MFF har tagit rätt målvaktsbeslut

Inga matcher.

Seg silly season

Inte ens någon träning.

Svår abstinens.

Dags att damma av en klassiker och gå igenom läget i truppen, och vad som borde göras.

Börjar med målvakterna i en miniserie med fyra avsnitt. Vilka de övriga blir får ni inte ens en trisslott för att gissa.

Hittills har det hänt mest just på målvaktssidan. Robin Olsen har kommit in från IFK Klagshamn och Dusan Melicharek och Dejan Garaca har fått beskeden att deras kontrakt inte kommer att förlängas. Var de hamnar återstår att se.

För mig är det både väntade och bra beslut.

Johan Dahlin är den självklare förstemålvakten. I och med att han är det, och Rikard Norling dessutom klart visat att han också tycker det, blev det för svårt att behålla Dusan Melicharek.

Dusan är bra, men inte riktigt lika vass som Johan. Då är det bättre både för honom och MFF att han söker sig till en annan elitklubb där han får spela istället för att sitta på bänken. En etablerad målvakt som gör det för länge riskerar att tappa tempo i karriären. Han sa nej till Malmö FF:s bud. Då hade båda parter gjort vad de skulle och det fanns ingen anledning att fortsätta att förhandla.

Vad är det då som gör Johan bättre än Dusan? Sådant är alltid svårt att sätta fingret på och när väl Dusan blev varm i kläderna vikarierade han riktigt bra i år. Men jag tycker ändå att den stora skillnaden är att Johan Dahlin sprider ett helt annat lugn både till backlinjen och oss som sitter på läktaren.

Båda kan göra de spektakulära räddningarna och båda kan spela stabilt mellan topparna. Men när Johan Dahlin gör det känns det naturligt, när Dusan Melicharek gör det känns det mer som: han kan ju också. Vi har helt enkelt – med all rätt – lärt oss att lita på Dahlin. Och när ett lag fått den känslan för en målvakt är det just den personen man ska satsa på. Jag gillar också Johan Dahlins lugna och metodiska samspel med backlinjen och resten av laget. Där är han betydligt bättre än Dusan Melicharek.

För Dejan Garaca var den enda möjliga vägen uppåt i karriären att lämna Malmö FF. Efter ett tag kommer han nog själv att inse det också. Ibland kan ett klubbyte ge en nytändning och det är precis vad Dejan behöver om han ska ta nästa steg i utvecklingen. Jag är inte säker på att han klarar av att göra det, men det här är chansen.

I Malmö FF, och i de korta perioderna i klubbarna han lånats ut till, har det känts som om trycket att prestera på direkten varit alldeles för hårt. I praktiken har det inte gått särskilt bra. Jag såg de flesta matcherna när han spelade i IFK Malmö och insatserna där var inget som ens antydde allsvensk klass. Jag såg även när han i höstas hastigt fick chansen i LB07. Då varvade han i samma match bra räddningar med ett par enkla misstag – ett ledde till ett mål i baken. I en rak konkurrens hade han inte slagit ut LB07:s ordinarie målvakt Robin Armandt och då pratar vi divison 1.

Tredjemålvakt i ett allsvenskt lag är dessutom en svår position att utvecklas från om man lämnat junioråldern och inte får matcher. Därför tror jag att Malmö FF kommer att nöja sig med att komplettera Johan Dahlin med Robin Olsen och låta en junior vara tredjevalet.

Att Dahlin håller hög klass vet vi. Det enda problemet är att han kan bli såld eller skadad. Då är Robin Olsen redo. Jag har skrivit det många gånger förr och står fast vid åsikten att han är precis lika lovande som Pär Hansson och Viktor Noring en gång var. Med rätt omgivning, träning och utveckling blir han om ett par år bättre än Dusan Melicharek. Bättre än Dejan Garaca är han redan.

På juniorsidan verkar det som om Rikard Norling och company numera rankar Simon Forsén högst. Det är säkert ett riktigt beslut.

Uppdraget utfört av Malmö FF

Uppdraget utfört.

Parallellt med att ha presterat två fantastiska matcher, en bra och en usel i Europaspelet och varit hårsmånen från att kvala in till Champions league har MFF klarat att hålla fokus på allsvenskan. Seger över GAIS, seger över Elfsborg och kontakten med topp tre finns kvar.

De som inte tycker att det är bra gjort har helt enkelt fel.

Visst, trepoängaren mot GAIS var turlig och Elfsborgsvinsten svårtuggad, men hur skulle det annars kunna vara? Är det något det senaste decenniet i svensk fotboll visat är det väl hur svårt det är att hålla fokus och plocka poäng både i Europa och i allsvenskan.

