24 000 går på fest

Malmö FF:s SM-guld är redan klart.

I måndags firades det dessutom av ett nästan 5 000 supportrar stort bortafölje med ett tryck som höll på att välta Borås. Efter det har firandet och hyllningarna bara fortsatt.

Därför finns det folk som kallar söndagens match mot Syrianska FC för avslagen.

Stoppa den åsikten i en säck, knyt till och sänk den i Öresunds djupaste håla.

För nu väntar nya hyllningar och ett hemmalag som borde vilja avsluta på bästa sätt – det vill säga med en seger – inför över 24 000 åskådare.

Poängmässigt, placeringsmässigt, streckstridsmässigt finns det massvis med matcher i helgen som gäller mycket mer. Med en annan nerv, en större liv- och död-känsla och mer prestige.

De som är engagerade i de lagen ska givetvis välja de matcherna. De som bara söker spänning bör också snegla åt det hållet. Men vi som kommer att vara på plats på Swedbank stadion har ingen som helt anledning att klaga.

Fest är kul.

Och för många, många som följer MFF är det garanterat rätt skönt att utan någon som helst oroskänsla i magarna kunna koncentrera sig fullt ut på att njuta. Och hylla allt och alla i och kring laget.

Lennart Johanssons pokal är i guldstaden och ska lyftas av lagkaptenen Jiloan Hamad efter hans nästa sista match innan äventyret i Hoffenheim.

Trots sviktande hälsa ska tydligen Lennart Johansson själv också finnas på plats.

Allt talar dessutom för att det inte blir någon planstormning. Alla grupperingar är ense, efter Borås finns det ingen anledning. Därför kan MFF planera en historisk prisceremoni.

Först blir det ett ärevarv så att alla sektioner får chansen att ta emot mästarna. Under tiden spelarna springer eller snarare lunkar runt byggs ett podium upp och sedan kommer ledarna och spelarna att kallas fram en och en, först ledarna, sedan lärlingarna och alla de övriga spelarna och till sist kaptenen Jiloan Hamad som får bucklan.

Extra kul är det också att Tokelo Rantie fått ledigt från Bournemouth så att han kan delta både i firandet vid matchen och dagen efter på Stortorget.

……………………………………………………………

MFF kommer även att passa på att ta chansen att hylla LdB FC Malmös mästarlag och sitt eget U17 som på lördagen vann SM efter 3-2 borta mot Halmstads BK i finalen.

Men framförallt är det Daniel Anderssons stora stund. Att han kommer att bytas in mot slutet med nummer 460 (antalet matcher) på ryggen har varit klart ett tag. Men eftersom han i en intervju på MFF:s hemsida sagt att han aldrig gråter, men kanske den här gången tvingas göra ett undantag har klubbens evenemangsansvarige Patrik Jandelin gett sig tusan på att fixa just det.

Alltså blir det ett par överraskningar som Daniel inte vet om än, och kanske tårar av glädje.

Det är en fantastisk spelarkarriär som snart är över. Alla pratar kamp, laglojalitet, rutin och andra egenskaper när de ska hylla honom. Lite synd, för då glömmer man bort spelintelligens, passningsskicklighet och teknik.

Allt det har han visat på hög nivå i serie A och MFF. Det har alla nötter som snackat om sidleds-Danne missat!

Han blev placerad och kategoriserad som en defensiv mittfältare i landslaget.

Sedan började Mats Olsson på Expressen prata om sidled och andra hängde på. Ren mobbning om ni frågar mig. Och fel.

Jag vet eftersom jag till skillnad mot dem som bara pratar faktiskt satte mig ner och räknade hur många passningar han slog framåt, bakåt och i sidled under ett par matcher. Nästan allt gick framåt.

Daniel Andersson är en stor spelare på många olika vis. Lägg till pappa Roy och storebror Patrik och ni får dessutom DEN största familjen i MFF-historien.

Klart att det ska bli ett minne för livet när han definitivt sätter stopp för spelarkarriären. Pontus Jansson säger det på ett alldeles utmärkt vis här.

…………………………………………………………………….

Imorron söndag kommer det en guldbilaga i Skånskan.

Jag har bland annat skrivit en guld-krönika, en krönika om Rikard Norling, ett reportage på poängkungen Magnus Eriksson och en match för match-artikel om vägen till guldet.

Efterhand ska förhoppningsvis det mesta dyka upp på webben också. Om inte annat lägger jag ut krönikorna här på bloggen.

