Musik utan bling-bling

Orchestra of the Age of Enlightenment

Rachel Podger

Dirigent och solist: Rachel Podger, violin

Musik av Haydn och Mozart

Konsertsalen, Tivoli 17/6

Vi lever i en tid av annorlunda värderingar, en tid när kunnandet får stryka på foten för ytliga känslor, en tid när personen i sig blir viktigare än hans verk. Inte ens konstmusiken kommer undan dessa ibland bisarra tänkesätt: man fäster större vikt vid interpretens utseende och manér än vad han/hon presterar och kompositörens könstillhörighet betyder mer än verkets konstnärliga kvalitet. Det har vuxit fram en kader musikskribenter som slår på trumman för sådana idéer; det ska bli intressant och kanske skrämmande att se utvecklingen.

Men än så länge är dessa så kallade moderniteter inte allenarådande och det finns åtskilliga tillfällen för oss med mer konservativ smak att få verkliga musikupplevelser. Ett sådant inträffade i söndags när den brittiska ensemblen Orchestra of the Age of Enlightenment med violinisten Rachel Podger som dirigent och solist spelade i Tivolis konsersal. Två symfonier av Joseph Haydn: nr 52 i e-moll och nr 49 i f-moll samt två violinkonserter av Wolfgang Amadeus Mozart: nr 1 i B-dur och nr 5 i A-dur, ”Den turkiska”. Som orksterns namn säger, musik från upplysningstiden, den period i Europas historia då religionens tjocka mörka moln hade blåst bort och inte hunnit ersättas med den politiska filosofins än tätare dimmor.

Utförandet var rent underbart: friskt, elegant, glädjefullt. Orkesterklangen ljuvlig och Rachel Podgers insatser både som solist och dirigent var i absolut mästarklass. Man ska inte ägna sig åt taktsnokeri men jag har aldrig tidigare hört kadenserna i Mozarts turkiska pianokonsert spelas så perfekt.

Orchestra of the Age of Enlightenment är en ganska lite ensemble som spelar på tidstrogna instrument: stråkinstrument med natursträngar, horn utan ventilsystem, celli utan stackel, oboer med enkel mekanik. Ljudet blir inte lika starkt som med moderna instrument men fylligare och mer övertonsrikt men det kräver engagemang hos lyssnaren för att uppfatta alla intrikata nyanser.

Tivoli har i år ytterligare förbättrat sin serie Sommerklassisk med flera medverkande i absolut världsklass. Några verkliga godbitar ur sommarens program: pianisten Denis Matsuev kommer 8 juli och spelar musik av Beethoven och Tjakovskij; tenoren Torsten Kerl sjunger Wagner 4 augusti; 10 augusti kommer Daniel Barenboim med sin West-Eastern Divan Orchestra; 26 augusti spelar pianisten András Schiff ur andra boken av Bachs Das wohltemperierte Klavier; den 30 augusti kommer Ryska Nationalorkestern och toppviolinisten Vladim Repin. Det finns verkligen anledningar att ta sig över Sundet i sommar.

Ny Frankensteinopera

I år är det 200 år sedan Mary Shelley publicerade sin roman Frankenstein eller den moderne Prometeus. I en essä  i tidskriften Axess berättar Josefin Holmström om upprinnelsen som kom redan två år tidigare då ett sällskap satt framför brasan i Lord Byrons ståtliga villa vid Genèvesjön och beslöt sig att roa sig med att skriva spökhistorier. Flertalet av de samlade lyckades åstadkomma någon form av berättelser men Mary Shelley drabbades av skrivkramp och kunde inte komma på något tillräcklig ohyggligt. Men senare såg hon framför sig som i en dröm såg hon Victor Frankenstein. För att citera henne själv: ”the pale student of unhallowed arts kneeling before the thing he had put together.”

Romanen blev en storsäljare och har under de två seklen blivit en klassiker, omtolkad och omarbetad av både klåpare och genier, filmatiserad i otaliga versioner, använd i både pornografi och barnböcker. Den har blivit balett – mest känd är kanske Liam Scarletts skapelse på Covent Garden för ett par år sedan och gjorts till opera i många versioner, bland annat av H K Gruber; Deutsche Oper i Berlin har nyligen haft premiär för Frankenstein som ”musikteater” av Gordon Kampe. Och på pingstdagen var det Hamburgoperans tur: urpremiär på experimentscenen Kampnagel för Jan Dvořáks Frankenstein.

