Mycket borde varit mer

Just nu sitter jag och känner mig som en orättvis jävel.

5-0-seger till MFF. Är inte det bra?

Jo, på ett vis är det naturligtvis det.

Uppdraget utfört, 8-0 i målskillnad efter två omgångar och ena benet inne i avancemangszonen till kvartsfinalen.

Och Hudiksvalls FF, som i 80 minuter inte skapade en enda målchans och sista tio bara antydan till ett par halvchanser tyckte att de gjort en kanoninsats.

Klart att det är bra.

Fotboll går ut på att vinna och går det dessutom att göra enkelt blir det ännu bättre.

Men med bättre skärpa borde MFF gjort minst dubbelt så många mål!

Hade förmodligen gjort det också om matchen spelats lite senare på säsongen.

Tänk bara om högtempo-perioderna varit lite fler och något längre.

3-0, 4-0 och 5-0 kom i minut 69, 71 och 72.

Då visade Malmö FF att Hudikförsvaret egentligen inte alls klarade av Malmöspelarnas kvicka fötter, rörlighet och passningsspel.

Eftersom de fyra bästa gruppettorna får hemmafördel i kvartsfinalerna hade det heller inte varit fel att plussa på målskillnaden lite extra.

Så insatsen var godkänd.

För betyget bra hade jag velat ha ett par mål till.

Att MFF spelade med två sittande mittfältare mot ett division 2-lag tänker jag dock inte klaga på. Åge Hareide prioriterar att sätta en startelva och ett spel. Det gör han helt rätt i.

Bäst i Malmö FF var Anton Tinnerholm.

Han dundrade in 2-0, assisterade till Jo Inge Bergets 4-0 och till självmålet till 5-0. Han kunde gjort ett mål till och assisterat till ett par extra. Men framförallt kom han som en speedad kanin på kanten hela tiden, precis som både han och Yoshi Yotún ska göra om spelsystemet ska sitta.

Legendaren Bo Larssons insatser på planen når ovanför skalan mellan topp och botten. Han sa en del bra grejer också.

Som, det finns inga oviktiga matcher.

Tinnerholm har en hel del som påminner om den attityden.

Magnus Wolff Eikrem brände mycket, men visade på nytt att han är en klasspelare.

Sakta, men säkert börjar Markus Rosenberg också hitta nivån. Efter Assyriska-matchen fanns det en oro över att han inte kom med i spelet så mycket. Det gjorde han mot Hudiksvalls FF.

Okej, timingen var inte perfekt, skärpan inte heller. Fast han fick bollarna, kom i lägena och gjorde ett mål.

I snacket efter funderade han lite på om inte en skillnad var att han höll sig mer där uppe den här gången. Hittade tålamodet att vänta på att lagkamraterna skulle hitta honom i lägena istället för att själv jaga efter bollen.

 

I övrigt tänker jag inte gå in på individuell spelarkritik. Det var inte den typen av match. Mer än att påpeka att den blev en nyttig påminnelse om att det är fel att redan nu sätta pressen på Tobias Sana att han ska ha en jämn och hög prestationsnivå. Det vill säga en så kallat förskönande omskrivning av att han i 45 minuter var rätt kass. För det var han. Men grejen är att det ska han ha rätt att ibland vara nu innan han växer in i formen och laget.

Konkurrensen med skid-VM-tv gjorde att publiksiffran stannade på 982. Priset 160 kronor gjorde nog också sitt till.

Synd för Hudiksvalls FF gjorde ett kanonarrangemang.

Allting flöt perfekt, alla var trevliga och glada och jag kommer att resa hem och hålla tummarna för att Hudiksvalls FF tar steget upp i division 1.

Samt undra hur mycket – eller litet – jag hade fått om mitt stående 6-0-oddsetspel hade gått in.

Och ja, jag kan titta efter. Men det kommer jag inte att göra.

 

 

Presterar man ska det belönas

Guillermo Molins är frisk igen.

Det betyder väldigt mycket.

Inte minst nu när Markus Rosenberg är avstängd.

