Soustrot med ryskt och amerikanskt

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Marc Soustrot

Solist: Zsolt-Thiamér Visontay, violin

Musik av Bernstein, Copland och Prokofjev

 

Både Sergej Prokofjev och hans tonsättarkollega Dmitrij Sjostakovitj blev rejält åthutade av det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté, det vill säga Stalin, för att de skrev ”obegriplig musik som inte tjänade folket”. Sjostakovitj sade ja och amen men höll ändå benhårt fast vid sin linje, Prokofjev försökte verkligen göra bot och bättring men fick ändå klander för sin ”arbetarfientliga” musik. En följd av hans anpassning var att mycket av det friska i hans musik försvann, det glada upproret ersattes med tyngd, pompa och en stor portion konventionalism.

Hans Symfoni nr 5 i B-dur är ett mycket bra exempel på detta. Kompositionsteknskt rent vidunderlig, mästerlig i formen; fylld av melodiska figurer. Men trots allt detta förbaskat tråkig: upproret har försvunnit, ironierna är utslätade och känslorna verkar påklistrade.

Vid torsdagens konsert svarade Marc Soustrot och MSO för en mycket gedigen tolkning av denna mastodont på lerfötter, det är svårt att tänka sig att den kan göras mycket bättre. Utsökt klang, perfekt balans i stämmorna och med all den friskhet och elegans som Marc Soustrot kan uppbringa.

Men inte ens han kunde lyfta symfonin till elyseiska höjder.

Kvällens rubrik var ”Bernstein 100 år”. Detta firades tacknämligt nog med ett av hans mindre ofta spelade verk: Serenad för violin, harpa, slagverk och stråkar. Kompositionen är inspirerad av Platons dialog Symposion som skildrar ett samtal om kärleken och de fem satserna ger en bild av de deltagande filosoferna. (I direkt översättning från klassisk grekiska heter dialogen så och Platon heter Platon, inte det som skrivs i programbladet, som förmodligen stulit från någon anglosaxisk internetsida. Dessutom är dialogen inte rumsren i dagens neopuritanska samhälle.)

Bernsteins Serenad.. kan väl inte räknas till musikhistoriens större mästerverk, men den är frisk, medryckande och mycket lyssnansvärd. Dessutom innehåller den en sällsynt vacker och intressant violinstämma som framfördes med virtuos elegans och stor musikalitet av den tysk-ungerske violinisten Zsolt-Thiamér Visontay.

Musik av en annan amerikansk kompositör, Aaron Coplands Svit ut Appalacian Spring inledde konserten. Med mycket naturromantik och inslag av robust folklore blev det en mycket trevlig uppvärmning.

Musik om människans vidrighet

Malmö Symfoniorkester

Lunds studentsångare

Dirigent: Domingo Hindoyan

Solister: Göran Söllscher, gitarr; Taras Shtonda bas

Anna-Lena Laurin: Konsert för gitarr i version för stor stråkorkester; Dmitrij Sjostakovitj: Symfoni nr 13 i b-moll ”Babij jar”

Konsertsalen i Malmö Live 12 april

 

Vid Babij jar finns ingen minnessten.

Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen.”

Så börjar den ryske poeten Jevgenij Jevtusjenkos Babi jar, där han i diktens form skildrar nazisternas massaker på över 33 771 judar i ravinen Babij jar utanför Kiev. Detta poem blev utgångspunkt för Dmitrij Sjostakovitjs Symfoni nr 13 för basstämma, kör och orkester, skriven och uruppförd 1962. Sjostakovitj själv lät den gå in i raden av symfonier (han hann skriva 15 stycken) men musikvetarna tvistar om hur man ska klassificera verket. Koralsymfoni, symfonisk kantat eller orkestrerad sångcykel? I vart fall måste den betecknas som ett av hans mest politiska verk, en exposé över Sovjetunionen från Stalins öppet brutala diktatur till Chrustjovs mer försåtligt glättade förtryck – från den första satsens djupa sorg över vidrigheterna i Kiev till de fyra följande satsernas mer ironiska kommentarer till avgörande håndelser i mänsklighetens förfall

Verket fick ett mycket bra uppförande. Dirigenten Domingo Hindoyan utnyttjade den stora orkesterns klangmässiga och dynamiska kapacitet till fullo för att få fram kompositionens skiftande stämningar från tragedins stora sorg till det vardagliga tjattrets banaliteter. Och solisten Taras Shtonda svarade för en rent mästerlig insats med utsökt klang och mycket känslor i sin mörka bas.

