En halvlek gjorde ingen sommar

Tänk om Malmö FF kunde sudda bort den första halvleken mot Djurgården. Då hade man inte fått nöja sig med 1-1, inte varit sju poäng efter IFK Göteborg och betygsättningen av insatsen hade blivit så – väldigt – mycket bättre.

Men så fungerar det inte. Den första halvleken spelades och då var Djurgårdens IF bra och MFF ett lag som med material för SM-guld presterade som ett lag på undre halvan. Det är okej för de lagen som inte kan bättre. Men pinsamt för MFF.

Dessutom blev det lite för enkelt att komma undan med att skylla på ett individuellt misstag, ett av många den här våren. Filip Helander skulle givetvis stått upp och pangat iväg bollen.

Efter matchen var han rak och ärlig.

– Jag trodde att bollen skulle komma högre (ungefär i maghöjd visade han) och bedömde då att det var bättre att nicka. Men den kom vid fötterna och tyvärr även mellan benen på mig.

– Vi har gjort för många individuella misstag. Den här gången var det min tur och jag kan inte skylla på brist på kommunikation eller något sådant. Det var min miss.

Det hjälper dock inte. Även om bollen kommit högre och nicken träffat hade den ändå varit ett sämre alternativ för att få bort risken för en andraboll och fortsatt Djurgårdspress.

Ibland ska en back bara skjuta bollen åt h…

Men oavsett hur stor miss det var är det ändå fel att utse Filip Helander till syndabock. Djurgården tryckte på, hade andra chanser och borde lett med 1-0 i vilket fall som helst. Det var närmare 2-0.

Åge Hareide hade dessutom rätt när han på presskonferensen sa att MFF måste bli bättre i båda ändar. För sista 45 var MFF mer överlägset än Djurgården var de första 45 och det fanns chanser nog att avgöra.

Guillermo Molins inhopp – som kom tidigare än tänkt eftersom Agon Mehmeti stukade tån – gav en mental pusch. Han är inte färdig för huvudrollen än, inte ens för en bästa biroll. Det krävs tid. Inte minst i lusten till och timingen i närkampsspelet. Men han betydde något redan nu.

100 gånger har till exempel Markus Rosenberg nickskarvat till ingen alls den här säsongen. På tio minuter var Molins på rätt ställe två gånger.

Att Oscar Lewicki kom in i planen efter att hela den första halvleken varit felplacerad betydde också väldigt mycket för Malmö FF:s lyft.

Tyvärr gar MFF en bred trupp som blivit smal.

Utan Yoshimar Yotún, Jo Inge Berget, Simon Kroon, Pawel Cibicki och Rasmus Bengtsson har Malmö FF för få spelare för att undvika problem.

En kant med Pa Konate och Tobias Sana är till exempel helt enkelt inte stark nog och med fler spelare tillgängliga hade man aldrig spelat så.

Hoppas jag.

Till sist. Lägg ner gnället på Markus Rosenberg.

Nu var han bäst igen. Första 45 var han till och med ensam i laget om att vara bra!

 

Mycket borde varit mer

Just nu sitter jag och känner mig som en orättvis jävel.

5-0-seger till MFF. Är inte det bra?

Jo, på ett vis är det naturligtvis det.

Uppdraget utfört, 8-0 i målskillnad efter två omgångar och ena benet inne i avancemangszonen till kvartsfinalen.

Och Hudiksvalls FF, som i 80 minuter inte skapade en enda målchans och sista tio bara antydan till ett par halvchanser tyckte att de gjort en kanoninsats.

Klart att det är bra.

Fotboll går ut på att vinna och går det dessutom att göra enkelt blir det ännu bättre.

Men med bättre skärpa borde MFF gjort minst dubbelt så många mål!

Hade förmodligen gjort det också om matchen spelats lite senare på säsongen.

Tänk bara om högtempo-perioderna varit lite fler och något längre.

3-0, 4-0 och 5-0 kom i minut 69, 71 och 72.

Då visade Malmö FF att Hudikförsvaret egentligen inte alls klarade av Malmöspelarnas kvicka fötter, rörlighet och passningsspel.

Eftersom de fyra bästa gruppettorna får hemmafördel i kvartsfinalerna hade det heller inte varit fel att plussa på målskillnaden lite extra.

Så insatsen var godkänd.

För betyget bra hade jag velat ha ett par mål till.

Att MFF spelade med två sittande mittfältare mot ett division 2-lag tänker jag dock inte klaga på. Åge Hareide prioriterar att sätta en startelva och ett spel. Det gör han helt rätt i.

Bäst i Malmö FF var Anton Tinnerholm.

