Förtjusande opera med förbryllande musik

 

Anke Briegel och Palle Knudsen.
Foto: Miklos Szabo

MOMO OG TIDSTYVENE

opera av Svitlana Azarova med libretto av Anna Bro efter Michael Endes roman ”Momo und die Zeitdiebe”.

Dirigent: Anna-Maria Hellsing

Regi: Elisabeth Linton

Scenografi, kostym- och videodesign: Palle Steen Christensen

Ljus: Ulrik Gad

Solister: Anke Briegel, Sten Byriel, Morten Grove Frandsen, Palle Knudsen, Jens Christian Tvilum,

Morten Staugaard, Hanne Fischer, Simon Duus, Ole Lemmeke, Gert Henning-Jensen, Andreas Landin med flera

Det Kongelige Operakor, Det Kongelige Kapel, Barnkör från Sankt Annae Gymnasium

Urpremiär på Operaen i Köpenhamn 15 oktober

H.C. Andersen, J.K. Rowling, Astrid Lindgren – och Michael Ende. Listan kan kanske utökas med några namn till men det är inte många författare som har eller har haft den berättarglädje och underfundiga humor som fascinerat människor i alla åldrar och fått sina böcker utgivna i miljontals exemplar på all världens språk.

Anke Briegel och Sofie Elkjaer Jensen

Och nu har Michael Endes, Momo och kampen om tiden, som den heter på svenska, eller som han själv kallade den ”Den sällsamma historien om tidstjuvarna och barnet som förde den stulna tiden tillbaka till människorna” blivit opera med urpremiär i söndags på Store Scene på Operaen i Köpenhamn.

Det är en minst sagt gedigen produktion med full orkester, Det Kongelige Operakor, en barnkör och en stark uppsättning solister. Scenografen Palle Steen Christensen som också står för kostymer och videodesign har skapat en påkostad, illusorisk och mycket tilltalande scenbild, dräkter och smink är lagom fantasifyllda, det är en sagovärld men en trolig sådan och ljus och projektioner förstärker stämningarna.

Anna Bros libretto följer troget boken och tillsammans med Elisabeth Lintons noggranna regi blir det en skildring av konstrasten mellan den långsamma gammaldags tillvaron och den moderna omänskliga stressen – barnförvaringen och snabbmatsutfodringen är härliga gliringar åt nutida stolligheter. Personregin är föredömlig: ingen gapighet eller överdrivet utspel som så ofta är fallet i föreställningar riktade mot barn. Figurerna blir människor, inte bara barnen och de ”goda” utan även de gråklädda cigarrökande tidstjuvarna.

Till denna i grunden vänliga saga med mörka skuggor har Svitlana Azarova skrivit musik som åtminstone för mig är högst förbryllande. I första akten är den atonal, disharmonisk, eller rättare sagt den saknar harmonier och så även rytm; dessutom är variationerna i volym och intensitet minimala. I andra akten mjuknar den en smula, man kan ana några melodiösa slingor och en del intressanta harmonier men helhetsintrycket blir trots detta bullrigt.

Förmodligen vill Svitlana Azarova med sin musik sätta en konstrast till eller rent av spräcka den sceniska idyllen och lyfta fram hotet med den stulna tiden. Men artilleriet är för grovt, brutaliteten blir i många stycken inte understödjande utan enbart störande. Jag tror att inte ens den unga publiken – som för det mesta har större tolerans för udda musik än vi vuxna – kunde fullt ut uppskatta de säregna passagerna.

Solisternas insatser kan inte nog framhävas i denna kontrastrika uppsättning. Anke Briegel gestaltar Momo med utsökt vacker sopran och stort skådespeleri, Sten Byriels bas ger värme och karaktär till gatsoparen Beppo, Palle Knudsen fyller tidens väktare Mäster Hora med tung värdighet i sin baryton och Morten Staugaard och Hanne Fischer gestaltar ett mysigt krögarpar. Också alla de andra i den långa rollistan gör allt för att förvalta fina berättelsen och den speciella musiken.

En fullängdsopera som riktar sig även till en ung publik tillhör inte vanligheterna. Det Kongelige förtjänar verkligen lovord för att ha satsat på ett sådant projekt. Berättelsen som sådan, solisternas skickliga agerande och fina sång och den snygga scenografin är skäl nog att bevista en föreställning av Momo og tidstyvene: man kan ju alltid förflytta musiken till bakgrunden som filmmusik.

