Olyckligt på många olika sätt

Rikard Norlings beslut att säga upp sig som tränare i Malmö FF var en kalldusch. Dessutom olyckligt på många olika sätt.

1) Personkemin.

Han hade många vänner i föreningen, i supporter- och medlemsleden, på kansliet, i ledarstaben och framförallt bland spelarna som till slut är de som ska göra jobbet! Alla älskade inte honom. Det finns inget sådant som en tränare som gillas av samtliga spelare i truppen. Men i MFF var undantagen få (och en av dem skrev nyligen på för BK Häcken).

2) Kontinuiteten.

Fem år i rad har de allsvenska guldlagens tränare slutat eller fått gå.

Den trenden är MFF en del av.

I MFF gick Tom Prahl som gisslan ett år efter guldsäsongen 2004, väl medveten om att det skulle vara slut efter 2005 och att det inte gick att jobba långsiktigt. Roland Nilsson valde pengarna i FC Köpenhamn efter guldet 2010 och nu kliver alltså Rikard Norling av.

Att både Håkan Jeppsson och Per Nilsson betonade att Norlings sätt att sluta var så mycket bättre än Roland Nilssons hjälper liksom inte. Effekten blir den samma. När MFF – och de övriga svenska guldlagen – ska bygga vidare mot Champions league-kvalet blir det efter en omstart med ny tränare.

3) Ovissheten.

Då menar jag inte väntan på den nya tränarlösningen. Det fixar sig även om det kan ta ett par veckor och MFF är den här gången mycket mer och bättre förberett än när Roland Nilsson tog till flykten.

Krasst nog är det bara att gå tillbaka till i somras när en arbetsgrupp i Malmö FF-styrelsen utförligt scoutade olika alternativ. Jobbet är därmed delvis gjort. Delvis för att MFF inte har koll på om kandidaterna man pratade med då fortfarande är tillgängliga.

En är det inte. Magnus Haglund hann få nytt jobb. Det ska MFF vara tacksamt för.

Det allvarliga är istället att Rikard Norlings och MFF:s ovilja att berätta exakt varför han tog beslutet att säga upp sig föder onödiga och skadliga spekulationer.

Rikard Norling har fått kämpa för att behålla uppdraget i MFF. Två gånger – minst – var det nära att ta slut i förtid.

Stridsyxan mellan honom och framförallt sportchefen Per Ågren begravdes heller aldrig helt och hållet. Det har pratats mycket om personkemi. Jag tror att det handlar om något helt annat, nämligen hur hårt man ska satsa och hur snabbt besluten ska tas.

Ågren vill jobba försiktigt och noggrannt enligt ett i förväg fastlagt schema och ta lika mycket hänsyn till de ekonomiska ramarna som de sportsliga ambitionerna.

Norling vill välta världen och allt som står i vägen där han drar fram. Satsa hårt, tufft och mycket – och saker ska gå snabbt.

Det gav ett guld. Nu gäller det att gå vidare.

Paradoxalt  nog vann egentligen Rikard Norling kampen innan han valde att gå.

1997 blev Frans Thijssen tränare i Malmö FF. Bland det första han gjorde var att utnyttja sin makt och göra en rejäl, i den övriga klubbledningen ej förankrad, rensning i spelartruppen.

Sedan kom Roland Andersson och Thomas Sjöberg, en sejour som slutade med degradering till superettan. Efterträdaren Michael Andersson förde omedelbart upp laget till allsvenskan igen, men utnyttjade i en del frågor också sin tränarmakt på ett sätt MFF-ledningen inte gillade.

Då tog MFF-styrelsen beslutet att begränsa tränarmakten. In kom en sportchef i Hasse Borg. Han satt kvar i tio år.

På sätt och vis fanns problemet redan då. Tom Prahl ville till exempel bestämma mer än han fick.

Det är i det historiska perspektivet man ska se omorganisationen MFF genomförde för bara någon vecka sedan.

Då likställdes sportchefs- och huvudtränarrollen.

Istället för att ha gången styrelse, vd, sportchef och tränare placerade man sportchefen och tränaren jämsides på samma plattform direkt underställda vd:n Per Nilsson.

Jag lade ner rejält med tid i snacket efter presskonferensen på att få bekräftat att den organisationsförändringen ligger fast.

Det gör den!

Per Nilsson bekräftade.

Håkan Jeppsson bekräftade och framhöll att ändringen är gjord för att anpassa sättet att jobba till vad som fungerar bäst och till hur man redan börjat arbeta.

Därför är just nu Daniel Andersson chefstränare direkt underställd Per Nilsson utan Per Ågren som mellanled.

Och samma sak kommer att gälla när den nye tränaren anställs.

Bra så.

För jag är faktiskt övertygad om att organisationen i sig var en rätt avgörande faktor bakom slitningarna som förekommit i den sportsliga verksamheten.