Han dundrade in 2-0, assisterade till Jo Inge Bergets 4-0 och till självmålet till 5-0. Han kunde gjort ett mål till och assisterat till ett par extra. Men framförallt kom han som en speedad kanin på kanten hela tiden, precis som både han och Yoshi Yotún ska göra om spelsystemet ska sitta.

Legendaren Bo Larssons insatser på planen når ovanför skalan mellan topp och botten. Han sa en del bra grejer också.

Som, det finns inga oviktiga matcher.

Tinnerholm har en hel del som påminner om den attityden.

Magnus Wolff Eikrem brände mycket, men visade på nytt att han är en klasspelare.

Sakta, men säkert börjar Markus Rosenberg också hitta nivån. Efter Assyriska-matchen fanns det en oro över att han inte kom med i spelet så mycket. Det gjorde han mot Hudiksvalls FF.

Okej, timingen var inte perfekt, skärpan inte heller. Fast han fick bollarna, kom i lägena och gjorde ett mål.

I snacket efter funderade han lite på om inte en skillnad var att han höll sig mer där uppe den här gången. Hittade tålamodet att vänta på att lagkamraterna skulle hitta honom i lägena istället för att själv jaga efter bollen.

 

I övrigt tänker jag inte gå in på individuell spelarkritik. Det var inte den typen av match. Mer än att påpeka att den blev en nyttig påminnelse om att det är fel att redan nu sätta pressen på Tobias Sana att han ska ha en jämn och hög prestationsnivå. Det vill säga en så kallat förskönande omskrivning av att han i 45 minuter var rätt kass. För det var han. Men grejen är att det ska han ha rätt att ibland vara nu innan han växer in i formen och laget.

Konkurrensen med skid-VM-tv gjorde att publiksiffran stannade på 982. Priset 160 kronor gjorde nog också sitt till.

Synd för Hudiksvalls FF gjorde ett kanonarrangemang.

Allting flöt perfekt, alla var trevliga och glada och jag kommer att resa hem och hålla tummarna för att Hudiksvalls FF tar steget upp i division 1.

Samt undra hur mycket – eller litet – jag hade fått om mitt stående 6-0-oddsetspel hade gått in.

Och ja, jag kan titta efter. Men det kommer jag inte att göra.

 

 

Nu startar jakten på 60

Mot Mjällby på lördagen inleds första steget i Malmö FF:s jakt på 60.

Att det är 60 poäng som behövs slog Åge Hareide fast redan efter 1-0-segern över Halmstads BK. Och den sifferkunnige norrmannen har ju helt rätt. Det kan räcka med färre poäng än så också, högst troligen blir det så. Men varför knussla? 60 blir oslagbart. Lika bra då att uppnå den summan så snart som möjligt och koncentrera allt på kul saker som:

1) Fira ett SM-guld.

2) Spela i Champions League.

Om MFF slår Mjällby AIF har laget 56 poäng.

IFK Göteborg och AIK kan nå 59 om de vinner alla sina resterande fem matcher.

Elfsborg kan nå upp i 60 om man fixar den prestationen, men har tolv måls sämre målskillnad än MFF. Sett ur det perspektivet kan garanterat vilken hönshjärna som helst förstå hur stort steg mot guldet tre pinnar mot Mjällby skulle vara.

Återstår att ta dem.

Vilket inte är särskilt lätt. Inte i närheten.

Mjällby AIF har i de två senaste matcherna besegrat AIK och Elfsborg med 1-0 och i somras piskade man IFK Göteborg med 3-0.

Jag ska inte göra en för stor sak av att alla de tre topplagsskalperna tagits på hemmaplan, bara påpeka att det är så och varna för ett bra lag i form.

På sätt och vis har Listerlandets stolthet dessutom en egen variant av Markus Rosenberg i Christian ”Chippen” Wilhelmsson. En rutinerad stark spelare som kommit hem och gjort skillnad!

Jag testade för övrigt Markus Rosenberg på den jämförelsen och han höll med om att det finns en stor och avgörande sak som de två återkomsterna har gemensam. Båda har kommit HEM.

– Jag har inte kommit hem för att spela i Allsvenskan, jag har återvänt för att spela i MFF, som MFF-kaptenen uttryckte det.

Till hemstaden, hjärtat och moderklubben.

Mackan gör skillnad i MFF.

Chippen gör det i Mjällby AIF i hans hem.

Jag tror inte att någon av dem varit alls lika sugna på att ta ett par år i AIK eller IFK Göteborg. Därför tror jag heller inte att de hade gjort samma succé där.

I Rosenbergs fall är jag rätt säker på att det inte ens varit ett alternativ. Det valet var inte aktuellt.

Kommer aldrig att bli heller. I Chippens fall kan jag bara gissa. Men jag tror att det finns en direkt koppling mellan klubbvalet och prestationen.

