Värva ingen mittback

Dags att inventera försvaret.

Många lobbar hårt för att Malmö FF ska köpa in en etablerad mittback för att ersätta Daniel Andersson och Yago Fernandez. Det håller jag inte med om.

Det finns andra positioner som de trots allt begränsade resurserna till förstärkningar hellre bör läggas på.

Om man ska plocka in en ny mittback i truppen – och det är inte säkert – bör det vara enligt modellen billig, ung och utvecklingsbar. Som testaren Linus Malmborg från Vasalund.

I år hade Malmö FF följande backar i truppen: Ulrich Vinzents, Jasmin Sudic, Daniel Andersson, Pontus Jansson, Markus Halsti, Yago Fernandez, Ricardinho, Filip Stenström, Tobias Malm och lärlingskontraktspelaren Filip Helander.

Sudic, Andersson, Jansson, Halsti, Fernandez och Helander är mittbackar.

Det ser ut att vara mer än nog. Men det väntar en uttunning.

Yago Fernandez lär inte få något nytt kontrakt när hans gamla löper ut efter den här säsongen.

Daniel Andersson tar steget till att bli assisterande tränare med särskilt ansvar för det defensiva spelet och ska bara vara backup.

Lägg till att Jasmin Sudic efter sina skadeproblem är ett i hög grad osäkert kort. Det går helt enkelt inte att blunda för.

Därför kan jag förstå dem som är oroliga. Men jag tror att de är det helt i onödan.

För det första var Pontus Jansson den enskilde spelare som tog de allra största kliven framåt i år. Han är en mittback och en naturlig ledargestalt att bygga på inte bara 2012 utan så länge han stannar i klubben.

För det andra är jag inte alls säker på att Daniel Andersson fasar ut den aktiva karriären direkt när han börjar som tränare.

Han är värd att få sluta när han fortfarande håller klassen och kan bli ihågkommen som en riktigt duktig spelare. Det finns gott om exempel på spelare som fortsatt ett år för länge i sitt klubblag eller landslaget och fått skit för det (de som är lite äldre än jag brukar plocka fram Prawitz Öberg som det bästa exemplet i MFF). Jag hoppas innerligen att Daniel inte blir en sådan och övergången till tränarrollen är en perfekt lösning för att undvika att det händer.

Fast jag skulle inte bli ett dugg förvånad om Daniel Andersson tvärtemot vad många tror blir bättre 2012 än 2011, och då får Norling och han själv svårt att peta honom. Kom ihåg att han hade ganska stora skadebekymmer under hösten med brutet revben och en dålig höft och spelade med smärtor och ett begränsat rörelsemönster. Han skulle själv aldrig framhålla det, eller ens erkänna det, men jag tror att när vi under hösten suttit på läktaren och sagt att han inte alltid hängt med i löpningar och vändningar har en av förklaringarna varit att han spelat skadad. Det extremt pressade spelschemat slår givetvis också extra hårt mot en spelare som både är veteran och skadad.

Nu vill jag se vad som händer när Daniel Andersson både får chansen att läka sina skador, bygga upp sin kropp och dessutom får chansen att stå över när spelschemat blir för späckat. Jag tror som sagt att han kommer att höja kapaciteten till 2010 års nivå och då skulle det bara vara dumt att värva en etablerad och dyr mittback som a) står ivägen för de egna talangerna, b) låser resurser som behövs bättre för att värva en kantspelare, en central mittfältare och kanske även en anfallare.

För talangerna finns.

Jasmin Sudic måste få chansen att visa att han klarar att komma tillbaka. Alla minns väl hur bra han var innan skadorna slog till.

Filip Helander är lika lovande som Pontus Jansson och Jasmin Sudic en gång var. Jag skulle inte tveka en sekund om att sätta in honom i laget före Yago Fernandez. Filip kan mycket väl bli en startspelare redan 2012.

Under i de egna leden finns Alexander Blomqvist, som är ungdomslandslagsspelare och en rejäl talang.

Med Daniel Andersson – och Markus Halsti – som backuplösningar är det bästa att satsa på Pontus, Jasmin, Filip och Alexander, som jag tycker bör få ett lärlingskontrakt.

Det finns dessutom ingen som helst anledning att drabbas av någon panik.

Vill man gardera sig redan nu kan testaren Linus Malmborg vara en lösning, annars kan man avvakta och se vad som händer med Jasmin Sudic. Det tar knappast mer än ett halvår innan vi vet hur det går med hans comeback den här gången. Om allt skiter sig med honom och/eller någon av de övriga, skador och försäljningar kan alltid hända, kan det möjligtvis behövas ett etablerat inköp. Men inte nu när det bara låser resurser och man inte vet om det behövs.

