En nödvändig skilsmässa

Ibland är det nödvändigt att skiljas.

Även för parter som nått stora framgångar tillsammans.

Eftersom så många journalister numera bygger rätt stora artiklar på att citera vad andra säger på twitter tänkte jag bryta den trenden lite grann genom att citera mig själv – på twitter.

Där skrev jag för över en vecka sedan så här:

”Jag förstår Ivo och jag förstår MFF. Fanns till slut bara nostalgin och en vilja att chansa som talade för en kontraktsförlängning.”

Det gäller i hög grad fortfarande.

Krasst uttryckt;

2010 var Ivo Pekalski en väldigt viktig spelare i Malmö FF:s guldlag och rätt långa stunder så bra att ingen av 2013 års allsvenska mittfältare når upp i den nivån.

Men det absolut viktigaste är att det gör ju Ivo inte heller.

Har inte gjort på länge…

Kvar finns bara en förhoppning om att han en dag ska nå tillbaka till den nivån, eller till och med överträffa den.

Visst går det att drömma om att på nytt få se Ivo Pekalski dominera en spelplan som han gjorde som 20-åring 2010. Men då kan man lika gärna drömma om att få se Wilton Figueiredo, som inte heller är kvar i MFF och som jag tyckte betydde mer för SM-guldet. Eller för den delen Afonso Alves från guldåret 2004 som var bättre än både Ivo och Wilton.

Nostalgi är skönt, men farligt.

Det gäller att gå vidare och oturligt nog för Ivo Pekalski har ju MFF redan gjort just det.

I år spelade han en enda allsvensk match från start, premiären mot Halmstads BK som slutade 1-1 och där varken Ivo eller MFF var särskilt bra.

Efter det har han varit i rehab. Det blev SM-guld ändå.

Och MFF har fyllt på med centrala mittfältare. Markus Halsti har gjort succé på positionen, Simon Thern växer allt mer fram som en stor spelare med ett härligt driv i fötterna och Erik Friberg glöms alldeles för ofta bort trots sin arbetskapacitet, sitt kloka spel och effektiviteten i avsluten. Samtidigt tror klubben stenhårt på U17-VM-bronsmedaljören Erdal Rakip och den 1 december är utlånade Amin Nazari tillbaka.

Ingen av dem kommer att bli sämre och man ska absolut inte luras av Rakips ålder. Han kan mycket väl ta en plats 2014.

Då hade det varit fel att chansa med Ivo.

För en chansning är det.

2010 spelade han 20 seriematcher från start. Året efter blev det 16, 2012 tio och 2013 en. 2009 värvades han från Landskrona BoIS och kom då upp i tolv starter, alla i BoIS. Säsongen 2008 i Landskrona blev det 15.

På sju säsonger i elitfotbollen har han alltså snittat tolv matcher per år.

Tiderna förändras dessutom.

2010 vann MFF SM-guld mycket tack vare sina centrala mittfältare. 2013 var de inte alls en lika viktig faktor. MFF har extremt offensiva och spelskickliga ytterbackar, mittbackar som vågar gå högt upp, yttermittfältare som gärna bryter in centralt och en anfallare i Magnus Eriksson som gärna faller ner.

Ska Ivo Pekalski klara att komma tillbaka ska han spela sitt eget spel i ett lag som är i behov av det. Ivo är en klok man och jag tror att han själv också har insett den saken.

Att det blev BK Häcken gör mig lite kluven.

Peter Gerhardsson är en bra tränare, Häcken känns som en miljö där man kan ha tålamod (för även om han är frisk kommer det att krävas åtskilliga matcher innan han hittat tempot) och det är ett spelande lag. Samtidigt är det rätt bra spelare han ska konkurrera ut för att ta en startplats.

Dessutom tillkommer det som framgår rätt tydligt på MFF:s hemsida och som Per Ågren utvecklar i min artikel här, att det skurit sig rejält mellan Ivo och MFF:s rehab-team.

I längden fungerar det inte att en spelare i truppen inte har förtroende för klubbens rehab- och medicinska team.

Då uppstår frågan vad som händer i BK Häcken?

För om jag inte minns fel var Ivo inte helt nöjd med Landskrona BoIS sätt att väga skador, spel och rehab heller…

 

 

 

 

Trist om alla spelat på samma sätt

Malmö FF-Gefle IF blir en tuff utmaning både för MFF och publiken.

Det finns nämligen så mycket som talar för 0-0 att det närmast är löjligt.

Efter att ha sett MFF:s oförmåga att ta sig genom Drogheda Uniteds kompakta försvar känns det svårt att tro att det ska lyckas mot Gefle som taktiskt, defensivt och individuellt är ett bättre lag än Drogheda.

