Lyckad La bohème på Hedeland

Hamida Kristoffersen som Mimi och Adam Frandsen som Rodolfo. Två utomordentliga sångare.

LA BOHÈME

opera av Giacomo Puccini med libretto av Giuseppe Giacosa och Luigi Illica efter Henri Murgers ”Scènes de la vie de bohème”

Dirigent: Henrik Schaefer

Regi och scenografi: Lars Rudolfsson

Kostym: Kerstin Vitali Rudolfsson

Ljus: Linus Fellbom

Ljud: Claus Pedersen

Solister: Adam Frandsen, Hamida Kristoffersen, Jakob Vad, Aleksander Nohr, Andreas Franzén, Elisabeth Meyer, Jacob Bloch Jespersen, Lars Køhler, Johan Gudman

Collegium Musicum

Kör med medlemmar ur Lille Muko, Roskilde Domkirkes Drengekor, Roskilde Garden

Premiär på Opera Hedeland 11 augusti

Den stora arenan på Opera Hedeland täckt med konstgjord skarsnö, till det en osande kamin och några möbler som flyttas omkring – det är hela scenografin i Puccinis La bohème på årets uppsättning på Hedeland. Det låter kargt och knalt men Lars Rudolfsson som står för både regi och scenografi lyckas med konststycket att få fram både det slutna rummets täta scener och torgets myllrande folkliv. Det är rasande skickligt att bara med ljus och personregi få fram så effektiva scenbilder; att sedan den stora snöytan ger en illusion av kyla som känns upp på publikplats blir också ett extra plus.

Så sceniskt är uppsättningen utmärkt men detta överträffas med råge av de musikaliska kvaliteterna: En orkester, Collegium Musicum, med utsökt klang och precision, under ledning dirigenten Henrik Schaefer som till fullo utnyttjar dessa fördelar och dessutom håller hela föreställningen i ett lagom friskt tempo. Till det en välljudande kör med bra aktion.

Men det är solisterna som ger den verkliga guldkanten; den som engagerat ett så helgjutet sångarlag är värd allt beröm. Först och främst Adam Frandsen som Rodolfo och Hamida Kristoffersen som Mimi. Han en tenor med både kraft och nordiskt ljus i stämman, mitt uppe en i en raketkarriär. Hon en lyrisk sopran från det nordligaste Norge, nu engagerad vid operan i Zürich. Hennes röst är bärig och intensiv med rent otrolig lyster. Båda med avspänt och verklighetstroget agerande.

Elisabeth Meyer som Musetta

Från Zürichoperan kommer också Elisabeth Meyer som sjunger Musettas roll. Hennes röst är klar och disktinkt med visst bett och hon ger figuren en perfekt gestaltning med livlighet och lätt touche av slampa.

Aleksander Nohr, Jakob Vad och Andreas Franzen ger liv åt de tre bohemerna Marcello, Schaunard och Colline med hög klass i både sång och agerande. Ett extra plus till Andreas Franzéns eleganta framförande av Collines sång till sin rock.

La bohème blev Puccinis första stora succé. Mer än andra operor av Puccini har den ett starkt samband mellan text och musik och kanske är det därför den har behållit sin popularitet allt sedan urpremiären 1896. Den är lyrisk, gripande och sentimental – men det går inte att förflytta handlingen i tiden eller applicera den på moderna företeelser. Lars Rudolfsson har inte heller gjort några sådana försök i sin uppsättning, han låter den bli en saga från förr om evig kärlek och ond död och förmodligen är det så man ska handskas med La bohème.

Så årets uppsättning blev en i raden av Opera Hedelands lyckokast. Och att man år efter år lyckas så bra måste bero på den medvetna satsningen på kvalitet. För egentligen är Opera Hedeland trots den vackra naturen runt omkring ingen idealisk plats att spela opera på. Tvånget att använda mikrofoner och förstärkare försämrar otvivelaktigt ljudet och gör det en aning burkigt trots avancerad och välskött ljudanläggning. Men publiken strömmar till trots att det är det bökigt att ta sig dit och särskilt därifrån, sittplatserna inte speciellt komfortabla och risken alltid finns att dränkas i en regnskur.

Konstgjord snö täcker hela Hedelands arena

Hitlers favoritopera med judisk regissör

I Haus Wahnfried. På flygeln Daniel Behle som David.

Bayreuther Festspiele

MÄSTERSÅNGARNA I NÜRNBERG

opera av Richard Wagner

Regi: Barrie Kosky

Dirigent: Philippe Jordan

Scenografi: Rebecca Ringst

Kostym: Klaus Bruns

Solister: Michael Volle, Günther Groissböck, Johannes Martin Kränzle, Klaus Florian Vogt, Anne Schwanewilms, Wiebke Lehmkuhl med flera

Festspelsorkestern, Festspelskören; kormästare: Eberhard Friedrich

Premiär 25 juli; sedd föreställning 31 juli

Året var 1861. Richard Wagner var mitt upp i arbetet med den väldiga Nibelungens ring. Han antecknade i sin dagbok: ”Jag skall skriva en populär komisk opera”. Han tänkte sig skriva en enaktare, rolig att se och lätt att uppföra. Men det visade sig att Wagner sin vana trogen inte kunde sätta punkt. Vid premiären 1868 av Mästersångarna i Nürnberg fick publiken uppleva den längsta opera som någonsin hade skrivits dittills: fyra och en halv timmars effektiv uppförandetid – plus pauser. 1888 blev det första uppförandet i Festpielhaus i Bayreuth.

