Ersättaren redan på plats

Bara några dagar efter det att Anton Tinnerholm tackades av är ersättaren på plats.

Eller snarare officiell för på pressträffen bekräftade Eric Larsson det så många känt på sig. Han skrev på för MFF redan i somras.

Ett gott mått på MFF-ledningens förhandsplanering givetvis. Eric Larsson har varit scoutad länge. Inte så konstigt – han har fått sitt stora genombrott i år, men spelade riktigt starkt redan förra året – och han passar väldigt bra in i det sätt MFF vill spela.

Det säger dessutom en del om hur liten MFF bedömde chansen att Anton Tinnerholm skulle skriva på ett nytt kontrakt var. MFF förlängde med Andreas Vindheim i juni och gjorde så fort det var möjligt klart med Eric Larsson i juli. Det hade man knappast gjort om man trott att klubben i januari skulle sitta där med Andreas, Eric OCH Anton i truppen.

Anton Tinnerholm har varit en gigant i MFF. Mest tack vare saker som löpkapacitet, benhård vilja och en förmåga att alltid ha rätt fokus. Steg för steg utvecklade han också det spelmässiga, avsluten och inläggen blev till exempel bättre liksom tekniken.

Därför är det intressant att Eric Larsson när han ska beskriva sig som spelare plockar fram just sådana saker. Han pratar mycket om energi, offensivlust, att alltid ge 100 procent plus att jobba med rätt kost, god fysik och så vidare. Det är bra, men jag tror inte att han kan toppa Tinnerholm där. För att den här värvningen ska vara en uppgradering för MFF måste det handla om egenskaper som teknik, avslutsförmåga, inläggs- och insticksprecision, väggspel och helst ännu mer fart. Om Eric Larsson är nästan lika bra på Tinnerholms plusegenskaper och bättre på det övriga kan det här bli en riktigt vass värvning.

För som jag skrev när det blev klart att Anton Tinnerholm skulle lämna har det i Malmö FF:s guldglänsande historia funnits betydligt spelskickligare högerbackar. I modern tid räcker det att nämna spelare som Magnus Andersson, Jon Inge Höiland. Ulrich Vinzents och om man bara tittar på det som hände på planen Miiko Albornoz. Att påpeka det tycker jag inte är att dissa Tinnerholm. Tvärtom faktiskt. Han är nog den som lyckats plocka ut absolut mest ur sin relativt sett begränsade talanglåda och till och med bli bättre än ett par av dem jag nämnde (Albornoz och Vinzents).

Därför tänker jag heller inte redan nu skriva att det automatiskt är en uppgradering MFF gjort.

Jag har sett rätt många av GIF Sundsvalls matcher i år och alla MFF:s. Ska jag ranka Allsvenskans backar/vingbackar på högersidan är Tinnerholm och Larsson etta och tvåa. Med Tinnerholm som etta eftersom MFF:s spel kräver mer och konkurrensen varit hårdare. Alltför många glömmer bort Andreas Vindheim.

Men det viktiga är att Eric Larsson har kapaciteten att bli bättre än Anton Tinnerholm, om han fullt ut kan dra nytta av den större spelskickligheten. Och konkurrera ut Andreas Vindheim. För Vindheim har också många av de positiva egenskaper många nu tävlar om att att klistra in i Larssons CV.

Glöm heller inte att det är en stor omställning att lämna en lite mindre klubb för MFF. Kraven är så mycket större, pressen att alltid prestera och vinna så mycket tyngre. Det krävs en viss typ av spelare för att leva upp till förväntningarna och ytterligare lite till av det rätta virket för att älska den utmaningen och till och med dra nytta av den. Att Anton Tinnerholm var en sådan spelare visade han direkt när han kom till Malmö från Åtvidaberg och sedan har han bara växt och växt.

Hittills har Eric Larsson bara gjort två klubbyten, från moderklubben Gävle GIK till Gefle IF och från Gefle IF till GIF Sundsvall. Det här är en annan sak och det är inte Malmöitisk hybris att påpeka den skillnaden. Genom åren har det funnits massvis med spelare som inte klarat att ta det steget. Eric Larssons gamle tränare i Gefle, Pelle Olsson, är ett exempel.

Men det känns som om Eric Larsson har de rätta förutsättningarna. Han känns lugn och stabil, men samtidigt ärelysten och hungrig på framgångar. Och att han hela hösten presterat så bra i GIF Sundsvall trots att han varit klar för MFF och fått hålla det hemligt är ett väldigt gott tecken, ett slags bevis på att han är bra på att hålla rätt fokus.

En dag på jobbet i guldjakten

Småsegt, men säkert.

Halmstads BK skapade inte en enda målchans värd namnet innan MFF hade avgjort. Då går det inte att vinna. MFF skapade så mycket att det till slut bara måste bli mål oavsett hur många öppna lägen som missades. Då är det svårt att förlora.

