Macbeth i ny upplaga


MACBETH

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Francesco Maria Piave efter Shakespeares drama

Inscenering: Benedict Andrews

Regi vid repremiären: Anne Fugl

Dirigent: Joana Mallwitz

Scenografi: Ashley Martin-Davis

Kostym: Victoria Behr

Ljus: Jon Clark

Medverkande: Dario Solari, Katrin Kapplusch, Henning von Schulman, Elisabeth Halling, Niels Jørgen Riis, Bo Thomas med flera, statister, barnstatister

Det Kongelige Kapel

Det Kongelige Operakor

Repremiär 13 maj 2017

Benedict Andrews inscenering av Verdis Macbeth ingick ursprungligen i den trilogi som Det Kongelige satte upp spelåret 2013/2014. I lördags var det dags för repremiär med annan dirigent och stora delar av besättningen utbytt.

Scenografin är densamma: den låda i ljust trä som Ashley Martin-Davis skapade till trilogin: ett slutet rum där handlingen förtätas; till det effektivt ljus, diskreta kostymer och koncentrerat agerande. Men för Benedict Andrews var det inte tillräckligt. För att höja tempot pumpade han in en massa effekter: stroboskopljus, guldregn, häftiga kostymer, klädbyten på scen, sagoteater, en stripdansös, bara för att nämna en del. Ställvis blev det mer kabarbordé än opera.

Anne Fugl, som står för regin vid repremiären har dämpat detta tivoli ganska rejält. Effekterna finns kvar men tillåts inte ta samma plats som i ursprungsversionen. I stället koncentrar hon – mycket förtjänstfullt – skeendet till spelet mellan individerna. På så sätt närmar hon sig Benedict Andrews intentioner bättre än han själv gjorde. Fokus ligger på paret Macbeths förhållande: inte en vild, mörk passion där kontrahenterna drar varandra in i fördärvet utan en vardagssmutsig händelsekedja där kvinnan använder sex som lockbete för att få mannen dit hon vill. Lady Macbeth blir en maktlysten, samvetslös ragata som gärna går över lik för att gynna sina syften.

Kanske kan den vinkeln ses som en trivialisering. Macbeth anses ett av de mörkaste dramerna genom tiderna. En historia om blod, maktbegär och förräderi med Lady Macbeth som en inkarnation av ondskan; en människa som tvingar andra att mörda för att hennes önskningar ska uppfyllas. Men jämfört med vår nutida vardag är egentligen Shakespeares skapelse ganska modest.

De medverkandes prestationer var av hög klass vid premiären 2013 men de måste sägas vara genomgående bättre vid repremiären. Katrin Kappluschs gestaltning av Lady Macbeth är rent enastående, hon fångar inte bara den genuina ondskan utan också vulgariteten i figuren, allt med en oerhört intensiv sopran. Dario Solari medverkade i den ursprungliga uppsättningen, sångligt perfekt även då, men nu har han skärpt agerandet: hans Macbeth är ömsom en handlingskraftig brutal maktmänniska, ömsom en feg skitstövel, en äkta Hitlertyp. Henning von Schulman lånar sin välljudande bas till en måttfull, trovärdig framställning av Banquo och Niels Jørgen Riis sjunger Macduff med varm, vacker tenor och ger figuren både medkänsla och stor moralisk resning.

Det Kongelige Operakor står för fina prestationer: prefekt i både klang och agerande. Och dirigenten Joana Mallwitz arbetar med bred dynamik och stor lyhördhet mot sångarna och håller föreställningen i väl avvägt tempo; kanske borde hon slå på en aning snabbare för att få tyst på störande spontanapplåder.

Med Macbeth avslutar Det Kongelige Opera spelåret 2016/2017. Trots alla nedskärningar har man lyckats mycket bra. Det ska bli mycket intressant om man klarar att hålla fanan lika högt nästa spelår.

