Ett större guldlag än många fattat

Foto: Jessica Gow/TT

Då var guldet klart! Lennart kan stanna i Malmö ett år till och MFF kan sätta de två stjärnorna på bröstet utan att någon någonstans kan protestera.

Det 20:e guldet var dessutom välförtjänt och vackert.

Att det var förtjänt är självklart. En serieseger som säkras med tre matcher kvar att spela går liksom inte att protestera mot. MFF har dessutom tagit överlägset flest poäng, vunnit flest matcher och gjort flest mål. Konsekvent vackert har det inte varit, men det har funnits gyllene perioder. De tre senaste hemmmatcherna har till exempel varit närmast löjligt stabila försvarsmässigt och gett fyra mål i snitt framåt. Mycket bättre än så går det inte att spela.

Andra halvleken idag var dessutom guldklass när det som bäst behövdes!

Som vanligt har MFF även varit helt överlägset poängmässigt mot de övriga topp sex-lagen.

Jag tycker att det här MFF-laget står sig alldeles utmärkt mot tidigare guldårgångar!

Det finns bättre, både i modern tid (2010), forntid (1974 som tog guld tio och fixade första stjärnan) och urtid (1949/50 med 20 segrar, två oavgjorda, noll förluster och 82-21 i målskillnad) för att ta ett par exempel. Fast det finns många sämre också och jag står fast vid att det varit alldeles för mycket gnäll på den här årgången.

Ska bli intressant att se hur många som kommer simmande till hyllningsbåten och vill ha en plats nu.

Retar mig speciellt på ett par saker:

För det första snacket om att Malmö FF är på väg att ta över svensk fotboll. Vadå på väg? MFF har ju redan gjort det.

De senaste fem åren har MFF vunnit SM-guld fyra gånger och trots en svår lottning kvalat in till Champions League två gånger. MFF är mitt uppe i den troligen mest framgångsrika perioden i klubbens historia. Som jag skrivit tidigare. Det finns lite för många MFF-supportrar som inte riktigt förstått det och har lite för svårt att njuta av det. Samtidigt finns det många på andra håll i fotbolls-Sverige som varnar för att MFF kan ta över totalt. Det är väl lite grann som att skrika vargen kommer när hen redan bitit sig fast och käkat upp ena benet?

För det andra tjafset om att det inte Malmö FF:s styrka utan de övriga lagens svaghet som fällt avgörandet. Att de övriga lagen slagit varandra huller om buller och gett bort guldet.

Struntprat. MFF har bara förlorat tre matcher, konsekvent besegrat de övriga bra lagen och poängsnittet laget ligger på räcker i stort sett alltid till serieseger. Och historien är full med överlägsna allsvenska serievinnare. De har hyllats för vad de själva uträttade. Dumdebatten att tvunget leta fel hos de övriga lagen är faktiskt rätt ny.

Har också svårt att förstå hur de som ständigt ska såga kvalitén i årets allsvenska får ihop det med att a) hävda att klubbar som Djurgården och AIK satsat rejält och värvat tunga profiler, b) tycka att serien de senaste åren fyllts på med intressanta, modiga och spelskickliga nykomlingslag och c) tokhylla laget som för närvarande ligger femma (Östersunds FK)? I logikens namn tycker jag att man ska fundera över om det går att göra de tre sakerna och samtidigt hävda att serien är kass?

Och när vi ändå är inne på saker att reta sig på. Kan alla inte bara lägga ner det där hybris-snacket som ofta hörs när MFF värvar nya spelare och tränare. Frasen ”Vad har han vunnit tidigare?” dyker då närmast upp som ett mantra.

Det viktigaste är inte vad de vunnit tidigare, eller ens om de gjort det alls, utan om de har en kapacitet att bli vinnare när de kommer till en klubb där vinnarkulturen redan finns och de senaste åren kombinerats med en kvalitet som kan matcha den. Första gången Magnus Pehrsson kom till ett lag med kapacitet att vinna titlar gjorde han det. Och hur mycket hade Anton Tinnerholm, som nu hyllas som mer Malmö än Malmöiterna själva och en riktig vinnarskalle, vunnit innan han kom hit?

