Lite gott och blandat på Borås Arena

MFF:s insats mot Elfsborg var lite grann av modellen gott och blandat.

Först och främst fanns det givetvis en hel del godbitar med framförallt segern i sig, det var den första på Borås Arena, men även de tre målen, det raka, fina, snabba och beslutsamma anfallspelet samt de ibland köksknivsvassa omställningarna.

Men det fanns också ett par bitar som inte skulle varit med i påsen. Då tänker jag närmast på att det organiserade försvarsspelet ibland inte blev så organiserat. Särskilt under de sista tio minuterna.

Innan dess kändes Malmö FF:s seger stabil, men Elfsborgs avslutning av matchen gjorde att slutsatsen ändå blev att MFF slapp undan lite med hjärtat i halsgropen. Trötthet? Kanske, det tar på krafterna att jobba så hårt och ligga så rätt i pressen som det spel MFF vill prestera kräver. Något som Rikard Norling också påpekade efter matchen.

För första gången i år blev Malmö FF:s försvar rejält utmanat.

Det syntes på de två insläppta målen och det syntes på de två straffarna Pontus Jansson drog på sig.

Den första straffen, som kom redan i den tredje minuten, brände Elfsborg. Lasse Nilsson sköt den illa högt över. Den andra gjorde Stefan Ishizaki mål på till 2-1. Från läktaren såg den straffen något konstig ut. Känslan var mer att Ishizaki sprang rakt in i Pontus och att det var en 50/50-situation än att det var rätt av domaren Kristoffer Karlsson att blåsa. Den första såg däremot klar ut. Men det kan egentligen kvitta. Pontus gick onödigt ivrigt in i båda situationerna.

Ifjor fick Pontus Jansson ett monumentalt genombrott. Men han är trots allt bara 21 år (nyss fyllda!) och nu ska han plötsligt leva upp till rollen som härförare i Malmö FF:s mittförsvar.

Pontus är fortfarande lika lovande och minst lika bra, men måste också anpassa sig till en situation där allt inte automatiskt flyter på i samma stim som det han var inne i förra säsongen.

En mittback ska inte vara överambitiös. I alla fall inte för ofta. Det är i år Pontus Jansson ska ta klivet från ett stort löfte och en mittback av hög allsvensk klass till en etablerad spelare och en back av hög internationell standard. Jag är fortfarande fullt och fast överygad om att han kommer att klara av det. Och i den processen är det nyttigt att ibland få spela matcher då allt inte funkar till 100 procent, eller ens 75.

Mot Elfsborg var 18-årige Filip Helander både lugnare och bättre i defensiven, däremot har han fortfarande massor att utveckla offensivt.

I U21-matchen som spelades före A-matchen blev det 1-1 (mål av Simon Kroon för MFF och på straff av Elfsborg). Där gjorde Jasmin Sudic en härlig insats. Han blev utbytt av säkerhetsskäl med ett tiotal minuter kvar, och jag hann tyvärr bara se den sista halvtimmen av matchen. Men på de minuterna gjorde Jasmin inte ett misstag och dominerade i närkampsspelet. Så visst håller MFF:s försvarsbesättning.

Glöm heller inte att Ricardinho saknades. Det märktes.

Bäst i MFF:

Mathias Ranegie agerade som en klassanfallare och Daniel Larsson var pigg, inte minst före paus.

 

En söt smak av serieledning

Känner ni den?

Den alltför sällsynta, men skönt söta smaken av serieledning. Som i sin tur leder till ett annat trevligt S-ord, nämligen SM-guld.

MFF har uppenbarligen nu blivit så bra att man förtjänar det flyt som ger vinster även när man möter ett bra lag och själv inte riktigt når upp till den standard laget håller när det spelar på topp.

Elfsborg, med Napolimatchen i benen, gjorde nämligen en riktigt bra insats.

Samtidigt gick det ibland lite för långsamt i MFF:s passningsspel och det blev lite för många långa bollar utan adress. Något Rolle Nilsson också var mycket noga med att betona efter matchen. Han ställer höga krav och vet vad som behövs och vad spelarna numera kan.

Ändå blev det 1-0, och i den första halvleken var Malmö FF lite bättre än Elfsborg. Framförallt skapade man något vassare chanser. Efter paus tog Elfsborg initiativet till dess att Malmö FF på nytt tuggade sig upp jämsides och till och med förbi, villet också gav målet. Efter det tappade man lite igen, men Elfsborg fick ändå inte till det där riktiga kvitteringstrycket.

Två man avgjorde matchen:

Daniel Andersson som härligt nog fick göra målet, det var lagkaptenen verkligen värd.

Johan Dahlin som fick göra en grym räddning på Elfsborgs bästa chans och nu har hållit nollan i 590 minuter. 57 till och han slår Janne Möllers MFF-rekord på 646. Det bör fixa sig i andra halvlek mot Åtvidabergs FF och jag är övertygad om att ”Jätte-Möller”, som som vanligt satt och tittade på matchen uppe på läktaren unnar honom att ta det där rekordet.