Två intressanta konserter

Förra veckan bjöd på två intressanta konserter i Malmö Live konserthus, dels den ordinarie torsdagskonserten med Malmö Symfoniorkester, dels ett gästspel på lördagseftermiddagen av Göteborgs Symfoniker, eller ”Nationalorkestern” som den av någon anledning benämner sig.

Stanislav Kochanovsky var dirigent för torsdagens konsert. Han avslutade kvällen med en storartad tolkning av Sergej Rachmaninovs Symfoni nr 2 i e-moll, som hade allt man kan begära: kraft, kolorit, spänst och perfekt klang i orkestern. Före paus svarade han för och mycket välbalanserat orkesterackompanjemang till sopranen Lisa Larssons tolkning av Rolf Martinssons ”Ich denke Dein” för sopran och orkester, ett verk som bygger på texter av Goethe, Rilke och Eichendorff. Verket är ursprungligen en sambeställning av flera europeiska orkestrar, däribland Göteborgs Symfoniker och uruppfördes 2015.

Lisa Larsson har samarbetat med Rolf Martinsson i flera verk. Som vanligt var hennes tolkning lysande med klar och enastående vacker sopran och djup känsla för texten.

Vid lördagens konsert fick malmöpubliken möta ”Nationalorkesterns” nye dirigent Santu-Matias Rouvall, ännu en representant för det finska dirigentundret. Han visade upp en bländande slagteknik och en vidunderlig musikalitet som till och med gav ny lyster åt den minst sagt uttjatade ”Moldau” av Bedrich Smetana och som blommade ut för fullt i en expressiv tolkning av Leoš Janáčeks orkesterrapsodi ”Taras Bulba”.

Truls Mørk var solist i Sinfonia Concertante för cello och orkester. Han svarade för en perfekt och musikalisk fullödig tolkning av detta, en av musiklitteraturens tråkigaste verk.

Aniara – en höjdpunkt för Malmö Opera

ANIARA

opera av Karl-Birger Blomdahl med libretto av Erik Lindegren efter Harry Martinsons versepos

Alexandra Büchel som Den blinda poetissan.
Foto: Malin Arnesson

Regi: Stefan Johansson

Dirigent: Tobias Ringborg

Scenografi och video: Jan Lundberg

Ljus och video: Torben Lendorph

Kostym och mask: Bea Szenfeld

Koreografi och rörelseinstruktion: Patrik Sörling

Koreografi, Isagels dans: Birgit Åkesson, instuderat av Marianne Orlando

Medverkande: Alexandra Büchel, Frida Engström, Daniel Hallström, Lars Arvidson, Ole Alexander Bang, Rickard Söderberg, Bengt Krantz, Conny Thimander, Tina Højlund med flera

Malmö Operakör

Malmö Operaorkester

Premiär 6 maj 2017

Malmö Opera har bjudit på många höjdpunkter genom åren och det finns flera produktioner som fastnat i minnet. Men fråga är om inte Stefan Johanssons uppsättning av Aniara, som hade premiär i lördags är en stark kandidat till en av platserna i täten. Den har absolut konstnärlig höjd, lysande prestationer från sångare och orkester, den engagerar och väcker tankar och mycket tack vare den intelligenta regin känns den brännande aktuell trots att den skapades för nästan sextio år sedan.

Frida Engtsröm som Daisi Doody

– 1959 – var miljöförstöringen inte det som oroade. Hotet fanns i supermakternas kärnvapenarsenaler och det som skulle förgöra jorden var atombombsexplosioner och radioaktiv strålning snarare än fossila bränslen och allmän nedskräpning. Men egentligen är det två sidor av samma sak: människans självdestruktiva beteende och likgiltighet för omgivningen. Så den lilla ändring i fokus som sker i den här uppsättningen är mer än logisk och resultatet blir detsamma: vi förstör vår jord och är tvungna att ge oss iväg mot nya världar.