Jag kan plocka fram rätt många MFF-spelare att berömma, men om jag ska utnämna någon till matchens lirare är det HBK-målvakten Isak Pettersson. Om han inte spelat i Halmstad hade hypen varit betydligt större. Tror faktiskt inte att det var en slump att det var ett självmål och ett avslut som touchade en försvarare som resulterade.

De andra avslutslägena brände MFF eller så räddade Pettersson.

Briljansen och den totala överlägsenheten från Hammarby-, Kalmar FF- och Elfsborgs-matcherna saknades visserligen, men bakåt var det så stabilt att jag tror att HBK kunnat spela 90 minuter till utan att skapa ett öppet läge och i 900 utan att göra ett mål. Rasmus Bengtsson gjorde en ny kanommatch utan att så många märkte det, Behrang Safari har de 3-4 senaste matcherna nått en kvalitetstopp det var länge sedan han hade och Lasse Nielsen var stabil. Johan Dahlin kunde hålla sin sjätte nolla på tio matcher utan att anstränga sig särskilt mycket.

En bra dag på jobbet helt enkelt!

Försvarsmässigt var den till och med riktigt bra.

Framåt hade det givetvis varit bättre om överlägsenheten gett 2-0 lite tidigare än i den 84:e minuten. Men det kändes ändå rätt att det var Erdal Rakip som tvingade fram självmålet och Markus Rosenberg som satte dit spiken.

Rakip tar en allt mer tydlig revansch på alla som tvivlade på att han skulle bli en given startspelare i MFF. Efter uppehållet har han varit det och snart kan vi väl lägga ner diskussionen om han ska sättas in centralt eller till höger i startuppställningen? Han och MFF spelar ju nästan exakt likadant ändå.

Rosenberg påstod efteråt att varken han eller laget kom upp i nivå. Där hade han fel. Totalt var det som sagt lite småsegt, men i spelet var Malmö FF:s kapten briljant. Stundtals lekte han med HBK-spelarna, vände och vred och lurade bort dem. Nästan alltid elegant. Ett par gånger tokrensade de till och med bara de kände hans flås i nacken. Ja han brände lite för många lägen, men av de tio individuellt mest lysande prestationerna stod han säkert för hälften. Mål blev det ju också, till och med det som till slut dödade matchen. Nummer 98 totalt i MFF-tröjan för övrigt, inräknat alla matcher det vill säga inte bara i Allsvenskan. Man ska inte ta ut saker i förskott. Men visst hade det varit speciellt om Mackans mål nummer 100 hade blivit det som säkrade SM-gudet?

Rasmus Bengtsson blev varnad. Men ingen av de åtta i truppen som riskerade en avstängning. Inte minst viktigt nu när Magnus Pehrsson utan Europaspelet att tänka på och med en svit av bra matcher som bara tickar på bestämt sig för att köra få eller inga byten i startelvan.

Bäst av allt är dock att allt snack om poängrekord är borta och ersatt av nästa match, nästa seger och totalt fokus på att få dit de två stjärnorna på tröjan.

När det väl är gjort kan det snackas rekord.

MFF och Tinnerholm ruggigt överlägsna

För andra gången i år blev det 6-0 till MFF hemma på Swedbank stadion.

Men den här gången var det annorlunda och värre för motståndaren. 6-0 mot Kalmar FF var utklassning, 4-0 nyligen mot Hammarby också. Men 6-0-krossen mot Elfsborg bjöd på en ny dimension.

En ny nivå på utklassning helt enkelt. 22-1 i avslut, 13-0 på mål och ett spelövertag som gränsade till det omöjliga i Allsvenskan. Frågan är hur många gånger MFF-målvakten Johan Dahlin överhuvudtaget rörde bollen? Jag har aldrig sett Elfsborg göra en sämre anfallsinsats mot MFF. Försvaret var uselt – toppat av virrpellen Jörgen Horn – men där var det snarare MFF:s styrka, fantasi och klass som låg bakom hur det såg ut. Men Elfsborg har de senaste åren åtminstone alltid ibland haft ett tryck framåt och en förmåga att utmana och skapa chanser. Idag? Lika chanslöst som att försöka peta omkull en elefant med en pinne.

MFF kunde vunnit med mycket mer, borde gjort det också och Elfsborg ska tacka sin målvakt Kevin Stuhr Ellegaard för att det inte blev tvåsiffrigt. MFF:s rekordseger på 12-0 mot Jönköping Södra var långt före min tid, men det bör ha sett ut något så här.