Günther Groissböck som Veit Pogner omgiven av andra Nürnbergborgare.

Mästersångarna har fram till nu varit en familjeangelägenhet i Bayreuth. Tolv insceneringar, samtliga signerade av medlemmar av familjen Wagner har det blivit, den senaste av Katharina Wagner. Men i år sätts den upp av Barrie Kosky, chefregissör för Komische Oper i Berlin – och jude.

Trots det yviga formatet är Mästersångarna i Nürnberg kanske den mest omtyckta av Wagners operor även bland nazikoryféerna, den sägs ha varit Hitlers favoritopera. Den handlar om vanliga människor i vanlig miljö, inga övernaturligheter, ingen ond bråd död, inga gudar eller sagohjältar. Till det yttre en enkel och mänsklig kärlekshistoria, med mycket humor och fylld av sång.

Men som i alla de andra operorna har Richard Wagner blandat in både spår av sig själv och av sina idéer i verket. ”Hur mycket Richard finns i Mästersångarna?” frågar teatergurun Ulrich Lenz i en essä i programmet. Och så radar han upp Wagners många sidor: konstnären-kompositören, teaterimpressarion, antisemiten, politikern och den äkta skitstöveln.

Det är detta som Barrie Kosky tar fasta på i sin uppsättning. Han låter Richard Wagner i sina många skepnader bli något av en sido-huvudperson i Mästersångarna. Första akten utspelas i Haus Wahnfried, Wagners hem. Det formligen kryllar av Wagnergestalter men även andra dåtida profiler, och mitt i detta operans riktiga medeltida huvudpersoner; i andra akten dominerar originalhandlingen i en neutral trädgårdsmiljö. I sista akten är handlingen förlagd till platsen för krigsförbrytarrättegångarna i Nürnberg efter andra världskriget. Det låter en aning rörigt men det skapar en intressant spänning.

Johannes Martin Kränzle som Sixtus Beckmesser och Michael Volle som Hans Sachs

Barrie Kosky fokuserar också på Wagners antisemitism i gestaltningen av Sixtus Beckmesser. Det har diskuterats om Beckmesser är en judekarikatyr. Det finns inte något som motsäger detta, eller rättare sagt figuren får drag av allt det som Wagner hatade: fransmän, italienare, kritiker, judar. Speciellt avskydde Wagner assimilerade judar: de såg ut som vem som helst men de förgiftade den tyska kulturen och han jämförde musik av judiska kompositörer med att deklamera Goethe på jiddisch. (I de senare uppsättningarna av Wagnerfamiljen har dessa drag tonats ner, Katharina Wagner gjorde Beckmesser mer till en självupptagen, busig gosse.)

Under Tysklands bruna tid hyllades Wagners antisemitism. Men hur kunde de bildade kretsarna under mellankrigstiden tigande samtycka till de nazistiska åsikterna? Det diskuterades vid ett seminarium med historiker, filosofer och teatervetare i samband med årets festspel. Det var en stor samstämmighet att de flesta inte såg eller inte ville se nazismens diaboliska sida, det ansågs bara värdefullt att värna om det tyska och ta avstånd från utländskt inflytande.

Just genom att Barrie Kosky tar det greppet blir Mästersångarna mycket mer än en söt och underhållande berättelse i intressant historisk miljö, en miljö som även den har många sidor: en intressant medeltidsstad men också plats för nazisternas årliga partidagar.

Konstnärligt är Barrie Koskys uppsättning enastående: perfekt scenografi och dito kostymer, effektiv ljussättning och välfungerande personregi. Solisternas prestationer är genomgående av högsta klass: Michael Volle gör en rent underbar Hans Sachs och Günther Groissböcks välmodulerade bas ger tyngd åt Veit Pogner. Klaus Florian Vogt som Walther von Stoltzing firade triumfer med sin ljusa och fylliga tenor redan i Katharina Wagners uppsättning men har nu tagit ännu ett steg närmare fulländningen och Anne Schwanewilms formar med sin lyriska sopran ett utsökt porträtt av Eva. Philippe Jordan musikaliska ledning är absolut föredömlig.

Finalen får en nästan att tappa andan: på en jättestor vagn rullar kören med sina två hundra sångare och lika stor orkester av figuranter in på scenen. Det blir en hyllning till musiken och till konstnären och kompositören Richard Wagner.

 

Den magnifika slutscenen i Mästersångarna. Hans Sachs (Michael Volle) framför kör och orkester.

Castorfs Ring blev inte bättre

Vid Festspelen i Bayreuth uppförs samma uppsättningar flera år i rad. Det är meningen att regissörerna ska se över sina insceneringar, förändra och förhoppningsvis förbättra dem efter hand. Dessutom brukar besättningarna ändras och dirigenterna skiftar. Det kan därför vara mycket intressant att se samma uppsättning flera gånger.

I år är svanesång för Frank Castorfs uppsättning av de fyra operorna i Nibelungens Ring. Det blev ett ramaskri från både publik och kritiker vid premiären 2013 och följande år blev det inte bättre. Frank Castorf vägrade att revidera uppsättningen och har istadigt fortsatt på denna väg. Det gick rykten förra året om att någon regiassistent hade gått in och styrt upp det hela och därför beslöt jag mig för att se allt en gång till. Och visst hade det skett vissa förändringar, dock mest i besättningen. Så det var bara att än en gång reta sig på Castorfs naiva och ibland rent fåniga inscenering och Aleksandar Denics fula och dysfunktionella scenografi – han använder vridscen och fyller hela det tillgängliga utrymmet med bråte; solisterna får ett mycket begränsat utrymme och ljudet försvinner. Det hela kompletteras med videoprojektioner som ibland är onödiga, ibland obegripliga och genomgående av urusel teknisk kvalitet.