Aniara blev en sensation när den skrevs och väckte stor uppmärksamhet även i utlandet. Redan året efter urpremiären sattes den upp i Hamburg och Bryssel och sedan även i Montreal i samband med världsutställningen 1967. Sedan dess har operan inte förekommit på utländska scener. I Sverige spelades den regelbundet på Stockholmsoperan under tio års tid. Den sattes upp i Malmö 1967 och i Göteborg 1994. Sveriges Television sände 1960 en tv-version som visades även 2014 men den har hittills inte lagts ut i SVT:s Öppet arkiv (som för övrigt ger mycket få träffar på sökordet ”opera”).

Och så kommer denna enastående uppsättning på Malmö Opera. Med små förändringar gentemot originalet blir Aniara något som i högsta grad berör nutidens människor (vi har lyckats bättre med att förstöra jorden än vad de värsta pessimisterna kunde förutspå för 60 år sedan), presenterat med utsökt operaestetik.

Det finns inte en detalj i uppsättningen man skulle vilja ändra på. Den kala, koncentrerade scenografin och den dynamiska ljussättningen är perfekt. De neutrala kostymerna med omisskännliga drag av öststat, som i den extatiska yurgdansen i första akten kompletteras med fantastiska pappersdekorationer, Chefones fula diktatorsuniform, teknikernas kamrerskostymer; allt stämmer på pricken.

Kören är rent storartad: En folkmassa, dömd till undergång som berövas allt hopp och all tröst och som i väl avvägt agerande och tät, balanserad klang uttrycker sin resignation, sin sorg och vrede.

Tobias Ringborg håller tempot stramt i föreställningen och handskas elegant och säkert med Karl-Birger Blomdahls tolvtonsmusik, som så här, mer än ett halvsekel senare, inte låter så avancerad som den antagligen verkade för premiärpubliken. Mycket intressant är också de band med elektroakustisk musik som tonsättaren framställde med hjälp av ett par tekniker.

Och när det gäller valet av solister har Clas Sköld som Casting director träffat precis rätt. Alexandra Büchel är utsökt i rollen som Den blinda poetissan: avmätt i agerandet och med en glasklar, uttrycksfull sopran. Frida Engström svarar också för fina prestationer i den dubbla rollerna som Daisi Doody och La Garçonne, dels komplett utåtagerande, dels introvert tankfull, allt med en färgstark sopran. Daniel Hällström gör Mimaroben till ett fint porträtt av den vanliga människan och Lars Arvidson gör Chefone just till en diktator. De tre chefsteknikerna blir typiskt okänsliga ämbetsmän, mycket bra sjungna av Ole Aleksander Ring, Rickard Söderberg och Bengt Krantz och Conny Thimander är förtjusande som Högkomikern Sandon.

Med uppsättningen av Aniara lämnar Stefan Johansson befattningen som chefdramaturg för Malmö Opera. Han gör det med flaggan i topp.

Lars Arvidson som Chefone

För mycket av det mesta

Foto: Miklos Szabo

HOFFMANNS EVENTYR (Les contes d’Hoffman)

opera av Jacques Offenbach med libretto av Jules Barbier och Michel Carré efter tre berättelser av E.T.A. Hoffman

Inscenering: Stefan Herheim

Dirigent: Frédéric Chaslin

Scenografi: Christof Hetzer

Kostym: Esther Bialas

Ljus: Phoenix (Andreas Hofer)

Videodesign: fettFilm

Medverkande: Sophia Brommer. Gisela Stille, Elisabeth Jansson, Zoltán Nyári, Gidon Saks, Bengt-Ola Morgny, Taras Shtonda, Jens Christian Tvilum, Lars Bo Ravnbak, Lasse Bach, Stefano Olcese, Pär (Pelle) Karlsson

Det Kongelige Operakor, Det Kongelige Kapel

Premiär 29 april på Operaen i Köpenhamn

Först skrev den tyske författaren och kompositören Ernst Theodor Amadeus Hoffman tre berättelser. Från dessa skrev Jules Barbier och Michel Carré ett teaterstycke, som sedermera kom att bli grunden till en libretto av Jules Barbier till Jacques Offenbachs musik. Och i lördags var det premiär på Operaen i Köpenhamn för en version som är arrangerad av Stefan Herheim, Johannes Debus och Olaf A Schmitt. Det är många kockar bakom den soppan och man måste säga att än en gång besannas ordstävets vishet.

