreställningen i Malmö. Eller kanske inte – båda vill ju bildsätta Tjajkovskijs förtjusande musik. Men där Peter Bo Bendixen målar med kulörta färger och breda penseldrag arbetar de fyra scenkonstnärerna Martin Hasselgren, Markus B Almqvist, Nicole Neidert ochTobias Ulvebrand närmast med torrnål: svart och vitt, små antydningar med ett och annat kraftigt streck. Den kantiga skumplastklumpen visar sig dölja oanade möjligheter, den går att dela upp i ostbitar, cylindrar och mycket annat; den går att förvandla till ett bord, en stol ett träd. De agerandes rörelser blir dels supplement, dels kontrast till de strikta formerna. Men skeendet på scenen blir aldrig dominerande, det är musiken som blir huvudsaken. Och där fallerar dirigenten Tobias Ringborg. Av någon anledning vill han stöpa musiken i samma form som scenhändelerna i stället för att låta den blomma fullt ut i sin typiska 1800-talsromantik.

Med full romantik från orkestern och ännu skarpare stilisering i aktionen hade den här versionen kunnat bli ett både estetiskt fullgånget och tankeskapande verk. Men viljan att underhålla tar överhanden. Ställvis blir det för mycket av statstelevisionens barnprogram från tidigt 1970-tal över skeendet på scenen. Synd på så goda intentioner.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 4 december

En käftsmäll i juletid

Foto:Thomas Petri
Foto:Thomas Petri

Den tilltänkte dirigenten Otto Klemperer hoppade av, han ansåg att verket var ”opolerat och besynnerligt” och de professionella kritikernas omdömen skiftade från korsfäst till halleluja när Kurt Weills och Bertolt Brechts ”Aufsteig und Fall der Stadt Mahagonny” hade urpremiär i Leipzig 1930. Men i den upprörda publiken var enigheten desto större: Operan skulle förbjudas. Handlingen var vidrig, budskapet kommunistiskt, librettisten marxist och den dekadenta musiken skriven av en jude. Och även där lyckades den högljudda majoriteten: inte bara operan utan all musik av Kurt Weill blev förbjuden i Tyskland 1933. Båda upphovsmännen flydde Nazityskland. Det sista uppförandet före Andra världskriget blev på Den Ny Teater i Köpenhamn 1934. Mahagonny hamnade i byrålådan; först 1963 uppfördes den igen och har sedan dess ganska sporadiskt funnits på repertoaren i USA och Europa.

Även i dag är meningarna delad om Mahagonny, inte om budskapet utan om dess konstnärliga värde. Den har avfärdats som en spretig blandning av både episoder och musikstilar men också klassats som ett av de viktigaste verken i den moderna operahistorien.

Regissören för Operaens uppsättning Graham Vick kommer med sitt credo i programbladet: ”You do not need to be educated to be touched, to be moved and exited by opera. You only need to experience it directly at first hand with nothing getting in the way. It is those of us who make the work, whose reponsibility it is to remove the barriers and make the connections that will release its power for everybody.”

I den här uppsättningen följer han konsekvent denna trosbekännelse. Den är ställvis obehaglig, ibland nästan osmaklig, den är både rörande och upprörande, mer tankeväckande än underhållande.

Den är en käftsmäll mot råkapitalismen men även mot underhållningsindustrin och låt gå-mentaliteten. Vick har tagit till sig Brechts marxism och han drar linjerna vidare in i vårt nutida samhälle med utanförskap, flyktingströmmar och allas olikhet inför lagen; borta är svärdets och altarets makt, det är penningpåsen som bestämmer – och den tankebefriade njutningslystnaden. Och det är också ett direkt angrepp mot publiken: den som kommit för att få några timmars god operaunderhållning och som efter den lätta första akten tvingas att se och ta ställning till den nutida apokalypsen. Ibland blir bilderna nästan för starka. Den besegrade äts bokstavligen upp med kniv och gaffel och systemet gör alla till invalider, på scenen fysiskt, i verkligheten ”enbart” själsligt.

Jag reagerade ganska negativt på bristen på pregnans i första akten. Men vid närmare eftertanke är en logisk kontrast till fortsättningen. Och utförandet som helhet är högklassigt, bra agerande och fina sångprestationer av samtliga rollinnehavare och magnifika körpartier. Dirigenten Julien Salemkour ser bortom den lättköpta lekfulla elegansen i Weills musik och betonar tyngden och komplexiteten. Scenografi och ljus förstärker innehållet och greppet med en catwalk och händelser i salongen, publikens plats, gör budskapet mer påträngande.

Det blir något att ta med sig ut i den glättade, konsumtionsfixerade juletiden.