Här kan ni läsa mitt långa inför matchen-snack med Gische och det är bara att konstatera att han är en lika bra kapten som spelare.

Gillar också att han utan att tveka bekräftade mitt påstående att initiativet att starta förhandlingar om ett förlängt kontrakt även handlar om att uppgradera hans status i MFF.

Presterar man ska det synas – och belönas.

Molins kommer att ta klivet upp i anfallet och hans plats på kanten tas av Simon Thern.

Det framgick tydligt på träningen idag och innebär följande lag:

Robin Olsen – Miiko Albornoz, Pontus Jansson, Filip Helander, Ricardinho – Simon Thern, Erik Johansson, Markus Halsti, Emil Forsberg – Guillermo Molins, Magnus Eriksson.

MFF kunde haft kvar Molins på kanten, satt in Pawel Cibicki i anfallet och kört med Halsti och Thern centralt.

Man kunde som nu kört med Molins och Magnus Eriksson i anfallet och satt in Cibicki på kanten. Eller låtit Erdal Rakip spela högermittfältare som mot IFK Göteborg.

Men det känns som om Åge Hareide valde rätt.

– Jag vill ha ett stabilare centralt mittfält mot Häcken och vi kan även skicka in Erik Johansson i boxen och få mer luftstyrka, motiverade han och förklarade att han inte ville göra något som flyttade på Emil Forsberg.

– Emil var en av våra bästa mot HIF. Det var bara otur att han inte blev belönad för det.

BK Häcken har en väldigt stark – och stor – besättning centralt på mitten och den kan behöva mötas med både Erik Johansson och Markus Halsti.

Många som kritiserar så fort Simon Thern flyttas ut på en kant glömmer också att en av de stora anledningarna till att det ibland görs är att han är bra där också! Om man har spelare i en trupp som är vassa på flera olika positioner kan i alla fall inte jag se något fel i att man ibland utnyttjar det.

BK Häcken har de senaste åren utvecklats till MFF:s bogey-team.

Ifjor vann laget båda matcherna i Allsvenskan.

2012 vann man en och spelade oavgjort i en.

– Egentligen passar Häcken alla lag illa. Peter Gerhardsson har inte ändrat mycket sedan jag tränade HIF och mötte dem. De är konsekventa i sitt spel och är bra på det de gör, berömde Åge Hareide.

Men det innebär också att MFF vet exakt vad som väntar och vad som behöver göras.

Det gäller att ha stor respekt för BK Häcken och spelare som Moestafa El Kabir, Martin Ericsson och Oscar Lewicki (som jag fortfarande retar mig på inte spelar i MFF), men det finns en annan statistik också än de två senaste årens.

På hemmaplan har MFF sju segrar, tre oavgjorda och bara två förluster mot Häcken.

Dessutom är Markus Halsti tillbaka och Guillermo Molins frisk.

Molins är väldigt viktig för MFF:s offensiva spel och ska MFF spela så offensivt balanserat som man gör – och det ska man – är Halsti nästan ännu viktigare.

…………………………………………..

Att det är Allsvenskan igen innebär:

1) att det blir en bra bit över 10 000 åskådare.

Förra året kom det 11 861 mot Häcken. I år bör det bli några till.

2) att MFF har en svit med förlustfria matcher att försvara.

…………………………………………………..

På måndag fyller Bo Larsson 70 år.

Sportsligt kan jag bara se två svenska idrottsutövare som ens är i närheten: Zlatan och J-O Waldner.

Emotionellt för mig finns det ingen större, någonsin, någonstans. För mig är han fotbollens Big bang. Grunden till och skaparen av allt!

 

 

 

Nu är det dags för statyn

Trycket ökar! Allt fler vill ha en staty av Bosse Larsson på Stadionområdet.

Malmö stad ger på sin hemsida kommuninvånarna möjligheten att lämna medborgarförslag. Många tar chansen, en del initiativ uppmärksammas, andra glöms bort och några enstaka får namnen som stöttar förslaget att rasa in. Peter Österlins förslag att Kaiser Bo ska ha en staty är ett sådant.

