Bäst att ta Musse Pigg-titeln också

Det finns två stora lockelser med söndagens supercupmöte.

Att det är Jiloan Hamads stora tack och farväl-match innan han lämnar för Hoffenheim och att det är IFK Göteborg MFF möter.

Det räcker en bra bit.

I övrigt är det i sanningens namn rätt mycket träningsmatchstuk över tillställningen.

Hur man än vrider och vänder på det är Supercupen en hitte på-turnering.

En titel är en titel, men det här är  – i alla fall än så länge – en Musse Pigg-titel.

Vinna SM-guld i fotboll är stort! I mitt tycke är det det finaste man kan göra i svensk lagidrott.

Vinna Svenska cupen är inte i närheten lika stort, men det ger i alla fall en prestigefylld titel.

Vinna Supercupen är…

Vinna Supercupen är…

I alla fall bättre än att inte göra det.

Missförstå mig rätt. Jag älskar att gå och se MFF spela, oavsett om det är en träningsmatch eller glödhet tävlingsmatch. Och det är alltid en prestigekamp mot IFK Göteborg. Man kan även se matchen som ett intressant test på om ett nyligen guldfirande och möjligen lite mätt MFF-lag klarar av utmaningen att utmanövrera ett IFK Göteborg som borde vara mer hungrigt och även revanschsuget. Ett lag som ska gå vidare från ett SM-guld, hitta nya mål och utmana i Europa borde klara av en sådan sak.

Dessutom är kaptenen Jiloan Hamad värd att få avsluta med en seger och en rejäl hyllning av de kanske 5 000 som kommer att vara på plats.

Det är själva titeln jag har svårt att gå igång på.

Om man ska börja räkna antalet titlar utan att ta hänsyn till om de är tunga som elefanter (SM-segrar) eller lätta som hönsfjädrar (den som står på spel nu) vill jag inte sitta med på den vagnen.

Förbundet håller säkert inte med. Där ser man Supercupen som en möjlighet att tjäna pengar och synas med en extramatch i tv.

I Supercupen är det SvFF som arrangerar och tar hand om biljettintäkterna. Därför är det även förbundet som satt entrépriserna och bestämt att inga årskort gäller.

Lite pengar kan dock Malmö FF, eller IFK Göteborg, dra in på matchen.

Förstapriset är 250 000 kronor.

MFF får en viss summa för att hyra ut Swedbank stadion (några hundra tusen, enligt vd:n Per Nilsson). MFF får också en viss procent av biljettintäkterna (enligt uppgift tio procent).

Säg sammanlagt en halv miljon kronor, minus omkostnader, om det blir seger.

Och egentligen är det som legendaren Bosse Larsson alltid sa.

– Det finns inga oviktiga matcher.

Efter att ha vilat ut efter guldfestandet har MFF trappat upp laddningen steg för steg. Rikard Norling var dessutom ytterst noga med att sända ut rätt signaler. Stängd träning som vanligt och ingen startelva – just för att betona betydelsen.

Filip Helander är sjuk Annars blir det bästa laget och säkert få ändringar i startelvan.

Bäst i serien – igen

Redan tio minuter före slutet av matchen i näst sista omgången i Borås började de nästan 5 000 MFF-supportrarna sjunga den långa ramsan om hur många SM-guld klubben tagit.

Ni vet från ett hela vägen upp till 17.

Sången är imponerande, en sanning som givetvis gäller ännu mer om prestationen den hyllar.

Lägg till Europacupfinalen, världscupfinalen, de 14 cupgulden, förstaplatsen i maratontabellen, fostrandet av profiler som Bo Larsson och Zlatan Ibrahimovic plus ledargestalter som Eric Persson och det är ingen tvekan om att MFF är en dominant i svensk fotboll.

IFK Göteborg kan konkurrera meritmässigt. AIK kan tävla i storleken på det som händer i klubben utanför själva planen. Men när det gäller tyngd och tradition är MFF ändå nummer ett.

Därför var det här SM-guldet extra viktigt!

För det är färska meriter man tävlar om.

Mellan cupguldet 1989 och SM-guldet 2004 gick det 15 år utan titlar och MFF var ett av åren till och med nere och vände i superettan.

Inte bra för en klubb som pratar om lätt bäst i serien och vårdar en attityd, präglad av Eric Persson, att guld vinner man, silver får man.

Nu är man tillbaka på banan.

Årets guld var det tredje på nio år.

Så ska en triumfvagn köras!

Jag tror dessutom att den gamla gnetiga malmöitiska inställningen om vi mot dom är på väg att luckras upp. Bara ett par dagar efter 2013 års guld känns det som MFF hyllas lite mer än laget brukar i övriga Sverige.

Det är kul. Lika kul är att MFF-supportrarna faktiskt kan glädjas – i alla fall lite – åt att även 08-folket kan tycka att laget spelar bra fotboll.

Förr sket man högaktningsfullt i det.

Och visst är MFF modell 2013 lätt att gilla.

Laget spelar en tekniskt driven, passningssäker, offensivt inriktad och modig fotboll.