Går allt som det ska kommer det dessutom att stå marknadsfolk och dela ut bilagan till dem som är på väg till Swedbank stadion för att se matchen. Ta gärna ett ex…

 

 

 

 

Rantie hade varit värd att avgöra

Supportrarna unnade Tokelo Rantie att få avgöra i sin sista match – på ett tag – i Malmö FF. I stort sett alla som mött honom och charmats av hans lågmälda värme och medmänsklighet hade det säkert också. Jag är i hög grad en av dem. Med tanke på hans individuella prestationer i årets allsvenska hade det heller inte varit ologiskt att han fått sätta punkt med ett utropstecken.

Men tydligen ville varken hen som regisserat matchen, den fenomenale Östermålvakten Joakim Wulff eller den assisterande domaren som felaktigt vinkade av honom för offside när han tryckte dit bollen det.

Jag var tveksam till om det var offside när jag satt på läktaren, slängde ut en fråga på twitter och fick 22 svar. 18 tyckte att det inte var offside, fyra var tveksamma och ingen tyckte att domaren Johan Hamlin från Bro och hans assistent dömde rätt. Å andra sidan kan det mycket väl ha varit så att Pablo Pinones Arce strax efter inte heller var offside.

Det är i vilket fall som helst historia nu. MFF skapade chanser nog till att avgöra på helt egen hand och borde givetvis ha gjort det.

I en match med så många öppna chanser, MFF hade 15-6 i avslut och 9-3 i avslut på mål, är det ett underbetyg att det bara blir ett mål och att det dessutom kommer på straff.

En Genarpsstraff var det någon som sa, och med det menade en som studsar in på en tuva.

Jiloan Hamad saknades och det märktes. Jag tror att MFF hade vunnit matchen med honom på planen. Inte minst syntes det tydligt hur mycket Hamad betyder för Miiko Albornoz spel.

Varken Albornoz eller Simon Thern fick det att klicka och Miiko såg ibland närmast vilsen och initiativlös ut.

Överhuvudtaget var ytterbacksspelet inte bra.

Ricardinho har varit mycket vass de senaste månaderna. Mot Öster var han det inte.

Och efter en start som lovade oerhört mycket tappade Guillermo Molins rejält.

Men det blir bättre. I nästa match är Jiloan Hamad med igen och Gische har fått ytterligare en match i kroppen och orkar mer. Att Ricardinho är en klasspelare är det ju heller ingen tvekan om.

Till sist ett par korta reflektioner:

Över 2 000 MFF:are på plats i Växjö var ett härligt mått på intresset. De hörde också. Rejält!

Öster var bra. Målvakten Joakim Wulff gjorde visserligen ett par tokparader, men laget klarade att göra det svårt för Malmö FF och imponerade stundtals. Rikard Norling var heller inte sen att berömma motståndarlaget och trodde:

a) att Öster skulle vinna betydligt fler matcher.

b) och dessutom göra det mot MFF:s rivaler.

Jag tror inte att han har fel.  Öster har kvar att möta både AIK och IFK Göteborg. Jag tror inte att Växjölaget går poänglöst från båda de matcherna.

Jag brukar säga att jag aldrig varit i Växjö utan att det regnat eller snöat och då har jag säkert bevakat eller sett (det fanns en tid innan jag blev journalist) ett 20-tal. Givetvis regnade det och när jag skriver det här är der rena monsunen utanför.

Rantie värd alla hyllningar

Spela eller inte spela?

För Tokelo Rantie var valet självklart.

Han vill så länge han överhuvudtaget kan vara en del i det MFF-lag som han hoppas är på väg mot årets SM-guld.

Det handlar inte om att framtiden finns i AFC Bournemouth, eller att den engelska Championship-klubben betalat cirka 35 miljoner kronor för honom; överlägset mest i den klubbens historia.

Istället handlar det om kärlek.

Tiki vill ta ett sista farväl av staden Malmö, klubben MFF, spelarna i laget och supportrarna som mött honom med värme från den första minuten i den himmelsblå tröjan. Och han vill utnyttja möjligheten att mötas av jublet i ett inhopp och efter matchen ta farväl framför klacken.

Ibland är det lätt att bli cynisk i den moderna fotbollen.

Men efter att ha sett den varma glöden i Tikis ögon när vi nämnde just chansen att ta farväl och hört honom gång på gång betona hur han egentligen inte ville lämna Malmö FF går det inte att betvivla Tokelo Ranties ärlighet.

Han menar alla vänliga ord han säger om klubben, staden och alla som gav honom chansen att sätta fart på karriären.

Dessutom ville han verkligen ha det där guldet.

Nu lär han få det ändå. Jag har svårt att se att det antal matcher han redan spelat inte ska räcka till för att han ska få en av medaljerna som delas ut. Alldeles i slutet av det långa snacket efter lördagsträningen sa han också att han skulle göra allt för att vara på plats på läktaren om säsongens sista match mot Syrianska blir en kamp om guldet.