Hans 1-0 mot AIK senast hjälpte ju även MFF en hel del.

Som någon efter det målet – jag har lyckats glömma vem, sorry! – så genialt skrev på twitter:

Le Chip

c’est chic

Kopplingen blir visserligen lättare att göra om man kommer ihåg gamla Chic-låtar från slutet av 70-talet. Men det borde alla göra. Nile Rodgers är tidernas mest underskattade gitarr-hjälte. Och Chic var bra.

 

 

 

 

 

 

Nu gäller det att hitta fokus

Kanske var förlusten mot Djurgården precis det som behövdes för att få alla i MFF att inse att det är Allsvenskan som är i särklass viktigast i höst? Det är den ända till dess att SM-guldet är säkrat.

För precis som jag skrev före matchen, det är där Malmö FF vinner titeln som ska jagas och det är den enda vägen till säkrat Champions League-kval nästa år också.

Att slå ut Sparta Prag och Red Bull Salzburg – Ventspils ska man avfärda 98 gånger av 100 – var en fenomenal prestation.

Men den är redan utfärd!

Och hyllad. Och firad.

Nu gäller det att hitta fokus. Mot Djurgården var det oskarpt och det utnyttjade givetvis ett till tänderna taggat hemmalag inför nästan 25 000.

Det kommer BK Häcken, HIF och AIK också att göra om MFF inte passar sig och tycker att det är häftigare att möta Juventus.

Det är det, men inte viktigare. Dessutom måste någon snabbt gå in och slå näven i bordet och förklara att det är underbart för alla med fest – som i CL – men att den som bara festar kraschar i vardagen.

Belöningen efter ett väl utfört jobb kommer när arbetet är klart och i Allsvenskan är det inte i närheten av att vara färdigt.

Nu tycker säkert många att jag är orättvis och att 0-2 i baken mot Djurgårdens IF inte alls berodde på baksmälla, eller om ni så vill dåligt fokus.

Då undrar jag två saker:

1) Såg ni inte den första halvleken?

2) Inser ni inte att alternativet är värre.

För vilket vill ni helst, att MFF gjorde en usel insats i efterdyningarna av bradgmatchen mot FC Salzburg eller att MFF helt enkelt bara var uselt – utan anledning?

Uselt var nämligen MFF. Inte minst i detaljerna.

Vid första målet går Robin Olsen bort sig, vid det andra är det Filip Helander som inte är på tå.

Pa Konate får heller inte alls samma hjälp som han fick mot Salzburg och därför kunde Djurgården gång på gång, i alla fall första 45, utnyttja det bristande samarbetet på MFF:s vänsterkant.

Markus Rosenberg hade både rätt och fel när han i C More-sändningen efter matchen sa att han inte tyckte att det var CL-baksmälla och motiverade det med att MFF hade mycket boll och skapade många chanser.

– Jag hade 5-6 chanser jag sätter 9 av 10 gånger.

Sorry, Markus, men det tycker jag istället är ett solklart tecken på att det fattades fullt fokus.

Fast egentligen är det orättvist att kritisera Mackan. Han var trots de missade lägena MFF:s bäste spelare, faktiskt en av de få som var bra.

Svaren i intervjun var nog bara klassisk Malmöitisk – och härlig – tjurighet efter en förlust.

I så fall ett gott tecken.

Gillade också Anton Tinnerholms inställning plus inhopparna Isaac Kiese Thelin och Agon Mehmeti. De tillförde något!

Isaac Kiese Thelin hade jag velat ha från start med Magnus Eriksson på mitten istället för Markus Halsti, som lång tid klarat att prestera samtidigt som tankarna på att snart bli pappa surrat i huvudet. Efter avklarat jobb mot Salzburg där han var lysande var det läge att låta honom vila.

Näst bäst hade varit att göra ett tidigare byte med Thelin.

Det fanns ytterligare en förklaring till att MFF förlorade, eller snarare till att forceringen sista 30 inte gav resultat:

Djurgårdens IF var rätt bra och spelade klokt.

Jämför gärna med Örebro SK hemma då MFF gjorde en ännu sämre halvlek och också kom under med 0-2.

Då vände MFF till 3-2 lika mycket för att ÖSK var så mycket sämre än Djurgården och blev så mycket tröttare som att MFF var vassare sista 45 då än vad man var nu.

 

 

En ohyggligt viktig vändning

Efter att ha sett den första halvleken kändes det löjligt att ens tänka tanken.

Men med facit i hand efter 90 minuter blev det helt annorlunda. Det här kan ha varit en av de allra viktigaste matcherna överhuvudtaget i MFF:s jakt på SM-guldet.

