Inte säkert att MFF sålde guldet

När AFC Bournemouth kom tillbaka med sitt tredje, eller till och med fjärde, bud och lade upp kring 35 miljoner varken kunde eller ville MFF säga nej.

Det går faktiskt att spekulera om det inte handlar om mer än 35 miljoner.

När jag pratade med Per Ågren var han nämligen rak med att beskedet till Bournemouth var tydligt och lättfattat: betal inte vad Tokelo Rantie är värd just nu utan det framtida värdet, det vill säga summan hans utvecklingspotential kan få honom att bli värd om något år.

Och så gjorde AFC Bournemouth just det!

Vd:n Per Nilsson spär på med att bekräfta att det handlar om den största dealen han varit med om under sina år i klubben.

Om MFF begär en sak och motparten uppfyller det är det svårt att backa.

Även om ingen i MFF vill bekräfta det innebär dessutom dealen att man nu kan stänga butiken. Det behövs inga fler försäljningar för att fixa ekonomin.

Men det är också viktigt att veta att MFF inte får 35 miljoner i näven, långt därifrån. I praktiken blir det som en gammal skatteslogan: hälften kvar.

Den sydafrikanska akademin Stars of Africa som fostrat Tokelo Rantie har ett hängavtal och ska ha del i försäljningssumman.

Samma gäller för riskkapitalbolaget som varit med och finansierat truppen. Exakt hur mycket blir officiellt först i bokslutet, men det finns några ledtrådar.

Från början lade bolaget upp 28,5 miljoner och fick för detta en 50-procentig ägarandel i truppen. Den procentsatsen har sedan – enligt Per Nilsson – sjunkit i förhållande till de affärer som gjorts efter överenskommelsen. Då har nämligen klubben Malmö FF själv lagt upp pengarna och i samma veva ökat sin egen ägarandel. En av de affärerna är för övrigt lossköpet av Tokelo Rantie!

En annan är förvärvet av Magnus Eriksson.

Troligen ligger därför riskkapitaldelen numera snarare på 40 än 50 procent.

Ett annat möjligt avbräck som nämnts är att Ranties förra klubb i Sverige IFK Hässleholm skulle ha rätt att få en del av pengarna.

I det fallet finns inga hemligheter. IFK Hässleholm har ingen fordran på MFF. Eller som Per Nilsson uttrycker det: om division 3-klubben har en sådan klausul har man den med Stars of Africa, inte MFF, och det är inget MFF vet om.

Ekonomiskt är det alltså en bra affär, även om det smärtar att en nykomling i engelska andraligan har musklerna att ge ett bud MFF inte kan tacka nej till. Sportsligt är den betydligt mer tveksam.

Tokelo Rantie är viktig för MFF och det finns ingen naturlig ersättare eller backup i truppen. Det är heller inte Ranties poängkvot som ska ersättas utan hans unika egenskap att nästan ensam sysselsätta och jäklas med ett helt motståndarförsvar.

Men det var värre och annorlunda att tappa Mathias Ranégie. Mycket värre.

I det läget var nästan hela MFF:s spel på den sista tredjedelen uppbyggt på honom. Så är det inte nu. Ifjor behövde MFF genomföra stora förändringar i spelupplägget. Nu behövs det inte alls lika stora anpassningar.

2012 fick MFF göra mycket radikalt annorlunda när Ranégie lämnade. Dessutom tappade man en mycket bra spelare.

2013 tappar man en mycket bra spelare. Men kan köra vidare på nästan precis samma vis man gjort hittills, med stor framgång.

Det som retar mig mest är istället att Tokelo Rantie kommer att utvecklas till en fantastisk spelare nästa år, eller nästa igen. På något annat ställe än i Malmö…

Chansmissarna fällde Malmö FF

Utan Mathias Ranégie blev det bara 1-1 för Malmö FF mot Mjällby AIF.

Ett tungt poängtapp och redan höjs rösterna. MFF klarar sig inte utan honom och klubben har sålt guldet!

Det är lite rätt, men även mycket fel.

Först och främst. Mathias Ranégie var MFF:s viktigaste spelare och guldjakten blir mycket svårare utan honom.

Fast det var inte därför MFF tappade poängen mot Mjällby. Och det innebär inte att jakten på förstaplatsen nu plötsligt är en omöjlig uppgift.

Egentligen kan man sammanfatta matchen på Swedbank stadion med vanlig enkel bonnamatematik. Alla lag som missar så många solklara målchanser som MFF gjorde i den första halvleken lever farligt! Och precis så såg det ut när lagen möttes i Hällevik i våras också. Med Ranégie.

Då borde MFF haft ledningen med 5-0 efter den första halvleken. Det blev 2-0 och efter pausen kvitterade Mjällby till 2-2.

Nu borde MFF haft ledningen med 4-0 eller 5-0 efter 45 minuter. Men det stod bara 1-0 och då gick det snett igen. 1-1 kom som ett dråpslag i den 54 minuten och efter det skapade visserligen MFF ytterligare ett par klara chanser, men det gjorde Mjällby också.

