Fem sena avgöranden en stor styrka

Att det blev MFF som bröt AIK:s evighetslånga svit utan insläppta mål var ingen skräll.

Inte heller sett till matchutvecklingen. AIK hade ett par jättechanser i början och kunde med ett tidigt mål sett till att kunna lägga ännu mer kraft på sitt redan starka försvarsspel. Men sedan var det MFF som tog över och skapade lika klara – och fler – chanser. Det borde blivit mål. Markus Rosenberg borde gjort det i friläge, Pawel Cibicki likaså, Anders Christiansen skulle satt dit skottet eller petat in bollen i mitten till då helt rene Jo Inge Berget. Med mera…

Sedan Rikard Norling hittade rätt med AIK:s defensiv har inget annat allsvenskt lag klarat att skapa lika många lägen mot dem som MFF. Felet var bara att lägena missades. De flesta avsluten träffade ju inte ens målet. MFF hade 17 avslut mot AIK:s 8. Det är stor skillnad. Men tittar man på avslut mot mål var det 6 mot 4. Det är en betydligt mindre skillnad.

Just nu har MFF bara en formstark avslutare. Han heter Markus Rosenberg och har varit lika bra hela året. De övriga har gått ner sig.

Därför var det på förhand en skräll, men till sist ingen slump, att när det avgörande 1-0-målet väl kom var det en försvarare som gjorde det. Felipe Carvalho är inte MFF:s bäste back, men han är den i särklass bäste avslutaren bland MFF:s backar! Pang, bom sa det bara när han tryckte dit bollen och fixade segern.

Att målet kom sent – i minut 90 + 3 – kan dock inte beskrivas som en överraskning. Bra lag gör mål sent. MFF har vunnit sju matcher i år. Fem av segrarna har säkrats i minut 86, 83, 91, 85 respektive 93. Det är sådant som bygger självförtroende, legender och seriesegrar. Det här sena avgörandet mot AIK blev dessutom ett bevis på att de två hörnmålen hemma mot IFK Norrköping varken förstört något av självförtroendet eller förmågan, lugnet och kraften att gå för sena segrar.

Felipe Carvalho har nu startat i tre raka matcher. Efter två godkända insatser fram till han för tidigt fått lämna planen på grund av krampkänning spelade han den här gången i 90 minuter och gjorde det bra både bakåt och framåt.

Många vill säkert ta det som ett tecken på att det varit fel att tidigare hålla honom utanför laget och börja tjata om revansch på alla kritiker. Jag hatar sånt. Det är populism i sin uslaste form.

Felipe Carvalho har under en lång tid varit för dålig både på träningar, i U21-matcher och i enstaka inhopp för att få starta. Nu har han gjort tre bra insatser i rad. Var ligger problemet med det? Att han presterar nu beror ju inte på att han varit lika bra hela tiden utan att få chansen utan att han blivit bättre. En del ligger säkert i att han lärt sig engelska och kan kommunicera, en annan del i att tränarstaben faktiskt jobbat hårt med och utvecklat flera andra spelare i laget; fått dem att förstå sin roll och uppgift. Det är inte ologiskt att man lyckats med Carvalho också. Ytterligare en del i förklaringen ser jag i att Felipe Carvalho när han kom till MFF hade alla de fysiska och tekniska kvaliteterna för att lyckas. Nu lever han upp till talangen samtidigt som han utvecklat det taktiska.

I klartext. Det han bevisat är inte att de tidigare laguttagningarna varit fel eller att han ska vara given när de skadade/avstängda spelarna är tillbaka Det han bevisat är att han efter det här är ett fullgott alternativ i truppen! Vi som kritiserat hans brister tidigare har inte haft fel. Däremot är det fel om vi inte kan se hans förbättring. Den stora förändringen är dock att tidigare var det solklart att han skulle säljas eller inte få förlängt. Det är det inte längre.

I en lite mindre känslosam analys går det heller inte att förklara att MFF höll nollan med en rejält omstuvad backlinje utan att även plocka fram Johan Wilands suveräna insats, Oscar Lewickis närmast prickfria match på en ovan position samt hur mycket mer än vanligt Anton Tinnerholm och Behrang Safari la kraften bakåt än framåt.

Självförvållat försvarskaos sänkte MFF

Det finns många saker att skylla MFF:s förlust på.
IFK Norrköping, domaren Bojan Pandzic eller laguttagningen finns inte med på den listan.

