Wilton och Ivo – äkta fotbollskärlek

Wilton Figueiredo var en av de allra viktigaste spelarna bakom Malmö FF:s SM-guld 2010. Tillsammans med Ivo Pekalski bildade han den säsongens bästa mittfältspar i allsvenskan.

Han kunde bidragit till att ge MFF ett SM-guld även i år. Men den möjligheten bestal domaren Martin Hansson honom på.

Lite hårdraget kanske, men allsvenskans tätstrid 2012 var ju faktiskt så jämn att om inte Wiltons segermål till 2-1 mot Örebro SK felaktigt underkänts för offside kunde MFF mycket väl ha slutat som svenska mästare.

Jag tror att varken Elfsborg eller silverlaget Häcken håller med, men jag hade unnat brassen den slutpunkten på MFF-karriären.

Och det var ju faktiskt ett felaktigt domslut. Fråga bara Martin Hansson som efter slutsignalen och en titt på bilderna erkände sitt misstag.

Nu är det i alla fall definitivt slutspelat för Wilton Figueiredo i MFF. Hans avslöjande efter slutsignalen mot AIK att han tänkte lämna laget bekräftades av klubben på måndagen.

Bara att önska honom lycka till och säga hej då till en av allsvenskans största profiler.

Jag älskar dessutom hans sätt att i avskedsartikeln på MFF:s hemsida beskriva samarbetet med Ivo Pekalski. ”Jag kommer att sakna Ivo. Han gjorde mig glad på fotbollsplanen. Han förstår mig och mitt spel och han gör mig bättre. Hans förstatouch är så vacker, ja jag kommer verkligen att sakna honom”.

Äkta fotbollskärlek. Frågan är hur mycket Ivo Pekalskis skadebekymmer har påverkat Wilton?

Wilton Figueiredo är bara en av många tidigare tongivande spelare som kommer att lämna Malmö FF.

Ulrich Vinzents gör det också precis som Daniel Larsson.

I Markus Halstis fall kom en vändning när Per Ågren dagen efter AIK-matchen bekräftade att man börjat diskutera möjligheten att förlänga den finländske allt i allo-mannens kontrakt.

Läs mer om det här.

Faran är bara att det sker försent och i så fall måste han också ersättas.

Samma gäller med stor säkerhet tredjemålvakten Zlatan Azinovic och inlånade David Löfquist.

Azinovic behövs inte eftersom Johan Dahlin spelat både stabilt och regelbundet och Robin Olsen tagit flera kliv framåt och visat att han är mogen att vara backup i allsvenskan. Azinovics roll kan lika gärna fyllas av någon av spelarna från MFF:s ungdomsled.

Med Löfquist är det värre.

Att hans prestationer inte varit i närheten av vad MFF hoppats på och att han de senaste matcherna inte ens har platsat i truppen är givetvis inte bra.

Men det riktigt allvarliga är att det var en nödvändig förstärkning.

Det började med Guillermo Molins, fortsatte med Jimmy Durmaz och späddes på lite grann med Tobias Lewicki, som MFF för övrigt helt släppt kontakten med.

I nuläget har därför MFF – om vi räknar bort Löfquist – bara en yttermittfältare i truppen i Jiloan Hamad plus lärlingen Simon Kroon. Att sätta innermittfältaren Simon Thern och anfallaren Alex Nilsson på kanten är bara konstgjord andning.

Dessutom har det varit taskigt mot Alex och Simon. De borde ha fått konkurrera om en plats på rätt position!

MFF måste värva på flera ställen, men mest akut är två yttermittfältare, helst bättre än Löfquist. En borde vara Lunds BK:s Stefan Ilic.

 

 

Där blev SM-guldet till plast

Där blev guldet till plast.

1-1 i Malmö mellan Malmö FF och Örebro SK och samma siffror i Göteborg mellan BK Häcken och AIK var nästan det samma som att skicka Lennart Johanssons pokal till Borås.

Eller kanske en plastkopia? Svenska mästare 2012 ska alltså vara ett lag som med möda och besvär vunnit två matcher på gräs på långt över 450 dagar.

Förhållandena och reglerna än nu sådana och sportsligt är det givetvis rättvist. Elfsborg har tagit fler poäng. Men man behöver ju inte gilla det!

Än är heller inte hoppet helt ute för Malmö FF, men Elfsborgs utgångsläge är så pass bra att det bara vore dumt att inte utgå från att de tar hem årets allsvenska.

Malmö FF har till stor del sig själv att skylla för att det bara blev oavgjort mot Örebro.

MFF skapade för lite mot ett lag som bevisligen är för dåligt för allsvenskan.

När MFF dessutom hittade rätt efter pausen och fick in förlösande 1-0 blev det inte alls förlösande. Istället släppte man in ett onödigt baklängesmål och sedan kramp, förtvivlan och ett massivt kämpande.

