Ett naturligt steg för Jiloan Hamad

Guldet är säkrat.

Men det händer fortfarande intressanta saker i och kring MFF hela tiden.

Precis som det ska vara.

Bara idag har jag skrivit om den officiella bekräftelsen på att Jiloan Hamad är klar för TSG Hoffenheim, att Daniel Andersson gett sitt klartecken till avtackningen/hyllningen på söndag mot Syrianska samt stuckit emellan med ett mingel för att uppmärksamma att det nu äntligen finns en bok om Eric Persson.

Lite spridda reflektioner:

Att Jiloan Hamad skulle lämna var helt naturligt.

Det absolut viktigaste för MFF var att han blev kvar säsongen ut och var en så vital del i jakten på guldet. Utan honom hade det blivit mycket, mycket svårare.

Han var klok och så nej till bra bud från fel klubbar och valde att ta chansen att vinna ytterligare ett SM-guld innan han lämnade. Han fick det och efter sex säsonger är han vid 23 års ålder redo att lämna för spel i Bundesliga.

Vet inte om det är något speciellt med Malmö FF:s yttermittfältare. Jimmy Durmaz lämnade precis när han nått den yppersta allsvenska toppnivån, Guillermo Molins gjorde det också och nu gör Jiloan Hamad det.

Tyvärr visade det sig att Molins gjorde det till fel klubb. Men han var ytterst välkommen tillbaka när han återvände och en ännu bättre spelare nu än då.

Det tar säkert längre tid innan Jiloan Hamad är tillbaka. Att han återvänder till Malmö är jag dock rätt säker på.

Han säger att det numera är Malmö som är hemma istället för Örebro. Därför är det hit han flyttar tillbaka. Att det automatiskt också innebär en återstart i Malmö FF går inte att vara lika säker på. Mycket kan hända med skador och annat i en fotbollskarriär.

Men Malmö FF och han skiljs som vänner. Glöm det där att det skulle finnas en bitterhet i att han nu går som Bosman. Han förtjänar chansen, har förlängt kontraktet en gång och tog en guldhöst. Han har vunnit två SM-guld, avslutat som kapten och gillas av alla.

MFF tänker heller inte strula med att kräva kompensation för de sista veckorna i kontraktet. Jiloan Hamad spelar både mot Syrianska och i Supercupen mot IFK Göteborg. Sedan kan han börja bekanta sig med Hoffenheim.

I och med övergången bör dessutom Jiloan Hamad vara given i Erik Hamréns nästa landslagstrupp.

Det är ju så Hamrén fungerar. Aldrig premiera prestationen i Allsvenskan som får en utländsk klubb att skriva ett kontrakt, men så fort det är skrivet plocka med spelaren.

……………………………………

Daniel Andersson ska hyllas.

Härligt!

Detaljerna dröjer dock ett tag till. Hans egen syn på saken kan ni läsa om här.

Hur viktigt det var för MFF att få hans klartecken har vi nog tidigare inte fullt ut förstått.

Det går ju inte att avtacka någon som spelare förrän denne någon faktiskt slutat som spelare. I år har han hoppat in en allsvensk match och den 11 oktober satt han som avbytare i träningsmatchen mot FC Nordsjälland beredd att hoppa in.

Nu är det dock bara att köra.

…………………………………………..

Boken om Eric P heter ”Stolt och stark” med undertiteln Om Eric Persson som byggde Europas näst bästa fotbollslag, Malmö FF”.

Den är skriven av Micke Sjöblom i samarbete med Staffan Tapper och fotografen Klas Andersson.

Jag sitter nu med ett ex framför mig och bläddrar lite. Det spontana intrycket är att den ser bättre ut än 100-årsboken och mycket bättre ut än boken om Bo Larsson.

Författarna verkar också ha en grundmurad tro på boken. De har tryckt upp 4 000 ex på eget förlag. Från och med i dag finns den bland annat i MFF-shopen.

Mer om boken kan ni läsa i min Skånskan-artikel här.

