Stor konsert i litet format

Nikolaj Znaider med sin violin, tillverkad av Guarneri del Gesù, från 1741. Tidigare spelades den på av Fritz Kreisler

Beethoven och Brahms. Prokofjev och Sjostakovitj, fyra verk för violin och piano och två enastående solister: Nikolaj Znaider, violin och Robert Kulek, piano. Det blev en mycket givande konsert på Det Kongeliges Gamle Scene i söndags. Rakt upp och ner på podiet, inga överflödiga dekorationer, ingen spektakulär ljussättning. Det blev musiken som stod i centrum.

Nikolaj Znaider var tidigare en ganska vanlig gäst på konsertscenen i Malmö. Nu har hans stjärna rusat i höjden: förste gästdirigent vid Marinskijorkestern i S:t Petersburg och frekventa solistuppträdanden framför världens förnämsta symfoniorkestrar, dessutom ett stort projekt med att spela in Mozarts samlade violinkonserter tillsammans med London Symphony Orchestra. Kalendern räcker förmodligen inte till för framträdanden i Malmö så nu fick man fånga tillfället att höra honom i Köpenhamn.

Måttfullt fördrag, underbar ton i instrumentet och en extraordinär musikalitet präglade hans tolkningar och Robert Kuleks pianostämma följde samma recept. En konsert att minnas.

 

Måste man jönsa till det?

Rhendöttrarna Charlotte Engelkes, Ida Lod och Jonas Nilsson.
Foto: Katja Tauberman

GULDET

en föreställning inspirerad av Richard Wagners opera Rhenguldet

Manus och regi: Charlotte Engelkes

Musik: Richard Wagner och Willi Bopp

Scenografi: Charlotte Engelkes och Karl Svensson

Kostym: Ann Ardelius

Medverkande: Charlotte Engelkes, Ida Lod, Måns Rudfeldt, Jonas Nilsson

Gästspel från Kulturhuset Stadsteaterns barn- och ungdomsscen i Skärholmen med nypremiär på Operaverkstan på Malmö Opera 24 november

George Bernard Shaw, den brittiske skribenten och dramatikern kunde inte bestämma sig för om Wagners Rhenguldet var en djuplodande allegori eller en barnslig saga. Det krävs mycket tankeverksamhet och minst lika mycket kreativ fantasi för att se verket som en allegori, så sagoalternativet borde vara det rätta. Musikaliskt är verket storartat, harmoniskt rikt med ett överflöd av melodier. Men handlingen är både tunn och virrig med figurer dels hämtade från den nordiska mytologin, dels från Wagners eget universum och även om man läser upphovsmannens mångordiga kommentarer blir man inte mycket klokare för det.

Charlotte Engelkes, regissör, dansare, sångare och performanceartist har hårt kokat ihop Wagners opera och lagt till egna accenter i ”Guldet”, en gästföreställning som i går hade nypremiär på Operaverkstan i Malmö.

Föreställningen riktar sig mot barn. Wagners virriga saga har ersatts av en annan med figuren Modige Måns som centralgestalt. Han hjälper sjöjungfrun att leta efter det försvunna guldet och träffar på Wagners jättar Fafner och Fasolt, Wotan och hans Fricka som käckt nog döpts om till Frikadellen, den listige Loke och Alberich som styrts ut med både lösmage och lösända och dessutom en rolig mössa, samt flera andra figurer. Och det hela mynnar ut i en präktig sensmoral, precis som det ska vara i en riktig saga: guld behöver inte vara guld, det kan vara så mycket annat. Av Wagners musik blir det några slingor och de medverkande är inte speciellt noga med tonträffningen.

Men visst fanns där guldkorn: den snygga scenografin, Rhendöttrarna i sina gyllene sälkostymer, parkourartisten Måns Rudfeldts eleganta uppvisningar, den sorgsna draken (men draken visar sig väl först i Siegfried?) Och – mest kanske för oss fåtaliga vuxna i publiken med ambivalenta känslor till Wagner – glädjen att någon vågar tvåla till den Store.

Jag uppskattar intentionerna i produktionen – att låta ett klassiskt verk vara stommen och sedan bearbeta detta för en yngre publik. Men måste man jönsa till det så till den milda grad? Och måste replikerna skrikas fram? Det går att göra utmärkta föreställningar med bra konstnärlig höjd för barn. Det har Operaverkstan visat i åtskilliga egna produktioner.