Så ta chansen att hylla Tiki. Det är han värd.

Här kan ni förresten läsa mer om vad Rantie har att säga inför matchen.

…………………………………………………

Att det blir Guillermo Molins på topp och mina tankar om det har ni redan kunnat läsa om i bloggen.

Efter att ha sett torsdagsträningen verkar dessutom laget rätt självklart:

Johan Dahlin – Miiko Albornoz, Pontus Jansson, Erik Johansson, Ricardinho – Simon Thern, Erik Friberg, Markus Halsti, Emil Forsberg – Magnus Eriksson, Guillermo Molins.

Det känns som ett lag som ska slå Öster. Men enkelt blir det inte. Det är det aldrig i Växjö.

För mig är Öster-MFF en stormatch. Många har glömt och ännu fler var inte med på den tiden, men på 70-talet och en bit till var de två lagen de stora rivalerna i svensk fotboll.

Prestigen var hård, skitsnacket haglade och det går att säga att svaret på frågan vilket lag MFF har den mest bittra rivaliteten med är en generationsfråga.

För den nuvarande generationen är det HIF.

För de lite äldre är det IFK Göteborg.

Innan dess var det Öster.

Och för de ännu äldre handlar det om IFK Norrköping.

Jag tillhör Östergenerationen och vet att Växjölaget har en lång, lång tradition av att jäklas med Malmö FF.

1974-1981 vann MFF och Öster tre SM-guld var.

MFF vann 1974, 1975 och 1977 under Bob Houghton. Sedan vann Öster 1978, 1980 och 1981 och därefter tog MFF över igen med fem raka seriesegrar under Roy Hodgson.

Samtidigt som MFF med Bob och Roy revolutionerade svensk fotboll leddes dessutom motståndet av Öster, som hävdade att MFF.s taktik var en fara för allt och alla och att de själva försvarade den fiiiiiina fotbollen. I den kampen hade Öster dessutom ett helhjärtat stöd av förbundet och landslagsledningen.

Under många år var det MFF mot alla andra och alla de andra leddes av Öster.

Det är det rätt många som fortfarande minns…

 

Inte säkert att MFF sålde guldet

När AFC Bournemouth kom tillbaka med sitt tredje, eller till och med fjärde, bud och lade upp kring 35 miljoner varken kunde eller ville MFF säga nej.

Det går faktiskt att spekulera om det inte handlar om mer än 35 miljoner.

När jag pratade med Per Ågren var han nämligen rak med att beskedet till Bournemouth var tydligt och lättfattat: betal inte vad Tokelo Rantie är värd just nu utan det framtida värdet, det vill säga summan hans utvecklingspotential kan få honom att bli värd om något år.

Och så gjorde AFC Bournemouth just det!

Vd:n Per Nilsson spär på med att bekräfta att det handlar om den största dealen han varit med om under sina år i klubben.

Om MFF begär en sak och motparten uppfyller det är det svårt att backa.

Även om ingen i MFF vill bekräfta det innebär dessutom dealen att man nu kan stänga butiken. Det behövs inga fler försäljningar för att fixa ekonomin.

Men det är också viktigt att veta att MFF inte får 35 miljoner i näven, långt därifrån. I praktiken blir det som en gammal skatteslogan: hälften kvar.

Den sydafrikanska akademin Stars of Africa som fostrat Tokelo Rantie har ett hängavtal och ska ha del i försäljningssumman.

Samma gäller för riskkapitalbolaget som varit med och finansierat truppen. Exakt hur mycket blir officiellt först i bokslutet, men det finns några ledtrådar.

Från början lade bolaget upp 28,5 miljoner och fick för detta en 50-procentig ägarandel i truppen. Den procentsatsen har sedan – enligt Per Nilsson – sjunkit i förhållande till de affärer som gjorts efter överenskommelsen. Då har nämligen klubben Malmö FF själv lagt upp pengarna och i samma veva ökat sin egen ägarandel. En av de affärerna är för övrigt lossköpet av Tokelo Rantie!

En annan är förvärvet av Magnus Eriksson.

Troligen ligger därför riskkapitaldelen numera snarare på 40 än 50 procent.

Ett annat möjligt avbräck som nämnts är att Ranties förra klubb i Sverige IFK Hässleholm skulle ha rätt att få en del av pengarna.

I det fallet finns inga hemligheter. IFK Hässleholm har ingen fordran på MFF. Eller som Per Nilsson uttrycker det: om division 3-klubben har en sådan klausul har man den med Stars of Africa, inte MFF, och det är inget MFF vet om.