I sig är uppsättningen överdådig. Scenografin är formskön och finessrik: en hög trappa som viks ut och delas och visar den ena fantastiska miljön efter den andra, ljuset förstärker och förvirrar, videoproduktionerna är underfundiga och eleganta, kostymerna rena orgien i sidenunderkläder, strumpeband, silverlamé och tjusiga frackar.

Även musikaliskt är den slösande rik. Körens klang är magnifik och dess agerande perfekt, solisternas insatser av hög kvalitet och energin stor i orkestern, liksom välljudet.

Men ändå vill det sig inte. Föreställningen känns överlastad. Det är för mycket av allt: för mycket underkläder och strumpeband, för mycket folkmyller, för många detaljer som antagligen är avsedda att chockera men inte gör det, helt enkelt för mycket bjäfs. Det som kunde ha blivit en energirik och medryckande föreställning blir mest en platt exposé och när ridån gått ner för slutscenen uttrycker applåderna lika delar uppskattning för den konstnärliga satsningen som tacksamhet för att det hela är överståndet.

Man kan undra vad Stefan Herheim är ute efter. Han har svarat för många operauppsättningar där han tagit upp skeenden som varit tabu att behandla, han har fullt medvetet gått över gränserna för smaklöshet i avsikt att chockera publiken och förhoppningsvis få den att vidga sina tankebanor. Men här slår han in öppna dörrar: en parafras på Gustave Courbets målning ”L’origine du monde” får knappast någon att ens höja på ögonbrynen, alla dessa lössnoppar och påsättningar i tid och otid blir närmast tjatiga och några silverlaméskynken blir inte tillräcklig konstrast till alla underkläder och strumpeband.

Endast vid ett tillfälle ger han sig ut på minerad mark. Han har placerat in en porträttlik Jacques Offenbach i föreställningen och låter denne omnämnas som ”juden” och till och med ”den girige juden”. Man kan undra om det finns någon djupare avsikt eller om han enbart vill chockera.

Förmodligen är det bästa sättet att närma sig den här uppsättningen strunta i Stefan Herheims så kallade provokationer och njuta av den vackra musiken, den fängslande scenografin, sångarnas fina prestationer och pulsen och energin i föreställningen.

Det Kongelige Opera bjuder på blandad kompott

Mycket känt och vant men också en hel del som lockar nyfikenheten. Det Kongelige Opera presenterade sitt program för spelåret 2017/2018 i går. Och det är bara att konstatera att det finns många anledningar att ta sig över Sundet framöver.

Spelåret börjar utomhus: den 5 augusti är det en galakonsert inom ramen för Copenhagen Opera Festival på Ofelia Plads vid Skuespilhuset med solistensemblen, Det Kongelige Operakor och Det Kongelige Kapel. Giulano Carella dirigerar.

Och 10 september är det dags för spelårets första premiär med Verdis Rigoletto. Den tyska regissören Aniara Amos gör sin första uppsättning i Operaen. Paolo Carignani står på pulten. Johan Reuter och David Kempster alternerar i titelrollen, Peter Lodahl och Gert Henning-Jensen skiftar i rollen som Hertigen.

Och redan den 17 september kommer en annan klassiker: en repremiär på Lars Kaalunds uppsättning av Puccinis Madame Butterfly. Elizabeth Llewellyn har huvudrollen som Cio-Cio San, David Danholt sjunger Pinkertons roll.

Så 15 oktober är det urpremiär för en nyskriven dansk familjeopera ”Momo og tidstyvene” med musik av Svitlana Azarova och libretto av Anna Bro. Elisabeth Linton är regissör och Anna-Maria Helsing dirigent.