Medan andra tjatar om mittbackar tycker jag faktiskt att det ser sämre ut på ytterbackarna. Särskilt som jag inte är övertygad om att Malmö FF:s egen Gareth Bale Tobias Malm är ytterback eller yttermittfältare.

Då har Malmö FF i den nuvarande truppen Ulrich Vinzents, Ricardinho, Filip Stenström och Tobias Malm vilket är precis på gränsen med två spelare på varje position – Om Malm är back. Hans unika snabbhet kan göra sig ännu bättre ett steg upp.

Därför är det inte så konstigt att de tre övriga testarna i Malmö FF är kantspelare, särskilt inte som uppdelningen back-mittfältare på kanterna börjar bli något förlegad. Vissa spelare kan bara vara det ena, men det är inte fel att ha dem som inte har några problem med att byta position. Som Malm och testaren Ayanda Nkili. Eller byta kant. Jag tror och hoppas att Malmö FF kommer att göra klart med åtminstone någon av de som visat upp sig i truppen den senaste tiden. Det behövs vassare konkurrens, både till Vinzents och Ricardinho och Jiloan Hamad och Jimmy Durmaz.

Så medan många tjatar om att MFF ska värva centralt: en målvakt, en mittback, en central mittfältare säger jag satsa bredare. Ingen målvakt, ingen mittback, men en central mittfältare, en anfallare OCH PÅ KANTERNA.

 

 

 

 

Ranegie mer än en målmaskin

Anledningen till att Malmö FF för dyra pengar köpte Mathias Ranegie var givetvis att han skulle göra mål. Hittills har han inte gjort några. Därför dröjer det nog inte längre innan otåliga människor, rubrikmakare och folk som vill leta problem börjar surra om felköp. Och annat trams.
För tittar man på minuterna han hittills spelat och särskilt de mot IFK Göteborg är det just trams. MFF ville nämligen lite mer än att bara putta in en målmaskin i lagbygget. MFF ville ha en spelare som tillförde något annorlunda, som gav utrymme för alternativa lösningar i uppspelen och inläggen och som naturligt kommer i lägena där det till slut blir mål. Allt detta uppfyller Ranegie med råge.

På nya gamla nygamla Ullevi rann han loss till två frilägen och kunde ha avgjort i slutminuten. Samarbetet med lagkamraterna fungerade dessutom redan bättre än mot Gefle. Det kommer att bli ännu vassare och Mathias Ranegie kommer att sätta chanserna. I det här skedet är det i särklass viktigaste att han finns i och tar lägena. Snart sätter han dem också. Fråga spelarna i IFK Göteborgs backlinje om de tycker att de han koll på den blivande allsvenska skyttekungen.
Det var bara Erik Dahlins mycket starka insats i målet som stoppade honom från att redan nu sätta dit mål nummer 19.
Allt mer visar också Rikard Norling att MFF med honom handlar om betydligt mer än bara possession och många passningar för att nå in i motståndarens straffområde. Går det att nå Mathias Ranegie eller Daniel Larsson med en lång målvaktsutspark eller en 50-metare i djupled – slå den. Eller slå den långa bollen mot yttermittfältarna som i sin tura kan välja mellan att kvickt gå på inlägg eller utmana.

Med spelare som Wilton Figueiredo och Ivo Pekalski i laget går det att slå passningarna och ta sig igenom försvaret på hur många sätt som helst. Med Mathias Ranegie i laget får man ut ännu mer av den duons individuella briljans. Mot IFK Göteborg var både Wilton och Ivo riktigt bra, efter paus var Ivo 2011 års Ivo. Och Wilton verkade ha mått gott av den korta vistelsen hemma i Brasilien.
Mathias Ranegie öppnar också för att anfallskollegan – oavsett vem man väljer – blir mer involverad i spelet.

Det enda felet med matchen mot IFK Göteborg var att den slutade 0-0. Tredjeplatschansen börja så sakta segla iväg i horisonten. Förhoppningsvis vinner, ur MFF:s synvinkel, rätt lag cupen. I så fall ser det betydligt bättre ut i kampen om fjärdeplatsen. Glöm heller inte att MFF har två hängmatcher tillgodo på IFK Göteborg och att om 0-0 inte var bra för MFF så var det mycket sämre för Göteborg. Blåvitt behövde de tre poängen ännu mer än MFF. Dessutom gick MFF upp jämsides med Kalmar FF.
MFF:s stor problem är dock fortfarande lagets svaga bortafacit. Ingen vinst i de återstående matcherna och man tangerar alla tiders bottenrekord.