Det kunde slutat ännu värre. Men som det gick var det uselt nog. Därför vägrar jag att göra analysen så enkel som att det var försäljningen av Mathias Ranégie som kostade poängen. Inte när sanningen istället är att det sammantaget är den närmast pinsamma oförmågan att döda de två matcherna mot Mjällby som förvandlat sex poäng till bara två.

Utan Mathias Ranégie måste MFF utveckla ett annorlunda anfallsspel.

Tidigare har man kunnat lösa många situationer med att sätta upp en lång boll på honom. Hans tuffhet och nickstyrka i straffområdet har också varit en stor tillgång både för Ranégie själv och spelarna runt honom.

Med Daniel Larsson och Tokelo Rantie på topp gäller det nu att utnyttja deras extrema snabbhet, löpvilja och djupledsspel. Plus givetvis sätta passningarna som ska öppna för dem och hitta en dynamik i Ranties och Larssons samarbete.

Med tanke på hur väldigt kort tid MFF och Rikard Norling haft på sig att jobba med det nya spelet såg det länge riktigt bra ut.

Spelet stämde, men avsluten var för dåliga.

Mattias Asper gjorde visserligen en stormatch, men det var bara en del av förklaringen.

Eftersom det redan har östs beröm över Tokelo Rantie är det inte mer än rätt att han den här gången ska ha lite kritik också. Han borde gjort minst ett mål till mot Mjällby. Plussa på med att Daniel Larsson, Simon Thern och Jiloan Hamad också hade stora öppna chanser och ni har huvudförklaringen till att det blev 1-1 på Swedbank stadion.

För att hänga med i guldracet måste MFF inte bara hitta ett nytt spel utan Ranégie utan även öka effektiviteten.

Tidigare har man kunna vinna ändå tack vare honom.

Hemma det vill säga. För borta har MFF inte sett ut som ett guldlag på snart två år. Det kunde aldrig Ranégies entré i MFF ändra på och det är egentligen ett ännu allvarligare problem än att man sålde honom!

……………..

Matchens behållning:

Filip Helanders fina spel med få misstag.

Men framförallt att han gjorde det jag tycker att en mittback måste klara: att ibland våga spela tufft! Att det var Kabir han kapade tre gånger struntar jag i. Det viktiga var att en så ung spelare gick in och visade pondus. Bra gjort!

 

 

 

Förlusten av Ranégie var en råsop

Jag skulle gärna vilja vara optimist och säga att förlusten av Mathias Ranégie inte betyder så mycket i Malmö FF:s jakt på SM-guldet.

Men då slulle jag ljuga för er och göra våld på mig själv.

Klart att det var en riktig råsop så här fem i tolv på övergångsfönstret.

Långt innan den nästan två meter långe skyttekungen kom till MFF tjatade jag om att han var biten som saknades i lagbyggarpusslet. När han kom sa jag direkt att det var ett perfekt nyförvärv och sedan har jag fortsatt att hylla honom. Med all rätt. Reaktionerna nu när han lämnar tyder också på att de som var tveksamma när han kom – de fanns – steg för steg ändrat uppfattning.

Han kommer att saknas. Rejält.

Värst är dock att MFF inte ersätter honom. Tokelo Rantie lånades in innan man visste att Ranégie skulle lämna och är en helt annan typ av spelare.

Eftersom Dardan Rexhepi i år dessutom inte alls levt upp till förväntningarna hans insatser 2010 och 2011 skapade finns det inget annat att hoppas på än att MFF snabbt ska lyckas ändra sitt anfallsspel utan att tappa för mycket kvalitet.

Mycket av flexibiliteten, den fysiska styrkan och förmågan att få fast bollen där uppe kommer att försvinna. Bakåt blir det också problem, på de fasta situationerna.

Fler får ta ett större ansvar och MFF-supportrarna får hoppas att Tokelo Rantie blir just den injektion han ser ut att kunna vara.

Det finns rätt mycket mer att reta sig på när det gäller Mathias Ranégies övergång:

…att Udineses intresse dök upp så sent att de flesta börjat hoppas på att inget skulle hända. Tiden att hitta en vettig ersättare blev dessutom för kort. Moestafa El Kabir är en bra spelare, men om han kommit in hade MFF ändå fått ändra sitt spel. Han är mer stöpt i formen Daniel Larsson, Alex Nilsson, Tokelo Rantie. De jag kunnat tänka mig är Mikael Ishak från Köln, Marko Mitrovic från Chelsea och Robin Simovic från Ängelholms FF.

Ishak är – troligen – i en för hög prisklass för MFF, Mitrovic missade man och Simovic är ännu inte helt färdig för allsvenskt spel. Inte i den här fönstret svarade Per Ågren när jag frågade honom om Robin Simovic var aktuell. När det gäller Marko Mitrovic var det en ordentlig blunder av MFF när man alldeles för sent fattade att han ville lämna Chelsea och gärna hade vänt tillbaka till Malmö. Nu blev det Brescia istället och jag tror inte att Ågren och company invänder om jag säger att där gick det snett.