Två italienare på dansk grund

Lina Johnson som Adina, Jens Söndergaard som Belcore, Robin Kim som Nemorino

ELSKOVSDRIKKEN (L’elesir d’amore)

opera av Gaetano Donizetti med libretto av Felice Romani

Dirigent: Per-Otto Johansson

Regi: Harry Fehr

Scenografi och kostym: Yannis Thavoris

Solister: Lina Johnson, Frederikke Kampmann, Robin Kim, Jens Søndergaard, Pavlo Balakin

Den Jyske Operas Kor

Copenhagen Phil

Gästspel av Den Jyske Opera på Det Kongelige, Gamle Scene 14 november

PIGEN FRA VESTEN (La fanciulla del West)

opera av Ciacomo Puccini med libretto av Carlo Zangarini och Guelfo Civini efter David Belascos teaterstycke ”The Girl of the Golden West”

Dirigent: Alexander Vernikov

Regi: Christoffer Berdal

Scenografi och kostym: Palle Sten Christensen

Solister: Svetlana Vassileva, David Kempster, Niels Jørgen Riis, Kyungi Ko, Jens Søndergaard, Oscar Marin, Johanne Beck med flera

Det Kongelige Operakor

Det Konglige Kapel

Premiär: 10 november på Operaen i Köpenhamn, sedd föreställning 15 november

Två operor, båda från den italienska operans guldålder men med nittio år mellan sig. Nu blev det möjlighet att se dem båda i Köpenhamn med bara en dags mellanrum, Donizettis ”L’elisir d’amore” i Den Jyske Operas turnéuppsättning på Det Kongeliges Gamle scene och Puccinis ”La fanciulla del West på Store scene på Operan. Det var intressant att kunna jämföra verken och dels se hur den italienska operan utvecklats under ett knappt århundrade och dels dels hur de två operahusen hanterar sina uppföranden.

L’elesir d’amore” eller Elskovsdrikken som den heter på danska är en verklig pärla: lättlyssnad och lättförståelig utan att vara fånig, fylld med eleganta melodier som direkt fastnar i huvudet. Intrigen är som vanligt i operasammanhang otrolig men inte fullt så otrolig som normalt, karaktärerna är sympatiska och behäftade med normala mänskliga brister och styckets starka karaktär är ovanligt nog en kvinna. Ingen dör (förutom en frånvarande onkel) och ingen blir olycklig. Det finns inga dubbla bottnar och inga allusioner till de eviga tingen eller till all världens ondska.

En turnéuppsättning ställer speciella krav, främst på scenografin som måste kunna användas på olika scenutrymmen. Scenografen Yannis Thavoris har löst det med att låta operan utspelas på en nutida liten italiensk piazza omringad av butiker. Kostymerna är också nutid, välgjorda och faktiskt riktigt eleganta.

Den Jyske Opera använder flera olika orkestrar under turnén. Inte helt problemfritt, förmodligen är repetitionstiderna minimala och dirigenten kan inte finslipa föreställningen. Här i Köpenhamn var det Copenhagen Phil som satt i diket. Normalt är det mycket välspelande ensmble men här lät den – antagligen oavsiktligt – som en skrällig och ganska nyanslös kabaréorkester som inte gav ordentligt stöd till sångarna.

Solisternas prestationer var överlag mycket bra. Norska Lina Johnson gjorde en elegant Adina med fin scennärvaro och mestadels bra sopran, Robin Kim fick fram den tafatta karaktären hos Nemorino och bjöd på mycket bra tenorsång, bland annat ett utsökt framförande av ”Una furtiva lagrima”. Jens Søndergaards Belcore är nonchalant, skrytsam och mycket välsjungen och Pavlo Balakin framställer Dulcamara med mycket bra buffabas.

Regissören Harry Fehr har inte försökt få in några infallsvinklar på verket. Han berättar historien rakt upp och ner med bra charm och mycket fart. Naturligtvis är det underhållning men mycket god sådan och man lämnar föreställningen med ett leende på läpparna.

Niels Jörgen Riis som Dick Johnson och Michael Kristensen som Nick

Om ”L’elesir d’amore” spelats så gott som oavbrutet sedan premiären 1832 har det varit si och så med Puccinins ”La fanciulla del West.” Efter premiären i New York 1910 har den inte förekommit så ofta på operascenerna och den här uppsättningen av Det Kongelige är Danmarkspremiär för verket, 107 år senare.