MAHAGONNY (Aufsteig und Fall der Stadt Mahagonny)

opera av Kurt Weill med libretto av Bertolt Brecht

Regi: Graham Vick

Dirigent: Julien Salemkour

Scenografi: Paul Brown

Kostym: Allan Watkins

Ljus: Giuseppe Di Iorio

Koreografi: Ron Howell

Medverkande: Randi Stene, Jens Christian Tvilum, Sten Byriel, Michael Kristensen, Magnus Gislason, Palle Knudsen, Lars Møller, Lars Bo Ravnbak

Skådespelare, statister

Det Kongelige Kapel

Det Kongelige Operakor

Premiär 20 november på Operaen i Köpenhamn

Foto:Thomas Petri
Foto:Thomas Petri

Den äkta interpreten

hans-palsson ”Den häpnadsväckande virtuositeten hos en akrobat trollbinder cirkuspubliken men en sådan uppvisning är sällan gudomlig. Vissa musikers skicklighet stannar just vid en sådan uppvisning. De har inte förmågan att utvecklas till interpreter, uttolkare utan använder döda mästares verk i eget syfte. De borde, likt cirkusartisten, träda in på podiet i trikåer. Att vara interpret innebär att man är ombud för större mästare, för musikens makt, en tolk som översätter upphovsmännens tankar till klang – en som förklarar.”

Så skriver Hans Pålsson i sin bok ”Tankar om musik”. Och bättre kan hans musikergärning inte förklaras. Det är 50 år sedan han debuterade med sin första egna pianoafton. I onsdags firade han jubiléet med ett program på Palladium i Malmö. Under dessa femtio år har han, förutom ett oräkneliga framträdanden, hunnit med att bli huvudlärare i piano vid Musikhögskolan i Malmö, professor vid Lunds universitet och gästprofessor vid ett stort antal institutioner, spelat in en mängd skivor och medverkat i åtskilliga tv-program. Han har överösts med priser och utmärkelser.

Under senare år har Hans Pålsson blivit känd för sina Mozarttolkningar. Men det fanns inget verk av Mozart med på jubileumskonserten, Haydns Fantasi i C-dur och Beethovens sista pianosonat, nr 32 i c-moll fick representera Wienklassicismen. Till det ett par småstycken av Bach, Saint-Saëns blixtrande Allegro appasionato, tre satser ur Maurice Ravels ”Ma mère l’Oye” (som han spelade fyrhändigt tillsammans med sin forna elev Francisca Skoogh) och som en rivande besk mitt i elegansen Bo Nilssons ”Quantitäten” från 1958, så pianistiskt riktig men krävande för både hjärna och öra.

Som åhörare och dilettant vore det förmätet att torgföra en massa åsikter om Hans Pålssons tolkningar, det är bara att konstatera att det är så det ska låta. Man kan bara beundra hans noggrannhet, hans omsorg om varje liten detalj, hans exakta anslag och hans djupa musikalitet. Och ta till sig de bildade och intressanta kommentarer som han och Franciska Skoogh interfolierade verken med. Samt inse att de mjuka ackorden i sista takterna av Beethovensonaten var ett naturligt slut på konserten – ett virtuost extranummer hade förstört helheten.

Fantastisk Figaro

Rebecca Nelsen som Susanna, Giuseppina Bridelli som Cherubino och Evgeniya Sotnikova som Grevinnan. Foto: Malin Arnesson
Rebecca Nelsen som Susanna, Giuseppina Bridelli som Cherubino och Evgeniya Sotnikova som Grevinnan.
Foto: Malin Arnesson

Det dröjde en stor del av säsongen innan den första operan fick sin premiär på Malmö Opera, tidigare har scenen varit upptagen av sång och dans. Men den uppsättning av Figaros bröllop som i lördags hade premiär visade sig vara ”worth waiting for” för att citera reklamen för ett känt ölmärke. Den är omsorgsfullt gjord med konstnärlig höjd, den är fylld av mycket fina prestationer av orkester, solister och körer och som grädde på moset är den utomordentligt underhållande. Det skulle förvåna mig om den inte blir en i raden av publiksuccéer för Malmö Opera med fyllda hus fram till sista föreställningen i början av januari nästa år.

Det har sagts om Figaros bröllop att verket är ett förebud till franska revolutionen, folkets uppror mot aristokratin och dess makt och att det var detta hot som föranledde censuren att förbjuda uppförandet av verket, ett förbud som sedan kom att hävas av dubbelmonarkins kejsare Franz Josef eftersom han tyckte om Mozarts operaversion. Men förmodligen tänkte inte censorerna så långt – det räckte med att en adelsman framställdes som liderlig och löjlig för att förbudsstämpeln skulle plockas fram; dessutom hade librettisten da Ponte tonat ner det ursprungliga skådespelets revolutionära budskap.