Viljemässigt gjorde MFF alls inte en dålig insats.

Men det både känns, och är, bäst att även påpeka att domaren Martin Hansson tyvärr bidrog till att se till att Malmö FF inte vann matchen. 2-1-målet kom ju och dömdes bort för offside. Wilton Figueiredo var definitivt inte offside. Bollen gick mot honom och det var han som var med i spelet och mottagare av passningen. Därför skulle han fått göra målet.

Tittar jag sedan på protokollet från matchen och det bekräftar att Örebros målvakt Tomer Chencinski inte fick någon varning är det knappt jag tror mina ögon. Han maskade, filmade, provocerade och genomförde 20 avslutande minuter där kortet borde ha kommit ur fickan flera gånger. Att han knappt ens blev tillsagd är en gåta.

Utan att ha sett tv-bilderna vet jag inte om han då dessutom för länge sedan borde varit utvisad. När han fällde Daniel Larsson och det blev straff i den första halvleken doftade det ganska tungt av en målchansutvisning.

Eller åtminstone en varning så att han inte kunnat hålla på att maska större delen av den andra halvleken. Men straffen var det Miiko Albornoz som brände och en straff ska givetvis innebära mål….

Pratade givetvis med Martin Hansson efter matchen.

Han sa att:

– Jag har fått reda på och sett på bild att Wilton inte var offside. Det känns ruttet. Om Rantie påverkade vet jag inte, det måste jag se på dvd.

– Enligt mig och mina assisterande var det inte frispark till MFF innan 1-1.

– Örebromålvakten höll sig inom sina sex sekunder. Därför kunde jag inte göra något.

………………

Om matchen blev en pina kom åtminstone ett stort glädjeämne efter slutsignalen.

Hyllningen av Ulrich Vinzents var synnerligen förtjänt och jag är övertygad om att han kände att han blivit en älskad och uppskattad profil i MFF-leden.

Han svarade med att ta mikrofonen från Patrik Jandelin, hålla ett alldeles utmärkt tal och dricka upp en gammeldansk som han bjöds på framför klacken. Ricardinho fick en varning och är avstängd mot AIK på söndag.

Jag förutsätter att Matias Conchas  lårskada är läkt till dess.

Annars får Ulrich Vinzents gå in och göra det fina jobb han alltid utfört i den himmelsblå tröjan.

 

Fram med kontraktspennan Ågren

Malmö FF satte en guldpress tung som bly på de övriga topplagen.

Snart är det vinn eller försvinn och MFF har redan vunnit.

Nu är det upp till Häcken, Elfsborg och AIK att följa exemplet. Inte det lättaste. Jag skulle bli mycket förvånad om inte minst ett av de tre lagen tappar poäng i den här omgången.

Efter det första halvleken såg det dock inte alls ut som om MFF skulle kunna skaffa sig den fördelen. Det var trögt, ospetsigt och Djurgården kunde i lugn och ro stänga försvaret samtidigt som man oroväckande ofta hitade ytor framåt.

Den känslan försvann direkt efter paus. MFF kom ut med en helt annan aggressivitet, tempot var högre och förmågan bättre.

Och det var Markus Halsti som visade vägen!

Direkt efter presskonferensen frågade jag Rikard Norling.

– Om du var sportchef, och VD, hade du då förlängt Halstis kontrakt?

Absolut svarade han. Sedan ville jag vara lite fiffig (ett gammalt fint ord som ni får googla) och frågade.

– Hade du sagt samma sak för ett halvår sedan?

– Absolut svarade Norling.

Visst säger – och skriver – jag. Där tror jag inte att han var helt ärlig.

Jag hade i alla fall inte svarat så. Då. Troligen inte så många av ni som läser det här heller. Men nu känns beslutet självklart.

Markus Halsti är en bollspelare.

Han är dessutom en klok bollspelare.

Mot Djurgården slog han inte en passning fel och det är inga allibipassningar han sysslar med utan en kavalkad av precisa och tekniskt mycket bra passningar.

Med sin nickförmåga, fysiska styrka och allt det andra han har med sig från mittbackeriet kan han även göra en massa annan nytta på mitten.

Snabbt har han också hittat en förmåga att anpassa sig till den han spelar bredvid.

Det är inte alls samma sak att bilda innermittfält med Wilton Figueiredo, Ivo Pekalski eller Erik Friberg. Inte ens i närheten. Halsti hittar ett sätt att göra det bra med alla tre. Behövs det lär han göra det med Simon Thern och Amin Nazari också.

Fram med kontraktspennan Per Ågren.

Packa upp resväskorna Markus.

Givetvis ska han bli kvar i truppen.

Inte till vilket pris som helst. Det gäller alla spelare. Men det kommer att finnas utrymme.