Truppen är extremt ung och har effektivt tagit död på en myt om att ett guldlag byggs av få och rutinerade spelare.

MFF har använt 27 spelare i årets allsvenska. Det ska inte gå. 19 av de 27 spelarna är till råga på allt födda på 90-talet. Det ska heller inte gå.

Men med Rikard Norling som tränare har ledningen haft modet att släppa fram talangerna och med en spelmodell som passat dem har framgången också kommit.

Norling har en stor del i guldet.

Sportchefen Per Ågren måste också hyllas.

Truppen är välbyggd och genomtänkt och i det allt viktigare sommarfönstret blev Malmö FF en vinnare. Tokelo Rantie försvann visserligen, men det var en ekonomiskt helt avgörande och betydelsefull pusselbit i MFF:s framtida verksamhet.

Det hade varit helt fel att säga nej.

Och MFF sålde inte guldet, man köpte det.

För de två mest betydelsefulla sakerna i guldstriden var att:

1) Jiloan Hamad blev kvar året ut.

2) Guillermo Molins kom tillbaka.

Nu försvinner Hamad. Han gör det som en färdig storspelare, en fullvärdig kapten och en ledargestalt både på och utanför planen.

Molins har effektivt tystat alla tvivlare. Han spelar på kanske 80 procent av sin fulla kapacitet, gör det på en ovan position, men är ändå bättre än när han lämnade MFF. Och då var han bra.

Han har gjort sju mål på tio matcher och i de två senaste och avgörande – mot BP och Elfsborg – har han gjort alla fyra!

Statistiskt sett har han varit bäst av samtliga spelare i årets allsvenska som gjort två mål eller fler, sett till mål per minut speltid.

Kanske ska han till och med fortsätta som anfallare? Kanske är det han som ska vara kapten nästa säsong? Just nu vet jag inte, men det tar vi då.

Glöm heller aldrig allt bra Daniel Andersson gjort för MFF. Ni har hört det förut, men nästa år är han bara tränare.

Glöm heller inte att MFF i år hade det högsta publiksnittet sedan laget flyttade in på Swedbank stadion och att klubbens supportrar håller internationell toppklass.

Glöm heller inte att trycka på MFF-ledningen så att det faktiskt redovisas något om hur långt man kommit med värdegrundsarbetet.

24 000 går på fest

Malmö FF:s SM-guld är redan klart.

I måndags firades det dessutom av ett nästan 5 000 supportrar stort bortafölje med ett tryck som höll på att välta Borås. Efter det har firandet och hyllningarna bara fortsatt.

Därför finns det folk som kallar söndagens match mot Syrianska FC för avslagen.

Stoppa den åsikten i en säck, knyt till och sänk den i Öresunds djupaste håla.

För nu väntar nya hyllningar och ett hemmalag som borde vilja avsluta på bästa sätt – det vill säga med en seger – inför över 24 000 åskådare.

Poängmässigt, placeringsmässigt, streckstridsmässigt finns det massvis med matcher i helgen som gäller mycket mer. Med en annan nerv, en större liv- och död-känsla och mer prestige.

De som är engagerade i de lagen ska givetvis välja de matcherna. De som bara söker spänning bör också snegla åt det hållet. Men vi som kommer att vara på plats på Swedbank stadion har ingen som helt anledning att klaga.

Fest är kul.

Och för många, många som följer MFF är det garanterat rätt skönt att utan någon som helst oroskänsla i magarna kunna koncentrera sig fullt ut på att njuta. Och hylla allt och alla i och kring laget.

Lennart Johanssons pokal är i guldstaden och ska lyftas av lagkaptenen Jiloan Hamad efter hans nästa sista match innan äventyret i Hoffenheim.

Trots sviktande hälsa ska tydligen Lennart Johansson själv också finnas på plats.

Allt talar dessutom för att det inte blir någon planstormning. Alla grupperingar är ense, efter Borås finns det ingen anledning. Därför kan MFF planera en historisk prisceremoni.

Först blir det ett ärevarv så att alla sektioner får chansen att ta emot mästarna. Under tiden spelarna springer eller snarare lunkar runt byggs ett podium upp och sedan kommer ledarna och spelarna att kallas fram en och en, först ledarna, sedan lärlingarna och alla de övriga spelarna och till sist kaptenen Jiloan Hamad som får bucklan.

Extra kul är det också att Tokelo Rantie fått ledigt från Bournemouth så att han kan delta både i firandet vid matchen och dagen efter på Stortorget.

……………………………………………………………

MFF kommer även att passa på att ta chansen att hylla LdB FC Malmös mästarlag och sitt eget U17 som på lördagen vann SM efter 3-2 borta mot Halmstads BK i finalen.

Men framförallt är det Daniel Anderssons stora stund. Att han kommer att bytas in mot slutet med nummer 460 (antalet matcher) på ryggen har varit klart ett tag. Men eftersom han i en intervju på MFF:s hemsida sagt att han aldrig gråter, men kanske den här gången tvingas göra ett undantag har klubbens evenemangsansvarige Patrik Jandelin gett sig tusan på att fixa just det.

Alltså blir det ett par överraskningar som Daniel inte vet om än, och kanske tårar av glädje.