MFF årgång 2017 är ett unikt lag med två stjärnor. Det är också ett mycket bra lag!

Faran är över för Malmö FF

Inget är klart förrän det är klart, trist och klyschigt, men sant.

Sedan kan man bedöma sannolikheter och då smakar det – givetvis – guld för MFF, snart.

Av två skäl.

Dels utgångsläget. MFF behöver bara vinna en enda match av de fyra som återstår. Det ska ett topplag med det spelarmaterial MFF har att tillgå klara alla dagar i veckan, samtliga år i kalendern.

Dels tror jag att tillfället då det kunde gått snett har passerat!

MFF hade en period då laget i stor ledning i Allsvenskan fick problem med fokus och tappade det där mantrat med koncentration på en sak i taget.

Nu har man sedan rätt lång tid tillbaka hittat rätt igen. Det finns en trygghet, ett lugn och en lunk som nästan är maskinmässig. Nästa träning och den just nu aktuella matchen, inget annat. Inga tankar på kommande segrar, noll snack om poängrekord och en skyddande hinna mot alla som ska berömma och framhålla hur klart och bra allting är. Det bekväma är borta. Självförtroendet har funnits där hela tiden, men nu finns det en vetskap om att det krävs inte mindre jobb för att behålla ett försprång än för att skapa det. Snarare tvärtom.

Det fanns en period då MFF var – eller åtminstone kunde bli – skakat. Först födde givetvis debaclet mot FK Vardar i Champions League-kvalet en besvikelse. Och en insikt om att nu fanns det bara ett enda sätt att rädda säsongen. Sedan kom den usla insatsen mot AFC Eskilstuna och den bottenusla mot Örebro SK.

Jag är inte säker på att MFF där och då hade klarat någon eller några lika dåliga matcher till och ytterligare ett par förluster. Börjar ett försprång krympa kan det bära iväg när tusen tankar surrar i huvudena.

Men just där visade MFF guldklassen, både spelarna och ledningen. Man hittade fokus, skärpte till alla detaljer och gjorde det mesta rätt. Bara en sådan liten sak som att man övergav metoden att aldrig träna på konstgräs inför bortamatcherna på det underlaget. Jag vet att jag tjatar. Men under lång tid var MFF Allsvenskans bästa lag på konstgräs också. Utan dagen före-passet på plast inför en match på det artificiella underlaget tappade man dock känslan. Titta på första kvarten mot AFC och begrunda allt det pinsamma på Behrn Arena i Örebro.

Ett ynka pass inför Östersundresan och Malmö FF hittade rätt igen och innan MFF på söndagen satte sig på tåget till Norrköping körde man ett nytt 45-minuterspass på det nylagda konstgräset på plan 9. Ett mer prestigebundet lag kunde låst sig där.

Nu känns det som faran är över. Efter ÖSK-matchen har MFF besegrat Hammarby med 4-0, spelat 2-2 borta mot Östersunds FK och följt upp med 6-0 mot IF Elfsborg och 2-0 mot Halmstads BK. I de tre hemmamatcherna mot Hammarby, Elfsborg och HBK har motståndarna i stort sett inte skapat en enda farlig målchans. Elfsborg hade ett ynka avslut på 90 minuter och det var i ett läge som det närmast kändes uppgivet att ta ett skott från.

Och det tror jag beror på att MFF inte bara hittat rätt fokus, koncentration och attityd utan även rätt startelva! Rasmus Bengtssons inkliv i laget har varit viktigt, Behrang Safaris har hittat en stabil formtopp – har ni tänkt på att det var evigheter sedan han kände av de förr närmast obligatoriska krampmomenten? – och Carlos Strandberg gör anfallsspelet annorlunda och mer svårstoppat. Att Markus Rosenberg kliver fram lite extra nu när de viktiga matcherna duggar lika tätt som höstregnen behöver jag väl knappast ens nämna.