Per Nilsson gav dessutom ett annat viktigt besked.

Alla de övriga i ledarstaben kring A-laget har kontrakterats för en fortsättning.

Det innebär att det förutom de uppenbara sportsliga anledningarna till att fylla luckan efter Rikard Norling med Daniel Andersson även finns en ekonomisk.

I budgeten finns det inget utrymme för att anställa någon i staben som den nye tränaren vill ”ta med sig” eller rekrytera på egen hand.

Klart att det kan gå att plocka fram extramedel i enstaka undantagsfall påpekade Per Nilsson.

Men med Daniel uppstår inte det problemet. Då är det bara hans roll som ska ersättas.

Jag skulle älska att se Daniel Andersson som huvudtränare i Malmö FF. Tror dessutom att det skulle fungera bra.

Bland de övriga alternativen tror jag på tre huvudspår.

1) Daniel Andersson och Patrik Andersson.

Brödraparet förenat!

2) Jonas Thern.

Har varit aktuell förr. Kan bli det igen.

3) Jörgen Lennartsson.

Är ledig och det finns folk i föreningen som talar sig väl för den lösningen.

Jag skulle också gärna se att MFF hade modet att bredda perspektivet, agera som den storklubb man är och våga gå in och sno en tränare som inte är ledig.

Alternativt söka sig utomlands.

Ryktessnurran kommer i alla fall att snabbt dra igång.

Både när det gäller vem som ska träna MFF och var Rikard Norling ska ta vägen.

Ett rykte kan jag ta död på direkt.

Norling ska inte ta över landslaget efter Erik Hamrén.

Att det ryktet inte stämmer kommer från den bästa möjliga källan.

Om det blir Brann i Norge återstår att se.

Bergens Tidene borde ha god insyn i Brann och det är därifrån uppgiften kommer.

Till motsatsen är bevisad utgår jag dock från att Brann är ett alternativ som lockat Rikard Norling först efter det att han bestämt sig för att sluta i MFF.

Att lämna mästarlaget i Sverige för åttan i Norge är lite grann som att byta bort en BMW mot en sparkcykel.

Ett nerköp. Ett rejält sådant.

Norling drivs av ambition och passion.

Oavsett om sedelbuntarna är tjockare i olje-Norge är det inte därför han väljer Brann utan för att det råkar vara alternativet som lockar mest sedan han av andra skäl valt att sluta i Malmö FF.

Det kommer att ta en tid innan chocken efter dagens besked i tränarfrågan lagt sig.

Men nästa presskonferens kommer att bli trevligare.

Då räknar jag kallt med att det är dags att presentera Mjällbybacken Mahmut Özen (ska erkänna att det var det jag trodde skulle ske när jag satt på cykeln på väg till dagens pk…)

 

 

Ågren och Norling på samma nivå

Malmö FF har tragit fram en ny organisationsplan.

I teorin är det en rätt stor förändring.

I praktiken anpassar man planen efter hur man redan börjat jobba.

Det har dessutom under en rätt lång tid pågått en utvärdering av just den sportsliga organisationen och framförallt de tre nyckelposterna – och personerna – i den. Då blev det här ett logiskt steg att ta.

Tidigare har det varit en klar hierarki med överst styrelsen, sedan vd:n Per Nilsson som varit chef för sportchefen Per Ågren som i sin tur under sig haft tränaren Rikard Norling.

Nu placerar man Per Ågren och Rikard Norling på samma plattform och båda ska jobba direkt under vd:n Per Nilsson.

Det går att beskriva på två sätt.

För det första att Rikard Norling stärker sin maktposition på Per Ågrens bekostnad.

Så är det, att förneka det vore bara dumt.

För det andra att man plattar ut organisationen. minskar byråkratin och bäddar för snabbare och effektivare beslut.

Och det är beskrivning nummer två som är den viktiga!

MFF tog SM-guld, MFF gjorde ett par riktigt bra värvningar och MFF sålde Tokelo Rantie för kanonpengar (jämför gärna med de 18 miljoner IFK Göteborg nu begär för att släppa Tobias Hysén).

2013 var ett succéår. Men bakom kulisserna har det hela tiden funnits en frustration över en organisation som varit för tungrodd och otymplig.

Tänk själv.

Nere hos Norling och company i A-lagsorganisationen, ute på fältet, föds en idé om en förändring i truppen. Då ska man först gå till Per Ågren som ska fundera över om det ur ett sportsligt perspektiv är ett riktigt beslut att ta, inte minst på lång sikt, men även om det passar in i den budgetram och de instruktioner han fått uppifrån. Sedan ska vd:n Per Nilsson göra samma sak som Ågren, minus det sportsliga och sedan ska styrelsen – om det inte är en liten förändring – också informeras. Ju mer fotbollsfolk man plockat in i styrelsen desto mer har man dessutom bäddat för att de också vill ha synpunkter på det sportsliga.