Konserten inleddes med ett nutida verk: Anna-Lena Laurins Konsert för gitarr i version för stor stråkorkester, skriven 2015 för Göran Söllcher. Fyra satser med var sitt tema, kompostionstekniskt beundransvärd och intressant i demonstrationen av gitarrens klangfärger och uttrycksmöjligheter. Men inte ens Göran Söllscher med sin virtuosa teknik och stora musikalitet kunde lyfta verket – det blev en stunds trevligt lyssnande men inget som stannar i minnet.

Avtryck av Debussy

Malmö Operaorkester, Malmö Operakör

Dirigent: Maxime Pascal

Solister: Hanna Husahr, sopran; Emma Lyrén, alt; Fredrik Zetterström, baryton

Musik av Claude Debussy, Karol Szymanowski och Andrea Tarrodi

Malmö Opera den 11 april

Maxime Pascal svarade för en utomordentlig insats som dirigent i Benjamin Lazars uppsättning av Claude Debussys opera Pelléas och Mélisande på Malmö Opera för knappt två år sedan. I onsdags var han tillbaka framför operaorkestern med ett program främst med musik av Debussy men även av två tonsättare som inspirerats av honom, svenska Andrea Tarrodi och polacken Karol Szymanowski. Det blev en konsert väl värd att minnas.

Szymanowskis tonsättning från det sena 1920-talet av den latinska psalmen Stabat Mater är ett imponerande tonbygge där tonsättaren har fulländat en egen polyfonisk stil på gränsen mellan tonal och atonal, med tydliga spår av både impressionism och folkmusik.

Maxime Pascal ledde orkestern och kören i en noggrann tolkning, högstämt sakral och klangmässigt perfekt och de tre solisterna svararade för utomordentliga insatser: Hanna Husahrs varma sopran med mycket väl kontrollerat vibrato, Emma Lyréns plastiska stämma med full klang från djup alt till hög mezzo och Fredrik Zetterströms utsökta baryton med både känslor och kraft.

Maxime Pascal kan sin Debussy, det var otvivelaktigt vid uppförandet av Pelléas och Mélisande. Och nu visade han samma höga klass i den nästan söndertjatade ”Prélude à l’ après-midi d’un faune” och den mer intressanta ”Trois nocturnes”. Han lät de impressionstiska tonerna flöda men väjde inte för styrka och kraftiga betoningar.

Det var ett intressant grepp att lägga in nutida Andrea Tarrodis komposition ”Camelopardalis” i Debussy-blocket. Släktskapen var tydlig även om hon jobbar med delade stämmor, stråkglissandon och andra moderniteter. Elegant, fräscht och mycket hörvärt var det i vart fall,

Nödvändigt nyskapande

Foto: Søren Meisner.

STØV

opera med musik av Peter Kohlmetz Møller och libretto av Neill Cardinal Furio

Inscenering: Jesper Pedersen

Scenografi: Kristian Knudsen

Kostym: Lise Kitten och Line Bech

Ljus: Mikkel Jensen

Medverkande: Nina Sveistrup Clausen, sopran; Svend E Kristensen, dockhanterare och koncept

Gästspel av Sew Flunk Fury Wit på Skuespilhuset i Köpenhamn den 7 april

 

Det går inte att komma från en ödeläggelse av jorden, förr eller senare väntar den totala miljökatastrofen. Vad händer då med människorna? Förintelse, eller finns det ett liv efteråt?

Operan, eller snarare det musikdramatiska verket Støv får in hopp och skönhet i det post-apokalyptiska skräckscenariot. Det är en kort föreställning, en timme och en kvart, men den suger musten ur åskådaren, efteråt virvlar skallen av intryck – och frågor.

Det är nyskapande musikteater på ett sätt som åtminstone jag inte har sett tidigare: besättningen är liten: en väl skolad sopran, Nina Svelstrup Clausen, och en mestadels tyst skuggfigur, Svend E Kristensen, som hanterar fem dockor i fullstorlek. Musiken är egentligen ganska banal med blandning av klassisk romantisk opera, moderna ballader, spår av jazz, funk och en liten gnutta hip-hop. Även Neill Cardinal Furios libretto är banalt: sångtexter med meter och ordval som vore de hämtade ur en populär artists ”song book”, interfolierade med radiobudskap från myndigheterna där katastrofen torrt konstateras samtidigt som de uppmanar till lugn och besinning.