 

 

 

 

 

Häcken bäddade bra för MFF

Att de aldrig lär sig, alla som tjatar om att Allsvenskan är avgjord.

Det var den inte när de först började tjattra, det var den inte andra gången heller och efter Häckens rättvisa seger över Elfsborg finns det väl ingen som tror det längre?

Elfsborg kan vinna. Malmö FF kan göra det. Men det kan även BK Häcken och AIK. Jag skulle inte ens vilja såga bort Helsingborgs IF trots att laget är tio poäng efter ettan.

För Malmö FF:s del gäller det dock att utnyttja det gyllene läge som nu öppnat sig att knappa in på försprånget. Inom loppet av en knapp vecka, måndag och lördag, väntar hemmamatcher mot GIF Sundsvall och Mjällby AIF.

På Swedbank stadion har MFF ett ruggigt bra facit med hittills bara ett enda insläppt mål och massor med segrar och fina matcher. Det gäller givetvis att hålla i den trenden.

GIF Sundsvall är ett vassare lag den här allsvenska sejouren.Det behöver man dock i hög grad vara.

De två senaste besöken i Malmö har nämligen slutat med 2-6 (2005) och 0-6 (2008) i baken.

MFF:s 6-0-match 2008 var för resten den historiska sista hemmamatchen på Malmö Stadion. Extra roligt för alla som tyckte att det gamla betongpalatset med de de många härliga minnena var värt den slutpunkten.

Men på måndagskvällen är det ny arena och nya minnen som gäller och som ni kunde läsa i veckan finns numera också Eric Persson-bysten på plats på hedersläktaren. Att tappa poäng dagen när den officiellt ska invigas finns bara inte.

Det finns ett par stora frågetecken i MFF:s laguppställning

Efter den stängda träningen pratade MFF-tränaren Rikard Norling om att Daniel Andersson dragit på sig en skada och var ett osäkert kort. Jag tror att han spelar. Kaptenen har bitit ihop förr, så räkna med Daniel A och Pontus Jansson.

Matias Concha imponerande i cupmatchen mot Sandvikens IF, inte minst med sin inställning. Men MFF tar det lugnt med nyförvärven där det finns konkurrens så räkna med Miiko Albornoz och Ricardinho. För Ricardinho blir det dessutom ett jubileum. Det är hans match nummer 100 i allsvenskan för MFF!

På mitten blir det Jiloan Hamad, Erik Friberg, Wilton Figueiredo och Alex Nilsson om Friberg är helt okej efter skadan. Det tror jag han är. Att det är Alex Nilsson som är den nye vikarien för Jimmy Durmaz tar jag också för givet.

Efter Tokelo Ranties succé-debut mot Sandviken kan man också sätta frågetecken för om han eller Daniel Larsson ska spela bredvid givne Mathias Ranégie. Jag utgår från att det blir Daniel Larsson!

Det är skillnad på att springa ifrån ett trött Sandvikenförsvar och prestera i allsvenskan. Dessutom ska Daniel Larsson antingen säljas eller bli kvar under hösten. Om han ska få chansen i utlandet måste han få spela och ska MFF få rätt pris måste han spela. Och ska han vara kvar måste han också få spela – för självförtroendets skull.

Det är lockande att sätta in Rantie. Men i ett 50/50-läge kommer man än så länge varje gång att välja Daniel Larsson. Den ”förmånen” har han dessutom samlat ihop till efter sina år och insatser i Malmö FF! Ranties tid kommer.

…………………………..

David Löfquist är inte klar.

Efter träningen pratade Per Ågren om att det varit en lugn helg, både i in- och ut-lådan.