Nu väntar ett kort landslagsuppehåll. Rikard Norling kommer äntligen att få tid att förankra sin spelfilosofi och sina idéer på ett antal normala träningar. Tidigare har han fått hålla till godo med matchgenomgångar, direkt matchförberedande träningar och pass som mest varit aktiv vila efter tuffa matcher. Det har fungerat förvånansvärt bra, så bra att det finns all anledning att ha goda förhoppningar om att det ska funka minst lika fint när MFF snart på nytt ska ut och strida på två fronter samtidigt.

Matchen mot Elsborg då?

Elfsborg och tränaren Magnus Haglund tjatade mycket om hur många chanser de skapade. Man fick också mycket cred för taktiken och lyftet i inledningen av den andra halvleken.

Och det är helt sant att Elfsborg kunde ha vunnit.

Men det var MFF som gjorde det.

Trots 11-20 i avslut totalt och 6-9 på mål.

Bakom den statistiken döljer sig för resten en väldigt intressant sak. Hur många av de 20 avsluten för Elfsborg tror ni gjordes av Anders Svensson? Rätt svar är noll. Hans hypade kollega på mitten Oscar Hiljemark hade ett. Wilton Figueiredo gjorde två mål och hade ytterligare tre avslut.

Många var oroliga över hur det skulle gå när Ivo Pekalski var avstängd och två så i grunden offensiva spelare som Wilton Figueiredo och Jeffrey Aubynn skulle bilda innermittfältspar. Att det gick vägen är ett överbetyg både åt dem och hela laget. För det är givetvis en balansgång. Ibland gör de saker till synes utan en tanke på att det blir livsfarligt bakåt om de misslyckas istället för lyckas och tappar bollen. Men mot Elfsborg var de både vakna och bra.

Dessutom klarade Malmö FF att på ett utmärkt vis styra bort spelet från framförallt Anders Svensson. Det är lätt att fastna för sista 45 och glömma borta att MFF i den första halvleken inledde med att knappt låta Elfsborg låna bollen de första 20 minuterna (bollinnehavet första 45 var 58-42) och jag tror inte att Magnus Haglund var speciellt nöjd med att det var först i den andra halvleken man överhuvudtaget lyckades få med sitt starka mittfält i anfallsuppbyggnaden. Där gjorde MFF ett riktigt gott jobb. Ett arbete som lade grunden för segern. Det snackades mycket om att Haglund gjorde det så bra taktiskt för att förändra matchbilden efter paus. Okej då, Elfsborg kom igen och skapade mycket mer. Men man fick ändå aldrig in Svensson i spelet, så att han kunde få en matchavgörande betydelse. Den rollen tog Wilton Figueiredo och det var ingen slump.

Dusan Melicharek gjorde en ny stark match.

Så stark att jag allt mer böjar luta åt att han INTE ska petas av Johan Dahlin. Jag ger mig. Dusan har förtjänat rollen som förstemålvakt och jag betygsätter honom härmed som den bästa reservmålvakten Malmö FF haft genom tiderna. Det är ett förbaskat bra betyg.

Glöm heller inte att MFF slog serietvåan med både Daniel Andersson och Ivo Pekalski på läktaren…

Rätt utfall i hängmatcherna och det ser plötsligt riktigt bra ut i tabellen.

Kan till sist inte låta bli att påpeka att det här visste ni inte om Per Welinder.

Ja att det inte är den Per Welinder har ni väl fattat vid det här laget. Men det är ganska kul att skateboardproffset som bland annat var stuntman i Tillbaka till framtiden heter likadant som MFF kommunikationschef.

Lyssna inte på Lagerbäck

Dagen efter debaclet.

Låt oss då slå fast ett par saker:

Malmö FF var underlägset och lyckades aldrig med det man normalt sätt är så bra på, skaffa sig perioder av långt bollinnehav och skapa chanser. Därför blev försvaret satt under ett tryck man helt enkelt inte klarade av.

Att resultatet av trycket blev så katastrofalt berodde framförallt på två saker.

För det första att Dinamo Zagreb är ett lag som alltid kör så offensivt att man närmast sköljer över motståndarna med attack efter attack. Pratade med många som ser laget ofta efter matchen och de konstaterade att en bra dag ger det resultat, med fyra mål som mot MFF, ibland skapar man 15-20 avslut och gör ett mål.