Med tanke på regissören Peter Steins bakgrund i 60- och 70-talets tyska progressiva teaterkretsar kunde man tro att han i sin uppsättning av Figaros bröllop (ett verk som han lovat sig själv att aldrig befatta sig med) skulle framhålla de revolutionära dragen. Så icke; däremot betonar han operans feministiska sidor. Det är kvinnorna: Susanna, Grevinnan Almaviva, Marcellina, som står för styrka och förstånd medan männen: Greven, doktor Bartolo, don Basilio, don Curzio och även Figaro framställs som lättlurade fjantar, ställvis med paranoida drag. I linje med detta har han behållit Marcellinas aria i fjärde akten, där hon varnar för män, för att ge en motvikt till Figaros aria där han hyllar dem. Troligen kommer Peter Stein med denna vinkel mycket nära skaparnas ursprungliga avsikter; tankarna om balans mellan könen återkommer i de följande operorna Mozart och da Ponte skapade, Don Giovanni och Cosi fan tutte.

Även Ferdinand Wögerbauers scenografi följer en strikt linje: stora ytor, ljus och sparsmakad. De nödvändiga detaljerna finns där: Figaros och Susannas lilla krypin, grevinnans stora rum med tillhörande klädkabinett, fönstret mot trädgården och den tidstrogna rokokoträdgården men inget onödigt plotter. Och kostymerna följer det sena 1700-talet: siden och knäbyxor för det ”fina folket” långbyxor och vadmal för tjänarna. Och så pagen Cherubino, som har en fot i varje läger i en fasansfull blandning, krönt av en hatt med stor plym.

Dirigenten Evan Rogisters ledning är rent föredömlig: mycket fin klang med mozartsk lyster och korrekt dynamik i orkestern, snabbt men inte uppdrivet tempo och bra känsla för timing mot sångarnas prestationer. Ska man anmärka på något, så kanske han borde ha slagit på en aning snabbare för att dämpa publikens störande spontanapplåder. Operakören lät – som vanligt – mycket bra och klangen var också fin i Malmö operas barnkör.

Solisternas prestationer var överlag mycket fina. Henning von Schulman fick vid premiären med kort varsel ersätta Igor Bakan i titelrollen. Han har tidigare i år med stor framgång sjungit Figaro i Elisabeth Kragerups uppsättning på Det Kongelige i Köpenhamn och tog med sig samtliga kvaliteter till Malmöuppsättningen: en välklingande bas med register från de djupa källarvalven upp i tenorbaryton, smidigt och elegant skådespeleri och perfekt scennärvaro. Han motsvaras väl av Rebecca Nelsens Susanna med glittrande vacker sopran och rätta näbbigheten i utspelet. Evgeniya Sotnikova gör ett rent underbart porträtt av Grevinnan, fyllt med känslor och en uttrycksfull sopran med intressant timbre. Kostas Smoriginas Greve är mycket välsjungen och som figur utrustad med rätt bördsdryg dumhet och Charlotta Larssons Marcellina är utsökt.

Och så Giuseppina Bridelli som Cherubino: inte så androgyn som rollen brukar kreeras, mer en riktig tonårsdrul med vacker mezzo, en välfungerande tolkning. Även alla övriga solister spelar på topp, det finns inte någonting man vill ändra på.

Föreställningen är lång, nästan fyra timmar inklusive paus men det känns som om tiden bara flyger iväg – också det ett tecken på kvalitet.

FIGAROS BRÖLLOP

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte efter Pierre Beaumarchais La folle journée, ou Le mariage de Figaro

Roman Ialic som Dr Bartolo och Charlotta Larsson som Marcellina. Foto: Malin Arnesson
Roman Ialic som Dr Bartolo och Charlotta Larsson som Marcellina.
Foto: Malin Arnesson

Regi: Peter Stein

Dirigent: Evan Rogister

Scenografi: Ferdinand Wögerbauer

Kostym: Anna Maria Heinrich

Ljus: Joachim Barth

Koreografi: Katarina Sörenson Palm

Medverkande: Henning von Schulman, Rebecca Nelsen, Kostas Smoriginas, Evgeniya Sotnikova,

Giuseppina Bridelli, Charlotta Larsson, Roman Ialcic, Jakob Wistrand, Staffan Lindberg, Bengt Krantz, Nina Bols Lundgren

Malmö Operakör, Malmö Operas Barnkör, statister

Malmö Operaorkester

Premiär 12 november på Malmö Opera

Denna recension var publicerad  i Skånska Dagbladet 14 november

Vad menade Stasevska?

mozartrequiem Malmö Symfoniorkester

Malmö Live Vokalensemble

Dirigent: Dalia Stasevska

Solister: Ann-Helen Moen, sopran; Tuva Semmingsen, alt; Dovlet Nurgeldiyev, tenor; David Steffens, bas.