Två andra snabba reflektioner:

Eftersom jag gnällde på ersättarna förra matchen gäller det att inte glömma bort att den här gången berömma Yago. Han gjorde en klart godkänd insats.

Rikard Norling ville på presskonferensen  inte prata om att Johan Dahlin tagit tillbaka platsen som förstemålvakt. När jag sitter här pratar jag indirekt med Dusan betonade han, och visst är det så. Uttalandet Johan Dahlins pondus känns hela vägen ut från planen och även in i mig säger väl en del. Facit får vi när vi ser vem som står mellan stolparna när det är dags att möta Alkmaar på torsdag. Jag skulle bli mycket förvånad om det inte blir Dahlin.

 

Bortasviten måste brytas

Det finns ett par saker Malmö FF med eftertryck måste klara att bevisa under det som återstår av säsongen. Ingen av dem har med Europa league att göra.
Allsvenskan är viktigare än Europaspelet.
Den frasen mässas som ett mantra och nästan alla, inte minst jag, tjatar om och om igen hur hårt det skulle slå mot nästa säsong om MFF inte klarar en plats bland de tre bästa lagen i årets allsvenska. Eller åtminstone en topp 4-placering så att chansen finns att få spela ute i Europa även det kommande året.
Sluta tjata, säger kanske någon. Det behövs inte. Ja, men bevisa det då! Och gör det snabbt.

För marginalerna har krympt till ett tummen i ögat-läge. Snart har chansen försvunnit. Ska det gå vägen måste MFF resten av säsongen klara att fokusera – och prestera – i varje match som är kvar i allsvenskan. Man måste också så snart som överhuvudtaget möjligt, troligen redan mot IFK Göteborg, få stopp i den långa sviten av bortamatcher utan seger. MFF har efter förlusten mot Gefle IF nio raka matcher utan bortavinst.
Ett enkelt räkneexempel: MFF har fem hemmamatcher och fyra bortamatcher kvar. Eftersom MFF skrapat ihop 33 poäng kommer man upp i 48 om laget tar full pott i alla de återstående matcherna på Swedbank stadion. Med sju matcher kvar att spela har tredjeplacerade AIK 44 poäng, fyran och femman har 39. Alla de lagen når troligen en bit över 50 slutpoäng. Det finns alltså inte ens skuggan av en möjlighet att MFF ska kunna nå målet enbart tack vare bra hemmaspel.
Jag tror att det kommer att krävas tre poäng i minst tre av de fyra återstående bortamatcherna.

Dessutom finns det ytterligare ett skäl till att allsvenskan under hösten blir viktigare än Europa league. Spelarprestationerna i nuet är nämligen alltid en grund för utvärderingen av deras framtid i föreningen.
Mycket ska avgöras av MFF-ledningen.
Vilka utgående kontrakt ska förlängas? Vem ska man redan nu plussa på kontraktstiden med, trots att de har ett eller två år kvar? Vilka spelare kan man släppa? Var behövs det nyförvärv? Och så vidare. Jag hävdar stenhårt att i det viktiga jobbet ska man titta mer på hur truppen presterar i allsvenskan än i de internationella matcherna.
Klarar man inte att prestera i vardagen, som kan vara en regnig förhöstdag på Strömvallen, reser det allvarliga frågetecken. Alla kan tända till mot Rangers FC och Dinamo Zagreb och vara en del i ett flow och het inspiration. Men de som viker ner sig i vardagen får inte spela de matcherna.

Mot IFK Göteborg är Wilton Figueiredo, Ivo Pekalski och Jiloan Hamad tillbaka i laget. Givetvis blir det ett stort lyft även om febersjuke Pontus Jansson fortfarande saknas. Med Markus Halsti avstängd bäddar det för Daniel Andersson och Yago som innerbackar. Tufft läge mot långa bollar på vindsnabbe Tobias Hysén. Det viktigaste blir att se till att de bollarna aldrig slås.

Vardagen är också helt okej

Tillbaka i allsvenskan.

Tillbaka på Swedbank stadion. Ja den får ju heta det nu igen när Uefa har lämnat byggnaden.

Inte mig emot. MFF och hemmaborgen duger bra även i vardagen.

Men visst lever Malmö FF-Dinamo Zagreb fortfarande kvar i minnet och ska göra det länge. Den matchen måste vara själva definitionen av begreppet bitterljuvt och stolthet för evigt det bästa sättet att beskriva det kvarstående intrycket av insatsen under de 90 minuterna.

Nu ska det tändas om.

Går det? Givetvis.