För hur ofta kan ett lag spela så ohyggligt illa som MFF gjorde första 45, komma under med 0-2 och ändå vinna? Plus göra det samtidigt som värsta guldkonkurrenten – AIK – tappar poäng efter att ha haft ledningen med 1-0.

Det kan svänga igen.

Men med elva matcher kvar att spela har MFF sex poängs marginal och dessutom bättre målskillnad. Det ser betydligt bättre ut än laget hade förtjänat efter den första halvleken.

Just målskillnaden är viktig. Det vet alla som följde guldracet mellan Malmö FF och HIF 2010. Det är en trygghet att veta att det inte räcker för motståndaren att komma ikapp. Man måste förbi också.

Att vända 0-2 till 3-2 ger som bonus även en mental boost. Plus en extra tagg i de jagande lagens tankeverkstad. Om det inte går att knappa in en sådan här dag, när ska det då gå?

Därför var det en extremt viktig trepoängare.

Segern gav också ett betydelsefullt individuellt besked. Om nu någon hade tvivlat. Markus Rosenberg är mogen att bära ett blivande guldlag på sina axlar.

Första 45 var det tio underkända spelare plus Markus Rosenberg, som låg bakom allt det lilla som trots allt skapades framåt.

Sista 45 fick MFF energi, höjde klassen och satte upp ett tryck och ett tempo som fick ÖSK-spelarna att tröttna totalt de avslutande 20 minuterna. Om ni inte tror mig så fråga Örebrotränaren Alexander Axén. På presskonferensen betonade han hur trötta nästan alla hans spelare blev på slutet.

Men det hade inte gått utan Markus Rosenbergs iskalla avslut och suveräna anfallspel. Han dundrade in straffen till 1-2 och var farlig varje gång han fick bollen ända fram till han nickade in 3-2.

Att han slet av sig tröjan i målfirandet och blev varnad var bara en extra krydda på festmåltiden.

Det var ju hans sjätte kort. Nu blir han avstängd mot Gefle IF i en match han ändå skulle ha vilat. För även om han i snacket efter matchen påstod att han inte tänkte på avstängningen i jubelögonblicket tror jag att han drog en fint. Visst gjorde han det. Och i så fall var det honom väl unt och smart.

Frågan är bara hur det påverkar Geflematchen?

MFF har två spelare som lätt kandiderar till Allsvenskans bäste. Jag menar givetvis Guillermo Molins och Markus Rosenberg. Att laget klarar sig utan en av dem har man redan visat. Men två?

 

Jag tror att svaret på den frågan kan delas i två:

På lång sikt? Nej.

I enstaka matcher. Klart att man gör.

Det är det rotationsprincipen och den breda truppen bygger på.

Ett viktigt tillägg är ju dessutom att MFF ändå inte hade haft med Rosenberg på Gävleresan.

Man kan dela frågan i tre delar också och det sista svaret tror jag var exakt det Red Bull Salzburg-tränaren Adolf Hütter antecknade.

I Europaspelet klarar sig MFF INTE utan Markus Rosenberg.

Eller så dömer han MFF efter den första halvleken och då har han inte fattat någonting.

………………………………………………..

Mest imponerande utanför planen:

Nu har MFF haft över 50 000 åskådare på Swedbank stadion inom loppet av åtta dagar!

Trots att det är långt till lönehelgen och trots att 2 000 som betalt biljetten till MFF-ÖSK inte kom. 12 264 var på plats, cirka 14 400, inklusive årskortsinnehavarna, hade köpt biljett.

………………………………………………….

Till sist ett favorit-gnäll i repris:

MFF vann hörnstatistiken med 10-0. Känns som om den ÖSK aldrig fick var farligare än någon av MFF:s tio.

 

 

 

Alla på Stadion var värda det här

Briljant! Fullständigt knäckande förkrossande enastående fenomenalt briljant.

Idag kan väl inte ens den värsta gnällspiken ha några invändningar mot att MFF ska hyllas.

Jag ska erkänna direkt. Efter att ha sett matchen i Prag trodde jag inte ett ögonblick på att MFF skulle klara att hålla nollan.

Mitt önskeresultat för MFF var 3-1.

Men det här gick ju precis lika bra.

Borde anat något redan i pressrummet före matchen när Tom Prahl sa 2-0.

Sitter just nu och hör på presskonferensen med Sparta Prags tränare Vitezslav Lavicka.

Han berömmer MFF:s effektivitet, att de gjorde två mål i Prag blev avgörande enligt honom och atmosfären.

Det sista är stort av honom! Och rätt!

MFF-supportrarna – som i de här matcherna är HELA publiken – bar fram sitt lag.