Mer Puccini: La fanciulla del West i Christoffer Berdals inscenering, den nye chefdirigenten Alexander Vedernikov framför Det Kongelige Kapel och Ann Petersen och Johan Reuter i de bärande rollerna. Premiär 10 november.

Ännu en repremiär av en omtyckt uppsättning: Mozarts Trollflöjten i den version som Marco Arturo Marelli skapade till Operaens tioårsjubileum 2015. Sine Bundgaard och Gisela Stille delar på rollen som Pamina och Henning von Schulman och Petri Lindroos alternerar som Sarasto. Premiär 25 november.

14 januari är det premiär för en verklig raritet på Gamle Scene: Friedrich Kuhlaus sagoopera Lulu, inte uppförd sedan 1838. Kuhlau är upphovsmannen till Danmarks nationalskådespel Elverhöj och Lulu räknas som ett viktigt verk i dansk musikhistoria. Musiken är fylld av melodier, färg och imponerande körpartier. Nu är det Christian von Götz som står för insceneringen och Sebastian Rouland dirigerar.

27 januari är det dags för ännu en operaklassiker, Rossinis Barberaren i Sevilla, nu i regi av Martin Lyngbo, för övrigt hans debut som operaregissör.

Thomas Adès blev känd och hyllad för operan Powder her Face. Den 23 mars är det premiär för hans nya verk The exterminating Angel. En av librettisterna, Tom Cairns, står för regin.

Och säsongen avslutas med en repremiär 29 april av Verdis Otello i Nicola Raabs regi. Pier Giorgio Morandi dirigerar, Roy Cornelius Smith sjunger titelrollen och Sine Bundgaard och Gisela Stille alternerar som Desdemona.

Spelårets uppsättning med Operaakademiet blir Francis Poulencs Karmelitsystrarna.

Flera gästspel blir det också: Figura Ensemble kommer med en urpremiär på Nedstigning med musik av Nicolai Worsaae och libretto av Julie Maj Jacobsen, premiär 26 september och Opera Plexus har också en urpremiär med Den Rejsende av Eva Noer Kondrup den 3 februari.

Och så de sedvanliga gästföreställningarna av Den Jyske Opera: Verdis La Traviata den 7 och 8 mars och Donizettis Kärleksdrycken 14 och 15 november.

En enastående uppsättning


DIE FRAU OHNE SCHATTEN

opera av Richard Strauss med libretto av Hugo von Hofmannstahl

Dirigent: Kent Nagano

Regi: Andreas Kriegenburg

Scenografi: Harald B Thor

Kostym: Andrea Schraad

Ljus: Stefan Bolliger

Medverkande: Roberto Saccà, Emily Magee, Linda Watson, Bogdan Baciu, Andrzej Dobber, Lise Lindstrom med flera

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Chor der Staatsoper Hamburg; körmästare: Eberhard Friedrich

Hamburger Alsterspatzen

Premiär på Staatsoper Hamburg 16 april, sedd föreställning: 23 april

Det skulle bli en parallell till Mozarts Trollflöjten men Hugo von Hofmannstahls text blev så symbolbelastad och tung att den kom att ligga långt från förebilden, likaså hamnade Richard Strauss musik fjärran från det folkliga och teatermässigt effektfulla. De två upphovsmännen insåg också själva att deras verk var svårtillgängligt och svårt att sätta upp på scen. Premiären fick vänta till dess Första världskriget var över, 1919 ägde den rum på Staatsoper i Wien. Och operans karaktär hindrade även i fortsättning uppsättningar utanför de tysktalande länderna, först 1975 sattes den upp i Stockholm och så sent som 2011 var det Danmarkspremiär på Operaen i Köpenhamn.