Kan man nå samma standard som andra halvlek mot Dinamo? Ytterst tveksamt, det var en unik händelse. Grejen är dock att det inte behövs. Spelar MFF som i tisdags kör laget över allt motstånd i allsvenskan. Det är dock varken rimligt eller trovärdigt att begära att man ska göra det. Men med den sjävförtroendeboost, den heta inspiration och den klass som ändå finns i truppen är förutsättningarna ändå goda att utmana Elfsborg, ta tre poäng och ett stort kliv mot tredjeplatsen i tabellen.

Skade- och avstängningsläget är lite värre än de senaste veckorna med Daniel Andersson fortsatt borta, Miljan Mutavdzic med höftböjarproblem samt Yago Fernandez och Ivo Perkalski avstängda. Givetvis är det kapten Andersson och Pekalski som saknas i särklass mest bland de 19 i truppen.

Jag kan inte se annat än att det blir Markus Halsti och Pontus Jansson i försvarsmitten och det hade det blivit även om Yago varit tillgänglig. Pontus var lysande mot Dinamo Zagreb, ju mer man tänker tillbaka desto mer växer hans insats. Men glöm inte att Markus Halsti också var bra. Inte lika bra, men bra.

Med Miljan Mutavdzic borta ur ekvationen står valet mellan Jeffrey Aubynn och Amin Nazari när Ivo Pekalski ska ersättas. Undrar om Rikard Norling om det står och väger i valet ens funderar på att ta hänsyn till att Jeff två gånger i sista stund snuvades på att bli inbytt mot Dinamo?

Inget guld – men seriesegerflyt

Om det här varit en normal säsong hade jag skrivit att Malmö FF:s seger över Gais var precis en sådan match man vinner SM-guld med.
Ett sent avgörande, oförtjänt efter matchbilden och med en hel del flyt. Dessutom med ett slitet lag reducerat till en man mindre.
Å andra sidan nummer 1:
Det finns få skönare segrar att ta, en sanning som gäller både spelare och supportrar.
Å andra sidan 2:
Det är kanske inte SM-guldet som ska erövras med det nyvunna flytet – MFF hade inte vunnit den här matchen 2009 eller i våras – utan den för framtiden oerhört viktiga tätplatsen som ska ge fortsatt Europaspel.

I kampen om placeringarna efter HIF och Elfsborg är Gais i hög grad inblandat och ett av lagen som kommer att bli de allra vassaste konkurrenterna till MFF. Därför var det inte konstigt att Gaistränaren Alexander Axén var bittert besviken över de tappade poängen.
Egentligen fanns det flera saker som var konstiga med matchen. Inte minst märkligt var att det blev planens i särklass sämste spelare som fick sätta dit det avgörande målet!
Yago Fernandez fick ersätta Daniel Andersson, som på grund av smärtor vid revbenen tvingades lämna återbud och den uppgiften klarade han inte. I ett lag som är så beroende av bra passningsspel som MFF får man inte slå bort i närheten så många som Yago gjorde. Han var matchovan, osäker och det kändes som om Wanderson och company i Gais-offensiven när som helst skulle lura upp honom på läktaren. Och så var det ändå han som höll sig framme och placerade in 2-1.
Flyt, flyt och mer flyt.

Det enda MFF hade motflyt med var domsluten. Fast det var kanske bara ett tecken på att det var en himmelsblå dag att inte ens det fick någon avgörande betydelse.
En sådan här seger var naturligtvis exakt vad MFF behövde efter den naiva scoututflykten till Zagreb. Nu kan man gå in till returen på tisdag väl medvetna om att den viktiga uppgiften att behålla tätkontakten i allsvenskan är uppfylld. Färskt självförtroende är fixat, vilket kommer att behövas. Dinamo Zagreb hade utnyttjat MFF:s misstag betydligt bättre än Gais.
Å andra sidan 3:
Jag står fast vid att Dinamos vilja och förmåga att själv försvara sig är sämre än i stort sett samtliga lag i allsvenskan, inklusive Gais. MFF kommer att göra mål på tisdag! De senaste gångerna MFF förlorat med just 1-4 borta mot bra lag i Europaspelet har man för övrigt vid samtliga tillfällen vunnit hemmamatchen. Med 2-1 mot AC Milan 1968, 1-0 mot Benfica 1972 och med 2-0 mot Lens 1977. Och när det blev 0-4 mot Feyenoord på bortaplan hösten 1079 fixade MFF 1-1 hemma.
Många MFF-spelare var trötta och slitna, men en man behövde verkligen matchen. Ulrich Vinzents startade med massor av ringrost i benen. En del skakade han av sig redan till den andra halvleken.

Rikard Norling lät ytterst osäker på om Daniel Andersson kan vara tillbaka redan till tisdag. Inte bra alls. Matchens lirare mot Gais Pontus Jansson kan ju inte göra allt själv.