Just nu känns det viktigare att behålla Markus Halsti än Wilton Figueiredo. Om någon hade tyckt det efter SM-guldet 2010 hade jag avfärdat honom eller henne som en tokstolle. Nu tycker jag själv så.

Men det är mest – hoppas jag – en förmåga att läsa av förändringar och anpassa sitt tyckande efter verkligheten.

Markus Halsti har blvit ett guldvapen!

Spelar Tokelo Rantie som mot Djurgården är han också ett sådant. Han var matchens store artist och det var bara otur att han inte fick sätta dit ett mål.

Som han hade förtjänat det!

Mer positivt:

Ivo Pekalskis inhopp lovade så oerhört mycket.

Jag hade helst sett honom från start bredvid Halsti. Men det är bara att inse att U21-insatserna och den långa frånvaron gjorde det till ett svårt beslut att ta för Rikard Norling.

Nästa gång blir det lättare. Fast då är Erik Friberg tillbaka. Kom inte och säg att MFF inte har den nödvändiga bredden för att hålla hela vägen i guldjakten.

 

Tre nollor för Häcken

Det går inte att ha koll på allt, men hur kunde vi ha missat det här:

BK Häcken har kvar att möta Kalmar FF, AIK och GIF Sundsvall. När Hisingsklubben spelade mot just de tre lagen i våras blev det förlust, förlust och förlust!

Det finns två poänger med det påpekandet.

För det första att det finns ganska många faktorer – flera okända – att väga in när det ska bedömas om de fyra lagen i guldstriden har ett lätt eller svårt restprogram.

För det andra att Häcken fortfarande smyger under radarn. Är det någon som tror att MFF eller AIK skulle kunna möta tre lag i de sista omgångarna utan att någon för länge sedan upptäckt att man förlorat mot samtliga i vårmötena? Nu krävdes det att en uppmärksam journalist på Göteborgsposten (Mattias Balkander) twittrade om det och inte ens då tände det till.

Malmö FF har kvar att möta Djurgården och Örebro SK hemma och AIK borta. Inte heller här lär det räcka att upprepa vårresultaten.

Då vann MFF mot Djurgården och AIK, men förlorade mot Örebro. Nu lär det krävas full pott.

Starten på fredagskvällen sker utan Erik Friberg, som är avstängd efter sex gula kort.

Jag tar för givet att Markus Halsti behåller sin plats och frågan blir då vem som ska ersätta Friberg bredvid honom. Svaret är rätt givet. Ivo Pekalski är redo.

Wilton Figueiredo är en fantastisk fotbollsspelare, men det är Ivo Pekalski också.

Det gäller dessutom att inte gå in och röra för mycket i det spel som fungerat så bra för MFF i de senaste matcherna.

Med Erik Friberg och Markus Halsti centralt har kantspelet lyfts. Jiloan Hamad och Simon Thern har kunnat gå mer inåt utan att det blivit trångt och ytterbackarna har kunnat fylla på när det behövts. En bra balans i laget har ersatt det spektakulära samtidigt som det ändå funnits utrymme för det spontant briljanta.

För att prata ”Norlingska”: Wilton kan måla lysande tavlor, men i höstens MFF riskerar man att han sprider sina färger för mycket utanför ramarna.

…………………..

Petter Thelin valde MFF.

Han är 17 år, bara lovande och det ska inte ställas för höga krav – direkt.

Men det var ett viktigt besked.

MFF:s koncept och ungdomssatsning är ett bra lockmedel för stora talanger. Sju klubbar jagade den storväxte, men ändå snabbe anfallaren och han hade bland annat testspelat i en U21-match med AIK.

Det var dessutom ett billigt förvärv.

Kontraktet med Kramfors-Alliansen hade gått ut (uppgiften att han hade ett år kvar var fel). Därmed blir det inga övergångspengar utan bara utbildningsbidrag.

Tre år i MFF har man kommit överens om. Till en början säger Per Ågren.

 

Stabilitet just nu mer värt än briljans

De heta hemmamatcherna avlöser varandra.

Från ett klassikermöte till ett annat.

Från IFK Göteborg till IFK Norrköping.

En gång en ännu större match än MFF-IFK Göteborg. Så är det inte längre, men visst är det kul med ett IFK Norrköping som hänger hyfsat med både i tabellen och publikligan!

Tittar man på hemma- och bortaprestationerna är IFK Norrköping heller inte det vanliga konstgräslaget som har problem utanför den egna trygga arenan. ”Peking” är lika bra borta. 7-2 senast mot Gais inger dessutom respekt. Fast ingen överdriven sådan. Det var trots allt Gais som stod för motståndet.

Och Malmö FF kan kontra med att laget aldrig någonsin förlorat två raka matcher på Swedbank stadion!

I snacket efter inför matchen-träningen bekräftade Rikard Norling det jag var inne på sedan MFF besegrat Syrianska. Det är ett delvis annorlunda MFF vi nu ser än de senaste årens.