Det är ingen överdrift att påstå att von Hofmannstahls text är en sällsynt komplicerad anrättning: mycket Nietzsche (trots att von Hoffmanstahl var jude hyllade han många av Nietzsches tankar), åtskilliga stänk Freud, en portion asketism och på toppen en omgång katolsk förlåtelseteologi. Allt detta i form av en saga som rör sig på flera plan. Men regissören Andreas Kriegenburg får in en mycket tankeväckande vinkel: han drar paralleller till August Strindbergs Ett drömspel. Det är snudd på genialt: verkligheten som en spegel av icke-verkligheten, den översinnliga världens påverkan på vardagens mörkgrå realiteter, Indras dotters medömkan ”Det är synd om människorna”. Glasklart blir det inte men det är ett sätt att tänka som ökar förståelsen.

Scenografin accentuerar detta: handlingen utspelas i två plan: den ljusa, nästan skira översinnliga världen och den mörka tunga världen hos det ”vanliga” folket; skiljelinjen är skarp, vardagens människor har ingen möjlighet att komma upp i ljuset.

Men det krävs ett mycket speciellt intellekt för att till fullo förstå von Hofmannstahls tankevärld. Vi andra får nöja oss med att låta musiken dominera intrycken: Många partier måste sägas vara bland det bästa av all musik som Richard Strauss har åstadkommit: starkt erotiskt färgade kärleksscener med underbara teman där han utnyttjar hela orkesterpaletten men också passager där han med stor uppfinningsrikedom arbetar sig fram till atonalitetens gränser. Och dirigenten Kent Nagano vårdar de enskilda detaljerna samtidigt som han framhåller helheten och kontinuiteten. Det är rent mästerligt.

Sångarnas prestationer är också i absolut högsta klass. Andrzej Dobber som färgaren Barak och Lise Lindstrom som hans hustru är utsökta i rollerna: mänskliga, trovärdiga och med mycket välklingande röster. Man måste säga att det är ett elegant drag att låta den unga amerikanska sopranen Lise Lindstrom axla den tunga rollen som Die Färberin, den brukar normalt sjungas av mer etablerade röster men hennes unga och kaxiga figur tillför mycket.

Linda Watson, en av världens mest kända Wagnersopraner, har (tillfälligt?) återgått till sitt tidigare mezzoläge och är strålande som Amman och Roberto Saccà sjunger rollen som Kejsaren med briljant tenor och energiskt utspel. Och körernas klang är minst sagt utsökt.

”Die Frau ohne Schatten” är inte lättillgänglig. Men för den som vill anstränga öron och hjärna i drygt tre timmar har den här uppsättningen otroligt mycket att ge.

Tillfälligt avbrott

Det har varit tyst på den här bloggen ett bra tag nu. Orsaken är ett antal otrevliga streptokocker som invaderade mig och orsakade allmän blodförgiftning med åtföljande inläggning på sjukhus och – dessvärre – en lång återhämtningsperiod som jag bara är i början av. Men nu börjar skrivklådan ta överhand så jag försöka återkomma, om inte i full fart men dock så mycket jag rår på. Det blir ett antal operarecensioner och viss bevakning av vad som händer på den övriga musikfronten. Jag hoppas att ni inte har glömt bort mig eller tröttnat på att vänta på skriverier som inte har kommit

Dokusåpa som opera

Foto: Malin Arnesson

LA GIOCONDA

opera av Amilcare Ponchielli med libretto av Tobia Gorrio (pseudonym för Arrigo Boito), fritt efter Victor Hugos pjäs ”Angelo, Tyran de Padou”

Dirigent: Alberto Hold-Garrido

Regi: Staffan Valdemar Holm

Scenografi och kostym: Bente Lykke Møller

Ljus: Torben Lendorph

Koreografi: Tim Matiakis

Medverkande: Elena Mikahailenko, Maria Streijffert, Géraldine Chauvet, Paulo Ferreira, Insung Sim, Fredrik Zetterström med flera

Dansare: Susanne Grinder, Ulrik Birkkjær

Malmö Operakör, Malmö Operas barnkör, Malmö Operaorkester

Premiär 25 mars på Malmö Opera

Inte ens med bästa vilja i världen kan Ponchiellis La Gioconda räknas till fixstjärnorna på operahimlen. Librettot är värdigt en dokusåpa med alla smaskiga ingredienser: kärlek, hat, svartsjuka och hämnd, ingen psykologisk spänning mellan rollfigurerna, ej heller något allmängiltigt budskap; de försök som har gjorts för att se operan som en pamflett för demokratin mot enväldets polisstat känns ganska påklistrade – den stora massan skildras inte som speciellt behaglig. Dessutom är musiken med några få undantag banal och ganska platt även om den ger huvudrollsinnehavarna möjlighet att glänsa i publikfriande – och ganska svulstiga – arior.