Allt det här har givetvis fått Rikard Norling, Daniel Andersson och de övriga som har den dagliga kontakten med spelartruppen att klättra på väggarna. Inte minst för att Rikard är en person med ett oerhört driv. Han vill saker och han vill att saker ska hända snabbt.

I den nya organisationen blir det en direktkontakt mellan vd:n Per Nilsson och både Per Ågren och Rikard Norling. Tränaren ska inte först rapportera till sportchefen som ska ta ställning till om han ska föra vidare det till vd:n. Alla får ett ansvar att korta beslutsvägarna och jobba gemensamt, inte var och en för sig. Under åtminstone delar av säsongen har det redan fungerat så.

Jag tror att det här är bra för MFF. Både på kort och lång sikt.

 

Bäst i serien – igen

Redan tio minuter före slutet av matchen i näst sista omgången i Borås började de nästan 5 000 MFF-supportrarna sjunga den långa ramsan om hur många SM-guld klubben tagit.

Ni vet från ett hela vägen upp till 17.

Sången är imponerande, en sanning som givetvis gäller ännu mer om prestationen den hyllar.

Lägg till Europacupfinalen, världscupfinalen, de 14 cupgulden, förstaplatsen i maratontabellen, fostrandet av profiler som Bo Larsson och Zlatan Ibrahimovic plus ledargestalter som Eric Persson och det är ingen tvekan om att MFF är en dominant i svensk fotboll.

IFK Göteborg kan konkurrera meritmässigt. AIK kan tävla i storleken på det som händer i klubben utanför själva planen. Men när det gäller tyngd och tradition är MFF ändå nummer ett.

Därför var det här SM-guldet extra viktigt!

För det är färska meriter man tävlar om.

Mellan cupguldet 1989 och SM-guldet 2004 gick det 15 år utan titlar och MFF var ett av åren till och med nere och vände i superettan.

Inte bra för en klubb som pratar om lätt bäst i serien och vårdar en attityd, präglad av Eric Persson, att guld vinner man, silver får man.

Nu är man tillbaka på banan.

Årets guld var det tredje på nio år.

Så ska en triumfvagn köras!

Jag tror dessutom att den gamla gnetiga malmöitiska inställningen om vi mot dom är på väg att luckras upp. Bara ett par dagar efter 2013 års guld känns det som MFF hyllas lite mer än laget brukar i övriga Sverige.

Det är kul. Lika kul är att MFF-supportrarna faktiskt kan glädjas – i alla fall lite – åt att även 08-folket kan tycka att laget spelar bra fotboll.

Förr sket man högaktningsfullt i det.

Och visst är MFF modell 2013 lätt att gilla.

Laget spelar en tekniskt driven, passningssäker, offensivt inriktad och modig fotboll.

Truppen är extremt ung och har effektivt tagit död på en myt om att ett guldlag byggs av få och rutinerade spelare.

MFF har använt 27 spelare i årets allsvenska. Det ska inte gå. 19 av de 27 spelarna är till råga på allt födda på 90-talet. Det ska heller inte gå.

Men med Rikard Norling som tränare har ledningen haft modet att släppa fram talangerna och med en spelmodell som passat dem har framgången också kommit.

Norling har en stor del i guldet.

Sportchefen Per Ågren måste också hyllas.

Truppen är välbyggd och genomtänkt och i det allt viktigare sommarfönstret blev Malmö FF en vinnare. Tokelo Rantie försvann visserligen, men det var en ekonomiskt helt avgörande och betydelsefull pusselbit i MFF:s framtida verksamhet.

Det hade varit helt fel att säga nej.

Och MFF sålde inte guldet, man köpte det.

För de två mest betydelsefulla sakerna i guldstriden var att:

1) Jiloan Hamad blev kvar året ut.

2) Guillermo Molins kom tillbaka.

Nu försvinner Hamad. Han gör det som en färdig storspelare, en fullvärdig kapten och en ledargestalt både på och utanför planen.

Molins har effektivt tystat alla tvivlare. Han spelar på kanske 80 procent av sin fulla kapacitet, gör det på en ovan position, men är ändå bättre än när han lämnade MFF. Och då var han bra.

Han har gjort sju mål på tio matcher och i de två senaste och avgörande – mot BP och Elfsborg – har han gjort alla fyra!

Statistiskt sett har han varit bäst av samtliga spelare i årets allsvenska som gjort två mål eller fler, sett till mål per minut speltid.

Kanske ska han till och med fortsätta som anfallare? Kanske är det han som ska vara kapten nästa säsong? Just nu vet jag inte, men det tar vi då.

Glöm heller aldrig allt bra Daniel Andersson gjort för MFF. Ni har hört det förut, men nästa år är han bara tränare.

