Inte bara de magiska minuterna

Med 25 magiska minuter visade Malmö FF vilken potential som finns i den här truppen.

Då stämde plötsligt allt. Istället för att spela runt hittade MFF vägarna genom försvaret och man fick en härlig rörelse i laget, inte minst på kanterna. Efter 3-1 kom det även lite show från Ricardinhos och de övrigas flinka fötter.

Men jag hittade ett par saker till som var minst lika glädjande:

1) MFF vände 0-1 till seger 3-1.

Det var faktiskt första gången i år laget gjorde det i Allsvenskan. De tre tidigare tillfällena motståndarna fått göra 1-0 har resulterat i två oavgjorda och en förlust.

2) MFF kunde spela av matchen.

Fem-tio minuter efter 3-1 fortsatte alltså det gyllene spelet. Sedan sparade MFF kraft. Så måste det vara för att klara spel på alla fronter hemma och i Europa.

3) Bytena som kom redan efter första 45.

Åge Hareide agerar när det behövs. Med Simon Kroons och Ricardinhos inträde ville han ha mer fart på kanterna. Så blev det.

Jag börjar dessutom svänga när det gäller Simon Kroon.

Har tidigare skrivit att han fastnat i läget nära att lyckas och behövde en utlåning för att ta sista klivet. De senaste matcherna har antytt något helt annat. Fortsätt så Simon och jag ska mer än gärna skriva att jag hade fel.

Jag trodde att en utlåning var en förutsättning för att få effekten. Nu börjar jag alltså luta åt att den kan komma i MFF. Med rätt inställning!

4) Enock Kofi Adu!

Efter tio minuter skrev jag på twitter att jag gillade allt jag redan sett av Adu. Lite senare fortsatte jag med att hur matchen än slutade så var en positiv sak att se vilken förbannat bra passningsspelare MFF fått i Enock Kofi Adu.

Han har den där unika egenskapen att ständigt se ut att ha god tid att slå passningarna. Det har givetvis att göra med att han inte bara är precis i själva passningsmomentet utan efter det att han slått dem omedelbart rör sig och hittar en ny yta.

Bara att se och lära för många i Allsvenskan.

Jag gillar också variationen med korta passningar, crosspass, långpass (60-metaren alldeles i början fram till Magnus Eriksson var ett mycket bra exempel) och det bästa av allt; att kunna sätta in bollen genom ett tätt försvar.

Han tappade dessutom få bollar och vann ett par närkamper trots att han är rätt liten och tunn.

Tror inte att det bara var jag som var extra nyfiken på Adu. Tror också att rätt så många precis som jag var nöjda med utfallet.

5) Emil Forsberg och Markus Rosenberg.

Forsberg visade igen att fin form lönar sig och Rosenberg är sylvass.

För mig var 1-1-målet en ren njutning. Så många sådana mål vi som växte upp på Stadion på 70-talet fick se och som de har saknats.

……………………………………………….

Mer kul:

Lagets sitta ner och höra på klackens nya sång efter segrar är en kort tradition. Den föddes i Ventspils och kändes precis lika klockren den här gången.

Mindre kul:

Den första halvleken.

Att Agon Mehmeti inte hittade rätt i yttermittfältsrollen.

Han var själv väldigt väl medveten om det och erkände direkt efter matchen att han hela tiden kommit fel.

Men sånt händer och han slutade aldrig kämpa. Flera av bakåtjobben och jakten på att hitta rätt bidrog också till att trötta ut backen han hade emot sig.

Colling-breaken.

Jag tycker att det är trams, men accepterar att andra kan ha en annan uppfattning. Det kan vara en vanesak. Men fan vet. Ska vi ha varm choklad-paus när det blir svinkallt i träningsmatcherna i januari?

Min principiella uppfattning är också att om vissa spelare tål värme bättre/har mer kondition än andra ska de få dra nytta av det.

…………………………………………….

Erik Johansson blev sjuk natten före matchen. Därför blev det spel för Johan Hammar bredvid Filip Helander.

De gick i samma klass på Lorensborgsskolan och sedan även en kort tid i Swedbank stadion innan Johan stack iväg till England. Ett halvår spelade de även tillsammans i U17.

Ett mittbackspar som gått i samma klass i en skola ett par 100 meter från hemmaplanen – det måste vara unikt.

 

Jag är oerhört nyfiken på Adu

Malmö FF:s hemmamöte med Kalmar FF är inte bara en intressant allsvensk toppmatch. Det är även en chans att se Enock Kofi Adus debut i den himmelsblå tröjan.

För så blir det och det är bara ännu ett bevis på att Malmö FF-ledningen menade allvar med att nyförvärven som skulle in i truppen skulle vara spelare som direkt kandiderade till en plats i startelvan.

Isaac Kiese Thelin har redan gjort ett stort avtryck i MFF-säsongen genom att näta både i bortamatchen mot Kalmar FF och i avancemanget mot Ventspils. Han tillför dessutom ett sätt att spela anfallsfotboll som MFF inte fullt ut haft tillgång till sedan Mathias Ranégie fanns i truppen.