De andra som stod över på grund av småskador/hårt matchande (Jimmy Durmaz, Agon Mehmeti, Markus Halsti) eller avstängning (Miljan Mutavdzic) bör dock samtliga vara tillgängliga. Därmed inte sagt att alla ska in i laget…

Det behövs ingen MFF-tur i returen

Taxichauffören som körde oss till flygplatsen i Glasgow gjorde ingen hemlighet av att han var Celticsupporter.
– Lycka till i returen, sa han när vi steg av.
Och lade omedelbart till, ungefär för att visa hur mycket, eller snarare lite, han värderade Rangers FC,
– Inte för att Malmö behöver det.
Mitt i sitt hånfulla konstaterande slog han därmed faktiskt huvudet på spiken.
Spelar MFF som laget gjorde den sena, sköna och smått historiska sommarkvällen på Ibrox behövs det ingen tur. Det räcker att prestera nästan lika bra i returen på onsdag i nästa vecka.

Malmö FF vann nämligen inte bara med 1-0. Man spelade stundtals ut Rangers FC. Hemmafansen skrek ut sin frustration och dagen efter var det inte en enda lokal tidning (jag vet, för jag köpte samtliga) som missade att påpeka att det skotska mästarlaget borde vara tacksamt över att MFF inte vann större!
Att tålamodet inte är det bästa visade dessutom åskådarna med eftertryck. Bakom pressläktaren skreks det hej vilt på hemmaspelarna, och managern Ally McCoist.
Tio minuter före slut reste sig en man och vrålade rakt ut:
Gör något McCoist, gör något. AVGÅ!
Då ska man veta att McCoist gjorde sin andra tävlingsmatch som ny manager och att han är en av klubbens stora legendarer som spelare med över 500 matcher och 300 mål.
Så mycket var det värt när MFF trummade på med fantasi, finess och energi och tvingade Rangersmålvakten Allan McGregor att storspela för att inte släppa in fler mål.

I Malmö FF klev Daniel Andersson och blev den storspelande general som hela laget behöver i en match av den här digniteten.
I hans fall var en femma i betyg gjuten.
En femma var även Wilton Figueiredo värd. Insatsen mot Rangers FC var hans bästa i år och i nivå med de allra bästa förra året.
Det snackas mycket om att han längtar hem och tänker stanna i Brasilien om han åker dit och hälsar på familjen. Om han kan hålla den här nivån – och särskilt om Rikard Norling får rätt och det visar sig att Wilton faktiskt är bäst som anfallare och kan visa det även i MFF – vore det en gigantisk förlust. Fast tusan vet. Det där snacket om att han har hemlängtan, kommer det inte alltid när han vill ha lite längre semester? Han vill hem till sin frus förlossning i september och då ha någon extra vecka ledigt. Ge honom det då.
Övriga spelare då?
Fyror till allihop, med visst tvekan för Markus Halsti och Agon Mehmeti och viss mersmak för framförallt Jiloan Hamad, Daniel Larsson och Miljan Mutavdzic. Det tog långt över en halvlek innan Hamad blev passerad på sin ovana position, Larsson slapp äntligen allsvenska lag som backar hem och stänger för honom och utnyttjade det till att flera gånger springa ifrån allt och alla och Mutavdzic gjorde sin i särklass bästa insats i MFF-tröjan. Precis när det bäst behövdes.

Men det var en kväll när Malmö FF imponerade mer än på mycket länge.

Rikard Norling var också värd en femma, med alla rätt i laguttagningen.

De som kom in gjorde det också bra. Dardan Rexhepi, Amin Nazari och Yago Fernandez hittade snabbt rätt och bidrog också till att Malmö FF mot slutet bara kunde rulla runt och närmast leka bort Rangers förvivlade försök att åtminstone skapa något som liknade tryck mot slutet.

Omid och Amin Nazari var för övrigt omdöpta till något som liknade Wasabi i presspapperen. Sushibröderna?

 

Jansson bättre än Halsti

Tre matcher till en cupseger för Malmö FF och Rikard Norling. Tre matcher från en titel, Norlings första i himmelsblått och klubbens första i Svenska cupen sedan 1989.

MFF är Sveriges meritmässigt överlägset bästa cuplag med 14 titlar, men den senaste segern är alltså över 20 år gammal!

Det är så länge sedan att de flesta nog har glömt vem Malmö FF mötte i finalen. Svaret är Brage och det krävdes förlängning och straffar för att vinna med 7-6 på Råsunda inför strax över 6 000 åskådare.