Scenografen Aleksandar Denic har fyllt hela scenen med bråte – första akten i Valkyrian.

De första åren var det Kirill Petrenko som stod för den musikaliska ledningen, i år är det Marek Janowski. Det går inte med bästa vilja i världen att påstå att det är en förbättring. Petrenko höll föreställningen i ett järngrepp, kunde ibland lägga på en aning för mycket sötma men var hundraprocentigt exakt. Janowski är rent traditionalistisk, drar ner tempot och blir ställvis nästan tråkig.

I Valkyrian, den andra operan i Ringen, sjunger den svenske barytonen John Lundgren Wotan med fint agerande och perfekt röst. Man undrar varför han inte vara en genomgående Wotan-Vandraren. Nu sjungs rollen i Rhenguldet av Ian Paterson och i Siegfried av Thomas L Mayer. Mycket duktiga sångare de också men jag skulle nog vilja sätta John Lundgrens tolkning snäppet högre.

I år är det andra året för Uwe Eric Laufenbergs cyniska inscenering av Parsifal, en uppsättning där Graalsriddarna framställs som egoistiska skrymtare, den onde Klingsor som ett slags orientalisk despot och Parsifal som en medeltida Stålmannen. Men musikaliskt är den mycket fin, speciellt Hartmut Haenchens utsökta behandling av orkestersatsen.

Och Katharina Wagners uppsättning av Tristan och Isolde går in på sitt tredje år, sceniskt spretig med ganska svulstig dramatik. Stephen Gould gör en sceniskt och sångligt perfekt Tristan medan Petra Lang inte riktigt orkar med som Isolde. Det blir dirigenten Christian Thielemann som räddar föreställningen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Opera med extra allt

Ett besök på Glyndebourne är förmodigen det elegantaste sättet att övervara en operaföreställning, alla andra festspel och festivaler till trots.

Mitt i en lantlig idyll med lövskogar, fält och ängar, ungefär en timmes färd från London, ligger Glyndebourne, ett ”Manor House” med månghundraårig historia som sedan 1934 är säte för en årlig operafestival.

Men ett besök på Glyndebourne är inte bara att stövla in och titta på opera. Picknick i parken, medhavd eller inköpt, eller High Tea före föreställningen är ett måste och gärna en middag i den extralånga pausen. Dessutom är det strikt dresscode: smoking på karlarna och finklänning på damerna.

De flesta kommer nog inte hit för att njuta av den vackra naturen och de fina konstverken eller för att visa upp gåbortskläderna. Föreställningarna på Glyndebourne är på toppnivå och många är de operastjärnor som här har gjort sitt avstamp mot de elyseiska höjderna. Regissörer och dirigenter är hämtade från den verkliga eliten och orkestern är av världsklass – London Philharmonic Orchestra.

För en operahabitué som mig har det länge varit en önskedröm att komma till Glyndebourne. Men av olika skäl har det inte blivit av. Men så hörde min brorson och hans fru av sig med med en fråga som det bara var att svara ett jublande ja på:

”Har ni lust att komma och hälsa på oss i London och sedan följa med till Glyndebourne? Det blir Donzettis Don Pasquale.”

Jag skulle vara en dryg vecka i Bayreuth med Wagnerskt tung-gung och det kunde inte bli bättre än att få piggas upp av lite lätt italiensk buffaopera.

Det blev en mycket underhållande föreställning: elegant och snabb i tempot, fin scenografi och kostymer, perfekt personregi och med en dirigent med absolut känla för timing. Av solisterna vill jag gärna framhålla Lisette Oropesa som Norina: klar och välljudande i rösten och med härlig scennärvaro, Renato Girolami gjorde en lagom gubbig Don Pasquale och Andrey Zhilikhovsky en klart godkänd Malatesta. Däremot var tenoren Andrew Stenson något av en besvikelse som Ernesto. Han har hyllats för sina framträdanden i USA och pekats ut som en kommande bel canto-stjärna men här var han alldeles för lös i konturerna och verkade ganska kraftlös i stämman – kanske hade han en dålig dag.

Och så High Tea och en överdådig middag – det blev ett operabesök som länger kommer att stanna i minnet.

 

DON PASQUALE

opera av Gaetano Donizetti med libretto av kompositören och Giovanni Ruffini

Dirigent: Giacomo Sagripanti

Regi: Mariame Clément

Scenografi: Julia Hansen

Ljus: Bernd Pukrabek

Solister: Renato Girolami, Andrew Stenson, Andrey Zhilikhovsky, Lisette Oropesa, Anna-Maria Sullivan, James Newby

Sedd föreställning: 5 augusti

 Det började med en stor orgel

Glyndebournes historia är i korthet: 1913 ärvde John Christie egendomen efter sin farfar. Musik var hans stora intresse, bland annat lät han i samband med renoveringen bygga ett orgelrum med den största orgeln i England bortsett från katedralerna. Han anordnade också operaaftnar i detta orgelrum. Vid en sådan tillställning kom han att träffa den kanadensiska sopranen Audrey Mildmay. De gifte sig 1931 och tillbringade smekmånaden på festivalerna i Salzburg och Bayreuth. De fick idén om att starta en egen festival på Glyndebourne och 1934 var det premiär på Mozarts Figaros bröllop,

Publiken strömmade till alltmer år från år och den teater som Christie hade uppfört i anslutning till orgelrummet blev för liten och 1994 kunde man inviga en ny teaterbyggnad med plats för 1 200 personer.