Och det är på sätt och vis lätt att förstå varför. Om man ser ”L’elesir d’amore” som ett glas champagne, uppfriskande och elegant, så blir ”La fanciulla del West” som en marmeladkaramell, seg och söt med en inte helt angenäm bismak. Visst finns där en del riktigt bra musik och kanske en tänkvärd handling med den slemme boven som bättrar sig, absolut en bra hjältinna som dessutom får överleva. Men allt känns så förutsägbart och med förlov sagt ganska tråkigt.

Regissören Christoffer Berdal har verkligen gjort allt för att ta fram tillgångarna i historien. Han flyttat fram handlingen till nutid med en grupp arbetare förlagda in the middle of nowhere och han får fram känslan av hemlängtan och ensamhet men också det starka grupptrycket. Scenografin är enkel och effektiv och förstärks bra av ljussättningen.

Och solisternas prestationer är mycket, mycket bra. Vid denna föreställning hade Ann Petersen, den ordinarie Minne, fått ställa in på grund av sjukdom och ersattes med den bulgariska sopranen Svetla Vassileva som annars sjunger den rollen i en uppsättning på Teatro Lirico i Cagliari. Hennes tolkning var fräsch och temperamentsfull, agerandet mycket säkert och rösten fullt tillräcklig. Niels Jørgen Riis gjorde den ädle boven med mycket kraft i rösten och Johanne Beck fick mycket fint fram den udda och hunsade figuren Wowkle i sin lilla roll.

Operakören var som vanligt av hög klass i både agerande och sång. Men det som bäst fastnade i minnet var Det Kongelige Kapel och den blivande chefdirigenten Alexander Vedernikov som levereerade en orkesterstämma som var helt utomordentlig, perfekt i tempo och precision och med en utsökt klang.

Var fanns glöden?

”Han lade örat mot sitt lands hjärta och hörde dess mäktiga sång.” Så beskriver den ryske författaren Aleksej Tolstoj Leningradsymfonin, Dmitrij Sjostakovitjs Symfoni nr 7. Kompositören själv tillägnade symfonin ”vår kamp mot fascismen, vår kommande seger, min hemstad”

Han skrev den 1941 i Leningrad. Kritikern och kompositören Valerian Bogdanov-Berezovskij berättar om när Sjostakovitj uppförde de två första satserna Konserten avbröts av ett tyskt bombanfall, när den gigantiska första satsen avslutats började varningssirenerna ljuda. Sjostakovitj lovad publiken att komma tillbaka för andra satsen så fort som anfallet upphört. ”Ett extraordinärt en synkroniserad, omedelbar kreativ reaktion på händelser överförs i en komplex storskalig form, men ändå utan det minsta ledet av att kompromissa med genrens standard” konstaterar Bogdanov-Berezovskij torrt.

Symfonin i sin helhet uruppfördes 1942 i Kujbysjev dit Sjostakovitj evakuerats och kom sedan att spelas över hela den icke-nazistiska världen och den kom att tolkas som ett bevis på att nazisterna inte kunde vinna i Ryssland. Dmitrij Sjostakovitj kom att bli en symbol för den kämpande konstnären vars musik eggar motståndet mot nazisterna samtidigt som han själv kämpar som brandman för att hindra att Konservatoriet i Leningrad förstörs av bomberna.

Leningradsymfonin var det dominerande verket vid torsdagens konsert med Malmö Symfoniorkester med Marc Soustrot på dirigentpulten. Tyvärr gav framförandet ett ganska kluvet intryck. Den första satsen med sitt långa crescendo hade rätt tyngd av obeveklighet, den nästan programmatiska skildringen av invasionen; de lyriska mellansatserna med sin blandning av sorg, vemod och trots kändes också alldeles rätt. Men så sista satsen: mäktigt, klangfullt, magnifikt men var fanns upproret, maningen till kamp? I mina öron lät det mest som ett stycke sorgemusik. Det kan inte ha varit tonsättarens mening och inte det som fick en hel värld att hoppas.

Som utfyllnad före pausen spelades Haydns Symfoni nr 101 i D-dur ”Uret”. Framförandet var formellt korrekt med kändes ganska oengagerande.