Det är en fantastisk spelarkarriär som snart är över. Alla pratar kamp, laglojalitet, rutin och andra egenskaper när de ska hylla honom. Lite synd, för då glömmer man bort spelintelligens, passningsskicklighet och teknik.

Allt det har han visat på hög nivå i serie A och MFF. Det har alla nötter som snackat om sidleds-Danne missat!

Han blev placerad och kategoriserad som en defensiv mittfältare i landslaget.

Sedan började Mats Olsson på Expressen prata om sidled och andra hängde på. Ren mobbning om ni frågar mig. Och fel.

Jag vet eftersom jag till skillnad mot dem som bara pratar faktiskt satte mig ner och räknade hur många passningar han slog framåt, bakåt och i sidled under ett par matcher. Nästan allt gick framåt.

Daniel Andersson är en stor spelare på många olika vis. Lägg till pappa Roy och storebror Patrik och ni får dessutom DEN största familjen i MFF-historien.

Klart att det ska bli ett minne för livet när han definitivt sätter stopp för spelarkarriären. Pontus Jansson säger det på ett alldeles utmärkt vis här.

…………………………………………………………………….

Imorron söndag kommer det en guldbilaga i Skånskan.

Jag har bland annat skrivit en guld-krönika, en krönika om Rikard Norling, ett reportage på poängkungen Magnus Eriksson och en match för match-artikel om vägen till guldet.

Efterhand ska förhoppningsvis det mesta dyka upp på webben också. Om inte annat lägger jag ut krönikorna här på bloggen.

Går allt som det ska kommer det dessutom att stå marknadsfolk och dela ut bilagan till dem som är på väg till Swedbank stadion för att se matchen. Ta gärna ett ex…

 

 

 

 

Ett naturligt steg för Jiloan Hamad

Guldet är säkrat.

Men det händer fortfarande intressanta saker i och kring MFF hela tiden.

Precis som det ska vara.

Bara idag har jag skrivit om den officiella bekräftelsen på att Jiloan Hamad är klar för TSG Hoffenheim, att Daniel Andersson gett sitt klartecken till avtackningen/hyllningen på söndag mot Syrianska samt stuckit emellan med ett mingel för att uppmärksamma att det nu äntligen finns en bok om Eric Persson.

Lite spridda reflektioner:

Att Jiloan Hamad skulle lämna var helt naturligt.

Det absolut viktigaste för MFF var att han blev kvar säsongen ut och var en så vital del i jakten på guldet. Utan honom hade det blivit mycket, mycket svårare.

Han var klok och så nej till bra bud från fel klubbar och valde att ta chansen att vinna ytterligare ett SM-guld innan han lämnade. Han fick det och efter sex säsonger är han vid 23 års ålder redo att lämna för spel i Bundesliga.

Vet inte om det är något speciellt med Malmö FF:s yttermittfältare. Jimmy Durmaz lämnade precis när han nått den yppersta allsvenska toppnivån, Guillermo Molins gjorde det också och nu gör Jiloan Hamad det.

Tyvärr visade det sig att Molins gjorde det till fel klubb. Men han var ytterst välkommen tillbaka när han återvände och en ännu bättre spelare nu än då.

Det tar säkert längre tid innan Jiloan Hamad är tillbaka. Att han återvänder till Malmö är jag dock rätt säker på.

Han säger att det numera är Malmö som är hemma istället för Örebro. Därför är det hit han flyttar tillbaka. Att det automatiskt också innebär en återstart i Malmö FF går inte att vara lika säker på. Mycket kan hända med skador och annat i en fotbollskarriär.

Men Malmö FF och han skiljs som vänner. Glöm det där att det skulle finnas en bitterhet i att han nu går som Bosman. Han förtjänar chansen, har förlängt kontraktet en gång och tog en guldhöst. Han har vunnit två SM-guld, avslutat som kapten och gillas av alla.

MFF tänker heller inte strula med att kräva kompensation för de sista veckorna i kontraktet. Jiloan Hamad spelar både mot Syrianska och i Supercupen mot IFK Göteborg. Sedan kan han börja bekanta sig med Hoffenheim.

I och med övergången bör dessutom Jiloan Hamad vara given i Erik Hamréns nästa landslagstrupp.

Det är ju så Hamrén fungerar. Aldrig premiera prestationen i Allsvenskan som får en utländsk klubb att skriva ett kontrakt, men så fort det är skrivet plocka med spelaren.

……………………………………

Daniel Andersson ska hyllas.

Härligt!

Detaljerna dröjer dock ett tag till. Hans egen syn på saken kan ni läsa om här.

Hur viktigt det var för MFF att få hans klartecken har vi nog tidigare inte fullt ut förstått.

Det går ju inte att avtacka någon som spelare förrän denne någon faktiskt slutat som spelare. I år har han hoppat in en allsvensk match och den 11 oktober satt han som avbytare i träningsmatchen mot FC Nordsjälland beredd att hoppa in.

Nu är det dock bara att köra.

…………………………………………..