Efter att ha gått igenom Infostradas statistik inför matchen har den där dubbelnollan dessutom satt sig ännu hårdare i hjärnvindlingarna. Eller vad sägs om det här:

Tre av de fyra senaste matcherna mellan lagen på Swedbank stadion har slutat just 0-0.

Gefle IF har spelat oavgjort i de sex senaste allsvenska matcherna. Blir det kryss nu också slår laget alla tiders rekord i antalet oavgjorda matcher i rad. Just nu tangerar man rekordet med Degerfors IF från 1942 och Gais från 1931.

Gefle har gått mållöst från fem raka bortamatcher mot MFF och har aldrig vunnit i Malmö. Däremot har fem av de tidigare tio mötena slutat med kryss.

Så för en gångs skull när folk lite slentrianmässigt pratar om att det luktar 0-0 så stämmer det.

Faktiskt så bra att den lille anarkisten inom mig vill skrika att det inte alls blir varken 0-0 eller oavgjort. Det blir mål och MFF vinner!

Skam vore väl annars när ett av Allsvenskans bästa hemmalag ställs mot ett lag som har elva raka seriematcher utan seger. Men det blir svårt och som sagt en utmaning både för MFF och publiken.

Fast trist? Nej. I alla fall inte för mig.

Jag gillar nämligen både det Gefle IF gör och att allt inte är så strömlinjeformat. För mig är en verklighet där alla lag spelar på samma sätt och är bra på samma saker en mardröm.

Gefle har egentligen väldigt mycket emot sig. Klubben han ont om pengar, får trolla med små resurser, kämpa på en sponsorsmarknad där Brynäs dominerar och spela på en arena som i alla fall jag upplever som Allsvenskans sunkigaste, men som kommunen vägrar göra något åt eller ersätta. I den verkligheten har Per Olsson som tränare och sportchef byggt ett lag och en taktik som gör att det kvittar hur mycket alla snackar om att snart så åker Gefle ur. Det gör man inte.

När det strulade i år ändrade han kvickt 4-4-2 till 3-5-2 som snarast blev en fembackslinje och det blev tätare än någonsin.

När jag pratade med Rikard Norling efter lördagens träning var han dock inne på att Gefle nu är tillbaka i sin klassiska 4-4-2-uppställning.

Fast grejen är att det kvittar. Oavsett hur Gefle spelar är laget oftast supersvårt att få hål på.

Och det är en cynism som lönar sig.

Det pratas rätt mycket skit om Gefle IF. Som till exempel att det var pinsamt att de tack vare sin Fair Play-plats i år skulle vara med och representera Sverige i Europa. Vad hände? Jo efter 3-0 mot Trans Narva i Tallin är Gefle i princip redan klart för avancemang i Europa League-kvalet.

Det är knappast en slump att Lasse Lagerbäck en gång i Offside jublade över att Gefle IF klarat sig kvar och motiverade glädjen med att ”Gefle har en realistisk syn på fotboll!”

Ibland är jag dum, naiv och för fotbollsnördig för mitt eget bästa, men jag tycker att det ska bli kul att se om MFF hittar dyrken till Gefleboxen.

Särskilt som det är något MFF behöver öva ännu mer på.

……………………………………………

Truppen blir densamma som mot Drogheda.

Matias Concha har problem med en framsida på ena låret och saknas. Synd, efter att ha sett honom träna förra veckan trodde jag att han var rejält på gång.

Ivo Pekalski saknas också. Han spelade i U21 mot Halmstads BK förra fredagen och fick känning i en lårbaksida. Efter det har han saknats på träningarna.

Rikard Norling pratade en hel del om att med fyra matcher på två veckor går det inte att ha samma startelva hela tiden. Det lät som en tydlig – men sedvanligt maskerad – signal att Simon Thern spelar från start mot Gefle IF.

……………………………………………………….

Gefletränaren Per Olsson spelade för resten i MFF i mitten av 80-talet om ni hade glömt det. Bland lagkamraterna fanns nuvarande sportchefen Per Ågren, målvaktstränaren Jonnie Fedel och U19-tränaren Anders Palmér.

 

 

 

Rakips kontrakt visar vägen för MFF

Nyheten att Erdal Rakip skrivit på 2,5-årskontraktet han erbjudits (som ni kan läsa om här) var givetvis bra för MFF.

Av två skäl.

1) Erdal är en stortalang.

Och då inte bara för de två matcherna i A-laget (Shalke 04 och den allsvenska debuten mot BP) utan minst lika mycket för insatsen i U17-EM och matcherna i MFF:s U19. Jag gillar också sättet han tagit chansen på. Han har spelat lugnt, klokt och väldigt moget för att vara så ung.

Det finns många saker som saknas när Ivo Pekalski inte är med i MFF. En av dem är förmågan att vila med boll, att när det behövs växla ner tempot och få en andningspaus. Den dimensionen behövs också om inte orken ska tryta sista 15-20. Jag kan mycket väl tänka mig att Erdal har det spelet i sig – också.