Jan Dvořák räknas som en av de mest innovativa nutida kompositörerna. Hans musik har beskrivits som någonting mellan Bach, Wagner och Dr No. Han visar upp infuenser från pop och rock men även av medeltida kanon. Musiken är tonskön, lättbegriplig och mycket intressant. Här i Frankenstein har han adderat ett gothiskt mörker som skapar suggestiva stämningar.

Jan Dvořák svarar också för libretton. Han har i stort använt Mary Shelleys berättelse rakt upp och ner och likt originalet emfaserar han människan Victor Frankenstein, det verkliga monstret, han som på artificiell väg försöker skapa ett liv till sin egen avbild men som misslyckas och drabbas av mordlust när han konfronteras med resultatet av sitt experiment.

Scenografin är storslagen, en arena som förvandlas till allt mellan slutna rum och öde snöiga vidder, ljussättningen expressiv och kostymerna fördjupar berättelsen. Man kan ha invändningar mot dramaturgin: ställvis blir det långa, långa monologer och dialoger som får skeendet att stanna i allt för hög grad.

Och monstret är i högsta grad spektakulärt: stort och extraordinärt fult men med barns oskyldiga och onyanserade rörelseschema. De tre dockspelarna får fram ett levande väsen som direkt vänder sig mot publiken.

Solisternas insatser är mycket högklassiga. Viktor Ruds gestaltning av Victor Frankenstein är storartad, han får fram figurens komplexa karaktär, storhetsvansinnet, den destruktiva vreden och den naiva rädslan, allt sjunget med med en perfekt klangrik baryton. Andromahi Raptis debuterar på Hamburgoperan i rollen som Elisabeth, med fyllig sopran och noggrant agerande. Och de övriga sångarna som får agera i flera roller är värda all erkänsla.

Viktor Rud som Victor Frankenstein

Det kanske kan förefalla lite överdrivet att bege sig från Malmö till Hamburg för en experimentalopera men jag kan försäkra att det var värt allt besvär. Det är sådana här uppsättningar som för operakonsten framåt och förhoppningsvis lockar ny publik. Dessutom får vi gamla operatraditionalister något nytt att tänka på.

Andromahi Raptis som Elisabeth

FRANKENSTEIN

opera av Jan Dvořák med libretto av kompositören efter Mary Shelleys roman

Dirigent: Johannes Harneit

Inscenering: Philipp Stötzl och Philipp M Krenn

Scenografi: Heike Vollmer och Philipp Stötzl

Kostym: Kathi Maurer

Ljus: Heike Vollmer och Bernd Gallasch

Solister: Catrin Striebeck, Viktor Rud, Andromahi Raptis, Sascha Emanuel Kramer, Alin Anca, Stefan Sevenich, Narea Son med flera

Dockförare: Christan, Pfütze, Claudia Six, Zora Frölich

Uruppförande på Kampnagel i Hamburg 20 maj

Fin final på spelåret

Malmö Symfoniorkester, Københavns Drengekor, damkör ur Vokalensemblen VOS

Rafael Payare

Dirigent: Rafael Payare

Solist: Maria Forsström, mezzo

Symfoni nr 3 i d-moll av Gustav Mahler

Malmö Live konsertsal 17 maj

Gustav Mahler skrev långa symfonier som krävde stor besättning. Hans tredje symfoni är inte den mest resurskrävande trots dubbel kör och mezzosolist – där blir den slagen av den åttonde som kallas De tusendes symfoni – men väl den längsta: drygt 100 minuter.

Mahler ville med sin symfoni beskriva sina intryck av sommaren i Alperna. De sex satserna har namn efter hans olika upplevelser och verket har allteftersom försetts med tillnamn som ”Natursymfonin” och ”Vårsymfonin”. För Mahler blev den också ett genombrott, publiken tog den omedelbart till sitt hjärta och han blev känd för en bredare allmänhet.

Uppförandet av detta mastodontverk sätter punkt för MSO:s konsertsäsong 2017/2018 (förutom uppförandet i går, torsdag, spelas den igen i morgon). Det blev en utomordentlig final på det ganska svajiga spelåret.

Kvällens dirigent Rafael Payare är en produkt av El Sistema i Venezuela och har på några år blivit en av de mest eftersökta yngre dirigenterna med framträdanden hos bland andra Wiener Philharmoniker, London Symphony Orchestra och Chicago Symphony Orchestra.