Den här gången fanns det dessutom en spelare som bröt genom betygsbarriären. Anton Tinnerholm fick allting, precis allting, att stämma och när de övriga MFF-spelarna var bra eller mycket bra var Tinnerholm på en egen planet. Hans iver, energi, arbetsförmåga och suveräna inställning finns alltid där. Likaså hans förmåga att komma som ett lokomotiv i offensiven och hitta avsluts- och sista passnings-lägen. Nu hade han dessutom en dag där allting annat också var på topp. Elfsborg måste drömma mardrömmar en lång tid om hans två mål och hans två precisa och sylvassa inlägg som tvingade fram två självmål. Bingo kallade Magnus Pehrsson det på presskonferensen och det kan man ju hålla med om.

Mot slutet skrek publiken skjut varje gång han hade bollen och ”Anton, skriv på, skriv på” ekade runt Stadion. Och Behrang Safari ritade med en penna i handen samtidigt som ramsan ekade. En sådan påskrift hade varit bingo för MFF och då inte bara för den här insatsen utan för allt det han uträttat under sin tid i klubben. Jag hör från alla håll att Eric Larsson från GIF Sundsvall redan är klar för Malmö FF nästa år. Han är också bra, men i MFF har han givetvis väldigt mycket att bevisa innan han kan ersätta Anton.

Enklast är ju att inte behöva ersätta Tinnerholm alls utan se till att han stannar. Han kan bli en legendar i MFF.

I övrigt:

Domaren Andreas Ekberg var extremt petig. Konsekvent extremt petig, men ändå. Därför var det smått otroligt att ingen av de nio spelarna i MFF som riskerade avstängning i nästa match blev varnad. Inte för att det var motiverat, men med en Ekberg med den här bedömningsnivån fanns risken. I guldjakten var det ytterligare en stor fördel.

Rasmus Bengtsson var med från start igen och gjorde en riktigt stark insats. Inte för att så många märkte det eller för att det behövdes, men det vore taskigt att inte uppmärksamma det.

Och så fick Bonke Innocent sina första minuter i Allsvenskan. Bara en sådan sak.

Publiksiffran 16 212 var det i särklass sämsta med matchen. Det tycker nog även de som stannade hemma. Läktarinsatsen var dock bland de bästa på hela säsongen. De som var där hördes. Rejält och högt!

På söndag är det hemmamatch igen, mot Halmstads BK. Till den matchen är det redan sålt fler biljetter än till dagens. Efter det här bör det bli fullt. Den här blivande guldårgången förtjänar att hyllas.

Hungern och kvalitén var tillbaka i MFF

Hittar man negativa saker med MFF-insatsen mot Hammarby har man rätt många fisar på tvären.
Därför tänker jag inte ens försöka leta.
Bara påminna vad jag skrev innan matchen om att det ÄR svårt att i en stor serieledning hålla skärpan uppe. Att det blev lite för bekvämt och tryggt.
Nu var hungern tillbaka.

Den nödvändiga hungern till och med!
För Allsvenskan är en serie där det inte krävs särskilt många procents fokustapp för att ett topplag ska förlora mot vilket lag som helst.
När MFF kände vittringen av Djurgården och Häcken igen kom kvalitén. Ingen var sämre än bra.

Men det fanns ändå två toppar:
1.) Rasmus Bengtsson. Han är tillbaka som 90-minutersspelare och det är viktigt för MFF.
Rasmus är ingen spelare som bjuder på det spektakulära. Långa stunder när han är som bäst syns han knappast om man inte tittar lite extra.
Det är oftast en bra egenskap för en mittback. Egentligen är det rätt självklart. Frisk, skadefri och matchtränad är Rasmus Bengtsson den bäste mittbacken i truppen och han gör hela backlinjen bättre.
Anton Tinnerholm klarar sig själv, men jag tyckte att Lasse Nielsen hittade kemin direkt med Bengtsson och Behrang Safari gjorde sin bästa match på länge med Bengtsson och Berget i närheten.

2.) Erdal Rakip. Inte för att han gjorde två mål. Jo det också, men inte bara.
Han var riktigt vass i spelet och ett ständigt hot i Hammarbys straffområde.
Av de fyra avsluten MFF hade närmast Bajen-målet stod Erdal för tre, två av dem gick in. Och visst skulle han haft en straff när han var på väg in i samma  farliga område?
Men många var med och gjorde honom bra. Jo Inge Bergets assist till 1-0 och Markus Rosenbergs kyla när han istället för att gå på returen och ”störa”, täckte undan backen och banade väg för 3-0 var två godbitar i den vackert upplagda MFF-buffén.

Med tanke på att Markus Rosenberg är avstängd på onsdag mot Östersund – liksom Anders Christiansen – var det dessutom perfekt tajming att alla i trion Carlos Strandberg, Alexander Jeremejeff och Jo Inge Berget presterade på ett sätt som bara ökade konkurrensen.
Strandberg gjorde en insats som bara kan beskrivas som lovande. Han kan bättre, men var redan bra. Jeremejeff kom in och visade att dippen mot ÖSK var en engångsföreteelse.
Han HAR lyft sig efter uppehållet, hittade ytorna, passningarna, avsluten och målet. 4-0 var både enkelt och effektivt.