Inte minst när MFF:s hemsida, och folk på twitter, hängde på. Då ruschade mätaren mot toppen och snart är antalet namn på den elektroniska underskriftslistan uppe i 1 000. Att jämföra med att bara två av de övriga cirka 50 förslagen har samlat fler än 100 namn. Och även om det känns taskigt att påpeka det så har vissa bara en enda undertecknare – nämligen personen som kom med förslaget.

Inget kan, eller borde, nu kunna stoppa en staty av Sveriges genom tiderna mest komplette fotbollsspelare!

Ju större den blir desto bättre. Och gärna placerad på supportertorget inne på Swedbank stadion. Det behövs mer utsmyckning.

Då kan man också strunta i Malmö stads korkade policy att det bara får resas statyer över avlidna. Inne på en privat arena måste det vara ägarna som bestämmer. Policyn känns för övrigt inte helt konsekvent. I vinterträdgården framför gamla Malmö stadion står numera Arne Jones skulptur-huvud av legendaren och förre MFF-hövdingen Eric Persson. Det konstverket kom till 1975. Eric Persson dog 1984. Alltså levde han i hög grad när det stod klart.

I sitt förslag skriver Peter Österlin att man kan kringgå kravet på att den avbildade personen ska vara avliden med att kalla statyn Fotbollens geni, eller något liknande, och låta Bosse Larsson vara symbolen.

Det gillar jag inte alls. Bättre att slå fast att policyn är korkad och strunta i den än att försöka gå runt den. Bo Larsson ska ha en staty och den ska heta Bo Larsson. Det där med kringåendet är dessutom redan gjort i ett annat fall. Marie-Louise Ekmans brons-Gösta vid kanalen kallas officiellt “det svenska tungsinnet”, men alla vet att det är Gösta Ekman som är motivet.

Varför ska då Bo Larsson stå staty i Malmö frågar kanske någon obildad eller historielös?

För att han är störst. Punkt slut.

Det finns många stora svenska – och Malmöitiska – spelare. Men Bosse var unik eftersom det fullständigt kvittade vilken position han fick uppgiften att spela på, han var bäst ändå. Allsvensk skyttekung tre gånger som forward. Dominant i landslaget och i allsvenskan både som mittback och mittfältare. Den kombinationen kan ingen annan visa upp. Dessutom är han en kultspelare som aldrig glöms av de som fick förmånen att se honom och uppskatttas även av tonåringarna i klacken som bara hört om hans bedrifter.

Det finns bara två på den nivån och det är Kaiser Bo och Zlatan Ibrahimovic.

Båda ska ha en staty i Malmö, men Bosse ska ha det först…

Känslor, glädje – och uppvisning

Två ord, ett namn: Zlatan Ibrahimovic. Där har ni den huvudsakliga förklaringen till att söndagens match mellan MFF och AC Milan kommer att spelas inför fullsatta läktare på Swedbank stadion.
Zlatan är stor, hemma i Malmö är han större än störst. Inte kung för det epitetet är för all framtid upptaget av Bo Larsson. Men kanske det modernare, tidsenligare och mer mäktiga alternativet president. Eller så kan man kalla både Bosse och Zlatan för kejsare.
Bo Larsson fick lägga den symboliska avsparken när Swedbank stadion invigdes i april 2009 och hyllades av de 23 347 åskådarna så att gåshuden spred sig längs hela kroppen.
Nu är det Zlatan Ibrahimovics tur när han kommer till samma arena med sitt Milan för att möta sin barndoms Malmö FF. Och ja, jag vet att han redan varit här med landslaget och hyllats både på träning och match, men det är inte samma sak. Dels är det delvis en annan publik på landskamperna, dels är det Malmö FF och allt MFF-anknutet som är själva grunden och själen i Sveriges bästa fotbollsarena. Snart är den ju dessutom helt och hållet ägd av klubben.
Lägg till dragningskraften hos AC Milan – en av de stora och dessutom starkt svenskanknutna klubbarna i världen – plus det lyft Malmö FF de drygt tio senaste åren fått publikmässigt och det är snarast förvånande att folk blir förvånade över att det blir fullsatt.
Kul blir det i alla fall.

