Kinapengarna räckte till mycket

Pengarna talar, men det gör de faktiskt på flera olika vis. När MFF nu tvingas släppa Magnus Eriksson till den kinesiska ligan handlar det om minst tre olika saker:

1) Guizhou Renhe betalar Magnus så mycket att det blir väldigt svårt att säga nej.

2) Guizhou Renhe betalar honom dessutom så mycket att det kompenserar att byta bort ett lag som precis vunnit sitt andra raka SM-guld och spelat i Champions League mot laget som de fem senaste säsongerna varit sexa, fyra, fyra, nia och tia i den kinesiska ligan.

3) Guizhou Renhe betalar givetvis även MFF så mycket – 16 miljoner säger alla envisa rykten – att det blir ett rimligt och riktigt beslut att släppa honom. Det är dessutom MFF:s uttalade policy.

Rätt pris och spelarna är till salu.

De förbättrar möjligheterna att bygga en god stämning i truppen och gör det lättare att locka till sig nya spelare.

Allt detta är helt okej.

Jag står också stenhårt fast vid att vi fortfarande rör oss inom den kontrollerade delen av truppförändringarna MFF kan drabbas av.

I torsdags skrev jag: Magnus Eriksson är en kanonspelare, men slår han ut Markus Rosenberg och Isaac Kiese Thelin på topp eller Guillermo Molins på kanten? Det kan ju faktiskt vara så att han själv ställer sig den frågan när han ska säga ja eller nej till budet.

MFF sa ja till budet redan innan Magnus reste.

Utanför planen finns förutsättningarna på plats för att Magnus Eriksson ska kunna få lite roligare än om han tackat ja till Rubin Kazan i februari. Guizhou Renhe kommer från stadsdelen Pudong i den pulserande storstaden Shanghai.

En viss MFF-anknytning finns det förövrigt redan i klubben. Säsongen 2000 tränades laget, som då hette Pudong och spelade i andraligan, av Bob Houghton. Han fick sparken.

Året efter vann laget serien och gick upp.

Silly season pågår för fullt även i MFF:s ungdomsled. Men där handlar det om yngre upplagor av Matias Concha, det vill säga spelare som MFF väljer att inte förlänga med.

Det gäller även mittbacken Hannes Cederholm som nu är aktuell för FC Porto.

Den portugiska storklubben har en av Europas stora och riktigt starka ungdomsakademier. Tar han en plats där efter att ha ratats av MFF är det anmärkningsvärt. Efter att ha sett Franz Brorssons framfart de senaste månaderna vill jag dock hävda att Franz är bättre. Vi får se om det räcker.

Vill ni ha lite mer uppgifter om vilka spelare som lämnar MFF:s U19 och var de hamnar kan ni läsa min artikel här.

 

 

Nästan perfekt inför Sparta Prag

Malmö FF:s 5-2-seger i Falkenberg var nästan perfekt inför onsdagens Champions leaguekval-retur mot Sparta Prag.

Dels för resultatet i sig i den serie matchen tillhör.

Tre poäng mitt i det täta programmet var nyttigt och nu är det upp till de jagande lagen att se till att försprånget i täten inte ökar ytterligare. Mot BK Häcken har MFF redan tjänat två poäng i den här omgången.

På sikt jobbar logikens lagar benhårt för MFF. Det är långt kvar, men så länge MFF vinner och håller sitt försprång blir det för varje omgång som går svårare och svårare att ta in.

MFF har nu förutom att ha tagit flest poäng även gjort flest mål och släppt in minst i serien.

Rätt många tjatar om att MFF inte imponerar.

Undrar hur det kommer att se ut om de börjar göra det. Imponera alltså…

Dels för att matchen är undanstökad och gav flera viktiga besked.

Fem mål visade den offensiva kraften.

Emil Forsberg är MFF:s och Allsvenskans store formspelare.

Markus Rosenberg gör mål och assist i en snittfart vi inte sett på länge.

Ändå hade Malmö FF råd att sätta dem på bänken och låta dem göra kaos när de kom in som avbytare.

In kom Agon Mehmeti och han gjorde exakt det han kan allra bäst; komma i lägena och utnyttja dem. Om inte Falkenbergsmålvakten Otto Martler presterat en kanonräddning i friläge hade Agon varit hat trick-man.

Jag älskade också att se energin han visade upp.

Men det intressantaste och viktigaste beskedet av alla var placeringen av Magnus Eriksson som innermittfältare.

Han löste det nämligen bra och insatsen gav mersmak. Han skyddar och driver bollen, vinner närkamper och öppnar med klokhet och passningsskicklighet för både sig själv och andra.

När motståndarlagen har kartlagt mästarlaget MFF:s anfallspel är det Magnus Eriksson som lidit mest av det. Hans ytor har stängts.