Förtjusande opera med förbryllande musik

 

Anke Briegel och Palle Knudsen.
Foto: Miklos Szabo

MOMO OG TIDSTYVENE

opera av Svitlana Azarova med libretto av Anna Bro efter Michael Endes roman ”Momo und die Zeitdiebe”.

Dirigent: Anna-Maria Hellsing

Regi: Elisabeth Linton

Scenografi, kostym- och videodesign: Palle Steen Christensen

Ljus: Ulrik Gad

Solister: Anke Briegel, Sten Byriel, Morten Grove Frandsen, Palle Knudsen, Jens Christian Tvilum,

Morten Staugaard, Hanne Fischer, Simon Duus, Ole Lemmeke, Gert Henning-Jensen, Andreas Landin med flera

Det Kongelige Operakor, Det Kongelige Kapel, Barnkör från Sankt Annae Gymnasium

Urpremiär på Operaen i Köpenhamn 15 oktober

H.C. Andersen, J.K. Rowling, Astrid Lindgren – och Michael Ende. Listan kan kanske utökas med några namn till men det är inte många författare som har eller har haft den berättarglädje och underfundiga humor som fascinerat människor i alla åldrar och fått sina böcker utgivna i miljontals exemplar på all världens språk.

Anke Briegel och Sofie Elkjaer Jensen

Och nu har Michael Endes, Momo och kampen om tiden, som den heter på svenska, eller som han själv kallade den ”Den sällsamma historien om tidstjuvarna och barnet som förde den stulna tiden tillbaka till människorna” blivit opera med urpremiär i söndags på Store Scene på Operaen i Köpenhamn.

Det är en minst sagt gedigen produktion med full orkester, Det Kongelige Operakor, en barnkör och en stark uppsättning solister. Scenografen Palle Steen Christensen som också står för kostymer och videodesign har skapat en påkostad, illusorisk och mycket tilltalande scenbild, dräkter och smink är lagom fantasifyllda, det är en sagovärld men en trolig sådan och ljus och projektioner förstärker stämningarna.

Anna Bros libretto följer troget boken och tillsammans med Elisabeth Lintons noggranna regi blir det en skildring av konstrasten mellan den långsamma gammaldags tillvaron och den moderna omänskliga stressen – barnförvaringen och snabbmatsutfodringen är härliga gliringar åt nutida stolligheter. Personregin är föredömlig: ingen gapighet eller överdrivet utspel som så ofta är fallet i föreställningar riktade mot barn. Figurerna blir människor, inte bara barnen och de ”goda” utan även de gråklädda cigarrökande tidstjuvarna.

Till denna i grunden vänliga saga med mörka skuggor har Svitlana Azarova skrivit musik som åtminstone för mig är högst förbryllande. I första akten är den atonal, disharmonisk, eller rättare sagt den saknar harmonier och så även rytm; dessutom är variationerna i volym och intensitet minimala. I andra akten mjuknar den en smula, man kan ana några melodiösa slingor och en del intressanta harmonier men helhetsintrycket blir trots detta bullrigt.

Förmodligen vill Svitlana Azarova med sin musik sätta en konstrast till eller rent av spräcka den sceniska idyllen och lyfta fram hotet med den stulna tiden. Men artilleriet är för grovt, brutaliteten blir i många stycken inte understödjande utan enbart störande. Jag tror att inte ens den unga publiken – som för det mesta har större tolerans för udda musik än vi vuxna – kunde fullt ut uppskatta de säregna passagerna.

Solisternas insatser kan inte nog framhävas i denna kontrastrika uppsättning. Anke Briegel gestaltar Momo med utsökt vacker sopran och stort skådespeleri, Sten Byriels bas ger värme och karaktär till gatsoparen Beppo, Palle Knudsen fyller tidens väktare Mäster Hora med tung värdighet i sin baryton och Morten Staugaard och Hanne Fischer gestaltar ett mysigt krögarpar. Också alla de andra i den långa rollistan gör allt för att förvalta fina berättelsen och den speciella musiken.

En fullängdsopera som riktar sig även till en ung publik tillhör inte vanligheterna. Det Kongelige förtjänar verkligen lovord för att ha satsat på ett sådant projekt. Berättelsen som sådan, solisternas skickliga agerande och fina sång och den snygga scenografin är skäl nog att bevista en föreställning av Momo og tidstyvene: man kan ju alltid förflytta musiken till bakgrunden som filmmusik.