Högst upp står istället det usla försvarsspelet på de defensiva fasta situationerna. Hörnor är egentligen rätt skrala som målchanser betraktade. Det brukar behövas 50-60 stycken för att göra ett mål. IFK Norrköping hade fem. Två av dem blev mål.
MFF var länge i år dåligt på att försvara på defensiva fasta. En bit efter försäsongen verkade man ha fått bukt med det problemet. Nu gjorde det en storstilad och högst ovälkommen comeback. Två smarta Peking-hörnor på två minuter svängde matchen!

En förklaring är givetvis att MFF har så många försvarsspelare borta i en trupp där det redan är tunt med backar. Men det är självförvållat.
Visst, det blev seger mot Östersunds FK trots två utvisningar. Men de röda korten har istället kostat massor efteråt. Medan Franz Brorsson och Behrang Safari varit avstängda har MFF spelat 1-1 mot Hammarby och nu 1-2 mot IFK Norrköping. Det är naturligtvis inte den enda förklaringen, men med Rasmus Bengtsson långtidsskadad, Pa Konate borta i flera veckor och en matchotränad Felipe Carvalho har MFF inte råd att vara utan dem. Särskilt inte som Yoshimar Yotún, som skolats om till mittfältare, var avstängd i match ett och Anton Tinnerholm i match två.

Lasse Nielsen har varit lysande i båda matcherna, men han kan inte ensam dra runt en backlinje oavsett om den består av tre – som nu – eller fyra spelare.
Inför matchen skrev jag att Dennis Hadzikadunic borde startat istället för Felipe Carvalho. Där var jag fel ute av det enkla skälet att Carvalho gjorde en bra match. Lite rätt hade jag dock och det beror på just det där med matchoträningen. För andra matchen i rad fick han krampkänning och fick bytas ut. Mot Hammarby i minut 71 och mot IFK Norrköping redan i minut 60. Nu gjorde han sin bästa insats i MFF, men var trots sin grymma fysik inte redo för 90 minuter.

Jag tror inte MFF hade förlorat om Felipe Carvalho varit kvar på planen. Inte för att 18-årige Dennis Hadzikadunic som kom in var dålig utan för att det till slut blev ett alldeles för stort – och tyvärr oundvikligt – flipperkulespel i uttagningen av Malmö FF:s försvarslinje. Om antingen Carvalho eller Hadzikadunic spelat hela matchen tror jag att det på något sätt ändå hade funkat. Nu blev det för mycket, någon ändring över gränsen för det möjliga och som resultat ett kaos i försvaret på de defensiva hörnorna.

Om MFF ska tolerera odisciplinerade röda kort som Safaris och Brorssons måste man ha en bredare trupp på backsidan. Det måste man för övrigt ha ändå eftersom det efter uppehållet väntar både spel i Allsvenskan och Europa.

Som jag ser det kan läget förbättras på tre vis: att Rasmus Bengtsson blir frisk och 100-procentig, att värva en högklassig mittback och att inte fullfölja tankarna på att sälja/inte förlänga med Felipe Carvalho. Det sista alternativet ska jag erkänna att jag egentligen hade uteslutit. Men dagens insats fick mig att tveka. Jag tycker dock fortfarande att MFF måste köpa en mittback i sommarfönstret, inte minst för att jag nyligen pratade med Rasmus Bengtsson och han gjorde rätt klart att comebacken närmar sig, men att spel i full form i höst är en ren bonus.

Ole Törner: Sjuk match – rättvis seger

En sjuk match. Med rätt segrare.

För bakom allt annat som hände och gjorde matchen till en av de allra märkligaste jag genom åren sett på Malmö stadion och Swedbank stadion gömde sig ett par intressanta saker:
Chansmässigt var det ett klart övertag till MFF.

Så länge det var spel elva mot elva gjorde Malmö FF – i skarp konkurrens med den senaste mot Elfsborg – årets bästa halvlek.
Markus Rosenbergs friläge och stolpträff plus Pawel Cibickis ribbträff borde gett utdelning.
Och det fanns fler tillfällen att döda matchen. Mot det hade Östersunds FK några halvfarliga hörnor.
Fråga ÖFK-tränaren Graham Potter som inledde presskonferensen med att gratulera MFF till en förtjänt seger sett över 90 minuter. Sedan upprepade han det ett par gånger.

Men utvisningarna ställde givetvis till det.
Rejält!
Behrang Safaris röda strax före paus kunde lett fram till MFF:s första förlust.
Dubbelutvisningen på Franz Brorsson och Östersunds Jamie Hopcutt borde gjort det. Att spela nio mot tio med de enorma ytorna det leder till när laget redan går på knäna är ruggigt svårt. Östersund fick ett jätteläge att avgöra som man inte utnyttjade. När fjärdedomaren visade upp skylten med fem minuters tillägg är jag övertygad om att majoriteten av de nästan 20 000 åskådarna suckade djupt och tänkte ”hur i h ska MFF orka stå emot nu?”.