Operafabriken tar sig vatten över huvudet

ROMEO & JULIA (I Capuleti et I Montecchi)

opera av Vincenzo Bellini med libretto av Felice Romani efter Matteo Bandellos roman ”Giulietta e Romeo”

Regi, scenografi och ljus: Per Erik Svensson

Kostym: Maria Tapper

Solister: Hanna Wåhlin, Leena Malkki, Marcus Birgersson, Dmitriy Li, Emil Lundqvist

Vid pianot: Ilpha Kozhabekova

Premiär i Stenladan vid Torups slott 22 juli

Operaföreställningar på udda platser har blivit en del av den svenska sommaren och det verkar som om de blir allt fler. Det spelas opera från norr till söder, utomhus, i slott och i lador. Produktionerna kan vara alltifrån avancerade med dyra dräkter och månghövdade orkesterensembler till principen ”man tager det man haver” och ett ensamt piano. De medverkande kan vara etablerade artister med mängder av erfarenhet eller unga sångare i början av sin karriär.

Och publiken kommer, alla typer av folk, i alla åldrar; mestadels är föreställningarna utsålda. Kanske kommer några av dem ändra sin uppfattning om ”finkultur” och även besöka vanliga operaföreställningar efter sommarsäsongen.

I lördags hade det lilla kompaniet Operafabriken premiär på sin uppsättning av Vincenzo Bellinis Romeo & Julia i Stenladan vid Torups slott.

Bellini är bel canto-skolans främste representant. Hans operor (han hann skriva tio stycken före sin död vid 33 års ålder) är fyllda av långa flödande italienska melodier som bara glider fram. Nöjsamt om än en aning enahanda för publiken men de ställer mycket stora krav på sångarna.

Librettot till Romeo och Julia är skrivet av Felipe Romani som i sin tur hämtade historien, inte från Shakespeare men väl 1500-talsförfattaren Matteo Bandello. Operan gjorde succé vid urpremiären i Venedig 1830 och fick stora lovord vid Sverigepremiären på Malmö teater 1837. Sedan blev den nästan bortglömd under många årtionden men har nu plats i den internationella repertoaren. Senaste uppsättningen, vad jag kan erinra mig, var i Barcelona 2016. I Sverige uppfördes den konsertant på Göteborgsoperan 2012.

Operafabriken har för vana att våga stort i sina uppsättningar, ibland med överraskande bra resultat. Men med den avskalade uppsättning av Romeo & Julia som man nu presenterar har man tagit sig vatten över huvudet. Egentligen är det ingen operaföreställning i traditionell mening, snarare en konsertant föreställning med vissa teatraliska inslag eftersom solisterna mestadels står och sjunger rakt upp och ner och därmed – med ett undantag; Leena Malkki – inte skapar några scengestalter. Och att ersätta en orkesterensemble med ett ensamt piano förstärker ytterligare intrycket av operakonsert, även om pianisten Ilpha Kozhabekova svarar för en mycket gedigen insats. Scenografin består av en marmorkista och en belyst skärm i bakgrunden. Bilderna på denna skärm verkade vara ganska intressanta men tyvärr skymdes den större delen av stenkistan och de agerande. Det kanske hade varit på sin plats att höja upp den en aning.

Föreställningen sjungs på italienska utan textmaskin. Även om grundhandlingen tillhör allmänbildningen blir det svårt att hänga med. Alltså får solisterna bära hela bördan. En del av dem klarar det mycket bra: Marcus Birgersson som Tebaldo sjunger med en tenor med mycket glans och kraft som ger löfte om fin utveckling om den slipas av en smula, likaså visar basbarytonen Emil Lundqvist prov på gedigen sångkonst. Hanna Wåhlin som Julia måste ha haft en dålig dag vid premiären: ganska stel i aktionen och med en sopran som svajade betänkligt de höga lägena. Och så Leena Malkki, Operafabrikens drivande kraft, som Romeo. Hon är en driven aktris med stor scennärvaro men kanske hade det varit bättre om hon hade sjungit i originalets mezzoläge där hennes röst har en fin lyster, i stället för att klättra upp i sopranhöjderna.

Uppsättningen ska nu ut på turné till Ystad, Malmö och Lund.

Ännu en pärla i Vadstena

Hannes Öberg som Algernon och Sebastian Durán som Jack.
Foto: Markus Gårder

THE IMPORTANCE OF BEING EARNEST

opera med musik av B Tommy Andersson och libretto av William Relton efter Oscar Wildes pjäs

Ingrid Tobiasson som Lady Bracknell.
Foto: Markus Gårder

Dirigent: B Tommy Andersson

Regi: William Relton

Scenografi och kostym: Marika Feinsilber

Mask och peruk: Anne-Charlotte Reinhold

Ljus: Anna Wemmert

Solister: Sebastian Durán, Hannes Öberg, Nils Hübinette, Richard Hamrin, Ingrid Tobiasson, Francine Vis, Vivianne Holmberg, Emma Sventelius

Urpremiär i bröllopssalen på Vadstena slott 21 juli

Det är roligt och underhållande; snabbt, elegant och med avsevärd konstnärlig höjd. Och de medverkandes prestationer – både solister och orkester – förtjänar enbart lovord. B Tommy Anderssons och William Reltons omarbetning av Oscar Wildes ”The Importance of Being Earnest” till opera är otvivelaktigt ett riktigt lyckokast.