Gnällfloden börjar bli smått löjlig

Intresset för MFF är enormt och stödet från supportrarna ofta fantastiskt.

MFF:s position i staden, som nästan allas lag och en stor positiv kraft är dessutom unik.

Men det börjar synas en baksida också. Sakta, sakta börjar det växa fram en närmast löjlig kravbild där den sunt Malmöitiska kaxigheten och självförtroendet som säger att alla matcher ska vinnas tippar över i att varje gång MFF inte gör det – vinner alltså – börjar det gnällas så att man tror att det inträffat någon slags katastrof.

För att prata klartext:

Jag har sett alla SM-guldlagen sedan 1965. Det är 14 stycken. Det kommer att bli guld i år också och då kommer den här årgången att bli den som det gnällts i särklass mest på!

Felfinnarna börjar bli för många.

Kritik är bra och viktigt. Men med tio omgångar kvar att spela ledde Malmö FF Allsvenskan med tio poäng före tvåan och en till före trean. Nu har en omgång till gått och INGET av topplagen tog in något på MFF:s försprång.

Visst borde MFF klarat att vinna och givetvis var försvarsspelet inte i närheten av att vara bra, problemen på defensiva fasta situationer syntes igen och prestationen var totalt för mycket upp och ner. Och hemma ska som sagt MFF vinna.

Men Allsvenskan består inte av enstaka matcher! Det är en serie där den sammanlagda prestationen över 30 omgångar är det viktiga. MFF har varit överlägset i 20 omgångar. Efter 21 omgångar är läget förbättrat eftersom det med samma poängförsprång återstår en omgång mindre till guldet. Då förstår jag inte den massiva floden av gnäll som sköljer över laget. Troligen är det en kombination av att MFF fått många nya unga supportrar de senaste säsongerna som i stort sett bara varit med om framgångar och att det alltid funnits en massa gnälliga gubbar på läktaren som tyckt att allting var bättre förr. Nu enas de två grupperna över åldersgränserna i en gemensam klagovisa som knappast kommer att tystna ens om Malmö FF håller tiopoängsförsprånget säsongen ut och vinner SM-guldet på en ny rekordpoäng.

Väx upp för fan och passa på att njuta av att den senaste femårsperioden förmodligen är MFF:s bästa någonsin och att ni är mitt uppe i den.

Det är dessutom respektlöst att inte fatta att det finns en motståndare också. IFK Göteborg har gjort ett rejält lyft både spelmässigt och moraliskt och var kämpamässigt värt att inte förlora. Pontus Dahlbergs lysande insats räddade poängen, men målvakten ingår i laget. När IFK Göteborg använder sin fysiska styrka på rätt vis – som nu – och kombinerar det med ett allt bättre passningsspel är det ett svårt lag att besegra.

Till sist ett par intryck från matchen:

Alexander Jeremejeff var i särklass bäst i MFF. Hans rörlighet, passningsskicklighet – assisten till Jo Inge Bergets 1-1 var genial – och smartness gjorde att han var bäst i den första halvleken och överlägsen i den andra. Det enda som saknades var att sätta dit någon av chanserna. Men facit är ändå vasst. På åtta matcher från start har han gjort åtta poäng.

Överbetyg även till nyblivne trebarnspappan Oscar Lewicki, Jo Inge Berget och Anton Tinnerholm, som snart inte går att stoppa utan att dra på sig en straff när han rusar in i straffområdet.

Försvarsspelet var inte okej. Till och med riktigt uselt. Se där kom lite gnäll från mig också. Befogat.

Bästa sättet att ordna ett fyrverkeri

Malmöfestivalen brukar avslutas med ett fyrverkeri.

Den här gången kom det redan på inledningsdagen, hade inte ett dugg med festivalen att göra och det var MFF som fixade det.

Dom här pjäserna som smäller i luften kan jag vara utan. Men uppvisningar på fotbollsplanen som den MFF stod för kan jag se och njuta av hur ofta som helst. Allra vackrast var 5-0-målet när Mattias Svanberg drev inåt, hittade Kingsley Sarfo med en perfekt passning och han sedan retfullt enkelt prickade in bollen på snyggast möjliga sätt.

Men överhuvudtaget var det en perfekt passning av hela MFF.

Till dem som väntade på att MFF skulle visa att laget kan döda matcher och inte bara vinna med uddamålet.

Till dem som pratar om flyt och inte fattar att bra lag får tur och att MFF är ett sådant som kan vinna på alla möjliga sätt och vis. Ofta.