För det andra att Malmö FF faktiskt – som många glömt – spelade utan ordinarie ytterbackar och målvakt. Dusan Melicharek har gjort massor med bra saker under sin långa period som vikarie för Johan Dahlin. Han gjorde ett par spektakulära räddningar i går också, men hans insats vid det första målet och framförallt vid straffen som gav 1-3 som fick luften att totalt gå ur MFF var inte alls okej. Dahlin ÄR bättre. Hamad och Halsti är ett ytterbackspar som på nivån på tröskeln till Champions league bara fungerar om allt annat i laget också gör det – som mot Rangers på Ibrox. Lägg dessutom till att Daniel Andersson någon gång också måste få lov att underprestera. Det gjorde han mot Dinamo, eventuellt påverkad av skadan. Därmed var det bara Pontus Jansson som var bra där bak. Då är Dinamo verkligen fel lag att möta.

Malmö FF släppte in fler mål än HJK Helsingfors. Dinamo Zagreb var bra, vann oerhört förtjänt, men tyvärr bidrog individuella misstag från MFF starkt till att siffrorna bar iväg. Och det fanns fler längre upp i banan som underpresterade. Vad gjorde till exempel Wilton Figueiredo? Inte mycket.

Har hört hemifrån att många experter nu tycker att det är naivt att tro att ett svenskt lag ska kunna göra något annat än att igelkottförsvara, kötta och tjonga och satsa på snabba omställningar (hej Lasse Lagerbäck och company).

Sa de inte precis samma sak när Erik Hamréns landslag åkte ner till Holland och blev överkört?

Det är faktiskt en riktigt bra jämförelse. Hamrén och company lärde sig massor av den matchen, men övergav inte för en sekund tanken på ett eget spel och övertygelsen att svenska lag visst kan mäta sig med de bästa även när det gäller teknik, mod, passningsskicklighet och så vidare.

Nu hyllas de och landslaget för det som håller på att byggas upp.

Varför skulle Malmö FF – som slog om och började bygga betydligt tidigare än landslaget – inte fortsätta på den valda vägen?

Det handlar om rutin. Och då inte den rutin som mäts i ålder på spelarna utan i den som handlar om att regelbundet vara ute och spela i Europa. Den kan man skaffa sig oavsett om man är 18, 25 eller 30 år.

MFF lärde sig förmodligen mer på Maksimirstadion än man gör på två allsvenska säsonger. Det räcker dock inte. Fler bortamatcher, fler resor, fler utmaningar och en vilja att behålla spelarna i föreningen till dess att så många som möjligt skaffat sig den rutinen är det som behövs.

MFF 2011 och för den delen MFF för sex år sedan mot FC Thun var inte i närheten av den internationella rutin spelartrupperna på 70- och 80-talen besatt.

Därför är det oerhört viktigt att Rangers-bragden gav möjligheten att få spela massor med matcher i Euro league. Just nu passar den nivån på utbildningen troligen bättre än Champions league. Lika viktigt är det att Malmö FF klarar att tända om i allsvenskan och ta en plats bland de tre första.

Strax efter matchen på Maksimirstadion sa Rikard Norling att vi ska deppa ikväll och kanske imorgon. Sedan ska vi vara redo för Gais. Det är vårt jobb att klara sådant. Bra sagt!

 

Stjärnorna ska inte vara på tröjan

Det var kanske inte så konstigt att inget av lagen klarade att vinna i MFF:s bortamatch mot IFK Norrköping. Båda lagen spelade ju i IFK Norrköpings tröjor – och Peking har inte vunnit på evigheter.
MFF hade inte tagit med fler alternativ än sina himmelsblå tröjor i trunkarna och det godkände inte domartrion. Ljusblått var för likt vitt. Konstigt nog. Därför lånade MFF IFK Norrköpings bortaställ och legendariske Eric Persson hade nog vänt sig i graven om han sett sitt lag spela med IFK-stjärnan på brösten.
Nu var det – i ärlighetens namn – inte de stjärnorna som avgjorde. Utan avsaknaden av andra, eller de där spelarna som kunde kliva fram offensivt och göra skillnad.

IFK Norrköping gjorde en kanonmatch. Den bästa andrahalvleken på flera år var det många som tyckte på läktarna. Malmö FF var bra – i defensiven. Dusan Melicharek var lysande i målet och det är dags nu att erkänna honom som en av de bästa målvakterna på länge i MFF-tröjan. Den enda som kan konkurrera är Johan Dahlin!
Och just konkurrera kan de snart få göra på allvar. Jag frågade Rikard Norling efter matchen vem som egentligen är förstemålvakt. När Dahlin är frisk.
Klokt nog undvek han frågan, men han öste beröm över Melicharek och kopplade det till att han varit bra tidigare också. Konsekvent stark.
Framför Dusan Melicharek stod Pontus Jansson för en ny fin insats. Hans spel över 180 minuter mot IFK Norrköping har bevisat att det är han som ska ha platsen bredvid Daniel Andersson. Eftersom Markus Halsti, numera, gör ett alldeles utmärkt jobb som vikarie för Ulrich Vinzents finns det ju heller ingen anledning att ändra.