2) Kontraktet sänder rätt signaler.

Pratade lite med Rikard Norling om Rakip-kontraktet efter dagens träning. Då tog han spontant upp just den aspekten.

– Nu ver jag ännu mer att jag inte behöver tveka att släppa fram en ung spelare bara för att han inte har kontrakt med seniortruppen. Det här säger att gör vi det och spelaren imponerar kan vi  ta nästa steg, komma överens och visa att vi både kan plocka fram resurserna som krävs och en plats i truppen.

– Det är bara att tacka Erdal, hans föräldrar och hans agent för att vi kunde ordna den här lösningen.

I det läget MFF just nu har lyckan att befinna sig i, nämligen att U19 och U17 producerar talanger som aldrig förr, är det absolut nödvändigt att visa att det finns plats för dem när och om de får samma utveckling som Erdal Rakip.

Bara som ett exempel ingick ju tre spelare från MFF i U17-EM-truppen. Sixten Mohlin fick lärlingskontrakt redan i vintras, Erdal Rakip får det alltså nu, men Mirza Halvadzic står också och knackar på dörren. Helsingborgs IF skrev nyligen kontrakt med sin representant i U17-EM Elias Andersson.

Jag kan räkna upp 10-12 spelare till i U17 och U19 jag kan se som framtida allsvenska spelare.

Med det goda jobbet MFF:s högstadie- och gymnasie-akademier gör kommer dessutom siffran hela tiden att plussas på de närmaste åren.

Eftersom det även är nödvändigt att ibland värva utifrån och plocka hem MFF:are från utlandet – jag förutsätter till exempel att det bara är en tidsfråga innan det går i lås med Johan Hammar – måste klubben snart ta ställning till hur man ska få plats med alla i truppen.

Frågade Rikard Norling om just det:

Hur får man plats med alla? Hur många lärlingar kan man ha?

Hans svar är ökad flexibilitet med fler kontrakt och fler utlåningar.

– Vissa behöver mer tid på sig och mår bäst av att lånas ut och få speltid.

– Men alla klubbar vi vill låna ut till kan inte betala spelarens lön. Då har vi redan börjat jobba med att vi går in och täcker en del av kostnaderna för spelarna. En dröm vore att vi kunde skapa resurser att göra det även om det skulle handla om många fler spelare än idag.

– Vi kanske ska ha 30-40 spelare med kontrakt för att ha tillgång till alla vi vill satsa på.

……………………………..

MFF tränade på Mariedals IP:s konstgräs idag.

Tisdag är det träningsledigt och onsdag blir det en ny Mariedalsträning som förberedelse för matchen i Södertälje på torsdag.

Matias Concha saknades. Han har känning i ena låret (framsida) och stod över på grund av det.

Tokelo Rantie var heller inte med. Han spelade VM-kval med Sydafrika på söndagen och är tillbaka lagom till onsdagens träning. Tyvärr blir det inget VM för honom, eller hans lagkamrater. Sydafrika förlorade med 1-2 mot Etiopien och därmed blir det Etiopien som får åka till Brasilien, om man klarar det sista play off-steget. Rantie byttes in i de n 51:a minuten och Bernard Parker gjorde målet för Sydafrika.

 

 

Det här är den tyngsta matchen

Matcherna mellan Malmö FF och IFK Göteborg är speciella. Både titel- och framgångsmässigt är de två klubbarna i fullständig särklass i svensk fotboll. Det kvittar vad de övriga lagen och deras supportrar säger. De är inte ens i närheten av att kunna konkurrera.

IFK Göteborg har 18 SM-titlar, MFF har 16.

MFF har vunnit cupen 14 gånger, IFK fem.

MFF har varit i final i den största internationella cupen Europacupen (nuvarande Champions league) och har representerat Europa i världscupfinalen, IFK Göteborg har vunnit den lite mindre Uefa-cupen två gånger.

MFF är etta i den allsvenska maratontabellen, IFK Göteborg är tvåa.

Därför blir det alltid prestigespäckade, tuffa och intressanta matcher när de två lagen möts.

Inte minst nu när de tillsammans toppar serien.

 Om läktarna inte är fullspikade när Jonas Eriksson blåser igång matchen är det faktiskt lite av en skandal. Hetare blir det inte så här i början av serien.

Som vanligt den senaste tiden löser dessutom Rikard Norlings laguttagningsproblem nästan sig själva.

När Miiko Albornoz var tillgänglig efter sin timeout i matchen mot Öster var Matias Concha borta på grund av ljumskproblem. Det är han fortfarande. Bara att fortsätta med Miiko med andra ord.

Nu är Emil Forsberg småskadad och ett osäkert kort samtidigt som Pontus Jansson är tillbaka i truppen efter sitt över en månad långa skadeuppehåll. Två olika positioner, men samtidigt två delar i samma pussel.

