Klokt och starkt av Petter

Ibland är det extra trevligt att skriva en artikel.

Och då menar jag inte det självklara med att skriva om framgångar och dra fram en nyhet.

Istället tänker jag på det här snacket jag gjorde med Petter Thelin om hans tankar efter beslutat att ett år i förtid lösa ut hans kontrakt med Malmö FF.

Inget av det han säger är tomt prat. Jag är istället övertygad om att han menar varje ord.

Här är stolt över att ha representerat MFF, inte ett dugg bitter och har självinsikt nog för att se att det uteblivna spelet i MFF berodde på att han inte utvecklades efter flytten och blev bra nog för att konkurrera.

Extremt mogen i sina tankar och analyser för att vara 19 år skulle jag vilja säga.

Dessutom med fötterna på jorden. Jag älskar att han är stolt bara över att ha fått chansen att komma till MFF och vänder hem till division 3 och Kramforsalliansen med högt huvud.

Och varför skulle han inte det?

Det ÄR svårt att ta en plats i Malmö FF. Ska vara också.

Att misslyckas med att göra det innebär därför inte att man är en dålig fotbollsspelare. Bara att man inte är bra nog för ett mästarlag.

Jag hoppas innerligt att Petter Thelin börjar ösa in mål igen i den trygga miljön i Kramfors och att han efter ett tag på nytt kan ta ett kliv uppåt i seriesystemet. Och jag hoppas att han aldrig slutar att vara stolt över att MFF kallade.

Ur MFF:s synvinkel är det givetvis positivt att man kan avsluta ett kontrakt på ett bra sätt.

Jag tycker därför att det är två parter som förtjänar beröm i den här affären: Petter Thelin och MFF!

……………………………………………………………………………

Brann åkte ur norska förstaligan och direkt dök det upp många hånfulla kommentarer.

Det gillar jag inte alls.

Okej, Rikard Norling lämnade inte MFF på ett bra vis.

Men innan dess förde han laget till ett SM-guld.

Alla guldtränare i MFF förtjänar respekt (egentligen alla guldtränare överhuvudtaget).

Inte för att det har med saken – det vill säga bedömningen av hans prestation – att göra. Men jag hade dessutom alltid är gott och professionellt samarbete med Rikard.

Att Åge Hareide kom var bra för MFF. Han är ett par pinnar uppåt på kvalitetsstegen i jämförelse med Rikard Norling. Inte minst erfarenhetsmässigt i den internationella satsmingen. Och att träningsdosen ökade var en nödvändighet. Men bara för det behöver man väl inte kasta skit på Norling, och Brann som förtjänar ett förstadivisionslag?

 

 

 

Skit i straffmissen, Molins var bäst

Om dramatik och intensitet är lika med kvalitet var det här en kanonmatch. Av båda lagen.

Och varför inte?

AIK satte MFF på årets hittills hårdaste prov och serieledaren var i brygga. Men MFF klarade av det.

Att ta upp 0-2 mot en stark motståndare är alltid bra. Sättet MFF gjorde det på var dessutom riktigt vasst. Trebackslinje, tungt tryck, ett nytt perfekt inhopp av Pawel Cibicki, men framförallt Guillermo Molins i en roll där han gjorde kaos med det mesta från sig själv till AIK-försvaret.

I min bok var Molins Malmö FF:s i särklass bäste spelare. Trots straffmissen. Hade han tryckt dit den också tror jag att MFF hade vunnit.

Så hårt var trycket mot AIK mot slutet.

Och det var ingen slump att Pawel Cibicki gjorde 2-2. Han är en målskytt. Starten i A-laget har fått en del att tvivla på hans förmåga att utnyttja lägena. Vi som sett honom på vägen upp från U17, över U19 till U21 vet att det inte är så. Han sätter de flesta lägena han får.

Nu har han gjort två mål i A-laget på rätt kort speltid.

Sorry Dardan Rexhepi. Men jag tyckte redan när han såldes till Brommapojkarna att det var rätt att prioritera Cibicki före Rexhepi. Det tycker jag ännu mer nu.

Men i euforin över att Malmö FF klarade att kvittera och hålla sjupoängsförsprånget till AIK ska det inte glömmas bort att man kom under med 0-2.

Av en anledning.

Eller två, AIK var bra också. Men MFF måste för att ta det där sista steget mot försvar av SM-guldet och lyckat Europaspel skärpa både försvarsspelet och avslutsvilligheten.

AIK gjorde två klassmål, som kunde stoppats.

Framåt måste lägena ibland tas snabbare, av den som har läget och vid första touchen.

Amin Nazari har ett bra skott. Men i ett gyllenae läge sökte han en passning istället för att skjuta själv.

Emil Forsberg skulle peta ett par gånger för mycket och allt rann iväg.

Och så vidare…

Bra kan alltså bli bättre.

Fast hade Forsberg klyke-skott letat sig in i maskorna istället hade det målet vevats i evighetsrepriser. Där går det inte att klaga på att han inte tog läget!

Den sena kvitteringen var förresten helt enligt traditionen. AIK har nu spelat 16 raka allsvenska matcher i Malmö utan att vinna! Tio förluster och sex kryss. Flyt hade MFF också vid 2-2.