Boken om Eric P heter ”Stolt och stark” med undertiteln Om Eric Persson som byggde Europas näst bästa fotbollslag, Malmö FF”.

Den är skriven av Micke Sjöblom i samarbete med Staffan Tapper och fotografen Klas Andersson.

Jag sitter nu med ett ex framför mig och bläddrar lite. Det spontana intrycket är att den ser bättre ut än 100-årsboken och mycket bättre ut än boken om Bo Larsson.

Författarna verkar också ha en grundmurad tro på boken. De har tryckt upp 4 000 ex på eget förlag. Från och med i dag finns den bland annat i MFF-shopen.

Mer om boken kan ni läsa i min Skånskan-artikel här.

 

 

 

 

 

De stora matchernas nummer ett

Vissa säger en av de största matcherna i svensk fotboll, andra spär på ett snäpp och säger den kanske största matchen.

Jag säger att det är strunt. För egentligen finns det ingen som helst anledning att gardera sig.

När Malmö FF och IFK Göteborg möts är det den största matchen svensk fotboll har.

Punkt och end of discussion.

Det är ettan (MFF) mot tvåan (IFK Göteborg) i maratontabellen. Och kampen är jämn.

Det är de två mest titeltyngda klubbarna som möts. MFF med 16 SM-guld och 14 cupguld mot IFK Göteborgs 18 SM-guld och fem cupsegrar. Att vinna Supercupen räknar jag inte som en titel, den har än så länge bara Musse Pigg-status.

Det är dessutom klubbarna som har de överlägset största internationella meriterna!

MFF var i final i Europacupen 1979. Och var senare Europas representant i Världscupfinalen.

IFK Göteborg vann Uefa-cupen 1982 och 1987.

Vilket som väger tyngst i den internationella prestigekampen går alltid att diskutera.

Jag tycker och har alltid tyckt att MFF vinner.

MFF var först, visade vägen och introducerade det spelsätt som IFK Göteborgframgångarna också byggde på.

Alla som hävdar att det avgörande är att IFK Göteborg vann borde också fråga sig om de i logikens namn tycker att de hellre vinner Europa league än går till final i Champions league. Och att det senare inte är en större prestation. För det är exakt det som jämförelsen gäller.

I vilket fall som helst är det här alltså de stora matchernas nummer 1, ett möte som i år får en extra krydda av att vara en vital del i en tätstrid som redan tio omgångar före slut är het som en glasbruksugn.

Gränsen 23 000 sålda biljetter passerades tidigt på lördagen. Det blir fullt. Skam vore väl annars.

Ekonomiskt är det väldigt bra för Malmö FF. Miljonerna trillar in och, inte minst viktigt, det ger ett plus mot den budgeterade intäkten från matchen på cirka en halv miljon.

Sportsligt är det ännu viktigare. Jag pratade kort med Pontus Jansson efter den avslutande träningen. Han betonade att i matcherna det varit riktigt gott om folk och rejält tryck på Swedbank stadion har laget ofta klarat att spela ännu bättre än vanligt.

Det känns inte som tomt prat utan fakta.

Grejen är dock att det kan behövas. MFF är ruggigt svårslaget i den sedan 2009 nya hemmaborgen och har ett stort, stort plus på alla. Utom IFK Göteborg.

Göteborgssupportrar som tycker att det är att jinxa att tala om hur bra det brukar gå borde egentligen vara livrädda.

Totalt på hemmaplan genom tiderna mot IFK Göteborg har MFF ett plus (det har man mot alla allsvenska konkurrenter av betydelse), men Infostrada har räknat ut att IFK Göteborg på 2000-talet tagit i snitt 1,83 poäng mot MFF på bortaplan. Det är bättre än något annat lag och senaste gången MFF vann var guldåret 2010.

Malmö FF är faktiskt segerlöst i fem raka matcher (hemma och borta) mot IFK Göteborg och har inte lyckats hålla nollan i någon av de åtta senaste hemmamatcherna mot IFK Göteborg.

Men det känns ändå som fördel MFF.

Formen är sylvass och bakom de fem raka utan förlust för Blåvitt döljer det sig en hel del flyt.

Borrar man sig dessutom djupt ner i dyn där bara de mest nördiga statistikälskarna letar efter fynd kan man hitta saker som att MFF gjort mål i 16 raka hemmamatcher och – min egen favorit – inte förlorat i någon av de senaste 23 hemmamatcherna som spelats på en söndag!

…………………………………….

Det blir samma trupp som senast mot Kalmar FF.

Simon Therns ansiktsskada är sedan länge läkt och Guillermo Molins har varvat upp ännu mer.

Många som behövde det fick också nyttig speltid i cupmatchen mot Sävedalens IF. MFF belastade truppen betydligt mindre där än IFK Göteborg gjorde mot Lunds BK även om jag inte tror att det har någon större betydelse. IFK Göteborg fick också en väldigt lugn och behaglig cupresa.

Summan är i alla fall att MFF fått ett lyxproblem med rejält med alternativ för Rikard Norling.