Nu får han nya ytor och kan utnyttja dem.

Tror att Åge Hareide ville se just det inför Sparta Prag och nu lär det bli en fortsättning.

Efter det här tror jag på följande offensiva uppställning för MFF mot Sparta:

Agon Mehmeti, Magnus Eriksson, Enock Kofi Adu, Emil Forsberg – Markus Rosenberg, Isaac Kiese Thelin.

I så fall rätt tänkt eftersom det gäller att jaga mål och utnyttja Sparta Prags till synes rätt bräckliga defensiv.

Och om MFF når rätt resultat – in med Markus Halsti för att stänga.

……………………………

Men det var alltså bara nästan perfekt.

Försvarsspelet var inte okej. Inte att MFF släppte in två mål, att kräva att man ska hålla nollan mot ett lag som nätat 48 gånger i rad på hemmaplan är respektlöst och lite dumt, utan för sättet målen kom på.

Filip Helandet kämpar mot seghet och dålig timing efter skadeuppehållet. Om han blivit utlandsproffs hade han bänkats direkt och suttit kvar. I Malmö kommer han att få nya chanser.

Och visa vad han egentligen kan.

I MFF vet alla att Filip Helander kan så mycket bättre och vilket löfte han är. Alltså har man tålamod när han hamnar i sitt fotbollslivs kanske djupaste formsvacka – i alla fall den djupaste jag sett honom i – och låter honom kämpa sig genom den och ut på andra sidan.

Ibland glöms den aspekten bort när alla snackar om att spelare och klubbar ska ta första bästa bud från utlandet.

………………………………………………………

Måste även passa på tillfället att hylla Åge Hareide.

För sättet han och Daniel Andersson satt samman truppen.

Och för sättet att utnyttja den.

Det krävs mod – och fingertoppskänsla – för att göra alla de skiftningarna han gör mellan och under matcherna.

Och en plan. Som han haft från dag ett i klubben.

 

 

 

 

MFF drog lakanet av spöket

Nu har Malmö FF vunnit så många gånger utan att imponera att det är – imponerande!

Men det bästa med 1-0 mot Mjällby AIF var:

1) Att MFF effektivt drog lakanet av det fula och ettriga Strandvallenspöket. Nu slipper spelarna och alla kring klubben allt – befogat – snack om att MFF aldrig vunnit borta mot Mjällby.

2) Att de tre poängen ger en effekt i tabellen som kan bli guld värd och ge trygghet.

Nu leder MFF Allsvenskan med fem poäng och nästan det första Guillermo Molins sa efter matchen var att sex poäng i de två närmaste omgångarna mot de tippade toppkonkurrenterna AIK och Elfsborg ger ett härligt utgångsläge inför VM-uppehållet.

Han kan det här…

Inget är klart, vilket han också var mycket noga med att påpeka. Men bra kan bli bättre.

Det gäller givetvis spelet också. Första 35 minuterna spelade MFF som i sirap. Vid målet visade man sedan vad laget förmår när bollen går snabbt, rörelsen är rätt och spelare som Markus Rosenberg, Magnus Eriksson och just Guillermo Molins kliver fram och utmanar ett försvar.

Spetskompetens i dubbel bemärkelse och en ny sekvens i den andra halvleken när Markus Rosenberg kom fri och brände mot Mattias Asper visade klassen.

Då hade MFF råd att inleda lugnt.

Om Mackan satt 2-0 hade man inte ens behövt briljera med att hålla bollen mot slutet nere vid hörnflaggan.

Men det var rätt skönt att se att Malmö FF kan det också. Det kommer att behövas.

Åge Hareide påpekade till och med på presskonferensen att laget fick god träning i att kontrollera en match vid 1-0-ledning.

Bakåt var det egentligen inga problem.

Mjällby AIF skapade väldigt lite. Totalt hade laget två avslut. Bara ett av dem var på mål.

MFF hade sju respektive sex.

Inte bra nog, men betydligt vassare och bättre än Mjällby AIF.

Pratade dessutom med ett par mer trogna Strandvallenbesökare än jag och de bekräftade bilden jag fått efter att ha sett tre-fyra tv-matcher med Lister-laget.

Mjällby AIF är på väg uppåt och gjorde sin vassaste insats på mycket länge.

Det har tagit tid för Lasse Jacobsson att hitta rätt. Nu tror jag faktiskt att han börjat göra det.

På twitter skrev jag direkt på slutsignalen.

MFF-seger med 1-0 och två matchhjältar: Guiullermo Molins och det nya borta-stället.

Det står jag fast vid.

Molins är väl rätt självklar.

Och de nya bortadräkterna är snygga.

Barbershop-perioden kan vi lika lugnt som MFF spelade lägga till handlingarna.

Vill plussa på med en sak dock.