Istället klev MFF fram och avgjorde genom Erdal Rakip. Hur snyggt som helst och kolungt. Bra lag har flytet och styrkan att avgöra mot slutet när allt ser hopplöst ut. MFF har skaffat sig den kvalitén och håller man i den blir det guld.
MFF borde vunnit tack vare sitt goda spel och klara övertag i chanser.
När matchbilden ändrades totalt av utvisningarna blev det istället tack vare en intensiv viljeinsats och ett dopp i grytan av självförtroende som säsongsinledningen gett.
Publikstödet spelade också en viss roll. Från start var det på säsongsbästa-nivå.

Domaren Magnus Lindgren från Göteborg var inte mogen en toppmatch med så starka känslor och heta närkamper.
Största misstaget gjorde han när inte både Behrang Safari och Hosam Alesh fick rött kort.

Safaris utvisning var given. Med all sin rutin får han inte reagera på det viset.
Men Alesh borde fått ett gult kort för tröjdragningen och nedbrottningen av Safari och ett till för att han fortsatte att bråka.
Direkt rött på Safari och två matchers avstängning. Två gula, lindrig utvisning och en matchs avstängning på Alesh. Svårare behöver man inte göra det med lite fingertoppskänsla.
Dubbelutvisningen som blev av var korrekt. Franz Brorssons attack var alldeles för tuff.

Ett par av de gula korten var rejält konstiga. Det som Anton Tinnerholm fick var direkt felaktigt.
Nu väntar Hammarby borta på onsdag. Då har MFF inga vänsterbackar. Behrang Safari är avstängd, Pa Konate är skadad och Yoshimar Yotún drog på sig sin tredje varning.
Franz Brorsson blir också avstängd så det ser tunt ut i backlinjen…

Brorsson gjorde förresten en kanonmatch fram till utvisningen. Lägg till att han var felfri uppe i Borås och det är inte så svårt att räkna ut att han kommer att saknas.

Matchens vackraste och bästa MFF-prestation: Markus Rosenbergs frispark (som många på MFF-bänken trodde att Pawel Cibicki skulle ta).

Matchens misstag i MFF: Jo Inge Bergets bolltapp på mitten som ledde till Östersunds 1-1. Innan dess hade man, trots spel med en man mer, haft väldigt svårt att skapa några öppna chanser. Totalt sett kom man aldrig upp i lika många och det är bara att hålla med i Graham Potters ord på presskonferensen.

Matchens taktiska MFF-drag: Fembackslinjen efter paus.

Givetvis har det här inte avgjort någonting

Sex poängs ledning efter sju omgångar. Klart att det är bra.

Men avgjort? Det är ju bara populistiskt dravel och en rätt korkad frågeställning. Inget är någonsin avgjort efter 7 av 30 omgångar. Det krävs många fler omgångar, fler poängs ledning och även ett passerat sommarövergångsfönster där väldigt mycket kan hända.

Om det är något som kan motivera ett stort självförtroende hos MFF och en dos uppgivenhet hos motståndarna är det inte sex poäng hit eller dit. Det är MFF:s starka trupp och förmåga att avgöra matcher där man ligger under eller möter bra motstånd.

Ett problem för MFF är dock att så många, även i de egna supporterleden, försöker hitta just probem.

Ta till exempel det här snacket om det är Pawel Cibicki eller Jo Inge Berget som ska spela anfallare bredvid Markus Rosenberg. Båda vill! Men det är inget problem, det är en styrka eftersom båda inte bara vill utan dessutom i hög grad kan.

Mot Elfsborg hade Pawel Cibicki massvis med avslutslägen, men gjorde för en gångs skull bara något vettigt av ett av dem. Då blev det mål. Jo Inge Berget fick bara ett skarpt läge. Det satte han. Men den viktigaste slutsatsen är egentligen att båda kan göra mål även när de spelar på kanten.

Markus Rosenberg är givetvis given. Mot Elfsborg tyckte jag att han gjorde sin bästa insats på länge. I skarp konkurrens även från Boråslaget var han matchens bäste anfallare. Han borde gjort minst ett mål och kunde gjort tre. Att det blev noll berodde enbart på att Elfsborgs målvakt Kevin Stuhr Ellegaard gjorde den vassaste målvaktsinsatsen jag sett hittills i årets allsvenska – och jag har sett extremt många matcher.

Nästa snackis är att så bra spelare hamnar på bänken. Egentligen är det rätt dumt att bli upprörd över att MFF inte lyckas göra det omöjliga. För det är just så det ser ut. Våren 2017 går det inte att ta ut en startelva i MFF utan att sätta åtskilliga duktiga spelare på bänken. Sedan kan man ju växla mellan vilken man vill lyfta fram i gnället beroende på vem som sitter där.