….att affären så tydligt talar om att Malmö FF fortfarande har problem med satsa samtidigt som man har den ekonomiska bördan av Swedbank stadion att bära på ryggen. Hasse Borg kunde köpa hej vilt. Det kan INTE Per Ågren. MFF-styrelsens beslut på torsdagskvällen att sätta en acceptabel försäljningssumma för Ranégie som var betydligt lägre än klausulen där man var tvungen att släppa honom talar också sitt tydliga språk. MFF behövde ha in pengar.

Glöden och bortaspelet avgör om det var guldet man sålde.

Truppen kan räcka till ändå. Fotboll har aldrig varit en enmansshow. Men då krävs det att bortaspelet plötsligt blir bättre. Det är nyckeln. För glöm inte att hittills under säsongen, och stora delar av den förra har MFF varit riktigt kassa borta. Både med och utan Ranégie. Om tappet av honom får MFF att spela lite mer cyniskt utanför Malmö kan det till och med vara en fördel. Se där ett litet halmstrå att greppa efter…

Ska dessutom bli roligt att se vad som händer om Mathias Ranégie gör succé i Udinese. Blir han då plötsligt rätt spelartyp i Erik Hamréns landslag?

 

Udinese kan visst ha råd

Det svänger snabbt i Silly Season.

Läs gärna blogginlägget nedanför. Men efterhand som dagen gått – och nu är det snart natt – har jag blivit betydligt mer pessimistisk när det gäller MFF:s chanser att behålla Mathias Ranégie.

Gav två alternativ nedan; att Udinese gett ett för dåligt bud och att man är berett att betala för sig. Lutade tidigare åt att man kunde avfärda serie A-klubben, men ju mer jag fått reda på desto mer talar för att man faktisk gett sig in i affären med en ambition väl värd att tas på allvar.

Mer om det här.

Fredagen, sista dagen det internationella övergångsfönstret är öppet, kan bli en riktig rysare.

Kan det svänga igen?

 

 

 

Har Udinese råd med Ranégie?

Dagen före dagen övergångsfönstret stänger är knappast en vanlig dag.

Därför passade jag givetvis på att ta en titt på MFF-träningen.

När jag cyklade dit hade jag följande troliga MFF-utfall av det som återstår av sommarens Silly Season i huvudet:

1) David Löfquist in.

2) Daniel Larsson ut.

3) Inget mer.

Sedan brakade det loss på eftermiddagen med att väldigt många tog ut en övergång i förskott. För så här är det ju; bara för att Udinese vill köpa Mathias Ranégie innebär det inte att de kan eller vill betala priset som krävs för att kunna göra det.

Det är ett bra tag sedan Kvällsposten avslöjade att det finns en klausul i Mathias Ranégies kontrakt som säger att Malmö FF måste sälja honom för ett visst pris. 20 miljoner kronor sas det. Ingen har förnekat klausulen, därför tar jag för givet att den existerar. Summan har dock aldrig blivit bekräftad. Men den borde ligga någonstans där.

I alla fall har det faktum att klausulen med det höga beloppet läckte ut hittills effektivt skrämt bort alla klubbar som lagt eller funderat på att lägga betydligt lägre bud. Han kostar 20, kom igen när ni kan betala det. Det har gynnat MFF och jag är övertygad om att man tycker att det var väldigt bra att klausulen blev känd. Det har sparat mycket onödigt arbete för Per Ågren.

Nu kan en av två saker ha hänt.

1) Udinese har fem i tolv kommit på att Mathias Ranégie är en sällsynt bra spelare och insett att om vi vill ha honom gäller det att betala runt 20 miljoner. Eftersom det är en förhandling har man väl börjat på 17-18 någonting. Sedan slutar det på 20 för att en klausul är en klausul, eller någon miljon lägre för att Malmö FF är angeläget att snabbt få in pengar. I så fall är det bara att önska Ranégie lycka till och tacka för att han under en tid var allsvenskans bäste anfallare i MFF.

2) Udinese gör en chansning på att man trots allt kan ro i land en affär för fickpengarna Malmö FF tidigare tydligt sagt att man inte är intresserat av. Då är det bara för MFF att artigt säga tack, men nej tack och förklara för alla parter att det inte finns någon som helst anledning att flytta lagets viktigaste spelare till en realåda bara för att det är en italiensk klubb som frågar.

Till någon övertygar mig om motsatsen tror jag på alternativ 2 och i så fall spelar Mathias Ranégie fotboll i Malmö FF även under hösten.

Det finns flera anledningar till att jag tror att det är så. Magkänslan (den ska inte underskattas), Ranégies förnekande plus att det inte skulle förvåna mig ett dugg om de 18 miljoner Fotbolldirekt säger att affären skulle kosta Udinese är en totalsumma. Den ska då alltså räcka till betalningen till Ranégie, agentarvoden, en del annat OCH betalningen till MFF. I så fall är det ju samma gamla skitbud som andra klubbar funderat på att komma med.

Lite stöd kan jag också hämta från besöket på träningen.

Eller snarare efteråt när jag och Kvällspostens Mattias Larsson – med undantag av Arne Reimer var några andra journalister inte på plats – gick bort till MFF-kansliet och tog ett kort snack med Per Ågren.