Spontant hade jag köpt en offsideavblåsning.

En spelare som står i offsideposition och skymmer målvakten tycker jag är offside. Men numera är tydligen bollbanan viktigare. Eftersom Cibicki curlade in avslutet var det inte offside enligt domartrion. Utgår från att de kan regeln.

Spelarpresentationen i retrotröjor höll också hög klass. Plus också till den specialframtagna loggan för att fira att det vnästan på dagen 70 år sedan MFF vann det första SM-guldet. Mot AIK. MFF blir bättre och bättre på sådant!

 

…………………………………………………….

Det ekonomiska utfallet av cykelloppet Malmögirot är inte klart.

Enligt MFF:s vd Niclas Carlnén dröjer det cirka två veckor till. Men strax under 2 000 startande var inte riktigt lika många som MFF hade hoppats på premiäråret.

På sikt måste man jobba upp intresset och få betydligt fler startande för att tjäna pengar på arrangemanget.

…………………………………………………………

Blev intervjuad av två norska tidningar och norsk radio om Rikard Norling under eftermiddagen.

Förlusten i helgen och placeringen under strecket har uppenbarligen fått många i Bergen att gå bananas.

Sa till alla att nyckelordet är tålamod.

I MFF var det ingen större omställning. I början ändrade han inte mycket på det som Roland Nilsson till slut fått att fungera.

I Brann är det nästan ett paradigmskifte direkt. Det kräver tid.

Signalerna från Norge är dock att han – än så länge – kommer att få den tiden. 5-10 matcher till. Sedan måste det hända något är stalltipset från dem som följer Brann på nära håll. Ledningen har tålamodet. Åskådarna och supportrarna också.

Men det kan kortas en bit under det två veckor långa uppehållet som väntar. Då möter nämligen Brann ett lokalt Bergen-lag i cupen. Ett lag betydligt längre ned i seriesystemet.

Då SKA ett possession-satsande lag vinna. Blir det inte så är det nog närmare med fem än tio matcher. Vinst däremot….

 

Jag ser gärna Nazari från start

Amin Nazari gjorde ett riktigt vasst inhopp mot BK Häcken. Sedan följde han upp med att vara planens kung i den andra halvleken i derbyt mot HIF. Då ersatte han Markus Halsti som fått problem med foten. På måndagskvällen mot HBK kan det bli spel från start för Nazari.

– Halsti satsar på spel, annars blir det Nazari, berättade Åge Hareide efter söndagsträningen.

Jag ser väldigt gärna Amin Nazari i 90 minuter.

Om inte Markus Halsti kan är det givet.

Men det finns goda skäl att ge Nazari chansen även om Halsti klarar att spela.

Kan Amin upprepa spelet från Häcken och HIF i en hel match hade det nämligen gett ett ytterst välkommet besked till MFF. Ibland framstår Markus Halsti som en av MFF:s få icke ersättningsbara spelare. Det är ett mått på hans kvalitet och knappast hans fel, men i längden är det inte bra.

MFF behöver alternativ på alla platser.

Kan 21-årige Amin Nazari bli ett sådant ger det ett stort lyft till truppen. Efter särskilt HIF-insatsen tror jag att han kan.

I så fall ett rejält och ytterst välförtjänt lyft från en försäsong då många spelkulerade i om det inte skulle sluta med en ny utlåning.

Jag gillar dessutom tanken på att belöna spelare med form. Det är då man ska gripa möjligheten att ge unga spelare matcherfarenheten de behöver och utvecklas av.

Åge Hareide stängde träningen igen, men var tydlig med att Filip Helander vilar. Alltså får inmatchningen av Helander/Johansson vänta ett tag till och det blir följande startelva för MFF:

Robin Olsen – Mikko Albornoz, Pontus Jansson, Erik Johansson, Ricardinho – Guillermo Molins, Markus Halsti (Amin Nazari), Simon Thern, Emil Forsberg – Magnus Eriksson, Markus Rosenberg.

Efter matchen blir det inte bara Helander som får vila. Till nästa match, Mjällby AIF borta den 22 maj, är det tio dagar.

I grunden är det givetvis skit eftersom anledningen är att MFF missade cupfinalen.

Men det kan vara nyttigt.

Jag gillar också att MFF – med ny fystränare – numera inser att det är matcherna som sliter mest. Träning behövs.

Hareide och fystränaren Ben Rosen lägger in vila helgen den 17-18 maj. Fram till dess tränar man som vanligt och inför Mjällbyresan på torsdagen kör man måndag, tisdag, onsdag för att varva upp.

Ifjor hade det nog blivit en hel veckas vila och lågvarv resten av tiden. Nu vilar man spelarna när det behövs – som Filip Helander mot HBK – och inser att truppen behöver träna. Inte minst de som inte spelar så mycket. Hur ska de annars hållas igång?

Många har varit rätt snabba att kritisera Rikard Norling. Det ställer jag inte upp på. Han förde Malmö FF till ett SM-guld, ska respekteras för det och gjorde mycket bra för klubben.