Av denna ganska omöjliga soppa har Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller tillsammans med en jämn och mycket skicklig ensemble skapat ett stycke riktig operakonst. Och publikens ovationer var med rätta översvallande vid premiären i lördags.

Bente Lykke Møllers scenografi är tvådimensionell. Hon ställer fonderna mycket nära rampen så att hela händelseförloppet tilldrar sig på en smal remsa. Djupet i scenbilden försvinner, det blir närmast som en gigantisk storbildsskärm. Fonderna är estetiskt tilltalande, grafiskt rena och sparsmakade, rekvisitan obefintlig. Figurerna på scenen i sina välgjorda kostymer får hela blickfånget.

Staffan Valdemar Holms regi målar med breda penseldrag: den onde polisspionen Barnaba är outsägligt ond, den goda La Gioconda outsägligt god, den blinda modern verkligt eländig, den dådkraftige Enzo en moralisk jätte. Ingen dualism, inga nyanser; pang på rödbetan, precis som det ska vara i en dokusåpa. Som publik ska man inte behöva anstränga hjärnan med att hitta dolda finesser; ställvis balanserade han på gränsen till det parodiska. Och förmodligen är det rätt sätt att handskas med Ponchiellis opera, han kommer närmare verkets kärna än om han hade försökt med en massa psykologiskt finlir. Dessutom måste han ha en stor eloge för sitt sätt att handskas med masscenerna, från den aggressiva lynchmobben på Markusplatsen till den eleganta publiken i Guldpalatset med den förtjusande balettscenen Timmarnas dans.

För två år sedan satte Staffan Valdemar Holm upp Giuseppe Verdis Aida på Malmö Opera. Vad man framför allt fäste sig för i den uppsättningen var hur han lät musiken få så stor plats. Så är det även här i La Gioconda och även om Ponchielli inte var någon Verdi så är det notabelt hur väl musiken når ut i Alberto Hold-Garridos dynamiska och välkontrollerade tolkning.

Körerna svarar för fina prestationer i både sång och agerande som en bärande del i föreställningen. Och solisterna svarar överlag för mycket fina insatser. Särskilt omnämnande förtjänar Fredrik Zetterström som Barnaba – vidrigare skurk får man leta efter. (Skulle Malmö Opera få för sig att sätta upp Tosca är han given som Scarpia) Sångligt är han fortfarande i uppåtgående med en röst fylld av kraft, pregnans och klangrikedom.

Paulo Ferreiras kraftfulla tenor med verklig italiensk klang och utspel skapade en Enzo värd att minnas och Geraldine Chauvets Laura bjöd på vackra mezzopartier i välavvägt agerande. Hanna Streijfferts alt svämmade över av känslor.

Sammantaget: dryga tre timmars god operaunderhållning. Men likt en dokusåpa inget som stannar i minnet för lång tid.

Tre beställningsverk i MSO:s program

Visst uppför MSO beställningsverk under  spelåret 2017/2018. I min lilla krönika om kommande konserter klagade jag över att det inte fanns några beställningsverk. Men det finns det visst, det var jag som inte hade läst på ordentligt. Alltnog, dessa tre verk är beställda:

Tobias Boströms ”Stellar Skies”  för flöjt och orkester som  uruppförs vid invigningskonserten 14 september

Rolf Martinssons ”Shimmering Islands” som spelas 14 och 15 februari 2018  är en sambeställning av MSO, Helsingborgs symfoniorkester och Kristiansands symfoniorkester. Det uppförs i Helsingborg 18 maj i år och i Kristiansand 18 januari 2018.