Sirius seger över Djurgården då? Påverkar den? Nej, det är ju juste det som är själva poängen; att allting annat än MFF:s egna insatser och resultat är fullständigt betydelselösa. Paradoxalt nog tror jag nästan att det kan störa.

Det här är en motståndare MFF ska slå ut

Givetvis är FK Vardar ett lag värt all respekt och med stor sannolikhet bättre än Ventspils och Zalgiris Vilnius. Men det finns en viktig sak som inte får glömmas bort. Det är också ett lag som MFF ska besegra och slå ut!

Redan för 5-10 år sedan hade det varit underkänt att trilla dit på det här stadiet.

Med lyftet och erfarenheten MFF fått de senaste säsongerna är det inte bara underkänt utan ett stort misslyckande.

Malmö FF SKA gå vidare. Det finns helt enkelt alldeles för mycket som talar för MFF för att inte våga säga det.

Här är ett par saker:

FK Vardar är inte i säsong.

Ligan i Makedonien startar först i augusti. Det måste MFF kunna utnyttja. Hur redo för en sådan här match var MFF tre veckor innan Allsvenskan startade? Ofta underskattas den här skillnaden. Ta till exempel den allsvenska premiären mot IFK Göteborg där MFF inte haft en enda tävlingsmatch och Blåvitt kom med tre cupmatcher i benen. Första halvtimmen var MFF riktigt illa ute och kunde släppt in fler mål än det 0-1 man till slut delvis kunde reparera till 1-1. Nu har MFF spelat betydligt fler och viktigare matcher än IFK Göteborg gjort då och Vardar inga alls. Temposkillnaden bör synas rejält och jag är inte alls så säker på att börja hemma är en nackdel den här gången. Istället kan det vara läge att avgöra innan 35-gradersmatchen i Makedonien.

MFF:s försvarsstyrka i kval och playoff.

Den 3 augusti 2011 släppte MFF in mål i 1-1-matchen mot Rangers FC (tack vare 1-0 i ryggen från bortamatchen blev det ändå avancemang). Efter det har MFF spelar tio matcher i kval och play off till Europa League eller Champions League utan att släppa in ett enda mål på hemmaplan!

23 augusti 2011: Dinamo Zagreb 2-0

11 juli 2013: Drogheda 2-0

18 juli 2013: Hibernian 2-0

8 augusti 2013: Swansea City 0-0

16 juli 2014: Ventspils 0-0

6 augusti 2014: Sparta Prag 2-0

27 augusti 2014: Red Bull Salzburg 3-0

15 juli 2015: Zalgiris Vilnius 0-0

5 augusti 2015: Red Bull Salzburg 3-0

25 augusti 2015: Celtic FC 2-0

Så när MFF säger att det är viktigt att hålla nollan på hemmaplan bör man ha ett rätt gott självförtroende i ambitionen att klara av det.

Hjälpen från publiken.

För en vecka sedan trodde jag det inte. Nu är det bara att konstatera. Det blir fullt hus! Att ha den fördelen redan i Q2 är något nytt till och med för MFF som rätt länge kunnat dra nytta av den närmast magiska stämningen på kval- och play off-matcherna mot de starka lagen. Celtic, Red Bull Salzburg och Sparta Prag blev påverkade. Klart att FK Vardar, som normalt sett har mycket låga publiksiffror, blir det. Och det blir ”full patte” redan på uppvärmningen.

20 500 är för övrigt max vad Swedbank stadion tar in på de internationella matcherna. Jag vet att MFF är ytterst försiktigt och restriktivt mot allt snack om att bygga ut arenan. Men inom fem-sex år tror jag faktiskt att det är dags.

Europa-medvetenheten.