Om Oscar Wildes pjäs har skrivits floder av texter, från små kommentarer till ordrika avhandlingar. Det finns därför ingen större anledning att ge sig in i vidare analyser av den men jag kan inte låta bli att hämta ett citat i programbladet av författaren Christopher Craft:

”Det frosseri som gestaltas på scenen genom det ohämmade men stilfulla förtärandet av gurksnittar och muffins fungerar som en metafor för den annars onämnbara sexuella njutningen.”

En elegant sammanfattning av hela stycket. Och som i många andra verk använder Oscar Wilde en i grunden ganska meningslös intrig för att belysa och driva med brittiska absurditeter – en dåtida ”Monty Pythons Flying Circus”.

Emma Sventelius som miss Prism och Vivianne Holmberg som Cecily
Foto: Markus Gårder

William Reltons bearbetning av grundtexten är mycket skicklig. Han har skalat bort omkring sextio procent för att librettot ska hålla sig inom vettiga tidsramar men lyckats behålla eleganta kvickheter och godmodiga grundstämning och han accentuerar detta i sin sparsmakade regi, där gestik och rörelseschema hålls i ganska strama tyglar.

Och B Tommy Anderssons musik följer samma grundlinje. Den är lätt i anslaget, tonal och välklingande. Melodiken är mestadels stram men kan ställvis blomma ut i färgrika stämningsmålningar. Han skriver själv att han vill ge en doft av Edward Elgars musik; utan tvivel har han lyckats i sina intentioner – vissa passager kan närmast beskrivas som veritabla pastischer. Och för solisterna måste hans tonsättning vara rent underbar: den följer språket och de snabba replikerna. Den svårsjungna engelskan blir plötsligt melodisk. En textmaskin hjälper publiken att följa med.

Kringverket följer regissörens väl avmätta linje: scenografin är enkel och smakfull, kostymerna välgjorda och tidstrogna utan överdrifter och ljuset diskret och stödjande.

Richard Hamrin, betjänt och butler.
Foto: Markus Gårder

Solisternas prestationer är samtliga värda alla lovord. Först och främst uppsättningens mentor mezzosopranen Ingrid Tobiasson, hovsångerska med eoner av erfarenhet och fortfarande på topp. Hennes Lady Bracknell är en förtjusande satkärring med både bett och klang i rösten. Sebastian Durán och Hannes Öberg gestaltar de två unga männen Jack och Algernon. Snyggt skådespeleri och välskolat och välsjunget även om rösterna fortfarande är under utveckling, och föremålen för deras suktan, Gwendolen och Cecily sjungs rent och elegant av Francine Vis och Vivianne Holmberg med lagom ironiskt agerande och Richard Hamrin gör sin tjänsteande i två upplagor med säker komisk timing.

Detta vackra folk kompletteras med två vanliga dödliga, Nils Hübinette som kyrkoherden och Emma Sventelius som miss Prism. Vardagliga, nästan musgrå med åtrån bubblande under ytan och med mycket fina röster.

Underhållning – absolut. Glättad meningslöshet – absolut inte. Studentikost? – kanske men det behöver inte vara något fel. Oscar Wildes salongscynismer är i sig ganska studentikosa.

Och än en gång har Vadstena-Akademien visat upp en pärla.

En turk som ger fantasin vingar

Foto: Daniel Strandroth

EN TURK I ITALIEN (Il turco in Italia)

opera av Gioacchino Rossini med libretto av Felice Romani; svensk text: Catarina Gnosspelius

Dirigent: Simon Phipps

Regi, koreografi och scenbild: Lars Bethke

Kostym och scenbild: Lehna Edwall Velander

Mask och peruk: Therésia Frisk

Ljus: Ronald Salas

Medverkande: Carl Ackerfeldt, Teresia Bokor, Markus Schwartz, Nils Gustén, Annie Fredriksson, Wiktor Sundqvist med flera

Premiär på Läckö slott 15 juli

Fjäderlätt, elegant och utomordentligt underhållande, sparsmakat, välsjunget, en fröjd för både öra och öga. Det är lätt att rabbla upp alla lovord efter premiären på årets opera på borggården på Läckö slott. Efter förra årets tunga satsning på Daniel Fjellströms och Maria Sundqvists ”Det går an” efter Carl Jonas Love Almqvists kortroman är det glada lättsinnet tillbaka hos Läckö Slottsopera och man lämnar slottet med ett leende på läpparna och inte många särskilt seriösa tankar i huvudet.

Carl Ackerfeldt som Poeten och Teresia Bokor som Fiorilla.
Foto: Daniel Strandroth

 

 

 

”En turk i Italien” är en typisk Rossiniprodukt: en nummeropera med uvertyr, ekvilibristiska arior och ensembler. Hans musik betecknas av vissa kännare som ”ytlig och sensuell” men ingen kan förneka att den är tilltalande och medryckande. Uppsättningen betonar dessa drag både sceniskt och musikaliskt och som ytterligare förstärkning är det översatta librettot både fyndigt och roligt och mycket väl anpassat till musikens accenter.

Marcus Schwartz som Geronimo
Foto: Daniel Strandroth

Regissören Lars Bethke har valt att berätta historien nästan som en anekdot ur figuren Poetens (i originalet heter han Prosdomico) synvinkel. Händelseförloppet blir en skröna, en god berättelse där det inte spelar någon roll vad som är sant eller falskt, allt formas av denna berättare för att han ska få ihop vad han vill skapa. Det är ett lyckat grepp för att få fram fantasin, figurerna blir typer men typer som är fyllda av mänskliga svagheter – och mänsklig styrka. Kostymer, mask och peruk drar ut linjen, allt blir fantasiprodukter och när sedan trådarna ska knytas ihop vid en maskeradbal blir försvinner de sista resterna av verklighet upp i en surrealistisk vision. Det är rent fantastiskt.