Pontus Jansson tar tillbaka mittbacksplatsen, Markus Halsti kliver upp på mitten och Simon Thern får ta över Emil Forsbergs plats på kanten.

 I alla fall tror jag att det blir så.

Malmö FF kunde tokdominera och spela runt mot Öster. Men IFK Göteborg är inte Öster. Då behövs Fribergs och Halstis gemensamma insatser centralt. Friberg var bäste MFF:are och fick alldeles för lite credd efter Östermatchen.

MFF har skaffat sig ett utgångsläge där man med en någorlunda skadefri trupp kan anpassa elvan efter motståndet. Ibland är det Simon Thern som är bästa lösningen centralt, ibland Markus Halsti och när han blir frisk kan det vara Ivo Pekalski. Utnyttja den snudd på unika möjligheten. Få andra lag i Allsvenskan kan göra något liknande.

Johan Dahlin är också tillbaka i truppen. Där blir uttagningen genast mycket svårare. Johan Dahlin är förstemålvakt och sällsynt väl samspelt med det övriga försvaret. Robin Olsen har gjort ett fantastiskt jobb, men snart kommer en reaktion. Hur lugn och stark han än sett ut är han ändå ny på posten och beröm är bra, men det kan få en att somna till också.

Fast går det verkligen att peta en målvakt så länge han storspelar och håller nollan? 405 minuter är Robin uppe i nu. MFF har råd att avvakta med bytet. Magkänslan? Jag tror det blir Dahlin…

Låt brottarkampen börja.

IFK Göteborg kör statiskt men supertungt. MFF vinner på sin fristil.

…………………………………………………….

Lite statistik hämtad från Infostrada. Det bara älskar ni.

MFF:s start på Allsvenskan med 13 poäng på fem matcher är den bästa sedan 1978!

MFF har fyra raka allsvenska matcher utan seger mot IFK Göteborg.

Mot Öster fyllde Filip Helander 20 år. Den här gången är det Pa Konate som fyller år. 19 närmare bestämt.

Sviten med matcher utan förlust med Markus Halsti på planen är nu uppe i 17.

 

 

 

Bra planer bra för MFF

Mot Halmstads BK såg MFF inte alls ut som ett lag med potential att ta guld. Mot Åtvidabergs FF gjorde man det.

Och de två senaste tillfällena Malmö FF vunnit SM-guld, 2004 och 2010, har laget inlett med oavgjort i första matchen och seger i den andra!

Då var det visserligen bortaspel båda gångerna i premiären. Men skit samma.

En seger borta kompenserar alltid ett poängtapp hemma, inte minst för MFF som de senaste säsongerna har varit mil bättre hemma än borta.

Just nu är det dock troligen precis tvärtom på grund av Swedbank stadions usla gräsyta!

Egentligen går det att göra en enkel jämförelse.

Ta två matcher på bra underlag, som träningsmatchen hemma mot OB (på Limhamn) och den här fredagskvällens match mot Åtvidabergs FF på Kopparvallens relativt nya konstgräs. Då har MFF spelat bra och vunnit.

Ställ det sedan mot cupmatchen mot Östers IF och den allsvenska premiären mot Halmstads BK. Den första på gammel-Stadions ko-äng och den andra på Swedbanks stadions nästan lika kassa plan. Då har två usla insatser gett oavgjort.

Troligen är det en styrka att det ändå blivit kryss. Men även om varken spelare eller ledare i MFF ville skylla på det efter HBK-matchen så är det alldeles givet att underlaget har – och haft – en extremt stor betydelse.

På det kan man ha synpunkter.

MFF är ett passningsdrivet lag med individuellt skickliga spelare som presterar bäst när underlaget är okej. Bra så, för då har man både dragit lakanet av konstgrässpöket och visat att när vädret blir varmare kommer spelet också att få en helt annan hetta.

Men jag tycker ändå att laget borde ha en plan B. Om det inte går att spela exakt den typen av fotboll alla i laget brinner för måste det gå att anpassa spelet. Krävs det i alla fall lite grann tjong så bit i äpplet och tugga i er.

Tyvärr tror jag inte att Swedbankplanen hinner bli så där väldigt mycket grönare och jämnare till de närmaste två hemmamatcherna.

Mot Åtvidaberg åt sig MFF in i matchen för att en bit in i den andra halvleken ta över fullständigt. Efter Erik Fribergs 2-1-mål kändes det ända upp på läktaren att Åtvidabergs spelare inte längre trodde på chansen. Då var MFF helt enkelt för bra.

Viktigast av allt var de tre poängen, men det fanns ett par saker att lyfta fram lite extra:

Jiloan Hamad visade direkt att insatsen i premiären var en ren tillfällighet. Nu startade han starkt och efter paus lyfte han sig ett snäpp till. Mot slutet var han magnifik.