Han tippade också att det skulle dröja lite innan MFF och Parma kom till skott. För båda klubbarna är det ett lån som gäller och Ågren antydde att serie A-klubben har ett par för dem viktigare affärer att lösa först. Man vill nog även vänta ytterligare ett par dagar och se om det dyker upp någon annan klubb som vill KÖPA Löfquist. Knappast troligt, men det är ändå läge att avvakta…

……………

Efter BK Häckens seger på Rambergsvallen har Elfsborg fortfarande inte vunnit på naturgräs sedan juli förra året. I år har det blivit en poäng av 15 möjliga på det underläget. Boråslaget har 15 sådana poäng kvar att spela om. Efter matchen låtsades tränaren Jörgen Lennartsson som om det fortfaranded bara var en slump. Antingen är det skitprat eller så har hela Eflsborg stoppat huvudet i gräspåsen så att man inte ens ser problemet. Oavsett vilket blir det inget SM-guld om man inte omedelbart hittar en lösning.

…………..

Måste också passa på att hylla BK Häcken. Hisingslaget är inte bara bäst i Göteborg, man är överlägset bäst i Göteborg och kan även ta hem hela striden om SM-guldet. Om inte Elfsborg hittar rätt på naturgräset och Malmö FF hittar rätt på bortaplan så kommer man att göra det också.

Häcken är vassast i Sverige på att totalt springa sönder ett försvar och Oscar Lewicki borde spelat i MFF. Kom dessutom  ihåg att man besegrade Elsborg utan Martin Ericsson.

Till sist. Sju gula kort på Jon Jönsson och utvisning när han drog på sig det åttonde. Och ändå är det han som spelar med skydd!

 

Nu har Eric Persson satts på plats

Nu har legendaren Eric Persson blivit satt på plats.

Bokstavligen!

På rätt plats, där han hör hemma.

Sedan tisdagen den 21 augusti är fundamentet med bysten av MFF-ledaren fast förankrat på VIP-läktaren på Swedbank stadion. Vill man går det därför alldeles utmärkt att inbilla sig att han under matcherna, precis som förr, med genomborrande blick håller koll på  spelarna, tränarna, styrelsen och alla andra som jobbar i Malmö FF.

Plus givetvis journalisterna. Med den nya placeringen hamnar Eric Perssons stenansikte bara ett par rader bakom oss. Det kommer faktiskt att kännas rätt tryggt.

Fast Staffan Tappers spontana förslag att man skulle montera in lysdioder i bystens ögonhålor så att det skulle stråla ut ett ilsket rött sken från ögonen när det behövdes kändes möjligen lite grann att ta i för mycket?

Historia är viktigt. Egentligen ska ingen som följer och intresserar sig för Malmö FF få lov att undvika att ha hört talas om Eric Persson.

Han var mannen som byggde upp och förvandlade klubben.

När han inledde sin långa ledargärning var MFF en småklubb. När han avslutade den var MFF framgångsrikast och mäktigast i svensk fotboll.

Han hade givetvis stor hjälp av många starka krafter, men det ska ändå inte dölja att förvandlingen till stor del var hans förtjänst. Det var hans drömmar, engagemang och framsynthet, men även hans hat som lade grunden.

MFF kom först.

Eric Persson var. precis som föreningen han styrde. präglad av arbetarvärderingar. Om han inte ägnat livet åt fotbollen hade han troligen blivit bostadsminister i en socialdemokratisk regering och Olof Palme kom personligen ner för att uppvakta Eric när han fyllde 80. Men när han skulle sluta som ordförande utsåg han det skånska kapitalets då starkaste man Hans Cavalli-Björkman till sin efterträdare.

Och alla som varit på ett årsmöte lett av Eric Persson vet att det inte var några problem för honom att få igenom det han själv hade bestämt. Han insåg helt enkelt att klubben stod inför utmaningar som krävde ett utökat och djupt samarbete med näringslivet. Då blev det så…

Eric Persson låg oftast steget före. MFF var först med spelarersättningar, gav sig iväg på stora och långa internationella turnéer, tog tidigt hit utländska tränare som gav nya impulser som sedan ledde till SM-guld och han rekryterade rätt folk till allt från kansliet till startelvan.

Det gjorde han utan att någonsin själv ha spelat fotboll. Ändå styrde han MFF och satt även i uttagningskommittén till landslaget. Alla accepterade hans beslut tack vare hans självklara auktoritet och resultat.

Hatet då?