Poängsnittet är nu uppe i 2,43. Fortsätter man utan att tappa skärpan hamnar man på 72 eller 73 poäng, en summa som egentligen inte ska vara möjlig.

MFF fick hjälp till 6-0 av Kalmar FF:s Romario som fick kortslutning och redan varnad gjorde ett skallningsutfall mot Anton Tinnerholm. Solklart rött givetvis, även om domaren Andreas Ekberg nöjde sig med att ta två gula istället för att direkt ta upp det röda.

Att en spelare gör så redan efter mindre än en halvtimmes spel är givetvis uruselt och olojalt mot det egna laget. Inte minst i ett skede när laget lyft sig lite från bottenstriden med tre raka segrar. Nu får man göra en ny nystart. Men det spelade ändå bara i en liten roll i att det blev 6-0. Det viktigaste där var naturligtvis att MFF var bra!

Det stod redan 2-0 när Romario gjorde bort sig.

MFF spelade dessutom riktigt starkt med en man mer. Lysande betygsatte Magnus Pehrsson den andra halvleken och det är bara att hålla med, rakt av. Ofta är det lätt att tappa spelet med en man mer. MFF trappade upp istället och utnyttjade alla ytorna som uppstod. Lugnt och metodiskt spelade man bort Kalmar FF totalt.

Mot slutet var det som ett powerplay i hockey och på nytt blev bytena ett extra lyft.

Bänken med Fredrik Andersson, Behrang Safari, Magnus Wolff Eikrem, Rasmus Bengtsson, Bonke Innocent, Kingsley Sarfo och Mattias Svanberg skulle gjort vilken allsvensk kollegas sportchef som helst grön av avund. I MFF känns den naturlig.

Och det börjar faktiskt bli rätt fjantigt att hävda att det är skandal att den och den inte spelar.

Andreas Vindheim och Anton Tinnerholm på varsin kant? Har funkat hur bra som helst.

Spela Pawel Cibicki till han äntligen gör mål? Jepp, det gick också alldeles utmärkt.

Alexander Jeremejeff på topp? Tyckte faktiskt att han var en av de absolut bästa spelarna idag.

Och så vidare…

6-0 förresten, det händer inte så ofta. 2003 mot Hammarby IF och 2008 mot GIF Sundsvall (två mål av Ola Toivonen och Edward Ofere!) är de senaste. Det är i alla fall nog för att min stående tia på 6-0 ska ha gått med plus.

Nu kommer snacket om att Malmö FF dödat spänningen och att resten av Allsvenskan blivit ointressant att accelerera. Det är givetvis bara blaj. Jakten på poängrekord för MFF, Europaplatserna bakom MFF, bottenstriden och allt möjligt annat är intressant. Och inte tänkte väl alla IFK Göteborgs supportrar när de jublade efter vinsten mot AIK att varför är jag så glad, MFF har ju dödat toppstriden? Allsvenskan är stor nog att kunna hantera att ett lag är bättre än de övriga.

Oavgjort hade varit bra. Seger var blytungt

Djurgården spelade på toppen av sin förmåga.
MFF gjorde det inte. Inte i närheten.
Ändå vann MFF med 1-0.

Det är givetvis starkt. Och blytungt. Eller snarare Osmium-tungt eftersom det här kändes som en bra bit tyngre än bly.

I 94 minuter präglades matchen av två saker. För det första att oavgjort hade varit bra för MFF och för det andra att Djurgården spelade bättre mot MFF än något annat allsvenskt lag gjort den här säsongen. Den enda förlusten kom mot IFK Norrköping i en mach som MFF var det bästa laget i. Det var man inte på Tele2.

MFF hade flyt plus en lysande målvakt i Johan Dahlin.
Men överlägsna lag har tur också och MFF är överlägset i Allsvenskan. Nu är MFF 13 poäng före Djurgårdens IF, IK Sirius och IFK Norrköping. Det enda laget som kan hota, AIK, måste vinna en svår hängmatch mot IFK Göteborg på torsdag för att inte bli mer än nio poäng efter.

Poängsnittet är nu uppe i 2,39. Det är långt över snittet SM-guldlagen brukar ha. Fortsätter man så här blir slutpoängen 72. I så fall ett överläget nytt rekord sedan serien utökades till 16 lag. Normalt brukar vinnaren ha strax över 60 och det har funnits serievinnare som haft under 60.

Då tänker i alla fall inte jag sitta och gnälla och hitta fel. Något som det känns som väldigt många även på MFF-läktaren sysslar med.

Visst tio av segrarna har tagits med uddamålet och det finns saker att utveckla i spelet. Fast det kan jag inte se som ett problem. Istället är det ju ytterligare en styrka. Jag hör alla er som säger att laget som trumlar fram som en stridsvagn och kör över konkurrensen och rekorden kan spela mycket bättre och borde göra det. Ni har rätt, men som sagt, hur skulle det kunna vara ett problem? Känns snarare som ett rätt intressant scenario när man börjar göra det.