Torsdagens uppförande var snudd på mästerligt. Tekniskt briljant med enastånde tydlig slagteknik,

klar frasering och benhård kontroll på den stora besättningen, musikaliskt fullödig med rent underbar klang i orkestern från den pompösa förstasatsen med sin sin symfoniska marsch över fjärdesatsen mjuka stråkadagio till sista satsens fulländning.

Och de dubbla körernas och mezzosolisten Maria Forsströms vokala insatser bidrog till det storartade helhetsintrycket. Än en gång har MSO visat att orkestern, med rätt dirigent, håller hög europeisk klass.

Elegant engagerande epitafium

I slutet blir kölden: Yazan Alqaq som Döden och Line Juul Andersen som Helen.
Foto: Malin Arnesson

I första aktens sista scen i Hans Gefors opera Parken vädrar ett gäng ungdomar sina aggressioner mot publiken som relikter, förstenade stollar med mera. Men det är inte dagens publik som är gången historia, det är gänget, de agerande som hör till den tid som för alltid försvunnit: det sena 1960-talet, hippiernas och flower powerns tid, den fria sexualitetens tid men även hoppets tid. Redan när Botho Strauss skådespel hade premiär 1984 var detta historia och när Hans Gefors opera uruppfördes 1992 hade hippie-eran blivit till legend.

Så trots många framåtblickande drag i både drama och musik är Parken i Vera Nemirovas uppsättning en historielektion, ett epitafium, mer ”Á la récherche du temps predu” än en opera av Verdi som är aktuell än idag då den sätter fokus på de eviga problemen. Och denna historia berättas mycket långsamt och omständligt. Efter första akten var jag frustrerad: mycket estetik men ingen action eller för att citera Stalin: ”Jag ser att kon kalvar men var är kalven?”

Efter en välbehövlig paus kom operan in i en ny andning: intensiteten ökade, dramat blev mer påtagligt och musiken som i långa stycken varit ett påklistrat kaos knöts tätare till handlingen med arbetad melodik och harmonier som både smekte och upprörde. Verket fick mening och tyngd och man förstod den linje som ledde fram till sista aktens Nifelheim, den eviga köldens rike, långt ifrån de blomsterängar där gudarna försökte få in glädje och lättsinne i människornas grå liv.

Hans Gefors musik kan ställvis upplevas som jobbig. Den kan vara kaotisk men sällan direkt atonal, dissonanserna finns där men även långa passager med välljudande harmonier, den stötiga rytmen varvas med mjuk visa och till och med fast blues. Det vore en överdrift att kalla den njutbar men den är välfungerande, intressant och ibland riktigt engagerande.

Uppsättningen är mycket välgjord: scenografin är spektakulär med den skräpiga parken med sina skrotbilar och fascinerande miljöer som växlas elegant med hjälp av vridscenen, kostymerna trovärdiga och i vissa fall extremt tjusiga och ljuset mycket effektivt. Personregin är minutiöst detaljerad och skapar verkliga människor av alla medverkande från huvudfigurena till alla statister.

Dirigenten Patrik Ringborg håller föreställningen i ett fast grepp. Sångarna får effektivt stöd och de långa och intrikata orkesterpassagerna tillåts att blomma ut för fullt. Han får ordning i kaos och suger vällustigt på harmoniernas karameller när så tillåts.

Och solisternas prestationer är överlag mycket högklassiga, många rent lysande. Hege Gustava Tjønn utnyttjar sin fylliga, nästan mäktiga sopran till att skapa en Titania med fullt spektrum av både mänskliga och gudomliga egenskaper. Eric Greenes Oberon har auktoritet och tyngd med en basbaryton fylld av välljud. Susanna Stern och Line Juul Andersen står för två kvinnoporträtt, både sångligt och gestaltningsmässigt perfekta. Eir Inderhaugs sopran ger Flickan en tragisk-mänsklig framtoning. Och Daniel Carlssons klangmässigt underbara countertenor balanserar på sentimentalitetens rand som Fabelsonen.

Sammanlagt ger Malmö Opera sex föreställningar av Parken. Det tog 26 år efter uruppförandet att få den på scen igen. Man får hoppas att nästa Törnrosasömn inte blir så lång – det

är ett verk som absolut tål att möta sin publik vid fler tillfällen.