Jo Eric Persson monumentala avsky mot IFK Malmö var alls inte bara en mask. Det var en realitet och drev honom till att gå genom väggar för att få revansch.

Stefan Rask, som bland mycket annat tränat Arlövs BI när det laget var som mest framgångsrikt och varit kanslist på Skånes handbollförbund, anställdes en gång på Malmö FF:s kansli.

När han kom upp till sin första arbetsdag och hälsade på alla ignorerades han totalt av Eric Persson, som ändå anställt honom och sagt att han skulle bli en stor tillgång.

Stefan försökte inleda ett samtal med Eric som vägrade svara. Han bara gick iväg.

En förtvivlad Stefan Rask frågade ett par andra i personalen vad som pågick. Inge Blomberg, som var en snäll man, sa bara lugnt.

– Gå hem och byt skjorta och kom tillbaka.

Stefan gjorde det och när han återvände hälsade Eric glatt och välkomnade honom med stort hjärta, visade honom hans plats och så vidare.

Förklaringen: Stefan Rask hade råkat ta på sig en gul skjorta. Eric Persson förklarade aldrig, han bara sände ut signalen – gör ALDRIG det igen!

Det är kanske inte politiskt korrekt att säga det, men…

Underskatta inte hatet som drivkraft för många stora mäns och kvinnors prestationer.

Nu sluts cirkeln när Eric Persson har lämnat klubbarnas gemensamma kommunala arena för att stå på hedersplats på MFF:s egen.

 

Det är viktigt nu

Tiderna förändras.

En gång sa Eric Persson att guld vinner man, silver får man.

För inte så länge sedan vimlade det dessutom av folk som sa att om inte MFF vinner allsvenskan kvittar det om laget kommer tvåa, trea, fyra eller åtta.

Om det någonsin var rätt – det kan i högsta grad betvivlas – är det numera helt passé.

Förklaringen är givetvis kampen om platserna i Europaspelet nästa säsong. MFF har fortfarande chansen att bli fyra och ha möjligheten att ta en plats om rätt lag (Elfsborg) vinner cupen eller trea och säkra en plats i Europa league.

Twittrade något efter seriefinalen mellan Elfsborg och HIF om hur synd det var att inte HIF klarade att vinna eftersom Elfsborg då skulle sjunka som en sten i vatten genom tabellen – och MFF gå om.

Anade då att jag hade rätt. Men jag visst inte HUR rätt jag hade. Efter en ny förlust för Elfsborg idag mot Mjällby har Boråslaget förlorat fyra av de fem senaste matcherna. Om man torskat mot HIF också hade det varit fem av fem och det hade man aldrig hämtat sig från. Och det hade fött en revanschlust i cupen.

Jag tror fortfarande att MFF tar Elfsborg på upploppet. Om det blivit förlust mot HIF hade man garanterat gjort det.

Men strunt i det nu. Söndag eftermiddag hemma mot AIK avgörs det om Malmö FF ska ha chansen att nå ifatt och förbi AIK. Då behövs det tre poäng.

Jag är övertygad om att många grovt underskattar just hur viktig bortasegern mot Halmstads BK i den förra omgången faktiskt var, inte minst för att det var den numera helt avsågade jumbon MFF slog.

Men 5-1 satte stopp för ett par sviter det var nödvändigt att få in en pinne i hjulet på.

För det första var det tre bortapoäng efter en sekvens på tio raka MFF-matcher på bortaplan i allsvenskan utan MFF-seger. Det var dessutom Rikard Norlings första bortaseger med MFF i allsvenskan. Gissa om både han och laget behövde den.

För det andra har Malmö FF hela året haft förvånansvärt svårt att göra mål. Egentligen är skörden pinsamt skral. Då satt det perfekt med fem i samma match. Att Mathias Ranegie fick göra två stycken av dem, spräcka sin nolla i MFF och ta ett stort steg mot den allsvenska skytteligetiteln var heller inte fel. Som en extra bonus kom dessutom yttermittfältarna med i målgörandet.

HBK-matchen födde något som ska fullföljas mot AIK och i sin tur ge en plats i Europa.