Han var lika artig och vänlig som vanligt, men rejält stressad. Fönstret stänger ju snart. Dessutom irriterad på att det dykt upp en massa merarbete i form av att klubbar som haft hur många veckor på sig som helst nu när det är mindre än 48 timman kvar plötsligt hört av sig.

– En massa fiskmåsbud, kallade han det.

– Man slänger ut lite mat och ser vad som händer…

Önsketänkande eller ej, tills vidare sorterar jag in Udinese-intresset bland fiskmåsbuden. Om det är fel och man faktiskt vill betala 20 miljoner till MFF är det bara att be Udinese om ursäkt och bli orolig.

För jag tror fortfarande på scenariot jag inledde med:

1) David Löfquist in.

2) Daniel Larsson ut.

3) Inget mer.

Skulle jag ha fel om Ranégie och rätt om Larsson är läget skarpt. En förlust av Mathias Ranégie skulle bli ytterst allvarlig, en förlust av Ranégie OCH Daniel Larsson skulle vara ett dråpslag.

Det finns förfrågningar om Daniel Larsson.

Rangers FC från Skottland har anmält intresse, Turkiet har nämnts och det finns fler lag som följt honom. Men jag tror till exempel inte att Daniel vill spela i lägsta divisionen i Skottland. Därför kan det mycket väl sluta med Bröndby! Ryktena att en Danmarks-flytt är det hetaste alternativet blir nämligen allt hetare.

Med tanke på att MFF tidigare har stoppat Daniel Larsson, att han bara har säsongen ut kvar på kontraktet och att ersättaren redan är fixad i Tokelo Rantie tycker jag dessutom att Malmö FF inte ska kräva särskilt mycket pengar för honom. Daniel har gjort väldigt mycket gott för MFF och jag gillade inte alls snacket som plötsligt poppade upp när Rantie gjorde succé mot Sandviken och GIF Sundsvall.

I flera år var Daniel Larsson en mycket bra allsvensk spelare i Malmö FF värd en bra behandling. Att han varit lite sämre i år tycker jag inte ska ändra på det. Jag är tyvärr lite rädd för att MFF-styrelsen tror att man kan få in lika mycket pengar för honom som när man släppte Guillermo Molins och Jimmy Durmaz och att det är den ramen man satt för Per Ågrens förhandlingar med klubbarna. Om MFF inser att det är fel och de summor jag hört ryktas om att Rangers eller särskilt Bröndby är beredda att betela stämmer är det bara att sälja.

David Löfquist in känns mest som en tidsfråga. MFF har kallt och klokt valt att avvakta. Parma vill sälja honom och väntar in i det sista på att det ska dyka upp en klubb villig att köpa loss honom. MFF utgår från att det inte kommer att hända och då blir lånet klart imorron fredag, sista dagen innan fönstret stänger. Då får MFF som man vill och i Parma behöver man inte fundera över vad som hade hänt om man valt att inte vänta.

………………….

Rikard Norling var för resten på ett strålande humör på träningen.

Bland annat tyckte han att jag, Mattias Larsson och Arne Reimer skulle ta ut startelvorna vi ville ha i Mjällbymatchen.

Vi får se hur många rätt jag får. Inte minst för att jag tog chansen att flytta om tre positioner mest för att se hur han skulle reagera. Vi kan säga som så; om Norling faktiskt – som jag då testade – funderat på vad som händer om man sätter in Matias Concha på högerbacken, flyttar över Miiko Albornoz på vänsterbacken och flyttar upp Ricardinho som vänster yttermittfältare så höll han masken bra.

Johan Dahlin i mål, Pontus Jansson och Filip Helander som mittbackar, Erik Friberg och Simon Thern som centrala mittfältare, Jiloan Hamad på sin vanliga plats och Mathias Ranégie och Tokelo Rantie där framme låter väl mer troligt, eller? Inte minst om jag får rätt och det blir Daniel Larsson och inte Mathias Ranégie som säljs…

 

Ranégie illa behandlad

Seniortruppen är i Rom och Pawel Cibicki och Pa Konate från U19 fick följa med.

Inte många över till U21-seriematchen mot IFK Värnamo i Värnamo med andra ord. Inte minst eftersom Alexander Blomqvist är iväg på landslagsuppdrag och det även finns ett par skadade spelare i U19.

Därför var det kanske inte så konstigt att MFF förlorade med 1-2.

Men MFF tog ledningen med 1-0 (Nikola Zivanovic på en andraboll efter frispark) och hade ett jätteläge att kvittera i slutminuten (nick av allt bättre U17-spelaren Petar Petrovic).

Ungdomsbasen Mats Engqvist var inte nöjd, för det hade det krävts en poäng, men tyckte ändå att MFF gjorde en rätt så bra insats.

………….

Om Mathias Ranégies berättigade besvikelse över att inte ha blivit uttagen i Erik Hamréns landslagstrupp har jag redan skrivit en del om på twitter.

Men det finns all anledning att påpeka ett par saker:

1) Ranégie har varit allsvenskans överlägset bäste anfallare hittills i år.