Men när dessa banaliteter får ackompanjera händelserna på scenen blir det en reaktion som slår hårt i medvetandet. Hopvikta lumphögar förvandlas till dockor i mänsklig storlek och i händerna på den enastående dockföraren (heter det så, på engelska är uttycket ”puppeteer”?) får liv och uttrycker vissa spår av glädje men mest sorg och förtvivlan och även hat: i en rent förskräcklig scen lynchas en docka med mörk hy och fridsamt förvånat ansiktsuttryck. Det är lätt för en erfaren åskådare att värja sig mot högbrynt avancerad estetik men mot äkta banalitet och äkta mänskliga känslor står man sig slätt. Lika verkningsfull är avsaknaden av hurtiga utrop av miljötänkande och av moraliserande maningar; budskapet bärs fram av verket i sig, musiken, texterna, handlingen på scenen: så här djävligt är det och så här djävligt blir det. Du kan inte göra något åt det.

Støv är ett verk av gruppen Sew Flunk Fury Wit. Den skapades 2013 av Svend E Kristensen och arbetar kollektivt med en ny typ av musikdramatik. För att citera dem själva: ”Gennem en hybrid af scenekunstneriske former udfordres de vante genrer og aktuelle emner bliver taget op til en stærk visuel og poetisk bearbejdning.” Stora ord och höga löften men en uppsättning som Støv visar att de uppfyller sina egna krav.

Och en sådan här uppsättning ställer också frågan: Är inte det här den form av nyskapande som kan föra operakonsten vidare? I dag matas vi i operapubliken med mängder av mer eller mindre lyckade försök till omstöpningar av gamla verk. Ibland kan det vara nöjsamt, ibland tankeväckande men trots allt, det är verk skapade långt före vår födelse och ofta baserade på ännu äldre tankegods. En Pucciniopera blir inte modern bara för att man klär ut huvudrollsinnehavarna i jeans och t-shirt och låter hjälten köra motorcykel. I bästa fall kan en neutral scenografi och dito kostym destillera de eviga tankar och frågeställningar som finns i de verk som motstått gnagandet av tidens tand men det är tveksamt om de för musikdramatiken framåt.

Jag säger inte att Sew Flunk Fury Wit sitter inne med nyckeln till ett allmängiltigt recept. Men gruppen visar på en väg till nyskapande, förhoppningsvis en av många. Men det krävs fler sådana nytänkare och framför allt fler institutioner, både offentliga och privata som vågar ge plats för dem. Annars blir det svårt för operakonsten att tvätta bort stämpeln av museal mossighet.

Den här recensionen var publicerad på Skånska Dabladets kultursida den 10 april

 

Varken revolution eller reformation

Så har då Malmö Operas nya chef Michael Bojesen presenterat sitt program för spelåret 2018-2019, det första som bär hans signum eftersom Bengt Hall, hans företrädare, stod bakom innevarande säsong. De som väntat en revolution efter maktskiftet blir nog ganska besvikna, det mesta rullar på i samma hjulspår som tidigare: en musikal på hösten och en på våren, två säkra operakort, en trevlig saga i juletid, en känd opera i kondenserad turnéversion. En gedigen och föga överraskande stomme som sedan byggs på med några mer spännande evenemang. Och så Operaverkstan som som vanligt kittlar ens nyfikenhet med ett par udda uppsättningar.

Ingen revolution, knappt en reformation. Men Malmö Opera är offentligt finansierad och offentligt styrd och ekonomin spelar en nyckelroll tätt knuten till kravet på en publikdragande repertoar. Sedan kommer allt det där med konstnärlig höjd, nyskapande, speglande av tidens strömningar och andra honnörsord. Då finns det inte möjligheter för teaterchefen att vara omstörtande. Michael Bojesen har förmodligen gjort det bästa möjliga av situationen, sedan kan man väl ha synpunkter på spelårets utbud.

Säsongen börjar i slutet av augusti med det som förmodligen kommer att bli årets kassako – Kasper Holtens uppsättning av West Side Story. Här har man inte sparat på resurserna: stor ensemble, scenografi av Steffen Aarfing och mycket annat. Den sista föreställningen är planerad till 16 december.