Mycket krut på en död hök

Svetlana Moskalenko som Lakmé och Taras Shtonda som Nilakantha
Foto: Mats Bäcker

LAKMÉ

opera av Léo Delibes med libretto av Edmond Godinet och Philippe Gille

Dirigent: Philippe Auguin

Regi: Nicola Raab

Scenografi: Anne Marie Legenstein

Kostym och mask: Gesine Völlm

Ljus: Zerlina Hughes

Video: Martin Eidenberger

Solister: Svetlana Moskalenko, Leonardo Ferrando, Tarras Shtonda; Matilda Paulsson, Julie Mathevet, Laine Quist, Jakob Högström, Maria Streijffert, Eric Lavoipierre med flera

Malmö operakör

Malmö operaorkester

Premiär 7 oktober på Malmö Opera

Svetlana Moskalento och Leonardo Ferrando.
Foto: Mats Bäcker

Malmö Opera satsar verkligen stort på sin uppsättning av Léo Delibes opera Lakmé: en regissör med en räcka av lovordade och prisbelönade insceneringar, en dirigent eftersökt av de stora operascenerna och även i övrigt ett konstnärligt team med toppkompentens. Till det en ensemble med skickliga solister och en kör och en orkester med hög klass.

Men det räcker inte. Lakmé är en 1800-talshistoria, skriven för och uppskattad av en 1800-talspublik. Operan har lite tankegods av nutida värde, kanske ett spår av kritik av det patriakala väldet och kvinnans underdånighet och en släng åt västerlandets utsugande kolonialism (enkannerligen den brittiska varianten); men grundintrigen är av Harlequinkvalitet, librettot rena pekoralen, dessutom med en grötrimsmässig översättning på textmaskinen och musiken mestadels melodiös och trallvänlig men i avsaknad av harmoniska finesser och ganska enkelt orkestrerad. Det senaste uppförandet i Sverige ägde rum för mer än 70 år sedan och även i hemlandet Frankrike spelas den sällan. Några avsnitt – främst Blomsterduetten och Klockarian – förekommer på konsertrepertoaren och även i reklamsammanhang. Men operan som helhet mår nog bäst av att fortsätta sin Törnrosasömn.

Nicola Raab försöker i sin regi att hålla ner den påklistrade exotismen och koncentrerar dramat kring kärleken mellan Lakmé och Gérald och hur den hotas av omvärlden – den dominerande brahaminen Nilakantha, de övriga hinduerna men även britterna med sin von Oben-attityd mot ”infödingarna”. Det blir mänskligt, begripligt och sentimentalt korrekt, om det uttrycket tillåts. Hon har också tvättat bort originalets balettavsnitt, ett krav från den franska 1800-talspubliken och ersatt dem med måleriska och intensiva körscener. Däremot är personregin inte speciellt genomarbetad, det är mest sång vid rampen rakt fram. Kanske tacksamt för sångarna men inte så dramatiskt givande.

Scenografin är modernt brutal: cementpelare, rostiga plåtdörrar, träjalusier med påbjuden svensk varningsmålning längst ner. Men några av cementpelarna toppas av klassiska grekiska (korintiska?) kapitäler och ljus och videoprojektioner förvandlar stundtals den råa industrimiljön till en orientalisk pagod eller en blommande trädgård. Det blir både förbryllande och fascinerande. Kostymerna hänvisar till indisk tradition på hinduerna medan britternas närmast är karikatyrer med turnyrer, vita uniformer och tropikhjälmar. Förmodligen helt enligt upphovsmännens intentioner; skildringen av engelsmännen är den enda glädjeglimten i det övrigt nästan humorbefriade verket.

De brittiska kolonisatörerna blir närmast karikatyrer.
Foto: Mats Bäcker

Dirigenten Philippe Auguin håller föreställningen i ett bra tempo. Jag tyckte att han med korta linjer inte utnyttjade orkesterns klangresurser fullt ut men en titt i partituret ger stöd för hans tolkning, Delibes ville tydligen att det skulle låta på det sättet. Körens prestationer är – som vanligt – mycket fina med tät klang och bra agerande.

När den märkbara premiärnervositeten hade släppt blommade solisternas skicklighet ut. Främst kanske Svetlana Moskalenko i titelrollen: en glasklar sopran ända upp i de högsta höjderna, fortfarande ung men med mycket stor potential och med välkontrollerat agerande. Leonardo Ferrando som Gérald var något knuten i första akten men slappnade så småningom av och vågade släppa fram klangen i sin ljusa tenor. Basen Taras Shtonda som Nilakantha behövde däremot ingen startsträcka. Där var det det full kraft och fullt utspel redan från början, mäktigt och mycket njutbart.