I dag satt Oscar Lewicki och Magnus Wolff Eikrem där. Båda fick komma in och göra det bra. Eikrem syntes mest tack vare att han briljant assisterade till båda målen, men glöm inte Lewicki.

Och det är just här bytena i startelvan, den så kallade rotationen, kommer in. Jag gillade att Magnus Pehrsson i C More-snacket inför matchen pratade klarspråk. Skiftena krävs för att göra alla nöjda och förbereda samtliga inför det som ska komma i höst. Då gäller det att ha fingertoppskänsla i valet av vem ska spela. När är spelarna i form, vilka passar bäst mot just det motståndet och så vidare?

Den känslan tycker jag att MFF har haft. Man har också varit bra på att inte skifta. När Yoshimar Yotún tog chansen fick han fortsätta. När Oscar Lewicki lyfte sig rejält från fjorårssäsongen fick han flera matcher i svit. Erdal Rakip spelade bra. Då fick han fortsätta att spela bra. Ja, ni förstår. Och när något börjar kännas bekvämt och självskrivet har det – i alla fall ibland – kommit en nyttig påminnelse om att det inte är så.

För mig finns det en tydlighet även här. Kan till exempel tänka mig att Magnus Wollf Eikrem tack vare det lyckade inhoppet med assistpoängen får en startplats mot Östersunds FK. För att tajmingen är rätt. Bra insatser belönas. Och tvärtom. Minns den första halvleken mot IFK Göteborg. MFF har råd att inte låsa sig i en statisk elva.

MFF malde steg för steg ner ÖSK

När MFF väl fått ledningen mot Örebro SK blev det en enkel match.

Fram till dess var det precis lika tufft som det varit alla de senaste åren som ÖSK besökt Swedbank stadion. Örebrolaget backade dessutom ner extremt mycket.

Men MFF kommer säkert många gånger till få möta motståndarlag som i princip kör med sex man i försvaret och en ensam snabb anfallare man sätter upp bollen på så fort man lyckas få tag på den.

Den här gången klarade MFF det.

Dessutom var det andra hemmamatchen i rad som MFF lyckades vända ett underläge till seger.

Och bytena hjälpte inte bara till utan spelade en avgörande roll. Erdal Rakip, som byttes in efter första 45, drev upp tempot och kom betydligt närmare målet. Det var ingen slump att det var han som blev fälld vid straffen som gav 1-1.

Yoshimar Yotúns inhopp var kortare, men lika vasst. Han har aldrig varit bättre i MFF än den här våren. Han är elegant, effektiv och är en mästare på att döda tid. Och så höll han på att trycka dit ytterligare ett snyggt långskott.

Stor roll i segern hade som vanligt även Markus Rosenberg.  I den första mittfältsduttar-halvleken fick han knappt röra bollen, men visade ändå tålamod genom att hålla sin position högt uppe. Efter pausen var han kanske inte MFF:s bäste, men viktigaste, spelare. Som så ofta förr. Och straffen satt supersäkert mitt i målet.

Mitt i allt snack om att Örebro SK spelade ett effektivt och bra försvarsspel, vilket man gjorde, bör också påpekas att känslan att MFF hade svårt att skapa lägen och att avsluten var tama nog var mer känsla än fakta.

Tre avslut i målställningen, 15-5 i avslut på mål (där de tre träträffarna inte räknas) och totalt 20-8 i avslut berättar en annan historia. Tio av avsluten kom dessutom innanför straffområdet. MFF malde steg för steg ner ÖSK.

När Örebro SK efter 2-1 blev tvunget att flytta upp stängde faktiskt MFF effektivare än vad ÖSK gjort med sina sex man i försvaret.

Det var på kontringarna innan svängningen MFF levde farligt. Målet kom på en icke-chans som Franz Brorsson gav bort till Örebro. Men förutom den skapade ÖSK två-tre riktigt farliga lägen med sitt enmannaanfall och mittbacksparet Franz Brorsson och Behrang Safari löste faktiskt en svår uppgift mindre bra.

Jag tänker heller inte gnälla på Örebros taktik. Det är fullt tillåtet att spela defensivt. Ibland – som mot Malmö FF på Swedbank stadion – är det även klokt. För mig är det mycket värre att lag som Halmstads BK och Kalmar FF medvetet låter bli att vattna gräsplanen på sina hemmaarenor för att göra matchen tempofattig och sämre. Där bör SEF gå in och påverka reglerna så att planen alltid vattnas om något av lagen begär det.