Först 17 november är det premiär för höstens stora operauppsättning: La Traviata av Verdi med en världssopran, franska Patricia Petibon som Violetta. Oliver Py regisserar och på dirigentpulten står Rafael Payare. Spelårets andra stora opera, Wagners Den flygande holländaren har premiär 2 februari. Steven Sloane dirigerar, Lotte de Beer står för regin och stjärnskottet Cornelia Beskow sjunger Sentas roll.

Både La Traviata och Holländaren är säkra kort, älskade av publiken men på gränsen till sönderspelade. Om man nu ska spela Verdi (vilket kan ifrågastättas eftersom Rigoletto just nu går för fullt) finns det andra verk och varför just Holländaren, varken Lohengrin och Tannhäuser har uppförts i Malmö under överskådlig tid. Eller är #metoo som kastar sin skugga över repertoarvalet? Båda operorna handlar ju om kvinnor som offrar sina liv för egocentriska manliga fähundar.

Om en annan sorts manlig despot, reformatorn Martin Luther, handlar vårens andra helaftonsopera, ett uruppförande av ”Schlagt sie tot!” av Bo Holten med libretto av Eva Sommestad Holten. Peter Oskarsson står för regin och Patrik Ringborg för den musikaliska ledningen. Enligt förhandsinformationen handlar verket mer om Luther som människa än hans teologiska förkunnelse. Sedan ”Gesualdo – shadows” från 2014 har Bo Holten inte publicerat någon opera, så det här upppförandet kan bli mycket intressant.

Och till jul tar man upp Benjamin Staerns lilla pårla Snödrottningen, något att verkligen se fram emot.

Två föreställningar i maj av Händels opera ”Il Trifonio del Tempo e del Disinganno” väcker också nyfikenheten. Det är ett samarbete med Det Kongelige i Köpenhamn. Concerto Copenhagen spelar under ledning av ”barockens Stevie Wonder” Lars Ulrik Mortensen (uttrycket är lånat från Kasper Holten) och Ted Huffman står för regin.

Operaverkstan fortsätter med den här vårens lyckokast, Var är du Proserpin? och bjuder på två nyproduktioner: Förvandlingar i helvetet av den franska kompositören Isabelle Aboulker. Den ges under några dagar på Sommarscen Malmö. Och i slutet av mars 2019 kommer Komedi på en bro med musik av Bohuslav Martinu, en enaktare efter en pjäs av Václav Kliment Klicpera.

Säsongens turnéopera är en kondenserad version av Bizets Carmen.

Förutom West Side Story bjuder spelåret på två andra musikaler: Roald Dahls Matilda – the Musical och en nyskrivet verk, En alldeles särskild dag, med musik av P O Nilsson och text av Bim Wikström. Stycket bygger på en film av Ettore Scola och är ett samarbete med Helsingborgs stadsteater.

Michael Bojesen inledde sin presentation i torsdags med att leda de församlade i uppiggande allsång. Därefter presenterade han Malmö Operas nya policydokument som ingående  tar upp det mesta av dagens sanningar från ökad jämlikhet till minskat matsvinn.

 

Rigoletto goes #metoo

Alexey Tatarintsev som Hertigen, omgiven av sina hejdukar,Malmö Operakörs herrar
Foto: Malin Arnesson

Regissörer brukar ha en avsikt med sina uppsättningar. Efter ridåfallet vid premiären av Kasper Holtens uppsättning av Verdis Rigoletto på Malmö Opera var jag en aning brydd: vad ville han säga? Det var Rigoletto rakt upp och ner, inga nya vinklar, inga undertoner. Varför, varför?

Sedan, efter att ha läst hans lilla essä i programmet rätades en del av frågetecknen ut. Kasper Holten vill få in Rigoletto under #metoo-paraplyet; visa att förtryck av kvinnor och manliga förtryckande fähundar inte är något nytt påfund utan har funnits under alla tider. I och för sig lovvärt men det blir lite av Hasseåtages sketch: ”Det var det jävligaste, det hade jag inte en aaaning om”.