Musik av Wolfgang Amadeus Mozart: Symfoni nr 25 i g-moll, Requiem i d-moll

Malmö Live 3 november

 

Requiem för solister, kör och orkester med Köchelnumret 626 blev Mozarts sista verk, enligt legenden skrev han den på dödsbädden. Han hann inte fullborda verket, det blev hans elev Franz Xaver Süssmayr som på änkan Constances uppdrag skrev det färdigt. Och för drygt 45 år sedan publicerade den tyske musikforskaren Franz Beyer en revision som han gjort av Süssmayrs bearbetning i avsikt att få fram mer mozartsk klang.

Verket är otvivelaktigt en sammanfattning av Mozarts stora geni och gränslösa kunnande men det visar också på en annan sida Mozart, kanske början till en ny era. Man kan bara spekulera hur det låtit om han själv fått skriva färdigt mässan eller vilken väg hans fortsatta komponerande skulle ha tagit. En åldrande Mozart… musikhistorien skulle ha sett annorlunda ut.

Det var Beyers version som MSO och Malmö Vokalensemble under ledning av Dalia Stasevska framförde i Malmö Live vid två tillfällen, i torsdags och i går. Intrycken här nedan härrör från torsdagens uppförande.

För mig är det svårt att förstå vilka intentioner som låg till grund för Stasevkas tolkning. Jag har inte funnit några belägg varken i partitur eller kommentarer för att verket ska framföras som vore det ett av Mozarts ungdomsverk: snabbt, lätt och ställvis nästan dansant. Tvärtom betonar de flesta musikvetare att Requiem, tillsammans med vissa partier i Trollflöjten, är den mest andliga musik som Mozart skrivit. Det behöver inte generera en tung dramatisk tolkning men det kräver noggrannhet och allvar, båda bristvaror i Stasevskas uppförande.

Körkonstellationen Malmö Live Vokalensemble är i sig en bra idé, en kör knuten direkt till orkestern. Men den räckte tyvärr inte till för det här verket: för liten tyngd i de manliga stämmorna och för gäll klang, på sina ställen nästan skrikig, i de kvinnliga och dessutom med för liten precision.

Det blev solistkvartetten som blev den stora behållningen: Ann-Helen Moens klara änglalika sopran, Tuva Semmingsens underbara altpartier, David Steffens bas som bland annat gav Tuba Mirum-satsen en mäktig tyngd och Dovlet Nurgeldiyevs välkontrollerade och klara tenor. Strålande ljuspunkter mitt i den grå omgivningen.

Konserten inleddes med Mozarts Symfoni nr 25 i g-moll. Även i det framförandet visade Dalia Stasevska upp en säregen Mozarttolkning: tungfotad och ganska glanslös med endast små spår av rokokons elegans och esprit.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 6 november

 

 

Mycket fin romanskonsert

anna_larsson_alt

Med fem sånger av Richard Strauss, samtliga skrivna före 1900, avslutade Anna Larsson, ackompanjerad av Francisca Skoogh en konsert med rubriken ”Romanssånger i finstämd dialog” på Palladium i söndags kväll. Det blev en helt lysande avslutning på en några mycket givande timmar. Anna Larssons tolkningar hade allt man kan begära: perfekt musikalitet, en röst med utsökt timbre och imponerande plasticitet och framför allt fyllda med väl kontrollerad känsla. Och Francisca Skooghs pianoackompanjemang var av samma höga klass: följsamt med genomtänkt fördrag och föredömligt anslag. Det blev också ”Morgen” ur ”Vier Lieder” op 27 som blev extranummer.

Tidigare hade de framfört tre stycken ur Alma Mahlers ”Fünf Lieder” och sångerna i Robert Schumanns interiör ”Frauenlibe und Leben” samt Alexander von Zemlinskys ”Sechs Gesänge” op 13. Jag måste erkänna att för mig var denne von Zemlinsky bara ett namn, jag kan inte påminna mig att jag har hört något av hans verk tidigare men dessa sex sånger visade sig vara ett intressant exempel på eklekticism från det tidigare 1900-talet, trevligt att lyssna på men inget epokgörande tonsätteri. Vad jag kan begripa så låg lejonparten av upplevelsen i utförandet, Anna Larsson och Francisca Skoogh kramade ur mesta möjliga musik ur kompositionerna.

Konserten på Palladium var början på en turné som sträcker sig till Helsingborg, Oskarshamn, Linköping och Varberg.

×