Därför blir det också bästa möjliga lag. Troligen det samma som mot Halmstads BK med Wilton Figueiredo från start istället för Jeffrey Aubynn.

I samband med lördagens MFF-träning vimlade det för övrigt av Kanariefåglar på Stadion-området.

Som uppladdning inför IFK Malmö-Bunkeflo FF i division 4 hade nämligen IFK Malmö i samarbete med Burfågelföreningen arrangerat fågelutställning i lokalerna i och utanför IFK Malmö-rummen i gammel-Stadion.

IFK Malmö fick pippi…

Hur det gick i matchen? Det vete fåglarna. Är det frestande att skriva. Men egentligen vet jag ju att det blev 3-3. Och Kenneth Folkessons IFK Malmö har ännu inte fullt ut säkrat kontraktet i fyran.

 

 

 

Gamla hjältar ska hyllas

Jag gillar när Malmö FF knyter an till sin framgångsrika historia.

Det gäller givetvis att leva i nuet och jaga nya guld, nya pengar och följa det som händer. Det är basen.

Men en stor förening ska även kunna hylla gamla hjältar – och framgångar.

Gärna i kombination. För oss som håller på Arsenal är det givetvis stort att besöka Emirates Stadium och guidas av Charlie George, spelaren som för mig är den störste i Arsenals histora och en av de avgörande anledningarna till att jag började supporta laget.

I Malmö FF var man på gång att inrätta ett museum i Swedbank stadion. Hittills har det fallit på ekonomin, men så behöver det ju inte vara i eviga tider och det finns andra lämpliga lokaler på Stadionområdet.

Men visst händer det saker även i MFF.

Att uppmärksamma årsdagen av bildandet, som man gjorde på torsdagen, är ett sätt. Ett bra sätt.

Blomsterhyllningen av grundarna på platsen där det skedde 1910 lockade inte så många. Gör man en tradition av evenemanget och fortsätter varje år kommer det garanterat att bli fler. 24 februari 2011 var redan en liten förbättring i jämförelse med 24 februari 2011.

Och graveringen av årtalen för SM-gulden i trappan upp till ståplats är en gjuten och jättebra idé. Idag kom 2010 på plats. Jag hade dessutom tidigare missat att de tre säsongerna som det idiotiska påfundet SM-slutspel stoppade MFF:s seriesegrare från att även få kalla sig mästare också finns ingraverade. Fast i kursiv stil.

Därmed är nu 19 trappsteg fyllda. Jag stegade ner och räknade hur många som är kvar. 16 guldår till finns det plats för. När de också är upptagna  är det bara att börja i nästa trappa.

MFF:s hemmaarena blir bättre ju fler utsmyckningar och hyllningar man kan fylla den med. Mycket är redan gjort. Det är bara att fortsätta.

Att flytta Eric Persson-bysten från vinterträdgården utanför gammel-Stadion till nya Stadion lär dock bli svårt.

Dels är det Malmö stad som äger bysten. De är kanske inte så pigga på att flytta den från en kommunal arena till en privat? Men det som verkligen gör det hela svårt är att man sedan någon tyckte att det var en bra idé att stjäla huvet sett till att förankra det ordentligt, minst sagt. Ska man plocka upp byst, stolpe, fundament och förankring handlar det om flera ton. Det kostar mycket pengar och arbete.

Men varför inte en ny Eric Persson-staty, tavla eller storfoto i MFF-regi? Plus en staty av Bosse Larsson.

Malmö FF behöver ju inte ta hänsyn till Malmö stads konstiga policy att personerna först måste avlida innan de kan hedras. Jag gillar idén att hylla kung Bo medan han fortfarande är i livet. Det gör säkert ni också.

Fredag kväll är det årsmöte.

Många tror att det kommer att bli långt. Det tror jag också.

Många tror också att det blir stormigt. Det är jag inte alls så säker på.

Valet av Lars Ljungälv tror jag kommer att glida fram lika smidigt som en säl i en rutschkana. Inte ens dem som kritiserar honom för att sitta på två stolar har ju sagt att de tänker rösta nej (bara markera genom att lägga ner rösterna).