Jag tror att det blir samma startelva som mot Kalmar FF. Molins är alldeles för bra för att sitta på bänken, men det går INTE att peta Jiloan Hamad och Emil Forsberg gjorde – i skuggan av Magnus Erikssons ett mål och tre assist samt Guillermo Molins succéinhopp – en ny riktigt vass insats i Kalmarmatchen.

Det MFF har nu är dock:

1) En bra startelva.

2) Rejäla möjligheter att förändra med inhopp från bänken.

MFF har även Allsvenskans poängkung i Magnus Eriksson.

Om det fanns någon (i så fall borde denne någon avgå!) som inte tyckte att matchen var tillräckligt het ändå kan man påpeka att Magnus Eriksson toppar poängligan med 17 (åtta mål, nio assist). Tvåa är IFK Göteborgs Tobias Hysén med 15. Det är alltså även poängkungarnas match.

 

 

Många skäl att inte missa matchen

Senaste gången AIK lyckades besegra MFF i en allsvensk match i Malmö var 1996.

Samma år föddes två av spelarna i MFF-truppen; Erdal Rakip och Sixten Mohlin. En tredje, Petar Petrovic, hade inte fyllt ett år och knappast lärt sig gå än.

AIK har faktiskt 14 raka bortamatcher mot MFF utan seger.

Om det har betydelse? Klart att det har.

Men lika viktigt att påpeka är att det är två topplag som möts och att AIK är seriens formstarkaste lag. AIK har inte förlorat en enda av de senaste tio matcherna och vunnit åtta av dem.

Det har också betydelse.

Så visst, AIK har goda förutsättningar att sätta en punkt för den där sviten.

Men jag tror inte att AIK gör det.

Oavsett vad man tror finns det i vilket fall som helst hur många skäl som helst att inte missa den här matchen. Här är ett par:

Två klassiska lag möts i en toppmatch.

Jag skulle bli förvånad om Rikard Norling inte får rätt när han säger att det blir en bra match, en intensiv, kampfylld och välspelad av hög allsvensk klass.

Det lär bli ett rejält tryck på läktarna. Publik- och inramningsmässigt håller Allsvenskan världsklass. I torsdags mot Swansea City kom högvis med internationella hyllningar av Malmö-klacken. Det var Malmö FF-supportrarna värda. Ändå finns det ett snäpp till. Nu är stolarna borta och det ryms 6 000 istället för 3 000 på ståplats på Norra läktaren. På den andra sidan kommer 800-1 000 AIK-supportrar att utklassa stämningen Swansea-klacken bjöd på.

Ta vilket Premier league-lag som helst. Inget har numera i närheten av samma läktarstöd som MFF och AIK plus ytterligare ett par svenska lag. De som inte har förstått det sitter fortfarande kvar och sover i Tipsextra-soffan.

Det kan tyvärr även vara Jiloan Hamads sista match i MFF-tröjan.

Eller en av de sista.

MFF-kaptenen har nu nått den kvalitetsnivån att det enda som kan rädda kvar honom i MFF säsongen ut är hans klokhet att säga nej till alla de nio skitbuden som kommer innan det tionde som både är från rätt klubb och ger rätt pengar.

Majoriteten av de svenska spelarna har inte den smartheten och fryser snabbt fast både på bänken och i karriären när de flyttar utomlands.

Jiloan Hamad har sagt nej till åtskilliga klubbar.  Jag är dessutom säker på att han inte bara stirrar på vad det står i klubbskölden. West Ham United är till exempel ett av lagen som nämnts. Det låter ju bra. Men då  glömmer man att West Ham blev över när den engelska fotbollen förändrades. Varför ska Jiloan Hamad gå till en klubb som tränas av Sam Allardyce och tyvärr numera har en stabil topp tre-placering på listan över Premier leagues största tjongar-lag? Bröndby har varken pengar eller klass längre, FC Nordsjälland känns som ett steg i sidled och Utrecht är ingen hit i en liga som tappat. Tyska Greuther Fürth kan däremot vara helt rätt.

Så ta chansen att se Hamad. Och Pontus Jansson.

Som en extra bonus för publiken kan det ju även poppa upp en presentation av Guillermo Molins…

Idag på eftermiddagen passerade Malmö FF 15 000 sålda biljetter.

Det talar för en publiksiffra på 18 000. Hyfsat. Fast det borde vara 20 000.

Men söndag och sommar gör att företagen sviker. Klubbstolarna och logerna kommer att vara väldigt glest besatta.

Simon och Simon, Thern och Kroon är tillbaka i truppen. Benjamin Fadi och Erdal Rakip går ur den.

Erik Johansson har nog fortfarande problem med foten och Erik Friberg och Markus Halsti behövs på mitten för att stå upp mot AIK:s mittfält. Simon Thern är okej igen och då startar han.

Det tyder på följande lag:

Johan Dahlin – Miiko Albornoz, Pontus Jansson, Filip Helander, Ricardinho – Jiloan Hamad, Erik Friberg, Markus Halsti, Simon Thern – Magnus Eriksson, Tokelo Rantie.

Egentligen finns det bara ett problem. Men det är ett stort sådant. Går det att sätta Swansematchens kanske bäste spelare Emil Forsberg på bänken? Inte minst för att han varit riktigt bra rätt lång tid nu.