Mycket krut på en död hök

Svetlana Moskalenko som Lakmé och Taras Shtonda som Nilakantha
Foto: Mats Bäcker

LAKMÉ

opera av Léo Delibes med libretto av Edmond Godinet och Philippe Gille

Dirigent: Philippe Auguin

Regi: Nicola Raab

Scenografi: Anne Marie Legenstein

Kostym och mask: Gesine Völlm

Ljus: Zerlina Hughes

Video: Martin Eidenberger

Solister: Svetlana Moskalenko, Leonardo Ferrando, Tarras Shtonda; Matilda Paulsson, Julie Mathevet, Laine Quist, Jakob Högström, Maria Streijffert, Eric Lavoipierre med flera

Malmö operakör

Malmö operaorkester

Premiär 7 oktober på Malmö Opera

Svetlana Moskalento och Leonardo Ferrando.
Foto: Mats Bäcker

Malmö Opera satsar verkligen stort på sin uppsättning av Léo Delibes opera Lakmé: en regissör med en räcka av lovordade och prisbelönade insceneringar, en dirigent eftersökt av de stora operascenerna och även i övrigt ett konstnärligt team med toppkompentens. Till det en ensemble med skickliga solister och en kör och en orkester med hög klass.

Men det räcker inte. Lakmé är en 1800-talshistoria, skriven för och uppskattad av en 1800-talspublik. Operan har lite tankegods av nutida värde, kanske ett spår av kritik av det patriakala väldet och kvinnans underdånighet och en släng åt västerlandets utsugande kolonialism (enkannerligen den brittiska varianten); men grundintrigen är av Harlequinkvalitet, librettot rena pekoralen, dessutom med en grötrimsmässig översättning på textmaskinen och musiken mestadels melodiös och trallvänlig men i avsaknad av harmoniska finesser och ganska enkelt orkestrerad. Det senaste uppförandet i Sverige ägde rum för mer än 70 år sedan och även i hemlandet Frankrike spelas den sällan. Några avsnitt – främst Blomsterduetten och Klockarian – förekommer på konsertrepertoaren och även i reklamsammanhang. Men operan som helhet mår nog bäst av att fortsätta sin Törnrosasömn.

Nicola Raab försöker i sin regi att hålla ner den påklistrade exotismen och koncentrerar dramat kring kärleken mellan Lakmé och Gérald och hur den hotas av omvärlden – den dominerande brahaminen Nilakantha, de övriga hinduerna men även britterna med sin von Oben-attityd mot ”infödingarna”. Det blir mänskligt, begripligt och sentimentalt korrekt, om det uttrycket tillåts. Hon har också tvättat bort originalets balettavsnitt, ett krav från den franska 1800-talspubliken och ersatt dem med måleriska och intensiva körscener. Däremot är personregin inte speciellt genomarbetad, det är mest sång vid rampen rakt fram. Kanske tacksamt för sångarna men inte så dramatiskt givande.

Scenografin är modernt brutal: cementpelare, rostiga plåtdörrar, träjalusier med påbjuden svensk varningsmålning längst ner. Men några av cementpelarna toppas av klassiska grekiska (korintiska?) kapitäler och ljus och videoprojektioner förvandlar stundtals den råa industrimiljön till en orientalisk pagod eller en blommande trädgård. Det blir både förbryllande och fascinerande. Kostymerna hänvisar till indisk tradition på hinduerna medan britternas närmast är karikatyrer med turnyrer, vita uniformer och tropikhjälmar. Förmodligen helt enligt upphovsmännens intentioner; skildringen av engelsmännen är den enda glädjeglimten i det övrigt nästan humorbefriade verket.

De brittiska kolonisatörerna blir närmast karikatyrer.
Foto: Mats Bäcker

Dirigenten Philippe Auguin håller föreställningen i ett bra tempo. Jag tyckte att han med korta linjer inte utnyttjade orkesterns klangresurser fullt ut men en titt i partituret ger stöd för hans tolkning, Delibes ville tydligen att det skulle låta på det sättet. Körens prestationer är – som vanligt – mycket fina med tät klang och bra agerande.