Glöm heller inte att MFF i år hade det högsta publiksnittet sedan laget flyttade in på Swedbank stadion och att klubbens supportrar håller internationell toppklass.

Glöm heller inte att trycka på MFF-ledningen så att det faktiskt redovisas något om hur långt man kommit med värdegrundsarbetet.

Inte lätt att låna ut rätt

I år har Malmö FF haft rätt många spelare utlånade till andra klubbar.

Pratade en stund med Per Ågren på dagens träning och det stod rätt snabbt klart att han inte är helt nöjd med hur det har fungerat.

Om vi bortser från etablerade namn som Jasmin Sudic och Alex Nilsson är det framförallt två saker som strulat:

1) Många har inte fått tillräckligt med speltid.

2) Och när några väl fått det har det varit på fel position.

Amin Nazari har spelat flitigt i Assyriska i Superettan. Men MFF ser honom som en defensiv mittfältare. I Södertäljelaget har det blivit väldigt mycket speltid som ytterback eller yttermittfältare.

I division 1 har Malmö FF haft anfallaren Petter Thelin i LB07, anfallaren Erik Pärsson i Lunds BK och mittfältaren Egzon Sekiraca i Trelleborgs FF. Gemensamt för alla tre är att de haft förtvivlat svårt att ta en ordinarie plats. Anfallare betygsätts dessutom, rätt eller fel, i ganska hög grad efter hur många mål de gör. Pärsson har gjort fyra för LBK och Thelin tre för LB07. I division 1.

Att garantera talangerna speltid och spel på rätt plats i låneklubbarna är oerhört svårt.

– Tränarna gör givetvis det som är bäst för den egna klubben, tar ut spelarna de tror mest på och det kan snabbt uppstå situationer där det på grund av skador eller annat gynnar laget  att använda spelaren på en helt annan position än det från början var tänkt.

– Vi måste bli ännu mer noggranna när vi lånar ut spelare och även titta på om spelaren vi vill låna ut fyller ett behov just där vi vill att han ska spela i klubben som vill ha honom, säger Per Ågren.

Det är kanske heller inte nödvändigt att prioritera klubbar som kan stå för en stor del av lönen eller tvunget spelar i superrettan eller division 1.

Per Ågren spelade själv i Veberöds AIF när han var utlånad i början av sin MFF-karriär. Som ung libero i division 3 och hade stor nytta av den erfarenheten.

Frågan är hypotetisk, men hur mycket mer speltid och erfarenhet hade till exempel Petter Thelin skaffat sig 2013 i en stabil division 2-klubb som Kvarnby IK eller GIF Nike?

………………………………………………

För Alex Nilsson i Landskrona BoIS har det varit en upp och ner-säsong. I förrgår skrev han på twitter och kritiserade dem som kallat insatsen en flopp:

”Skadad och hamnat lite i kläm med tränaren, där folk bara vet en historia eftersom jag varit jävligt proffsig och inte uttalat mig i media.” konstaterade han.

Jag tycker att det ligger en hel del i det. Han har trots allt, vilket han också påpekade, spelat 18 matcher från start och på dem gjort 8 mål och 5 assist, totalt 13 poäng. Det är ett helt okej facit. Alex har kontrakt med MFF även 2014 och det är alldeles för tidigt att döma ut hans chanser.

För Filip Stenström tog utlåningen slut mitt under säsongen. I somras tog Ängelholms FF över hans kontrakt.

När det gäller Tobias Malm, utlånad till Landskrona BoIS, känns det som om MFF sorterat bort honom.

Och den ende av lånespelarna som gjorde tok-succë, Jasmin Sudic, smällde korsbandet. Men OM han klarar att ta sig tillbaka kommer han att ha massvis med nytta av matcherna han hann spela i Mjällby AIF 2013.

 

 

Inte säkert att MFF sålde guldet

När AFC Bournemouth kom tillbaka med sitt tredje, eller till och med fjärde, bud och lade upp kring 35 miljoner varken kunde eller ville MFF säga nej.

Det går faktiskt att spekulera om det inte handlar om mer än 35 miljoner.

När jag pratade med Per Ågren var han nämligen rak med att beskedet till Bournemouth var tydligt och lättfattat: betal inte vad Tokelo Rantie är värd just nu utan det framtida värdet, det vill säga summan hans utvecklingspotential kan få honom att bli värd om något år.

Och så gjorde AFC Bournemouth just det!

Vd:n Per Nilsson spär på med att bekräfta att det handlar om den största dealen han varit med om under sina år i klubben.

Om MFF begär en sak och motparten uppfyller det är det svårt att backa.

Även om ingen i MFF vill bekräfta det innebär dessutom dealen att man nu kan stänga butiken. Det behövs inga fler försäljningar för att fixa ekonomin.