Även de övriga solisterna förvaltade sina roller mycket väl, både sceniskt och sångligt. En särskild apostrof till Eric Lavoipierre i den lilla rollen som Hadji, för förmågan att förvandla sin figur till en äkta människa. Det är det som är operans verkliga konst.

Mycket konstnärligt kunnande och skickligt artisteri ligger bakom Malmö Operas uppsättning av Lakmé. Det är synd att allt detta inte användes till ett bättre verk.

 

Kammarmusik på stor scen

Det blev en mycket givande konsert på Malmö Live i torsdags med sopranen Lisa Larsson, klarinettisten Carl-Johan Stjernström och pianisten Alain Jacquon. En konstelllation som närmast kan ses som kammarmusikalisk men den klarade mycket väl av den stora konsertsalen. Ett intressant program med musik lite vid sidan av allfarvägarna och tre artister i högsta klassen – vad kan man mer begära?

Trion inledde med ”Sechs deutsche Lieder” av Lois Spohr. För mig var Spohr bara ett namn, men programmets knapphändiga informationer och en stunds sökande på internet gav en mer fyllig bakgrund: tysk kompositör, violinist och dirigent, född 1784, död 1859. Hans Lieder var tidig tysk romantik med ekon av klassicismen.

Lisa Larssons storartade framförande lyfte fram alla kvaliteter. ”Världssopran” omnämns hon som konsertprogrammet, ett begrepp som har full täckning. Hon har sjungit på de flesta stora scenerna i Europa och samarbetat med en räcka av de mest kända dirigenterna. Hennes röst är mycket distinkt och klangrik, hennes fördrag expressivt och engagerat och Spohrs banaliteter fick ett förklarat ljus.

Än mer strålande var hon i Vitellas aria ur Mozarts ”Titus mildhet” och i en miniatyr av Rolf Martinsson; i den avslutande ”Der Hirt auf dem Felsen” av Franz Schubert bjöd hon på en absolut fullödig tolkning.

Instrumentalisternas ackompanjemang var lika högklassigt som hennes sång. De två framförde också Claude Debussys ”Première rhapsodie” och Leonard Bernsteins Sonat för klarinett och piano, elegant, tekniskt perfekt och med fin musikalitet.

Ett underhållande mellanstick blev det när Alain Jacquon spelade Ernesto Nazareths ”Four

Brasilian Tangos”; mer ragtime än tango och kanske mer för baren än för konsertsalongen. Men roligt var det.

Achim Freyers Parsifal skakar om begreppen

Foto: Hans Jörg Michel

PARSIFAL

opera av Richard Wagner

Dirigent: Kent Nagano

Regi, scenografi, kostym och ljus: Achim Freyer

Video: Jakob Klaffs/Hugo Reis

Solister: Wolfgang Koch, Kwangchul Youn, Andreas Schager, Tigran Martirossian, Vladimir Baykov, Claudia Mahnke, Katja Pieweck Jürgen Sacher, Denis Velev med flera

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Chor der Staatsoper Hamburg; kormästare: Eberhard Friedrich

Staatsoper Hamburg, premiär 16 september 2017, sedd föreställning 30 september

”Gesamtkunstwerk”, ett totalt scenkonstverk där dramatiska, musikaliska, poetiska och sceniska aspekter förenas. Uttrycket i sig skapades av Richard Wagner och han hävdade själv att denna sammansmältning av konst är ett gigantiskt begreppsframsteg, som förde hans egna verk bortom talteatern, operan och instrumentalmusiken in i en ny konstform. Det må så vara att han myntade benämningen, men han skapade inte syftet med operan som en homogen skapelse, det fanns även hos de tidigare operakopositörerna från Monteverdi och framåt. Däremot hade han en enastående förmåga att förena sina största musikaliska ögonblick med sina största sceniska ögonblick.

I sin uppsättning av Parsifal, Wagners sista verk, på Staatsoper Hamburg vidgar Achim Freyer begreppet ”Gesamtkunstwerk”. Freyer är själv en gestaltning av konstnärlig syntes: bildkonstnär, målare, scenograf, filmare, talteater- och operaregissör, mångfalt prisad och belönad; fortfarande fullt verksam trots sina dryga 80 år. I denna uppsättning står han för inscenering, scenografi, ljus och kostym.

Uppsättningen är mörk och berättas långsamt, gestalterna har drag av ett slags skräck-fantasy, mänskligt omänskliga; scenografin vimlar av symboler, grafitti, barnsliga teckningar, siffror i irrationella följder och kryddas av projektioner: en evig spiral, vågor och insceneringens tyngsta begrepp: ”smärta”, ”nåd”, ”förlösning”, ”medkänsla”. Både pekpinnar och sinnesvidgande förklaringar. Den heliga graalen blir enbart ett ljussken, spjutet som sårade Kristus blir en pil från reklamens värld. Freyer både komplicerar och förenklar; som åhörare kastas man mellan obegripligheter och aha-upplevelser.