Samtidigt ställer han frågan om det är rätt att sceniskt gestalta övergreppen och placera en prostituerad på scenen. Hans egna svar är att Verdis musik är fylld av en medmänsklighet som ”förhoppningsvis tar oss från ren underhållning till konstens universum och konsten får aldrig värja sig från att skildra den mänskliga existensens mörkaste aspekter.” Vackra ord, men det behövs inte en fulländad estetik för att belysa allsköns mänskliga vidrigheter, däremot kan estetiken hjälpa den svagsynte att få i sig den beska medicinen – och där finns de sköna konsternas berättigande.

Vladislav Sulimsky som Rigoletto
Foto: Malin Arnesson.

Verdi sätter i sin opera fokus på Rigoletto, vanskaplingen, den utstötte vars existens är helt beroende av hertigens gunst. Med hjälp av denna kan han håna och fördöma de andra hertigens rövslickare, och till och med råda över deras liv och död men utan hertigen är han ingenting; det är en maktstruktur som finns idag och har funnits i alla tider. Förutom detta beroende och vanskaplighet har Rigoletto ännu en svag punkt: dottern Gilda som han med alla medel försöker skydda från sin vedervärdiga verklighet.

Kasper Holten har befriat Rigoletto från hans kroppsliga handikapp men ökat på hans andliga, han är hård, hämndgirig och totalt okänslig, dottern har blivit en ägodel, faderskärleken ett mentalt, nästan incestuöst maktmissbruk. Man kan inte tycka synd om Rigoletto, han har själv bäddat för det fasansfulla slutet. Vladim Sulimskys gestaltning av figuren är utsökt med fint nyansrikt skådespeleri och en mycket klangrik och välbehandlad baryton. I den stora dramatiska arian i början av andra akten (den som börjar ”La rà, La rà) målar han upp ett känsloregister från vrede till rädsla och förtvivlan. Det är operakonst på dess högsta nivå.

I linje både med Verdis original och Kasper Holtens intentioner blir Gilda det verkliga offret. Förtryckt och undangömd av fadern, först känslomässigt förförd och sedan skändad av fursten blir hon ett offer för sina egna känslor och ger sitt liv för sin kärlek. Verdi ger en ganska blek skildring av henne, Holten låter henne ta mer plats. Bianca Toggnochis rolltolkning får fram människan, den troskyldiga unga flickan som låter förälskelsens känslostorm ta makten över sig, allt skildrat med en intensiv hög, nästan gränslös sopran med underbart klar klang.

Kasper Holten har tonat ner Hertigen av Mantua och gjort honom till en tanklös libertin. Man måste ifrågasätta den vinkeln. Herigen är mer komplicerad än så, det är en kraftmänniska, en äkta förtryckare som anser det som en dygd att gå över lik för att få igenom sin vilja. Alexey Tatarintsev lånar sin briljanta tenor mer till en förvuxen snorvalp som man helst vill slå på käften, än en fruktad despot. Det blir ett tankepussel som inte riktigt går ihop.

Henning von Schulman låter sin eleganta bas skildra Sparafucile som en yrkesmördare, knuten till Murder inc. Ramona Zaharia skapar en mycket välsjungen och sceniskt perfekt Maddalena, hans prostituerade syster. Även övriga solister bjuder på mycket fina prestationer både sceniskt och sångligt.

Verdis operor handlar om människor med alla deras känslor och svagheter. Man kan placera dem i vilken tidsepok som helst, även i den obestämda nutid som Kasper Holten använder. Maja Ravns scenografi som låter hela operan utspela sig i en stor spiraltrappa som ger plats i överplan för det glänsande hertigpalatset och dess fester och i underplan för Rigolettos och Gildas enkla boning. En spännande lösning som accentueras av både glittrande och suggestiv ljussättning.

Så visst kan man säga att Kasper Holten har fått med en del av #metoo-problematiken. Men den blir bara en liten del i Verdis tankebygge kring förtryckarens förtryckare och det stora eviga spelet om maktens fördärv.