Det var starkt av MFF att stå emot Norrköpings tryck den långa perioden kring mitten av den andra halvleken. Rikard Norling klagade med all rätt över att inläggen fick slås för enkelt. Men när de kom försvarade sig MFF perfekt. Skott på skott blockades och ingen gick bort sig.
En som ofta får kritik är Miljan Mutavdzic. Inte så konstigt eftersom hans rörelsemönster på planen ser ut som något hämtat från departementet för fåniga gångarter i Monty Python. Men till skillnad från John Cleese är Miljan ofta väldigt bra på att finnas på ytan som behöver täckas upp.
Det är lätt att glömma när man ser Miljan fäkta vilt med armar och ben och slå konstiga passningar att han gör ganska mycket nytta också. Jag börjar mer och mer luta åt att det skulle vara bra mycket fattigare att inte ha honom i truppen.
Alla måste inte se ut och springa som fotbolls-spelare för att vara det. Och jag vet att jag kanske är taskig som tar upp det här. Men jag tror inte att det finns någon på läktaren som inte diskuterat i liknande banor, och från min sida är den här konstiga utläggningen – jag inser att den är det – faktiskt menad som beröm.

Miljan är ingen startspelare, men han är underskattad som komplement i truppen.
 

Framåt stämde det inte. Sett över de två matcherna mot Peking var fyra poäng ett gott facit.

Magkänslan före matchen när jag trodde på offensiv succé var helt fel.

Jag trodde att Alex Nilsson skulle kuta loss och sätta minst ett mål. Trots allt gjorde han en helt okej insats.

Wilton Figueiredo som anfallare och MFF är dock något som inte går ihop. Jag vet att han varit bra där också, men inte i MFF. Där var han istället väldigt bra som mittfältare ifjor. Glöm inte det när ni ser honom pricka allt utom mål med sina envisa och otaliga skottförsök.

Rena Lucky Luke drog Rikard Norling till med i en av sina många målande beskrivningar.

Bra att ta sig fram till så många lägen skulle jag vilja uttrycka det. Men uselt att ta alla själv istället för att titta upp och riktigt dåligt skytte.

Jag vet inte om missarna och egoismen är något man måste köpa för att han till slut ska hitta en rimlig precision, då kommer han att näta i varje match, men jag ser hellre honom som mittfältare. Och att MFF köper in ytterligare en anfallare. Gärna en stor, tuff Ranegie-typ. Det innebär inte att man måste anpassa spelet i varje match efter den nya situationen, bara att man skaffat sig fler alternativ. Edward Ofere var i 40 av 50 matcher inte tillräckligt bra, men i vissa lägen har MFF ända sedan han försvann saknat honom.

Hit med en Ofere, fast bättre…

Analysen var för enkel

Dagen efter MFF-förlusten med 0-2 mot AIK är det två saker som genomsyrar och dominerar alla efter matchen-analyserna.

1) AIK-tränaren Andreas Ahlms taktiska drag i pausen avgjorde matchen.

2) Chansningen att sätta in Johan Dahlin i mål-et istället för Dusan Melicharek var märklig och opsykologisk.

Jag påpekade precis samma saker.

Med en dags ytterligare perspektiv tycker jag fortfarande att det var rätt – men känner ett stort behov av att problematisera frågorna.

Analysen är korrekt.
Men den är ytlig, och alldeles otillräcklig.

Visst, det böljande och öppna spelet i den första halvleken gynnade MFF. Och ja, Ahlms drag att ta ut Martin Mutumba och satsa på tre innermittfältare, stänga ytorna och bland annat få stopp på Wilton Figueiredo var betydelsefullt.

Men genidrag? Hallå! Om det nu var så välvalt varför satsade han då inte på det alternativet från start?

Man kan ju precis lika gärna vända på sättet att se på taktikduellen och hävda att det enda Ahlm gjorde var att rätta till ett fel han själv gjort.

När MFF får spela en match på sina villkor är laget alltid svårslaget. Sanningen är ju att matchen kunde varit avgjord i himmelsblå favör efter första 45.

Johan Dahlin fick ont tidigt och jag tror inte att det är helt fel att hävda att en smärtfri Dahlin gått ut och plockat ner bollen som ledde fram till flipperspelet som i sin tur gav 1-0. Och om Wilton fått lite mer hjälp samt inläggen och mottagningarna varit lite vassare hade MFF knappast gått mållöst från den första halvleken.