Det vill säga om man fattat, och accepterar, förutsättningarna. Tävlingsnerven kommer nämligen helt att lysa med sin frånvaro.
MFF-AC Milan den 14 augusti 2011 handlar om känslor, glädje – och uppvisning.
Båda lagen kommer att byta friskt, inte minst Malmö FF som aviserat en 28-mannatrupp, där de flesta ska få spela.
Därför är jag bara mer och mer övertygad om att debatten om att matchen skulle störa uppladdningen inför Malmö FF:s superviktiga playoffmatch till Champions league i Zagreb på onsdag är lika konstruerad som korkad.
Alternativet till att möta Milan på söndagen hade varit att åka till Gefle på lördagskvällen och möta Gefle IF i allsvenskan, en match som nu blev rejält framflyttad i tiden.
Vad stör mest: En hemmamatch, som både publiken och spelarna ser fram emot, av vänskapskaraktär med många byten på söndagen?
Eller en jobbig bortaresa till en viktig tävlingsmatch i allsvenskan klockan 18.00 i Gefle på lördagskvällen med hemkomst mitt i natten eller i värsta fall framåt morgonen?

Ju mer jag funderat desto mer självklart blir svaret. Gefle hade varit mycket värre. Nu kan MFF dessutom passa på att ge spelare som Johan Dahlin och Ulrich Vinzents speltid efter skadeuppehållen.

Det ska för övrigt bli intressant att se om någon av Malmö FF-spelarna får byta tröja med Zlatan. Pontus Jansson har ju redan aviserat att han gärna står först i den kön…

 

Sprang på Tore Cervin efter torsdagsträningen.

Han kom gåendes från ena konstgräsplanen, hälsade glatt och frågade omedelbart om jag sett att hans U17 två gånger på kort tid besegrat HIF.

Först med 6-3 i finalen i Lyngby cup och sedan med 4-0 i pojkallsvenskan,

Bra, eller hur? konstaterade han, och det är ju bara att hålla med.

Gamla hjältar ska hyllas

Jag gillar när Malmö FF knyter an till sin framgångsrika historia.

Det gäller givetvis att leva i nuet och jaga nya guld, nya pengar och följa det som händer. Det är basen.

Men en stor förening ska även kunna hylla gamla hjältar – och framgångar.

Gärna i kombination. För oss som håller på Arsenal är det givetvis stort att besöka Emirates Stadium och guidas av Charlie George, spelaren som för mig är den störste i Arsenals histora och en av de avgörande anledningarna till att jag började supporta laget.

I Malmö FF var man på gång att inrätta ett museum i Swedbank stadion. Hittills har det fallit på ekonomin, men så behöver det ju inte vara i eviga tider och det finns andra lämpliga lokaler på Stadionområdet.

Men visst händer det saker även i MFF.

Att uppmärksamma årsdagen av bildandet, som man gjorde på torsdagen, är ett sätt. Ett bra sätt.

Blomsterhyllningen av grundarna på platsen där det skedde 1910 lockade inte så många. Gör man en tradition av evenemanget och fortsätter varje år kommer det garanterat att bli fler. 24 februari 2011 var redan en liten förbättring i jämförelse med 24 februari 2011.

Och graveringen av årtalen för SM-gulden i trappan upp till ståplats är en gjuten och jättebra idé. Idag kom 2010 på plats. Jag hade dessutom tidigare missat att de tre säsongerna som det idiotiska påfundet SM-slutspel stoppade MFF:s seriesegrare från att även få kalla sig mästare också finns ingraverade. Fast i kursiv stil.

Därmed är nu 19 trappsteg fyllda. Jag stegade ner och räknade hur många som är kvar. 16 guldår till finns det plats för. När de också är upptagna  är det bara att börja i nästa trappa.

MFF:s hemmaarena blir bättre ju fler utsmyckningar och hyllningar man kan fylla den med. Mycket är redan gjort. Det är bara att fortsätta.

Att flytta Eric Persson-bysten från vinterträdgården utanför gammel-Stadion till nya Stadion lär dock bli svårt.