Ekonomiskt är det alltså en bra affär, även om det smärtar att en nykomling i engelska andraligan har musklerna att ge ett bud MFF inte kan tacka nej till. Sportsligt är den betydligt mer tveksam.

Tokelo Rantie är viktig för MFF och det finns ingen naturlig ersättare eller backup i truppen. Det är heller inte Ranties poängkvot som ska ersättas utan hans unika egenskap att nästan ensam sysselsätta och jäklas med ett helt motståndarförsvar.

Men det var värre och annorlunda att tappa Mathias Ranégie. Mycket värre.

I det läget var nästan hela MFF:s spel på den sista tredjedelen uppbyggt på honom. Så är det inte nu. Ifjor behövde MFF genomföra stora förändringar i spelupplägget. Nu behövs det inte alls lika stora anpassningar.

2012 fick MFF göra mycket radikalt annorlunda när Ranégie lämnade. Dessutom tappade man en mycket bra spelare.

2013 tappar man en mycket bra spelare. Men kan köra vidare på nästan precis samma vis man gjort hittills, med stor framgång.

Det som retar mig mest är istället att Tokelo Rantie kommer att utvecklas till en fantastisk spelare nästa år, eller nästa igen. På något annat ställe än i Malmö…

Ett styrkebesked av MFF

Malmö FF:s stabila storseger mot Åtvidabergs FF var ett styrkebesked.

Ett rejält sådant och även om trycket från Norra läktaren alltid är massivt på Swedbank stadion var det lite annorlunda den här gången. För första gången ekade sångraden ”Guldet ska hem” riktigt högt och med självförtroende ut över planen.

Sakta i backarna säger jag.

Visserligen balanserar MFF just nu på en fin formtopp och agerar med en stabilitet som inte alltid fanns där under våren, men det är långt kvar.

Det gäller se till att sommarens fina spel håller i sig och att truppen inte blivit för försvagad när övergångsfönstret stängts. För det finns ju en klar risk med att spelarna imponerar som mest just när de köpsugna klubbarna släpps in i affären.

Men en sak är i alla fall säker.

Den senaste tiden har MFF visat att de som trodde att laget var för ungt och för långt bak i utvecklingsfasen för att kunna vinna guld redan i år hade fel.

Det kan MFF!

Därmed inte sagt att Malmö FF gör det, men bara att chansen finns bäddar för en het höst.

MFF har både toppen och bredden som är nödvändig.

Efter 4-0 mitt mellan två Europa league-omgångar tror jag heller inte att någon protesterar om jag säger att jag hade rätt när jag dagen före matchen skrev att jag är övertygad om att MFF nu lärt sig att bli mycket bättre på att parallellt prestera både i Europa-spelet och hemma i Allsvenskan.

När det gäller toppkvalitén i truppen är det bara att kika på Jiloan Hamads prestation mot Åtvidaberg. Han gjorde det mesta rätt och är inte längre en yttermittfältare utan kan i sin rätt fria roll dyka upp lite varstans på planen och bidra, lite som Stefan Ishizaki i Elfsborg.

Ett annat bra exempel är Markus Halsti som kom in efter de första 45 minuterna och effektivt dödade alla taktiska planer Åtvidaberg hade ritat upp för att utmana MFF ännu mer.

För glöm inte att Åtvidabergs FF länge gjorde en helt okej match. Ofta beror en 4-0-seger på motståndarlagets svaghet. Så var det inte nu.

När det gäller bredden finns det all anledning att titta på vad som hände när Rikard Norling bestämde sig för att bänka Tokelo Rantie och Markus Halsti.

In kom Pawel Cibicki och Erik Friberg och spelade bra respektive riktigt bra.

Cibicki assisterade till ett av målen. Det var hans första allsvenska poäng någonsin och jag gillade att han spelade så klokt, sprang så rätt och även om han inte själv kom till några avslutslägen var det inte bara hans passning till Magnus Eriksson som kunde gett ett mål. Han bäddade för ett par lägen till.

När jag pratade med honom gjorde han faktiskt själv den allra bästa analysen av sin insats.

– Många har sagt att jag är en klok spelare.

Jepp Pawel, precis så…

………………………….

Efter 16 omgångar har Åtvid bara släppt in 17 mål.

Sju av dem har Malmö FF gjort. Alla de övriga lagen har klarat tio.

Efter matchen kunde jag nyfiket inte låta bli att fråga tränaren Peter Swärdh vad han trodde att det berodde på och om MFF gör något de andra lagen inte gör.

Han var givetvis väl medveten om att det läcker just mot MFF och efter att – helt riktigt – ha konstaterat att så länge det är försvarsstarkt mot alla lag utom ett behövde han inte vara orolig funderade han lite på skillnaderna. Den enda Swärdh hittade fanns intressant nog på innermittfältet.