 

PARKEN

opera av Hans Gefors med libretto av tonsättaren efter Botho Strauss skådespel

Hege Gustava Tjønn som Tatania och Eric Greene som Oberon.
Foto: Malin Arnesson

Dirigent: Patrik Ringborg

Regi: Vera Nemirova

Dramaturgi och medregi: Sonja Nemirova

Scenografi: Jens Kilian

Kostym: Mathias Clason

Ljus: Andreas Fuchs

Solister: Hege Gustava Tjønn, Eric Greene, Zoltán Nyári, Carl Ackerfeldt, Susanna Stern, Line Juul Andersen, Torstein Fosmo, Bengt Krantz, Stefan Dahlberg, Eir Inderhaug, Daniel Carlsson med flera

Statister, barnstatister

Malmö Operaorkester

Premiär 5 maj på Malmö Opera

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 7 maj 2018

Soustrot med ryskt och amerikanskt

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Marc Soustrot

Solist: Zsolt-Thiamér Visontay, violin

Musik av Bernstein, Copland och Prokofjev

 

Både Sergej Prokofjev och hans tonsättarkollega Dmitrij Sjostakovitj blev rejält åthutade av det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté, det vill säga Stalin, för att de skrev ”obegriplig musik som inte tjänade folket”. Sjostakovitj sade ja och amen men höll ändå benhårt fast vid sin linje, Prokofjev försökte verkligen göra bot och bättring men fick ändå klander för sin ”arbetarfientliga” musik. En följd av hans anpassning var att mycket av det friska i hans musik försvann, det glada upproret ersattes med tyngd, pompa och en stor portion konventionalism.

Hans Symfoni nr 5 i B-dur är ett mycket bra exempel på detta. Kompositionsteknskt rent vidunderlig, mästerlig i formen; fylld av melodiska figurer. Men trots allt detta förbaskat tråkig: upproret har försvunnit, ironierna är utslätade och känslorna verkar påklistrade.

Vid torsdagens konsert svarade Marc Soustrot och MSO för en mycket gedigen tolkning av denna mastodont på lerfötter, det är svårt att tänka sig att den kan göras mycket bättre. Utsökt klang, perfekt balans i stämmorna och med all den friskhet och elegans som Marc Soustrot kan uppbringa.

Men inte ens han kunde lyfta symfonin till elyseiska höjder.

Kvällens rubrik var ”Bernstein 100 år”. Detta firades tacknämligt nog med ett av hans mindre ofta spelade verk: Serenad för violin, harpa, slagverk och stråkar. Kompositionen är inspirerad av Platons dialog Symposion som skildrar ett samtal om kärleken och de fem satserna ger en bild av de deltagande filosoferna. (I direkt översättning från klassisk grekiska heter dialogen så och Platon heter Platon, inte det som skrivs i programbladet, som förmodligen stulit från någon anglosaxisk internetsida. Dessutom är dialogen inte rumsren i dagens neopuritanska samhälle.)

Bernsteins Serenad.. kan väl inte räknas till musikhistoriens större mästerverk, men den är frisk, medryckande och mycket lyssnansvärd. Dessutom innehåller den en sällsynt vacker och intressant violinstämma som framfördes med virtuos elegans och stor musikalitet av den tysk-ungerske violinisten Zsolt-Thiamér Visontay.

Musik av en annan amerikansk kompositör, Aaron Coplands Svit ut Appalacian Spring inledde konserten. Med mycket naturromantik och inslag av robust folklore blev det en mycket trevlig uppvärmning.

Musik om människans vidrighet

Malmö Symfoniorkester

Lunds studentsångare

Dirigent: Domingo Hindoyan

Solister: Göran Söllscher, gitarr; Taras Shtonda bas

Anna-Lena Laurin: Konsert för gitarr i version för stor stråkorkester; Dmitrij Sjostakovitj: Symfoni nr 13 i b-moll ”Babij jar”

Konsertsalen i Malmö Live 12 april

 

Vid Babij jar finns ingen minnessten.

Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen.”

Så börjar den ryske poeten Jevgenij Jevtusjenkos Babi jar, där han i diktens form skildrar nazisternas massaker på över 33 771 judar i ravinen Babij jar utanför Kiev. Detta poem blev utgångspunkt för Dmitrij Sjostakovitjs Symfoni nr 13 för basstämma, kör och orkester, skriven och uruppförd 1962. Sjostakovitj själv lät den gå in i raden av symfonier (han hann skriva 15 stycken) men musikvetarna tvistar om hur man ska klassificera verket. Koralsymfoni, symfonisk kantat eller orkestrerad sångcykel? I vart fall måste den betecknas som ett av hans mest politiska verk, en exposé över Sovjetunionen från Stalins öppet brutala diktatur till Chrustjovs mer försåtligt glättade förtryck – från den första satsens djupa sorg över vidrigheterna i Kiev till de fyra följande satsernas mer ironiska kommentarer till avgörande håndelser i mänsklighetens förfall

Verket fick ett mycket bra uppförande. Dirigenten Domingo Hindoyan utnyttjade den stora orkesterns klangmässiga och dynamiska kapacitet till fullo för att få fram kompositionens skiftande stämningar från tragedins stora sorg till det vardagliga tjattrets banaliteter. Och solisten Taras Shtonda svarade för en rent mästerlig insats med utsökt klang och mycket känslor i sin mörka bas.