Minnet är bra, men kort. Trycket i matcherna mot Dinamo Zagreb och Rangers FC var enormt. Men jag tror inte att jag har fel när jag säger att det här var snäppet värre och unikt.

Kampanjen fyllde Stadion, de som var på plats gjorde sitt jobb och alla har rätt att fira hur mycket och hur länge som helst.

Många var bra i MFF, men bäst av alla var Markus Rosenberg.

1-0-målet var en vass prestation där han hade hjälp av Erik Johansson och Isaac Kiese Tehlin.

2-0-målet gjorde han helt och hållet själv.

Att han hade den frisparkskicken i sig!

Fast någonstans vill jag ändå putta undan målen lite och fokusera på hans enorma arbetsinsats. Han har rutinen, förmågan att göra nytta och egenskapen att kunna avgöra på den här nivån. Markus Rosenbergs är Allsvenskans bästa värvning 2014. Nu har han skjutit MFF vidare mot Play off-spel till Champions league också.

Och oavsett hur det går i den fasen är MFF klart för Europa league.

Med åtta nya matcher i Europa.

Det ger pengar.

Om Play off blir lyckat – det lottas på fredag – väntar de riktigt stora kulorna.

Plus massor med härliga matcher.

Det är den här publiken värd.

Många spelare ska hyllas. Jag väljer fyra till.

Erik Johansson, tätade försvaret.

Emil Forsberg, fortsatt tokform.

Robin Olsen, bevisade att han håller rätt nivå.

Isaac Kiese Thelin, viktigt ”långbollsmål”, mm.

 

Thelin har kommit in i MFF på ett fullständigt lysande vis. Och snabbt!

Och på tal om att komma in. Åge Hareides tes att avbytarna är lika viktiga som de som startar fungerar.

 

Inte bara de magiska minuterna

Med 25 magiska minuter visade Malmö FF vilken potential som finns i den här truppen.

Då stämde plötsligt allt. Istället för att spela runt hittade MFF vägarna genom försvaret och man fick en härlig rörelse i laget, inte minst på kanterna. Efter 3-1 kom det även lite show från Ricardinhos och de övrigas flinka fötter.

Men jag hittade ett par saker till som var minst lika glädjande:

1) MFF vände 0-1 till seger 3-1.

Det var faktiskt första gången i år laget gjorde det i Allsvenskan. De tre tidigare tillfällena motståndarna fått göra 1-0 har resulterat i två oavgjorda och en förlust.

2) MFF kunde spela av matchen.

Fem-tio minuter efter 3-1 fortsatte alltså det gyllene spelet. Sedan sparade MFF kraft. Så måste det vara för att klara spel på alla fronter hemma och i Europa.

3) Bytena som kom redan efter första 45.

Åge Hareide agerar när det behövs. Med Simon Kroons och Ricardinhos inträde ville han ha mer fart på kanterna. Så blev det.

Jag börjar dessutom svänga när det gäller Simon Kroon.

Har tidigare skrivit att han fastnat i läget nära att lyckas och behövde en utlåning för att ta sista klivet. De senaste matcherna har antytt något helt annat. Fortsätt så Simon och jag ska mer än gärna skriva att jag hade fel.

Jag trodde att en utlåning var en förutsättning för att få effekten. Nu börjar jag alltså luta åt att den kan komma i MFF. Med rätt inställning!

4) Enock Kofi Adu!

Efter tio minuter skrev jag på twitter att jag gillade allt jag redan sett av Adu. Lite senare fortsatte jag med att hur matchen än slutade så var en positiv sak att se vilken förbannat bra passningsspelare MFF fått i Enock Kofi Adu.

Han har den där unika egenskapen att ständigt se ut att ha god tid att slå passningarna. Det har givetvis att göra med att han inte bara är precis i själva passningsmomentet utan efter det att han slått dem omedelbart rör sig och hittar en ny yta.

Bara att se och lära för många i Allsvenskan.

Jag gillar också variationen med korta passningar, crosspass, långpass (60-metaren alldeles i början fram till Magnus Eriksson var ett mycket bra exempel) och det bästa av allt; att kunna sätta in bollen genom ett tätt försvar.

Han tappade dessutom få bollar och vann ett par närkamper trots att han är rätt liten och tunn.

Tror inte att det bara var jag som var extra nyfiken på Adu. Tror också att rätt så många precis som jag var nöjda med utfallet.

5) Emil Forsberg och Markus Rosenberg.

Forsberg visade igen att fin form lönar sig och Rosenberg är sylvass.

För mig var 1-1-målet en ren njutning. Så många sådana mål vi som växte upp på Stadion på 70-talet fick se och som de har saknats.

……………………………………………….