Betygsättningen av tränarna avgörs ibland av marginaler. Hade Andreas Ahlm varit lika ”genial” om det stått 1-0 till MFF i paus, eller 2-0?

Dessutom är det väl inte precis någon nyhet att MFF kan få problem med duktiga motståndarlag som spelar med tre centrala mittfältare? Det räcker att påminna om hur det såg ut i 0-3-förlusten mot Elfsborg på Borås arena tidigare i år.

När det gäller valet av Johan Dahlin finns det bara en sak att invända mot: att han inte höll.

Efter ett par veckor i full träning stod valet mellan en frisk Dahlin och en frisk Melicharek. I det läget är Johan Dahlin självklar förstemålvakt.

Han var det ifjor och han var det när årets säsong började. Sedan blev han skadad. Under frånvaroperioden gjorde Dusan Melicharek åtskilliga riktigt starka insatser. Men var han bättre än en frisk Dahlin? Nä.

Målvaktsuttagningen mot AIK var inget felbeslut, det var en bedömningsmiss. Han var inte redo för spel. Det är bara om det går att hävda att det gick att ana på förhand som man kan kritisera Rikard Norling för uttagningen.

Exakt samma sak hände för övrigt alldeles nyligen – innan Norling tillträtt – med Ivo Pekalski. Han tog också tillbaka sin ordinarie plats efter ett långt skadeuppehåll, men gick sönder igen.

Är det tålamodet som brister?

 

Tränarna tröga i starten

Det gick som det brukar gå när Malmö FF får en ny tränare. Tom Prahl förlorade sin premiär och både Sören Åkeby och Roland Nilsson kryssade i sina.
Med detta sagt är det givetvis inte godkänt för ett försvarande mästarlag – med ambitionen att upprepa prestationen – att förlora mot AIK på det viset man gjorde.
AIK var helt enkelt bättre.
Men som jag skrev redan före matchen. Smekmånaden måste rimligtvis vara betydligt längre än en match. MFF måste upp i kvalitet, men måste också få tid att göra det.
Fråga bara AIK-fansen hur långt tålamod de har med Rikard Norling. Där gäller smekmånaden fortfarande lång, lång tid efter det att han lämnat föreningen.
Det blev en ytterst märklig match. Black Army fyllde 30 år, Norling var tillbaka på Råsunda med ett annat lag och han hyllades från start till mål av publiken.
Om AIK-fansen får avgöra har MFF fått en ny mästartränare.
Efter matchen visade han dessutom snygg självkritik när han förklarade att han inte kunde vara helt nöjd med coachrollen. AIK genomförde en taktisk förändring i pausen och fick stopp på det böljande spelet som gynnade Malmö FF:s offensiva talang och kraft och förr eller senare skulle svängt matchen.
Något motvapen trollade aldrig Norling fram, och det borde han förmodligen ha gjort.
Men precis som spelarna lär känna honom, är han fortfarande på väg att lära känna materialet – och se vad han kan utveckla.
Beslutet att starta med Johan Dahlin var värre. Bytet efter en halvtimme störde och inte blev det bättre av att Dusan Melicharek som kom in hamnade fullständigt fel vid 2-0-målet. Det dödade MFF:s sista förhoppningar om att ta poäng.
Att välja Dahlin före Melicharek satte ner den senares självförtroende. Att han dessutom gjorde en miss när han fick hoppa in sänkte det givetvis ännu mer.
Om Johan Dahlin tvingas till operation och blir borta sex veckor eller mer, hur ska man då kunna satsa på Dusan Melicharek när MFF med Rikard Norling som tränare klart antytt att man inte tycker att han är lika bra? Visserligen är det en helt korrekt observation, men man behöver ju inte slå fast det så tydligt.
MFF kan få målvaktsproblem, om Dahlin inte kan stå, Melicharek inte känner förtroende och tredjemålvakten Dejan Garaca inte är bra nog.
Både Melichareks och Garacas kontrakt går ut efter den här säsongen. MFF förlänger knappast något av dem.
Vill man ha in den just nu mest lovande målvakten i närområdet ska man titta på IFK Klagshamn i division 2. Robin Olsén har varit tokbra de senaste matcherna och är en klockren ersättare för någon av de två.

Lika uselt som planen

MFF ska inte vara nöjt med oavgjort. Det ingår i klubbens struktur, själ och allsvenska affärsidé.

Dessutom var det mycket som inte alls såg bra ut i matchen mot Häcken.

Men det känns ändå som om jag skulle vilja inleda med ett par saker som faktiskt var helt okej:

Att det trots alls blev en poäng.

Ett sanslöst vackert mål.