Men det är också viktigt att veta att MFF inte får 35 miljoner i näven, långt därifrån. I praktiken blir det som en gammal skatteslogan: hälften kvar.

Den sydafrikanska akademin Stars of Africa som fostrat Tokelo Rantie har ett hängavtal och ska ha del i försäljningssumman.

Samma gäller för riskkapitalbolaget som varit med och finansierat truppen. Exakt hur mycket blir officiellt först i bokslutet, men det finns några ledtrådar.

Från början lade bolaget upp 28,5 miljoner och fick för detta en 50-procentig ägarandel i truppen. Den procentsatsen har sedan – enligt Per Nilsson – sjunkit i förhållande till de affärer som gjorts efter överenskommelsen. Då har nämligen klubben Malmö FF själv lagt upp pengarna och i samma veva ökat sin egen ägarandel. En av de affärerna är för övrigt lossköpet av Tokelo Rantie!

En annan är förvärvet av Magnus Eriksson.

Troligen ligger därför riskkapitaldelen numera snarare på 40 än 50 procent.

Ett annat möjligt avbräck som nämnts är att Ranties förra klubb i Sverige IFK Hässleholm skulle ha rätt att få en del av pengarna.

I det fallet finns inga hemligheter. IFK Hässleholm har ingen fordran på MFF. Eller som Per Nilsson uttrycker det: om division 3-klubben har en sådan klausul har man den med Stars of Africa, inte MFF, och det är inget MFF vet om.

Ekonomiskt är det alltså en bra affär, även om det smärtar att en nykomling i engelska andraligan har musklerna att ge ett bud MFF inte kan tacka nej till. Sportsligt är den betydligt mer tveksam.

Tokelo Rantie är viktig för MFF och det finns ingen naturlig ersättare eller backup i truppen. Det är heller inte Ranties poängkvot som ska ersättas utan hans unika egenskap att nästan ensam sysselsätta och jäklas med ett helt motståndarförsvar.

Men det var värre och annorlunda att tappa Mathias Ranégie. Mycket värre.

I det läget var nästan hela MFF:s spel på den sista tredjedelen uppbyggt på honom. Så är det inte nu. Ifjor behövde MFF genomföra stora förändringar i spelupplägget. Nu behövs det inte alls lika stora anpassningar.

2012 fick MFF göra mycket radikalt annorlunda när Ranégie lämnade. Dessutom tappade man en mycket bra spelare.

2013 tappar man en mycket bra spelare. Men kan köra vidare på nästan precis samma vis man gjort hittills, med stor framgång.

Det som retar mig mest är istället att Tokelo Rantie kommer att utvecklas till en fantastisk spelare nästa år, eller nästa igen. På något annat ställe än i Malmö…

Muskler både på och utanför

Söndagen den 11 augusti blev en dag då MFF visade musklerna både på och utanför planen.

Först genom att plocka hem Guillermo ”Gische” Molins på ett treårskontrakt och sedan genom att besegra toppkonkurrenten AIK med 1-0 och gå upp i delad serieledning.

Att ta hem Gische var ett nytt bra bevis på att sportchefen Per Ågren trots sitt lugna, närmast lite försynta sätt kan bita ifrån sig riktigt vasst på Silly season-marknaden.

Plocka hem Molins var prio ett.

Att dessutom lyckas köpa loss honom och skriva ett kontrakt som går ut först sommaren 2016 var att lösa uppdraget på bästa möjliga vis.

Givetvis har det kostat och MFF är inte precis en förening som har de ekonomiska resurserna att strunta i den aspekten.

Därför blir nästa uppgift för Ninja Ågren att:

1) sälja spelare så att det blir ett rejält plus.

2) göra det där det redan finns backup.

Därför är det härligt att konstatera att Per Ågren tydligt avfärdar de struntbud som kommit in på Tokelo Rantie som just de skitbud de är.

Ett par engelska andradivisionsklubbar (Middlesbrough lär vara en) har chansat med att kasta in bud på runt 400 000 pund.

Malmö FF vet att värdet redan är mycket högre och att det kommer att mångfaldigas den dagen Tokelo Rantie hittar en effektivitet och kontroll i avsluten som är i närheten av hans exceptionella snabbhet och oförutsägbarhet.

Ingen panik alltså!

Det är nödvändigt på två sätt. Dels för att MFF kommer att tjäna mycket mer på att avvakta, dels för att vad man än säger om Pawel Cibickis utveckling, Dardan Rexhepis potential och Guillermo Molins kompetens att även spela anfallare så har Malmö FF just nu bara två forwards som med säkerhet duger i en het höstlig guldstrid: Magnus Eriksson och Tokelo Rantie.

Jag tror och hoppas att man lärde sig rätt mycket den dagen Mathias Ranégie försvann.

I de andra lagdelarna är det garderat.