Själv tycker jag att det är en bra idé att välja in honom. Hans meriter är det inget fel på och när det gäller två stolar-resonemanget har jag svårt att se att det talar till MFF:s nackdel. Om klubben behöver förhandla om bankavtalen – och lita på mig, det behöver man – är det bara bra att ha folk i styrelsen som har både kunskap om dem och förmågan att påverka dem.

Stadgeförändringarna är framtagna av MFF:s styrelse och Framtidsgruppen,  som initierade frågan genom en motion på förra årsmötet. Därmed lär de vara rejält förankrade. Dessutom går det inte att ha kvar de gamla stadgarna.

Nördextra har kommit

Senaste numret av medlemstidningen för Sveriges fotbollshistoriker och statistiker (SFS) har anlänt.

Nördextra med andra ord. Jo, jag är medlem, det är därför jag vet att den kommit.

En hel del med MFF-anknytning finns det på sidorna.

Bland annat maratontabellen noggrannt uppdaterad av folk som hellre skulle sälja sin mormor på auktion än ertappas med ett faktafel.

IFK Göteborg leder fortfarande. Men nu bara 20 poäng före Malmö FF. 3055 mot 3035. AIK är trea på 2889. Nästa års nykomling IFK Norrköping fyra på 2508. I min bok räcker det mer än väl för att motivera att Norrköping ska spela i allsvenskan.

I år tog MFF in 27 poäng på IFK Göteborg.

Inte dumt.

Dumt – ja riktigt korkat – är det dock att ingen av de fyra nya spelarna och ledarna i föreningens Hall of Fame hämtats från MFF.

SFS har nämligen med stöd av Svensk fotbollförbundet uppdraget att hantera en svensk fotbolls Hall of Fame. En bra idé, om den sköts på rätt vis.

Det kan man tyvärr inte med bästa vilja i världen säga att SFS gör.

I kommittén som utser de utvalda sitter Bo Hansson, Lars Sandlin och Owe Fröberg. Den trion tycker  tydligen att det är en jättebra fördelning att MFF med 16 SM-guld, 14 cuptitlar och en andraplats i maratontabellen ska ha färre spelare i Hall of Fame än till exempel Örgryte och Degerfors.

Totalt är 37 spelare och ledare med i Hall of Fame.

MFF har fått med  Erik Nilsson, Bo Larsson och ledaren Eric Persson.

IFK Göteborg har nio bland de 37.

IFK Norrköping har sex.

Ögryte har fem.

AIK har fem

Degerfors har tre (alla spelare).

Idiotfördelning!

Vilka kom med i år?

Wilhelm Friberg, avliden 1932, som var med och bildade Örgryte och Fotbollförbundet.

Birger ”Bian” Rosengren, allsvensk i Örgryte och OS-guld 1948, avliden 1977.

Bertil Nordahl, allsvensk i Degerfors och OS-guld 1948, avliden 1998.

Tomas Brolin.

De var givetvis i Bo Hansson och companys tankevärld mycket viktigare att få med än till exempel Patrik ”Bjärred” Andersson och Kjell Rosén.

Zlatan är inte med för att karriären ska vara över innan man kan bli invald. Men när det är dags för honom har man förhoppningsvis fått en ny och bättre jury.

Tifot var bäst

Minuterna före avspark i matchen mellan Malmö FF och Djurgården gjorde MT96 och MFF-klacken ett fantastiskt tifo för att hylla hövdingen Eric Persson. Sedan kom Djurgården in i sin sensationellt fula helgula bortadräkt.
Då gick det ju bara inte att förlora.

Då hade hövdingen, som såg rött av gult, blivit lika skrynklig i sin himmel som bilden av honom när den 17,5 meter höga läktarflaggan till slut fälldes ihop.

Nu blev det seger, men den satt faktiskt ganska hårt åt. MFF vann nämligen trots massor med missar och flera normalt tongivande spelare levde inte upp till sin vanliga standard.