Fem avslutande minuter då det var MFF som visade vilja och tryckte på för att få in ett segermål.

Dusan Melichareks räddningar. Han var matchens MFF-spelare.

Jimmy Durmaz första halvlek. Då kunde han, med lite flyt, ha avgjort matchen.

Där någonstans tar det slut. Nä för resten. Jag lägger till Guillermo Molins insats och Miljan Mutavdzics och Dardan Rexhepis inhopp också. Vann MFF en enda offensiv nickduell innan de två kom in på planen?

I övrigt var det lika uselt som Rambergsvallens plan.

Det kunde dessutom spillt över på debyt mot HIF. Daniel Andersson, och MFF, ska tacka domaren för att han inte blev utvisad – och avstängd i derbyt. Begriper faktiskt inte vad som for i MFF-kaptenen. Han brukar annars alltid ligga på rätt sida av det tillåtna.

Mot Jönköping Södra och Örebro SK hittade Malmö FF tillbaka till den aggressivitet och bollvinnariver som man måste ha för att vara riktigt bra. Nu verkade aggressiviteten mer slå över i dåligt humör och frustration. Då funkar det av naturliga skäl inte alls lika bra.

Glöm heller inte att det kunde slutat med förlust.

Häcken är bra och Häcken har Mathias Ranegie. Att man har honom innebär att man kan vara bra när man spelar sitt vanliga spel. Men man kan även anpassa spelet, spela mindre med bollinnehav och uppbyggnad genom mittfältet och mer som man gjorde mot Malmö FF.

Och som MFF ibland kan behöva göra mot några av de blivande motståndarlagen i Champions League-kvalet. Därför känns det extra jäkligt att Malmö FF för närvarande inte har en spelare av Ranegies kvaliteter i truppen. Dardan Rexhepi kan vara ett alternativ, men då krävs det att han spelar betydligt mer än han får göra nu.

Ivo Pekalskis skada var naturligtvis inte alls bra för laget. En bristning kan hålla honom borta från spel ett par veckor – vid precis fel tidpunkt. Han gjorde ett suveränt mål, ett tekniskt briljant nummer väl värt att hylla.

Men låt inte målet skymma det faktum att hans insats i övrigt var ytterligare ett bevis på att han efter det långa skadeuppehållet inte är uppe på fjorårets höga nivå. Ivo behöver matcher, och regelbundna sådana under en relativt lång period, för att nå sin rätta kapacitet. Ett nytt skadeuppehåll kommer bara att fördröja den processen och det känns inte alls bra.

Den 1 juli är Rick Kruys på nytt Malmö FF:s spelare. Den intressanta frågan just nu är hur regelbundet matchspel i Holland har påverkat honom? Har han fått ett lyft som kan göra honom till en joker i MFF? Jag tror det inte, men om Pekalskis problem med skador fortsätter är jag inte längre så säker som jag var för bara ett par veckor sedan.

MFF på väg att vända det negativa

På tisdag möter Malmö FF Helsingborgs IF i ett glödhett derby på ett utsålt Swedbank stadion.
Skit i det! Nu.

För först väntar BK Häcken i en match som är mycket viktigare än den kan synas vara.

Än finns det många topplag i årets allsvenska, men snart delar sig serien och då gäller det att vara med på rätt sida.

Dessutom är det snart dags att avfärda allt tjat om att MFF lider så svårt av situationen att ha en tränare som är på väg till FC Köpenhamn och ingen ersättare klar.

Vi är alla skyldiga i spekulationskarusellen och vi har haft rätt.
Givetvis har det inte varit bra för varken klubben eller truppen och alla de ansvariga påverkas fortfarande av man inte har en lösning klar.

Men det viktiga är ju att det är på väg att vändas från något entydigt negativt till något ganska positivt. Hittills har MFF klarat av svårigheterna riktigt bra och skulle segern över Örebro SK följas av ytterligare en mot Häcken kan det ge massor av styrka till laget.

Då är det läge att skifta tankarna från ”fan vad alla tjatar om att det är så svårt att hitta fokus och prestera 100 procent när vi har en tränare halvvägs över sundet och ingen ersättare” till ”Det här har varit svårt. och är det fortfarande, men vi är så bra och starka att vi klarar det också”.

Om självförtroendet i det försvarande mästarlagets trupp var starkt tidigare, hur stabilt blir det inte då när man klarat den här pressen också?
Men då ska man alltså helst piska Häcken.

Och på tal om stora problem som visat sig vara mindre än man trodde och snart är på väg att försvinna. Johan Dahlin kommer närmare och närmare en comeback i målet för varje dag.

Men det som kändes akut för någon månad sedan har nu bytts ut i en trygg förvissning om att Malmö FF i Dusan Melicharek har en backup som mer än väl håller måttet.