Dirigenten Simon Phipps kan sin Rossini. Tempot är väl avpassat, klangen generös och crescendona sitter som de ska, även om man i vissa passager kanske hade önskat ännu mer kraft.

Och sångarnas prestationer – både musikaliskt och sceniskt – är överlag riktigt, riktigt bra. Carl Ackerfeldts poet är övertygande, det finns faktiskt människor som är så virriga, och hans sångkonst blir bara bättre för var gång man hör honom. Annie Fredriksson var en ny bekantskap för mig; hennes tolkning av Zaida med utsökt fyllig mezzo ger löften om en fortsättning upp mot de verkligt höga höjderna. Teresia Bokor behärskar elegant och tonskönt den italienska koloraturen och Markus Schwartz och Nils Gustén använder sina välljudande röster och skickliga agerande till att skapa mycket fina gestalter.

Och så Wiktor Sundqvist som Narciso, även han en ny bekantskap. En fullfjädrad komiker med en tenor som visserligen behöver slipas av en smula men som kan bli hur bra som helst. Det ska bli intressant att följa hans karriär.

Nils Gustén – en turkisk furste.
Foto: Daniel Strandroth
Wiktor Sundqvist som Narciso.
Foto: Daniel Strandroth

En turk i Italien spelas ganska sällan. Operan skrevs 1813, ett av Rossinis mer produktiva år. Han gjorde succé med Italienskan i Alger, fiasko med seriaoperan ”Aureliano in Palmira” och fick en beställning som resulterade i ”Il turco” som spelades för första gången 1814. Premiärpubliken var inte nöjd, många lämnade salongen i förtid. I Sverige hade den premiär 1824 men har inte fått något fäste på repertoaren. Så även av den anledningen är det förtjänstfullt av Läckö Slottsopera att damma av den och låta den glänsa i sitt nya bearbetade skick.

En mycket ojämn Bachtolkning

Igor Levit
Copyright: Robbie Lawrence

Igor Levit, piano

J S Bach: Goldbergvariationerna

Tivolis konsertsal 2 juli

Den 30-årige pianisten Igor Levit har i senaste året gjort en raketkarriär. Han har spelat med Berliner Philharmoniker, San Fransico Symphony Orchestra, Cleveland Orchestra och under de närmaste månaderna väntar konserter i Wigmore Hall i London, Concertgebouw i Amsterdam och debut i Carnegie Hall i New York. Överlag har han fått mycket fina recensioner och hans inspelningar med verk av Beethoven och Bach har lovordats av flera skribenter. I söndags spelade han Bachs Goldbergvariationer i Tivolis konsertsal i Köpenhamn.

Efter att ha läst alla ampla lovord måste jag tyvärr konstatera att hans framförande delvis blev en besvikelse – jag hade väntat mig mer. Framför allt var ojämnheten i tolkningen frapperande. Den inledande arian var perfekt i tempo, dynamik, fraseringar och vittnade om en enastående känsla för Bachs musik.

Men sedan brakade han loss och det som inledningsvis var små skönhetsfläckar växte ganska snabbt ut till stora plumpar. Löpningarna var inte exakta, de närmade sig arpeggion, fraseringarna var ställvis suddiga och en alltför yvig pedalbehandling förstärkte otydligheterna; dessutom förföll han vid ett par tillfällen till något som nästan liknade synkoper, vilket absolut inte hör hemma i en Bachtolkning.

Och så slutade han med ett da capo av den inledande arian, än en gång lika skickligt tolkad. Man satt där som ett frågetecken – vad menar han egentligen?

Visst är det extra svårt att spela Goldbergvariationerna på en stor konsertflygel. Bach skrev dem för cembalo som med två manualer, kortare efterklang och inga pedaler är betydligt enklare att behärska. Men de kan spelas på en modern flygel; det visade Andras Schiff som för ett år sedan bjöd på ett fantastiskt framförande på samma instrument i samma lokal.

En Butterfly med många kvaliteter

Daniel Svenson som Pinkerton och Lona Mohr Vlladsen som Butterfly
Foto: Håkan Röjder

 

 

MADAME BUTTERFLY

opera av Giacomo Puccini med libretto av Luigi Illica och Giuseppe Giacosa, i översättning av Sven Nyblom.

Orkesterarrangemang: Sven Skipper

Regi och koreografi: Ola Hörling

Kapellmästare: Max Lörstad

Scenografi: Leif Persson

Ljus: Ludvig Uppman

Kostym: Fredrika Lilius
Smink och peruk: Sandra Haraldsen

Medverkande: Lona Mohr Villadsen, Daniel Svenson, Staffan Liljas, Josefine Andersson, Josep Cuso, Siri Carbin Åhlund, Johanna Kalliokuljo, Sandra Landgren

Premiär på Bäckaskogs slott 1 juli

Man måste beundra Ola Hörling och Åsa Jensen, de drivande krafterna bakom Skånska Operan. Att ge sig på Puccinis Madame Butterfly, en opera som egentligen kräver hur mycket resurser som helst och förvandla den till enkel arenateater med en minimal orkesterensemble kräver både mod och visioner. Jag måste erkänna att när jag först hörde talas om projektet var jag mer än misstänksam – det borde inte gå.