MFF har tre bra målvakter, lämnar Pontus Jansson finns det gott om duktiga mittbackar och sticker Jiloan Hamad – just nu känns det mest som en fråga om när – är Gische numera på plats.

Gische ska vara spelklar redan mot Kalmar FF.

– Om jag får säga det själv är jag mogen för 90  minuter direkt, betonade han.

Han får tröja nummer 24.

– Hade 34 när jag kom till MFF och ville ha något med en fyra i och jag kunde ju inte välja 14 och ta ifrån lille Kroon hans nummer, skämtade han.

Och 4 är ett försvarsnummer. Och 34 har – faktiskt – en försvarare. Alexander Blomqvist.

………………………………..

Matchen då.

Det var ju ändå den som förde upp MFF i serieledning.

1-0-segrar är de skönaste som finns. När de dessutom tas utan att laget spelar på topp blir de ännu bättre och nyttigare. Det finns en liten bit till att ta ut av MFF-laget som det uppträdde i den andra halvleken och en stor bit till om man dömer efter den första. Ett par saker avgjorde.

Johan Dahlins storspel i målet.

Det var en stabil femma på en femgradig skala.

Markus Halstis sätt att växa in i matchen.

Lite tveksam fram till 1-0 och kung som bollvinnare och pådrivare efter det precisa avslutet. Han har ont av skador på minst tre ställen i kroppen, men det märktes inte ett dugg.

Hela försvarsorganisationen.

MFF har hållit nollan i sju av de senaste elva matcherna och gjorde det i fem av de sex matcherna i Europa league-kvalet.

AIK är ett tungt lag att stå emot och det pratades en hel del om marginaler. Och jag köper att det krävdes storspel av Johan Dahlin för att rädda nollan och att Markus Halsti var farligt nära ett rött kort. Men det är lätt att glömma bort att det fanns en del marginaler som kunde gett MFF ett större överläge också.

Jag tänker bland annat på de nio (!) offsidelöpningarna MFF gjorde. MFF sökte ytan bakom backlinjen och var hela tiden på gränsen till att lyckas. Där var det AIK som hade marginalerna med sig i stort sett varje gång. Dessutom säger de som sett tv-bilderna på straffsituationen med Magnus Eriksson att det var straff. Glöm heller att AIK tappade mycket av sitt anfallsspel efter pausen.

Den här matchen avgjorde inte guldstriden. Inte ens i närheten.

Både MFF och AIK kommer att vara med i kampen in i det sista, liksom Helsingborgs IF, IFK Göteborg och kanske Elfsborg. AIK:s stora fördel är heller inte den alla tjatar om, det vill säga spelarna som oftast är på planen utan att klubben har Allsvenskans vassaste material på spelarna nummer 14-20.

Många säger att Elfsborg har det. Jag säger AIK.

Men det är inte säkert att det har någon betydelse nu när Europaspelet är avslutat…

 

 

Comeback för Petar Petrovic

Lite gott och blandat:

Ingen Rikard Norling på dagens träning. Ingen Daniel Andersson heller.

Rikard var på tränarkonferens i Stockholm, en träff som på kvällen avslutades med VM-kvalmatchen mot Färöarna, och Daniel kommer tillbaka från semestern först på onsdagen.

Därför var det Simon Hollyhead och efter ett tag Vito Stavljanin som höll i övningarna.

Jonnie Fedel saknades för resten också. Janne Möller gnuggade Robin Olsen och Johan Dahlin. Sixten Mohlin spelade seriematch med U19, hans första efter handskadan.

……….

I morgon är det U21-match borta mot IFK Göteborg (17.00 på Hjällbovallen).

Då kommer Erik Johansson och Erik Friberg att få speltid. Samma gäller Emil Forsberg.

Det bästa är dock att det äntligen är dags för comeback för Petar Petrovic. Han hann ju knappt flyttas upp som lärling i A-truppen innan vänster ljumske började krångla och det är först alldeles nyligen som Petar kunnat börja träna ordentligt.

När jag pratade lite kort med Petar efter träningen berättade han att det är meningen att han ska spela 45 minuter (första halvleken).

Petar imponerade kanske mest av alla lärlingarna innan han blev skadad. Efter fem månaders skadefrånvaro, och någon månad till utan spel, behöver han givetvis tid på sig att komma ikapp. Men det ska bli väldigt intressant att se vad han kan prestera under hösten.

………………..

Med till Göteborg för spel i U21-matchen följer även Petter Thelin och Tobias Malm.

– Under sommaren ska vi ju titta lite närmare på spelarna vi lånat ut till andra klubbar och vi börjar med Tobias och Petter, berättade Per Ågren.

Petter Thelin är  utlånad till LB07 och Tobias Malm till Landskrona BoIS.

