Stäng matcherna, MFF

Om Malmö FF ska ha något med guldstriden att göra måste man lära sig att stänga matcher.

Den närmast totala överlägsenheten i första halvleken mot Mjällby borde visserligen ha lett till en något större ledning än 2-0, men det borde blivit tre poäng ändå.

Mot Djurgården gick det vägen. På Strandvallen blev det bara kryss, och det kunde slutat värre.

Johan Dahlin har varit stabil och bra, men inte gjort de där tokräddningarna som avgör matcher hittills i år. Nu plockade han fram en sådan igen och om han inte gjort det hade det blivit förlust.

Så länge det stämde spelade MFF med bra fart, offensivt tänk, stark press och god variation.

Mjällby hade inget motmedel mot Daniel Larsson och Mathias Ranegie, antingen gick bollarna bakom backlinjen till fria ytor eller så kom ytorna framför den när man droppade.

Och yttermittfältarna fortsätter att göra mål. Ett var till Jimmy Durmaz och Jiloan Hamad innebär att de tillsammans gjort sju på sju omgångar. Det är riktigt bra och de som gnäller på nye anfallstränaren Jörgen Pettersson bör kanske komma ihåg att han gnuggar yttrarna också

Sedan gick det bara snett. MFF har problem när motståndarna får lyfta in bollar mot straffområdet och pumpa på.

Det vill säga om bollarna kommer med kvalitet och så var det sista 45. Till slut gick det inte att stå emot.

Motmedlet ligger paradoxalt nog inte i att ta bättre hand om bollarnanär de kommer utan snarare att se till att de inte slås. Mittfältet – inte minst de hyllade yttermittfältarna – måste klara att jäklas mer med dem som ska sätta in bollen i Malmö FF:s straffområde. Det ska inte pumpas in med kvalitet utan på chans.

Offensivt är det guld värt att ha Jimmy Durmaz, Jiloan Hamad och många andra riktigt vassa offensiva spelare. Men de ska orka också, matchdag ut och matchdag in, eftersom deras ersättare ännu inte är mogna att gå in och avlasta.

Det var för resten just så Rikard Norling förklarade draget att bänka Simon Thern och Wilton Figueiredo och istället matcha Erik Friberg och Daniel Larsson. Matcherna kommer så tätt att det inte duger att köra samma elva hela tiden.

Så bred som Malmö FF:s trupp är är det dessutom en bra strategi. Utom på kanterna.

Nu är det sju poäng upp till Elfsborg. Har tåget gått?

Nej, av två skäl.

1) Det är bara Elfsborg som gått loss. AIK, IFK Göteborg och Helsingborgs IF är på samma nivå.

2) Elfsborg ska snart spela mer på riktigt gräs. På de sju omgångarna som hittills har avverkats har Elfsborg vunnit sex matcher. Alla på konstgräs. Enda naturgräsmatchen slutade med förlust. Elfsborg är bra. Men man måste visa att man inte bara är ett plastlag.

 

 

Pettersson sågar Norlings musiksmak

Pratade med Rikard Norling, Jörgen Pettersson och Per Ågren inför säsongen.

Mer om det senare, i Skånskan.

Men en liten ”teaser” ska ni få här och nu.

Avslutade nämligen med att prata musik med trion. Svårt att låt bli, musiknörd som jag är…

Bad i alla fall JP att göra en kort topplista på tidernas bästa album:

Han körde all in på Metallica.

1) Master of puppets, Metallica

2) Black album, Metallica

3) And justice for all, Metallica

Rikard Norling körde en försynt linje, poängterade att han knappast var någon expert, berättade att han förr lyssnade mycket på Bob Marley och när han skulle ge sig in på Jörgen Petterssons område blev han omedelbart sågad av honom.

– Iron Maiden är ju rätt bra, sa han.

– Iron Maiden är skit, dundrade Jörgen.