Men i fys-detaljen contra träning tror jag att han hade fel.

Eller om det var Simon Hollyhead?

 

 

 

Olyckligt på många olika sätt

Rikard Norlings beslut att säga upp sig som tränare i Malmö FF var en kalldusch. Dessutom olyckligt på många olika sätt.

1) Personkemin.

Han hade många vänner i föreningen, i supporter- och medlemsleden, på kansliet, i ledarstaben och framförallt bland spelarna som till slut är de som ska göra jobbet! Alla älskade inte honom. Det finns inget sådant som en tränare som gillas av samtliga spelare i truppen. Men i MFF var undantagen få (och en av dem skrev nyligen på för BK Häcken).

2) Kontinuiteten.

Fem år i rad har de allsvenska guldlagens tränare slutat eller fått gå.

Den trenden är MFF en del av.

I MFF gick Tom Prahl som gisslan ett år efter guldsäsongen 2004, väl medveten om att det skulle vara slut efter 2005 och att det inte gick att jobba långsiktigt. Roland Nilsson valde pengarna i FC Köpenhamn efter guldet 2010 och nu kliver alltså Rikard Norling av.

Att både Håkan Jeppsson och Per Nilsson betonade att Norlings sätt att sluta var så mycket bättre än Roland Nilssons hjälper liksom inte. Effekten blir den samma. När MFF – och de övriga svenska guldlagen – ska bygga vidare mot Champions league-kvalet blir det efter en omstart med ny tränare.

3) Ovissheten.

Då menar jag inte väntan på den nya tränarlösningen. Det fixar sig även om det kan ta ett par veckor och MFF är den här gången mycket mer och bättre förberett än när Roland Nilsson tog till flykten.

Krasst nog är det bara att gå tillbaka till i somras när en arbetsgrupp i Malmö FF-styrelsen utförligt scoutade olika alternativ. Jobbet är därmed delvis gjort. Delvis för att MFF inte har koll på om kandidaterna man pratade med då fortfarande är tillgängliga.

En är det inte. Magnus Haglund hann få nytt jobb. Det ska MFF vara tacksamt för.

Det allvarliga är istället att Rikard Norlings och MFF:s ovilja att berätta exakt varför han tog beslutet att säga upp sig föder onödiga och skadliga spekulationer.

Rikard Norling har fått kämpa för att behålla uppdraget i MFF. Två gånger – minst – var det nära att ta slut i förtid.

Stridsyxan mellan honom och framförallt sportchefen Per Ågren begravdes heller aldrig helt och hållet. Det har pratats mycket om personkemi. Jag tror att det handlar om något helt annat, nämligen hur hårt man ska satsa och hur snabbt besluten ska tas.

Ågren vill jobba försiktigt och noggrannt enligt ett i förväg fastlagt schema och ta lika mycket hänsyn till de ekonomiska ramarna som de sportsliga ambitionerna.

Norling vill välta världen och allt som står i vägen där han drar fram. Satsa hårt, tufft och mycket – och saker ska gå snabbt.

Det gav ett guld. Nu gäller det att gå vidare.

Paradoxalt  nog vann egentligen Rikard Norling kampen innan han valde att gå.

1997 blev Frans Thijssen tränare i Malmö FF. Bland det första han gjorde var att utnyttja sin makt och göra en rejäl, i den övriga klubbledningen ej förankrad, rensning i spelartruppen.

Sedan kom Roland Andersson och Thomas Sjöberg, en sejour som slutade med degradering till superettan. Efterträdaren Michael Andersson förde omedelbart upp laget till allsvenskan igen, men utnyttjade i en del frågor också sin tränarmakt på ett sätt MFF-ledningen inte gillade.

Då tog MFF-styrelsen beslutet att begränsa tränarmakten. In kom en sportchef i Hasse Borg. Han satt kvar i tio år.

På sätt och vis fanns problemet redan då. Tom Prahl ville till exempel bestämma mer än han fick.

Det är i det historiska perspektivet man ska se omorganisationen MFF genomförde för bara någon vecka sedan.

Då likställdes sportchefs- och huvudtränarrollen.

Istället för att ha gången styrelse, vd, sportchef och tränare placerade man sportchefen och tränaren jämsides på samma plattform direkt underställda vd:n Per Nilsson.

Jag lade ner rejält med tid i snacket efter presskonferensen på att få bekräftat att den organisationsförändringen ligger fast.

Det gör den!

Per Nilsson bekräftade.

Håkan Jeppsson bekräftade och framhöll att ändringen är gjord för att anpassa sättet att jobba till vad som fungerar bäst och till hur man redan börjat arbeta.

Därför är just nu Daniel Andersson chefstränare direkt underställd Per Nilsson utan Per Ågren som mellanled.

Och samma sak kommer att gälla när den nye tränaren anställs.

Bra så.

För jag är faktiskt övertygad om att organisationen i sig var en rätt avgörande faktor bakom slitningarna som förekommit i den sportsliga verksamheten.

Per Nilsson gav dessutom ett annat viktigt besked.

Alla de övriga i ledarstaben kring A-laget har kontrakterats för en fortsättning.