Anton Tinnerholm och Agon Mehmeti hann heller knappt bli spelklara förrän de kastades in i hetluften.

Nu är det Enock Kofi Adus tur.

Det var alltså inget prat rakt ut i luften när man sa att de nya skulle tillföra spetskvaliteter.

Och den nödvändiga breddningen kommer på köpet. När de nya tar för sig blir bänken bättre och det behövde den bli. I många matcher har den varit för tunn och ung.

Enock Kofi Adu är nyförvärvet jag är mest nyfiken på.

Skäl nummer ett är uppenbart. Det är den stora skillnaden i förkunskap. Isaac Kiese Thelin och Anton Tinnerholm har gått att följa i Allsvenskan och minnena av Agon Mehmetis förra period i MFF är färska samtidigt som vi flitiga träningsbesökare kunde studera honom där lång tid innan han skrev på. Adu har jag sett i en kvart i en tv-match från den norska ligan. Det ska helt enkelt bli oerhört spännande att se honom spela.

Skäl nummer två är att jag tror att han – precis som Kiese Thelin – kan tillföra nya möjligheter i MFF:s sätt att spela.

Meriterna är vassa och givetvis är det nyttigt att han varit med i sex Champions league-matcher med Nordsjälland. Men det är inte mest det jag tänker på. Istället är det de rent spelmässiga kvaliteterna jag hoppas att han ska tillföra.

– Han är bra på att ta sig förbi, sa Åge Hareide.

En bra egenskap även för en spelmotor.

Det känns också som om MFF hade behövt en central mittfältare som gör ett större avtryck i poängligan. Simon Thern, två mål, noll assist, Markus Halsti, ett mål, två assist, Amin Nazari, noll och noll samt Erdal Rakip, noll och noll.

Hittills i år har MFF:s samlade centrala mittfält assisterat till två av de 27 målen laget gjort.

 

………………………………………………………..

Infostrada har tagit fram en mycket intressant statistik.

MFF:s sexpoängsledning är den största ett lag haft i halvtid i Allsvenskan sedan 1993.

Det var sista året med Mästerskapsserien, så egentligen måste man gå ännu längre tillbaka för att jämföra med en rak hederlig serie utan slutspel, mästerskapsserier och annat dumt.

Mer statistik:

MFF har gjort mål i 18 raka allsvenska matcher.

I tolv av de 15 matcherna hittills i år har MFF tagit ledningen. Resultat: tio vinster och två oavgjorda. I tre har man kommit under med 0-1. Resultat: två kryss och en förlust.

 

 

MFF visade musklerna

Efter Guillermo Molins skada och poängtappet mot Brommapojkarna var det här precis vad som behövdes.

Inte för att värvningen av Enoch Kofi Adu gör poängtappet mot BP ogjort, utan för att det här behövdes som en signal till toppkonkurrenterna.

En seger mot Brommapojkarna skulle sagt ”vi har tappat spelare, vi har haft otur med skador, men vi är fortfarande ett vinnarlag”.

Det kan MFF fortfarande göra genom att vinna mot – helst köra över – Åtvidabergs FF på lördag.

Innan dess har de övriga lagen hämtat hopp och MFF:s befogade rykte som en poängmaskin fått en liten knäck.

Det är inte bra för MFF.

Därför behövdes det ett kanonförvärv.

Som jag ser det har Adu alla förutsättningar att bli ett sådant.

Dessutom där det behövdes som bäst.

För MFF har länge sökt och behövt en central mittfältare som både kan vinna boll och styra spelet. Helst med erfarenhet från internationella matcher på hög nivå. Det har man fått nu.

Bredd är bra, men man måste ha spets också.

Jag vill gärna använda måttet topp tre på varje position.

På forwardssidan är Markus Rosenberg givetvis bland de tre bästa i Allsvenskan. Magnus Eriksson var det ifjor.

Innan Guillermo Molins skada var han lika given där som yttermittfältare.

Ricardinho är topp tre bland ytterbackarna. Filip Helander är det som innerback. Men på innermittfältet?

Jag älskar Markus Halstis utveckling, hans attityd och styrka. Och jag ser Simon Therns potential, driv i steget och teknik.

Båda är bra. Fast än kan jag hitta tre andra allsvenska mittmittfältare som är bättre. I ett lag som ska försvara ett SM-guld och göra ett allvarligt försök att kvala in till Champions league behöver de kompletteras. Inte minst för att både Halstis och Therns kontrakt går ut vid årsskiftet.

MFF har dessutom en sällsynt stolt tradition på just det centrala mittfältet.

För att hårdra det hela tror jag att Rikard Norlings guldlag från 2013 var den första av MFF:s totalt 17 mästarupplagor utan en självklar kandidat till en av Allsvenskans tre bästa mittmittfältare.

Det gick ändå.

Kunde gått nu också.

Men det här känns bättre.

Nu återstår det bara att fortsätta att förstärka och komplettera truppen. Mera muskler, please.

 

 

 

 

 

 

Ole Törner

Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.

Ålder: 58

Yrke: Journalist

Bor: Malmö

Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who

Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.

Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.

Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.


×