…………………………..

Efter dagens träning passade jag på att se MFF:s U19 mot Lunds BK på gammel-Stadion. MFF fick nöja sig med 1-1 sedan juniorallsvenskejumbon LBK kvitterat i sista sekunden. Det var inte oförtjänt. LBK spelade bra och MFF presterade en match av kattlådekvalitet.

Franz Brorsson – TFF-Jonas son – gjorde MFF-målet i början av den andra halvleken och målvakten Sixten Mohlin fick bytas ut sedan han voltat och drabbats av en hjärnskakning.

 

 

Ett bra genrep på många olika vis

Oavgjort hemma mot Premier league-laget Swansea City. Det här borde MFF kunna studsa rätt bra från mot den betydligt viktigare matchen mot AIK på söndag.

Det i särklass viktigaste beskedet var: inga skador! Tror heller inte att någon blev mer sliten av det här, snarare inspirerad.

För även om Swansea City bytte ut sju spelare från startelvan och vilade rätt bra i 4-0-ledningen från det första benet var det ett högklassigt motstånd.

Och Malmö FF bytte ju också. Mot slutet spelade faktiskt två 17-åringar på mittfältet, Erdal Rakip och Petar Petrovic.

De som är förvånade över att MFF klarade sig betydligt bättre hemma än borta har dessutom inte lärt sig sin läxa. MFF har förlorat stort många gånger på bortaplan i Europaspelet, men i princip ALDRIG gjort det hemma. Det har faktiskt bara hänt två gånger. I Malmö har MFF däremot både besegrat och spelat oavgjort mot bättre lag än Swansea.

Det är ingen diss av laget MFF precis slagits ut av – Swansea City är ett världsklasslag med många riktigt duktiga spelare – men egentligen räcker det väl med att räkna upp de här resultaten: MFF-Milan 2-1, MFF-Benfica 1-0, MFF-Bayern München 1-0 och MFF-Inter 1-0.

Malmö FF är av tradition ett starkt hemmalag oavsett vilken tävling det handlar om och stöttas numera av en publik som håller en väldigt hög internationell klass.

För om MFF genrepade bra så gällde precis samma sak för klacken. På fredagen skuvas stolarna bort. Då växer den från 3 000 till 6 000 och blir ännu bättre.

Det bästa kollektiva beskedet från matchen var, frånsett 0-0-resultatet då, att det inte blev några skador. Inget av bytena gjordes av skadeskäl och på presskonferensen betonade Rikard Norling att planen var att de som behövde vila skulle göra det och att bedömningen var – och är – att alla fått exakt rätt speltid.

Om det stämmer lär ge sig mot AIK.

De bästa individuella beskeden från matchen tyckte jag att Emil Forsberg och Erdal Rakip stod för. Forsberg gled runt och förbi Premier league-spelarna som om han aldrig gjort något annat. Ingen slump. Han har spelat bra i Allsvenskan också rätt lång tid nu. Rakip växte efterhand och gjorde en bättre andra- än första-halvlek. Det är ett mycket bra betyg åt en 17-åring, som givetvis ska bedömas efter en annan måttstock än de mer rutinerade spelarna.

Jag vill dessutom gärna plocka fram Ricardinhos insats. Elegant och säker i samma paket.

Erik Fribergs jobb, så länge han var med, Pontus Janssons allt stabilare spel och Miiko Albornoz mod att våga det svåra hur bra spelare han än möter var andra höjdpunkter.

Dessutom visade Jiloan Hamad att landslagsuttagningen på eftermiddagen var fullständigt motiverad. Egentligen ska han vara med i alla Erik Hamréns trupper utan att behöva lita till återbud.

Förresten. Erik Hamrén tar ut en allsvensk spelare! Det är ju inte sånt han brukar syssla med. Mera att plocka med dem så fort de sticker utomlands. Vet han något vi inte vet?

 

 

Plasket i Svansjön snabbt glömt

Det tog inte Malmö FF många dagar att hämta sig från magplasket i Svansjön.

Halmstads BK var ungefär lika chanslöst mot MFF som MFF var mot Swansea.

Det går att reta sig på det insläppta 1-2-målet. Dels kom det när Malmö FF hade skapat en total dominans i matchen och var inte i närheten av förtjänt, dels kom det än en gång på en fast situation. Men det var 15 sekunder av en match som Malmö FF annars höll helt och hållet i sin hand.

Att kunna klara det var ett viktigt besked.

Halmstads BK var betydligt sämre än Gefle och vågade mycket mindre, det hör till bilden. Till stor del var det dock MFF som gjorde HBK dåligt genom att redan från start ta initiativet i matchen och behålla det.

Efter 3-1 i den 64 minuten gav HBK-folket både på planen och läktaren mer eller mindre upp.

Bra för MFF som kunde spela av matchen utan att offra för mycket energi. Nu kan vi dessutom lägga ner diskussionen om energinivåer i Allsvenskan efter internationellt cupspel.

Mot HBK visade MFF-spelarna att de visst klarar att ladda om och upp.

Ett bra besked för framtiden. För det som återstår av säsongen 2013 saknar det betydelse.