Mer stabilitet, mindre briljans. Mer tålamod, mindre tunnlar och läckra speldetaljer.

Att man vid en ytlig besiktning kan sakna det vackra och spektakulära lurar nog många att tro att Malmö FF tappat formen. Istället är det en anpassning till ett liv utan Jimmy Durmaz och Mathias Ranégie och ett sätt att hitta en jämnare och stabilare standard som kan ge resultat både borta och hemma.

Försvarsspelet har blivit säkrare och mer kollektivt, trots att Daniel Andersson saknas.

Det har först och främst inneburit att MFF nu tar många fler poäng borta än laget gjort någon gång tidigare sedan guldet 2010.

Hittills har man dock tappat lite av hemmastyrkan på nedprioriteringen av det offensiva flytet och satsningen på den individuella skickligheten. Men när man hittar rätt både borta och hemma – tre av de fem återstående matcherna spelas på Swedbank stadion – kommer MFF att vara med hela vägen i guldjakten.

Då är jag övertygad om att majoriteten av åskådarna struntar i om de får vänta till nästa år innan MFF är moget att spela både stabilt och vackert!

En tränares utmaning pratade Rikard Norling om; att inse och förmedla att ett lag kanske inte mår bäst av att köra samma upplägg hela tiden.

Minst en förändring i startelvan blir det.

Johan Dahlin är tillbaka efter sin avstängning och då står han mellan stolparna oavsett hur mycket Robin Olsen höll nollan i sin allsvenska debut.

Om Wilton Figueiredo tar tillbaka sin plats återstår att se. Vaden är okej. Men med Markus Halsti och Erik Friberg på mitten blev det en riktigt bra balans i laget. Dessutom står Ivo Pekalski och stampar, snart redo att ta en plats. Friberg och Pekalski kan funka bra efter uppehållet.

David Löfquist kommer knappast att spela. Inte efter Simon Therns briljanta insats mot Syrianska.

I anfallet är jag inte alls lika övertygad som många andra att Daniel Larsson ska petas. Sedan Mathias Ranégie lämnade har det det snarast blivit viktigare att ha någon som sliter, stör och springer som fan där framme. Det gör Daniel Larsson även om han bränner chanser och ibland har dåliga mottagningar.

……………….

Efter Norrköpingsmatchen väntar ett landslagsuppehåll. Alltid lika trist.

Fast det finns ju tröst.

Ian Hunter på KB på tisdag! Och framförallt om ett tag Chris Isaak både i Köpenhamn och Malmö – med en bortamatch mot Kalmar FF emellan…

……………

Lite snack med Per Ågren om kontraktssituationen till sist. Det läser ni här.

 

 

 

Så ska ett topplag vinna

Malmö FF är med i den allsvenska guldstriden. 2-0 mot Syrianska FC i Södertälje var precis en sådan seger man vill se av ett lag som vill hänga med i toppen av en serie.

Utan att glänsa höll Malmö FF tätt bakåt samtidigt som laget med tålamod skapade chanser nog för att näta och när det väl var gjort plockade man fram förmågan att stänga matchen.

Att döda matcher har långt ifrån varit MFF:s styrka, snarare tvärtom. Nu var det stabilt, säkert och Syrianska blev allt mer uppgivet. Bra, för den förmågan behöver ett topplag. Håll fast vid den!

MFF visade också en välbehövlig bredd.

När Johan Dahlin var avstängd gick Robin Olsen in och höll nollan i sin allsvenska debut.

När Wilton Figueiredo inte kunde vara med på grund av en vadskada, Ivo Pekalski inte var redo för spel från start och Simon Thern behövdes på kanten fick Erik Friberg och Markus Halsti bilda par på mitten av mittfältet. Det gick hur bra som helst!

Och Simon Thern satte dit 2-0 och fortsatte spela lika bra som han gjorde så länge han fick vara med mot IFK Göteborg. På kanten. Nödvändigt nu när David Löfquist ännu inte är färdig för en roll i laget. Han ska istället matchas rejält i tisdagens U21-match borta mot BK Häcken.

Den bredden behöver ett guldlag.

Jag tycker dessutom att det är dags nu att ta beslutet att förlänga Markus Halstis kontrakt.

Det går ut efter den här säsongen men bra att ha-Halsti (eller heter det bra att Ha-lsti?) är precis den typen av allroundspelare som är så viktiga att ha i en trupp. Han kan spela mittback, både höger och vänsterback – vänsterback var han i Finlands VM-kval mot Frankrike – och han kan ta en central mittfältsplats om det behövs.

Bäst av allt var dock att de unga mittbackarna Pontus Jansson och Filip Helander fortsatte att storspela tillsammans.

Bredden igen.

Kommer Daniel Andersson tillbaka till slutstriden är det bra. Klarar han det inte går det också bra.