Mittbackarna Filip Helander och Erik Johansson gjorde en kanonmatch.

Ett bra besked när Pontus Jansson håller på att fasas ut.

Största besvikelsen?

Ingen ekorre!

 

…………………………………………………

Daniel Andersson var för övrigt rätt bestämd när det gällde ryktet som plötsligt poppat upp att Miiko Albornoz skulle vara klar för Porto.

– Jag har inte hört någonting.

– Ja det vill säga, jag har ju läst om ryktet, men det är allt.

 

 

 

 

Det är inte lätt att ta poäng av MFF

MFF:s segersvit sprack och den tilltänkta kanonstarten med 15 poäng på de inledande fem omgångarna blev… rätt bra ändå.

För det var ju precis som Åge Hareide sa på presskonferensen.

– Om någon före seriestarten sagt att vi skulle leda Allsvenskan med tre poäng efter fem omgångar hade jag köpt det, direkt.

Avståndet är dessutom fem till IFK Göteborg och sex till AIK.

Efter att på plats ha sett både matchen i Örebro mot ÖSK och måndagens match mot Djurgården känns det rätt okej med fyra poängs utdelning.

Krysset kunde kommit i Örebro.

Nu kom det mot Djurgården.

Istället för att gnälla om misstag i försvaret – motiverat inte minst vid 2-2 – tänkte jag därför hänga upp mig på något helt annat.

För mig var den här matchen ett bevis på hur mycket det krävs för att ta poäng av årets MFF!

Djurgårdens IF gjorde en kanonmatch, fyllt av inspiration och revanschlust efter derbyförlusten. Skicklige Per Olsson har redan satt sin prägel på laget och gör det han i många år utfört i Gefle IF, fast med bättre spelare.

Ändå var MFF bättre! Hur vasst Djurgården än var så skapade MFF fler chanser, mer spel, större bollinnehav och borde ha vunnit matchen.

1-0-målet Djurgården satte dit var dock en lektion. Hela det anfallet var ett skolexempel på just ett sådant mål Malmö FF så väldigt gärna själva vill göra, rakt och snabbt och effektivt. Lär!

Ett bra bevis på hur farligt Djurgården måste leva för att stå upp mot MFF på Swedbank stadion var avslutsstatistiken.

Per Olsson konstaterade att han var väldigt nöjd med sitt lags försvarssspel.

Då påpekade någon (Robert Laul) att MFF hade tolv avslut inne i Djurgårdens straffområde och frågade om Olsson ändå kunde vara nöjd.

– Ja, det kan jag, svarade han.

Han kunde ha lagt till att när MFF hotar med spelare som bland andra Markus Rosenberg, Guillermo Molins och Magnus Eriksson är det i stort sett omöjligt att inte släppa till chanser.

Då måste man lita till både bra försvarsprestationer och till att MFF missar lite mer än vanligt, vilket man gjorde nu.

I påskens slutskede hade dessutom domaren Bojan Pandzic från Hisings Backa bestämt sig för att uppträda som ett ägg!

Nej, vänta nu, var inte det där rätt elakt?

Och är det inte rätt dumt att skylla på domaren, ska inte Malmö FF vinna ändå och var det inte en del feldomslut som även drabbade Djurgården (som utvisningen)?

Ja, ja, ja och ja. Fast lite nej också.

För med tanke på att Pandzic missade en MFF-straff i den första halvleken och en i den andra och att Emil Forsberg borde fått frispark alldeles före omställningen Djurgården gjorde 1-0 på ska även detta läggas på bevisstacken som säger att det krävs mycket om ett lag ska ta poäng av MFF.

Simon Thern kunde vara med.

Därmed fick vi inte se experimentet med Emil Forsberg på mitten.

Rätt eller fel?

Magsjuka är inte att leka med och Simon tappade rätt snabbt i kvalitet efter en bra start.

Han var uppenbarligen inte redo för 90 minuter.

Efter presskonferensen frågade jag Åge Hareide om han inte trots allt borde kört varianten utan Thern.

Han sa att det blivit en stor förändring med Kroon, Halsti, Forsberg, Molins-varianten på mitten och att när Simon trots allt gav klartecken och dessutom inledde bra var det nog bättre som det blev. Men det blev också  rätt givet att byta in Erik Johansson i ett tidigt skede i den andra halvleken.

…………………………………………

Publiksiffran 14 315 är i jämförelse med alla andra idrotter mycket bra.

När MFF efter fyra raka segrar i serieledning och hyfsat påskväder tar emot Djurgårdens IF i fotbollsallsvenskan luktar den gödsel.

…………………………………………..

Bäst med matchen?

Räcker med två ord:

Markus Halsti.

 

 

 

Briljansen avgjorde för MFF

Nollan sprack.