2) Om han är fel spelartyp till en träningslandskamp nu varför var han det då inte till ett antal träningslandskamper i januari? Om det inte helt enkelt är så att Hamrén struntar i konsekvens och logik, när gjorde han i så fall den epokgörande upptäckten?

3) Att vara rak och tydlig är bra, om man är det generellt. Men om man bara använder den metoden för att motivera att inte ta ut en spelare (Ranégie), men aldrig annars luktar det lite konstigt.

4) Ska vi tolka Hamrén som så att så fort det finns två riktigt starka spelare på en position finns det ingen anledning att testa någon annan? För det är ju i princip det han har sagt.

Jag tycker att både Mathias Ranégie och Jimmy Durmaz borde varit med i truppen till Brasilien-matchen.

Men det är egentligen inte det som är huvudsaken.

Erik Hamrén är givetvis i sin fulla rätt att ta ut precis vem han vill.

Det jag kritiserar är hans motivering till att säga nej till Mathias Ranégie och framförallt  sättet att framföra motiveringen.

 

 

 

Så här vinner Elfsborg på gräs…

Kanske lika bra att Malmö FF och BK Häcken spelade 0-0?

Eftersom Elfsborg inte på egen hand klarar av att vinna på naturgräs – senaste trepoängaren är över ett år gammal och tiden tickar på – får Boråslaget hålla till godo med den här typen av vinster.

För givetvis var Elfsborg den store vinnaren efter krysset på Swedbank stadion.

Nu måste nästan MFF få tre poäng med sig från Borås på söndag om guldstriden ska hållas vid liv.

Lägg för övrigt noga märke till att jag skrev nästan. Jag vill nämligen inte vara lika korkad som alla förståsigpåare som för några månader sedan tyckte att guldstriden var avgjord. De orden har man ju sedan fått äta upp när poäng efter poäng av Elfsborgs försprång ätits upp.

Det kan svänga snabbt.

Uppgiften blir mycket enklare om MFF vinner på söndag, men jag tror inte för ett ögonblick att det är avgjort om man inte gör det.

Jag tycker heller inte att man kan skriva av AIK eller Helsingborgs IF och största hotet kan mycket väl komma från BK Häcken! Häcken är ett bra lag, det har man inte minst visat mot Malmö FF. Och nu gjorde man det igen.

Få lag vågar så mycket på Swedbank stadion, ännu färre skapar så många chanser och i stort sett inget vinner bollinnehavet. Det gjorde BK Häcken.

Valet av klubb styrs – och ska alltid styras – av tradition, känslor och kärlek. Om åskådarna istället enbart gått efter kvalitet hade de övriga Göteborgslagen varit chanslösa i publikmatchen.

Häcken är ett betydligt bättre lag än IFK Göteborg och oceaner vassare än mediokra Gais. Och Örgryte finns ju ett par pinnar ner på seriestegen.

Om MFF inte åkt på utvisningen av Markus Halsti tror jag att man med rätt tålamod klarat att avgöra och vinna mot Häcken.

Med utdelning den spelmässigt fenomenala första kvarten hade det definitivt blivit seger. Men Häcken är svårtuggat och spelar tillsammans med MFF och Elfsborg den vackraste och bästa fotbollen i allsvenskan.

På söndagen visade dessutom Oscar Lewicki att MFF har anledning att vara bittra över att han inte valde att flytta hem till Malmö när han återvände från Tyskland.

Miiko Albornoz var matchens store lirare, men Lewicki var matchens nyttigaste spelare. Han gjorde lite grann det som Tobias Linderoth ett tag skulle göra i landslaget – fast bättre.

När sedan Christoffer Källqvist i Häckenmålet gjorde som han brukar, räddade flera svåra lägen, men undvek det han också brukar, göra minst en grov groda, var det inte konstigt att det blev mållöst.

Domaren Daniel Stålhammar presterade ingen bra insats.

Underbetyget får han inte för beslutet att visa ut Markus Halsti. Det beslutet kan jag köpa. Visserligen fanns det ingen avsikt och han sökte bollen Men foten och sulan var för högt uppe.

En domarinsats ska dock vara konsekvent! Dioh Williams raka ben mot Wilton Figueiredo i första halvlek och Tom Söderbergs höga fot mot Johan Dahlin i den andra var precis lika ”röda”.

Jag gillade heller inte hans bristande känsla i tolkningen av fördelsregeln och även om jag hyllat Oscar Lewicki tidigare kombinerade han sin fina insats med så mycket fult spel att det var märkligt att han klarade sig från ett gult kort. Han har lärt sig en del i Tyskland…

Sekvensen när Wilton Figueiredo gick miste om en solklar frispark, reagerade med att gå hårt åt en Häckenspelare och blev varnad var väl heller inte så lyckad?

Miiko Albornoz och Jiloan Hamad slapp i alla fall gula kort. De hade blivit avstängda mot Elfsborg om de drabbats. Med Ivo Pekalski och Erik Friberg tillbaka ser det riktigt bra ut inför den matchen. Nu, i alla fall. För facit får vi se vad som händer på veckans träningar på Mariedals konstgräs.

…………………

Daniel Andersson och Mathias Ranégie spelade med troliga infektioner i kroppen.