Erik Fribergs två fina mål räckte i sig till för ett överbetyg. Spelmässigt var han dessutom riktigt bra och det var Markus Halsti också. Det är härligt att veta att Ivo Pekalski måste upp i alla fall i 95 procent av sin nivå för att konkurrera.

När det sker har MFF tre starka kandidater till två platser. Precis som man har på mittbackspositionen. Pontus Jansson får kämpa.

Och Magnus Eriksson var precis så bra som Åtvidabergspubliken mindes honom.

………

Robin Olsen ska också har ett stort plus. När Johan Dahlin fick ont en bit in i den första halvleken fick Robin 45 minuter och höll nollan. Hoppas dock bara att frisparksmålet inte påverkades av Dahlins skada, för i så fall borde bytet ha kommit tidigare.

………………….

Mer positivt. När MFF-publiken kom till Kopparvallen möttes de av beskedet att 13-19-åringarna i MFF skulle betala 80 kronor mer än de jämnåriga åskådarna på Åtvidabergssektionen. Dumt och att det blev upprörda känslor i MFF är lätt att förstå. MFF-ledningen gick därför omedelbart ut med beskedet att klubben betalar mellanskillnaden. Eftersom det berörde cirka 50 åskådare handlade det om 4 000 kronor.

Ingen stor summa, men principen är viktig.

Därför var det mycket glädjande att MFF:s vd Per Nilsson när jag snackade med honom efter matchen kunde berätta att det inte blir 4 000 utan noll. Åtvidabergs och MFF hade då kommit överens om att Åtvidaberg står för mellanskillnaden. Ett klokt och bra beslut av alla parter.

………….

Till sist måste jag dessutom skriva en sak:

Jag har öst massor med skit över Michael Lerjéus sätt att döma. Och ofta suckat djupt över hans insatser. Nu var han klart godkänd och visade upp en god allsvensk nivå. Skönt. Han kan ju!!!!

Det kan Kristian Bergström i Åtvidaberg också. Trots att han fyllt 39.

Gör han mål nästa år också blir han Allsvenskans äldste målskytt genom tiderna. Den historieboks-posten är han värd.

…………..

Jag ska också noga påpeka att jag inte gått och blivit en konstgräskramare. Men en bra konstgräsplan är mycket bättre än en riktigt dålig gräsplan.

 

 

En spelarkarriär är ingen lampa

Större delen av försäsongen spelade MFF med Markus Halsti och Erik Friberg som innermittfältare. Men i premiären hade Ivo Pekalski tagit tillbaka sin plats.

För gott. Trodde många. Men så var det inte alls.

Mot Åtvidabergs FF talar allt för att det på nytt blir firma Halsti/Friberg.

Eftersom den sista träningen för ovanlighetens skull inte var stängd blev det rätt lätt att se. Så körde inte Rikard Norling någon lur-variant är Ivo Pekalski petad.

Fast det där med petad går i hög grad att ifrågasätta. För att bli petad måste en spelare först ha varit ordinarie och det känns som om för många i ett par år nu tagit för givet att Ivo Pekalski alltid är det så fort han blir frisk.

Jag är en av dem.

Det är lätt att fastna i gamla minnesbilder.

MFF är inte samma lag i år som 2010 och Ivo Pekalski är inte samma spelare nu som då när han och Wilton Figueiredo var Allsvenskans bästa mittmittfältspar.

Därför var det en smärtsam upplevelse att se Ivo mot Halmstads BK. Han kom inte ens upp i godkänt.

Alla skadebekymren har steg för steg brutit ner hans kapacitet och form.

Med tanke på det går det istället att se Ivo Pekalskis plats på bänken som logisk. Markus Halsti ersatte Erik Johansson, som låg sjuk dagen före matchen, i backlinjen mot Halmstads BK. När Erik Johansson på nytt är frisk nog att starta går han in i laget och Makus Halsti tar tillbaka SIN plats på mitten. Konstigare än så är det inte.

Mot Halmstads BK gick det så långt att jag satt på läktaren och hoppades att Rikard Norling skulle byta ut Pekalski och flytta in Simon Thern – eller Jiloan Hamad – i mitten.

Egentligen hatar jag att skriva det här och fingrarna hamrar lite extra hårt mot tangenterna.

För jag är en av dem som gärna lyft fram och hyllat Ivo Pekalski.

När han var som bäst var han unik. Han har en bollkontroll och spelförståelse som få plus ett mod att alltid vilja göra sig spelbar och en förmåga att vända och vrida sig fram på ytor som är för trånga för många andra.

Men där är han inte nu.

Det inser han säkert själv också.

Markus Halsti är heller inte bara en defensiv spelare som alibiagerar mittfältare som en nödlösning. Han är en bra passningsspelare, gärna med ett tillslag och säkert för tillfället ett mer funktionellt alternativ för att få upp rörligheten och tempot som saknades mot Halmstads BK.