De som fortfarande tycker att stortalangen Filip Helander inte håller för allsvenskt spel- jo de finns – har helt enkelt fel.

Men det viktigaste av allt är kanske två ganska oväntade förändringar som blivit alldeles för lite uppmärksammade.

Länge var Malmö FF ramstarkt hemma och uselt borta. Så är det inte längre. I de fem senaste bortamatcherna, flera på konstgräs, har Malmö FF raden 3-1-1. Tio poäng! Det är faktiskt två fler än MFF tagit på de fem senaste hemmamatcherna.

I flera år var MFF dessutom frapperande uselt på fasta situationer, särskilt offensiva hörnor och frisparkar. Sämst i västvärlden på hörnor kändes det som. Nu gör man mål på hörnor, senast mot IFK Göteborg som inte är enkelt att näta mot på fasta, och frisparkarna börjar också resultera

Visst var det Dwayne Miller som fipplade och forcerade fram Dinko Felics självmål till 1-0, men fula mål har exakt samma värde i tabellen som vackra. Och Erik Fribergs frispark var bra och rätt slagen. Filip Helander var dessutom på rätt ställe liksom Markus Halsti, redo för en retur.

………………

2-0-målet var fantastiskt snyggt. En härlig prestation av Simon Thern.

Men det fanns mer som höll hög klass vid det målet. Erik Fribergs passning och Ricardinhos (var det väl?) löpning rakt in i straffområdet som hjälpte Thern att få läget.

……………

Robin Olsen höll nollan i sin allsvenska debut mindre än ett år efter det att han stod i division 2. Lite Buster-varning på den utvecklingen.

……………..

Elfsborg har GAIS i nästa omgång.

Går inte att missa tre poäng säger säkert de flesta. Jag också.

Men det finns två saker som talar mot. För det första att alla utgår från att det blir en lätt match och för det andra att ett lag som förlorar med pinsamma siffror i en omgång nästan alltid spelar hyfsat i nästa. För den förlorade hederns skull. Tittar man på historien är det frapperande ofta lag som torskat med siffror som 0-6, 2-7 och 0-8 kommit igen och hållit nollan i nästa match.

Om jag tror på det där själv? Nä. Men jag ville ha det sagt ifall det skulle hända…

 

 

Så här vinner Elfsborg på gräs…

Kanske lika bra att Malmö FF och BK Häcken spelade 0-0?

Eftersom Elfsborg inte på egen hand klarar av att vinna på naturgräs – senaste trepoängaren är över ett år gammal och tiden tickar på – får Boråslaget hålla till godo med den här typen av vinster.

För givetvis var Elfsborg den store vinnaren efter krysset på Swedbank stadion.

Nu måste nästan MFF få tre poäng med sig från Borås på söndag om guldstriden ska hållas vid liv.

Lägg för övrigt noga märke till att jag skrev nästan. Jag vill nämligen inte vara lika korkad som alla förståsigpåare som för några månader sedan tyckte att guldstriden var avgjord. De orden har man ju sedan fått äta upp när poäng efter poäng av Elfsborgs försprång ätits upp.

Det kan svänga snabbt.

Uppgiften blir mycket enklare om MFF vinner på söndag, men jag tror inte för ett ögonblick att det är avgjort om man inte gör det.

Jag tycker heller inte att man kan skriva av AIK eller Helsingborgs IF och största hotet kan mycket väl komma från BK Häcken! Häcken är ett bra lag, det har man inte minst visat mot Malmö FF. Och nu gjorde man det igen.

Få lag vågar så mycket på Swedbank stadion, ännu färre skapar så många chanser och i stort sett inget vinner bollinnehavet. Det gjorde BK Häcken.

Valet av klubb styrs – och ska alltid styras – av tradition, känslor och kärlek. Om åskådarna istället enbart gått efter kvalitet hade de övriga Göteborgslagen varit chanslösa i publikmatchen.

Häcken är ett betydligt bättre lag än IFK Göteborg och oceaner vassare än mediokra Gais. Och Örgryte finns ju ett par pinnar ner på seriestegen.

Om MFF inte åkt på utvisningen av Markus Halsti tror jag att man med rätt tålamod klarat att avgöra och vinna mot Häcken.

Med utdelning den spelmässigt fenomenala första kvarten hade det definitivt blivit seger. Men Häcken är svårtuggat och spelar tillsammans med MFF och Elfsborg den vackraste och bästa fotbollen i allsvenskan.

På söndagen visade dessutom Oscar Lewicki att MFF har anledning att vara bittra över att han inte valde att flytta hem till Malmö när han återvände från Tyskland.

Miiko Albornoz var matchens store lirare, men Lewicki var matchens nyttigaste spelare. Han gjorde lite grann det som Tobias Linderoth ett tag skulle göra i landslaget – fast bättre.