Det innebär att det förutom de uppenbara sportsliga anledningarna till att fylla luckan efter Rikard Norling med Daniel Andersson även finns en ekonomisk.

I budgeten finns det inget utrymme för att anställa någon i staben som den nye tränaren vill ”ta med sig” eller rekrytera på egen hand.

Klart att det kan gå att plocka fram extramedel i enstaka undantagsfall påpekade Per Nilsson.

Men med Daniel uppstår inte det problemet. Då är det bara hans roll som ska ersättas.

Jag skulle älska att se Daniel Andersson som huvudtränare i Malmö FF. Tror dessutom att det skulle fungera bra.

Bland de övriga alternativen tror jag på tre huvudspår.

1) Daniel Andersson och Patrik Andersson.

Brödraparet förenat!

2) Jonas Thern.

Har varit aktuell förr. Kan bli det igen.

3) Jörgen Lennartsson.

Är ledig och det finns folk i föreningen som talar sig väl för den lösningen.

Jag skulle också gärna se att MFF hade modet att bredda perspektivet, agera som den storklubb man är och våga gå in och sno en tränare som inte är ledig.

Alternativt söka sig utomlands.

Ryktessnurran kommer i alla fall att snabbt dra igång.

Både när det gäller vem som ska träna MFF och var Rikard Norling ska ta vägen.

Ett rykte kan jag ta död på direkt.

Norling ska inte ta över landslaget efter Erik Hamrén.

Att det ryktet inte stämmer kommer från den bästa möjliga källan.

Om det blir Brann i Norge återstår att se.

Bergens Tidene borde ha god insyn i Brann och det är därifrån uppgiften kommer.

Till motsatsen är bevisad utgår jag dock från att Brann är ett alternativ som lockat Rikard Norling först efter det att han bestämt sig för att sluta i MFF.

Att lämna mästarlaget i Sverige för åttan i Norge är lite grann som att byta bort en BMW mot en sparkcykel.

Ett nerköp. Ett rejält sådant.

Norling drivs av ambition och passion.

Oavsett om sedelbuntarna är tjockare i olje-Norge är det inte därför han väljer Brann utan för att det råkar vara alternativet som lockar mest sedan han av andra skäl valt att sluta i Malmö FF.

Det kommer att ta en tid innan chocken efter dagens besked i tränarfrågan lagt sig.

Men nästa presskonferens kommer att bli trevligare.

Då räknar jag kallt med att det är dags att presentera Mjällbybacken Mahmut Özen (ska erkänna att det var det jag trodde skulle ske när jag satt på cykeln på väg till dagens pk…)

 

 

Ågren och Norling på samma nivå

Malmö FF har tragit fram en ny organisationsplan.

I teorin är det en rätt stor förändring.

I praktiken anpassar man planen efter hur man redan börjat jobba.

Det har dessutom under en rätt lång tid pågått en utvärdering av just den sportsliga organisationen och framförallt de tre nyckelposterna – och personerna – i den. Då blev det här ett logiskt steg att ta.

Tidigare har det varit en klar hierarki med överst styrelsen, sedan vd:n Per Nilsson som varit chef för sportchefen Per Ågren som i sin tur under sig haft tränaren Rikard Norling.

Nu placerar man Per Ågren och Rikard Norling på samma plattform och båda ska jobba direkt under vd:n Per Nilsson.

Det går att beskriva på två sätt.

För det första att Rikard Norling stärker sin maktposition på Per Ågrens bekostnad.

Så är det, att förneka det vore bara dumt.

För det andra att man plattar ut organisationen. minskar byråkratin och bäddar för snabbare och effektivare beslut.

Och det är beskrivning nummer två som är den viktiga!

MFF tog SM-guld, MFF gjorde ett par riktigt bra värvningar och MFF sålde Tokelo Rantie för kanonpengar (jämför gärna med de 18 miljoner IFK Göteborg nu begär för att släppa Tobias Hysén).

2013 var ett succéår. Men bakom kulisserna har det hela tiden funnits en frustration över en organisation som varit för tungrodd och otymplig.

Tänk själv.

Nere hos Norling och company i A-lagsorganisationen, ute på fältet, föds en idé om en förändring i truppen. Då ska man först gå till Per Ågren som ska fundera över om det ur ett sportsligt perspektiv är ett riktigt beslut att ta, inte minst på lång sikt, men även om det passar in i den budgetram och de instruktioner han fått uppifrån. Sedan ska vd:n Per Nilsson göra samma sak som Ågren, minus det sportsliga och sedan ska styrelsen – om det inte är en liten förändring – också informeras. Ju mer fotbollsfolk man plockat in i styrelsen desto mer har man dessutom bäddat för att de också vill ha synpunkter på det sportsliga.

Allt det här har givetvis fått Rikard Norling, Daniel Andersson och de övriga som har den dagliga kontakten med spelartruppen att klättra på väggarna. Inte minst för att Rikard är en person med ett oerhört driv. Han vill saker och han vill att saker ska hända snabbt.