Andreas Schager som Parsifal

Kostymerna följer samma linjer: Gurnemanz, stabilitetens mästare, bär en ställning med en dödskalle; Amfortas, Jesusgestalten, har helt förtvinade ben och bärs fram på en ställning i form av ett kors men han håller huvudet som på ett triumfkrucifix, stolt och obetvinglig mitt i sitt elände. Graalsriddarna bär Ku -Klux-Klan-utstyrsel, den onde Klingsor är utstyrd som en pajas och hans blomsterflickor pornografiska Miss Piggys med groteskt uppumpade bröst. Och Parsifal, förlösaren, ”den rene dåren” blir en commedia dell’arte-figur med drag av både Pierrot och Harlekin.

Men mitt i allt detta säregna, för att inte säga groteska, kommer Achim Freyer Wagners tankevärld mycket nära. Det finns mycket grumligt gods i Parsifal: en speciell mytisk kristendom med drag av både förlåtande katolicism och fördömade protestantism, antisemitism eller snarare xenofobi, kastrationsångest, sexualskräck och annat. Freyer räds inte mörkret, han utnyttjar det för att berätta den saga om smärta och elände, medlidande och förlösning som Parsifal i grunden är.

Musikaliskt är uppsättningen utomordentlig. Dirigenten Kent Nagano tar tid på sig. Han låter linjerna löpa ut och formar omsorgsfullt klangerna i varje enskild passage, musiken går hand i hand med regissörens långsamma berättande. Det är rent mästerligt.

Och solisternas prestationer är lika lysande: Kwangchul Youn gestaltar en Gurnemanz med tyngd och enastående klang i sin mörka baryton, Wolfgang Koch får fram sorgen och lidandet hos Amfortas och Andreas Schagers välsjungne Parsifal är både ungdomligt aningslös och moget beslutsam.

”Gesamtkunstwerk” var ordet. Den här uppsättningen på Staatsoper Hamburg vårdar väl Wagners musik samtidigt som den visar nya vägar i den sceniska tolkningen.

Mycket kraft i Mahlers sjua

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Robert Trevino

Gustav Mahler: Symfoni nr 7 i e-moll

Malmö Live 28 september

Sjunde symfonin är kanske den minst omtyckta av Gustav Mahlers symfonier. Den är lång, som alla Mahlers symfonier men inte den längsta, den kräver stor orkester men inte körer och vokalister som den monumentala åttan, den är själfull och mörk men har inte samma nattsvarta mörker som sjätte symfonin, den har inga naturreferenser som trean och den saknar”Titans” och fjärde symfonins humoristiska accenter.

Musikvetaren Tony Duggan har skrivit en essä om verket där han menar att symfonin handlar om natten i dess olika aspekter: natt är inte bara mörker, tragedi och förtvivlan; natt är också vila, sömn, och drömmar och löftet om en ny dag. Dessa tankar ger en intressant förklaring till de två Nachtmusik-satserna men även till den mellanliggande mörka scherzosatsen; Duggan anser att spökena i denna är ganska stiliserade och kanske inte bör tas på allvar, symfonins enda ironi till skillnad från överflödet av ironier i flera av de övriga symfonierna.

Symfonins sista sats har orsakat huvudbry hos många teoretiker. Här bryter Mahler den strikta, sparsmakade stilen och serverar ett collage av färg, energi och fest. Han blandar in citat från Franz Lehars Glada änkan, han ger sidoblickar åt Mozarts Enleveringen ur Seraljen och Wagners Mästersångarna i Nürnberg. Ställvis verkar denna final påklistrad utan samband med det tidigare men man kan se det som Dagens återkomst efter den mörka natten. Då blir konsekvensen tydlig.

Framförandet i torsdags med dirigenten Robert Trevino och Malmö Symfoniorkester var storstilat om än en aning pompöst. Trevino valde att emfasera blåset, både trä och bleck, på stråkets bekostnad. I en del passager var det helt berättigat, i andra försvann en del av nyanserna. Men han eldade också orkestern till stordåd, klangen var tät och mycket vacker.

Robert Trevino har uppmärksammats som en dirigent i kommande. Det skulle vara intressant om han kom tillbaka, gärna med någon annan Mahlersymfoni.