 

RIGOLETTO

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Francesco Maria Piave efter Victor Hugo

Dirigent: Karen Kamensek

Regi: Kasper Holten

Scenografi och kostym: Maja Ravn

Ljus: Åsa Frankenberg

Koreografi: Signe Fabricius

Solister: Vladislav Sulimsky, Bianca Tognocchi, Alexey Tatarintsev, Henning von Schulman, Ramona Zaharia med flera

Statister

Malmö Operaorkester, Malmö Operakör

Premiär 24 mars på Malmö Opera

Denna recension var publicerad i  Skånska Dagbladet 25 mars

En vidunderlig opera

Foto: Camilla Winther

THE EXTERMINATING ANGEL

opera av Thomas Adès med libretto av Tom Cairns efter Luis Buñuels film

Dirigent: Robert Houssart

Regi: Tom Cairns

Scenografi och kostym: Hildegard Bechtler

Ljus: Tim Delling

Video: Tal Yarden

Koreografi: Jonathan Lunn

Solister: Gert Henning-Jensen, Sinéad Mulhern, Kerstin Avemo, Hanne Fischer, Simon Duus, Randi Stene, Sten Byriel med flera

Dansare, statister, fårherdar

Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor

Premiär 23 mars på Operaens Store Scene

Thomas Adés opera The Exterminating Angel är en scenisk fullträff, ett musikaliskt storverk och en totalupplevelse som går utöver det mesta. Jag lämnade Operaen på Holmen i fredags kväll fylld av intryck; intryck som jag trodde skulle sorteras över natten men som visar sig behöva åtskilligt mer tid att få ordning på.

Handlingen följer Buñuels film från det tidiga 1960-talet: en middag efter en operaföreställning för ett fashionabelt sällskap där allt går åt helvete – tjänstefolket rymmer och både värdfolk och gäster upptäcker att de av någon anledning inte kan lämna rummet. Det uppstår en absurd kris, värdparet överöser sina gäster med oändliga hälsningsfraser och gästerna svarar långsträckta ordtirader alltmedan orkestern kompletterar med egna eruptioner. Anarkin fulländas efterhand, absurditeterna blir allt värre och tonläget pendlar mellan rå, ställvis rent vulgär, slapstick och djup tragedi. Efterhand tilltar förfallet, de eleganta människorna blir vrak som sprider odörer. Jag kommer osökt att tänka på Martin Ljungs monolog Att vara rolig: ”Blandar man komedi och tragedi, då blir det buskis”. Och visst tangerar de första akterna ibland buskisens utkanter: det blir för mycket, tragedin blir en komedi i sig.

I tredje akten återställs ordningen med hjälp av kärleken i dess olika skepnader: Agape i form av en katolsk pater med skophatt och allt, Eros med det älskande paret i kysk klärobskyr och Filia, vänskapen, som binder sällskapet samman mot omvärldens hyenementalitet.

Om handlingen är svår att greppa är det ett intet mot Adès musik. Visst är den eklektisk – det finns tydliga hänvisningar till hur mycket som helst: tidig sakral musik, Johann Strauss valser, bitar av Wagner och parafraser på det tidiga 1900-talets olika uttryck. Men Adès använder inte byggstenarna osjälvständigt, han formar ett alldeles eget tonspråk där orkestern ställvis ackompanjerar händelserna på scenen, ställvis bildar en kontrapunktisk motsats. Till detta lägger han uppemot tjugo soliststämmor, alla med en egen karaktär plus en mångstämmig kör. Det är ett mäktigt bygge med kraft och skönhet som ställer stora krav på åhöraren men som också ger mångfalt tillbaka.

Scenografin är minimal: en träbåge som avgränsar vardagsrum, en mystisk byggnad vid sidan av. Desto mer avancerat är ljuset med tillhörande videoprojektioner och andra effekter. Rök och skuggor bildar fantastiska skrämmande figurer. Verkligheten blir fantasi, fantasin blir verklighet.

Och solisternas prestationer är genomgående utsökta, från de högsta koloratursopranerna ner till de mörkaste basarna och samtliga har perfekt kontroll på sina stämmor. The Exterminating Angel är en ensemblernas opera; inga arior eller andra solon att fästa uppmärksamheten på, därför är det omöjligt för en förstagångsåhörare att emfasera enskilda solister.

New York Times recensent Anthony Tomassini skrev efter premären på Met i New York: ”Om ni bara ska se en operaföreställning i år, låt det blir The Exterminating Angel.” Jag är beredd att hålla med honom.

Och så en särskild eloge till Cornello, Ronaldo och Escamillo, föreställningens tre får. Det var mycket trevligt att se dem, men vad hade de där att göra?