Så strunta för en kort sekund i den där klyschan om att cupen är den kortaste vägen ut i Europa. Precis som en titel i sig inte är bra nog. Det är helt enkelt dags för Malmö FF att gå hela vägen och ta den 15:e cupvinsten.

Tre man i dagens MFF-kretsar var för övrigt med i laget som vann 1989: sportchefen Per Ågren, lagledaren Leif Engqvist och målvaktstränaren Jonnie Fedel.

Laguppställningen såg ut så här:

Jonnie Fedel – Jean Paul Vonderburg, Per Ågren, Roger Ljung, Peter Jönsson – Niclas Larsson (Nylén), Jonas Thern, Stefan Schwarz, Joakim Nilsson – Leif Engqvist, Håkan Lindman. På bänken satt Marcus Ekheim och Martin Dahlin.

Ett ganska bra mittfält kan man väl säga.

Vilket lag Rikard Norling ställer på benen mot Kalmar FF återstår att se. En av tankarna bakom de numera halvöppna träningarna är att det ska bli svårare att gissa.

Två ändringar blir det dock automatiskt i och med att Johan Dahlin och Agon Mehmeti är borta på grund av skada.

Jag tror att det blir ett par ändringar till.

Att satsa för fullt på cupen innebär att man ska låta bästa laget spela.

Men i en cupmatch kan bästa laget mycket väl innehålla ett par ungtuppar och reserver som brinner för chansen att visa upp sig.

Rent prestationsmässigt är det heller inte säkert att de som fått mycket speltid den senaste tiden automatiskt ingår i den bästa elvan.

Jag är till exempel mycket tveksam till om det bästa mittbacksparet heter Markus Halsti och Daniel Andersson. Roland Nilsson tyckte uppenbarligen att det var så och Rikard Norling tog tillfälligt över synpunkten när han inledde med att inte gå in och röra för mycket.

Halsti har kvaliteter – han är inte finsk landslagsman av en slump – men samspelet mellan Daniel Andersson och Yago fungerar bättre.

Dessutom tycker jag att det var oerhört konstigt att Pontus Jansson plötsligt bara försvann ur diskussionen när Roland Nilsson skulle ta ut laget under sitt sista halvår i klubben.

Jag tycker att Pontus Jansson är en bättre fotbollsspelare än Markus Halsti. Framförallt är han värd chansen att visa om vi som tycker det har rätt  – eller fel. En start eller ett inhopp för Alex Nilsson hade också suttit ganska bra…

 

Energitappet måste åtgärdas

Daniel Larsson är skadad och ersätts av Dardan Rexhepi.

Det finns ett par frågetecken i laget:

Ska Yago, som var avstängd mot IFK Göteborg, ta tillbaka sin plats och peta Markus Halsti?

Guillermo Molins är tillbaka efter sin skada och då blir frågan på nytt vilka av de tre yttermittfältarna som ska matchas?

Ivo Pekalski petade Jeffrey Aubynn direkt. Ska han få fortsatt förtroende?

Det är på en gång både intressanta och ointressanta frågor. För egentligen är inte Malmö FF:s prestationer, eller den senare tiden brist på sådana, en laguttagningsfråga. Det är en energifråga.

Malmö FF har en mycket bra trupp, det visade man förra året. Då kom avstängningar, skador och tillfälliga rockader på löpande band under guldspurten. MFF bara fortsatte att köra på och vinna.

Vad jag vill ha sagt är att det inte ska ha någon betydelse om Dardan eller Daniel spelar, eller om Yago eller Halsti (eller Pontus Jansson) gör det. Malmö FF ska vinna mot Syrianska ändå.

Den säkerheten fanns 2010.

Den fanns på plats när 2011 inleddes.

Den finns där inte nu.

Egentligen räcker det med att titta på en träning för att se att den 100-procentiga energin inte är där.

Enda sättet att bli ett guldlag igen är att få in 100 procent fokus, motivation och energi.

Man kan tvista om energitappet beror mest på mättnad eller på att Roland Nilsson är halvvägs över sundet, och varit det ett bra tag nu. Själv tror jag mest på det senare. Grejen är i alla fall att oavsett vad dippet beror på är jag övertygad om att det inte går att åtgärda så länge Rolle är kvar och tränarfrågan inte är löst. Malmö FF måste helt enkelt få ändan ur vagnen.

Jag tror – och hoppas – att det kan komma en tillfällig förbättring mot Syrianska. Men i längden går det inte.

Per Ågren upprepar envist att det är viktigare att det blir rätt än att det går snabbt. Jag tror att man för länge sedan passerat den gränsen. Nu är det snarare viktigast att det blir bra nog.