Dels är det Malmö stad som äger bysten. De är kanske inte så pigga på att flytta den från en kommunal arena till en privat? Men det som verkligen gör det hela svårt är att man sedan någon tyckte att det var en bra idé att stjäla huvet sett till att förankra det ordentligt, minst sagt. Ska man plocka upp byst, stolpe, fundament och förankring handlar det om flera ton. Det kostar mycket pengar och arbete.

Men varför inte en ny Eric Persson-staty, tavla eller storfoto i MFF-regi? Plus en staty av Bosse Larsson.

Malmö FF behöver ju inte ta hänsyn till Malmö stads konstiga policy att personerna först måste avlida innan de kan hedras. Jag gillar idén att hylla kung Bo medan han fortfarande är i livet. Det gör säkert ni också.

Fredag kväll är det årsmöte.

Många tror att det kommer att bli långt. Det tror jag också.

Många tror också att det blir stormigt. Det är jag inte alls så säker på.

Valet av Lars Ljungälv tror jag kommer att glida fram lika smidigt som en säl i en rutschkana. Inte ens dem som kritiserar honom för att sitta på två stolar har ju sagt att de tänker rösta nej (bara markera genom att lägga ner rösterna).

Själv tycker jag att det är en bra idé att välja in honom. Hans meriter är det inget fel på och när det gäller två stolar-resonemanget har jag svårt att se att det talar till MFF:s nackdel. Om klubben behöver förhandla om bankavtalen – och lita på mig, det behöver man – är det bara bra att ha folk i styrelsen som har både kunskap om dem och förmågan att påverka dem.

Stadgeförändringarna är framtagna av MFF:s styrelse och Framtidsgruppen,  som initierade frågan genom en motion på förra årsmötet. Därmed lär de vara rejält förankrade. Dessutom går det inte att ha kvar de gamla stadgarna.

Nördextra har kommit

Senaste numret av medlemstidningen för Sveriges fotbollshistoriker och statistiker (SFS) har anlänt.

Nördextra med andra ord. Jo, jag är medlem, det är därför jag vet att den kommit.

En hel del med MFF-anknytning finns det på sidorna.

Bland annat maratontabellen noggrannt uppdaterad av folk som hellre skulle sälja sin mormor på auktion än ertappas med ett faktafel.

IFK Göteborg leder fortfarande. Men nu bara 20 poäng före Malmö FF. 3055 mot 3035. AIK är trea på 2889. Nästa års nykomling IFK Norrköping fyra på 2508. I min bok räcker det mer än väl för att motivera att Norrköping ska spela i allsvenskan.

I år tog MFF in 27 poäng på IFK Göteborg.

Inte dumt.

Dumt – ja riktigt korkat – är det dock att ingen av de fyra nya spelarna och ledarna i föreningens Hall of Fame hämtats från MFF.

SFS har nämligen med stöd av Svensk fotbollförbundet uppdraget att hantera en svensk fotbolls Hall of Fame. En bra idé, om den sköts på rätt vis.

Det kan man tyvärr inte med bästa vilja i världen säga att SFS gör.

I kommittén som utser de utvalda sitter Bo Hansson, Lars Sandlin och Owe Fröberg. Den trion tycker  tydligen att det är en jättebra fördelning att MFF med 16 SM-guld, 14 cuptitlar och en andraplats i maratontabellen ska ha färre spelare i Hall of Fame än till exempel Örgryte och Degerfors.

Totalt är 37 spelare och ledare med i Hall of Fame.

MFF har fått med  Erik Nilsson, Bo Larsson och ledaren Eric Persson.

IFK Göteborg har nio bland de 37.

IFK Norrköping har sex.

Ögryte har fem.

AIK har fem

Degerfors har tre (alla spelare).

Idiotfördelning!

Vilka kom med i år?

Wilhelm Friberg, avliden 1932, som var med och bildade Örgryte och Fotbollförbundet.

Birger ”Bian” Rosengren, allsvensk i Örgryte och OS-guld 1948, avliden 1977.

Bertil Nordahl, allsvensk i Degerfors och OS-guld 1948, avliden 1998.