Fast det värsta av allt är att MFF sitter i ett moment 22-läge när det gäller Ivo Pekalski.

För att han på nytt ska nå upp i sin rätta nivå måste han spela sig i form, i många matcher i följd utan skadeavbrott.

Men för att vinna matcher måste MFF spela med det bästa laget och i det ingår inte Ivo Pekalski.

En lampa fungerar lika bra hur många gånger man än slår av och på lysknappen. Så är det inte med en spelarkarriär. Med så mycket av och till-spel som det blivit för Ivo under en lång period är det givet att spelet försämras.

 

MFF gjorde som matchklockan

Oavgjort mot en allsvensk nykomling i premiären är inte okej.

Det var inte spelet heller.

På sätt och vis kan man säga att Malmö FF solidariserade sig med matchklockan.

Den kom aldrig igång på Swedbank stadion. Efter en kvart sa speakern att man jobbade intensivt på att åtgärda problemet. Sedan blev ingenting bättre.

Eller så kan vi dra till med att flera i MFF firade påsken med att spela som höns.

Klart att det svider när uppladdningen inför årets största högtid – den allsvenska premiären – slutar med att 19 577 åskådare får se ett magplask.

Men det finns två saker som måste påpekas:

1) Halmstads BK gjorde det bra. Försvarsmässigt var det riktigt tight, Gudjon Baldvinsson är en grym avslutare och laget förtjänade poängen.

2) Det är för tidigt att dra slutsatser. MFF:s insats var en stor besvikelse. Men jämför gärna med förra året. Då startade det med 0-0 hemma mot Gefle IF i premiären och sedan 0-5 i baken mot Häcken i första bortamatchen. Ändå var MFF hyfsat med i toppen i sluttabellen.

Tror heller inte att det är att sticka ut hakan för mycket att säga att det lär gå bättre i Åtvidaberg på fredag än det gjorde på Hisingen ifjor…

Vad var det då som gick snett i Malmö FF:s spel?

Rörligheten både med och utan – nästan mest utan – boll och tempot i passningsspelet var alldeles för dåligt för att luckra upp Halmstads BK:s försvar.

Dessutom var ett par av spelarna som annars ska bära laget inte bra.

Jiloan Hamad hyllar jag ofta, med all rätt. Den här gången vet jag inte vad han höll på med.

Innermittfältet med Ivo Pekalski och Erik Friberg fungerade inte heller och det var inte bara Fribergs fel. Han slet och försökte. Pekalski sprang hela den första halvleken alldeles för långt ner i planen som femte back. Efter paus skulle han komma längre upp och vara konstruktiv, men sanningen är att Ivo fortfarande håller på att spela sig upp i sin rätta nivå. Plus att han saknar en spelare som Wilton Figueiredo att slå passningarna till.

Efter matchen frågade jag Rikard Norling om han inte funderade på att byta på innermittfältet istället för att ta ut Simon Thern, som var en av de bästa i MFF, och sätta in Emil Forsberg (minut 61)?

Svaret blev att han övervägde det, men att när bytet skedde hade Thern börjat få krampsymptom.

Nästa byte förstår jag tanken med. Erik Johanssons huvudstyrka skulle avgöra på fasta situationer och inlägg. Och det var ju nära när Stojan Lukic fantomräddade hans nick på hörnan.

Men för att få full utdelning på ett sådant byte måste man spela på det också.

Antingen tror man på sitt grundspel och byter in en naturligt offensiv spelare (Kroon) på rätt position eller så kör man på med att lyfta långt och slå inlägg för att skapa panik i HBK:s backlinje.

Nu blev det istället något mitt emellan-mischmasch och sista kvarten kändes det aldrig som om MFF var nära att få in 2-1.

Bra då?

Framförallt Filip Helander.

Prickfri, alltid på rätt ställe och lagom ful i närkamperna.

Pontus Jansson är kung, men när han är tillbaka har han fått en kejsare bredvid sig.

Tokelo Ranties fantastiska mål var dessutom värt en seger….

Tycker också att Magnus Eriksson länge visade att han kommer att bli en stor tillgång i MFF:s anfallsspel.

Får för resten rapporter om att Pontus Jansson stod i klacken. Förvånar mig inte ett dugg. Han är unik.

…………

Publiksiffran 19 577 var mycket bra. Förhoppningsvis kommer alla tillbaka.

Men då måste spelet bli bättre.

Och planen. Rikard Norling och spelarna ville inte skylla på det, men än så länge är den inte okej.

MFF har blivit ett lag som är starkt på bra planer. Det okej. Men de flesta lag som är bäst på bra planer kan spela rätt bra på dåliga också. Kan MFF det?