I den nya organisationen blir det en direktkontakt mellan vd:n Per Nilsson och både Per Ågren och Rikard Norling. Tränaren ska inte först rapportera till sportchefen som ska ta ställning till om han ska föra vidare det till vd:n. Alla får ett ansvar att korta beslutsvägarna och jobba gemensamt, inte var och en för sig. Under åtminstone delar av säsongen har det redan fungerat så.

Jag tror att det här är bra för MFF. Både på kort och lång sikt.

 

Bäst att ta Musse Pigg-titeln också

Det finns två stora lockelser med söndagens supercupmöte.

Att det är Jiloan Hamads stora tack och farväl-match innan han lämnar för Hoffenheim och att det är IFK Göteborg MFF möter.

Det räcker en bra bit.

I övrigt är det i sanningens namn rätt mycket träningsmatchstuk över tillställningen.

Hur man än vrider och vänder på det är Supercupen en hitte på-turnering.

En titel är en titel, men det här är  – i alla fall än så länge – en Musse Pigg-titel.

Vinna SM-guld i fotboll är stort! I mitt tycke är det det finaste man kan göra i svensk lagidrott.

Vinna Svenska cupen är inte i närheten lika stort, men det ger i alla fall en prestigefylld titel.

Vinna Supercupen är…

Vinna Supercupen är…

I alla fall bättre än att inte göra det.

Missförstå mig rätt. Jag älskar att gå och se MFF spela, oavsett om det är en träningsmatch eller glödhet tävlingsmatch. Och det är alltid en prestigekamp mot IFK Göteborg. Man kan även se matchen som ett intressant test på om ett nyligen guldfirande och möjligen lite mätt MFF-lag klarar av utmaningen att utmanövrera ett IFK Göteborg som borde vara mer hungrigt och även revanschsuget. Ett lag som ska gå vidare från ett SM-guld, hitta nya mål och utmana i Europa borde klara av en sådan sak.

Dessutom är kaptenen Jiloan Hamad värd att få avsluta med en seger och en rejäl hyllning av de kanske 5 000 som kommer att vara på plats.

Det är själva titeln jag har svårt att gå igång på.

Om man ska börja räkna antalet titlar utan att ta hänsyn till om de är tunga som elefanter (SM-segrar) eller lätta som hönsfjädrar (den som står på spel nu) vill jag inte sitta med på den vagnen.

Förbundet håller säkert inte med. Där ser man Supercupen som en möjlighet att tjäna pengar och synas med en extramatch i tv.

I Supercupen är det SvFF som arrangerar och tar hand om biljettintäkterna. Därför är det även förbundet som satt entrépriserna och bestämt att inga årskort gäller.

Lite pengar kan dock Malmö FF, eller IFK Göteborg, dra in på matchen.

Förstapriset är 250 000 kronor.

MFF får en viss summa för att hyra ut Swedbank stadion (några hundra tusen, enligt vd:n Per Nilsson). MFF får också en viss procent av biljettintäkterna (enligt uppgift tio procent).

Säg sammanlagt en halv miljon kronor, minus omkostnader, om det blir seger.

Och egentligen är det som legendaren Bosse Larsson alltid sa.

– Det finns inga oviktiga matcher.

Efter att ha vilat ut efter guldfestandet har MFF trappat upp laddningen steg för steg. Rikard Norling var dessutom ytterst noga med att sända ut rätt signaler. Stängd träning som vanligt och ingen startelva – just för att betona betydelsen.

Filip Helander är sjuk Annars blir det bästa laget och säkert få ändringar i startelvan.

Rikard Norling en av de stora

Rikard Norling är inte den första tränaren som tar SM-guld med Malmö FF. Med stor sannolikhet är han heller inte den siste.

Men är han den störste och bäste?

Framgång går att mäta på många olika sätt. I MFF är det guld som gäller. Alla tränare som levererar minst ett sådant under sin tid i klubben ska ha ett gott betyg!

Därför är Rikard Norling en av de stora.

Han har naturligtvis långt kvar till den lika blytunga som toköverlägsna trion Roy Hodgson, Bob Houghton och Antonio Duran.

Men efter festerna i Malmö och Borås har han ett guld och efter det lika vältimade som självklara beskedet att han ska fortsätta som tränare för laget har han fått möjligheten att ordna fler.

De riktigt tidiga tränarna före 1960-talet är svåra att jämföra med eftersom villkoren var totalt annorlunda då. Länge var det till exempel inte de som tog ut laget. Många tränare har ju dessutom varit bra och nyttiga även om de inte lyckades ta något SM-guld. Vi är nog rätt många som minns Frans Thijssens första år med stor glädje. Då spelade MFF en fantastisk fotboll.

Sedan tappade Thijssen lusten och luften gick ur det som kunde blivit så lyckat. Men han var ändå många mil före stolpskott som Kalle Hult, Micke Andersson, Keith Blunt och Sören Åkeby.

Tycker också att hövdingen Eric Persson mycket väl kan platsa på en lista över stora MFF-tränare. Det var han som byggde klubben, tog ut laget och bestämde i stort sett allt. Egentligen var det först Bob Houghton som vågade säga ifrån.