Jag körde en liten mellanlinje genom att berätta att när Kirseberg IF ännu fanns hade klubben Run to the hills med Maiden som intågsmusik till A-lagsmatcherna.

– Trevligt, tyckte Rikard.

– Det är en av deras allra sämsta låtar, dundrade Jörgen.

Varpå Per Ågren plötsligt kom ut med en riktigt vass musiksmak.

– Jag gillar ju Nick Lowe, Mink de Ville, och så var jag mycket inne på Wilmer X. Plus givetvis Eagles. Inte så konstigt. Jag hade Dan Hylander som musiklärare och han spelade alltid Eagles…

Jörgen Pettersson ville dessutom veta vilka artister jag trodde att han gillade, så jag testade med:

Anthrax.

– Skit.

Machine Head.

– Hyfsat

Burzum

– Aldrig hört. Vad är det?

Gammalt som Sweet och Slade

– Inte riktigt, men jag gillar Sleazerock som Pretty Maids…

Och mitt i alltihopa började Rikard Norling yra något om Peter LeMarc, varpå alla vi andra låtsades att vi inte hörde.

 

Ligga lågt? Sorry, men: nä

Efter Mjällbymatchen smög en sedvanligt positiv Rikard Norling omkring utanför omklädningsrummet med glimten i ögat.

– Vänta nu lite grann innan ni hissar oss som topplag, sa han

Sorry Rikard, men: nä!

Malmö FF är, om inte allt plötsligt slår fel, ett givet topplag 2012. Initiativet med en omstrukturerad och moderniserad tränararganisation börjar redan ge resultat och nyförvärven är på väg att falla på plats exakt där de ska vara – som tongivande och viktiga kuggar i lagbygget.

De som såg Erik Friberg och Simon Thern på Floridalägret öste beröm över de två nya mittfältarna. Efter att själv ha sett Friberg på Asarums IP är det bara att instämma. Han var hur bra som helst.

På fredag mot Odense på Malmö IP lär Simon Thern vara med i leken igen efter sin förkylning. Förhoppningsvis visar han också direkt att Floridaresenärerna hade rätt. Men lika avgörande tror jag blir att nyförvärven som kom redan ifjor tar ett kliv till. En spelare som Miiko Albornoz, som många 2011 ifrågasatte värvningen av, har i match och träning inlett 2012 på ett vis som antyder att det kan bli en succé med fördröjd utlösning…

Egentligen finns det knappt en enda lagdel där det återstår några frågetecken. Det kan vara tunt med två målvakter, varav den ene (Dahlin) tvekar om att förlänga ett kontrakt som snart går ut och den andre (Olsen) är ung och orutinerad. Men den knuten löser MFF snart när Viktor Noring plockas in i truppen.

Många tycker att det behövs en mittback till. Det anser inte jag. Pontus Jansson är given om han klarar att hålla fokus och upprepa eller överträffa fjoråret. Att sedan inte någon av Markus Halsti, Jasmin Sudic och Filip Helander skulle klara att fylla ut den andra positionen tycker jag verkar väldigt osannolikt. En kan misslyckas, möjligen två, men definitivt inte alla tre. Och då finns altmeister Daniel Andersson som backup.

Det centrala mittfältet är MFF:s vassaste lagdel. Ivo Pekalski och Wilton Figueiredo har visat vad de kan, Amin Nazari utvecklas snabbt och hade redan varit startspelare i hälften av de övriga allsvenska lagen. Lägg till Erik Friberg och Simon Thern och det faktum att det troligen just nu är den duon som står först i kön och det ser väldigt starkt ut.

Mathias Ranegie och Daniel Larsson är två starka forwards, som med ytterligare vässning av nye anfallstränaren Jörgen Pettersson och ett bättre samspel med lagets övriga spelare kan lyfta sig ett snäpp till. Backup finns dessutom i Alex Nilsson, Dardan Rexhepi och Dino Islamovic. Om Dino säger ja till lärlingsplatsen. Jag begriper faktiskt inte att en 18-åring från de egna leden överhuvudtaget tvekar.