Chansmässigt var Malmö FF överlägset. Daniel Larsson brände ett friläge, Agon Mehmeti prickade stolpen och Daniel Andersson lyckades få bollen utanför från ett läge vid bortre stolpen där han borde ha avslutat bättre – och värst av allt: Daniel Andersson sköt en straff utanför när han med bara ett par minuter kvar att spela definitivt hade chansen att döda matchen. Nu blev det istället riktigt nervöst mot slutet eftersom Djurgården fått ett reduceringsmål till skänks.

1-2 borde nämligen aldrig ha kommit till. Målvakten Johan Dahlin har hyllats ordentligt sedan han kom till Malmö. Nu visade Johan att han också kan ta felbeslut.

Egentligen var det ett underbetyg åt Djurgården att Malmö FF långt ifrån behövde spela bra för att vinna. Och dessutom göra det förtjänt.

Ricardinho verkade inte alls okej efter sitt skadeuppehåll. Han tvekade ofta, utnyttjade inte sin snabbhet och gjorde sin i särklass sämsta insats sedan han kom till Malmö FF. Med facit i hand skulle han  inte ha spelat.

Att Wilton Figueiredo tillför mer kreativitet till mittfältsspelet än många har lust att ge honom credit för stod också helt klart. Han saknades.

Ändå gjorde Ivo Pekalski en helt okej insats i sin debut. Det hände inte så mycket framåt, men det var heller inte hans uppgift. Han skulle ta djup och falla ner, och han skötte jobbet han blivit tilldelad.

Men det är trots allt roligare att plocka fram det positiva, och visst fanns det sådant också. Daniel Larsson fick äntligen det att lossna i målskyttet och inte bara i spelet, där han hela säsongen varit MFF:s bäste anfallsspelare. Mot Djurgården fick han även betalt i målprotokollet.

Ulric Vinzents slog ett perfekt inlägg (!) till 1-0 och var bäst i backlinjen.

Guillermo Molins var, i viss konkurrens med Djurgårdens Kebba Sesay, matchens store lirare.

Dessutom blev två av bytena klockrena. Jiloan Hamad och Alex Nilsson gav båda ett lyft åt laget när de kom in. Bytet av Ricardinho mot Joseph Elanga kom dock alldeles för sent (i den 90 minuten). Brassen hade som sagt en helt misslyckad dag.

Bäst av allt var ändå tifot. Det var  vackrare och stilfullare än premiärmatchens och nästan lika vasst som hyllningen av bröderna Hjertsson. Eller för resten: varför vara snål. Det var lika bra som det legandariska Hjertsson-minnet och matchens stora prestation. Att hylla Eric Persson är givetvis dessutom så rätt det kan bli året när MFF fyller 100. Hans insats för föreningen kan aldrig överskattas. Han var en fin och stor man och i ett historiskt perspektiv säkert den störste ledaren som någonsin jobbat i Malmö FF. Och om ni tror att alla historierna om hans hat mot den gula färgen är vandringssägner så glöm det. Han vägrade verkligen sätta sig i gula taxibilar, skruvade bort färgen när Leeds var på tv och skickade utan att tveka hem medarbetare på kansliet som råkat ta på sig en gul skjorta.

Dessutom utan att ord till förklaring. Stefan Rask har berättat för mig att han som relativt nyanställd på ungdomssidan en morgon råkade komma upp på kansliet på Södra Förstadsgatan med gul tröja och möttes av Eric, som helt enkelt vägrade att prata med honom. Stefan blev förtvivlad, undrade vad han gjort för fel och frågade en annan ledarlegendar, Bertil Persson, vad han skulle göra. Lugn, sa Bertil, gå hem och byt kläder och kom tillbaka.

När han återvände tog Eric emot honom med öppna armar, och nämnde inte med ett ord att något varit fel.

Glyttigt, tycker kanske någon. Alla stora män har rätt att ha vissa egenheter säger jag, och tycker att det var extra skönt att MFF inte tappade poäng mot ett gulskrudat lag i matchen där Eric Persson hyllades…

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×