När sedan Christoffer Källqvist i Häckenmålet gjorde som han brukar, räddade flera svåra lägen, men undvek det han också brukar, göra minst en grov groda, var det inte konstigt att det blev mållöst.

Domaren Daniel Stålhammar presterade ingen bra insats.

Underbetyget får han inte för beslutet att visa ut Markus Halsti. Det beslutet kan jag köpa. Visserligen fanns det ingen avsikt och han sökte bollen Men foten och sulan var för högt uppe.

En domarinsats ska dock vara konsekvent! Dioh Williams raka ben mot Wilton Figueiredo i första halvlek och Tom Söderbergs höga fot mot Johan Dahlin i den andra var precis lika ”röda”.

Jag gillade heller inte hans bristande känsla i tolkningen av fördelsregeln och även om jag hyllat Oscar Lewicki tidigare kombinerade han sin fina insats med så mycket fult spel att det var märkligt att han klarade sig från ett gult kort. Han har lärt sig en del i Tyskland…

Sekvensen när Wilton Figueiredo gick miste om en solklar frispark, reagerade med att gå hårt åt en Häckenspelare och blev varnad var väl heller inte så lyckad?

Miiko Albornoz och Jiloan Hamad slapp i alla fall gula kort. De hade blivit avstängda mot Elfsborg om de drabbats. Med Ivo Pekalski och Erik Friberg tillbaka ser det riktigt bra ut inför den matchen. Nu, i alla fall. För facit får vi se vad som händer på veckans träningar på Mariedals konstgräs.

…………………

Daniel Andersson och Mathias Ranégie spelade med troliga infektioner i kroppen.

Att något var fel med Daniel syntes tydligt. Efter matchen berättade han att han kände sig totalt orkeslös och hur han än jobbade och slet för att få det att bita i aktionerna hjälpte det inte. Därför sprang han redan efter 30 minuters spel bort till bänken och bad om att bli utbytt i paus.

Mathias Ranégie fullföljde, men kände sig också krasslig. Att han ändå klarade att skapa så mycket är ett gott betyg.

……………….

Bäst i MFF tyckte jag att Miiko Albornoz var.

Mer godis:

Ricardinho börjar varva upp. Han kommer fram mer i banan nu när Jimmy Durmaz inte tar all plats.

Pontus Jansson var stark och grymt viljeladdad drev han på efter utvisningen.

Johan Dahlin var minst lika bra som kollega Källqvist i Häckenmålet. De två målvakterna var huvudanledningen till att det blev 0-0.

Daniel Larsson har varit betydligt farligare och bättre efter uppehållet. Den tendensen står sig även om han fortfarande inte sätter chanserna.

Wilton Figueiredo var bara ett mål från en kanoninsats.

Mycket beröm?

Glöm då inte att det faktiskt var en riktigt bra match med två starka lag!

 

 

 

En lysande återstart av MFF

Ja ni vet:

Det är nu man ska prata en massa yada-yada om att det fortfarande är en bra bit upp till Elfsborg och att det återstår ett maratonlopp  att spela av allsvenskan. Att det blev 0-0 i den andra halvleken, att Jimmy Durmaz snart kommer att lämna och att MFF riskerar att tappa ytterligare spelare.

Men SKIT I DET!

Malmö FF:s första halvlek som gav 4-0, och kunde gett mycket mer, var så lysande och spektakulär att det inte finns någon anledning att leva annat än i nuet och hylla hela laget.

Det var hög standard, riktigt hög – och det känns dessutom som om MFF börjar leverera som bäst när det gäller som mest.

10 maj: MFF-HIF, 3-0 och överkörning.

17 maj: MFF-Elfsborg 1-0, just när folk som inte begriper bättre börjat snacka om att det nog inte går att rubba Elfsborg i guldstriden i år.

2 juli: MFF-AIK 4-0, tvåan mot trean i kampen om att bli laget som utnyttjade Elfsborgs debacle mot Åtvidaberg och reducerade försprånget.

Bra besked när det behövdes.

Det enda felet är att alla matcherna har en sak gemensamt, de har spelats på hemmaplan. Med känslan av att ha tiotusentals i ryggen och att väldigt lite kan gå fel.

Därför blir nästa match ett nytt tillfälle att sätta ner foten och visa att det här laget kan bryta trender som behöver trampas på.

Mot AIK visade Malmö FF två viktiga saker:

1) Att man identifierat och tagit problemet att det ofta blivit ett dipp i prestationen efter ett uppehåll på allvar. Nu är det glömt!

2) Att man kan spela av en match. Jag njöt naturligtvis av första 45. Men jag gillade nästan lika mycket att MFF gick in efter pausvilan och bevisade att man klarar att spela på resultat och spela av en match. AIK kämpade för att rädda äran, lyckades delvis, men tilläts bara ett skapa en enda farlig målchans. Jänför gärna med vad som hände efter MFF:s suveräna förstahalvlek i Hällevik mot Mjällby.