Fredrik Högbergs Violinkonsert som får Sverigepremiär 26 april nästa år är en sambeställning mellan Malmö Symfoniorkester, Düsseldorf Symphoniker, Odense Symfoniorkester och Norrköpings Symfoniorkester.

Magnifikt för öga och öra

Foto:Thomas Petri

En lysande operaföreställning i en extremt elegant förpackning; det är sammanfattningen av Det Kongelige Operas uppsättning av Rossinis opera Resan till Reims, som hade premiär i söndags. Uppsättningen är ett samarbete med De Nationale Opera i Amsterdam.

Rossini skrev Resan till Reims som en tillfällighetsverk till kröningen av den franske kungen Charles X. Den uppfördes fyra gånger och sedan försvann partituret och verket gick in i en 150 år lång törnrosasömn. På 1970-talet lyckades man med hjälp av fragment från flera ställen rekonstruera operan och 1983 uppfördes den vid Rossinifestivalen i Pesaro. Men den har aldrig kommit upp på listan över Rossinis mest spelade verk; den enda svenska uppsättningen hittills var på Ystadoperan i början av 1990-talet.

Anke Briegel

Den ursprungliga handlingen är redan den mycket lös: ett sällskap har samlats på ett fashionabelt hotell för att tillsammans företa en resa till kröningen av Charles X i Reims. Men sällskapet kommer aldrig iväg: det finns inga hästar till vagnarna och en mängd andra förtretligheter tillstöter. I den här uppsättningen flyttar regissören Damiano Michieletto handlingen till ett exklusivt konstgalleri 2017. Invigningen är nära men inget är i ordning, allt är en enda byggarbetsplats. Och till råga på allt elände så frigör sig figurerna ur konstverken på väggarna och blandar sig med anställda och gäster och ökar på så sätt röran ytterligare.

Men trots ändrad tid, ändrad plats och ändrad handling behåller Michelietto den ursprungliga libretton: man sjunger om försvunna hästar och den förestående resan. Förvirringen blir total, stundtals är det mer som ett spex, uppfört av lindrigt nyktra studenter och alla försök att knyta ihop en sammanhängande tråd blir totalt fruktlösa. Det blir bara att luta sig tillbaka och lyssna till de 18 solisterna med sina magnifika, ibland rent halsbrytande arior och beundra den otroligt vackra, fantasifulla och välgjorda scenografin. Slutscenen är rent magnifik: figurerna kommer på plats i en tablå: en kröningsscen med ljus och färger som i en 1600-talsmålning.

Musikaliskt är uppsättningen verkligt örongodis: Rossini på sitt bästa humör, lekande lätt och elegant i sin melodirikedom. De många solisterna står samtliga för topprestationer och kören imponerar som vanligt, trots sin minskade numerär. Dirigenten Thomas Søndergård höll det hela i prefekt tempo men en liten randanmärkning är dock på plats: inledningsvis var orkestern en aning tung i gumpen.

Det har stötts och blötts om institutionsteatrarnas berättigande. En uppsättning som den här är ett tung inlägg i debatten: den skulle aldrig gå att åstadkomma utan en stor institutions samlade resurser.

RESAN TILL REIMS

opera av Gioachino Rossini med libretto av Luigi Balocchi

Dirigent: Thomas Søndergård

Regi: Damiano Michieletto/Meijse Barbara Hummel

Scenografi: Paolo Fantin

Kostym: Carla Teti

Ljus: Alessandro Carletti

Medverkande: Anke Breigel, Elisabeth Jansson, Rebeca Olvera, Henriette Bonde-Hansen, Gert Henning-Jensen, Levy Sekgapane, Simon Duus, Michael Kristensen, Elisabeth Halling m fl; statister

Det Kongelige Operakor, Det Kongelige Kapel

Premiär 12 mars på Store Scene, Operaen i Köpenhamn

 

×