Mer kul:

Lagets sitta ner och höra på klackens nya sång efter segrar är en kort tradition. Den föddes i Ventspils och kändes precis lika klockren den här gången.

Mindre kul:

Den första halvleken.

Att Agon Mehmeti inte hittade rätt i yttermittfältsrollen.

Han var själv väldigt väl medveten om det och erkände direkt efter matchen att han hela tiden kommit fel.

Men sånt händer och han slutade aldrig kämpa. Flera av bakåtjobben och jakten på att hitta rätt bidrog också till att trötta ut backen han hade emot sig.

Colling-breaken.

Jag tycker att det är trams, men accepterar att andra kan ha en annan uppfattning. Det kan vara en vanesak. Men fan vet. Ska vi ha varm choklad-paus när det blir svinkallt i träningsmatcherna i januari?

Min principiella uppfattning är också att om vissa spelare tål värme bättre/har mer kondition än andra ska de få dra nytta av det.

…………………………………………….

Erik Johansson blev sjuk natten före matchen. Därför blev det spel för Johan Hammar bredvid Filip Helander.

De gick i samma klass på Lorensborgsskolan och sedan även en kort tid i Swedbank stadion innan Johan stack iväg till England. Ett halvår spelade de även tillsammans i U17.

Ett mittbackspar som gått i samma klass i en skola ett par 100 meter från hemmaplanen – det måste vara unikt.

 

Skadorna sabbade det perfekta

En lätt seger var precis det Malmö FF behövde och det fick laget. När jag efter matchen tittade på statistiken undrade jag länge var man hittat Åtvidabergs FF:s etta i siffrorna 10-1 i avslut på mål. Till jag kom på det.

Det kom redan i första halvlek, ett närmast förtvivlat och helt misslyckat lobbförsök från över halva planen mot en målvakt som inte ens stod långt från linjen.

Robin Olsen kunde ta det lugnt och det kunde hela MFF i den andra halvleken efter Emil Forsbergs tredje mål och 3-0

Efter det sparade hela laget kraft till första Champions league-kvalmötet mot Ventspils på onsdag. Spela av en match är bra att kunna. Det kan Malmö FF numera.

Åtvidabergs ändring till 4-1-4-1 mitt i matchen stoppade en del av blödningen. Men Malmö FF valde som sagt dessutom att defilera in i mål.

Efter oavgjort mot Brommapojkarna var en lättvunnen, klar och fullständigt odiskutabel trepoängare exakt det MFF kunde önska sig. Därmed dödade MFF effektivt en del hopp hos toppkonkurrenterna om att laget var på väg att börja svikta efter spelarförsäljningarna och skadorna.

Efter att ha spelat stabilare borta än hemma var dessutom 3-0 i hemmaborgen extra välkommet.

Inte minst i ett läge där MFF fortfarande måste vänta på att kunna använda nyförvärven som i snabb takt tickar in i truppen. Hittills är Isaac Kiese Thelin, Anton Tinnerholm och Pa Konate spelklara till den 15 juli. Men bara en får anmälas till match ett mot Ventspils. Enoch Kofi Adu kan bli klar snabbt eller så måste MFF vänta till den 1 augusti.

När de resterande förstärkningarna – för sådana blir det – kan vara på plats vet vi ännu inte.

Mitt i alltihopa har MFF också ett annat datum att ta hänsyn till. Om jag fattat det rätt är det så här: Nästa kvalomgång i Champions league lottas den 18 juli och första matchen spelas den 29-30 juli. Tio dagar innan den första matchen ska MFF anmäla en trupp. Efter det får man, precis som nu, komplettera med en spelare.

MFF och framförallt sportchefen Daniel Andersson ska alltså inte bara hitta rätt, man ska helst hitta rätt snabbt. Både till CL-kvalet och de två matcherna mot Kalmar FF som väntar.

Då vill ingen ha skador i truppen. Just det fick MFF. På Simon Thern och Filip Helander.

Thern spelar inte på onsdag, jag tror inte att Helander gör det heller. Han behöver vila.

 

Inför matchen mot Brommapojkarna var Filip Helander osäker på start på grund av ryggbesvär. Då kunde han spela. Men veckan efter hade en fortfarande rejäla känningar och avstod både torsdags- och fredagsträningen. Sedan fick han alltså bryta matchen mot Åtvidabergs FF i ett tidigt skede.

Just nu känns det inte som en bra idé med spel på onsdag.

När det gäller Simon Thern gjorde MFF först sitt bästa för att mörka omfattningen på skadan.

– Lower body injury, sa Åge Hareide på hockeyspråk och kompletterade med att han var orolig.

När beskedet kom var det ingen höjdare. Vadbenet är av. Visserligen behövs det ingen operation, men 5-6 veckors läktid och sedan rehab är det som gäller.