Det räcker inte internationellt är den enda invändningen jag köper. Fullt ut dessutom efter missen mot FK Vardar. Men det är dags att släppa det nu. SM-guld och ta sig vidare i Svenska cupen är de aktuella målen. Lägg fokus där! När det sedan är dags att utmana Europa nästa gång 2018 kommer det att vara med ett i stort sett helt nytt lag. MFF och sportchefen Daniel Andersson är i full gång med att bygga nytt. Av 13 utgående kontrakt tror jag inte att fler än 3-4 – om ens det – kommer att förnyas.

Den nygamla truppen ska klara det bättre i Europa.

Till dess borde MFF-supportrarna njuta av Allsvenskan.

Mot Djurgården var Johan Dahlin MFF:s stora stjärna. Om någon tvekade över om det var rätt att köpa tillbaka honom eller om han skulle klara att ersätta Johan Wiland kan de sluta göra det nu. För mig var han en klockren femma.

I övrigt gjorde mittbackarna det bra mot en tung, tung djurgårdspress och Anders ”AC” Christiansen gjorde att MFF i alla fall ibland kunde få lite andrum och trygghet med boll. På nytt gav också två sena byten effekt. Andreas Vindheim vässade spelet offensivt och Mattias Svanberg bäddade för självmålet som avgjorde.

Minst lika många var dåliga, ett par var godkända och Markus Rosenberg ska givetvis ha kritik för att han fullt korrekt lyckades bli utvisad inför det intensiva slutskedet. Att Behrang Safari drog på sig en helt onödig straff var heller inte bra. Den tidiga krampen berodde säkert på bristen på matchvana och det lär bli bättre. Men i vilket fall som helst måste det in en förstärkning/backup på vänstersidan.

I Djurgården var Othman El Kabir, tros straffmissen, riktigt, riktigt bra. Ingen skräll. El Kabir är alltid ett starkt namn mot Malmö FF. Kim Källström och Kevin Walker vann sin kamp i matchen och för mig var Walker minst lika bra som Källström. DIF är bra! Det är AIK också. Vilket faktiskt gör gnället på MFF-spelet ännu svårare att förstå. Titta på avståndet och fundera lite på om det verkligen kan vara så mycket fel på ett lag och ett spelsätt som skapat det…

Att spöket är dödat gör det inte enkelt

För mindre än ett år sedan fanns det ett Häckenspöke.

Våren 2016 hade MFF spelat tio raka tävlingsmatcher mot BK Häcken utan att vinna. Räknade men även in träningsmatcher i sviten var det 13.

Sedan vann MFF med 3-0 hemma på Swedbank stadion!

Mindre än en vecka senare var det dock dags igen. MFF jagade sin första cuptitel sedan Familjen Flinta-tiden, mötte Hisingslaget i final på hemmaplan och som diarré i kattlådan kom en påminnelse om att spöket var segare än så.

MFF fick helt enkelt döda det en gång till, med en oktoberseger med 4-2 på Bravida Arena.

Nu ska det vara definitivt dött och begravet. Dags att sluta tjata.

Men ändå läge att påminna om att det fortfarande är en svår match.

Inte minst för att det blivit alldeles för mycket fokus på vad som händer på onsdag mot FK Vardar. Ja, det är en oerhört viktig mach och givetvis borde biljettförsäljningen ticka på i ännu snabbare takt än hittills så att häxkittelstämningen i år är på plats redan i Q2 och hjälper MFF.

Men Häckenmatchen är ingen uppvärmning inför festen. Och den kommer först!

”En match i taget” har hamnat överst på klysch-topplistan just för att uttrycket rymmer så mycket sanning. Dessutom förbättras prestationen om man tillämpar lärdomen bakom klyschan. Till skillnad från dravel som ”allt kan hända”, som dels är osant (jag kan räkna upp massvis med saker som inte kan hända i en fotbollsmatch), dels är en rätt kass utgångspunkt för idrottsutövare som vill prestera.

MFF körde tre varianter för en startelva på torsdagens träning.

Det finns dessutom minst fyra sätt att ersätta Lasse Nielsen i försvaret; Behrang Safari in i mitten med Pa Konate på kanten, Dennis Hadzikadunic från start, Oscar Lewicki ner från mitten eller trebackslinje.

Men jag tror att den enklaste och mest testade lösningen med Safari och Konate är den bästa. Häcken borta känns heller inte som en match att låta Hadzikadunic debutera från start i. Plus att Lewicki behövs på mitten. Erdal Rakip har stått över vissa moment på veckans träningar efter några smällar mot AFC och hade en väldigt olycklig vecka i matcherna mot Lokomotiv Zagreb och AFC Eskilstuna.