Foto: Camilla Winther

Soustrot fick en pärla att glänsa

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Marc Soustrot

Solist: Radek Baboràk, horn

Musik av Richard Strauss och Henri Dutilleux

Konsertsalen, Malmö Live den 22 mars

I många år – han har varit här länge nu – har MSO:s chefdirigent Marc Soustrot låtit Malmöpubliken lära känna mycket i den sentida franska musiken, en mycket tacknämlig utökning av den traditionella orkesterrepertoaren. I torsdags var det dags för Henri Dutilleux Symfoni nr 1, skriven 1950-1951.

Jag måste erkänna att för mig har Henri Dutilleux varit en ganska okänd storhet, det enda jag kunde nämna på rak arm var hans cellokonsert ”Tout un monde lointain”, som finns i en berömd inspelning med Mstislav Rostropovitj och Orchestre de Paris. Inför den här konserten försökte jag fräscha upp mina kunskaper och hittade en inspelning av Första symfonin med en amerikansk orkester. Den imponerade inte alls, det omedelbara intrycket blev närmast konturlös salongsmusik. Och så mötte jag Marc Soustrots tolkning; efter bara en kort stund in i första satsen var det dags att revidera intrycken. Det var musik som gjorde stora intryck: första satsens formfulländade passagaglia, andra satsens scherzo med tydliga influennser av Dukas, tredjesatses intrikata inmezzo och den utdöende sistasatsen. Soustrot fångade allt i ett brett spektrum med alla nyanser.

Före paus var Radek Baboràk solist i Richard Strauss Hornkonsert nr 2. Elegant instrumentbehandling och säker musikalisk känsla där han fick fram verkets romantiska karaktär spetsat med en gnutta klassicism.

Richard Strauss fick också inleda konserten med orkestersviten av Rosenkavaljeren. Underhållande men inte speciellt givande. När konserten ges en andra gång på lördag eftermeddag är finns detta nummer inte med vilket antagligen höjer helhetsintrycket.

Inte särskilt lyckat

Operaakademiet på Takkelloftet i Operaen

ALCINA

opera av Georg Friedrich Händel med libretto efter Ludovico Ariostos Orlando furioso

Dirigent: Casper Schreiber

Regi: Ebbe Knudsen

Scenografi: Mikkel Opstrup, Finn Andersen, Hans Perthou, Jørgen Jørgensen

Ljus: Erik Jensen

Kostym: Bo Høgh Hansen, Anne Auker

Solister: Clara Cecilie Thomsen, Julia Ojansivu, Fanny Kempe, Cassandra Lemoine, Mia Bergström, Joakim Larsson, Johan Olsson

Orkester: Ensemble Storstrøm

Premiär: 19 mars

Som tidigare sätter det danska Operaakademiet upp en offentlig föreställning som examensarbete för sina studenter. Det brukar vara fråga om mycket välgjorda uppsättningar både sceniskt och musikaliskt och dessutom ge ett nyfiket auditorium tillfälle att försöka vaska fram blivande operastjärnor. I år har man gett sig på en verklig klassiker, Händels Alcina. Tyvärr verkar det som om man tagit sig vatten över huvudet, premiären fläckades av alltför många missar för att det skulle vara värt att ödsla tid och krafter på att ta sig till Takkelloftet.

Ingen skugga över solisterna, det var den vanliga blandningen av bra kunskap, stora ambitioner och i flera fall verklig talang. Men uppsättningen i sig lämnade en hel del övrigt att önska.

Som orkester hade man engagerat Ensemble Storstrøm, en oktett som antagligen har många förtjänster, men uppenbarligen är barockmusik, enkannerligen Händel, inte dess likör. Någon barockklang blev det inte fråga om, stråket var alldeles för skarpt, blåset för inexakt och continuot spelades på en modern flygel, som dessutom trakterades med ganska yvig pedal. Mindre tidstroget kan det knappast bli.

Detsamma gäller kostymerna – mestadels lyste tidstrogenheten med sin frånvaro, det verkade mer som om man härjat fritt i kostymförrådet och blandat friskt. Onekligen blev det mer studentspex än kostymteater, även om djurfigurerna var riktigt söta. Och personregin var stundtals ganska grovhuggen, inga sirliga gester utan mer pang på rödbetan.