Nu väntar tuffa förhandlingar med Stabaek för att få loss Enoch Kofi Adu så tidigt som möjligt..

Tremålsskytten Emil Forsberg haltade lätt när han byttes ut. Med honom – och hans häl – är det dock ingen fara.

 

Mer om matchen:

Topp tre i MFF hittade jag bland följande:

1) Matias Concha.

En klockren fyra på en femgradig skala. Han har varit rejält på tårna ända sedan han fick veta att han skulle vara backup om Miiko Albornoz behövde ersättas och när han sedan fick ta på sig den uppgiften gick han in och spelade stabilt, rutinerat och klokt. Med en nyinköpt Anton Tinnerholm på läktaren lyfte han sig en bit till. Trots Forsbergs hat-trick tyckte jag faktiskt att Concha var matchens MFF-lirare.

2) Emil Forsberg.

Här kommer han. Tre fina avslut gav tre mål och givetvis ska han också ha en fyra. Inte minst eftersom han nu var lika pigg som under försäsongen. Då var han ibland så bra att åtminstone jag trodde att han skulle ösa in mål i årets allsvenska. Nu kanske de kommer.

3) Markus Rosenberg.

Tycker att han tar precis det ansvar en lagkapten ska göra. Häng inte upp er på att han hela tiden ska göra mål, kolla även hur läckert han söker upp bra positioner och bäddar för sina lagkamrater. Bäst av allt; han stod på fem varningar och riskerade en avstängning mot Kalmar FF. Det kortet kom aldrig.

Och då känner jag mig faktiskt riktigt taskig som inte kan få in Markus Halsti på den listan. Men Halsti är alltid pålitlig.

På tal om Kalmar FF. Efter utflykten till Solna och matchen mot AIK har man tre spelare avstängda mot MFF: David Elm, Emin Nouri och Jonathan Ring. Så det är faktiskt inte bara MFF som inte han alla spelarna tillgängliga.

 

 

MFF vinner guld ändå

Allsvenskans bäste spelare missar resten av säsongen. Det är givetvis ett hårt slag för vilket lag som helst. Men Malmö FF kommer att vinna SM-guld ändå.

Guillermo Molins betyder mycket för MFF.

Insatsen fram till den olycksaliga korsbandsskadan mot Partizan Belgrad höll landslagsklass.

Han är kapten – och är det av en anledning.

Men jag tänker inte göra misstaget att förringa resten av MFF-truppen och Åge Hareides och spelarnas förmåga att sluta sig samman och lyfta sig de procenten som behövs för att kompensera.

Dessutom är det inte färdigvärvat.

MFF har ett försprång ï Allsvenskan på sex poäng. Det håller man.

Däremot blir det väldigt mycket svårare att gå hela vägen i Champions league-kvalet.

Den första omgången mot Ventspils är som att få slå en strike två meter framför käglorna.

Lettiska mästarna ska MFF slå sju dagar i veckan. Förra säsongen var det Elfsborg som mötte det landets mästarlag. Då blev det sammanlagt 11-1.

Sedan hänger det på lotten. Utan den samlade offensiva kraften från Molins, Markus Rosenberg, Magnus Eriksson och Emil Forsberg krävs det tur.

I den svenska konkurrensen håller MFF ändå.

Inte minst för att jag förväntar mig att Markus Rosenberg – den nye kaptenen ute på planen? – nu tar klivet han har förutsättningarna att ta.

Då menar jag att Rosenberg tar över Molins stafettpinne som Allsvenskans bäste spelare.

En 100-procentig Markus Rosenberg är det.

Hittills har han glänst utan att vara helt på topp. Som Molins i höstas. När många hyllade honom utan att veta att det fanns ett snäpp till.

Det finns det alltså hos Rosenberg också. Vad det innebär för en spelare som gjort fyra mål och sex assist på elva matcher kan vi bara gissa oss till.

Lägg till att:

Förra årets poängkung Magnus Eriksson också kan varva upp.

Pawel Cibicki, som kan spela både yttermittfältare och anfallare, står och stampar ivrig att visa upp sig efter att ha nobbat Hollandsflytten.

Simon Kroon och Simon Thern är yttermittfältsalternativ som rätt många allsvenska konkurrenter slickat sig om munnen om de haft.

Agon Mehmeti troligen är på ingång.

Och det ser trots allt rätt bra ut.

 

De som är oroliga ska framförallt vara det för de två närmaste matcherna!

Brommapojkarna borta på söndag och Åtvidabergs FF hemma den 12 juli blir nyckelmatcher.

MFF ska visa att chocken efter Guillermo Molins skada har lagt sig och att man fortfarande kan prestera.