 

Gräsligt svårt att hitta gräs

Malmö FF:s jakt på gräs går vidare.

I dag tränade laget på konstgräset på Mariedals IP. Det kan även bli platsen för torsdagens träning. Men MFF hoppas fortfarande kunna genomföra passet inne på Malmö Stadion.

Hur det blir avgörs klockan 10.00 på torsdagsförmiddagen. Då ska Uefa-kontrollanterna och domarna titta på den omoderna och väderkänsliga konstgräsplanen på Malmö IP för att godkänna den inför Champions league-returen mellan LdB FC Malmö och Lyon. Säger de nej flyttas matchen på torsdagskvällen till Malmö stadion och då finns det inte en chans att MFF släpps in för träning där.

Säger domarna ja till Malmö IP är det däremot fritt fram för MFF på Malmö stadion.

För att kunna hålla båda alternativen öppna flyttar MFF därför fram torsdagsträningen till klockan 11.00.

…………………….

Det är bara onsdag och egentligen är det alldeles för tidigt att prata om skadeläget inför den allsvenska premiären på måndag.

Därför tänker jag inte dra iväg i några vilda spekulationer, bara berätta att Jiloan Hamad och Matias Concha inte var med på Mariedal och att Pontus Jansson klev av tidigt och Ivo Pekalski lite senare.

Rikard Norling verkade inte vara speciellt orolig över Hamad och Pekalski, berättade att Concha fått ljumskproblem efter matchen mot BK Häcken och såg bekymrad ut när Pontus Janssons namn nämndes. Pontus onda fot verkar inte vilja vara med och spela i närheten så mycket som Pontus själv vill – om man säger så…

……………………..

Klockan 13.30 på Skärtorsdagen chattar Rikard Norling med Skånskanläsarna inför säsongen. Du kan redan nu ställa frågor och det gör du här.

 

Bittert att åka ur utan att förlora

Om vi isolerar matchen mot GIF Sundsvall ur sitt sammanhang var det en riktigt vass insats av Malmö FF.

Att slå ett lag som så sent som ifjor spelade i allsvenskan med 4-1 är bra.

Spelmässigt var det också bra, inte minst i den första halvleken och Malmö FF gjorde två mål på hörnor! Bara en sån sak.

Men så var det det där med att det hade behövts 5-0 eller 6-1 för att gå vidare. Givetvis är det bittert – och extremt ovanligt – att ett lag åker ur ett cupspel utan att ha förlorat en enda match.

För det är ju det MFF gör. Två vinster och en oavgjord var inte nog.

En sak är i alla fall säker

Om man ska peka ut någon detalj i de tre matcherna som sänkte MFF så är det inte i match tre man ska leta.

Istället går det att hitta avgörande fel i de två tidigare matcherna.

I match två, borta mot Frej, missade Malmö FF alldeles för många chanser!

Men de stora och avgörande felen kom i den första matchen, hemma mot Östers IF.

För det första borde den aldrig ha spelats på Malmö stadion. Gräsplanen höll inte måttet.

När Öster satsade på fasta situationer, huvudspel och det enkla upplägget fastnade MFF:s passningsspel och viljan att driva bollen och utmana i tuvorna. På Limhamns IP hade det gått betydligt bättre. Ledningens beslut att placera matchen på Stadion var helt enkelt fel!

Men det gjordes missar ute på planen också. Östers mål var alldeles för billigt och många i MFF var för ovilliga att anpassa spelet till omständigheterna. Ricardinho var den värste syndaren och det bästa exemplet på problemet. Han envisades med att spela som om det var en perfekt plan – och det gick inte så bra.

Att Malmö FF spelat färdigt i Svenska cupen och inte heller det här året får uppleva en kvartsfinal är inte godkänt.

Gruppen var inte starkare än att MFF borde klarat att placera sig som etta. Det är den viktigaste sammanfattningen av årets cupspel ur MFF-synvinkel.

Med detta sagt finns det dock ett par utropstecken att plocka fram och nästan alla hittar jag faktiskt i lördagsmatchen mot GIF Sundsvall.

1) Spelet och den stabila segern! På två sätt. I den första halvleken spelade MFF bra med en normal laguppställning. I den andra stuvade man om till en extremoffensiv, men fortfarande utan att släppa till bakåt.

2) Filip Helander! Efter att ha haft lite problem i början hittade han helt rätt och i andra halvlek när luckorna bakåt kunde – och egentligen borde – ha kommit var han suverän. Filip är född till allsvensk mittback.

3) Simon Kroon! Lysande inhopp i 45 minuter mot GIF Sundsvall. Dessutom bra, kortare, inhopp i båda de andra matcherna. Säsongens utropstecken så här långt.

4) Hörnmålen! Från sämst i norra Europa på hörnor till två hörnmål i samma match. Det tar sig.