Återstår kanterna, där problemen finns. Jiloan Hamad och Jimmy Durmaz håller hög allsvensk klass. Durmaz ser i år att mogna som spelare och ta klivet Hamad gjorde ifjor. Men bakom är det tunt. Samma sak gäller backupen för Ulrich Vinzents. Att Cian Hughtons chans att få kontrakt smälte bort i takt med snön vid sidlinjerna var ett dåligt besked. Att Miiko Albornoz kan byta kant var ett bra.

Dejan Garaca blev idag klar för Syrianska. MFF och Södertäljeklubben är färdigförhandlade om utbildningsbidraget och han har skrivit på för tre år. Kul att det löste sig för honom. Men det var rätt av MFF att släppa honom.

Mer fart och mindre ouppmärksamhet

Fjärde matchen i Europa league och chansen till avancemang är borta efter tre raka förluster. Då vill jag se ett Malmö FF som i praktiken visar att man gjort det alla snackat om – lärt sig något av den utbildning som hela tiden pågått i det internationella cupspelet.
Någon säger säkert att MFF måste våga, men det är en klyscha och i det här fallet en ovanligt dum och felaktig sådan.
MFF har ju inte gjort något annat än vågat.
Spelsättet är valt sedan länge. Malmö FF ska så lång som möjligt vara spelförande och man ska satsa offensivt med hjälp av snabbhet, fantasi och teknik. Det är att våga.
Inte minst på internationell nivå där nästan alla gör samma sak och är ruggigt bra på det.

Då blir ett lag som försöker spela på samma villkor som de stora, men som ännu är långt ifrån fulllärt, mycket mer avslöjat. MFF kunde åkt ut och på klassiskt svenskt vis mest försökt minimera skadorna och göra det svårt för motståndarna. Men Malmö FF vill så mycket mer.
Det kommer att löna sig i längden. Inte minst när nästa års tränarstab där Rikard Norling får hjälp av Jörgen Pettersson att specialgugga offensiven och Daniel Andersson att göra motsvarande i defensiven har hunnit sätta sig. För även om MFF valt ett i grunden offensivt tänk finns bristerna både bakåt och framåt.

I grunden handlar det mesta om fart och fokus. I offensiven måste Malmö FF klara det man redan gör, fast betydligt snabbare och när chansen kommer måste samtliga spelare bli mycket effektivare i avsluten.
Hittills har den bittraste slutsatsen av Europa league varit att motståndarlagen behöver två-tre avslut för att göra ett mål medan Malmö FF bränner hej vilt. Mot Austria Wien hemma skapade till exempel MFF 27 avslut och gjorde ett mål. Det handlar inte om otur utan om det som Jörgen Pettersson sa direkt efter det att han presenterats som anfallstränare: en anfallare måste i högt tempo på träningarna gnugga, gnugga och åter gnugga på att avsluta så att han när det är match närmar sig en maskinell förmåga att utan att tänka utföra det som sitter i ryggmärgen.
Högre tempo och kvickare fötter skapar dessutom fler och framförallt bättre lägen. MFF måste bland annat också bli vassare på att få fram mittfältarna i skottlägen och då pratar jag inte om att Wilton Figueriedo ska skjuta som om man klippt ut honom från en ruta i ett Lucky Luke-album.
Bakåt ser det likadant ut. Motståndarlagen har varit skickligare på att snabbt ta sig ur den press MFF satt än MFF på att spela sig loss från den man själv blivit satt under. Många av baklängesmålen har dessutom kommit efter stunder av okoncentration. Sedan kvittar det om man tappar boll på mitten, inte hinner täcka upp för en löpning eller står och glor när en motståndaranfallare nickar in en hörna. Konsekvensen blir den samma.
Mer fart och mindre ouppmärksamhet…
Det vill jag se redan mot Metalist Charkiv.