Dessutom ska laget göra det utan Guillermo Molins, Pontus Jansson och Miiko Albornoz innan nyförvärven är på plats.

För att de ska vara det måste fönstret ha öppnat och Daniel Andersson ha jobbat färdigt.

Den 19 juli ställs MFF mot Kalmar FF. Då har fönstret öppnat och då är Pa Konate och förhoppningsvis även Isaac Kiese Thelin – om MFF och IFK Norrköping kommit överens – tillgängliga.

På sikt och i nästa omgång i CL-kvalet krävs det mer. Men det löser Daniel Andersson, Jag säger inte att det är lätt, bara att han löser det.

Ska jag gissa tror jag att Agon Mehmeti är med i matchtruppen mot Kalmar FF.

 

 

 

 

 

Bra besked av Olsen och Concha

Bra lag får tur. Det fick Malmö FF. Dessutom fick laget både de nödvändiga poängen och beskeden inför den korta sommarvilan.

Att gå in i VM-uppehållet med sex poängs ledning är guld värt, eller kan åtminstone blir det.

Det sätter press på de övriga lagen.

Elfsborg, som trots allt lär bli det tuffaste hotet, har dessutom spelat bort sin hemmafördel.

Det har IFK Göteborg också. Om det blir förlust i måndagskvällens derby mot Häcken är Blåvitt elva poäng efter! För dem är det kört.

Men viktigast av allt och det för MFF mest glädjande var två spelares instatser.

Jag tänker – naturligtvis – på Robin Olsen och Matias Concha.

Just när pratet om att Robin Olsen nog skulle tagit ett par av målen som MFF släppt in på sistone kommit igång klev han fram. När folk börjat jämföra med Johan Dahlin gjorde Robin en klockren insats från start till mål.

Han höll verkligen nollan om man med det menar att det krävdes ett par riktigt högklassiga räddningar. Han visade även en auktoritet och en timing i luftspelet han tidigare inte riktigt varit i närheten av.

Egentligen kan jag bara hitta en enda miss av honom på hela matchen och då är jag extremt petig. Efter en rätt lätt räddning låg han på målvaktsvis kvar på marken som en strandad val för att skydda bollen. Samtidigt sprang ett par lagkamrater loss i en kontring. Hade han rest sig och dragit iväg en lång utspark hade det blivit extremt farligt. Troligen 2-0.

Matias Concha spelade rutinerat och stabilt.

Det vill säga exakt som en spelare som Matias Concha ska uppträda. Han är rutinerad, klok, bryt- och placeringssäker. Klart att han ska dra nytta av det.

När dessutom Miiko Albornoz nu dessutom är klar för VM-spel med Chile (enligt Fotbollskanalen) behövs en stark Concha.

Jag gillar också när spelare som troget suttit på bänken och utan gnäll accepterat sin roll som backup får chansen och tar den.

Vägen från att i början på säsongen i stort sett ha suttit utanför bänken och fått uppgiften att vara pappa för ungtupparna i U21-laget till att gå in och göra en defensivt riktigt vass insats i seriefinalen känns helt enkelt som något värt både att hylla och belöna.

Så det gör jag så gärna.

Glöm heller inte att Olsens luftspel och Conchas stabilitet var extra betydelsefullt just i den här matchen eftersom MFF ofta valde att låta Elfsborg komma fram på kanterna.

Insticken i mitten bedömdes – helt rätt – som ett större hot än inläggen från kanterna.

……………………………………………………

Malmö FF och hörnor är en egen historia.

Efter att ha radat upp hörna på hörna på hörna hur länge som helst utan att näta har MFF nu gjort mål på hörna två matcher i rad.

Innan de här målen hade laget undvikit att näta på en bra bit över 100 hörnor i rad i tävlingsmatcher. Nu kommer allt på samma gång.

Ett bevis på att det lönar sig att träna. För det har MFF gjort.

Efter matchen pratade jag lite kort med Markus Halsti om just det här med hörnor.

Han påpekade att han tyckte att det var roligt för Åge Hareide att hans jobb med att förbättra statistiken gett resultat, inte minst för att MFF har spelare som bör göra sig bra på hörnor.

Vilket ju Markus Halsti själv bevisade när han nickade fram Markus Rosenberg till hörnmålet.

Halsti betonade också att i normala fall är det MFF som spelar till sig många hörnor i matcherna. Idag hade Elfsborg 11-5 i den statistiken. I vanliga fall är det MFF som får 10-15 hörnor. Då gäller det att utnyttja i alla fall någon av dem.

………………………………………………………..

Innan jag slutar får jag heller inte glömma att nämna:

Kort , men starkt och klokt, inhopp av Erdal Rakip!

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×