När den märkbara premiärnervositeten hade släppt blommade solisternas skicklighet ut. Främst kanske Svetlana Moskalenko i titelrollen: en glasklar sopran ända upp i de högsta höjderna, fortfarande ung men med mycket stor potential och med välkontrollerat agerande. Leonardo Ferrando som Gérald var något knuten i första akten men slappnade så småningom av och vågade släppa fram klangen i sin ljusa tenor. Basen Taras Shtonda som Nilakantha behövde däremot ingen startsträcka. Där var det det full kraft och fullt utspel redan från början, mäktigt och mycket njutbart.

Även de övriga solisterna förvaltade sina roller mycket väl, både sceniskt och sångligt. En särskild apostrof till Eric Lavoipierre i den lilla rollen som Hadji, för förmågan att förvandla sin figur till en äkta människa. Det är det som är operans verkliga konst.

Mycket konstnärligt kunnande och skickligt artisteri ligger bakom Malmö Operas uppsättning av Lakmé. Det är synd att allt detta inte användes till ett bättre verk.

 

Kammarmusik på stor scen

Det blev en mycket givande konsert på Malmö Live i torsdags med sopranen Lisa Larsson, klarinettisten Carl-Johan Stjernström och pianisten Alain Jacquon. En konstelllation som närmast kan ses som kammarmusikalisk men den klarade mycket väl av den stora konsertsalen. Ett intressant program med musik lite vid sidan av allfarvägarna och tre artister i högsta klassen – vad kan man mer begära?

Trion inledde med ”Sechs deutsche Lieder” av Lois Spohr. För mig var Spohr bara ett namn, men programmets knapphändiga informationer och en stunds sökande på internet gav en mer fyllig bakgrund: tysk kompositör, violinist och dirigent, född 1784, död 1859. Hans Lieder var tidig tysk romantik med ekon av klassicismen.

Lisa Larssons storartade framförande lyfte fram alla kvaliteter. ”Världssopran” omnämns hon som konsertprogrammet, ett begrepp som har full täckning. Hon har sjungit på de flesta stora scenerna i Europa och samarbetat med en räcka av de mest kända dirigenterna. Hennes röst är mycket distinkt och klangrik, hennes fördrag expressivt och engagerat och Spohrs banaliteter fick ett förklarat ljus.

Än mer strålande var hon i Vitellas aria ur Mozarts ”Titus mildhet” och i en miniatyr av Rolf Martinsson; i den avslutande ”Der Hirt auf dem Felsen” av Franz Schubert bjöd hon på en absolut fullödig tolkning.

Instrumentalisternas ackompanjemang var lika högklassigt som hennes sång. De två framförde också Claude Debussys ”Première rhapsodie” och Leonard Bernsteins Sonat för klarinett och piano, elegant, tekniskt perfekt och med fin musikalitet.

Ett underhållande mellanstick blev det när Alain Jacquon spelade Ernesto Nazareths ”Four

Brasilian Tangos”; mer ragtime än tango och kanske mer för baren än för konsertsalongen. Men roligt var det.

Achim Freyers Parsifal skakar om begreppen

Foto: Hans Jörg Michel

PARSIFAL

opera av Richard Wagner

Dirigent: Kent Nagano

Regi, scenografi, kostym och ljus: Achim Freyer

Video: Jakob Klaffs/Hugo Reis

Solister: Wolfgang Koch, Kwangchul Youn, Andreas Schager, Tigran Martirossian, Vladimir Baykov, Claudia Mahnke, Katja Pieweck Jürgen Sacher, Denis Velev med flera

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Chor der Staatsoper Hamburg; kormästare: Eberhard Friedrich

Staatsoper Hamburg, premiär 16 september 2017, sedd föreställning 30 september

”Gesamtkunstwerk”, ett totalt scenkonstverk där dramatiska, musikaliska, poetiska och sceniska aspekter förenas. Uttrycket i sig skapades av Richard Wagner och han hävdade själv att denna sammansmältning av konst är ett gigantiskt begreppsframsteg, som förde hans egna verk bortom talteatern, operan och instrumentalmusiken in i en ny konstform. Det må så vara att han myntade benämningen, men han skapade inte syftet med operan som en homogen skapelse, det fanns även hos de tidigare operakopositörerna från Monteverdi och framåt. Däremot hade han en enastående förmåga att förena sina största musikaliska ögonblick med sina största sceniska ögonblick.