Gammal myt i ännu en version

Foto:Sören Meisner

NEDSTIGNING

underverdenen tur – retur

opera med musik av Nicolai Worsaae och libretto av Julie Maj Jakobsen

Regi och bearbetning: Marc van der Velden

Scenografi och kostym: Filippa Berglund

Ljus: Raphael Frisenvænge och Malte Hauge

Ljud: John Fomsgaard

Solister: Teit Kanstrup och Nana Bugge Rasmussen

Orkesterensemble: Frans Hansen (musikalisk ledning), Gunnhild Tønder, Anna Klett, Jesper Egelund, Idinna Lützhøft

Gästspel av Figura Ensemble på Takkelloftet, Operaen i Köpenhamn

Premiär 26 september

Orfeus och Eurydike är ett känt motiv i den grekiska mytologin. Och enligt denna fördes Orfeus huvud och hans musikinstrument till ön Lesbos. Men när berättelsen först fästes i skrift var det faktiskt på latin, av Ovidius i hans Metamorfoser, tillkomna runt vår tideräknings början.

Orfeusmyten har genom tiderna fortsatt att fascinera konstnärliga skapare i olika genrer. Den har använts i bildkonst, både måleri och skulptur, den har använts och bearbetats i åtskilliga litterära verk, den har blivit film: Jean Cocteaus ”Orphée” och Marcel Camus ”Orfeo Negro” är kanske de mest kända exemplen. Och den har använts i operan: Claudio Monteverdis ”Orfeus” från 1607 anses vara den första ”riktiga” operan och denna har följts av åtskilliga: Christopher Willibald Glucks ”Orfeo ed Euridike” och Jacques Offenbachs ”Orfeus i underjorden” är några axplock.

Foto: Sören Meisner

Nu har den köpenhamnska Figura Ensemble gett sig på en nyskriven version av kompositören Nicolai Worsaae och dramatikern Julie Maj Jakobsen.

Historien är en aning omdiktad: Orfeus, som är en slags artist, ger sig ner underjorden två gånger för att hämta upp sin älskade Eurydike. Första gången lyckas han och för henne till sin nyrenoverade lägenhet. Men hon känner skräck inför det världsliga livet och känner sig dessutom utnyttjad. Hon begår självmord inför publik med hjälp av en giftorm. Orfeus ger sig inte han ger sig ner i underjorden igen men denna gång lyckas han inte låta bli att vända sig om.

På så sätt får Julie Maj Jakobsen in lite civilisationskritik och en nypa feminism i historien. Men det känns lite långsökt att blanda in vardagsbanaliteter i det grekiska eviga motivet om gudarnas lek med människorna: inte ens en fullblodsfeminist kan påstå att det var ett utslag av mansgrisighet som fick Orfeus att försöka rädda Eurydike.

Utförandet har en betydande konstnärlig höjd. Jag måste erkänna att jag till fullo inte kunde hänga med i orkesterspelets minimalistiska tonslingor men dessa vägdes upp av sången med dess avancerade och mestadels mycket intressanta melodik. Och sångarnas imponerar: Teit Kanstrups ljusa men ändå kratfulla baryton skapar en spännande Orfeus och Nana Bugge Rasmussens var strålande med en uttrycksfull mezzo med skön timbre. Kringverket med scenografi, ljus och kostymer vittnar om både påhittighet och hantverkskunnande.

Figura Ensemble har åstadkommit många fina produktioner. Nedstigning blir en ytterligare i denna rad.

 

Ett musikaliskt gottebord

Håkan Hardenberger och Pernilla August.
Foto: Ralph Bretzer

Festivalen Malmö Chamber Music är över – för i år. Tretton konserter på fem dagar, ett uppbåd av musiker i världsklass och ett program med spännvidd från Haydn till uruppföranden av nyskrivna verk. De ansvariga för Musik i Syd, som arrangerat festivalen, är värda allt beröm och den konstnärlige ledaren Håkan Hardenberger förtjänar att dränkas i rosor.

Tyvärr kunde jag av tidsskäl och andra förpliktelser inte glufsa i mig hela programmet. Det fick bli nedslag här och där, så nedanstående rader är inte på något sätt en heltäckande rapportering utan mer enskilda intryck.

Årets upplaga av Malmö Chamber Music började med Stravinskij. (hur han nu ska stavas; den korrekta transkriptionen från kyrilliska bostäver är Stravinskij men själv skrev han Stravinsky) , hans minutlånga ”Fanfare for a New Theatre”, och slutade med Stravinskij, den timslånga ”Historien om en soldat” med Pernilla August och Rebecka Hemse som berättare och en stjärnspäckad orkesterensemble – Håkan Hardenberger, trumpet; Baiba Skride, violin; Colin Currie, slagverk; Johnny Teyssier, klarinett; Sebastian Stevensson, fagott; Olle Elfström, trombon; Janne Johansson, kontrabas. Uppförandet var rent fantastiskt: de två skådespelarna fick liv och spänst i den ganska kantiga berättelsen och instrumentalgruppen fångade alla nyanser och intrikata klanger i musiken: de taktfasta marscherna, de pastorala idyllerna, de burleska danserna och de högstämda koralerna. Det var den ultimata tolkningen av ett storslaget verk.