Lägg till att jag är övertygad om att Mattias Svanberg startar och det blir följande MFF-lag på Bravida Arena:

Johan Wiland – Anton Tinnerholm, Franz Brorsson, Behrang Safari, Pa Konate – Mattias Svanberg, Oscar Lewicki, Anders Christiansen, Yoshimar Yotun – Alexander Jeremejeff, Pawel Cibicki.

Inför en period med tätt matchande kan det vara läge att vila Jo Inge Berget och inte stressa fram något. Men Jeremejeff och Cibicki måste börja göra mål och poäng snart.

Tobias Sana saknades på den matchförberedande träningen och är heller inte med i truppen. Hugger rätt klubb tror jag att det blir i sommar han lämnar MFF.

Mitt i Silly season och inför avresan till Hisingen kom dessutom beskedet att Malmö FF förlängt kontraktet med assisterande tränaren Olof Persson till och med 2022. Det är fem och ett halvt år till. Frågan är om det verkligen är meningen att han ska vara assisterande tränare hela den tiden eller om man ska se det som en fingervisning om att nästa gång MFF ska leta ny huvudtränare blir det ett lyft från de egna leden?

Fem sena avgöranden en stor styrka

Att det blev MFF som bröt AIK:s evighetslånga svit utan insläppta mål var ingen skräll.

Inte heller sett till matchutvecklingen. AIK hade ett par jättechanser i början och kunde med ett tidigt mål sett till att kunna lägga ännu mer kraft på sitt redan starka försvarsspel. Men sedan var det MFF som tog över och skapade lika klara – och fler – chanser. Det borde blivit mål. Markus Rosenberg borde gjort det i friläge, Pawel Cibicki likaså, Anders Christiansen skulle satt dit skottet eller petat in bollen i mitten till då helt rene Jo Inge Berget. Med mera…

Sedan Rikard Norling hittade rätt med AIK:s defensiv har inget annat allsvenskt lag klarat att skapa lika många lägen mot dem som MFF. Felet var bara att lägena missades. De flesta avsluten träffade ju inte ens målet. MFF hade 17 avslut mot AIK:s 8. Det är stor skillnad. Men tittar man på avslut mot mål var det 6 mot 4. Det är en betydligt mindre skillnad.

Just nu har MFF bara en formstark avslutare. Han heter Markus Rosenberg och har varit lika bra hela året. De övriga har gått ner sig.

Därför var det på förhand en skräll, men till sist ingen slump, att när det avgörande 1-0-målet väl kom var det en försvarare som gjorde det. Felipe Carvalho är inte MFF:s bäste back, men han är den i särklass bäste avslutaren bland MFF:s backar! Pang, bom sa det bara när han tryckte dit bollen och fixade segern.

Att målet kom sent – i minut 90 + 3 – kan dock inte beskrivas som en överraskning. Bra lag gör mål sent. MFF har vunnit sju matcher i år. Fem av segrarna har säkrats i minut 86, 83, 91, 85 respektive 93. Det är sådant som bygger självförtroende, legender och seriesegrar. Det här sena avgörandet mot AIK blev dessutom ett bevis på att de två hörnmålen hemma mot IFK Norrköping varken förstört något av självförtroendet eller förmågan, lugnet och kraften att gå för sena segrar.

Felipe Carvalho har nu startat i tre raka matcher. Efter två godkända insatser fram till han för tidigt fått lämna planen på grund av krampkänning spelade han den här gången i 90 minuter och gjorde det bra både bakåt och framåt.

Många vill säkert ta det som ett tecken på att det varit fel att tidigare hålla honom utanför laget och börja tjata om revansch på alla kritiker. Jag hatar sånt. Det är populism i sin uslaste form.

Felipe Carvalho har under en lång tid varit för dålig både på träningar, i U21-matcher och i enstaka inhopp för att få starta. Nu har han gjort tre bra insatser i rad. Var ligger problemet med det? Att han presterar nu beror ju inte på att han varit lika bra hela tiden utan att få chansen utan att han blivit bättre. En del ligger säkert i att han lärt sig engelska och kan kommunicera, en annan del i att tränarstaben faktiskt jobbat hårt med och utvecklat flera andra spelare i laget; fått dem att förstå sin roll och uppgift. Det är inte ologiskt att man lyckats med Carvalho också. Ytterligare en del i förklaringen ser jag i att Felipe Carvalho när han kom till MFF hade alla de fysiska och tekniska kvaliteterna för att lyckas. Nu lever han upp till talangen samtidigt som han utvecklat det taktiska.