Men man kanske helt kallt tycker att allsvenskan är värd att offras för att det ska bli ett lyckat Champions League-kval? Det är därför det tar tid och det är därför Stuart Baxter är högaktuell som ny tränare. Själv håller jag envist fast vid att det alltid, ALLTID, är allsvenskt guld som är prioritet ett!

Svaren på frågorna då?

Min svar är:

Yago.

Ivo.

Molins.

Yago för det som hände mot IFK Göteborg. Markus Halsti var okej, men Daniel Andersson var det inte. 99 gånger av 100 hyllar jag gärna Daniel, men de som tyckte att han var bra mot IFK Göteborg har fel. Han var sämre än på mycket länge. Om chansen att han ska hitta sitt vanliga jag ökar om det är Yago han spelar bredvid så ska det givetvis bli så.

Ivo för att han är Ivo. En av MFF:s viktigaste spelare, och en av de bättre mot IFK Göteborg trots att han var matchotränad och ibland stoppade upp spelet.

Och Molins för att i ett lag som har problem med energin ska givetvis en spelare som alltid tillför just det prioriteras.

Dusans skada ett bekymmer

Är det någon match som förtjänar epitetet Sveriges El Clasico är det när Malmö FF möter IFK Göteborg.

Det finns ju ingen som helst tvekan om att det är MFF och IFK Göteborg som är Sveriges två största klubbar. Meriterna talar för sig själv.

Sedan kan AIK, IFK Norrköping, Djurgården och andra klubbar snacka hur mycket de vill. HIF är inte ens en kandidat.

Kul match med andra ord…

Dessutom finns det två stora frågetecken i laguttagningen.

Att Dusan Melicharek skadade sig på lördagens träning var inte alls bra. Det känns som om det finns en mycket stor risk att hans blödning i vaden stoppar honom från spel. Han ska visserligen testas på måndagen och Rolle Nilsson var optimist efter söndagsträningen, men läkaren Pär Herbertsson var betydligt mer osäker.

In med Dejan Garaca alltså och det är ingen slump att han är tredjemålvakt.

Han är helt enkelt inte lika bra som Johan Dahlin (absolut inte) eller Dusan Melicharek. Ska man vara riktigt krass är det inte säkert att han är förstemålvakt i LB07 i division 1, dit han är utlånad. Hittills har han inte vunnit den kampen med LB07:s Robin Armandt

Dusan Melicharek är med i truppen som MFF tagit ut till IFK Göteborgmatchen. Om han tvingas lämna återbud efter testet blir det juniormålvakten Niklas Uddenäs eller Jonnie Fedel på bänken. Som amatör går det snabbt att fixa speltillstånd för Fedel och trots att han passerat 40-årsgränsen med bred marginal är han ett bättre alternativ än Uddenäs.

Rutin betyder mycket. För inte så många år sedan spelade Jonnie en träningsmatch på konstgräset på Heleneholms IP. Han skrek och dirigerade så att han hördes mer än samtliga åskådare på arenan. Om det krävs ett inhopp – Garaca kan ju bli skadad – så klarar han det.

Vad jag tror?

60 procents chans att Dusan trots allt startar.

Det andra stora frågetecknet är givetvis vem som startar tillsammans med Wilton Figueiredo på innermittfältet, Ivo Pekalski eller Jeffrey Aubynn?

Jeff missade Elfsborgsmatchen, men är nu helt frisk. Det är Ivo också och alla vet hur viktig han var förra året.

Magkänslan säger att det blir Ivo. Han spelade i 30 minuter i U21 och sedan 3 x 30 i internmatchen i torsdags. Alltså är han testad och redo. Ibland måste man också väga in vilka alternativ man får till förändringar om en spelare sitter på bänken. Om Jeff börjar på bänken kan han hoppa in både i mitten, där han gjort ett jättebra jobb tidigare under säsongen, och på kanten. Guillermo Molins saknas ju i truppen och då kan det vara bra att ha ett alternativ om Jiloan Hamad eller Jimmy Durmaz kör fast eller tröttnar. Det ger Jeff, men inte Ivo. Jag tror att det är den lilla detaljen som avgör.

Att det blir Markus Halsti som ersätter avstängde Yago kan vi lugnt utgå från…

Pratade med Halsti efter träningen och det kommer en artikel senare här på webben.

Det roligaste sa dock Markus när han och vi journalister tillsammans gick ut genom den för dagen beckmörka korridoren utanför spelargången i gammel-stadion.

– Om jag trampar fel nu här i mörkret blir det nästan Jari Litmanen-klass på den skadan, konstaterade han.

Och fortsatte när vi började diskutera Hasse Borgs kapsyl i Litmanens öga.