MFF har en lång tradition ända från 1960-talet och framåt att satsa på de internationella matcherna. Europaspelet är och har alltid varit viktigt för klubben och spelarna. Och numera även i hög grad för medlemmarna, supportrarna och åskådarna. Där finns en stor skillnad mellan Malmö FF och de övriga svenska klubbarna. Det här som nu börjar mot FK Vardar är kul, viktigt och alldeles, alldeles underbart…

Jag tror att det kommer att synas

Vardar bättre än Ventspils och Zalgiris

Den viktigaste slutsatsen efter MFF:s lottning i Champions League-kvalet är att ordet mardrömslottning är trams. MFF ska vara bättre än alla lagen som fanns i skålen med möjliga motståndare.

Den näst viktigaste slutsatsen är att det kunde blivit mycket lättare. I spekulationerna inför lottningen pratade nästan alla om att Dundalk var laget att undvika. Jag tror att FK Vardar är bättre och därför följde lottningen trenden att MFF i princip alltid får svårast möjliga motstånd. En annan trend som följdes var att MFF startar hemma. Det är faktiskt fjärde raka gången utfallet blir så.

2011 inledde MFF hemma mot Torshavn från Färöarna, 2014 hemma mot Ventspils från Lettland och 2015 hemma mot Zalgiris Vilnius från Litauen.

Alla gångerna har MFF hållit nollan. 2-0 mot Torshavn, 0-0 mot Ventspils och 0-0 mot Zalgiris Vilnius. Spontant tror jag att FK Vardar är vassare än alla de tre lagen, vilket gör det extremt viktigt att på nytt undvika att släppa in mål i den första matchen.

Givetvis ska MFF inte backa och defensivspela utan satsa på sitt vanliga spel. Men i en eventuell ledning med 2-0 ska man kanske säkra mer än till varje pris gå för 3-0?

De övriga lagen MFF kunde fått var Dundalk FC, HSK Zrinjski, vinnaren av Vikingur/Trepca 89, vinnaren av Linfield/La Fiorita och IFK Mariehamn. Naturligtvis var Mariehamn och de två vinnarna från ”Blåbärs-kvalet” bäst att få. HSK Zrinjski från Bosnien ska ett lag som vill till Champions League för tredje gången också köra över.

Svårast var alltså Dundalk FC från Irland och FK Vardar från Makedonien.

Dundalk imponerade förra säsongen, men har sedan dess tappat sina bästa spelare till klubbar i Championship (Preston och Brighton) och ligger 18 poäng efter gamla MFF-bekantingen Cork City.

Vardar är även historiskt sett Makedoniens överlägset bästa lag, med en stabil ledning i maratontabellen och tio ligatitlar (inget annat lag har fler än fyra). Det innebär att laget är vant vid att spela i Europa och har en gedigen internationell erfarenhet. Förra CL-kvalet förlorade man med 1-2 och 2-3 mot Dinamo Zagreb. Tre mål mot Dinamo är bra! Säsongen före inledde man med att spela 0-0 borta mot Apoel, men gick inte vidare eftersom det blev 1-1 på hemmaplan. Fast två oavgjorda matcher mot Apoel är också bra.

Men, som sagt, mardrömslottning är trams. Flera saker talar för MFF.

Malmö FF är bättre och mer internationellt erfaret än Vardar.

Malmö FF är mitt uppe i sin säsong. Den makedonska ligan startar i augusti.

FK Vardar får inte spela returen på sin normala hemmaplan eftersom arenan ska förbereds för Supercupfinalen mellan Real Madrid och Manchester United.

Publiken borde också vara ett plus. Normalt sett är det sämre att börja hemma. En stor del av MFF:s framgångsrecept i kvalet och playoff-spelet till Champions League har ju varit att följa upp bortamål genom att med publiken i ryggen göra kanoninsatser på hemmaplan.

Fast det går ju att döda eller nästan döda ett dubbelmöte i den första matchen! Som med 2-0 mot Torshavn. MFF kunde åka till Färöarna, spela 1-1 och fixa ett stabilt avancemang. Och just där måste MFF hoppas på att hemmapubliken vaknar tidigare än de tidigare åren.