Undrar ni förresten varför Pawel Cibicki valde att inte skjuta på frisparkslägena MFF fick de sista minuterna? Han fick inte. Markus Rosenberg klev fram och påpekade att det var döda tid som gällde.

Över 20 000 biljetter sålda. 17 846 på plats. Mest var det klubbstolarna som gapade tomma.

17 846 är en bra publiksiffra, en av de allra bästa mot Örebro SK någonsin. Men att nästan 3 000 av de som köpt biljett eller har årskort av skilda skäl inte dyker upp känns ändå inte bra. I ishockeyn räknar man som bekant antalet sålda biljetter och då hade publiksiffran varit där uppe på + 20 000. Jag har tjatat om det förr och gör det gärna igen. Börja redovisa båda siffrorna. Man kan tvista om vilket som är rätt, men jag tycker att det är solklart att båda är lika intressanta. Så varför kan vi inte få båda?

Fel spelare vilades i fel match

Det är inte idén att rotera och utnyttja truppen det är fel på.

Det är utförandet!

Fel match att vila i , fel spelare att vila och fel balans i laget.

MFF-ledningen får torka på sig den här förlusten, för 0-0 mot jumbolaget är en förlust.

Kalmar FF fick ner MFF i ett tempo som gjort en sengångare avundsjuk.

En av förklaringarna till det var beslutet att vila Anders ”AC” Christiansen och sätta in Magnus Wolff Eikrem. Det fanns fler orsaker. Kalmar FF gjorde det bra och MFF hade precis som de senaste säsongerna förtvivlat svårt att hitta den 100-procentiga tändningen och rätta fokuset när det stod ett bottenlag på menyn.

Men ett mittfält med Yoshimar Yotun, Erdal Rakip, Oscar Lewicki och Magnus Wolff Eikrem blir för tempofattigt. Eikrem är genial när han är bra, men när han inte är det blir det väldigt mycket gå-fotboll. Insatsen idag gjorde absolut ingenting för att ifrågasätta beslutet att sätta honom vid sidan i de tidigare matcherna.

När AC kom in blev det bättre. En annan som kunde drivit upp tempot – Mattias Svanberg – var inte ens med i truppen.

Bättre blev det också när Markus Rosenberg kom in. Tio minuter för sent. Till det tempofattiga och andefattiga spelet bidrog nämligen även Jo Inge Bergets och Pawel Cibickis osynkade anfallsspel.

Berget vill spela anfallare. Men när blev det avgörande? Han ska inte spela anfallare när Rosenberg vilas bara för att han vill göra det och eventuellt hållas på gott humör för att förlänga kontraktet.

Mot Kalmar FF hade han gjort bättre nytta på kanten.

Markus Rosenberg gör alla forwards han spelar bredvid bättre. Det gäller i hög grad både Berget och Cibicki. Utan honom får MFF problem. Särskilt mot lag som gör som Kalmar FF och spelar extremt försvarsinriktat. Att Kalmar skulle göra det i sitt tabelläge var dessutom både rätt gjort och i stort sett självklart

Malmö FF SKA utnyttja truppen och göra skiften i laget både med tanke på motståndet och belastningen på spelarna. Det illavarslande är att man efter åtskilliga försök med flera olika tränare fortfarande inte lärt sig att göra det.

Varje gång man försökt har det resulterat i en kollektiv försämring i attityden, motivationen, fokuset och prestationen.

Nästan varje gång har man dessutom saknat just de spelarna som bänkats och ofta valt fel.

Med facit i hand var det fel att vila både AC och Mackan. Något genrep inför Europaspelet går det heller inte att se det som. Då ska MFF istället för att spela tre allsvenska matcher på åtta dagar på ungefär samma tidsperiod spela Allsvenskan-Europamatch-Allsvenskan. Därför motsvarade den här matchen CL-kval, CL-playoff eller CL. Vila de två största stjärnorna i just den matchen? Tror inte det.

Monumental briljans av Yotun vid 3-2-målet

För mig kom det avgörande ögonblicket i matchen mellan MFF och Djurgården i den 75 minuten.

Först satte Jo Inge Berget 2-2 och sedan satte MFF-spelarna full fart in i målet för att hämta bollen och få igång spelet så fort som överhuvudtaget möjligt. Och jaga 3-2. Direkt!

Inte en antydan till att oavgjort var bra nog och värt att fira mer än för att det betydde att man kunde få ännu mer.

Det fick man alltså. Förtjänt efter den första halvleken och med tanke på urladdningen den sista kvarten. Yoshi Yotúns segermål var dessutom resultatet av en närmast monumental briljans. Att se hur skottet vred sig ut mot och i stolpen var ren fotbollsporr.