Oavsett om MFF spelar med Markus Halsti, Erik Friberg eller Simon Thern så vågar man flytta upp de centrala mittfältarna tidigare än de andra lagen.

Kan vara något att tänka på för dem som envist hävdar att MFF måste skaffa en kreatör på mitten innan man blir ett guldlag?

……………………………….

Och på tal om styrkebesked:

Två mål och en målgivande passning av Magnus Eriksson.

Totalt har han nu gjort sex mål och fem assist.

Känns som om ganska många var lite för tidigt ute med att döma ut honom.

Han VAR bra i Åtvidabergs FF. Han SÅG lovande ut under försäsongen. Efter det har det ofta gått trögt och jag är inte ute efter att hänga dem som påpekat det. Det har jag själv ibland gjort och i många matcher HAR han bevisligen inte varit bra.

Men potentialen finns och jag är övertygad om att när karriären ska summeras kommer han att bli ihågkommen som en bra spelare även i Malmö FF.

Mitt i alla hyllningarna till Tokelo Rantie ska man också komma ihåg en sak. Många av egenskaperna som gör Rantie så bra, som oberäkneligheten, de aviga dribblingarna och löpningarna, gör honom också väldigt svår att spela tillsammans med i ett tvåmannaanfall. Samarbetet mellan Rantie och Eriksson kan bli väldigt mycket bättre och det har Eriksson allt att vinna på.

……………………………………..

Imorron måndag (15 juli) spelar MFF:s U21 på Hyllie IP mot Kalmar FF.

Klockan 18.00 är det dags, arrangören Hyllie IK utlovar gratis inträde och full glöd i grillen.

Förhoppningsvis är det även dags för comeback av Filip Helander.

 

 

 

Ineffektivt framåt, slappt bakåt

Häcken lyckades med det som inget annat lag tidigare klarat, att göra tre mål på MFF i Allsvenskan på Swedbank stadion. Bra gjort mot ett lag som normalt håller nollan i hälften av matcherna och vinner det mesta.

Synd bara att det lika mycket var Malmö FF:s svaghet som Häckens styrka som möjliggjorde prestationen. MFF var ineffektivt framåt och släpphänt bakåt. Hörde att många med Göteborgs- eller neutralt perspektiv tyckte att det var en mycket bra allsvensk match. Det tycker inte jag. Underhållning och många mål är inte det samma som kvalitet.

Effektiviteten först. MFF spelade länge riktigt bra framåt och skapade många chanser. När Dardan Rexhepi blev skadad i början av matchen hade det blivit mål om han passat istället för att avsluta själv ur en sämre vinkel. Emil Forsberg fick till ett bra skott från friläge som Christoffer Källqvist kanonräddade. Och så vidare. Plus jämförelsen mellan matchens två stora artister Tokelo Rantie i MFF och Moestafa El Kabir i Häcken.

Båda gjorde lite som de ville med försvaren, men Kabir gjorde mål själv och bäddade för andras mål och chanser.

Rantie vände ut och in på allt och alla, inklusive sig själv och borde ha gjort mål. Det var allt det vackra han producerade värt. Men han gjorde det inte. Istället hamnade avsluten lite här och lite där, men aldrig där de skulle. Om Rantie varit i närheten av att vara lika effektiv som El Kabir kunde matchen ha slutat annorlunda.

Tokelo Rantie kommer att bli en sensation och bli såld för dyra pengar. Men än är han bara en fantastisk talang och ett råämne till något extraordinärt. Den här matchen i matchen vann Häckens Moestafa El Kabir. För sanningen var att inget av försvaren hade någon som helst kontroll på vad de två sysslade med och att det var El Kabir som klarade att dra den stora nyttan av det.

Försvarsspelet behöver jag väl knappast gå närmare in på? Om ett lag som aldrig annars släpper in tre mål i hemmaborgen plötsligt gör det är det givetvis ett stort svaghetstecken. Dessutom finns det för många spelare i MFF med ett så offensivt tänk att de aldrig funderar på vad som händer om de tappar bollen och många som glömmer bort sina defensiva uppgifter för att det är så kul att satsa allt framåt. Vacker fotboll kan bli naiv fotboll om man möter lag som som vågar och är bra.

Att sätta upp Erik Johansson i anfallet efter 60 minuter när det i stort sett bara satt offensiva spelare på bänken luktade också starkt av panik. Jag begriper idén. Johansson är bra på att nicka och få fast bollen plus sätta lite tyngd i attackerna. Men han fick ju inga bollar. Ingen långboll upp, inga inlägg, ingenting överhuvudtaget.