I sin uppsättning av Parsifal, Wagners sista verk, på Staatsoper Hamburg vidgar Achim Freyer begreppet ”Gesamtkunstwerk”. Freyer är själv en gestaltning av konstnärlig syntes: bildkonstnär, målare, scenograf, filmare, talteater- och operaregissör, mångfalt prisad och belönad; fortfarande fullt verksam trots sina dryga 80 år. I denna uppsättning står han för inscenering, scenografi, ljus och kostym.

Uppsättningen är mörk och berättas långsamt, gestalterna har drag av ett slags skräck-fantasy, mänskligt omänskliga; scenografin vimlar av symboler, grafitti, barnsliga teckningar, siffror i irrationella följder och kryddas av projektioner: en evig spiral, vågor och insceneringens tyngsta begrepp: ”smärta”, ”nåd”, ”förlösning”, ”medkänsla”. Både pekpinnar och sinnesvidgande förklaringar. Den heliga graalen blir enbart ett ljussken, spjutet som sårade Kristus blir en pil från reklamens värld. Freyer både komplicerar och förenklar; som åhörare kastas man mellan obegripligheter och aha-upplevelser.

Andreas Schager som Parsifal

Kostymerna följer samma linjer: Gurnemanz, stabilitetens mästare, bär en ställning med en dödskalle; Amfortas, Jesusgestalten, har helt förtvinade ben och bärs fram på en ställning i form av ett kors men han håller huvudet som på ett triumfkrucifix, stolt och obetvinglig mitt i sitt elände. Graalsriddarna bär Ku -Klux-Klan-utstyrsel, den onde Klingsor är utstyrd som en pajas och hans blomsterflickor pornografiska Miss Piggys med groteskt uppumpade bröst. Och Parsifal, förlösaren, ”den rene dåren” blir en commedia dell’arte-figur med drag av både Pierrot och Harlekin.

Men mitt i allt detta säregna, för att inte säga groteska, kommer Achim Freyer Wagners tankevärld mycket nära. Det finns mycket grumligt gods i Parsifal: en speciell mytisk kristendom med drag av både förlåtande katolicism och fördömade protestantism, antisemitism eller snarare xenofobi, kastrationsångest, sexualskräck och annat. Freyer räds inte mörkret, han utnyttjar det för att berätta den saga om smärta och elände, medlidande och förlösning som Parsifal i grunden är.

Musikaliskt är uppsättningen utomordentlig. Dirigenten Kent Nagano tar tid på sig. Han låter linjerna löpa ut och formar omsorgsfullt klangerna i varje enskild passage, musiken går hand i hand med regissörens långsamma berättande. Det är rent mästerligt.

Och solisternas prestationer är lika lysande: Kwangchul Youn gestaltar en Gurnemanz med tyngd och enastående klang i sin mörka baryton, Wolfgang Koch får fram sorgen och lidandet hos Amfortas och Andreas Schagers välsjungne Parsifal är både ungdomligt aningslös och moget beslutsam.

”Gesamtkunstwerk” var ordet. Den här uppsättningen på Staatsoper Hamburg vårdar väl Wagners musik samtidigt som den visar nya vägar i den sceniska tolkningen.

Mycket kraft i Mahlers sjua

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Robert Trevino

Gustav Mahler: Symfoni nr 7 i e-moll

Malmö Live 28 september

Sjunde symfonin är kanske den minst omtyckta av Gustav Mahlers symfonier. Den är lång, som alla Mahlers symfonier men inte den längsta, den kräver stor orkester men inte körer och vokalister som den monumentala åttan, den är själfull och mörk men har inte samma nattsvarta mörker som sjätte symfonin, den har inga naturreferenser som trean och den saknar”Titans” och fjärde symfonins humoristiska accenter.

Musikvetaren Tony Duggan har skrivit en essä om verket där han menar att symfonin handlar om natten i dess olika aspekter: natt är inte bara mörker, tragedi och förtvivlan; natt är också vila, sömn, och drömmar och löftet om en ny dag. Dessa tankar ger en intressant förklaring till de två Nachtmusik-satserna men även till den mellanliggande mörka scherzosatsen; Duggan anser att spökena i denna är ganska stiliserade och kanske inte bör tas på allvar, symfonins enda ironi till skillnad från överflödet av ironier i flera av de övriga symfonierna.