Efter matchen betonade Magnus Pehrsson också hur glad han var över att bytena – Magnus Wolff Eikrem och Jo Inge Berget in – och de taktiska förändringarna – tydligast i att Behrang Safari flyttades upp 20 meter – gav resultat.

Den kombinationen, att aldrig vara nöjd med annat än seger och modet att förändra, borde betyda mycket i jakten på guldet.

Samma sak kan sägas om det faktum att MFF inte gjorde någon kanonmatch. Det fanns mycket att förbättra. Lasse Nielsen hade ingen bra dag, Anders Christiansen hade det inte heller och Markus Rosenberg var rätt blek fram till dess att han visade briljans när han bäddade för och assisterade till Bergets 2-2.

Dessutom var Djurgårdens IF starkt. Och det var inte Kim Källström och Andreas Isaksson med kompband. Det går att reta sig på Magnus Eriksson, men jag tyckte att han var bättre och mer nyttig än Källström och Gustav Engvall var matchens bäste anfallare.

Tur att Yoshimar Yotún – bland andra – tog kampen med Magnus Eriksson. De skavde på varandra i stort sett i 90 minuter. Före paus låg Eriksson mest, efter var det Yotún och kampen kulminerade med armbågen i huvudet på Eriksson. Rött kort? Det kunde det blivit. Men Eriksson förstärkte nog lite för mycket och för många gånger och det vägde säkert domaren Jonas Eriksson in i beslutet. Onödigt och dumt var det i alla fall.

I övrigt var Yotún riktigt vass. Hans utveckling är en av de absolut mest glädjande sakerna i MFF i år.

Fast jag hittade faktiskt två spelare som var ännu bättre: Anton Tinnerholm och Behrang Safari!

Hemmapubliken gjorde sitt. Ett riktigt bra stöd.

MFF borde dessutom göra allt för att övertala förbundet att lägga även nästa säsongs hemmamatch mot Djurgårdens IF den 24 april.

Den 24 april 2016: MFF-Djurgården 1-0.

Den 24 april 2017: MFF-Djurgården 3-2.

Nu väntar ett Kalmar FF på bortaplan, ett Kalmar där ordet kris redan studsar i väggarna uppe i Kycklinggrytan. Och sedan Örebro SK hemma på måndag. Livet är kort, men säsongen är lång som legendariske småklubbstränaren Thomas Jernberg alltid sa när någon försökte ta ut något i förskott. Men sex poäng på de två matcherna skulle sitta perfekt för ett Malmö FF som redan presterar, men fortfarande är i uppbyggnadsfasen.

MFF utnyttjade övertaget fullt ut

En 3-0-seger i underkant, lekstuga, Pawel Cibicki som kejsare och fyra poäng mer än efter tre omgångar förra säsongen.
Solen sken verkligen på MFF på Påskdagen.
Men det var bara delvis Malmö FF:s egen förtjänst, Aboubakar Keitas idiotiska satsning efter bara en halvtimmes spel gav en solklar utvisning och MFF en direkt utdelning. På mindre än sex minuter skapade MFF tre megachanser. Två av dem gav mål. Efter det var allt avgjort.

Före utvisningen spelade MFF bra, men skapade inga chanser. En kombination som är helt okej om den kombineras med tålamod. Jag är säker på att MFF hade klarat att fortsätta att ha det och då hade det blivit seger ändå. Men nu kom avgörandet både kvickare och lättare.

Jag förstår att HBK-tränaren Jan Jönsson, som två matcher i rad fått se dålig disciplin och kasst omdöme leda till en utvisning kvarten före paus, var förbannad. Men dels var det lättare att ha det omdömet i Superettan, dels var det en rejäl skillnad på hur MFF och Jönköping Södra klarade att utnyttja spelet elva mot tio.
Mitt i allt snacket om att HBK bjöd MFF på en fördel ska man inte glömma bort att MFF var ruggigt bra på att använda sig av den!

Pawel Cibicki var matchens store spelare.
Anders ”AC” Christiansen fick priset som bäst i MFF och han var också vass. Nu är han tillbaka på allvar efter den långa skadefrånvaron.
Men två mål och en assist vägde tungt som en spann med Osmium (googla!). Bicykleta-målet var dessutom löjligt snyggt och pricksäkert och 3-0-träffen var vacker som en vårdag. Pawel var bäst!

Eftersom jag är en konstig fotbolls-nisse vill jag dock flika in att egentligen tycker jag att Markus Rosenbergs mål mot GIF Sundsvall var ännu snyggare. Skjut mig för att jag säger det, men ett sånt mål är vackrare än den mest fulländade bicykletan.