Vet inte riktigt vad Rikard Norling tycker om att ett taktiskt drag av honom får noll – ja närmast negativ – effekt för att spelarna fortsätter att agera precis som vanligt?

Jag hittade en bra spelare (Rantie) plus tre godkända (Dahlin, Halsti och Forsberg) i MFF. Resten var mörker.

Bra match?  Ja, men då måste man han sett den med ögona i Häcken!

…………….

Tycker också att matchen var ett bra svar till dem som hävdar att Jiloan Hamad inte är viktig för MFF.

…………….

Dardan Rexhepis skada var en lårbaksida – antingen bristning eller sträckning. Svar kommer.

 

 

Ranties mål en ren rysare

MFF vann över Elfsborg i en viktig, intensiv och högklassig allsvensk match. Det var bra. Men som en extra finess bjöds publiken på ett mål som höll världsklass!

Tokelo Ranties 2-1-mål var inte bara avgörande, det var så snyggt och samtidigt så starkt att snålvattnet rann ner över tangenterna.

Bara att komma på tanken att göra den lika klassiska som primitiva skolgårdsfinten att lägga bollen bredvid motståndaren och sedan kuta av bara helvete var kul. Att det dessutom var Elfsborgs snabbaste spelare Niklas Hult han svischade ifrån gjorde det ännu mer anmärkningsvärt.

Sedan skickade Rantie hur enkelt som helst upp målvakten Kevin Stuhr Ellegaard på läktaren för att köpa en god chorizo med stark senap innan han kom fri. Väl i friläget såg han dessutom ut att tänka nu njuter jag av det här en sekund extra innan jag skjuter in bollen i det tomma målet.

Bara det enmansanfallet var värt 4 000 åskådare fler än de som 13 821 som letat sig iväg till Stadion.

Samma sak gällde hela den första halvleken då MFF var bra mycket bättre än Elfsborg.

Men trots en stark avslutning och Ranties fantastiska mål fanns det ändå tendenser som oroade. På nytt hade MFF svårt att spela av matchen i ledning 2-1. Stundtals blev det för ivrigt samt för riskabelt och nu när det snart vankas Europa league-matcher finns det all anledning att jobba vidare på att lära sig att ibland ta det lite lugnare och spela mer cyniskt.

Glöm heller inte att Elfsborg bidrog till MFF-segern med två taktiska tokerier. Anders Svensson på bänken från start var bara dumt. Tränaren Jörgen Lennartsson skyllde på skada, men inte såg Taco skadad ut när han byttes in sista 45 och lyfte spelet. Att sätta ner Niklas Hult på ytterbacken när det var han som hotade mest framåt var väl heller inget direkt genidrag?

Bäst i MFF var alltså Tokelo Rantie, inte bara för målet. Jiloan Hamad gjorde också massvis med saker rätt och första 45 var nog hans bästa insats på hela året. Hittills. Jag gillade också att Petar Petrovic kom in och vågade så pass mycket. Han kommer att bli hur bra som helst. Mittbacksduon Pontus Jansson och Markus Halsti gjorde också en betydligt bättre insats än mot Syrianska. Inte minst så länge Elfsborg envisades med att spela på kraft och med långa bollar. Vilket man gjorde rätt länge.

………………………………..

Europa league-lottningen med först Drogheda United och sedan Hibernian FC var bra.

MFF ska besegra Drogheda. Visst minns jag Cork, med det var den näst sämsta insatsen av ett MFF-lag under de över 45 år jag följt klubben. Drogheda är sämre än Shamrock Rovers, som MFF slog med 2-1 på Irland 2012 och med 2-0 i Malmö 2010 och troligen sämre än Cork.

Och Hibernian som kom på sjunde plats i den skotska ligan kvalade in till Europa league genom att förlora mot Celtic i cupfinalen. Det är inga meriter som skrämmer. MFF slår först ut Drogheda och sedan ett matchotränat Hibernian, den skotska ligan är inte igång när lagen möts.

Egentligen borde det vara enkelt…

Normalt sett är det faktiskt enkelt att förutspå resultatet i matcherna mellan MFF och Elfsborg!

De två topplagens möten har nämligen allt mer blivit ett hopkok på receptet hemma bäst och borta ren pest.

Tror ni mig inte. Titta bara på statistiken.

Hemma på Swedbank stadion har MFF fyra raka segrar mot Elfsborg och på de fyra matcherna har det annars så anfallsstarka Boråslaget bara lyckats göra ett enda mål.

Totalt i Malmö har lagen mötts 61 gånger.

MFF har 34 segrar, 14 oavgjorda och bara nio förluster med målskillnaden 113-52.

Samtidigt har MFF aldrig lyckats vinna borta mot Elfsborg sedan Borås Arena invigdes.