På en ranking över tidernas största MFF-tränare placerar jag Rikard Norling som delad fyra i nivå med Tom Prahl, klart före den senaste guldtränaren Roland Nilsson.

I Malmö FF:s stolta och starka historia är det en förbaskat bra placering. Vi pratar ändå om en klubb där meritförteckningen omfattar 17 SM-guld, 14 cup-guld och ytterligare tre allsvenska seriesegrar där bara det i fotbollssammanhang sanslöst korkade påfundet SM-slutspel stoppade MFF från att plussa på med tre guld till.

Till Rikard Norlings meriter ska dessutom läggas att han varit bra för MFF även utanför fotbollsplanen. Tradition är en styrka, men den kan även bli en börda och broms i utvecklingen. I MFF har det länge funnits en tendens att hämta inte bara inspiration utan även organisation från de gyllene åren på 70- och 80-talen.

Bara för att man var med i Europacupfinalen 1979 innebär det inte att man automatiskt är en perfekt person i ett modernt MFF-bygge modell 2013. Rikard Norling har röjt runt i grytan och det har varit nyttigt. Fast inte alltid populärt.

Många i det gamla gardet är vettiga, gör ett bra jobb och har utvecklats.

Andra hade fastnat i gamla hjulspår samt stelnat i tankar och lojaliteter från förr. En del behövde bytas ut, andra ruskas om och ifrågasättas. För att MFF ska gå vidare och fortsätta vara en vinnarklubb behövs det en mix av de gamla traditionerna och nya frächa idéer och tankar utifrån.

Eller utifrån och utifrån. I många fall räcker det med att gå till de egna supporterleden för att få de rätta svaren. Det har Rikard Norling insett.

I mina ögon är det bra.

Herr Norling har andra plus också.

Jag tror inte att många andra tränare hade klarat att lotsa en så ung trupp till SM-guld. Det krävs fingertoppskänsla, en förmåga att svetsa samman en grupp, plus mod och kunskap. Få MFF-tränare har haft en liknande koll på vad som kommer underifrån och ett så hett intresse av att följa U19- och U17-lagen.

Det är ingen garanti för att lyckas. Viggo Jensen visste allt om alla MFF-spelarna från P12 och uppåt och det gick nästan inte att se en småklubbsmatch i närområdet utan att stöta på honom. Men han vann inget och är glömd av de flesta. Men inte av mig som gillar den formen av passion hos en tränare.

Passion är för övrigt ett ord som stämmer väldigt bra in på Rikard Norling. Bakom rollen av en ordsprutande, kärlekspratande kuf döljer sig en man som planerar varje uttalande och handling för att få bästa möjliga effekt för sitt lag – och sig själv.

Rikard Norling är inte perfekt.

Han är heller inte lätt att vara chef för.

Men han är bra för MFF.

Han älskas av supportarna och spelarna.

Jag gillar honom också – vad nu det är värt…

Och han är verkligen en guldtränare. Väl värd att hyllas.

 

Bäst i serien – igen

Redan tio minuter före slutet av matchen i näst sista omgången i Borås började de nästan 5 000 MFF-supportrarna sjunga den långa ramsan om hur många SM-guld klubben tagit.

Ni vet från ett hela vägen upp till 17.

Sången är imponerande, en sanning som givetvis gäller ännu mer om prestationen den hyllar.

Lägg till Europacupfinalen, världscupfinalen, de 14 cupgulden, förstaplatsen i maratontabellen, fostrandet av profiler som Bo Larsson och Zlatan Ibrahimovic plus ledargestalter som Eric Persson och det är ingen tvekan om att MFF är en dominant i svensk fotboll.

IFK Göteborg kan konkurrera meritmässigt. AIK kan tävla i storleken på det som händer i klubben utanför själva planen. Men när det gäller tyngd och tradition är MFF ändå nummer ett.

Därför var det här SM-guldet extra viktigt!

För det är färska meriter man tävlar om.

Mellan cupguldet 1989 och SM-guldet 2004 gick det 15 år utan titlar och MFF var ett av åren till och med nere och vände i superettan.

Inte bra för en klubb som pratar om lätt bäst i serien och vårdar en attityd, präglad av Eric Persson, att guld vinner man, silver får man.

Nu är man tillbaka på banan.

Årets guld var det tredje på nio år.

Så ska en triumfvagn köras!

Jag tror dessutom att den gamla gnetiga malmöitiska inställningen om vi mot dom är på väg att luckras upp. Bara ett par dagar efter 2013 års guld känns det som MFF hyllas lite mer än laget brukar i övriga Sverige.

Det är kul. Lika kul är att MFF-supportrarna faktiskt kan glädjas – i alla fall lite – åt att även 08-folket kan tycka att laget spelar bra fotboll.

Förr sket man högaktningsfullt i det.

Och visst är MFF modell 2013 lätt att gilla.

Laget spelar en tekniskt driven, passningssäker, offensivt inriktad och modig fotboll.

Truppen är extremt ung och har effektivt tagit död på en myt om att ett guldlag byggs av få och rutinerade spelare.

MFF har använt 27 spelare i årets allsvenska. Det ska inte gå. 19 av de 27 spelarna är till råga på allt födda på 90-talet. Det ska heller inte gå.