Konserten inleddes med ett nutida verk: Anna-Lena Laurins Konsert för gitarr i version för stor stråkorkester, skriven 2015 för Göran Söllcher. Fyra satser med var sitt tema, kompostionstekniskt beundransvärd och intressant i demonstrationen av gitarrens klangfärger och uttrycksmöjligheter. Men inte ens Göran Söllscher med sin virtuosa teknik och stora musikalitet kunde lyfta verket – det blev en stunds trevligt lyssnande men inget som stannar i minnet.

Avtryck av Debussy

Malmö Operaorkester, Malmö Operakör

Dirigent: Maxime Pascal

Solister: Hanna Husahr, sopran; Emma Lyrén, alt; Fredrik Zetterström, baryton

Musik av Claude Debussy, Karol Szymanowski och Andrea Tarrodi

Malmö Opera den 11 april

Maxime Pascal svarade för en utomordentlig insats som dirigent i Benjamin Lazars uppsättning av Claude Debussys opera Pelléas och Mélisande på Malmö Opera för knappt två år sedan. I onsdags var han tillbaka framför operaorkestern med ett program främst med musik av Debussy men även av två tonsättare som inspirerats av honom, svenska Andrea Tarrodi och polacken Karol Szymanowski. Det blev en konsert väl värd att minnas.

Szymanowskis tonsättning från det sena 1920-talet av den latinska psalmen Stabat Mater är ett imponerande tonbygge där tonsättaren har fulländat en egen polyfonisk stil på gränsen mellan tonal och atonal, med tydliga spår av både impressionism och folkmusik.

Maxime Pascal ledde orkestern och kören i en noggrann tolkning, högstämt sakral och klangmässigt perfekt och de tre solisterna svararade för utomordentliga insatser: Hanna Husahrs varma sopran med mycket väl kontrollerat vibrato, Emma Lyréns plastiska stämma med full klang från djup alt till hög mezzo och Fredrik Zetterströms utsökta baryton med både känslor och kraft.

Maxime Pascal kan sin Debussy, det var otvivelaktigt vid uppförandet av Pelléas och Mélisande. Och nu visade han samma höga klass i den nästan söndertjatade ”Prélude à l’ après-midi d’un faune” och den mer intressanta ”Trois nocturnes”. Han lät de impressionstiska tonerna flöda men väjde inte för styrka och kraftiga betoningar.

Det var ett intressant grepp att lägga in nutida Andrea Tarrodis komposition ”Camelopardalis” i Debussy-blocket. Släktskapen var tydlig även om hon jobbar med delade stämmor, stråkglissandon och andra moderniteter. Elegant, fräscht och mycket hörvärt var det i vart fall,

Nödvändigt nyskapande

Foto: Søren Meisner.

STØV

opera med musik av Peter Kohlmetz Møller och libretto av Neill Cardinal Furio

Inscenering: Jesper Pedersen

Scenografi: Kristian Knudsen

Kostym: Lise Kitten och Line Bech

Ljus: Mikkel Jensen

Medverkande: Nina Sveistrup Clausen, sopran; Svend E Kristensen, dockhanterare och koncept

Gästspel av Sew Flunk Fury Wit på Skuespilhuset i Köpenhamn den 7 april

 

Det går inte att komma från en ödeläggelse av jorden, förr eller senare väntar den totala miljökatastrofen. Vad händer då med människorna? Förintelse, eller finns det ett liv efteråt?

Operan, eller snarare det musikdramatiska verket Støv får in hopp och skönhet i det post-apokalyptiska skräckscenariot. Det är en kort föreställning, en timme och en kvart, men den suger musten ur åskådaren, efteråt virvlar skallen av intryck – och frågor.