I mitt tycke fanns det också tre kandidater till titeln bäste MFF:are:

Ricardinho som for fram som en elegant och offensiv Duracell-kanin på kanten.

Ivo Pekalski som går från klarhet till klarhet. Typiskt var väl att det krävdes att han halkade för att slå en felpassning. Hans lugn och förmåga att hålla i bollen utan att man ska sitta med hjärtat i halsgropen av rädsla för att han ska tappa den fortsätter också att imponera. Att Lennartsson missade honom i senaste U21-landslagstruppen måste nästan bero på att man tillämpar någon slags turordning. ”Visserligen är Ivo bäst, men han är 19 år och vi har minsann 20 och 21-åringar som ska ha chansen först”.

Daniel Andersson som spädde på sin svit av närmast felfria insatser. Det känns också som att kemin stämmer mellan honom och Yago. Om jag får leka lite amatörpsykolog verkar det som om Daniel med Yago som partner mer kan koncentrera sig på sitt eget spel. Han vet att han inte behöver ta ett ansvar för honom också. Yago kan själv. Med Pontus Jansson bredvid sig fick MFF-kaptenen mer av ett dubbelt ansvar – för hela mittförsvaret. Inte för att det alltid behövdes. Pontus kan också, men han är ung, något ojämn och har ännu inte samma naturliga pondus.

Yago har för övrigt ännu inte varit med och släppt in något mål i MFF, vänskapsmatchen mot Fulham inräknad. Måste vara en härlig upplevelse. Får också känslan av att han nästan är den som njuter allra mest av att hoppa och jubla med klacken efter hemmamatchssegrarna.

Wilton Figueiredo fick sin varning och blir avstängd mot Åtvidaberg för att vara redo mot Helsingborgs IF. För visst var det ett taktiskt gult kort. Först försökte han skälla lite på Elfsborgsspelare sedan James Keene fällt Agon Mehmeti, men det gav inget resultat så minuten senare kapade han istället närmsta gultröja.

Nu är det bara Daniel Larsson som riskerar avstängning vid nästa gula kort (han står på två). Å andra sidan är det evigheter sedan han blev varnad senast.

Nu blir det uppehåll i nästan två veckor innan Malmö FF spelar igen, borta mot Åtvidaberg lördagen den 11 september. Med nyvunnen serieledning kan det kännas som en lång väntan. Men även om det ändå framgick att det var seriens två mest spelande och passningsskickliga lag som möttes tyckte jag ändå att det smugit sig in så pass med grus i maskineriet att det nog bara är bra för MFF med ett litet uppehåll.

Och glöm det där med att det skulle vara bättre att jaga än jagas.

Där tar jag med glädje rygg på Daniel Andersson som med ett stort leende slog fast att här i MFF tycker vi bara det är bra att ligga två poäng före. Mycket hellre det än att ligga två poäng efter.

I morgon är för övrigt semestern definitivt slut. På med selen igen. Lika bra att suga ut det sista ur ledigheten. Kräftskiva i gott sällskap igår och en liten Glenfarclas så fort jag satt punkt för det här. Känns som att det går att summera en riktigt givande helg.

Muddi ett hett alternativ

Träningen inför söndagens hemmamatch mot Elfsbog var inte i närheten så dramatisk och händelserik som den senaste inför matchen-träningen.

Men visst finns det ändå massor med frågor att ställa:

1) Vem ska spela på kanterna?

Guillermo Molins och Jimmy Durmaz är avstängda och Jiloan Hamad har varit sjuk. Han var med på dagens träning och även på fredagens stängda. Men han käkar fortfarande penicillin och jag är inte alls så säker på att han är fullt redo för spel. Utgångstipset blir därför Jeffrey Aubynn halvgarderad med Joseph Elanga och Jiloan Hamad helgarderad med Muamet ”Muddi” Asanovski. Det kan sluta med att Muddi får chansen. I så fall högintressant och han kastas inte in oförberedd. Han är redo och har säkert i ett par dagar vetat att det är han som är backup.

2) Hur påverkas Elfsborg av att man så sent som i torsdags spelade mot Napoli?

Inte mycket, det kan till och med vara positivt att de fått upp ett högre tempo, menade Rolle Nilsson. Om det varit MFF som spelat internationellt i torsdags hade han sagt att det inte varit optimalt och att få dagar att återhämta sig alltid är en riskfaktor. Psykologi, givetvis. Normalt sett  har allsvenska lag haft svårt i perioder med både inhemskt och internationellt spel. Elfsborg kanske inte drabbas lika hårt som vissa andra lag, men visst påverkas man.

3) Blir det äntligen riktigt mycket folk på Swedbank stadion?

I veckan såldes den 16 000:e biljetten. Vädret påverkar, men det känns som om Elfsborgsmatchen blir en rejäl snitthöjare. Helt rätt. Nu börjar det bli riktigt hett.

4) Är Johan Dahlin på väg mot rekordet?