Symfonins sista sats har orsakat huvudbry hos många teoretiker. Här bryter Mahler den strikta, sparsmakade stilen och serverar ett collage av färg, energi och fest. Han blandar in citat från Franz Lehars Glada änkan, han ger sidoblickar åt Mozarts Enleveringen ur Seraljen och Wagners Mästersångarna i Nürnberg. Ställvis verkar denna final påklistrad utan samband med det tidigare men man kan se det som Dagens återkomst efter den mörka natten. Då blir konsekvensen tydlig.

Framförandet i torsdags med dirigenten Robert Trevino och Malmö Symfoniorkester var storstilat om än en aning pompöst. Trevino valde att emfasera blåset, både trä och bleck, på stråkets bekostnad. I en del passager var det helt berättigat, i andra försvann en del av nyanserna. Men han eldade också orkestern till stordåd, klangen var tät och mycket vacker.

Robert Trevino har uppmärksammats som en dirigent i kommande. Det skulle vara intressant om han kom tillbaka, gärna med någon annan Mahlersymfoni.

Gammal myt i ännu en version

Foto:Sören Meisner

NEDSTIGNING

underverdenen tur – retur

opera med musik av Nicolai Worsaae och libretto av Julie Maj Jakobsen

Regi och bearbetning: Marc van der Velden

Scenografi och kostym: Filippa Berglund

Ljus: Raphael Frisenvænge och Malte Hauge

Ljud: John Fomsgaard

Solister: Teit Kanstrup och Nana Bugge Rasmussen

Orkesterensemble: Frans Hansen (musikalisk ledning), Gunnhild Tønder, Anna Klett, Jesper Egelund, Idinna Lützhøft

Gästspel av Figura Ensemble på Takkelloftet, Operaen i Köpenhamn

Premiär 26 september

Orfeus och Eurydike är ett känt motiv i den grekiska mytologin. Och enligt denna fördes Orfeus huvud och hans musikinstrument till ön Lesbos. Men när berättelsen först fästes i skrift var det faktiskt på latin, av Ovidius i hans Metamorfoser, tillkomna runt vår tideräknings början.

Orfeusmyten har genom tiderna fortsatt att fascinera konstnärliga skapare i olika genrer. Den har använts i bildkonst, både måleri och skulptur, den har använts och bearbetats i åtskilliga litterära verk, den har blivit film: Jean Cocteaus ”Orphée” och Marcel Camus ”Orfeo Negro” är kanske de mest kända exemplen. Och den har använts i operan: Claudio Monteverdis ”Orfeus” från 1607 anses vara den första ”riktiga” operan och denna har följts av åtskilliga: Christopher Willibald Glucks ”Orfeo ed Euridike” och Jacques Offenbachs ”Orfeus i underjorden” är några axplock.

Foto: Sören Meisner

Nu har den köpenhamnska Figura Ensemble gett sig på en nyskriven version av kompositören Nicolai Worsaae och dramatikern Julie Maj Jakobsen.

Historien är en aning omdiktad: Orfeus, som är en slags artist, ger sig ner underjorden två gånger för att hämta upp sin älskade Eurydike. Första gången lyckas han och för henne till sin nyrenoverade lägenhet. Men hon känner skräck inför det världsliga livet och känner sig dessutom utnyttjad. Hon begår självmord inför publik med hjälp av en giftorm. Orfeus ger sig inte han ger sig ner i underjorden igen men denna gång lyckas han inte låta bli att vända sig om.

På så sätt får Julie Maj Jakobsen in lite civilisationskritik och en nypa feminism i historien. Men det känns lite långsökt att blanda in vardagsbanaliteter i det grekiska eviga motivet om gudarnas lek med människorna: inte ens en fullblodsfeminist kan påstå att det var ett utslag av mansgrisighet som fick Orfeus att försöka rädda Eurydike.

Utförandet har en betydande konstnärlig höjd. Jag måste erkänna att jag till fullo inte kunde hänga med i orkesterspelets minimalistiska tonslingor men dessa vägdes upp av sången med dess avancerade och mestadels mycket intressanta melodik. Och sångarnas imponerar: Teit Kanstrups ljusa men ändå kratfulla baryton skapar en spännande Orfeus och Nana Bugge Rasmussens var strålande med en uttrycksfull mezzo med skön timbre. Kringverket med scenografi, ljus och kostymer vittnar om både påhittighet och hantverkskunnande.

Figura Ensemble har åstadkommit många fina produktioner. Nedstigning blir en ytterligare i denna rad.

 

×