Tidigare under denna avslutningskonsert uruppförde samma ensemble Benjamin Staerns ”Historien om en prinsessa” med text av Mi Tyler, en parafras eller en pendang som tar vid där Stravinskij slutar. Likt Stravinskij blandar Staern stilar, han säger själv att ”verket har lutningar till funk, jazz, koral, argentinsk tango, vals som går i tre- och tvåtakt samtidigt”. Som åhörare är det bara att konstatera att Staern har tagit ett stort steg framåt sedan förra årets succé med operan ”Snödrottningen”. Den konstnärliga höjden har ökat och hantverket är skickligare: tonspråket har blivit tätare, lyriken mer finslipad och kraften, de hårda accenterna, mer exakta. Utan tvivel är han nu mogen att ta itu med verkligt stora kompositionsuppgifter.

Mi Tylers text berättar om flickan, prinsessan, som sjunkit ner i armod sedan Djävulen tagit hennes soldat. Historien är i högsta grad moralisk, flickan avvisar med kraft Hin Håles inviter, han får nöja sig med en korg. Berättelsen flyter på bra, språket är mustigt jordnära och slutet relativt lyckligt. Tillsammans med Benjamin Staerns musik blir det ett verk som definitivt förtjänar ett liv efter uruppförandet.

Brett Dean, tonsättare och altviolinist var också en av portalfigurerna vid festivalen. Vid invigningskonserten uruppfördes hans ”The Scene of the Crime” av Håkan Hardenberger på trumpet och Colin Currie på slagverk. En kraftexplosion med många skiftningar, spännande och mycket hörvärt. Han var solist tillsammans med violinisten Tomo Keller när Academy of St Martin in the Fields spelade Mozarts ”Sinfonia concertante” i Ess-dur vid konserten i Malmö Live i onsdags och gav prov sin musikaliska skicklighet. På Palladium i onsdags var han solist när hans egen ”Epitaphs” uppfördes tillsammans med Doric String Quartet.

Academy of St Martin in the Fields svarade också för ett uppförande som kommer att fastna i minnet när de spelade Beethovens Symfoni nr 1. Orkestern är så samspelad som vore den en trio eller kvartett, klangen vidunderlig och tolkningen musikhistoriskt perfekt; allt vad man kan begära.

Och så Baiba Skride, violinst i världsklass. Tillsammans med systern Lauma Skride på piano bjöd hon på en konsekvent och mycket elegant tolkning av Béla Bartóks Rapsodi nr 2 vid invigningskonserten och hon var också solist i Beethovens Romans nr 2 tillsammans med Malmö Symfoniorkester med Håkan Hardenberger som dirigent.

I minnet kommer också pinaisten Paul Lewis framförande av Beethovens Sex bagateller, opus 126, att stanna. Kraftfullt, personligt och musikaliskt högstående.

Malmö Chamber Music får en fortsättning nästa år 18-22 september. Jag har lovat mig själv att röja bättre i alamanackan.

Rigoletto med tydlig beska

Sebastian Catana som Rigoletto och Sten Byriel som Sparafucile

RIGOLETTO

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Francesco Maria Piave efter Victor Hugos ”Le Roi s’amuse”

Dirigent: Paolo Carignani

Regi och scenografi: Aniara Amos

Kostym: Jorge Jara

Ljus: Anders Poll

Video: Sebastian Esklidsen

Solister: Sebastian Catana, Peter Lodahl, Sofie Elkjær Jensen, Sten Byriel, Elisabeth Jansson, Elisabeth Halling, Kyngil Ko, Leif Jone Ølberg, Michael Bracegirdle, Simon Duus, Margaux de Valensart, Kari Dahl Nielsen, Torleif Steinstø

Det Kongelige Operakor

Det Kongelige Kapel

Premiär 10 september på Operaen i Köpenhamn

Rigoletto, en av operalitteraturens mest glänsande pärlor med en enastående melodirikedom och en grym men fascinerande intrig. Melodierna surrar omkring i huvudet när man lämnar föreställningen men samtidigt kan man inte låta bli att grubbla över titelfiguren: är han bara en tragisk figur som ödet slår hårt och skoningslöst emot eller är det hans egen grymhet som slår tillbaka? Och vad är orsakerna till denna grymhet? Bottnarna är många och frågeställningarna allmängiltiga. Visst är operan ett par timmars underbar musikunderhållning där solisterna får hur många tillfällen som helst att briljera men eftersmaken har tydlig beska.