När Johan Dahlins skadeuppehåll började skrev jag att Dusan Melicharek redan under tiden i Mjällby visat att han kan vara en riktigt vass målvakt och att Malmö FF i enstaka matcher knappast skulle bli lidande av skiftet.

Svårigheten var snarare att i en lång sekvens av matcher skulle det bli en försvagning någonstans i tidslinjen. Det är en sak att vara bra i sju av tio matcher, en helt annan att undvika svackor.
Nu har vi facit och det är inte Dusan Melichareks prestationsmässiga bergsbestigningar jag är mest imponerad av, det är hans förmåga att inte trilla ner i några dalar.

Per Ågren har varit tydlig med att Dusan Melicharek spelar under utvärdering. Kontraktet går ut efter årets säsong och insatserna avgör om man ska erbjuda en förlängning.
Min åsikt är i alla fall klar. Ta fram papperen. Det är inte bara Johan Dahlin som är bättre än Jonas Sandqvist. Dusan Melicharek är det också.

Tog ett kort snack med Agon Mehmeti efter torsdagsträningen. Det kan ni läsa här.

Visste ni för resten att hans bror Nezir Mehmeti gjort comeback? I IFK Malmö. Nezir är inte målskytt utan målvakt och i onsdags höll han nollan när IFK Malmö slog Hittarp med 3-0 i DM.

Allt är inte svart för IFK Malmö-tränaren och MFF-materialaren Kenneth Folkesson i ”di gule”.

Dusans skada ett bekymmer

Är det någon match som förtjänar epitetet Sveriges El Clasico är det när Malmö FF möter IFK Göteborg.

Det finns ju ingen som helst tvekan om att det är MFF och IFK Göteborg som är Sveriges två största klubbar. Meriterna talar för sig själv.

Sedan kan AIK, IFK Norrköping, Djurgården och andra klubbar snacka hur mycket de vill. HIF är inte ens en kandidat.

Kul match med andra ord…

Dessutom finns det två stora frågetecken i laguttagningen.

Att Dusan Melicharek skadade sig på lördagens träning var inte alls bra. Det känns som om det finns en mycket stor risk att hans blödning i vaden stoppar honom från spel. Han ska visserligen testas på måndagen och Rolle Nilsson var optimist efter söndagsträningen, men läkaren Pär Herbertsson var betydligt mer osäker.

In med Dejan Garaca alltså och det är ingen slump att han är tredjemålvakt.

Han är helt enkelt inte lika bra som Johan Dahlin (absolut inte) eller Dusan Melicharek. Ska man vara riktigt krass är det inte säkert att han är förstemålvakt i LB07 i division 1, dit han är utlånad. Hittills har han inte vunnit den kampen med LB07:s Robin Armandt

Dusan Melicharek är med i truppen som MFF tagit ut till IFK Göteborgmatchen. Om han tvingas lämna återbud efter testet blir det juniormålvakten Niklas Uddenäs eller Jonnie Fedel på bänken. Som amatör går det snabbt att fixa speltillstånd för Fedel och trots att han passerat 40-årsgränsen med bred marginal är han ett bättre alternativ än Uddenäs.

Rutin betyder mycket. För inte så många år sedan spelade Jonnie en träningsmatch på konstgräset på Heleneholms IP. Han skrek och dirigerade så att han hördes mer än samtliga åskådare på arenan. Om det krävs ett inhopp – Garaca kan ju bli skadad – så klarar han det.

Vad jag tror?

60 procents chans att Dusan trots allt startar.

Det andra stora frågetecknet är givetvis vem som startar tillsammans med Wilton Figueiredo på innermittfältet, Ivo Pekalski eller Jeffrey Aubynn?

Jeff missade Elfsborgsmatchen, men är nu helt frisk. Det är Ivo också och alla vet hur viktig han var förra året.

Magkänslan säger att det blir Ivo. Han spelade i 30 minuter i U21 och sedan 3 x 30 i internmatchen i torsdags. Alltså är han testad och redo. Ibland måste man också väga in vilka alternativ man får till förändringar om en spelare sitter på bänken. Om Jeff börjar på bänken kan han hoppa in både i mitten, där han gjort ett jättebra jobb tidigare under säsongen, och på kanten. Guillermo Molins saknas ju i truppen och då kan det vara bra att ha ett alternativ om Jiloan Hamad eller Jimmy Durmaz kör fast eller tröttnar. Det ger Jeff, men inte Ivo. Jag tror att det är den lilla detaljen som avgör.