Tomas Brolin.

De var givetvis i Bo Hansson och companys tankevärld mycket viktigare att få med än till exempel Patrik ”Bjärred” Andersson och Kjell Rosén.

Zlatan är inte med för att karriären ska vara över innan man kan bli invald. Men när det är dags för honom har man förhoppningsvis fått en ny och bättre jury.

Om politiker och statyer

Nu har det gått två veckor sedan motionen från Rosengårds socialdemokratiska förening om att resa en staty av Zlatan Ibrahimovic på Rosengård fick stöd av Malmö arbetarekommun.

Gott om tid kan det tyckas, men fortfarande finns det inget svar på frågan om vad det egentligen får för konsekvenser.

För det första måste jag säga att jag tycker att det är en ovanligt bra idé. Klart Zlatan ska stå staty.

För det andra måste jag dock ändå påpeka att det är väldigt märkligt att förslaget kommer från ett parti vars representanter styrt Malmö nästan oavbrutet under mycket lång tid och hela den tiden benhårt hävdat principen att det bara är avlidna personer som kan hyllas med statyer (eller gatunamn). Åtskilliga MFF-supportrar och fotbollsvänner har till exempel envist försökt lobba för att Bo Larsson ska få stå staty vid Swedbank stadion eller på Kirseberg och då hela tiden bara viftats bort med just det argumentet.

Att ingen aktiv s-politiker ännu sagt ett ljud om att det finns en motsägelse där kan jag bara tolka som att man hemskt gärna vill ha den positiva PR som ett Rosengårdförslag om Zlatan-staty innebär, men på inga villkors vis vill erkänna att det innebär att man måste byta policy. Eller så väntar man bara på att folk ska glömma, valet vara över, och så kör man vidare som vanligt.

Egentligen är det ganska enkelt.

Det finns två alternativ:

1) S-ledningen vill hålla fast vid principen att i Malmö är det bara döingar som ska få en staty. Men i så fall får man också vara ärlig, ta konsekvensen, och säga att man inte kommer att fullfölja eller stötta förslaget om en Zlatan-staty.

2) S-ledningen kan tänka sig att ändra principen. Men då får man också gå ut och säga det och inte sitta och låtsas som om inget har hänt.

Även om politikens kvarnar mal i snigelfart kan man heller inte säga att det saknats tid att tänka efter. Det har alltså gått två veckor sedan s-ordföranden i Rosengård Adrian Kaba fick stöd för sitt förslag. Men frågan väcktes mycket tidigare än så. Det var, om jag förstått det hela rätt, redan i januari som s-föreningen på Rosengård tog det formella beslutet att lämna in motionen.

Man kan också – och det gör jag gärna – se problemet som en kollision mellan äldre och mer konservativa kretsar i socialdemokraterna och yngre, modernare politiker. Riksdagskandidaten Adrian Kaba som är uppvuxen på Rosengård vet precis hur mycket Zlatan betytt och betyder för stadsdelen och hur oerhört stort symbolvärde det har att en av världens bästa fotbollsspelare har sina rötter där.

Han gör givetvis helt rätt som driver frågan. Det har inte ett skit med valfläsk att göra.

Förhoppningsvis kan han få de mer tröga partitopparna med sig. Det skulle även innebära en viktig seger för alla som genom åren kämpat hårt för att Bosse Larsson ska hyllas och mest mötts av nonchalans. För ska Zlatan hyllas MÅSTE Bosse också bli staty. Något annat är helt otänkbart.

Egentligen hade kanske det allra största symbolvärdet legat just där. Den nya generationens levande legendar får bana vägen för en likvärdig hyllning av den något äldre generationens samtidigt som stelbenta politiker tvingas inse att det är dags att överge en förlegad princip.

För handen på hjärtat – känns det inte tramsigt att man kan döpa en liten fotbollsplan (Zlatan court) och lägga minnesplattor i marken (Hall of fame utanför Malmö stadion) för att hylla levande idrottshjältar, men inte resa statyer. Principen är ju redan i högsta grad uppluckrad. Dags att överge den helt och hållet.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×