Mot Torshavn kom 12 551 åskådare, mot Ventspils bara 8 831 och mot Zalgiris Vilnius 12 436.

Med tanke på att alla – med full rätt – pratar om att MFF-publiken är mer sugen och intresserad på internationellt spel än de övriga svenska lagens är det faktiskt tre usla siffror. Särskilt om man jämför med Allsvenskan. Så mycket betyder inte årskorten, eller borde inte betyda…

Q2 är en viktig omgång, den som öppnar för alla de framtida festerna. Den här gången behöver nog MFF-publiken fatta det och gå för fullt redan på förfesten.

Självförvållat försvarskaos sänkte MFF

Det finns många saker att skylla MFF:s förlust på.
IFK Norrköping, domaren Bojan Pandzic eller laguttagningen finns inte med på den listan.

Högst upp står istället det usla försvarsspelet på de defensiva fasta situationerna. Hörnor är egentligen rätt skrala som målchanser betraktade. Det brukar behövas 50-60 stycken för att göra ett mål. IFK Norrköping hade fem. Två av dem blev mål.
MFF var länge i år dåligt på att försvara på defensiva fasta. En bit efter försäsongen verkade man ha fått bukt med det problemet. Nu gjorde det en storstilad och högst ovälkommen comeback. Två smarta Peking-hörnor på två minuter svängde matchen!

En förklaring är givetvis att MFF har så många försvarsspelare borta i en trupp där det redan är tunt med backar. Men det är självförvållat.
Visst, det blev seger mot Östersunds FK trots två utvisningar. Men de röda korten har istället kostat massor efteråt. Medan Franz Brorsson och Behrang Safari varit avstängda har MFF spelat 1-1 mot Hammarby och nu 1-2 mot IFK Norrköping. Det är naturligtvis inte den enda förklaringen, men med Rasmus Bengtsson långtidsskadad, Pa Konate borta i flera veckor och en matchotränad Felipe Carvalho har MFF inte råd att vara utan dem. Särskilt inte som Yoshimar Yotún, som skolats om till mittfältare, var avstängd i match ett och Anton Tinnerholm i match två.

Lasse Nielsen har varit lysande i båda matcherna, men han kan inte ensam dra runt en backlinje oavsett om den består av tre – som nu – eller fyra spelare.
Inför matchen skrev jag att Dennis Hadzikadunic borde startat istället för Felipe Carvalho. Där var jag fel ute av det enkla skälet att Carvalho gjorde en bra match. Lite rätt hade jag dock och det beror på just det där med matchoträningen. För andra matchen i rad fick han krampkänning och fick bytas ut. Mot Hammarby i minut 71 och mot IFK Norrköping redan i minut 60. Nu gjorde han sin bästa insats i MFF, men var trots sin grymma fysik inte redo för 90 minuter.

Jag tror inte MFF hade förlorat om Felipe Carvalho varit kvar på planen. Inte för att 18-årige Dennis Hadzikadunic som kom in var dålig utan för att det till slut blev ett alldeles för stort – och tyvärr oundvikligt – flipperkulespel i uttagningen av Malmö FF:s försvarslinje. Om antingen Carvalho eller Hadzikadunic spelat hela matchen tror jag att det på något sätt ändå hade funkat. Nu blev det för mycket, någon ändring över gränsen för det möjliga och som resultat ett kaos i försvaret på de defensiva hörnorna.

Om MFF ska tolerera odisciplinerade röda kort som Safaris och Brorssons måste man ha en bredare trupp på backsidan. Det måste man för övrigt ha ändå eftersom det efter uppehållet väntar både spel i Allsvenskan och Europa.

Som jag ser det kan läget förbättras på tre vis: att Rasmus Bengtsson blir frisk och 100-procentig, att värva en högklassig mittback och att inte fullfölja tankarna på att sälja/inte förlänga med Felipe Carvalho. Det sista alternativet ska jag erkänna att jag egentligen hade uteslutit. Men dagens insats fick mig att tveka. Jag tycker dock fortfarande att MFF måste köpa en mittback i sommarfönstret, inte minst för att jag nyligen pratade med Rasmus Bengtsson och han gjorde rätt klart att comebacken närmar sig, men att spel i full form i höst är en ren bonus.