Men MFF har inlett med fyra segrar på fyra matcher.

Det är givetvis hur bra och viktigt som helst.

2-1 mot Örebro SK var dessutom den match av de fyra där MFF mött det tuffaste motståndet.

Två klassmål avgjorde.

Minst två klasspelare avgjorde.

ÖSK-tränaren PerOla Ljung lyfte fram just det på presskonferensen efter matchen.

– 1-0 blixtrade till av kvalitet.

– MFF har spetskvalitet på enskilda spelare som vi inte riktigt är i närheten av.

Framförallt är det två spelare som gör skillnad.

Markus Rosenberg är på väg att etablera sig på en nivå skyhögt över den vanliga i Allsvenskan. Det roligaste av allt är att Guillermo Molins redan i höstas – och ännu mer i år – visat att han också är med och leker på den nivån.

De övriga lagen i Allsvenskan kan helt enkelt inte stå emot BÅDE Gische och Mackan. Inte i 90 minuter. Det är därför Örebro SK kan göra en mycket stark förstahalvlek, stundtals vara det bästa laget i matchen och rent spelmässigt hålla jämnt mot MFF utan att få någon belöning för det.

Mitt i allt kommer blixtar av briljans från Markus Rosenberg och Guillermo Molins.

När man sedan kan lägga till saker som ett härligt mål av Pontus Jansson, en stark insats av Filip Helander och sedvanligt stort jobb av Magnus Eriksson som många inte märker blir MFF ruggigt svårslaget.

Det är en styrka att vinna utan att allt stämmer. Idag gjorde det inte det.

Ytterbacksspelet var lite för övermodigt.

Simon Thern är ibland briljant, men tappar också för mycket boll och närkamper.

Erik Johansson kunde inte fullt ut ta över Markus Halstis roll som det defensiva ankaret på mitten och samtidigt gå framåt. Halsti saknades.

Men MFF måste lära sig spela med olika spelare på positionerna och när man fullt ut behärskar det kommer laget att bli ännu bättre. Kanske till och med tillräckligt bra för att skaffa sig ett försprång i Allsvenskan som man kan ”vila i” när det är dags att dubblera med spel i Champions League-kvalet.

Som det är nu är bästa mittmittfältsparet Simon Thern och Markus Halsti.

Det näst bästa är Markus Halsti och Erik Johansson.

Vilket innebär att om MFF vill spela så med Molins, Rosenberg, Eriksson, Forsberg och Thern samtidigt (gäller även om man byter in Simon Kroon i den femlingen) måste Halsti vara med för att få full effekt.

Simon Thern och Erik Johansson plus två vråloffensiva ytterbackar funkar inte lika bra. I alla fall inte mot de allra bästa lagen.

Erdal Rakip är jokern. Fortsätter han att utvecklas och bli den storspelare han har kapacitet att bli kan MFF vila/undvara Halsti. För att Erik Johansson ska kunna axla den rollen måste han få ännu fler matcher på mitten och det är liksom inte läge att ge honom dem när det är mittbacksalternativ han företrädesvis ska vara.

Robin Olsen tyckte att han skulle tagit 2-1-skottet.

– Det var den spontana känslan och jag hade fri sikt. Men jag har inte sett tv-bilderna.

Det har jag inte heller. Men min spontana känsla var att han nog är i överkant kritisk. Yasins skott var bra och jag tror dessutom att det fick en konstig studs.

Oavsett vilket blir det mindre fokus på nollan nu och det kan faktiskt vara rätt bra både för MFF och Robin. Det viktigaste är ju att vinna matcherna.

Till sist; kanske är det dags att även diskutera om Åge Hareide är på den där en bra bit över de andra-nivån? Statistiken talar i alla fall för det: åtta tävlingsmatcher, åtta segrar!

 

Molins kan sitt MFF

Egentligen är det förjävligt att man ska behöva be om ursäkt för att man skriver om fotboll efter en allsvensk fotbollsmatch.

Men så är det ju och blir så automatiskt i en omgång i tragikens skugga.

Jag har givetvis skrivit om det också. I papperet imorron och på webben redan nu.

Men det här ska handla om matchen MFF-Falkenbergs FF.

Och om att Guillermo Molins har koll.

Nämnde på twitter under matchen att han på vägen ut till pausfikat knackade i mitt bord och sa att det här blir 3-0.

Då stod det 0-0. Det blev 3-0.

Efter matchen bara flinade han och sa.

– Jag kan ju det här laget.

Svårt att protestera mot.

Däremot var spelkvalitén rätt länge inte alls bra. Det såg trögt, initiativlöst och stelt ut och passningsspelet var uselt första 45. Falkenbergs FF gjorde ett bra defensivt jobb – det bäst organiserade av alla lag vi mött i år sa Åge Hareide och det hade han rätt i – men man kan och ska kräva mer av MFF hemma på Swedbank stadion.