Att det blir Markus Halsti som ersätter avstängde Yago kan vi lugnt utgå från…

Pratade med Halsti efter träningen och det kommer en artikel senare här på webben.

Det roligaste sa dock Markus när han och vi journalister tillsammans gick ut genom den för dagen beckmörka korridoren utanför spelargången i gammel-stadion.

– Om jag trampar fel nu här i mörkret blir det nästan Jari Litmanen-klass på den skadan, konstaterade han.

Och fortsatte när vi började diskutera Hasse Borgs kapsyl i Litmanens öga.

– Många i Finland trodde att det var en fejkad skada. Han är nog inte så bra längre och så har de hittat på det här istället.

– Men det var ju fel på två sätt. Han var rejält skadad, ögat såg inte alls bra ut och han var hur bra som helst. Det är han fortfarande.

Missade för övrigt internmatchen i torsdags. Var i Köpenhamn och såg Los Lobos.

En riktigt bra konsert. Amager bio var en trevlig konsertlokal, förbandet Los Lonely Boys en positiv överraskning och när gubbarna i Los Lobos väl varvat upp blev det ett jäkla tryck. Sista kvarten och extranumren när Los Lonely Boys spelade ihop med halva Los Lobos blev en tiopoängare.

Vinsten det i särklass bästa

Hur bra är Malmö FF? Egentligen?

Full poängpott, tolv, efter fyra spelade omgångar och bästa allsvenska inledningen på 60 år. Ändå är den förhärskande känslan att MFF ännu inte i en enda match kommit upp i lagets maximala kapacitet.
Tidigare har man gjort det i långa eller korta sekvenser i matcherna. Mot Mjällby gjorde man det inte alls.
Möjligtvis i fem minuter efter det förlösande 1-0-målet.

Men det är kanske just det som är måttet på ett riktigt vasst lag: att vinna och vinna och vinna även när spelet inte stämmer. Det måste vara oerhört frustrerande för Mjällby att göra en så bra match, skapa så många chanser och som ett av oerhört få lag vinna statistiken över bollinnehav på Swedbank stadion, och ändå inte få en enda poäng.
Roland Nilsson tackade efter matchen publiken och klacken för att den hela tiden höll igång och i alla fall såg till att spelarna inte slappnade av och blev bekväma med att åtminstone ha 0-0.

Jag har skrivit det förr, och gör det gärna igen. Det hittills klaraste beskedet från Malmö FF i årets allsvenska är att det finns en ruggig bredd i truppen. Hur många hade i början av säsongen ens tänkt tanken att MFF skulle spela ganska lång tid med ett innermittfältspar bestående av Amin Nazari och Miljan Mutavdzic?
Och för den delen att Dusan Melicharek skulle gå in och ersätta en av allsvenskans bästa målvakter Johan Dahlin och göra det så bra? Nu har Dusan hållit nollan i två raka matcher och mot Mjällby var han MFF:s i särklass bäste spelare.
Dags att hylla Melicharek. I Mjällby visste man efter 54 superettanmatcher i det lagets tröja att han är en bra målvakt. Nu vet Malmöpubliken det också.
Givetvis är det även läge att hylla Roland Nilsson för modet att plocka av stjärnan Wilton Figueiredo när han mest gick omkring och trampade runt och balanserade farligt nära ett andra gult kort. Fast egentligen var det ett mod i två steg. Det första var att ta ut Wilton, det andra var att välja 17-årige Amin Nazari.
Det var ju först när Jeffrey Aybynn blev skadad som Miljan Mutavdzic kom in – och han gjorde det faktiskt också riktigt bra.
MFF var slött, långsamt och bekvämt i den första halvleken, men visade ändå styrka genom att komma igen och vinna. Mjällby ska däremot ha ett stort beröm för sin insats och även sitt sätt att spela fotboll.
Peter Swärdh har byggt ett passningsskickligt Mjällby och får massor med beröm för sin förmåga att stötta spelarna individuellt. En kväll som den här känns det lite konstigt att ingen lanserat honom som en möjlig ersättare till Roland Nilsson. Att Stefan Schwarz satt på pressläktaren är ju dessutom omöjligt att låta bli att nämna i det sammanhanget.

Till sist:

Guillermo Molins drog på sig en varning när han firade målet med att dra av sig tröjan och visa gåset.

Onödigt tycker säkert många, och ja. Men skit samma. Det var han värd och klart att man måste få bli glad.

Ni vet väl för resten huvudanledningen till att det blir varning när man firar mål med att dra av sig tröjan? Sponsorerna gillar inte att deras varumärken inte syns på bilderna i tidningar, tv och så vidare – och det gör det ju inte när tröjan är av.

Förbundet säger säkert något annat. Tro dem inte.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×