Om det sedan räcker till poäng är en helt annan sak.

Metalist Charkiv är ett förbaskat bra lag.

Efter segern på Swedbank stadion åkte man direkt hem och piskade Shaktor Donetsk med 2-1 i ligan. Twittrade om det och fick svar från Andreas Lenander som bloggar om fotboll i de forna Sovjetstaterna och har riktigt bra koll. Han hade sett matchen och berättade att det mycket väl kunde blivit en betydligt större seger och påpekade att Metalist i alla fall då troligen var hela ”Östs” formstarkaste lag.

Sent ska fotbollen vakna

Äntligen! Ja det är ingen försenad reaktion på att Tomas Tranströmer fick Nobelpriset – där hade jag hellre sett ett betydligt mindre trist och konservativt val – utan min spontana åsikt om den tränarlösning Malmö FF precis presenterat.
För att prata Norlingska:
Jag har bara kärlek för det upplägg MFF nu kommer att få i sin seniororganisation.
Dels för personerna som stigit på det blivande segertåget. Men framförallt för valet att inte bara köra på i det antika upplägget med en huvudtränare, en assisterande tränare och en lagledare.
Fotbollen är konservativ. Därför tar det ofta alldeles för lång tid att börja bryta ny mark, eller i det här fallet börja snegla på saker som i åtskilliga år varit vardagsmat i flera andra stora bollsporter.

I ishockey, amerikansk fotboll, baseboll och så vidare har man för länge sedan insett att alla inte kan allt. Det finns specialister på offensiven, defensiven, powerplay, boxplay, ja i stort sett varenda grej ni kan komma på.
I fotboll har man haft målvaktstränare. Till och med dom hade det trögt i portgången.
Det har funnits undantag – LDB FC är ett – men de har varit för få, för otydliga och för dåligt uppmärksammade.

Nu har MFF en huvudtränare i Rikard Norling, tre assistenter med tonvikt på defensiven, offensiven respektive fysiken i Daniel Andersson, Jörgen Pettersson och Simon Hollyhead, en målvaktstränare i Jonnie Fedel och en lagledare i Leif Engqvist. Plus en hel stab med specialister…
Det är ett stort kliv på vägen att sätta en organisation som behövs om MFF ska uppfylla målsättningen att bli en ”player” på internationell nivå och en dominant i Sverige och Skandinavien.
Skönt också att kunna konstatera att Jörgen Pettersson är precis lika ärlig och rak som han alltid varit. Han startade direkt med att slå fast att det finns massor att förbättra i MFF:s anfallsspel. I höst, när han följt det extra noga, har farten och rörelsen varit för dålig. Det måste både bli mindre statiskt och mer effektivt. Receptet är att alltid ha farten och energin även på träningen och gnugga, gnugga och gnugga på avsluten.
En forward som ska göra mål måste träna så ofta på det att allt sker närmast automatiskt när det väl är dags. När jag hör Jörgen säga att han alltid gillat one touch-spel och att MFF ska bli lika bra på att utnyttja chanserna som lagen man mött i Europa league är det som ljuv musik i öronen (i Jörgens fall hårdrock).
Daniel Anderssons val att skifta från spelare till tränare sker för övrigt med exakt rätt timing.
Och på rätt vis. Han slog fast att han nu inte är lagkamrat utan tränare och har som målsättning att så snabbt som möjligt kunna peta sig själv. Efter den här hösten när han spelat trots smärtor från brutet revben och sargad höft och inte kunnat ge 100 procent i löpningarna förstår jag honom. Han ska kommas ihåg för att han var en av de stora, inte för att han spelade för länge. En frisk Daniel Andersson lär dock bli jäkligt svår att peta redan 2012.

Ole Törner

Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.

Ålder: 58

Yrke: Journalist

Bor: Malmö

Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who

Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.

Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.

Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.


×