Det blev bättre efter pausvilan. Alla lyfte sig ett snäpp och Simon Thern kom in.

Han tillförde fart, kreativitet och två mål. Klart att det var viktigt.

Men jag tror att det fanns åtminstone tre andra faktorer som låg bakom att det tog så lång tid för MFF att få igång spelet.

1) Premiärer är ofta sega och svårvunna.

Guldåren 2004, 2010 och 2013 startade MFF med en oavgjord match.

Sedan 2 000 hade bara två regerande mästarlag lyckats vinna sin premiär! Nu är det tre.

2) Guillermo Molins saknades.

Har sagt att Molins är MFF:s viktigaste spelare. Det står jag fast vid.

3) Ricardinho saknades.

Med brassen på vänsterkanten och Miiko Albornoz på högerkanten hade det inte sett ut som det gjorde första 45 då ytterbacksspelet var riktigt uselt. Miiko kom inte igång och kom med för lite i spelet, inte minst för att Falkenbergs FF såg ut att medvetet styra över MFF:s uppspel på den andra kanten. Mahmut Özen fortsätter att ha problem. Båda blev aktivare och bättre efter pausvilan. Det var viktigt.

Det fanns dessutom två saker till som hände.

För det första fick MFF hjälp av FFF-målvakten Otto Martler vid 1-0. Det målet gav en skjuts som gjorde det mycket lättare.

Martler är en person och målvakt jag verkligen unnar all framgång. Tror att han kommer att få den också och det var faktiskt rätt skönt att det blev 3-0. Två mål till minskar fokus på missen vid det första.

För det andra tar det tid att mala ner ett lag. Falkenbergs FF gjorde det bra, men orkade inte fullfölja. Det ska MFF ha beröm för och det är alltid imponerande att vinna utan att behöva imponera.

Matchens tre toppar i MFF:

1) Magnus Eriksson.

2) Filip Helander.

3) Pontus Jansson.

Bubblare; Robin Olsen och Markus Rosenberg.

………………………………………………..

Det blir inget sista minuten-nyförvärv innan fönstret stänger.

Pratade med Håkan Jeppsson efter presskonferensen och han bekräftade att MFF jagat ett tungt och meriterat namn för att verkligen tillföra klass på mitten, men att det av skilda skäl inte gått i lås.

Varför det inte gick och vem man jagade ville han inte berätta.

– I alla sådana fall är det inga kommentarer.

Kommer ni att ha nytta av kartläggningen och kontakterna när nästa fönster öppnar?

– Det vet man aldrig. Varje fönster är nytt och unikt. Tyvärr hamnar vi då dessutom lite för nära Champions League-kvalmatcherna. Det hade varit bättre att spela in ett nyförvärv redan nu.

 

 

 

Inget konstigt med laguttagningen

När Malmö FF slog Degerfors IF med 7-1 gjorde Simon Kroon tre mål och Guillermo Molins två.

Sedan besegrades Ängelholms FF med 3-0 efter två nya mål av Molins och ett mål plus en assist av Kroon.

Nu möter MFF Hammarby IF i den tredje och avgörande matchen i Svenska cupens grupp 1. Då får Simon Kroon inleda på bänken och Guillermo Molins ta klivet ner från anfallet till mittfältet.

Läge för att vinkla och snacka om petningar?

I så fall i media och bland folk som inte följt Malmö FF:s försäsong ordentligt.

För mig känns det fullständigt naturligt!

För det första är det ett bevis på att Åge Hareides devis att det inte är startelvan som ska vinna matcherna utan tolv, 13 eller 14 spelare ska tas på fullaste allvar. Mot Hammarby lär både Simon Kroon och Simon Thern – som också hamnat utanför startelvan – bytas in. Det gör de för att påverka och göra skillnad. När vi förhoppningsvis malt ner Hammarby lite kan vi sätta in två spelare som är lika mycket ordinarie som de som startade skulle Hareide uttrycka det.

För det andra finns det trots allt en slags trappa.

Ibland känns det rätt bra att kunna hänvisa till något man skrev redan innan det hände. Ett par blogginlägg tillbaka svarade jag på frågan går det att peta Molins som anfallare med ja och påpekade att det i nuläget trots allt är Kroon som ska bort i den offensiva femlingen Magnus Eriksson, Markus Rosenberg, Guillermo Molins, Emil Forsberg och Simon Kroon.

Markus Rosenberg har dessutom inte spelat sedan han fick problem med låret för två veckor sedan mot Degerfors. Han stod över mot Ängelholm. Nu behöver han matchtid. Jag är fortfarande övertygad om att han kommer att bli Allsvenskans bäste forward 2014. Då ska han givetvis få de nödvändiga matcherna för att hitta den nivån.