Jag förutsätter nämligen att laguttagningen nu på torsdag helt och hållet anpassas till det som är viktigast för att kunna prestera på söndag mot AIK.

Simon Thern stod över mot HBK på grund av en känning i låret och Magnus Eriksson samt Tokelo Rantie bröt matchen efter lättare skador. De kan kanske spela mot Swansea, men efter 0-4 finns det bara ett vettigt råd; vila dem vid minsta lilla tveksamhet.

Samma råd gäller för alla i startelvan.

Rikard Norling var tydlig på presskonferensen.

– Redan på bussen startar diskussionen. Hur många har krafter att spela och hur många av de unga är redo?

Blir svaret att hela laget ska bytas ut. Gör det!

Nu tror jag inte att det blir så. Men det är viktigt att sätta rätt fokus och det är att Halmstads BK bara var den första av veckans två viktiga matcher för att behålla kontakten i tätstriden.

I söndagens segermatch kan jag faktiskt inte hitta en enda Malmö FF-spelare som inte förtjänar ett högre betyg än godkänt.

Ska jag plocka fram en topp tre får det bli:

1) Jiloan Hamad.

2) Magnus Eriksson

3) Ricardinho.

Jiloan Hamad var planens kung de första 30 minuterna och fortsatte att spela bra.

I vanliga fall hade det varit en jätteskräll om MFF fått behålla honom fler än tre-fyra matcher till.

Men jag är inte så säker. Nu är han så bra att han har råd att avfärda 19 bud från halvtaskiga klubbar eftersom han har självförtroende nog att veta att de kommer ett 20:e och bättre.

Ricardinho är på nytt Allsvenskans bäste ytterback och Magnus Eriksson gjorde ett mål, fixade en straff och stod för en sällsynt vacker assist.

Mitt i allt snacket om det täta matchandet finns det dessutom minst en spelare som mått bra av det. Pontus Jansson behövde regelbunden träning och flera matcher för att hitta tillbaka till den jämna och höga nivån han höll före skadan. Nu är han där.

Dessutom gjorde Erik Friberg ett grymt jobb på mitten.

……………………………………..

6 433 åskådare på Örjans Vall.

Minst 1 500 var tillresta Malmösupportrar.

Mäktigt!

Det märktes dessutom på många olika vis.

Överallt på stan samt på och kring Örjans Vall såg man MFF-tröjor.

Supras fyllde tio och firade med ett snyggt tifo.

Och sällan har en bortapublik hörts så mycket mer än en hemmadito.

Segt och trött MFF

Låt mig säga detta först.

Jag är lockad att hugga huvudet av alla som säger eller skriver att det var ett dåligt genrep av MFF inför avresan till stormatchen mot Swansea.

För är det något Allsvenskan minst av allt är så är det ett genrep, något man kan ha i väntan på de heta och stora matcherna i Europa.

Det är Allsvenskan som är grunden, det är där man skaffar sig positionen som motiverar Europaspel, det är där man bygger form, klass och motivation som gör att man även klarar att spela i Europa och det är där man vinner titlar.

Ett SM-guld känns 100 gånger mer värt än 7-0 borta mot Hibernian även om det är ett kul, härligt, minnesvärt ögonblick för alla som är aktiva i och följer Malmö FF.

Enstaka matcher går, titlar består.

Och det är först med upprepade prestationer man uppnår något.

Det vet spelarna. Mot Gefle märktes det inte.

Trötta kroppar sprang fel och för sakta och det fanns varken en förmåga att erövra bollen eller göra något vettigt med den när MFF fick den.

Spelet fungerade helt enkelt inte.

Och då lever MFF farligt eftersom man de senaste åren medvetet samlat på sig spelare och skapat ett spel som gör att det blir nästan omöjligt att den dagen inget av det vanliga fungerar kompensera det med att kampa sig till poängen.

Den detaljen finns det väldigt många lag i Allsvenskan som är bättre på än Malmö FF, bland annat Gefle.

Egentligen är det inte konstigare än att majoriteten av lagen MFF möter inte kan ”rulla ut” MFF.

Gefle kan inte rulla ut MFF och MFF kan inte kampa ut Gefle.

Det är därför vi ibland i slutet av matcherna får se anfallslösningen att sätta upp Pontus Jansson och försöka få till ett tryck. Pinsamt nog verkar det vara det enda alternativet MFF har när man ska överge sitt vanliga spel. Den fungerar ju heller inte något vidare.

Jiloan Hamad kommer säkert att få en del skit för att han i CMore sa att tröttheten efter EL-matcherna drabbade ett spelande lag som MFF mycket hårdare än Gefle. Vårt sätt att spela kräver mycket mer energi, sa han.

Dålig förlorare kommer det säkert att heta i Norrland. Men egentligen har han en poäng.

MFF:s sätt spela kräver mycket energi, samtidigt suger det ännu mer energi ur motståndarna när det fungerar – men bara då. Så ett energitapp i MFF får negativa konsekvenser på två sätt!