Men likt humlans flykt visade sig det omöjliga fungera och vi i premiärpubliken i det gamla stallet på Bäckaskogs slott fick uppleva en version av Puccinis storverk med kvaliteter som man i ”normala” uppsättningar har svårt att upptäcka: ett kammarspel om stor kärlek och stort svek med avskalad, nästan karg scenografi, där kostymerna ger en klar kontrast och kompositörens försök till musikalisk exotism tonas ner till pikanterier.

För visst är Madame Butterfly ett kammarspel: få medverkande i ett slutet rum. Ingen överdådig action: det som händer sker mer i de medverkandes sinnen än i deras omvärld. Känslorna är djupa men de visas inte i yvig gestik och högljudda utrop.

Staffan Liljas som Sharpless och Lona Mohr Villadsen som Butterfly
Foto: Håkan Röjder

Scenografin understryker det sparsmakade. Butterflys hus är en konstruktion med enkla bjälkar som ger full insyn, rekvisitan är lika enkel, ljussättningen mycket diskret.

Vad som förloras i denna uppsättning är den kritik av västerlandets kolonialism som av vissa framhållits som bärande i operan. Jag kan inte hålla med om att den tankegången är väsentlig; vad det handlar om är hur äkta kärlek ställs emot brunst och egocentrisk cynism. Det är allmängiltigt; kontrahenterna behöver inte komma från olika kulturer. Kvinnor med Butterflys kvaliteter finns faktiskt på många ställen liksom obetänksamma skitstövlar av B F Pinkertons typ.

Också i castingen har Ola Hörling och Åsa Jensen lyckats mycket bra: Lona Mohr Villadsen gör en perfekt Butterfly, ljuv men inte kraftlös, Daniel Svensons Pinkerton är ung, lätt korkad och mycket slyngelaktig, Staffan Liljas Sharpless och Josefine Anderssons Suzuki är förståndiga sympatiska människor. Som åskådare lever man sig in i deras känslor och engageras i handlingen. Det är fint skådepeleri och genomtänkt regi.

Och musikaliskt? En kvintett kan naturligtvis inte ersätta en stor orkester och som sagt förvandlas Puccinis försök till orientalisk exotism till svaga österländska accenter. Det är inte enbart av ondo, dramat blir tydligare om musiken håller sig mer till ackompanjerande. Men visst saknade man ibland lite mer blås och slagverk.

Sångarnas prestationer får överlag mer än godkänt. Förmodligen var det premiärnervositeten som fick samtliga att öppna mycket starkt i första akten, och därmed räckte inte orken till ända fram. Men detta kommer antagligen att rättas till under den långa turné som nu väntar och Skånska Operan kommer att efter sista föreställningen på Palladium i Malmö om en dryg månad kunna lägga ännu en stark prestation till handlingarna.

 

Både skratt och skönsång

TEATERHOTELLET

operett med libretto av Rickard Söderberg och musik hämtad från ett stort antal 1800-talsoperetter i urval av Jonas Samuelsson och med orkesterarrangemang av Nils-Petter Ankarblom

Regi: Katarina Sörenson Palm

Dirigent: Jonas Samuelsson

Ljus: Sara Andersson

Kostym: Ann Walton

Mask och peruk: Robin Davidsson, Eleonora Hald Traas och Sofia Norell

Medverkande: Rickard Söderberg, Laine Quist, Elinor Fryklund, Marianne Mörck, Susanne Resmark, Mathias Hedegaard, Matilda Paulsson, Johanna Sannefors, Björn Tengstrand och många fler

Urpremiär på Ystads teater 30 juni

Elinor Fryklund – en riktig comédienne.
Foto: Andreas Paulsson

Operetten fann sin form under det sena 1800-talet, blev snabbt populär och behöll sin popularitet långt in på 1900-talet; det spelades operett på så gott som varenda folkparksscen under somrarna och åtskilliga var de sällskap som turnerade liksom de, både professionella och amatörer, som var mer stationära. Men nu för tiden är det inte vanligt med operettuppsättningar i Sverige. Inte för att publiken har tröttnat – den brukar troget strömma till – utan kanske mer för att utövare och arrangörer anser det vara en förlegad konstform.

Det måste därför anses vara en kulturgärning av stora mått att Rickard Söderberg och kretsen kring honom håller liv i operetten, de senaste åren med uppsättningar av kända verk och nu i år med det nyskapade stycket Teaterhotellet, visserligen med gammal musik men med nyskrivna texter kring mer eller mindre fiktiva händelser från Ystads teaters invigning 1894.

Det är en ganska djärv satsning; en annorlunda sak än att sätta upp gamla säkra kort, men det måste sägas att den i stort är lyckad. Den har kvar känslan av gammaldags operett men med nya vinklar, den är mycket underhållande men har små bett av både ironi och allvar. Ställvis bjuder den på riktigt rå buskis men även elegans, romantik och djupa känslor. Och framför allt: den är välgjord in i minsta detalj.

Scenografin är intressant. Man har använt Ystads teaters gamla kulisser – teatern är vid sidan av Drottningholms slottsteater den enda i Sverige som har ett fungerande kulissmaskineri – som kompletterats med en nygjord kuliss från Swedish Academy of Realistic Art (SARA) i Simrishamn. Rekvisitan är enkel men fungerande och kostymerna välgjorda och tidstrogna.