Och då är vi tillbaka vid det som ger nästa omgångs match mot Örebros SK en extra kittling. Den spelas borta mot ett jumbolag som precis fått ny energi av ett tränarbyte. Om MFF torskar mot ÖSK samtidigt som Elfsborg vinner är man tillbaka på ruta noll…

Många var närmast löjligt bra i MFF.

Bäst av allt. Miiko Albornoz spelade en fotboll som påminde om hans älskade Spaniens. Han tror att han är bäst som ytterback, Rikard Norling tror det också och fortsätter han så här pratar vi snart landslagsspel.

Jimmy Durmaz satte effektivt munkavel på alla som ifrågasatte om han fortfarande kunde ge 100 procent i MFF.

Ivo Pekalski var som vanligt, lysande och Mathias Ranégie var fullständigt omöjlig för AIK att få koll på minut 15 till 45. Alla bollar som hamnade i närheten av honom då blev farliga sa AIK-tränaren Andreas Alm. Det hade han rätt i.

Sedan var det lite synd om Wilton Figueiredo som gjorde två snygga mål och ändå hamnade lite i skymundan.

Jiloan Hamad var rätt bra också, om man säger så och så vidare…

Gillade dessutom bytena! Simon Thern gick in med energi, Jasmin Sudic fick värdefull speltid i ett effektivt och välfungerande försvar. Att se Sudic och Pontus Jansson spela ihop är en härlig känsla. Ulrick Vinzents som yttermittfältare var dessutom en kul detalj.

Undrar för resten om den bestämda oviljan att flytta på Miiko Albornoz kan ha lite att göra med att ett nyförvärv redan är på väg in?

 

Äntligen dags igen

Äntligen är allsvenskan igång igen!

EM-fotbollen har erbjudit underhållning på hög nivå, men det är här hemma i Sveriges överlägset finaste och mest intressanta idrottsserie som hjärtat och passionen finns.

Därför har jag inga problem att tycka att uppehållet varit för långt och fara runt i känslosvallet som ett litet barn på julafton nu när det är dags för återstart.

Och som det startar! MFF-AIK är ett klassikermöte, den här gången dessutom mellan tvåan och trean i tabellen där båda lagen fick en chans att direkt knappa in tre poäng på suveräne serieledaren Elfsborg.

Åtvidabergs 5-1-seger över Elfsborg höjde temperaturen rejält. Jag såg matchen på tv och kan intyga att storsegern var förtjänt. Åtvid var helt enkelt betydligt bättre än ett Elfsborg som hade stora problem både i försvars- och målvaktsspelet och som skapade förvånansvärt lite framåt.

Onekligen ett annorlunda svar av Elfsborg på kritiken att laget är så väldigt mycket vassare på konstgräs än naturgräs att gå ut och torska med 1-5 på det kära plastgräset.

En sak jag gillar lite extra med MFF-tränaren Rikard Norling är att han tar även konstiga frågor på stort allvar.

Det känns till och med som om han själv ibland funderar lite över sådana.

Efter söndagsträningen ställde jag just en sådan fråga till honom, nämligen om det är svårare för bra lag  att prestera på sin toppnivå i första matchen efter ett uppehåll än det är för lite sämre lag?

Delvis med tanke på Elfsborgs debacle, men även för att MFF ganska länge haft stora problem med att spela bra och ta tre poäng i första matchen efter en paus i spelprogrammet. Oavsett om uppehållet varit fyra, två eller bara en dryg vecka har det inneburit en rejäl nedgång i prestationen.

Det visade sig att Norling:

a) mycket väl kunde tänka sig att ett uppehåll kan slå hårdare mot ett bra lag med flyt som drar nytta av att matcherna kommer tätt – i ett flow. Därför är det troligen bra för MFF att det är ett starkt AIK man återstartar mot.

b) är väl medveten om MFF:s tendens till kvalitets-dipp efter uppehåll och att man därför ändrat upplägget den här gången med en något intensivare sistaträning. Ingen spektakulär förändring, men små detaljer får ofta stor betydelse.

Apropå frågor så handlar det i startelvan framförallt om följande:

Daniel Andersson eller Jasmin Sudic bredvid Pontus Jansson i mittförsvaret?

Mitt svar är att jag tror att både Daniel och MFF är angelägna om att slå fast att han numera är i första hand tränare och i andra spelare. Sudic klev av i paus i träningsmatchen mot Kalmar. Är han frisk startar han.

Wilton Figueiredo eller Simon Thern bredvid Ivo Pekalski på innermittfältet.

Känns som ett 50/50-läge. Jag tror på Wilton. Han och Ivo har alltid presterat tillsammans och efter tiden i AIK har Solnaklubben en stor dos respekt för honom.

