Jag saknade ett ”pisse-mål”

Malmö FF lekte med faran när Syrianska besegrades med 2-0 hemma i Stadion-borgen.

Före paus var MFF fullständigt, närmast löjeväckande, överlägset. Efter vilan mattades man något, men MFF fortsatte att skapa chanser till ytterligare ett, två, tre, fyra, kanske fem mål till. Men de kom inte.

Länge var Wilton Figueiredos frisparksmål i den 20:e minuten matchens enda. Att 2-0 dröjde till den 90:e minuten var egentligen inte klokt. Men det gav ju Syrianska chansen att kvittera och hur underlägset ett lag ändå är kan det alltid hända.

Som tränaren Özcan Melkemichel utttryckte det: “vi fick en chans, kunde pillat in ett mål, det hade inte varit rättvist, men fotboll handlar ju inte om rättvisa”.

Den handlar om snyggt och bra spel, men framförallt om att vinna – och om effektivitet. Och i den detaljen brast MFF.

Det var ganska typiskt att båda målen var grymt snygga

Först Wiltons precisionsskott och sedan Jimmy Durmaz bomb.

Att Jimmy Durmaz bara gör snygga mål vet vi. Men MFF som helhet får inte ta efter den devisen.

Man måste ibland skicka in ett par ”pisse-mål” också. Mot Syrianska hade en strumprullare räckt för att döda matchen

Nu räckte inte 12-1 i avslut på mål och 23-4 totalt till för det. Plus givetvis ett massivt bollinnehav.

Jag träffade lokale och framgångsrike småklubbstränaren Richard Ohlqvist i pausen. Han tippade, lite på skämt, att MFF haft 83-17 i första halvlek. Det var att ta i. Fast det kändes så…

Dessutom är hörnorna fortfarande ett eget, oroväckande, kapitel.

Nu fick Malmö FF åtta, sju var ofarliga och närmast kom man när Mathias Ranegie nickade rakt på målvakten. Jag har inte gett upp, vet också att MFF stenhårt jobbar med frågan, men kommer ändå att fortsätta att tjata till dess att laget börjar näta på åtminstone en av 50.

Lite elakt kan man nu säga att bästa sättet att försvara sig mot Malmö FF är att ge laget hörnor. Då går tiden och ingen blir farlig.

Men nog med gnäll. Malmö FF var bra också!

Och väldigt mycket vassare än Syrianska, som trotrs allt har ett par duktiga spelare i laget.

Ivo Pekalski börjar trippa runt som i fornstora dagar, styra både spel och spelare och göra alla runt omkring sig bättre.

Wilton Figueiredo är en klasslirare när han vill och ännu mer när han är fysiskt mogen för 90 minuter. Det är han inte än.

Jiloan Hamad och Jimmy Durmaz kommer dessutom i massvis med bra lägen. Jiloan borde gjort minst ett mål och Jimmy gjorde det.

Valet till bäste spelare föll dock på Miiko Albornoz och det har jag inget att invända mot. Han är en modern, offensiv, bollskicklig och modig ytterback och om någon tvekade om varför MFF värvade honom har det tvivlet väl försvunnit vid det här laget.

Och Daniel Andersson skjuter hela tiden framtiden på bänken framför sig.

Klacken hade också en bra dag. Stundtals var det ett massivt tryck.

Publiksiffran strax under 12 000 var också helt okej. Undrar om MFF kommer att bli det enda laget i allsvenskan som bara kommer att ha femsiffriga publiksiffror.

Speakerns besked att IFK Göteborg tagit ledningen med 2-0 berodde för resten på att han fått fel uppgifter från Canal plus.

En brännande fråga

Två stora frågor inför matchen mot Djurgården:

1) Johan Dahlin och Ricardinho stod över träningen. Kan de spela?

Och så den allt mer brännande:

2) Guillermo Molins eller Jimmy Durmaz?

Svaret på den första är enkelt. Klart att de är med. Ricardinho fick en liten smäll mot Halmstads BK, men stod över enbart av säkerhetsskäl. Johan Dahlin stannade i Swedbank stadions innanmäten för att han kände sig stel. Och då var det ju bara bra att han stod över träningen. Det ökar chansen att han kan spela – och det är jag ganska säker på att han gör. Roland Nilsson verkade i alla fall inte ett dugg orolig.

När det gäller Durmaz eller Molins gjorde MFF-tränaren – det är han ju fortfarande – allt för att undvika att svara.

Jag hade valt Molins, det skrev jag redan efter HBK-matchen och Gisches starka inhopp, och det står jag fast vid. Dessutom känns det som om majoriteten av de som följer MFF också har den uppfattningen.

Men det ska Roland Nilsson givetvis strunta i.

Om vi ska spekulera lite grann, eller mycket, kan man plocka fram följande för och emot när det gäller sannolikheten att det blir Molins:

Mot:

Historien talar inte direkt för att Rolle väljer Molins.

Durmaz har startat i två vinstmatcher.

För:

Gische har två starka inhopp.

Durmaz såg rejält arg ut när han knallade ut från omklädningsrummet och när han körde iväg gjorde han en halv burn out med bilen. Ibland får spelare tidiga besked.

Vi som lever och tittar får se.

Rutinerade tränaren och instruktören på MFF:s fotbollsgymnasium Richard Ohlqvist gick för resten förbi när vi stod utanför Malmö FF:s omklädningsrum, log stort och skrek något om varför man i stort sett spekulerade i alla namn utom hans när det gällde Roland Nilssons efterträdare?

Ska jag skriva att du vill ha jobbet? frågade jag.

Visst, gör så. Det är i alla fall inte dummare än ett par av de andra namnen.

Ole Törner

Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.

Ålder: 58

Yrke: Journalist

Bor: Malmö

Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who

Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.

Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.

Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.


×