Det är nyskapande musikteater på ett sätt som åtminstone jag inte har sett tidigare: besättningen är liten: en väl skolad sopran, Nina Svelstrup Clausen, och en mestadels tyst skuggfigur, Svend E Kristensen, som hanterar fem dockor i fullstorlek. Musiken är egentligen ganska banal med blandning av klassisk romantisk opera, moderna ballader, spår av jazz, funk och en liten gnutta hip-hop. Även Neill Cardinal Furios libretto är banalt: sångtexter med meter och ordval som vore de hämtade ur en populär artists ”song book”, interfolierade med radiobudskap från myndigheterna där katastrofen torrt konstateras samtidigt som de uppmanar till lugn och besinning.

Men när dessa banaliteter får ackompanjera händelserna på scenen blir det en reaktion som slår hårt i medvetandet. Hopvikta lumphögar förvandlas till dockor i mänsklig storlek och i händerna på den enastående dockföraren (heter det så, på engelska är uttycket ”puppeteer”?) får liv och uttrycker vissa spår av glädje men mest sorg och förtvivlan och även hat: i en rent förskräcklig scen lynchas en docka med mörk hy och fridsamt förvånat ansiktsuttryck. Det är lätt för en erfaren åskådare att värja sig mot högbrynt avancerad estetik men mot äkta banalitet och äkta mänskliga känslor står man sig slätt. Lika verkningsfull är avsaknaden av hurtiga utrop av miljötänkande och av moraliserande maningar; budskapet bärs fram av verket i sig, musiken, texterna, handlingen på scenen: så här djävligt är det och så här djävligt blir det. Du kan inte göra något åt det.

Støv är ett verk av gruppen Sew Flunk Fury Wit. Den skapades 2013 av Svend E Kristensen och arbetar kollektivt med en ny typ av musikdramatik. För att citera dem själva: ”Gennem en hybrid af scenekunstneriske former udfordres de vante genrer og aktuelle emner bliver taget op til en stærk visuel og poetisk bearbejdning.” Stora ord och höga löften men en uppsättning som Støv visar att de uppfyller sina egna krav.

Och en sådan här uppsättning ställer också frågan: Är inte det här den form av nyskapande som kan föra operakonsten vidare? I dag matas vi i operapubliken med mängder av mer eller mindre lyckade försök till omstöpningar av gamla verk. Ibland kan det vara nöjsamt, ibland tankeväckande men trots allt, det är verk skapade långt före vår födelse och ofta baserade på ännu äldre tankegods. En Pucciniopera blir inte modern bara för att man klär ut huvudrollsinnehavarna i jeans och t-shirt och låter hjälten köra motorcykel. I bästa fall kan en neutral scenografi och dito kostym destillera de eviga tankar och frågeställningar som finns i de verk som motstått gnagandet av tidens tand men det är tveksamt om de för musikdramatiken framåt.

Jag säger inte att Sew Flunk Fury Wit sitter inne med nyckeln till ett allmängiltigt recept. Men gruppen visar på en väg till nyskapande, förhoppningsvis en av många. Men det krävs fler sådana nytänkare och framför allt fler institutioner, både offentliga och privata som vågar ge plats för dem. Annars blir det svårt för operakonsten att tvätta bort stämpeln av museal mossighet.

Den här recensionen var publicerad på Skånska Dabladets kultursida den 10 april

 

Varken revolution eller reformation

Så har då Malmö Operas nya chef Michael Bojesen presenterat sitt program för spelåret 2018-2019, det första som bär hans signum eftersom Bengt Hall, hans företrädare, stod bakom innevarande säsong. De som väntat en revolution efter maktskiftet blir nog ganska besvikna, det mesta rullar på i samma hjulspår som tidigare: en musikal på hösten och en på våren, två säkra operakort, en trevlig saga i juletid, en känd opera i kondenserad turnéversion. En gedigen och föga överraskande stomme som sedan byggs på med några mer spännande evenemang. Och så Operaverkstan som som vanligt kittlar ens nyfikenhet med ett par udda uppsättningar.

Ingen revolution, knappt en reformation. Men Malmö Opera är offentligt finansierad och offentligt styrd och ekonomin spelar en nyckelroll tätt knuten till kravet på en publikdragande repertoar. Sedan kommer allt det där med konstnärlig höjd, nyskapande, speglande av tidens strömningar och andra honnörsord. Då finns det inte möjligheter för teaterchefen att vara omstörtande. Michael Bojesen har förmodligen gjort det bästa möjliga av situationen, sedan kan man väl ha synpunkter på spelårets utbud.