Givetvis har det här inte avgjort någonting

Sex poängs ledning efter sju omgångar. Klart att det är bra.

Men avgjort? Det är ju bara populistiskt dravel och en rätt korkad frågeställning. Inget är någonsin avgjort efter 7 av 30 omgångar. Det krävs många fler omgångar, fler poängs ledning och även ett passerat sommarövergångsfönster där väldigt mycket kan hända.

Om det är något som kan motivera ett stort självförtroende hos MFF och en dos uppgivenhet hos motståndarna är det inte sex poäng hit eller dit. Det är MFF:s starka trupp och förmåga att avgöra matcher där man ligger under eller möter bra motstånd.

Ett problem för MFF är dock att så många, även i de egna supporterleden, försöker hitta just probem.

Ta till exempel det här snacket om det är Pawel Cibicki eller Jo Inge Berget som ska spela anfallare bredvid Markus Rosenberg. Båda vill! Men det är inget problem, det är en styrka eftersom båda inte bara vill utan dessutom i hög grad kan.

Mot Elfsborg hade Pawel Cibicki massvis med avslutslägen, men gjorde för en gångs skull bara något vettigt av ett av dem. Då blev det mål. Jo Inge Berget fick bara ett skarpt läge. Det satte han. Men den viktigaste slutsatsen är egentligen att båda kan göra mål även när de spelar på kanten.

Markus Rosenberg är givetvis given. Mot Elfsborg tyckte jag att han gjorde sin bästa insats på länge. I skarp konkurrens även från Boråslaget var han matchens bäste anfallare. Han borde gjort minst ett mål och kunde gjort tre. Att det blev noll berodde enbart på att Elfsborgs målvakt Kevin Stuhr Ellegaard gjorde den vassaste målvaktsinsatsen jag sett hittills i årets allsvenska – och jag har sett extremt många matcher.

Nästa snackis är att så bra spelare hamnar på bänken. Egentligen är det rätt dumt att bli upprörd över att MFF inte lyckas göra det omöjliga. För det är just så det ser ut. Våren 2017 går det inte att ta ut en startelva i MFF utan att sätta åtskilliga duktiga spelare på bänken. Sedan kan man ju växla mellan vilken man vill lyfta fram i gnället beroende på vem som sitter där.

I dag satt Oscar Lewicki och Magnus Wolff Eikrem där. Båda fick komma in och göra det bra. Eikrem syntes mest tack vare att han briljant assisterade till båda målen, men glöm inte Lewicki.

Och det är just här bytena i startelvan, den så kallade rotationen, kommer in. Jag gillade att Magnus Pehrsson i C More-snacket inför matchen pratade klarspråk. Skiftena krävs för att göra alla nöjda och förbereda samtliga inför det som ska komma i höst. Då gäller det att ha fingertoppskänsla i valet av vem ska spela. När är spelarna i form, vilka passar bäst mot just det motståndet och så vidare?

Den känslan tycker jag att MFF har haft. Man har också varit bra på att inte skifta. När Yoshimar Yotún tog chansen fick han fortsätta. När Oscar Lewicki lyfte sig rejält från fjorårssäsongen fick han flera matcher i svit. Erdal Rakip spelade bra. Då fick han fortsätta att spela bra. Ja, ni förstår. Och när något börjar kännas bekvämt och självskrivet har det – i alla fall ibland – kommit en nyttig påminnelse om att det inte är så.

För mig finns det en tydlighet även här. Kan till exempel tänka mig att Magnus Wollf Eikrem tack vare det lyckade inhoppet med assistpoängen får en startplats mot Östersunds FK. För att tajmingen är rätt. Bra insatser belönas. Och tvärtom. Minns den första halvleken mot IFK Göteborg. MFF har råd att inte låsa sig i en statisk elva.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×