När nu den tyska regissören Aniara Amos sätter upp verket på Det Kongelige Opera blir beskan än mer tydlig. Hon flyttar Rigoletto in i en obestämd nutid och lägger honom i en säng på ett mentalsjukhus. Sedan börjar frågetecknen rada upp sig: Är hela händelseförloppet från den inledande orgien i hertigpalatset fram till dottern Gildas himmelsfärd en mardröm producerad av hans sjuka hjärna eller har han blivit tokig av alla dessa hemska händelser? Finns dottern överhuvudtaget och i så fall är hon så fläckfritt änglalik? Är lönnmördaren Sparafucile verklig eller en spegling av Rigolettos mörka sida? Aniara Amos låter publiken välja fritt alltmedan hon målar upp en surrealistisk skräcksaga till Verdis underbara musik.

Det visuella intrycket är storartat: Scenografin är slösande överdådig, något av en modern Alice i Underlandet och den accentueras av fantasirika videoprojektioner, kostymerna är både träffsäkra och absurda och specialeffekterna ställvis häpnadsväckande.

Men om regi och scenografi svävar i tiden håller sig musiken stadigt fast i Verdis 1800-tal. Dirigenten Paolo Carignani arbetar med en tydlig italiensk accent och håller föreställningen i ett lagom friskt tempo med exemplariskt stöd för solisterna. Tyvärr slog han inte på tillräckligt snabbt så vid premiären stördes föreställningen alltför ofta av obefogade spontanapplåder.

Solisternas prestationer är överlag mycket bra. I en klass för sig står den rumänske barytonen Sebastian Catana i titelrollen. Utsökt klang i rösten med bred plastik och enastående bärighet. Därtill ett nästintill perfekt sceniskt agerande. Peter Lodahl från Det Kongeliges fasta ensemble gör en elegant tolkning av Hertigen, slängig, smådryg och allmänt obehaglig. Hans tenor klarar utmärkt av alla intrikata passager i rollen men man kanske skulle ha önskat aningen mer kraft. Sofie Elkjær Jensen gestaltar en nästan överljuv Gilda med sin klara övertonsrika sopran, där hon träffar koloraturerna perfekt men gör en del småmissar i det lägre registret. Elisabeth gör en lagom slampig och välsjungande Maddalena och Sten Byriels Sparafucile har den tunga svärta man önskar sig av rollen.

Det Kongelige Opera har tyngts hårt av alla sparbeting. Det måste sägas vara en bedrift att man trots detta kan åstadkomma en så fullödig uppsättning som denna.

Nytt slut på Madama Butterfly

BUTTERFLY

(Madama Butterfly)

opera av Giacomo Puccini med libretto av Luigi Illica och Giuseppe Giacosa i översättning av Birgitta Rydholm

Marianne Fjeld-Solberg som Butterfly

Textbearbetning och regi: Åsa Melldahl

Musikalisk bearbetning och arrangemang: Bo Wannefors

Scenografi och ljus Bengt Gomér

Kostym: Annsofi Nyberg

Koreografi: Melker Sörensen

Medverkande: Mariann Fjeld-Solberg, Susanna Sundberg, Tobias Westman, Per Høyer, Conny Thimander, Sibylle Glosted.

Musiker: Elena Jordan Ljungqvist, kapellmästare; Inga Zeppezauer, violin; Viktor Nordligen, cello; Blagoj Lamnjov, klarinett.

Premiär i Teatersalen, Förslöv 9 september

Så äntligen fick den lymmeln vad han förtjänade. Åsa Melldahls version av Puccinis Madama Butterfly slutar med att löjtnanten i amerikanska flottan Benjamin Franklin Pinkerton, en av operalitteraturens stora fähundar, sticks ned med ett samurajsvärd av Cio-Cio-San, kvinnan han svikit. Sorgligt nog begår hon själv strax därefter harakiri.

Det här är ett slut som jag och säkerligen många andra har suttit och väntat på i åtskilliga uppsättningar av Madama Butterfly. Vid mer än ett tillfälle har man känt stor lust att ingripa i handlingen och ge Pinkerton en rejäl käftsmäll.

Men – skämt åsido – det ställer också frågan på sin spets: Hur långt kan en bearbetning gå; hur mycket kan förkortas, förändras och förenklas och ändå göra anspråk på att spegla originalet?