Men med Rikard Norling som tränare har ledningen haft modet att släppa fram talangerna och med en spelmodell som passat dem har framgången också kommit.

Norling har en stor del i guldet.

Sportchefen Per Ågren måste också hyllas.

Truppen är välbyggd och genomtänkt och i det allt viktigare sommarfönstret blev Malmö FF en vinnare. Tokelo Rantie försvann visserligen, men det var en ekonomiskt helt avgörande och betydelsefull pusselbit i MFF:s framtida verksamhet.

Det hade varit helt fel att säga nej.

Och MFF sålde inte guldet, man köpte det.

För de två mest betydelsefulla sakerna i guldstriden var att:

1) Jiloan Hamad blev kvar året ut.

2) Guillermo Molins kom tillbaka.

Nu försvinner Hamad. Han gör det som en färdig storspelare, en fullvärdig kapten och en ledargestalt både på och utanför planen.

Molins har effektivt tystat alla tvivlare. Han spelar på kanske 80 procent av sin fulla kapacitet, gör det på en ovan position, men är ändå bättre än när han lämnade MFF. Och då var han bra.

Han har gjort sju mål på tio matcher och i de två senaste och avgörande – mot BP och Elfsborg – har han gjort alla fyra!

Statistiskt sett har han varit bäst av samtliga spelare i årets allsvenska som gjort två mål eller fler, sett till mål per minut speltid.

Kanske ska han till och med fortsätta som anfallare? Kanske är det han som ska vara kapten nästa säsong? Just nu vet jag inte, men det tar vi då.

Glöm heller aldrig allt bra Daniel Andersson gjort för MFF. Ni har hört det förut, men nästa år är han bara tränare.

Glöm heller inte att MFF i år hade det högsta publiksnittet sedan laget flyttade in på Swedbank stadion och att klubbens supportrar håller internationell toppklass.

Glöm heller inte att trycka på MFF-ledningen så att det faktiskt redovisas något om hur långt man kommit med värdegrundsarbetet.

24 000 går på fest

Malmö FF:s SM-guld är redan klart.

I måndags firades det dessutom av ett nästan 5 000 supportrar stort bortafölje med ett tryck som höll på att välta Borås. Efter det har firandet och hyllningarna bara fortsatt.

Därför finns det folk som kallar söndagens match mot Syrianska FC för avslagen.

Stoppa den åsikten i en säck, knyt till och sänk den i Öresunds djupaste håla.

För nu väntar nya hyllningar och ett hemmalag som borde vilja avsluta på bästa sätt – det vill säga med en seger – inför över 24 000 åskådare.

Poängmässigt, placeringsmässigt, streckstridsmässigt finns det massvis med matcher i helgen som gäller mycket mer. Med en annan nerv, en större liv- och död-känsla och mer prestige.

De som är engagerade i de lagen ska givetvis välja de matcherna. De som bara söker spänning bör också snegla åt det hållet. Men vi som kommer att vara på plats på Swedbank stadion har ingen som helt anledning att klaga.

Fest är kul.

Och för många, många som följer MFF är det garanterat rätt skönt att utan någon som helst oroskänsla i magarna kunna koncentrera sig fullt ut på att njuta. Och hylla allt och alla i och kring laget.

Lennart Johanssons pokal är i guldstaden och ska lyftas av lagkaptenen Jiloan Hamad efter hans nästa sista match innan äventyret i Hoffenheim.

Trots sviktande hälsa ska tydligen Lennart Johansson själv också finnas på plats.

Allt talar dessutom för att det inte blir någon planstormning. Alla grupperingar är ense, efter Borås finns det ingen anledning. Därför kan MFF planera en historisk prisceremoni.

Först blir det ett ärevarv så att alla sektioner får chansen att ta emot mästarna. Under tiden spelarna springer eller snarare lunkar runt byggs ett podium upp och sedan kommer ledarna och spelarna att kallas fram en och en, först ledarna, sedan lärlingarna och alla de övriga spelarna och till sist kaptenen Jiloan Hamad som får bucklan.

Extra kul är det också att Tokelo Rantie fått ledigt från Bournemouth så att han kan delta både i firandet vid matchen och dagen efter på Stortorget.

……………………………………………………………

MFF kommer även att passa på att ta chansen att hylla LdB FC Malmös mästarlag och sitt eget U17 som på lördagen vann SM efter 3-2 borta mot Halmstads BK i finalen.

Men framförallt är det Daniel Anderssons stora stund. Att han kommer att bytas in mot slutet med nummer 460 (antalet matcher) på ryggen har varit klart ett tag. Men eftersom han i en intervju på MFF:s hemsida sagt att han aldrig gråter, men kanske den här gången tvingas göra ett undantag har klubbens evenemangsansvarige Patrik Jandelin gett sig tusan på att fixa just det.

Alltså blir det ett par överraskningar som Daniel inte vet om än, och kanske tårar av glädje.

Det är en fantastisk spelarkarriär som snart är över. Alla pratar kamp, laglojalitet, rutin och andra egenskaper när de ska hylla honom. Lite synd, för då glömmer man bort spelintelligens, passningsskicklighet och teknik.