Borde då inte Rikard Norling och den övriga ledarstaben ha förutsett det här och roterat mer i laget? Svårt för mig att säga som själv trodde att laget skulle orka och att MFF hittat rätt förberedelserecept. Med facit i hand borde man dock ha startat med Erik Friberg, Simon Kroon och någon av tonåringarna som trängdes på bänken.

Men jag börjar också luta åt att det verkliga problemet bakom alltihop är att det täta matchandet gör att man aldrig får tid att träna ordentligt.

När matcherna kommer tätt blir det omöjligt. Då behövs återhämtning, vila och lugn laddning.

Samtidigt kommer det perioder när det blir ett längre uppehåll mellan matcherna. Jag tror att MFF måste bli ännu bättre på att utnyttja dessa.

Det känns också som om det finns mer att göra med det individuella upplägget. De som spelar hela tiden kan inte träna särskilt intensivt. Men de som inte spelar kan det, de kanske till och med behöver det. Både spelare som sitter på bänken och spelare som är på väg tillbaka efter skada.

Det finns också en inbyggt problem i Malmö FF:s unga trupp.

Var för sig är de unga talangerna kapabla att göra jättestarka inhopp och enstaka matcher. Allihop. Men som en gemensam reservgrupp räcker de inte till för att säga att MFF har den nödvändiga bredden i truppen. Särskilt inte som det under säsongen för sällan finns tid till den där gemensamma intensiva träningen ihop med de äldre och mer utvecklade spelarna som hade gett dem ytterligare ett lyft.

 

 

Motståndet framgångsrikt nernött

Första stoppet är avklarat på Malmö FF:s väg till Europa league.

Nu väntar Hibernian och jag är inte alls säker på att det är ett bättre lag än Drogheda United. I alla fall inte nu när den skotska ligan inte har startat än.

MFF briljerade inte i 2-0-segern.

Men man nötte ner motståndet och på sikt var det ett viktigt besked. MFF hade tålamod, klarade att spela kontrollerat och stod emot ett lag som satsade allt på fysik, sin stora styrka på fasta situationer och kontringsspelet. Inte ens efter MFF:s ledningsmål i slutet av den första halvleken flyttade Drogheda upp.

Om irländarna gjort det hade Malmö FF givetvis vunnit mycket större!

Nu fick man istället lita till andra kvaliteter och det gjorde man på ett smart sätt. Planen på Swedbank stadion var mycket större och bredare än den i Dublin. MFF utnyttjade ytorna och till slut orkade inte Drogheda. 1-0 kom i slutet av den första halvleken och 2-0 kom på tilläggstiden i den andra. Psykologiskt fina mål, men det var absolut ingen slump!

Efter att ha överraskats av Droghedas sätt att spela försvar första 45 dominerade dessutom MFF den andra halvleken totalt.

Så länge det står 1-0 kan alltid det underlägsna laget få in en boll, men Drogheda hotade faktiskt mindre än många andra lag gjort i det läget på Stadion.

Glöm heller inte att om Tokele Rantie satt dit friläget han fick rätt tidigt i den andra halvleken – vilket han naturligtvis borde gjort! – hade matchen öppnat sig på ett helt annat sätt.

Nu fick MFF nöja sig med att vinna stabilt.

Och efter att ha sett massor med briljanta tekniska uppvisningar de senaste åren känns det bara skönt att MFF kan vinna så också. Det behövs, inte minst i Europaspelet.

Ett par spelare är värda att lyfta fram lite extra:

Pontus Jansson. Jag tyckte att han gjorde sin klart bästa insats på hela året. De sista minuterna spelade han dessutom med svåra smärtor i en sena mellan axeln och armen, om jag begrep MFF-läkaren Pär Herbertsson rätt. Bra jobbat och nödvändigt eftersom MFF redan gjort alla sina byten.

Emil Forsberg. Inte bara för det fina målet utan minst lika mycket tack vare att han de senaste matcherna visat varför MFF köpte honom från GIF Sundsvall. Han är bra på ganska mycket.

Alla de tre övriga i backlinjen. Ytterbackarna hade ingen enkel uppgift, men löste det mesta med både elegans, stabilitet bakåt och vilja att gå framåt och Erik Johansson gjorde det mesta rätt bredvid Pontus Jansson.

Och Jiloan Hamad är en bra kapten.

Kul också att Simon Kroon fick göra målet som definitivt sänkte Droghedas sista hopp att få något med sig från matchen. Kroons inhopp var nämligen i ärlighetens namn inte särskilt bra. I hela situationen där han på egen hand fixade 2-0 gjorde han allt rätt. Innan dess var det mesta fel.

Egentligen var Pawel Cibickis inhopp vassare.

Till sist:

För Drogheda var det inte bara årets match.

Flerra av spelarna skrev på just med tanke på de två matcherna i Europaspelet.

Åtskilliga spelare hade tagit ledigt en vecka från jobbet för att kunna koncentrera sig på just den här returen.

Det kan vara bra att tänka på för de som tycker att det var dåligt att MFF inte krossade motståndet. MFF mötte spelare som gjorde sina hittills största matcher i karriären!

Så kommer det inte att vara när Hibernian står för motståndet.

 

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×