Att något var fel med Daniel syntes tydligt. Efter matchen berättade han att han kände sig totalt orkeslös och hur han än jobbade och slet för att få det att bita i aktionerna hjälpte det inte. Därför sprang han redan efter 30 minuters spel bort till bänken och bad om att bli utbytt i paus.

Mathias Ranégie fullföljde, men kände sig också krasslig. Att han ändå klarade att skapa så mycket är ett gott betyg.

……………….

Bäst i MFF tyckte jag att Miiko Albornoz var.

Mer godis:

Ricardinho börjar varva upp. Han kommer fram mer i banan nu när Jimmy Durmaz inte tar all plats.

Pontus Jansson var stark och grymt viljeladdad drev han på efter utvisningen.

Johan Dahlin var minst lika bra som kollega Källqvist i Häckenmålet. De två målvakterna var huvudanledningen till att det blev 0-0.

Daniel Larsson har varit betydligt farligare och bättre efter uppehållet. Den tendensen står sig även om han fortfarande inte sätter chanserna.

Wilton Figueiredo var bara ett mål från en kanoninsats.

Mycket beröm?

Glöm då inte att det faktiskt var en riktigt bra match med två starka lag!

 

 

 

Nu är MFF med in i kaklet

Skrev före matchen mot Gefle IF att jag var övertygad om att en seger skulle vara oerhört betydelsefull för MFF.

Nu kom den och jag står givetvis fast vid att det här förmodligen var matchen som avgjorde att Malmö FF kommer att vara med i guldstriden ända in i kaklet.

Nu har MFF två bortasegrar på raken. Det var viktigt. Sättet den togs på var ännu mer betydelsefullt.

För första gången höll laget nollan på bortaplan. Tidigare har man med ett enda undantag (GIF Sundsvall 1-1) alltid släppt in minst två mål.

Trepoängaren säkrades dessutom utan både Ivo Pekalski och Daniel Andersson.

Med Pontus Jansson, som på nytt har växt in i den roll som ung, snart landslagsmässig mittback han så framgångsrikt glänste i ifjor. Och med Jasmin Sudic bredvid honom.

Eftersom jag började tjata redan före säsongen om att MFF:s mittbacksbesättning räcker till även utan värvningar ska jag inte överdriva och säga att Sudics insats var perfekt eller att samarbetet mellan honom och Jansson klockade i allt.

Det brast ibland.

Men det var bra nog och jag är övertygad om att det bara kommer att bli bättre och bättre. Jasmin Sudics skadebesvär finns numera bara i folks inbillning. Självförtroendet är däremot på plats precis som övertygelsen att om han bara får spela blir timingen efter ytterligare fem-sex matcher precis lika bra som när han slog igenom – tungt – för ett par år sedan.

Som en bonus tror jag att med Pontus Jansson och Jasmin Sudic blir MFF farligare på offensiva hörnor och frisparkar. När båda springer in i motståndarens straffområde börjar det plötsligt bli riktigt jobbigt att stå emot. Det är annars ett problem som MFF dragits med i många år och haft svårt att rätta till.

Jag säger det gärna igen: Daniel Andersson är en av Malmö FF:s största spelare. Han är värd alla hyllningar och är den i hela truppen som haft den högsta kvaliteten och största karriären.

Han ska inte petas.

Han ska bara få stiga åt sidan när han fortfarande är bäst och för att det värker och smärtar i hela kroppen.

Årets säsong är ett jobb på övertid för klubben han brinner för. Innan säsongen snackades det om backup. Sedan blev det så mycket mer, det blev spel nonstop och det sliter och drar på ett sätt som innebär att han inte kan visa allt han kan – och det är många nivåer över det hans få kvarvarande kritiker ger honom credit för.

Efter återkomsten till allsvenskan har hans prestationer effektivt sett till att det bara är ett par pinsamma och effektsökande pajasar som envisas med mantrat sidled-Danne.

Det är varken rätt mot honom eller framtidens mittbackar att kräva att han ska göra mer än man var överens om, att vara backup när det behövdes. Han ville bli tränare. Fullt ut. Så fort som möjligt. Jag tycker att han är stor nog, både ålders- och statusmässigt att själv få ta det beslutet!

………………..

Anfallet borde jag egentligen ha börjat med, men det gör ju alla andra…

Mathias Ranégie är luftens konung.

Alla var förvånade över att han kunde få sån fart på bollen vid nicken till 1-0. Rikard Norling var det, Per Olsson var det, du, jag och inte minst anfallstränaren Jörgen Pettersson var det.

Jörgen bara mös och summerade landslagsklass.

Straffen satt också där och nu har Ranégie gjort nio mål i årets allsvenska. Det är han inte bäst på, men spelmässigt och i betydelsen för laget är han det.

Daniel Larsson börjar dessutom varva upp. Han var bra i matcherna mot GAIS och han var det igen i Gefle.

……………

Erik Fribergs varning var hans tredje. Nu blir han avstängd.

Om Ivo Pekalski är tillbaka är platsen givetvis hans. Annars? För två veckor sedan hade jag knappast nämnt Markus Halsti. Det ska jag villigt erkänna. Efter hans inhopp på mitten den senaste tiden är det hastigt och lustigt närmast självklart att han är med i konkurrensen.