Och senast Elfsborg vann i Malmö (2007) var det på Gammel-stadion.

Det här är sådant som tränare och spelare älskar att säga saknar betydelse och det är naturligtvis – rent dravel. Alla starka trender beror inte på slumpen. De flesta uppstår av en anledning och är svåra, men givetvis inte omöjliga, att bryta.

I det här fallet bör det också vara lättare för ”statistik-dissarna” att enas med ”statistik-nissarna” om att det ligger något i att Elfsborg har det jättesvårt i Malmö och MFF springer in i en vägg i Borås eftersom den särskilda tendensen förstärks av en allmän.

Det är ju två av Allsvenskans i särklass bästa hemmalag som möts.

Infostrada har räknat ut att Elfsborg sedan 2010 tagit 123 poäng hemma. Det är bäst i serien. Tvåa är Helsingborgs IF med 118, men om MFF, som nu har en match mindre spelad än de två andra, vinner på måndagskvällen når laget upp i 119 och passerar HIF.

Förutsättningarna är alltså goda att MFF kan inleda raden av fyra raka hemmamatcher på rätt vis, med en seger. Men det finns ändå ett par saker som gör mig lite orolig.

1) Spelmässigt måste MFF upp inte bara ett utan flera snäpp i jämförelse med Syrianska-insatsen. Den matchen vann MFF mycket tack vare Södertäljelagets svaghet.

2) Just nu har MFF bara en mittback (Pontus Jansson) tillgänglig. Att säga något annat är förskönande omskrivningar. Markus Halsti är en duktig spelare, men mittfältare. Daniel Andersson är en ännu bättre spelare, men tränare. Han slängde ju till och med upp tröjan på läktaren efter matchen mot Brommapojkarna för att markera att nu var det definitivt slut. Nu sitter han där igen på bänken, beredd. Och Jansson och Halsti är bra var och en för sig, men inte ihop.

Alexander Blomqvist, Filip Helander och Erik Johansson skulle samtliga gå före Markus Halsti i en uttagning om de inte varit skadade. Kom inte och säg att det saknar betydelse för ett lag om man spelar med fjärdealternativet på en position.

3) Anders Svensson är tillbaka i Elfsborg. Han är gammal, kallas Taco och rätt lätt att glömma. Men han är fortfarande Elfsborgs viktigaste spelare och om jag tar ut ett landslag platsar han i startelvan.

………………………………………………

Mot Syrianska inledde Rikard Norling en period med tätt matchande där det kommer att bli en hel del skiften i startelvan.

En del blev påtvingat på grund av Erik Johanssons skada efter den sista träningen.

Annars hade Markus Halsti spelat ihop med Simon Thern på innermittfältet och Erik Friberg inlett på bänken.

En del var självvalt. Som beslutet att starta med Dardan Rexhepi och vila Tokelo Rantie. Ett mål, en assist och tre rejäla avslutslägen för Dardan och ett vasst inhopp och ett mål av Tokelo Rantie visade att det var ett bra beslut. Nu känns det som om det är läge att låta Dardan fortsätta för att förstärka trenden att det äntligen kan vara på väg att lossna för honom. Eftersom det är svårt att ha Tokelo Rantie utanför laget går det i så fall ut över Magnus Eriksson.

Magnus Eriksson är en av få MFF-spelare som varit med i samtliga matcher hittills i Allsvenskan. Därför är det anmärkningsvärt om han hamnar på bänken, men det tror jag alltså att han gör.

Hanterat på rätt sätt kan det bli ett mycket bra vapen för MFF om man får igång Dardan Rexhepi.

Kom ihåg hur väldigt stor nytta laget hade av att Guillermo Molins, Jimmy Durmaz och Jiloan Hamad slogs om två yttermittfältsplatser. Alla var på tå hela tiden och när de två som startade kört slut på sina försvarare byttes den tredje in pigg och gjorde det ännu jävligare för moståndarlaget.

Med lite flyt kan MFF få till samma situation med Tokelo Rantie, Magnus Eriksson och Dardan Rexhepi i anfallet. Därför är det just nu extra viktigt att utnyttja chansen och tillfället som uppstått att få igång D-Rex.

 

Rantie upptagen med VM-kval

MFF tränar för fullt inför återstarten i Allsvenskan, men det gör laget utan Tokelo Rantie.

Han är fortfarande iväg med det Sydafrikanska landslaget och hinner förmodligen bara med en enda MFF-träning innan det är dags att möta Syrianska i Södertälje på torsdag.

MFF tränar söndag, måndag och onsdag.

I morgon söndag spelar Sydafrika en viktig VM-kvalmatch mot Etiopien.