– Många i Finland trodde att det var en fejkad skada. Han är nog inte så bra längre och så har de hittat på det här istället.

– Men det var ju fel på två sätt. Han var rejält skadad, ögat såg inte alls bra ut och han var hur bra som helst. Det är han fortfarande.

Missade för övrigt internmatchen i torsdags. Var i Köpenhamn och såg Los Lobos.

En riktigt bra konsert. Amager bio var en trevlig konsertlokal, förbandet Los Lonely Boys en positiv överraskning och när gubbarna i Los Lobos väl varvat upp blev det ett jäkla tryck. Sista kvarten och extranumren när Los Lonely Boys spelade ihop med halva Los Lobos blev en tiopoängare.

Sena segrar är extra sköna

Jag vet att jag tjatat om det förr, men kan inte låta bli.

Det finns få, om ens några, segrar som är så sköna som 1-0-vinster med ett sent mål. Ju senare desto bättre.

När det dessutom är så snyggt som Jimmy Durmaz kanon och det kommer på en fredagskväll är det värt en whisky eller ett par.

Det är dessutom så här en försvarade mästare och ett topplag vinner. Flyt förtjänar man och bra lag får medgång, inte minst i slutminuterna när tröttheten sätter in.

HIF har redan vunnit två matcher med 1-0 i år. Nu var det MFF:s tur.

Ödmjukhet – samt hårt jobb – är nödvändigt. Men det har det här laget. Och lite klassisk Malmöitisk kaxighet ska alltid tillåtas att ibland få titta upp.

MFF har redan satt ner foten i årets allsvenska.

Nio poäng på tre matcher är vasst, särskilt om man jämför med matcherna mot samma motstånd ifjor. Då gav de fyra poäng (kryss hemma mot Halmstad och förlust borta mot Djurgården). Räknar man på det viset är MFF alltså bättre än förra året.

Det känns fortfarande som om man är det även som lag.

För även om:

Segern var knapp och målet kom sent.

Djurgården gjorde en fenomenal kämpainsats i den andra halvleken (hoppas ni la märke till hur oerhört mycket bättre Djurgården var på att döda effekten av en utvisning än Halmstad).

Malmö FF aldrig kom upp riktigt i standard.

Så var segern förtjänt.

Malmö FF skapade betydligt fler skarpa målchanser än Djurgården både före och efter utvisningen.

Agon Mehmeti hade ett riktigt vackert stolpskott plus ytterligare ett bra skott där Wilton Figueiredo fick ett ännu bättre läge på returen. Guillermo Molins frispark direkt efter utvisningen var en mycket tuff uppgift för en ouppvärmd målvakt, Jiloan Hamads friläge borde ha resulterat och Jimmy Durmaz målskott är det ju svårt att inte räkna in som en bra chans.

Av den digniteten hade Djurgården bara en chans. Men på den kan Malmö FF tacka Dusan Melicharek för att det inte blev förlust. Jag tror inte att MFF hade rest sig från 0-1 i det läget.

Dusan klarade elddopet alldeles utmärkt. Det var matchens kanske viktigaste besked.

Guillermo Molins visade att det var rätt att låta honom spela. Jiloan Hamad var bra och Jimmy Durmaz avgjorde. Jag har skrivit ett par gånger nu att Malmö FF har allsvenskans tre bästa yttermittfältare och trodde att åtminstone någon skulle protestera. Hittills har ingen gjort det, och jag förstår dem.

Indirekt har trion dessutom gjort laget MFF ytterligare en stor tjänst – genom att putta in Jeffrey Aubynn i mitten.

Agon Mehmeti var på nytt Malmö FF:s bäste anfallare. Daniel Larsson hade en dag då han med bara lite grann bättre bolltouch knappast kunde ha undvikit att göra mål, assist eller båda delarna. Men det är saker man ibland får ta för att betydligt oftare dra nytta av hans uppenbara fördelar.

Tur för resten att resen Daniel Andersson finns nere i försvaret. För om MFF som lag övertygat i inledningen av årets allsvenska har Yago Fernandez inte gjort det. Han måste snart upp ett par snäpp. Minst…

Nä nu ska jag hälla upp en Ardbeg.

Men innan dess ska jag tipsa om något med bara perifert MFF-intresse. När jag gjorde förhands till division 1-fotbollen pratade jag bland annat med förre MFF-spelaren Guri Baqaj, som nu är tillbaka i LB07 efter en utflykt i italienska Albinoleffe och Halmstads BK. Till skillnad från många andra tillhör han inte skaran av spelare som hyllar Pep. Läs här.

Ole Törner

Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.

Ålder: 58

Yrke: Journalist

Bor: Malmö

Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who

Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.

Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.

Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.


×