…………..

Den förste jag sprang på i Gävle var för resten Per Ågren.

Gick upp till Strömvallen med honom och kunde givetvis inte låta bli att fråga om det fanns ett nyskrivet kontrakt med Matias Concha i hans portfölj.

– Nej, men det kan hända saker nästa vecka, blev svaret. Så nu vet ni det.

 

 

Låt Daniel Andersson sluta

Efter Gais 1-0-mål twittrade jag något om att egentligen hade förutsättningarna inte ändrats.

För att vinna på bortaplan i år måste MFF göra två mål. Det var givetvis helt fel.

Sanningen är ju snarare att för att vinna på bortaplan i år måste Malmö FF göra tre mål! 3-2 mot Djurgården. Nu 3-2 mot Gais.

I bara en match (GIF Sundsvall) hade det räckt med två mål. Den slutade 1-1. Annars har MFF släppt in minst två mål i samtliga matcher utanför Malmös gränser.

Så kan det naturligtvis inte fortsätta. Och finessen är att jag tror att efter den här härligt viljeladdade segern finns det väldigt bra förutsättningar att se till att det inte gör det.

Förra gången följde MFF upp 3-2 mot Djurgården med 2-3 i Norrköping. Där hade man chansen att aldrig fastna i bortatrollets träsk. Nu kommer en ny möjlighet.

Följer MFF upp vinsten med ytterligare en trepoängare mot Gefle IF på lördag är bortakomplexet troligen dött och begravt så djupt att inte ens världens största grävmaskin kan få tag på det.

Då har man dessutom sett till att få bort det tuffaste hindret på vägen mot SM-guld.

Här och nu, tack vare att det blev seger över Gais, är jag övertygad om att det är en stor fördel att Malmö FF har två bortamatcher på raken. Ingen hemmamatch att hämta hybris i och allt fokus på rätt sak. Att följa upp – borta.

Gärna med ett bättre spel, framförallt försvarsmässigt.

Mot ett svagt Gais som får svårt att rädda kontraktet räckte det med moral, vilja och ett stundtals kreativt anfallsspel. Om Malmö FF visat upp samma säkerhet i spelet och självförtroendet som man hade hemma på Swedbank stadion för en vecka sedan hade man dock kört över Gais på Nya Gamla Ullevi också. För MFF är ett mycket bättre lag.

Visst var det trevligt att se Johan Dahlins straffräddning och Pontus Janssons mod, energi och vilja vid 3-2-målet. Men det skulle inte behövts.

Offensivt gjorde Malmö FF en stark insats. Mathias Ranégie satte dit ett nytt grymt mål med en kombination av finess och urkraft och Daniel Larsson var bättre än på länge med fina löpningar, ett stolpskott och en situation där han borde fått straff. Flera spelare servade dessutom fint, inte minst Jiloan Hamad.

Men bakåt läckte det. Svårt.

Daniel Andersson spelar på övertid.

Jag har i många år hyllat hans spel, med full rätt

Han är en av de klokaste och bästa spelarna i MFF:s moderna historia. Han är fortfarande klok, sättet att läsa spelet är suveränt. Men nu räddar den förmågan honom istället för att bidra till att ytterligare öka hans betydelse för laget.

I 90 procent av situationerna är han fortfarande en av allsvenskans bästa.

Men de tio procenten ställer till det som aldrig förr.

Tendensen har synts mot Norrköping och Örebro borta och i båda matcherna mot Gais.

När 10 procent blir 20 kommer alla att märka det. Låt honom sluta innan det händer. Det är han – om någon – värd!

Jag gillar egentligen inte alls att skriva det här. För mig är Daniel Andersson en av de stora. Men det är just därför jag måste göra det. För en stor spelare förtjänar att få avsluta sin karriär när minnet av hans förtjänster fortfarande finns kvar hos alla.

En stor klubb – som Malmö FF- måste dessutom ha råd och mod att ersätta sina stjärnor i rätt tid och även låta en trotjänare pensionera sig när han själv vill. För den som märker mest av bristerna är givetvis Daniel själv. Han om någon vet skillnaden mellan de 90 och 100 procenten. Jag tror inte ett ögonblick att det är Daniel som tvunget hänger fast vid karriären som spelare. Det är andra som övertalar honom – och en spelare med Daniels hjärta för klubben ställer alltid upp.

Det är dags nu.

In med Jasmin Sudic bredvid Pontus Jansson.

Inför säsongen var det för övrigt väldigt många experter och kollegor som följer MFF som sa att Daniel Andersson inte skulle spela särskilt många matcher, vissa hävdade inga alls. Jag sa att han spelar minst 15-20 och fick rätt.

Nu har samma experter, i alla fall till stor del, svängt till att stenhårt hävda att Daniel Andersson är oersättlig i årets MFF. Utan att för en sekund reflektera över att det är en gigantisk logisk kullerbytta.

Låt Daniel Andersson koncentrera sig på sin roll som försvarstränare. Då får han dessutom chansen att visa att han är rätt bra på det också…

……………

Markus Halstis inhopp var för resten väldigt kul att se.