Om bearbetningen är skicklig kan man gå längre än man tror men någonstans kommer man till den punkt där accenterna blir fel, det hela blir så urvattnat eller förändrat att det inte längre går att kalla det en bearbetning, det blir ett nytt annorlunda verk, med inspiration av eller lån från originalet.

Det är den skiljelinjen som Åsa Melldahl har passerat i den här uppsättningen; följdriktigt har hon ändrat namnet till ”Butterfly”. Hon har behållit grundhandlingen men ändrat slutet. Man kan undra varför.

Puccini och hans librettister framställer Cio-Cio-San som det absoluta offret. Godhjärtat tror hon på allt vad den överegoistiske Pinkerton säger, hon ger upp allt, sin tro och sin familj och tar stillatigande emot deras förbannelser; hon litar på att Pinkerton ska komma tillbaka och väntar år efter år, hon avvisar den störtförälskade fursten Yamadori som lovar henne ett liv i lyx i stället för en väntan i fattigdom. Och slutligen när hon till fullo inser Pinkertons svek begår hon den yttersta offerhandlingen: hon avstår från sitt barn till den främmande Kate Pinkerton och hon avstår från sitt liv. Alltmedan den tanklöse Pinkerton klarar sig undan med litet bondånger.

Men när Åsa Melldahl låter henne sticka svärdet i Pinkerton förändras hela historien. Han har visserligen fortfarande betett sig särdeles svinaktigt men han får betala med sitt liv. Sett med nutida ögon är det feministiskt korrekt men upphovsmännens tankegång finns inte kvar. Det blir lite som att låta korsfästelsen sluta med att Jesus överlever.

Så över till premiärföreställningen. På grund av missförstånd och ett sällsynt otrevligt ösregn kom jag för sent. Nedanstående intryck är baserade på utförandet i andra akten.

Scenografin är enkel: ett slags draperi med projicerade ljusbilder och man anar den lilla orkesterensemblen bakom den. Utrymmet för de agerande blir minimalt och deras rörelseschema begränsat, det är mest att stå rakt upp och ner och sjunga. Kostymer och smink må vara japanskinspirerade men det är inte fråga om stilrena kimonor och avancerade håruppsättningar.

För musiken svarar en kvartett med violiner, cello och klarinett. Den är välspelad och fungerar mestadels tillfredsställande men det märks inte mycket av den japanska klang som Puccini bemödade sig om att infoga, huvudsakligen blir den ackompanjemang till sångarna.

De medverkandes prestationer är i stort acceptabla. Per Høyer gör en välsjungen Sharpeless med bra trovärdighet, Conny Thimanders Goro framställs med bra röst och glimten i ögat och Tobias Westman sjunger Pinkerton bärigt och välljudande. Och Mariann Fjeld-Solberg som Butterfly har en mycket fin scenisk utstrålning men hennes sopran fläckas av ett alldeles för kraftigt vibrato.

Malmö Opera har genom åren svarat för en rad mycket bra turnéproduktioner. Tyvärr når inte Butterfly upp till samma klass.

Turnén sträcker sig fram till början av december. Huvudsakligen spelar man i Skåne men även på andra håll i Sverige såsom Kalmar, Vara, Skövde och Motala.

Fransysk visit av en världsstjärna

Mozarts Violinkonsert nr 4 i D-dur plus ett svåridentifierbart extranummer, det var vad publiken i Tivolis konsertsal fick höra av Renaud Capuçon, affischnamn vid måndagens konsert. Men bara det var värt besväret att ta sig över Sundet. En elegant musikantisk tolkning, där Renaud Capuçon lade mer energi på samspelet med orkestern än på att glänsa själv; kadensen blev inte en uppvisning i briljans utan mer en kort stunds eftertanke – en välgörande konstrast till till de egostinna stråkakrobater som blivit allt vanligare på estraderna.

Men även utan denna världsstjärna till violinsolist hade det varit värt all möda bara för att få lyssna till orkestern, Festival Strings of Lucerne. En kammarorkester med fantastisk spänstig klang och rent underbar precision. Man framförde två stycken för stråkorkester: Edvard Griegs svit Fra Holbergs tid och Edward Elgars Serenad för stråkorkester i e-moll, samt som avslutning Mozarts Symfoni nr 29 i A-dur.

Orkestern spelar utan dirigent. Den konstnärlige ledaren Donald Dodds fungerar samtidigt som konsertmästare. Det kräver oerhört noggrann instudering och exceptionellt skickliga musiker. Och även om framförandet var av hög klass, så kanske det inte hade varit fel med en dirigent som haft fastare grepp om balansen mellan stämmorna, särskilt i Mozartsymfonin.

×