5) Ivo Pekalski i avslutsläge och målskytt! Det vill jag se mycket mer av och det här var en bra början.

6) Erik Johansson! Två mål. Dessutom visade han sin mångsidighet.

Till sist:

Publiksiffran 1 354 var riktigt usel.

Tydligen hade många  gett upp hoppet om femmålsseger på förhand. Att det kom ungefär lika många till träningsmatchen mot OB en fredag eftermiddag säger det mesta.

 

 

 

 

Ingen skräll att Cibicki ligger före

Efter Östers seger över GIF Sundsvall seglade Smålandslaget upp på fyra poäng och en hyfsad målskillnad.

Därmed finns det knappast någon återvändo för Malmö FF. Det måste bli seger i söndagens match mot Frej och säkert även nästa helg mot GIF Sundsvall.

Annars är det färdigspelat i cupen.

I så fall alldeles för tidigt! Cupen har fått ett rejält lyft både prestige- och uppmärksamhetsmässigt med de nya reglerna.

Just när det händer ska man inte stå vid sidan om och titta på. Malmö FF:s snudd på rekordunga trupp – med bara strax över 22 år i medelålder – behöver dessutom en bra start på tävlingssäsongen.

Rikard Norling maskhåller som vanligt om startelvan, men det lär bli en del intressanta förändringar i laget.

Erik Johansson ersätter Filip Helander i försvaret, Ivo Pekalski tar över Markus Halstis position på mitten av mittfältet, Emil Forsberg spelar istället för Simon Thern på vänsterkanten och lärlingen Pawel Cibicki får chansen bredvid Magnus Eriksson i anfallet.

Några andra slutsatser går inte att dra av veckans träningar.

Två av förändringarna är självklara. Filip Helander är skadad, då är Erik Johansson den naturlige ersättaren. Samma sak gäller för Simon Therns skada och valet av Emil Forsberg på hans plats.

Markus Halsti är däremot inte skadad. Han sitter på bänken.

Samtidigt är en bortamatch i cupen mot ett division 1-lag ett perfekt tillfälle att ge Ivo Pekalski chansen från start.

Han har trappat upp steg för steg genom U21 och inhopp i A och tränat på utan problem med skador en lång period. Det är dags nu. Men 2010 och 2011, då det hade varit rätt löjligt att ifrågasätta hans självklara plats i elvan, är inte 2013.

Den här gången måste han både bevisa att laget blir bättre med honom och att han kan spela regelbundet. Hur bra han än är frisk blir det för ryckigt om han ska in och ut ur laget. Jag tror att han klarar det. Men han har inte bevisat det. Än.

Väljer Rikard Norling Pawel Cibicki i anfallet överraskar det säkert många.

Men med Tokelo Rantie, Dardan Rexhepi och Benjamin Fadi borta finns det bara tre alternativ:

1) 4-5-1, eller 4-4-1-1.

2) Petter Thelin.

3) Pawel Cibicki.

Ettan känns helfel. MFF är ett 4-4-2-lag. Testet mot Nordsjälland var just ett test. Dessutom ämnat för svåra bortamatcher i Europa mot riktigt bra lag, inte en cupmatch mot ett division 1-lag.

Tvåan har jag sett att många förordar, gärna med argumentet att man dissar ett nyförvärv med A-kontraktstatus genom att välja en lärling.

Skit samma med olika kontrakt säger jag.

Bäst ska spela!

Glöm inte att Thelin spelade i division 3 förra året. Han måste upp i tempo och anpassa sig till vässad konkurrens. MFF:s U19 kör över division 3- och 2-lag. Det är ingen skräll att Cibicki ligger före. Han kommer helt enkelt från en omgivning som ligger närmare A-laget i nivå kvalitetsmässigt än den Petter Thelin lämnade.

Kontraktsstatusen är dessutom ett villospår. A-truppskontrakt fullt ut var en förutsättning för att kunna värva hit Petter Thelin. De fem lärlingarna från de egna leden som flyttades upp var redan i MFF. Det innebar INTE att man satte en stämpel på dem som sämre eller efter i konkurrensen. Alla i truppen konkurrerar på samma villkor.

Malmö FF har aldrig haft bättre U19- och U17-lag än de senaste åren.

MFF U19 – och ibland U17 – kör som sagt över lag från division 3 och 2. Då är det och ska vara oerhört svårt att som 17-åring komma hit direkt från division 3 och vara bättre. För att klara det måste man ha en unik talang. Det kan mycket väl visa sig att Petter har de egenskaperna, men det måste han i så fall visa på plats i konkurrensen. Det finns inga friplåtar till unga nyförvärv från lägre serier.

Det är faktiskt rätt bra för Petter Thelin också. När han väl tar en plats i konkurrens med spelare från de egna MFF-leden kan det ju vara bra att han vet att det åtminstone finns några som fattar att det var svårt att göra det.

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×