Därför finns det egentligen bara en sak att invända mot att MFF:s startelva kommer att se ut så här: Robin Olsen – Miiko Albornoz, Pontus Jansson, Filip Helander, Ricardinho – Guillermo Molins, Markus Halsti, Erik Johansson, Emil Forsberg – Magnus Eriksson, Markus Rosenberg.

Jag tycker att Simon Thern borde fått starta.

Men grejen är ju att det mest är en känsla.

Han är – enligt Hareide-modellen ovan – i hög grad också en av dem som inte är de elva som avgör utan de 12-14 som gör det.

Offensivt blir effekten av ett inhopp av honom större än om Halsti/Johansson kommer in.

Det ska regna och storma i natt vilket naturligtvis påverkar en tidig vårplan med naturgräs negativt. Då kan det passa bättre med de uttagna.

Mot Öster ifjor var MFF rätt kasst på att anpassa sig till den usla planen. För att inte säga ovilligt Nu har man förhoppningsvis en plan för planen.

Men det kan bara gå vägen om man inte underskattar Hammarby IF. Nye tränaren Nanne Bergstrand är en räv. Han har till exempel vunnit fler allsvenska matcher mot MFF i Malmö än någon annan nu aktiv tränare. Fem gånger!

För Hammarby IF och klubbens supportrar är det dessutom en riktigt stor match. En bra bit över 1 000 biljetter är redan sålda till bortasektionen på Malmö stadion.

…………………………………..

Mirza Halvadzic har tränat med A-laget hela veckan.

Perfekt. Att låta honom göra det strax efter det att han skrivit på ett nytt ungdomskontrakt med klubben sänder precis rätt signaler.

Dessutom är han bra nog.

……………………………………….

Markus Rosenberg när han blir webb-tv-intervjuad efter dagens träning och upptäcker att kameran är nerhissad ungefär i maghöjd.

– Är det Erdal Rakip som blivit intervjuad före mig?

Går det att peta Gische som anfallare?

Malmö FF är inte bara på god väg att avgöra sin grupp i Svenska cupen.

Spelarna håller dessutom på att måla in Åge Hareide i ett beslutshörn.

Tittar vi på de två anfalls- och de två yttermittfältspositionerna finns det fem spelare som alla har presterat så bra att det är rimligt att fråga om de går att peta.

Först ska det ur trion Markus Rosenberg, Magnus Eriksson och Guillermo Molins väljas ut två anfallare.

Sedan Molins kom tillbaka till MFF har han spelat dussinet tävlingsmatcher som anfallare. På dem har han gjort tolv mål. Nästan direkt efter det att han kom till klubben skojade Hareide om att Gische måste göra mål om han ska spela anfallare, helst ett per match. Nu kan Gische kontra med: ”det är ju det jag gör”. Och det är givetvis ruggigt bra.

Men det som säger mest är nog att bakom den fina statistiken döljer det sig ändå en inkörningsperiod. På de sex senaste tävlingsmatcherna har Guillermo Molins nämligen gjort tio mål vilket ger ett snitt på 1,67.

Magnus Eriksson var Allsvenskans poängkung förra säsongen och en av de allra viktigaste kryddorna i guldgrytan. Han är dessutom suverän på att samarbeta.

Tokelo Rantie sprang supersnabbt och ofta härligt effektivt, men också lite hur som helst. Det löste Magnus.

Sedan kom Gische, som rörde sig på ett helt annat vis och återuppbyggde sin kunskapsbas som anfallare. Det löste Magnus också.

Tidigare i Åtvidaberg storspelade han med två helt olika anfallskollegor.

Fråga Molins om Magnus Eriksson är lätt och bra att samarbeta med. Svaret är ett rungande ja.

Därför tror jag att det egentligen är rätt onödigt att ställa frågan om Magnus Eriksson och Markus Rosenberg kan hitta ett fungerande samarbete. Klart att de kan.

Markus Rosenberg satt på läktaren nu. Det är han inte köpt för dyra pengar för att göra.

Kapacitetsmässigt har han heller inte där uppe att göra. Ända sedan det blev klart att han skulle återvända till MFF har jag tjatat om att Mackan håller en nivå som alldeles för få har förstått.

Min kollega på Kvällsposten Mattias Larsson skrev för ett tag sedan att Markus Rosenberg är bättre än Tobias Hysén och fick en del skit för det. Men Mattias har helt rätt. Tobias är inte ens i närheten av att ha presterat så bra i högklassiga ligor som Rosenberg har gjort.

Om Markus spelar som han gjorde i Tyskland och Spanien ska de allsvenska försvaren akta sig.

Så vem ska bort, eller ner på en yttermittfältsplats, och vem ska bort där?