Fortsatt förtroende för Daniel Larsson i anfallet?

Baserat på färsk form: nej.

Baserat på egentlig kapacitet och stabila tidigare meriter: ja.

Jag tror att det blir ja ett tag till. Men nu måste Daniel Larsson upp ett snäpp, både om han ska behålla sin plats i Malmö FF och motivera en utlandsförsäljning.

Alex Nilsson står och stampar och är en supersub med härlig inställning. Dardan Rexhepi gjorde sin bästa insats på många, många månader, U21-laget inkluderat i sommarmatchen mot Kalmar FF. Hur resonerar man då som tränare; premiera Alex inställning och/eller visa för Dardan att vi såg ditt lyft mot Kalmar och premiera färsk form? Eller satsa på kontinuitet och ett inkört anfallspar?

Påverkas Jimmy Durmaz av situationen med ett nyskrivet kontrakt med Genclerbirligi i fickan?

Inte alls enligt honom själv. Han tillhör fortfarande MFF, går för fullt och satsar allt i MFF så länge klubbarna inte är överens. Dessutom gör tryggheten att det personliga kontraktet är klart att han varken är eller behöver vara rädd att skada sig. Miljonerna är i hamn.

Upp till bevis säger jag. En av anledningarna till att ha med honom i startelvan är ju just att det är en bra möjlighet för honom att visa att det stämmer.

 

Härligt mål av rätt spelare

Oj vilket viktigt mål 2-2 var för Malmö FF, och oj vad roligt det var att just Alex Nilsson fick göra det.

Jag tror inte jag kan hitta någon spelare jag mer hade unnat att göra ett sådant mål!

En ung anfallare som gått den långa vägen i MFF, är fostrad i den Malmöitiska småklubbsvärlden – i BK Olympic där han fortfarande tillbringar en stor del av sin fritid med att se matcher och träna pojklag – och troget väntat på sin tur i rampljuset.

På Nya Gamla Ullevi kom chansen. När MFF flyttade fram allt och alla tog Alex ner bollen med låret och sköt på volley utan chans för IFK Göteborgsmålvakten John Alvbåge.

Ett vasst avslut av en kall avslutare.

Att Alex gör ett viktigt mål känns heller inte som en slump.

Den förmågan har han, lite i skymundan, ofta visat upp under åren i pojk- och juniorlagen.

När Malmö FF haft framgångar i pojk- och junior-SM är det nästan alltid Alex som har avgjort. Därför är han ett riktigt bra sparkapital att ha i truppen. Spelare som har den förmågan ska man vårda – ömt.

Annars var det bara att kallt konstatera att MFF tjänade på skadebytet när Wilton Figueiredo troligen fick en bristning och Daniel Larsson kom in. Det blev omedelbart både bättre balans i laget och ett vassare MFF framåt.

Rikard Norling försökte heller inte hymla något om att det inte var så. Tvärtom betonade han att det blev fel och att man även utan skadan på Wilton skulle ha gjort ändringen, fast då väntat till efter pausen. MFF behövde ha in Daniel Larsson.

Jag frågade Norling vem man skulle bytt om Figueiredo inte blivit skadad. Han undvek att svara. Och egentligen kvittar det.

Det viktiga var att förändringen kom, men egentligen borde Daniel Larsson ha startat. Att man nu får undvara Wilton Figueiredo ett tag är givetvis inte bra.

Det ska inte behövas en skada för att Malmö FF ska hitta rätt uppställning!

I rätt startuppställning ingår också Ivo Pekalski.

Han behövs eftersom han håller en lite högre klass än resten av konkurrenterna om platserna på MFF:s innermittfält.

Tyvärr måste han fortfarande matchas försiktigt efter sina långvariga skadeproblem. Förklaringen till att han saknades mot IFK Göteborg var att han fått lite känning efter matchen mot HIF och då chansar MFF inte.

Han behövs på torsdag mot Elfsborg och ska förhoppningsvis vara i spelbart skick till dess.

Då kan för resten Mathias Ranégie visa sig vara en riktigt bra tippare. Efter Åtvidabergsmatchen sa han att segrar mot HIF och Elfsborg och oavgjort mot IFK Göteborg kändes okej.

……………………

Ingen av de fyra MFF-spelarna på två varningar fick en tredje! Viktigt inför Elfsborgsmatchen.

………………….

Kan för resten någon förklara varför MFF inte tog chansen att skjuta frisparken man fick sekunderna innan slutet på tilläggstiden direkt?

………………………

EM-truppen togs ut timmen innan avspark i stormatchen IFK Göteborg-MFF.

Tack och lov kom Markus Rosenberg med. Att inte utnyttja möjligheten att ha med en spelare som gjort tio mål i Bundesligan, och totalt spelat långt över 100 matcher och gjort mål i var tredje i Tyskland, hade varit tjänstefel.

 

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×