Säsongen börjar i slutet av augusti med det som förmodligen kommer att bli årets kassako – Kasper Holtens uppsättning av West Side Story. Här har man inte sparat på resurserna: stor ensemble, scenografi av Steffen Aarfing och mycket annat. Den sista föreställningen är planerad till 16 december.

Först 17 november är det premiär för höstens stora operauppsättning: La Traviata av Verdi med en världssopran, franska Patricia Petibon som Violetta. Oliver Py regisserar och på dirigentpulten står Rafael Payare. Spelårets andra stora opera, Wagners Den flygande holländaren har premiär 2 februari. Steven Sloane dirigerar, Lotte de Beer står för regin och stjärnskottet Cornelia Beskow sjunger Sentas roll.

Både La Traviata och Holländaren är säkra kort, älskade av publiken men på gränsen till sönderspelade. Om man nu ska spela Verdi (vilket kan ifrågastättas eftersom Rigoletto just nu går för fullt) finns det andra verk och varför just Holländaren, varken Lohengrin och Tannhäuser har uppförts i Malmö under överskådlig tid. Eller är #metoo som kastar sin skugga över repertoarvalet? Båda operorna handlar ju om kvinnor som offrar sina liv för egocentriska manliga fähundar.

Om en annan sorts manlig despot, reformatorn Martin Luther, handlar vårens andra helaftonsopera, ett uruppförande av ”Schlagt sie tot!” av Bo Holten med libretto av Eva Sommestad Holten. Peter Oskarsson står för regin och Patrik Ringborg för den musikaliska ledningen. Enligt förhandsinformationen handlar verket mer om Luther som människa än hans teologiska förkunnelse. Sedan ”Gesualdo – shadows” från 2014 har Bo Holten inte publicerat någon opera, så det här upppförandet kan bli mycket intressant.

Och till jul tar man upp Benjamin Staerns lilla pårla Snödrottningen, något att verkligen se fram emot.

Två föreställningar i maj av Händels opera ”Il Trifonio del Tempo e del Disinganno” väcker också nyfikenheten. Det är ett samarbete med Det Kongelige i Köpenhamn. Concerto Copenhagen spelar under ledning av ”barockens Stevie Wonder” Lars Ulrik Mortensen (uttrycket är lånat från Kasper Holten) och Ted Huffman står för regin.

Operaverkstan fortsätter med den här vårens lyckokast, Var är du Proserpin? och bjuder på två nyproduktioner: Förvandlingar i helvetet av den franska kompositören Isabelle Aboulker. Den ges under några dagar på Sommarscen Malmö. Och i slutet av mars 2019 kommer Komedi på en bro med musik av Bohuslav Martinu, en enaktare efter en pjäs av Václav Kliment Klicpera.

Säsongens turnéopera är en kondenserad version av Bizets Carmen.

Förutom West Side Story bjuder spelåret på två andra musikaler: Roald Dahls Matilda – the Musical och en nyskrivet verk, En alldeles särskild dag, med musik av P O Nilsson och text av Bim Wikström. Stycket bygger på en film av Ettore Scola och är ett samarbete med Helsingborgs stadsteater.

Michael Bojesen inledde sin presentation i torsdags med att leda de församlade i uppiggande allsång. Därefter presenterade han Malmö Operas nya policydokument som ingående  tar upp det mesta av dagens sanningar från ökad jämlikhet till minskat matsvinn.

 

Rigoletto goes #metoo

Alexey Tatarintsev som Hertigen, omgiven av sina hejdukar,Malmö Operakörs herrar
Foto: Malin Arnesson

Regissörer brukar ha en avsikt med sina uppsättningar. Efter ridåfallet vid premiären av Kasper Holtens uppsättning av Verdis Rigoletto på Malmö Opera var jag en aning brydd: vad ville han säga? Det var Rigoletto rakt upp och ner, inga nya vinklar, inga undertoner. Varför, varför?

Sedan, efter att ha läst hans lilla essä i programmet rätades en del av frågetecknen ut. Kasper Holten vill få in Rigoletto under #metoo-paraplyet; visa att förtryck av kvinnor och manliga förtryckande fähundar inte är något nytt påfund utan har funnits under alla tider. I och för sig lovvärt men det blir lite av Hasseåtages sketch: ”Det var det jävligaste, det hade jag inte en aaaning om”.