Lasse Nielsens betydelse för att MFF i år står på sju poäng istället för fjorårets tre ska heller inte underskattas. Den ska lyftas fram! Ibland kan en duktig spelare vara ett problem. Kari Arnason är en ytterst stabil och landslagsmässig spelare i ett lag som passar hans kvaliteter och kan och vill utnyttja dem. Lasse Nielsen har dock två stora fördelar i MFF: a) han är bättre, b) han kan göra det som krävs.
Utan att kasta skit på Kari är det viktigt att lyfta fram att skiftet var nödvändigt och hylla MFF-ledningen som vågade göra det. Plus skänka en tanke till Allan Kuhn, som säkert också såg det, men varken fick den hjälpen eller krävde den.

Johan Wiland var stabil i målet. Tur det, för Mathias Nilsson – som fick vara backup när Fredrik Andersson skulle bli pappa – är inte mogen för allsvenskt spel än.
Behrang Safaris skadefrånvaro visade också att Felipe Carvalho inte bedöms kunna ersätta honom i en trebackslinje. Plus att hur säsongen än utvecklas och hur man än spekulerar i hur långt ifrån en startplats han är slutar det ofta med att Pa Konate ändå springer därute på kanten. Och gör jobbet. Sådana spelare är guld värda att ha i en trupp.

3-0 mot Halmstads BK bröt för övrigt trenden. Inte ett enda hörnmål, varken på lång eller kort hörna.
Skönt för övrigt att ha Halmstads BK tillbaka i Allsvenskan.

Örjans Vall är inte den modernaste arenan i elitfotbollen precis. Men den är en av de allra charmigaste. Jag älskar att promenera upp till den och tror att jag får fortsätta att göra det nästa år också. HBK är inget dåligt lag och mitt i hajpen kring Sead Haksabanovic bör man komma ihåg att att det finns fler duktiga spelare i laget. Idag var målvakten Isak Pettersson bäst och MFF fick jobba rätt hårt och delvisa anpassa spelet för att hålla koll på Alexander Ruud Tveter.

Spelsättet är en ideologisk fråga

Segern mot GIF Sundsvall var precis vad både Malmö FF och Magnus Pehrsson behövde.

Det viktigaste att slå fast är att 2-0-segern var både stabil och förtjänt. 17-2 i avslut, 11-1 på mål ljuger kanske lite. GIF Sundsvall hade visserligen väldigt mycket svårare att skapa chanser än MFF och lyckades bara någon enstaka gång i den andra halvleken och inte alls i den första, men Sundsvall är inget dåligt lag. MFF var tvunget att spela bra för att dominera!

Och just där gömmer sig den ideologiska frågan som på sikt är ännu viktigare än att MFF tog tre poäng och Markus Rosenberg spräckte sin målnolla. Nämligen den om MFF ska anpassa sitt spel efter motståndet och underförstått, om man nu ska göra det ska man inte spara det till man möter bättre lag än GIF Sundsvall.

Jag tycker att det är bra att MFF anpassar!
Jag tycker att det inte bara är bra utan dessutom nödvändigt att MFF roterar i laget!

Den Malmöitiska kaxigheten är härlig. Jag är själv uppväxt i den. Men tanken att MFF alltid ska spela med exakt samma taktiska upplägg oavsett vilket lag som står på den andra sidan är dum och idén att det bästa framgångsreceptet är att hela tiden spela med så få förändringar i startelvan som möjligt är förlegad. På 80- och 90-talet blev lag som bara spelade med 12-14 spelare i alla matcher under en säsong framgångsrika. Nu blir de nedmalda. Och det blir även extremt svårt att hålla så duktiga spelare som MFF har på avbytarbänken nöjda.

MFF roterade för lite förra säsongen. Förutom att man spelade som innehållet i en kattlåda mot Landskrona BoIS i cupen tror jag att en av anledningarna till debaclet var att spelarna som plötsligt fick chansen inte var i närheten av att vara inkörda.

Det är i det perspektivet man ska se debatten om bänkningen av Magnus Wolff Eikrem. Mot GIF Sundsvall passade ett annat taktiskt upplägg. 3-4-1-2 blev en succé, det blev en stabil seger, Erdal Rakip och Yoshimar Yotun löste uppgifterna de fick på ett alldeles utmärkt vis och mot slutet fick både Eikrem och Mattias Svanberg speltid. I det läget borde faktiskt de som redan dömt ut allt och alla åtminstone ta en liten paus i gnället.

Dessutom fick Anders ”AC” Christiansen tack vare sin plats i startelvan möjligheten att varvas upp. Efter en lite trögare start var det den gamla AC igen på banan. Det behöver MFF.
Och Halmstads BK spelar annorlunda än GIF Sundsvall. Tankarna i MFF:s hjärnstab inför den matchen kan mycket väl leda till att Magnus Wolff Eikrem kommer tillbaka i startelvan.