Musiken är plockad från välkända och mindre kända operettklassiker av Johann Strauss, Franz von Suppé, Karl Millöcker, Jacques Offenbach, Carl Zeller och andra. Nils-Petter Ankarbloms orkesterarrangemang fungerar mycket bra och Jonas Samuelssons ledning av den lilla orkestern med musiker ur Malmö Symfoniorkester är utmärkt och dessutom håller han ett friskt och bra tempo i hela föreställningen.

Rickard Söderberg, Matilda Paulsson och Susanne Resmark.
Foto: Andreas Paulsson

Om de medverkandes prestationer intet annat än gott både i sång och agerande. Elinor Fryklund har utvecklats till en fullfjädrad comédienne, spänstig i utspelet utan att överdriva och med bra klang i rösten. Laine Quist är en äkta operettprimadonna, måtfull och elegant med mycket säker sopran. Susanne Resmarks roll är inte speciellt stor men när hon väl tar ton sopar hon verkligen banan och Johanna Sannefors och Matilda Paulsson bjuder båda på effektivt skådespeleri och klassisk skönsång. Marianne Mörck kreerar som vanligt Marianne Mörck, oföränderlig och storslagen.

Rickard Söderberg är idégivaren, dramaturgen och textförfattaren. På scenen bjuder han på genomtänkt agerande, hans framställning av den bakfulle teaterdirektören var stor komedi, men samtidigt imponerande sång. Och tillsammans med den danske tenoren Mathias Hedegaard sjunger han en kärleksduett som griper tag och engagerar; förmodligen höjdpunkten i hela föreställningen.

Bland övriga manliga roller utmärker sig särskilt Eric Roos som imposant biskop och Alexander Grove som romantisk yngling.

Om något ska kritiseras i denna nyskapade operett är det risken för viss långrandighet, verket skulle ha blivit ännu bättre om det hade kondenserats en aning.

Macbeth i ny upplaga


MACBETH

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Francesco Maria Piave efter Shakespeares drama

Inscenering: Benedict Andrews

Regi vid repremiären: Anne Fugl

Dirigent: Joana Mallwitz

Scenografi: Ashley Martin-Davis

Kostym: Victoria Behr

Ljus: Jon Clark

Medverkande: Dario Solari, Katrin Kapplusch, Henning von Schulman, Elisabeth Halling, Niels Jørgen Riis, Bo Thomas med flera, statister, barnstatister

Det Kongelige Kapel

Det Kongelige Operakor

Repremiär 13 maj 2017

Benedict Andrews inscenering av Verdis Macbeth ingick ursprungligen i den trilogi som Det Kongelige satte upp spelåret 2013/2014. I lördags var det dags för repremiär med annan dirigent och stora delar av besättningen utbytt.

Scenografin är densamma: den låda i ljust trä som Ashley Martin-Davis skapade till trilogin: ett slutet rum där handlingen förtätas; till det effektivt ljus, diskreta kostymer och koncentrerat agerande. Men för Benedict Andrews var det inte tillräckligt. För att höja tempot pumpade han in en massa effekter: stroboskopljus, guldregn, häftiga kostymer, klädbyten på scen, sagoteater, en stripdansös, bara för att nämna en del. Ställvis blev det mer kabarbordé än opera.

Anne Fugl, som står för regin vid repremiären har dämpat detta tivoli ganska rejält. Effekterna finns kvar men tillåts inte ta samma plats som i ursprungsversionen. I stället koncentrar hon – mycket förtjänstfullt – skeendet till spelet mellan individerna. På så sätt närmar hon sig Benedict Andrews intentioner bättre än han själv gjorde. Fokus ligger på paret Macbeths förhållande: inte en vild, mörk passion där kontrahenterna drar varandra in i fördärvet utan en vardagssmutsig händelsekedja där kvinnan använder sex som lockbete för att få mannen dit hon vill. Lady Macbeth blir en maktlysten, samvetslös ragata som gärna går över lik för att gynna sina syften.

Kanske kan den vinkeln ses som en trivialisering. Macbeth anses ett av de mörkaste dramerna genom tiderna. En historia om blod, maktbegär och förräderi med Lady Macbeth som en inkarnation av ondskan; en människa som tvingar andra att mörda för att hennes önskningar ska uppfyllas. Men jämfört med vår nutida vardag är egentligen Shakespeares skapelse ganska modest.

De medverkandes prestationer var av hög klass vid premiären 2013 men de måste sägas vara genomgående bättre vid repremiären. Katrin Kappluschs gestaltning av Lady Macbeth är rent enastående, hon fångar inte bara den genuina ondskan utan också vulgariteten i figuren, allt med en oerhört intensiv sopran. Dario Solari medverkade i den ursprungliga uppsättningen, sångligt perfekt även då, men nu har han skärpt agerandet: hans Macbeth är ömsom en handlingskraftig brutal maktmänniska, ömsom en feg skitstövel, en äkta Hitlertyp. Henning von Schulman lånar sin välljudande bas till en måttfull, trovärdig framställning av Banquo och Niels Jørgen Riis sjunger Macduff med varm, vacker tenor och ger figuren både medkänsla och stor moralisk resning.

Det Kongelige Operakor står för fina prestationer: prefekt i både klang och agerande. Och dirigenten Joana Mallwitz arbetar med bred dynamik och stor lyhördhet mot sångarna och håller föreställningen i väl avvägt tempo; kanske borde hon slå på en aning snabbare för att få tyst på störande spontanapplåder.

Med Macbeth avslutar Det Kongelige Opera spelåret 2016/2017. Trots alla nedskärningar har man lyckats mycket bra. Det ska bli mycket intressant om man klarar att hålla fanan lika högt nästa spelår.

×