Bortsett från matchen mot Ängelholms FF tycker jag att Emil Forsberg varit försäsongens bäste MFF-spelare. Han är redo för att ta ett stort steg framåt i jämförelsen med fjoråret.

Samtidigt följde Simon Kroon upp sitt hat-trick mot Degerfors med ett mål och en assist mot Ängeholms FF. Han har dessutom hittat ett självförtroende som gör att det kan bli många tillfällen för klacken att sjunga sin ”Bubbelbads-sång”.

Åge Hareide kommer bara att mysa och tycka att det är ett lyxproblem. Men frågan kvarstår.

Vem ska bort?

Än så länge tycker jag att svaret trots allt fortfarande är Simon Kroon.

Han är på väg mot ett härligt genombrott och är suverän på att ta sig förbi och öppna upp. Men även om han nu i två matcher visat mycket är han hittills ändå den som visat minst och det finns också en viktig sak som inte får glömmas bort i analysen. Båda de färska succématcherna för Kroon har varit mot Superettanmotstånd.

Det gäller trots allt att inte sväva iväg.

Mitt i allt höll jag dessutom på att glömma bort Markus Halsti. Hans förstahalvlek var suverän.

Som helhet växlade MFF mellan full gas och sämre perioder. Det och en riktigt vass insats av Ängelholms FF:s målvakt Matthew Pyzdrowski stoppade MFF från att göra tre mål till.

Gillade Ängelholms Muamet Asanovski när han spelade i Malmö FF. Nu blev han utvisad. Men tyckte ändå att han gjorde en helt okej insats.

Bästa kommentaren efter matchen?

ÄFF-tränaren Joakim Persson när han tittade bort mot Åge Hareide.

– Jag noterar att det bara är bortalagets tränare som fått kaffe.

Då fick han kvickt en mugg.

 

 

Möcke, möcke bra

I år ska i alla fall MFF inte behöva falla på målskillnad i Svenska cupens gruppspel.

Efter 7-1 mot förra årets fyra i Superettan Degerfors IF – laget var bara sex poäng från allsvenskt kval – är det enbart löjligt att leta efter negativa saker.

Det skulle kunna vara att jag som vanligt spelat på 6-0. Men det får jag tåla.

Eller att Malmö FF nu seglar upp som favorit i Allsvenskan. Men det får de tåla. Dessutom gillar jag inte alls att folk mest använder gruppspelet i Svenska cupen till att dra slutsatser inför Allsvenskan. Skit i det. Cupen är också en trevlig tävling och en titel står på spel.

Eller möjligen att Markus Rosenberg fick kliva av redan efter 13 minuters spel. Men redan när han efter ”omplåstringen” gick hela vägen längs läktaren med ett enda stort brett leende förstod vi ju att det inte var allvarligt. Något han också bekräftade efter matchen. En lårskada, troligen av det lättare slaget.

Nä, det här var bara bra. Och ett styrkebesked från MFF:s offensiva krafter. Simon Kroon gjorde tre mål, Guillermo Molins två, Emil Forsberg ett och Magnus Eriksson ett.

Det känns som om många lag i år kommer att få stora problem med MFF-avsluten både från anfallarna och yttermittfältarna.

Därför var det rätt kul att sätta sig ner med Guillermo Molins en bit efter slutsignalen och höra att han tycker att det är försvarsspelet som är den största skillnaden mot förra året.

Efter 7-1!

Men Gische är en klok man.

Malmö FF hade redan före Degerforsmatchen hittat stabiliteten bakåt och det här var en ny sådan insats. Det blev ett insläppt mål. Fast det var allt. Hade Degerfors fler riktigt vassa chanser?

Framåt har MFF spelarna som kan avgöra vilka matcher som helst. Det är bakåt förbättringen kommer att behövas i Europaspelet. Mot väldigt mycket bättre lag än Degerfors.

Guillermo Molins sa också en annan mycket intressant sak. Jag har ingen aktuell statistik, men hans snitt som anfallare efter hemkomsten måste ligga en bit över ett per match. Han har dock slutat fundera på om han vill vara anfallare eller yttermittfältare.

– Jag har bestämt mig för att det egentligen är skit samma. Oavsett vilket går jag in och gör skillnad, som en lagkapten.

Magnus Eriksson och Simon Thern skulle bytts in efter 60 minuter. Nu blev det spel betydligt tidigare än så för Magnus Eriksson på grund av Markus Rosenbergs skada. Och ryss-Mange fortsatte i sin poängkung-roll från förra året. 5-1-målet kompletterades med två assist, där den sista till Emil Forsbergs 7-1 var hur snygg som helst.

Bäst var dock ändå att det räcker med att prata ett kort tag med Magnus Eriksson för att begripa att det inte finns någon tvekan. Han känner verkligen in i märgen att det var rätt beslut han tog när han nobbade Rubin Kazan-flytten och valde att stanna i himmelsblått.