 

 

Ingen match under uppehållet

Skrev en artikel om att utvärderingen av Johan Hammar är klar och att MFF börjat förhandla.

Den kan ni läsa här.

Passade också på att fråga Per Ågren om lite andra saker, de kör vi här på bloggen som en liten bonus.

1) Kontraktsläget för 17-årige talangen Erdal Rakip, som gjorde en så lyckad allsvensk debut mot BP.

– Vi för diskussioner med Erdal och hans agent (Patrick Mörk) och ska fortsätta prata.

– Något beslut att ge honom en lärlingsplats är inte taget, men visst övertygade han mot BP och tidigare mot Schalke 04.

2) Om det blir någon träningsmatch under uppehållet?

– Nej, vi har fått förfrågningar men bedömningen från staben kring laget är att det är viktigare att utnyttja tiden till träning.

MFF-truppen har ledigt hela den här veckan. Måndagen den 10 juni återsamlas man och sedan tränar laget måndag, tisdag, onsdag, torsdag, lördag och söndag och veckan efter måndag och onsdag innan det är dags för MFF.s allsvenska återstart torsdagen den 20 juni borta mot Syrianska.

I mitten av nästa vecka har Malmö FF dessutom en bortamatch mot IFK Göteborg i U21-serien.

3) Om det blir något talangläger i sommar?

– Nej, det ligger fel i tiden så vi avstår. Däremot har vi ett antal U21-matcher i juli och kommer då troligen att låta ett par av våra utlånade unga spelare delta i matcherna. Jag tänker närmast på spelare som Egzon Sekiraca, Erik Pärsson och Petter Thelin.

Sekiraca är utlånad till Trelleborgs FF, Pärsson till Lunds BK och Thelin till LB07.

 

Derbyt som växt och växt och växt…

Allsvenskan är het och sällan blir den hetare än när Malmö FF och Helsingborgs IF möts.

– Vi hade kunnat sälja ut två Stadion, sa Per Ågren när jag pratade med honom på MFF-träningen och han har säkert rätt i det.

Nu får vi nöja oss med 23 700 och fullt hus.

Men det är bra nog och det ligger i luften att det även kommer att bli en bra match.

HIF är favorit. Men oavsett hur det går har Helsingborgsklubben faktiskt redan vunnit en seger.

Den prestigevinsten är att derbyt numera är en match att ta på väldigt stort allvar och se fram emot lång tid i förväg – även i Malmö.

Det där sista är faktiskt långt ifrån lika självklart för supportrarna som för länge sedan växt ur barnskorna som för dem som börjat gå på allsvensk fotboll först de senaste 25-30 åren. Eller ännu senare. HIF åkte ur allsvenskan 1968 och gjorde comeback först 1993 efter nästan 25 års ökenvandring.

Under den perioden vann MFF sju SM-guld, tog åtta cuptitlar och spelade som enda svenska lag någonsin final i Europacupen, nuvarande Champions League. Och i stort sett ingen i Malmö brydde sig om Helsingborg eller HIF.

När Helsingborgs IF till slut lyckades ta sig tillbaka till finrummet var det till råga på allt med lite ”u-hjälp” från MFF, som räckte över en driftig ordförande (Ingvar Wenehed) och ett gäng överblivna spelare med baktanken att det skulle sitta fint med ett par publikdragande derbyn.

Dåvarande MFF-ordföranden Hans Cavalli-Björkmans plan fungerade. Publiken kom och HIF var i allsvenskan för att stanna.

Men med tiden blev HIF inte bara en sparringpartner utan en allvarlig utmanare till MFF. Ibland har man till och med varit bättre, som vid SM-gulden 1999 och 2011 – och nu.

För tabellen ljuger inte. Vinner HIF på onsdagskvällen är avståndet nio poäng.

HIF:s jättelyft sedan 1993 är givetvis en seger.

Det är även att numera alla i Malmö – även de som är mellan 45 0ch 65 – lärt sig att ta laget och derbymatcherna på allvar och se dem som säsongens stora enskilda händelser.

Trelleborgs FF försökte i evigheter reta upp MFF och MFF-supportrarna. Ingen brydde sig.

HIF gjorde – och gör – skillnad. Och är favorit.

I den här matchen är MFF:s uppgift inte bara att vinna en prestigematch utan även att se till att inte HIF seglar iväg från allt och alla i tabelltoppen. Form, fart och den där tabellen som inte ljuger talar för HIF. För MFF talar två saker:

1) Filip Helanders tillfrisknande. Robin Olsen ersätter Johan Dahlin, men i övrigt kan Rikard Norling mönstra exakt den elva som man under veckan gnuggat in som bäst lämpad. Erik Johansson behöver mer tid och Markus Halsti behövs på mitten. En flytt av honom försämrar på två ställen.