Även om Tokelo Rantie åker hem till Malmö direkt efter den är det knappast realistiskt att tro att han ska kunna vara med och träna redan på måndagen. Tisdag är det träningsfritt och då återstår alltså bara onsdag.

Inte optimalt ur MFF-synvinkel, men förhoppningsvis är det en inspirationsfylld och skadefri Tokelo Rantie som kommer tillbaka till Malmö i början av veckan.

Redan i lördags spelade för övrigt Sydafrika VM-kvalmatch.

Centralafrikanska republiken besegrades med 3-0 på neutral plan i Kamerun. Tokelo Rantie fanns med i startelvan liksom Helsingborgs IF:s May Mahlangu. Segern var nödvändig eftersom Etiopien samtidigt vann med 2-1 mot Botswana och nu toppar tabellen två poäng före Sydafrika. Matchen imorron är ett gyllene läge för Sydafrika att passera och både Rantie och Mahlangu lär få nytt förtroende i startelvan. Samma gäller för övrigt för Kaizer Chiefs Bernard Parker – en gång testspelare och U21-mästare (!) med Malmö FF – som gjorde ett av målen mot Centralafrikanska republiken.

 

Rättvist, men en ny smäll för MFF

Det är svårt att ha några invändningar mot den sammanlagda spelmässiga kvalitén på derbyt mellan Malmö FF och Helsingborgs IF.

Totalt var det en högklassig, intensiv och pulserande match och att det blev oavgjort berodde mest på att det var MFF som stod för klassen före pausvilan och HIF efter.

Att det i sin tur blev så berodde på att MFF:s ork tog slut och att Roar Hansen fick ett öppet läge att vinna coachmatchen mot Rikard Norling och tog den chansen.

Norling blev tvungen att byta ut Filip Helander redan i den sjätte minuten och Simon Thern i den 62:a på grund av skada.

Sedan blev det inget mer byte och när väldigt många Malmö FF-spelare blev närmast dödströtta sista 15-20 minuterna hade det behövts. Inte minst för att Erik Johansson, som kom in istället för Helander, inte alls var redo för nästan 90 minuters spel inklusive tilläggstiden. Samtidigt gick mittbackskollegan och kämpen Pontus Jansson också på stödhjulen.

Roar Hansen kunde istället göra ett kanonbyte när han strax efter det att Simon Thern lämnat planen ersatte Mattias Lindström med Alvaro Santos.

David Accam kom ut på kanten där han hörde hemma, Santos gjorde ett klassmål på nick och Lindström som hela matchen hade stora problem att hålla ordning på MFF-spelarna som utmanade honom var rätt man att byta ut.

Sedan gjorde Roar Hansen ett byte till när Daniel Nordmark kom in och det kunde ha blivit lika lyckat. Mot slutet av matchen var det HIF som skapade de flesta och farligaste chanserna.

I den första halvleken var det dock MFF som spelade den bästa och den vackraste fotbollen. Kanterna hade stundtals lekstuga och man hittade in till Magnus Eriksson och Tokelo Rantie kändes som ett stort hot varje gång han rörde bollen, ja egntligen varje gång han var i närheten av den. Då hade HIF stora problem!

Därför var oavgjort rättvist.

Men det var givetvis bättre för HIF än MFF.

Helsingborgs IF håller försprånget.

HIF tog poäng på bortaplan, gjorde mål i den 31:a matchen i rad och det målet var det första officiella i Allsvenskan på Swedbank stadion.

Det var dessutom MFF:s femte raka match i Allsvenskan utan seger. En riktigt usel svit!

En derbyurladdning som den på onsdagskvällen sliter hårt och kan ställa till stora problem i nästa omgång.

Men även där sitter HIF i en bättre sits.

Det preliminära beskedet om Filip Helanders skada är att det inre ledbandet är av, eller sargat. Han kan bli borta från spel en lång tid.

Hela innermittfältet kommer också att saknas mot Brommapojkarna på lördag. Både Erik Friberg och Markus Halsti är avstängda när det är dags för spel på Grimsta IP.

Inne i omklädningsrummet gick till råga på allt Magnus Eriksson omkring på kryckor efter att ha fått en smäll. Han kommer inte heller att kunna spela.

Dessutom kan ju Simon Thern också vara borta.

Känns som om vi bland andra får se 17-årige Erdal Rakip mot BP.

Och Daniel Andersson – på någon position.

………………………………………

Manifestationen mot Ståplatsreduceringen var väl genomförd, lyckad och värd att hyllas.

Bara att instämma.

Förbundet måste ändra beslutet!

……………………………………………….

 

 

Ole Törner

Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.

Ålder: 58

Yrke: Journalist

Bor: Malmö

Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who

Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.

Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.

Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.


×