Och vilket lyft uppfräschningen av Malmö IP blivit för försäsongsmatcherna!

Simon Kroon då!

Egentligen räcker det med att säga tre mål. Och hänvisa till den här texten.

 

 

Bytena en del i strategin

28 juni 1989. Att nämna det datumet räcker egentligen för att bevisa att årets upplaga av  Svenska cupen är en viktig tävling för Mamö FF.

Det var nämligen senaste gången Sveriges bästa cuplag vann Svenska cupen. Malmö FF har 14 cupsegrar, överlägset flest av alla klubbar. Det är den ena sidan av myntet. Samtidigt var den massiva majoriteten av dagens spelare inte ens födda när laget spelade hem den senaste titeln. En av dem – Simon Thern – hade sin pappa med i vinnarelvan och jag tror inte ens att de äldsta av dagens spelare hade börjat med elvamannafotboll när MFF slog Djurgården med 3-0 på Råsunda.

Med SM-guld 2004, 2010 och 2013 går det inte att klaga på de färska meriterna i Allsvenskan.

I cupen börjar det växa mossa på pokalerna.

En annan anledning att ta cupen på stort allvar är att det nya upplägget av den blivit så pass bra.Tre rätt heta tävlingsmatcher i mars blir ett lika perfekt som kittlande förspel till Allsvenskan.

Åge Hareide fortsätter dessutom att vara lika rak och tydlig i beskeden som han vill att laget ska vara på planen.

Att placera Magnus Eriksson och Simon Thern på bänken är inte ett sätt att dissa cupen. Det är en föraning om vad vi har att vänta oss i alla de nationella matcherna.

När Erik Hamrén säger att det – åtminstone ibland – är viktigare att titta på vilka som avslutar matcherna än vem som inleder dem låter det som något man kan skoja om. När Åge Hareide säger samma sak låter det som en planerad strategi.

Han anställdes för att maximera prestationen på tre fronter; cupen, Allsvenskan och Champions league-kvalet. Då behövs det en bred trupp som är beredd. Just i de två orden ligger nyckeln.

Både bred och beredd.

Efter torsdagsträningen var det mycket snack om att 14 man vinner matcher. Inte startelvan Efter fredagsträningen var det dags att betona att Magnus Eriksson och Simon Thern kommer att bytas in. Inte för att göra dem, och alla som diskuterar hur tusan man kan sätta sådana spelare på bänken, nöjda utan för att tydliggöra en metod.

Ska MFF klara av spelprogrammet och målsättningarna måste man hela tiden hålla igång kanske 16 spelare. Annars får man sätta in ersättare som kanske inte spelat tävlingsfotboll med A-laget på flera månader när avstängningarna och skadorna kommer. U21-spel räcker inte.

Sista halvtimmen när matcherna ofta avgörs kan MFF dessutom sätta in spelare som gör skillnad. Just den situationen hade man när Guillermo Molins, Jimmy Durmaz och Jiloan Hamad ständigt slogs om två platser på ytterkanterna.

Egentligen kvittade det vem av de tre som inte fick starta, han kändes ändå alltid som för bra för att sitta på bänken. Men när de två som inledde kört slut på sina motståndare kunde MFF slänga in en extra skjuts. Nu vill MFF ha samma effekt och konkurrenssituation på innermittfältet, i anfallet, centralt i försvaret – ja på alla ”stationerna”.

Den stora utmaningen blir att balansera reaktionen från spelarna som hamnar utanför de 16.

……………………………………………………..

Det känns allt mer som om MFF kommer att skriva kontrakt med Dominic Adiyiah.

Från 50/50 till 90/10 skrev jag på twitter. Det står jag fast vid.

Hetsade förresten Daniel Andersson med att han sagt att man skulle ta beslut idag fredag.

– Jag sa att vi skulle ta beslutet idag, men inte att vi skulle ge beskedet idag, svarade han och log.

Hasse Borg hade blivit stolt.

Och det menar jag som beröm 🙂

……………………………………………………………

En liten bonus.

Så här såg det senaste cupvinnarlaget från Malmö FF ut:

Jonnie Fedel – Jean Paul Vonderburg, Per Ågren, Roger Ljung, Peter Jönsson – Niclas Larsson (Nylén), Jonas Thern, Stefan Schwarz, Joakim Nilsson – Leif Engqvist, Håkan Lindman.

Jocke Nilsson, Håkan Lindman och Leif Engqvist gjorde målen när MFF slog Djurgårdens IF med 3-0 (2-0) i finalen och i semifinalen slog MFF IFK Göteborg med 2-0. Då nätade Jonas Thern och Martin Dahlin.

 

 

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×