Samtidigt ställer han frågan om det är rätt att sceniskt gestalta övergreppen och placera en prostituerad på scenen. Hans egna svar är att Verdis musik är fylld av en medmänsklighet som ”förhoppningsvis tar oss från ren underhållning till konstens universum och konsten får aldrig värja sig från att skildra den mänskliga existensens mörkaste aspekter.” Vackra ord, men det behövs inte en fulländad estetik för att belysa allsköns mänskliga vidrigheter, däremot kan estetiken hjälpa den svagsynte att få i sig den beska medicinen – och där finns de sköna konsternas berättigande.

Vladislav Sulimsky som Rigoletto
Foto: Malin Arnesson.

Verdi sätter i sin opera fokus på Rigoletto, vanskaplingen, den utstötte vars existens är helt beroende av hertigens gunst. Med hjälp av denna kan han håna och fördöma de andra hertigens rövslickare, och till och med råda över deras liv och död men utan hertigen är han ingenting; det är en maktstruktur som finns idag och har funnits i alla tider. Förutom detta beroende och vanskaplighet har Rigoletto ännu en svag punkt: dottern Gilda som han med alla medel försöker skydda från sin vedervärdiga verklighet.

Kasper Holten har befriat Rigoletto från hans kroppsliga handikapp men ökat på hans andliga, han är hård, hämndgirig och totalt okänslig, dottern har blivit en ägodel, faderskärleken ett mentalt, nästan incestuöst maktmissbruk. Man kan inte tycka synd om Rigoletto, han har själv bäddat för det fasansfulla slutet. Vladim Sulimskys gestaltning av figuren är utsökt med fint nyansrikt skådespeleri och en mycket klangrik och välbehandlad baryton. I den stora dramatiska arian i början av andra akten (den som börjar ”La rà, La rà) målar han upp ett känsloregister från vrede till rädsla och förtvivlan. Det är operakonst på dess högsta nivå.

I linje både med Verdis original och Kasper Holtens intentioner blir Gilda det verkliga offret. Förtryckt och undangömd av fadern, först känslomässigt förförd och sedan skändad av fursten blir hon ett offer för sina egna känslor och ger sitt liv för sin kärlek. Verdi ger en ganska blek skildring av henne, Holten låter henne ta mer plats. Bianca Toggnochis rolltolkning får fram människan, den troskyldiga unga flickan som låter förälskelsens känslostorm ta makten över sig, allt skildrat med en intensiv hög, nästan gränslös sopran med underbart klar klang.

Kasper Holten har tonat ner Hertigen av Mantua och gjort honom till en tanklös libertin. Man måste ifrågasätta den vinkeln. Herigen är mer komplicerad än så, det är en kraftmänniska, en äkta förtryckare som anser det som en dygd att gå över lik för att få igenom sin vilja. Alexey Tatarintsev lånar sin briljanta tenor mer till en förvuxen snorvalp som man helst vill slå på käften, än en fruktad despot. Det blir ett tankepussel som inte riktigt går ihop.

Henning von Schulman låter sin eleganta bas skildra Sparafucile som en yrkesmördare, knuten till Murder inc. Ramona Zaharia skapar en mycket välsjungen och sceniskt perfekt Maddalena, hans prostituerade syster. Även övriga solister bjuder på mycket fina prestationer både sceniskt och sångligt.

Verdis operor handlar om människor med alla deras känslor och svagheter. Man kan placera dem i vilken tidsepok som helst, även i den obestämda nutid som Kasper Holten använder. Maja Ravns scenografi som låter hela operan utspela sig i en stor spiraltrappa som ger plats i överplan för det glänsande hertigpalatset och dess fester och i underplan för Rigolettos och Gildas enkla boning. En spännande lösning som accentueras av både glittrande och suggestiv ljussättning.

Så visst kan man säga att Kasper Holten har fått med en del av #metoo-problematiken. Men den blir bara en liten del i Verdis tankebygge kring förtryckarens förtryckare och det stora eviga spelet om maktens fördärv.

 

RIGOLETTO

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Francesco Maria Piave efter Victor Hugo

Dirigent: Karen Kamensek

Regi: Kasper Holten

Scenografi och kostym: Maja Ravn

Ljus: Åsa Frankenberg

Koreografi: Signe Fabricius

Solister: Vladislav Sulimsky, Bianca Tognocchi, Alexey Tatarintsev, Henning von Schulman, Ramona Zaharia med flera

Statister

Malmö Operaorkester, Malmö Operakör

Premiär 24 mars på Malmö Opera

Denna recension var publicerad i  Skånska Dagbladet 25 mars

×