Senast Malmö FF och Johan Dahlin släppte in ett mål var i den 40:e minuten borta mot AIK. Sedan han han hållit nollan i 50 minuter plus fem hela matcher i allsvenskan. Det är precis 500 minuter. Om jag hittat rätt i statistiken – annars kommer Anders Larsson snabbt att rätta mig – är rekordet i MFF 646 minuter och hålls av Janne Möller. Jag vet att Elfsborg är ett sylvasst lag med allsvenskans suveräne skytteligeledare och en Anders Svensson som kan prickskjuta från mittfältet om man inte ser upp. Men visst kittlar det att spekulera i att Dahlin kan plussa på till 590 och sedan slå klubbrekordet i andra halvlek mot Åtvidaberg? Till Håkan Svenssons (då i Halmstads BK) 807 minuter är det dock en bit till.

5) Vem vinner striker-kampen?

I ena (den himmelsblå) ringhörnan: Agon Mehmeti med fem mål efter uppehållet och fyra på de senaste tre matcherna. I den andra Denni Avdic med exakt samma facit efter uppehållet, men med ett betydligt bättre vår-facit. Det slutar väl med att det blir nye assistkungen Daniel Larsson som nätar.

Eller så kan Wilton Figueiredo sätta dit bollen, fira med att dra av sig tröjan, bli varnad och avstängd mot Åtvidaberg istället för Helsingborgs IF.

Förra gången jag fyllde år tog det ett halvår innan jag kom på att uppdatera åldern i profilen. Nu bara ett par dagar. Det tar sig…

Snart dags för grattis

Det stora jubileumet närmar sig med stormsteg. På onsdag fyller Malmö FF 100 år och firar, bland annat,  med en hemmamatch mot Elfsborg.

I tisdags- och onsdagstidningen kommer ni att kunna läsa massvis med nostalgiskt material från de 100 åren. En hel del av det ligger redan ute på nätet. Mer kommer. Eftersom jag gillar listor har jag rankat de 25 bästa spelarna, de fem sämsta, de fem största teknikerna, de bästa smeknamen plus en del till. Ta för resten en extra titt på den fullkomligt fantastiska bilden på tidernas sämste spelare (jo, det är Tony Ström).

Bäst är – det behöver jag inte ens skriva.

Men jag måste betona att det är först när man sätter sig ner, lägger pannan i djupa veck och verkligen funderar som man förstår hur många duktiga spelare MFF har haft genom åren. Jag startade med målsättningen att ranka de tio bästa, insåg att det nog passade sig bättre med 20 och slutade på 25. Ändå är det många jag verkligen beklagar att jag behövt lämna utanför listan Egentligen tror jag inte att folk – i alla fall inte de som följt något annat lag än MFF – fattar exakt hur mycket som faktiskt krävs för att vara bland de 25.

Jag skulle ha velat haft med Anders Palmér, Anders Andersson, Daniel Andersson (fast tre man från samma familj kändes som att ta i), Curt Olsberg, Tore Svensson, Jonnie Fedel med flera, med flera. Men 25 är 25. Och man är fångad i sin egen tidsperiod. Jag började gå på Stadion 1962. Så undrar till exempel någon varför jag inte har med spelaren som gjort flest mål genom tiderna på listan tänker jag skylla på det.

Janne Möller är med. Och han bjöd rejält på sig själv när jag nyligen intervjuade honom. När fotograf Hall tog bilderna poppade det dessutom upp en del av den gamla fina Malmöitiska kaxigheten.

– Ni kan ju ta med ett par gamla bilder från arkivet också. Fast ni kommer aldrig att hitta någon där jag räddar. Fotograferna stod alltid vid det andra målet!

Har nu tack vare Himmelriket kunnat se matcherna från Malaga-lägret. Bara att tacka för ett mycket bra jobb.

Huvudintrycket är i alla fall att det inte bara var snack att MFF gjorde två klart godkända insatser. Spelet är stundtals riktigt bra och dämpar inte precis förväntningarna inför säsongen.

Upptäckte till min förskräckelse att jag satt med en telefon i handen och röstade i Melodifestivalen. Men det gick ju inte att låta bli. Crucified Barbara!

Morgans kommentar på årsmötet att Rammstein på Malmö Arena var den bästa konserten han någonsin sett gjorde det ju inte precis lättare att smälta att jag missade den.

Och på tal om årsmötet. Jag står fast vid att det i valet av styrelseledamöter var en win-win-situation. Fem bra kandidater slogs om fyra platser. Nu gjorde Carina Brorman ett mycket gott intyck på mötet och det blev en avgörande faktor. Jag tror också att Per Ågrens suveräna sammanfattning och presentation av valberedningens förslag fick stor betydelse.

Tack och lov har dessutom snacket om kupper och annat dött ut. I själva verket var hela processen – från Framtidsgruppens. MFF:s vänners och valberedningens arbete månaderna före till sjäva mötet – en perfekt uppvisning i medlemsdemokrati.

Ole Törner

Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.

Ålder: 58

Yrke: Journalist

Bor: Malmö

Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who

Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.

Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.

Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.


×