Dels för att det visade att det fanns en tydlig tanke bakom beslutet att låta honom spela på mittfältet mot West Bromwich Albion. I ledning – särskilt på bortaplan – kan det vara väldigt nyttigt att få in en spelare som kan vinna nickdueller, störa motståndarna och lira lite mittbacksspel på mitten. Inte minst om man som Markus kan tillföra passningsspelet något också. En modell Miljan Mutavdzic de lux.

Dels för att han faktiskt gick in och visade att han kan göra det!

Bra tänk!

 

Bäst hemma och etta i maratontabellen

 

Först och främst

Segern mot GAIS innebar att Malmö FF gick upp i topp i maratontabellen.

Nu har man lika många poäng som IFK Göteborg, men bättre målskillnad.

Det är STORT. Det är VIKTIGT. Maratontabellen är ett mått på insatserna i hela allsvenskan, genom alla tider. Flest titlar och topp i maratontabellen. Till slut är det vad som räknas i kampen om att vara landets största och bästa klubb!

Nu gäller det att fullfölja. Att gå om under allsvenskans gång är en delseger. Maratontabellen räknas efter seriens slut. Men man måste ju ta klivet förbi också och det gjorde MFF alltså mot Gais.

…………………….

Nu över till matchen (som om MFF inte släpper förbi IFK Göteborg igen alltså kan ha varit historisk).

Det var stabilt, säkert och stundtals ganska snyggt och MFF fortsätter att dominera allsvenskan hemma på Swedbank stadion.

Obesegrat och bara ett insläppt mål på åtta spelade matcher säger egentligen det mesta.

GAIS-tränaren Alexander Axéns beröm sa också ganska mycket.

– Malmö FF är Sveriges bästa lag för tillfället. Det blir fruktansvärt jobbigt att möta dem när de spelar så här.

Statistiken talade också ett tydligt språk:

Malmö FF vann givetvis både bollinnehav och hörnor. Men det mest frapperande var 16-2 i avslut och 4-0 på mål.

Och GAIS hade egentligen bara en enda farlig chans. Att den kom innan matchen var avgjord gör att man möjligen kan spekulera i vad som hänt om det blivit 0-1. Fast med det självförtroende och det spel MFF har hemma i Stadionborgen är det mest en formsak. MFF hade säkert klarat att vända 0-1 också.

Nu vänder serien och när glädjen över en ny seger lagt sig kommer ett gyllene tillfälle att direkt jämföra MFF hemma och MFF borta.

Ingen som såg måndagsmatchen – eller tittar i tabellen – kan med bästa vilja i världen tro annat än att det ska bli MFF-seger i den matchen också.

Om det inte vore för en sak: lagets usla bortafacit. Ett insläppt mål på åtta matcher hemma ska ställas mot 17 i baken på sju matcher utanför Malmö. Massvis med poäng hemma ska även ställas mot ett sällsynt skralt poängfacit borta.

Om Malmö FF förlorar en enda match till på bortaplan måste man vinna samtliga övriga resterande bortamatcher för att nå samma facit som laget hade guldåret 2010. Och då rensade man också i stort sett helt rent på hemmaplan.

Skillnaden nu mot då ska dock inte underskattas. Det kommer inte att krävas tillnärmelsevis lika många poäng för att vinna allsvenskan i år.

Man kan om man vill se kampen mellan Elfsborg och MFF som en strid om vilket av lagen som först ska komma tillrätta med sitt komplex.

MFF spelar som krattor borta.

Elfsborg kan inte ta poäng på naturgräs. Det har nu gått 350 dagar sedan Elfsborg senast tog poäng på naturgräs.

Det är egentligen ett mycket pinsammare och i grunden kanske mer svårutrotat komplex än Malmö FF:s bortamatchfacit.

Om varken Malmö FF eller Elfsborg hittar en snabb och effektiv bot öppnar det däremot direkt för lagen som kommer underifrån!

………………….

Jimmy Durmaz fick sin förtjänta hyllning i sin sista MFF-insats.

Alla vi som sett hans matcher ska minnas hans snygga mål, hans tekniska dribblingsnummer och även hans nytta för laget.

Tack Jimmy och lycka till i Genclerbirligi!

Och undrade ni varför han inte byttes ut någon minut före slut så att han kunde få gå av under publikens jubel så är svaret att det var Erik Fribergs ”fel”.

Rikard Norling stod beredd att byta Simon Thern mot Durmaz när Friberg fick kramp.

…………………

Mathias Ranégie gjorde en ny kanoninsats med ett mål, en assist och dominans i GAIS straffområde.

Han blev fullt förtjänt matchens lirare.

Men mest gladde jag mig över Pontus Janssons insats. Fortsätter han spela som mot GAIS kan folk lägga ner diskussionen om att han fått en dipp efter succésäsongen förra året.

Nu var han tillbaka på den höga nivån som fick igång snacket om att han är en spelare för landslaget. Om han spelar som mot GAIS är han nämligen det. Han var klockren i det mesta och klart bättre än Daniel Andersson.

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×