Och solistprestationerna då – fanns där några blivande stjärnor? Svårt att säga, men skulle jag välja några skulle det vara Cassandra Lemoine, som gestaltade Oberto och Mia Bergström (Bradamante). Även Johan Olssons Oronte hade tydliga förtjänster liksom Julia Ojansivu i rollen som Morgana.

Töntar i operavärlden

Högädla ädlingar, nattsvarta skurkar, påhittiga pager och kammarjungfrur, lättfotade flickor och ärbara kvinnor… typgalleriet är omfattande i operans värld. Men så finns de där: töntarna, geléknuttarna, de som är som folk är mest: ganska principlösa, rädda om det egna skinnet och med sitt eget bästa för ögonen. I grunden inte alltid elaka men med sin egoism ställer de ofta till elände, till och med ond, bråd död, för andra.

Det verkar som om de är mer frekventa i operan än i andra konstarter. Och de behövs, de bildar en nödvändig konstrast till övermänniskorna och ger oss vanliga töntar i publiken en skrattspegel så att vi kan känna oss lite duktigare.

Randall Bills som Don Ottavio på Seattle-operan

Min favorittönt är don Ottavio i Mozarts Don Giovanni. Hans käresta donna Anna har fått en herdestund – frivillig eller påtvingad – med don Giovanni avbruten av faderns, Kommendörens, plötsliga uppdykande vilket utmynnar i att denne blir nerstucken av den lede förföraren. Och vad gör don Ottavio? I stället för att handfast jaga förövaren eller försöka förbinda offret betygar han smäktande donna Anna sin kärlek. Och detta fortsätter han med genom flera scener; hans känslor är viktigare än Annas lidande. Inte mycket att hålla i hand när åskan går. I kostymuppsättningar brukar don Ottavio framställas som en extraordinär snobb, i moderniseringar får han oftast med en kvasiintellektuell look. Och hans arior är kanske de mest tonsköna i operan, där har Mozart inte sparat på lyrik och sötma.

Vackra arior har också Wagner försett Erik med i Den Flygande Holländaren. Men någon dådkraft besitter han inte precis: han rusar iväg när han begriper att Senta är fascinerad av Holländaren och senare gnäller han högljutt att han har blivit övergiven, något som leder till det dramatiska slutet med Holländarens avfärd och Sentas död.

Till geléknuttarnas skara kan man också räkna in Sharpeless i Puccinis Madama Butterfly, baron Duphol i Verdis La Traviata och Eisenstein i Johann Strauss Läderlappen – i sig oförargliga figurer som hukar inför den obehagliga verkligheten.

Ambrogio Maestri som Dulcamara i Donizettis Kärleksdrycken

När man breddar urvalet till medvetna töntar blir antalet än större exempelvis Sixtus Beckmesser i Wagners Mästersångarna med sin skolmästaraktiga visdom och skraltiga sångförmåga som försöker sätta käppar i hjulet för Walter von Stoltzing och själv ramlar i fällan. Eller baron von Ochs i Richard Strauss Rosenkavaljeren: skrytsam, gapig och fixerad vid att jaga fruntimmer; efter ett så gott som oändligt antal förvecklingar tvingas han inse att den unga vackra Sophie inte är något för honom.

Och så de riktiga buffafigurerna: vanligtvis basar, ofta med många extrakilon, alltid överdrivna och begivna på starka drycker. Dulcamara i Donizettis Kärleksdrycken, en skojare av stora mått med en rent otrolig svada; Rossinis don Magnifico i La Cenetorola, skrävlare och lögnhals; samme Rossinis don Pomponio i La Gazetta, även han en fadersfigur med tvivelaktiga ambitioner och den störste av dem alla: sir John Falstaff i Verdis Falstaff.

I en klass för sig får man sätta de riktiga skitstövlarna som tanklöst eller medvetet går över lik för att få som de vill: Scarpia i Tosca, Pinkerton i Madama Butterfly och gamle Germont i La Traviata är givna kandidater. Och naturligtvis det verkliga fullblodsäcklet: Gregor Mittenhofer i Hans Werner Henzes opera Elegie für junge Liebende. En ”själfull” författare som låter ett ungt par gå under i en snöstorm i Alperna bara för att han ska få inspiration till ett nytt poem. (Operan har mig veterligen inte uppförts i Sverige men den finns i sin helhet på Youtube; ett bra sätt att skaffa sig ett nytt hatobjekt.)

 

×