2) Facit på Swedbank stadion. Efter invigningen 2009 har matcherna som slutförts slutat 0-0, 2-0 och 3-0. HIF har alltså fortfarande inte gjort ett officiellt allsvenskt mål i MFF:s nya hemmaborg.

MFF-laget känns givet och ni som läser bloggen regelbundet vet det redan:

Robin Olsen – Miiko Albornoz, Pontus Jansson, Filip Helander, Ricardinho – Jiloan Hamad, Markus Halsti, Erik Friberg, Simon Thern – Magnus Eriksson, Tokelo Rantie.

 

 

Skön seger, men bittert för Alex

Egentligen borde allt vara jubel i Malmö FF.

1-0 över Kalmar FF, tillfällig serieledning, en målvaktstalang i Robin Olsen som nu spelat 225 minuter i allsvenskan och hållit nollan i samtliga och en första halvtimme som visade exakt hur mycket kapacitet det ryms i laget när man får spela på en hyfsad plan.

Men så var det ju det där med Alexander Blomqvist. Alla testerna läkaren Pär Herbertsson hunnit göra efter skadan tyder på att det är korsbandet som är sönder. Alla korsbandskador är som  hämtade direkt från helvetet för en fotbollsspelare. Att en 18-åring drabbas när han får chansen att spela sina första minuter i Allsvenskan är snäppet värre. Sju minuter blev det, fyra på planen eftersom han var utanför den ett tag.

Bara att hålla alla tummarna för att Pär Herbertsson har fel. Men det tror jag inte.

Därför får vi istället hoppas på att Alex kan komma tillbaka och ändå få den fina karriär jag – och garanterat många andra – var säker på att han skulle få.

Kom igen Alex.

Bli inte en ny Christian Bank!

Ni vet, det danska nyförvärvet som startade en match (mot Hammarby), skadade sig efter 22 minuter och sedan aldrig mer spelade i MFF-tröjan. Istället fortsatte han att försörja sig som foto-modell. Men det där skrev jag mest för att låtta upp stämningen. Jag är säker på att Alex Blomqvist kommer att sätta betydligt större avtryck i MFF-historien än så…

Segern var rättvis och borde varit större, vilket Kalmartränaren Nanne Bergstrand var noga att framhålla på presskonferensen. Snyggt!

I 80 minuter hade Malmö FF ett bättre spel och fler chanser än Kalmar FF och sista tio var det närmast löjligt hur ribban och Kalmarmålvakten Etrit Berisha ständigt lyckades komma i vägen för MFF-avsluten.

Tokelo Ranties inhopp rörde om och det bytet kom i precis rätt läge,

Men lika betydelsefullt var troligen att Kalmar bytte ut den finske landslagsbacken Paulus Arajuuri på grund av skada. Han var mycket bra och höll ihop det mesta.

I MFF  var Robin Olsen stabil, lugn och gjorde en räddning som enbart den motiverade att han skulle utses till matchens lirare.

Jag började tjata om hur bra Robin var redan när han spelade i IFK Klagshamn. Nu har han utvecklats och blivit en stabil allsvensk målvakt.

Glöm heller inte att Johan Dahlins återbud öppnade för att 17-årige Sixten Mohlin fick sitta på A-lagsbänken för första gången. Sixten är en jättetalang med helt rätt inställning och vilja. Under lång tid pendlade han till MFF U-träningarna från Åhus!

Och deppet över Blomqvist-skadan får inte dölja att Filip Helander på nytt var lysande, att Pontus Jansson snart är feberfri och att Erik Johansson nästan lika snart är tillbaka.

Mer godis: Erik Fribergs vilja att löpa in i motståndarnas straffområde.

……………………….

Räkna för övrigt med att Tokelo Rantie, hans agent och MFF snart är överens om ett längre avtal.

Efter matchen pratade jag och Kvp-kollegan Mattias Larsson med Per Ågren och den vanligtvis så försiktige Ågren poängterade hur bra allt såg ut i förhandlingarna.

Det var inte en fråga om om utan snarast när MFF kunde presentera ett avtal och Per Ågren sa inte emot att det kunde gå snabbt. Positivt, för Rantie är en högklassig spelare och en fin människa som MFF-publiken kvickt lärt sig att älska och uppskatta.

………………………..

Planen var betydligt bättre än i premiären.

Jiloan Hamad hade också ett intressant resonemang om att vattningen före avspark hjälpte till. Blötan lindrade effekten av ojämnheterna. Det skulle vattnats i pauen också, berättade han, men av någon anledning blev det inte av.

MFF kör för övrigt vidare med breddningen av planen klubben gjorde förra säsongen. Då blev den 70meter istället för 68. Med den större ytan ska backande lag få svårare att försvara sig.

 

 

 

Ole Törner

Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.

Ålder: 58

Yrke: Journalist

Bor: Malmö

Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who

Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.

Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.

Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.


×