I klartext. Det han bevisat är inte att de tidigare laguttagningarna varit fel eller att han ska vara given när de skadade/avstängda spelarna är tillbaka Det han bevisat är att han efter det här är ett fullgott alternativ i truppen! Vi som kritiserat hans brister tidigare har inte haft fel. Däremot är det fel om vi inte kan se hans förbättring. Den stora förändringen är dock att tidigare var det solklart att han skulle säljas eller inte få förlängt. Det är det inte längre.

I en lite mindre känslosam analys går det heller inte att förklara att MFF höll nollan med en rejält omstuvad backlinje utan att även plocka fram Johan Wilands suveräna insats, Oscar Lewickis närmast prickfria match på en ovan position samt hur mycket mer än vanligt Anton Tinnerholm och Behrang Safari la kraften bakåt än framåt.

Ole Törner: Sjuk match – rättvis seger

En sjuk match. Med rätt segrare.

För bakom allt annat som hände och gjorde matchen till en av de allra märkligaste jag genom åren sett på Malmö stadion och Swedbank stadion gömde sig ett par intressanta saker:
Chansmässigt var det ett klart övertag till MFF.

Så länge det var spel elva mot elva gjorde Malmö FF – i skarp konkurrens med den senaste mot Elfsborg – årets bästa halvlek.
Markus Rosenbergs friläge och stolpträff plus Pawel Cibickis ribbträff borde gett utdelning.
Och det fanns fler tillfällen att döda matchen. Mot det hade Östersunds FK några halvfarliga hörnor.
Fråga ÖFK-tränaren Graham Potter som inledde presskonferensen med att gratulera MFF till en förtjänt seger sett över 90 minuter. Sedan upprepade han det ett par gånger.

Men utvisningarna ställde givetvis till det.
Rejält!
Behrang Safaris röda strax före paus kunde lett fram till MFF:s första förlust.
Dubbelutvisningen på Franz Brorsson och Östersunds Jamie Hopcutt borde gjort det. Att spela nio mot tio med de enorma ytorna det leder till när laget redan går på knäna är ruggigt svårt. Östersund fick ett jätteläge att avgöra som man inte utnyttjade. När fjärdedomaren visade upp skylten med fem minuters tillägg är jag övertygad om att majoriteten av de nästan 20 000 åskådarna suckade djupt och tänkte ”hur i h ska MFF orka stå emot nu?”.

Istället klev MFF fram och avgjorde genom Erdal Rakip. Hur snyggt som helst och kolungt. Bra lag har flytet och styrkan att avgöra mot slutet när allt ser hopplöst ut. MFF har skaffat sig den kvalitén och håller man i den blir det guld.
MFF borde vunnit tack vare sitt goda spel och klara övertag i chanser.
När matchbilden ändrades totalt av utvisningarna blev det istället tack vare en intensiv viljeinsats och ett dopp i grytan av självförtroende som säsongsinledningen gett.
Publikstödet spelade också en viss roll. Från start var det på säsongsbästa-nivå.

Domaren Magnus Lindgren från Göteborg var inte mogen en toppmatch med så starka känslor och heta närkamper.
Största misstaget gjorde han när inte både Behrang Safari och Hosam Alesh fick rött kort.

Safaris utvisning var given. Med all sin rutin får han inte reagera på det viset.
Men Alesh borde fått ett gult kort för tröjdragningen och nedbrottningen av Safari och ett till för att han fortsatte att bråka.
Direkt rött på Safari och två matchers avstängning. Två gula, lindrig utvisning och en matchs avstängning på Alesh. Svårare behöver man inte göra det med lite fingertoppskänsla.
Dubbelutvisningen som blev av var korrekt. Franz Brorssons attack var alldeles för tuff.

Ett par av de gula korten var rejält konstiga. Det som Anton Tinnerholm fick var direkt felaktigt.
Nu väntar Hammarby borta på onsdag. Då har MFF inga vänsterbackar. Behrang Safari är avstängd, Pa Konate är skadad och Yoshimar Yotún drog på sig sin tredje varning.
Franz Brorsson blir också avstängd så det ser tunt ut i backlinjen…

Brorsson gjorde förresten en kanonmatch fram till utvisningen. Lägg till att han var felfri uppe i Borås och det är inte så svårt att räkna ut att han kommer att saknas.

Matchens vackraste och bästa MFF-prestation: Markus Rosenbergs frispark (som många på MFF-bänken trodde att Pawel Cibicki skulle ta).

Matchens misstag i MFF: Jo Inge Bergets bolltapp på mitten som ledde till Östersunds 1-1. Innan dess hade man, trots spel med en man mer, haft väldigt svårt att skapa några öppna chanser. Totalt sett kom man aldrig upp i lika många och det är bara att hålla med i Graham Potters ord på presskonferensen.

Matchens taktiska MFF-drag: Fembackslinjen efter paus.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×