Malmö FF har hittills heller inte ändrat en millimeter i grundtanken i spelidén. Varken tidigare under uppbyggnadssäsongen eller mot GIF Sundsvall. Den tanken är att MFF ska vara det spelförande laget!

Berättigad besvikelse trots MFF-poängen

Efter oavgjort på Ullevi inför långt över 30 000 åskådare:
Stående ovationer och sedan en behärskad glädje hos hemmaåskådarna.
Djupa suckar och besvikelse hos MFF-publiken, över att det bara blev 1-1, både den på plats och i tv-sofforna.
Så ser det ut numera.
Och för MFF:s del är det precis som det ska vara. Kraven ska vara höga och prestationen betydligt bättre än den var idag. Första 10-15 minuterna var direkt usla och att 0-1 dröjde till den 16:e minuten var ren tur. IFK Göteborg kunde och borde tagit ledningen med 2-0.
Jag tror faktiskt att ett av skälen till att Blåvitt var så mycket hetare och starkare i inledningen var bristen på tävlingsmatcher. Fem månader utan att det bränt till på allvar blev alldeles för mycket. Två läger och åtta träningsmatcher kunde inte kompensera.

Det har tjatats mycket om det här redan, och flera i MFF tycker säkert att det ältats för mycket, men det tog 20 minuter in på tävlingssäsongen innan Malmö FF vaknade!

Tycker också att det i åtminstone två fall var på de etablerade och rutinerade spelarna det märktes mest. Tvärtemot vad det borde vara faktiskt. Men Markus Rosenberg och framförallt Behrang Safari var bleka. Och de fortsatte att vara det när resten av laget lyfte sig. Franz Brorsson startade till exempel extremt illa, men var väldigt mycket bättre och säkrare de sista 60 minuterna.
Står dessutom fast vid att det var fel att starta med Tobias Sana och Magnus Wolff Eikrem på kanterna. Ifjor syntes det tydligt att Jo Inge Bergets löpstyrka och fysik är viktig för MFF. För att inte tala om förmågan att vinna boll. Säga vad man vill om Eikrem och Sana, men bollvinnare är de inte och just mot IFK Göteborg är fysiken viktig. Berget skulle spelat om han varit frisk. Om balansen i laget ska bli rätt i en match präglad av kamp tycker jag att man ska försöka spela utan honom på ett sätt att det märks mindre att han inte är med.

Bevisen på att försäsong och tävling är olika saker fanns även i hur det teoretiska i laguttagningen blev i praktiken. Sett efter prestationerna på träning och match de senaste veckorna var det rätt att starta med Tobias Sana. Ute på planen på Ullevi syntes det rätt snabbt att det var fel. Mattias Svanberg hade varit ett starkare alternativ mot IFK Göteborg.

Men visst fanns det glädjeämnen. Oscar Lewicki fortsatte att visa att säsongen 2017 är något helt annat än 2016. Han var en stor del i lyftet när MFF började dominera från minut 20. Tyvärr kunde man inte i full utsträckning ta med den dominansen in i andra halvlek. MFF var fortfarande lite bättre, men skapade inga chanser och mot slutet blev det jämnt igen. Någonstans måste också frågan ställas om det var en slump att MFF skapade betydligt fler farliga lägen med Magnus Wolff Eikrem på planen än efter det att han stigit av?

Sebastian Eriksson fick spela extremt bra försvar för att hålla koll på Eikrem. Hade han klarat det i en halvlek till?

Bäst i MFF?
Oscar Lewicki och Pawel Cibicki. Målet var ju också ett Lewicki-Cibicki-samarbete.
Tycker också att Alexander Jeremejeffs inhopp var helt okej. Jag förstår dessutom tanken med att få in honom däruppe och få ut en het Pawel Cibicki mot IFK Göteborgs Scott Jamieson. Det var faktiskt nära att lyckas flera gånger.

Till sist en tanke till de 100-tal supportrar från båda lagen som satte sig på tåget från Stockholmsområdet bara för att fastna i SJ:s förseningsträsk. Några kom fram i tid till den andra – och sämre – halvleken. Några hoppade i förtvivlan av i Eskilstuna.

Det måste också sägas att Ullevi tyvärr är en relik. Visst är det kul med 32 000 åskådare. Men avstånden, löparbanorna, bristen på akustik och allt annat förlegat och passerat gör anläggningen till något som inte har med modern fotboll och supporterkultur att göra. Rätt mycket var sämre förr och Ullevi är ett bevis på det.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×