Allt det har han visat på hög nivå i serie A och MFF. Det har alla nötter som snackat om sidleds-Danne missat!

Han blev placerad och kategoriserad som en defensiv mittfältare i landslaget.

Sedan började Mats Olsson på Expressen prata om sidled och andra hängde på. Ren mobbning om ni frågar mig. Och fel.

Jag vet eftersom jag till skillnad mot dem som bara pratar faktiskt satte mig ner och räknade hur många passningar han slog framåt, bakåt och i sidled under ett par matcher. Nästan allt gick framåt.

Daniel Andersson är en stor spelare på många olika vis. Lägg till pappa Roy och storebror Patrik och ni får dessutom DEN största familjen i MFF-historien.

Klart att det ska bli ett minne för livet när han definitivt sätter stopp för spelarkarriären. Pontus Jansson säger det på ett alldeles utmärkt vis här.

…………………………………………………………………….

Imorron söndag kommer det en guldbilaga i Skånskan.

Jag har bland annat skrivit en guld-krönika, en krönika om Rikard Norling, ett reportage på poängkungen Magnus Eriksson och en match för match-artikel om vägen till guldet.

Efterhand ska förhoppningsvis det mesta dyka upp på webben också. Om inte annat lägger jag ut krönikorna här på bloggen.

Går allt som det ska kommer det dessutom att stå marknadsfolk och dela ut bilagan till dem som är på väg till Swedbank stadion för att se matchen. Ta gärna ett ex…

 

 

 

 

Det var MFF som var stormen!

Guillermo Molins hade helt rätt när han snackade inför matchen (se förra blogginlägget!).

Det var Malmö FF som var stormen!

Simone eller vad hon nu hette hade ingen chans när alla tvivel om att MFF skulle palla för trycket i guldstriden blåste bort.

Malmö FF tog sitt 17:e SM-guld och den 20:e seriesegern i Allsvenskan. Nästa säsong kan man om man vill – och det tycker jag att man ska – spela med två stjärnor vid klubbmärket. Två gånger tio titlar.

Den här var hur förtjänt som helst!

Modern fotboll byggs inte av träben och MFF har inga sådana. Tvärtom är det ett i full utsträckning konsekvent spelande lag. Det är dessutom ett ungt lag dominerat av 90-talister och med massvis med egenfostrade spelare i truppen.

Precis som det ska vara i Malmö FF.

I modern tid har MFF aldrig säkrat ett SM-guld på bortaplan, jag har räknat tillbaka till 1965 och från och med det datumet är samtliga SM-tecken säkrade hemma på Malmö stadion eller Swedbank stadion.

Nu bröts den trenden och MFF gjorde det på Borås Arena där man tidigare inte vunnit en enda allsvensk seger sedan anläggningen invigdes 2005.

Starkt gjort!

Men egentligen var det inte så mycket bortaplan. MFF-supportrarna hade trotsat alla stormvarningar, rest upp och väl inne på arenan dominerade de över 4 000 så totalt att det var helt otroligt.

De sjöng, hoppade och jublade så att det hördes över hela Borås.

Snacka om storm!

Och när de stormade planen gjorde de det med klass. Lite för tidigt ute backade de direkt när man vädjade att de skulle göra det. Vill man vara elak går det att säga att de fattade situationen betydligt snabbare än de utkommenderade poliserna som till slut var de enda som var i vägen för att spela de sista sekunderna.

Själva väderstormen uteblev. Det regnade givetvis, vi var ju ändå i Borås, men blåsten blev av normal vardagsklass i Malmö.

Det kom en del snack om att MFF kanske sålt guldet när Tokelo Rantie lämnade för AFC Bournemouth. Jag säger bara Guillermo Molins.

Han gjorde 1-0 med ett klassavslut, han gjorde 2-0 med ytterligare ett klassavslut och är nu uppe i sju mål. Lika många som Rantie hade när han lämnade. Dessutom har Gische haft en stor effekt även i det mentala spelet. I en tät toppstrid är det guld värt att ha en spelare som honom i truppen. Fortsätter han så här blir han snart lika vass som anfallare som han är som yttermittfältare.

När han kom tillbaka till MFF sa han att han utvecklats som spelare. Han ljög inte.

Det går heller inte att låta bli att hylla Ricardinhos insats. Han var kung på kanten mot Elfsborg och Erik Hamrén borde gråta blod över att brassen inte är svensk medborgare. Än!

Filip Helander och Pontus Jansson gjorde också riktiga kanoninsatser och förmodligen skrek, jublade och firade Pontus Jansson nästan mer än supportrarna.

Om det nu var möjligt….

………………………………………

Det bästa av allt:

Nu väntar ytterligare en guldfest.

På söndag mot Syrianska med fullsatta läktare och utdelning av Lennart Johanssons pokal.

Då förutsätter jag också, som jag tidigare lobbat för, att man tar chansen att sätta in Daniel Andersson. Han är värd den avtackningen. Många gånger om!

………………………………………….

Och Rikard Norling tränar MFF även 2014!

 

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×