Tre backar i Borås

Två segrar i rad på Borås Arena förändrar egentligen ingenting. Jag rankar fortfarande Elfsborg som den svåraste bortamatchen för MFF i Allsvenskan. MFF har svårt i Borås, har alltid haft.

Från 2005 då den nya plast-arenan invigdes till 2013 vann MFF inte en enda match.

Det var bättre på Ryavallen, men inte så mycket bättre. Totalt har Elfsborg och MFF mötts 62 gånger i Borås med 24 segrar för Elfsborg, 27 för MFF och elva oavgjorda. Innan vinsterna 2013 och 2014 stod det alltså 24-25 med Elfsborgs siffror nämnda först.

Med tanke på att det historiska styrkeförhållandet mellan lagen är det förvånansvärt jämnt.

Slutsatsen av all den här statistik-terrorn är alltså att det blir svårt för MFF, men även viktigt.

För den allsvenska guldstriden. Men även som förberedelse för kommande kvalmatcher till Champions League där MFF ska spela på resultat på bortaplan. Tuffa, hårda matcher mot bra motstånd gör i det fallet enbart gott för MFF.

Söndagens träning var öppen och MFF körde 3-5-2. Åge Hareide vill inte bekräfta att det blir en trebackslinje, men det känns naturligt och rätt.

Av flera skäl.

Erik Johansson, Rasmus Bengtsson och Filip Helander är tre mittbackar som samtliga är med i landslagsdiskussionen. Så länge MFF har alla tre tillgängliga – Helander lär snart lämna – innebär en bänkning av en av dem att laget automatiskt saknar en av truppens elva bästa spelare.

Som förberedelse att klara sig utan Filip Helander är det inte fel att sätta Filip Helander på bänken i nio matcher av tio. Men inte mot Elfsborg.

Inte minst för att MFF bevisligen släpper in fler mål när Helander inte är med.

Bakåt blir det bättre med 3-5-2.

Tycker faktiskt att det blir vassare framåt också.

På kanterna kan Yoshimar Yotún och Anton Tinnerholm komma rusande som lokomotiv, man får in Magnus Wolff Eikrem mer centralt lite framför Enock Kofi Adu och Oscar Lewicki och MFF kan ändå spela med två forwards.

Som truppen ser ut är två man – minst – därframme ett måste. Ingen av MFF:s offensiva spelare passar fullt ut att agera ensam spets. Det finns ingen Isaac Kiese Thelin eller Mathias Ranegie i laget längre. Och det behövs heller inte oavsett om man väljer 4-4-2 eller 3-5-2.

Trodde tidigare att det fanns en möjlighet att behålla Filip Helander året ut. Efter att ha pratat med honom och känt av stämningen har jag insett att det nog är kört.

Därför är det ett perfekt besked att Alexander Blomqvist storspelar i IFK Värnamo – Daniel Andersson specialkollade förresten honom i söndagsmatchen mot Ängelholm – och kan bli tillbakakallad i sommar.

Är generellt skeptisk mot effekten av utlåningar. Men det här kan vara ett undantag.

Amin Nazari kan vara ett annat. Fast mer på sikt. Just nu hyllas han av alla i Fredrikstads FK i Norge.

 

 

Kroon mår bäst av en utlåning

Resultatet sätter ofta domen. MFF skulle vila spelare mot Kalmar FF, men när startuppställningen kom visade det sig att Åge Hareide satte ännu fler tunga namn på bänken än väntat.

Allt för att ha fräscha ben på Markus Rosenberg, Magnus Eriksson, Markus Halsti och Matias Concha på onsdag i returen mot Ventspils.

För då spelar åtminstone de tre förstnämnda.

Det kunde blivit seger. Då hade det varit succé,

Det blev oavgjort. Det var helt okej.

Men om det blivit förlust hade det inte varit värt risken, hur viktigt det än är att klara avancamanget till nästa omgång i Champions league-kvalet än är för MFF.

För hur betydelsefullt det än är för Malmö FF att få fyra garanterade matcher till i Europa-spelet så står jag fast vid att det inte är värt ett missat allsvenskt guld.

Men 1-1 var som sagt okej.

Och då blir plötsligt modellen mindre än maximal nytta nu för större nytta i framtiden ett plus.

Det är inte att leka vindflöjel.

Det är att låta resultatet tala och fotboll kommer alltid att vara en plats där det är resultaten som sätter slutbetygen.

Köper även att man måste låta nyförvärven komma in i spelet.

För som övergångsfönstret ligger måste det göras nu när Europaspelet redan är igång.

Matchen blev även en möjlighet att testa Simon Kroon i 90 minuter.

Egentligen tycker jag bara han bevisade en sak. Att det är rätt att låna ut honom.

Kan låta hårt. Men jag är övertygad om att det är precis vad han behöver för att ta sista steget. Jag tror nämligen inte att han gör det i MFF. Där blir han för mycket ”fladder-pelle”, en som nästan kommer förbi, nästan sätter chanserna och nästan får till samspelet med lagkamraterna. Det ser helt enkelt mycket bättre ut än det faktiskt är.

Jämför gärna med Emil Forsberg.

Där har vi en spelare som nästan hela tiden lyckas med det som många hoppas att Simon Kroon någon gång ska klara av.

Mjällby AIF nästa. Om nu inte Listerklubbens sparkande av Lasse Jacobsson förändrar bilden.

Ett par saker som jag verkligen gillade:

Samarbetet mellan Isaac Kiese Thelin och Agon Mehmeti. Det klickade inte perfekt, hur det nu skulle kunna göra det redan nu, men det såg väldigt lovande ut med en ål och en kiese på topp.

Amin Nazaris insats på mitten. Han gjorde ett stort kvalitetslyft i jämförelse med i onsdags.

Då var han inte alls bra. Nu bevisade han att det finns ett stort spel i hans kropp och han gjorde det på exakt det sätt en talang ska göra det, genom att komma igen starkt efter en dålig insats.

MFF startade alltså toppmatchen med Erdal Rakip och Amin Nazari centralt på mitten. Två spelare som startade i klubben som fem-sex-åringar i fotbollsskolan. Någonstans finns det alltid en extra skönhet i en sådan sak.

 

 

 

Fokus på prestationen, inte traditionen

På sju försök har Malmö FF aldrig vunnit borta mot Mjällby AIF. Ingen bra statistik och det är svårt att bortse från den.

Men siffrorna går att tolka på fler än ett sätt. Sex av de sju matcherna har nämligen slutat oavgjort. Lika väl som man kan säga att MFF troget tappar poäng på Strandvallen går det alltså att dra till med att det i stort sett alltid blir kryss.

Och hade Mjällby varit ett storlag borde det egentligen med Hälleviksögon hetat att man har väldigt svårt att slå MFF på hemmaplan.

För tänk om MFF hemma i Malmö bara vunnit en match av sju mot ett visst motståndarlag i Allsvenskan – vilket gnäll det hade gett upphov till!

Nu tror jag istället att Mjällby AIF är rätt stolta över sin statistik mot MFF.

Vilket säger en del om skillnaden på kraven på de två lagen och ambitionerna.

Slut på filosofiska hörnan och över till verkligheten.

Det står nämligen rätt mycket på spel.

Om MFF vinner går laget loss med en fempoängsledning i täten av tabellen. Följer MFF sedan även upp med att besegra AIK och Elfsborg i de två matcherna som väntar efter Mjällbyresan ser det närmast rysligt bra ut när Allsvenskan tar uppehåll för VM. Det hade dessutom gett en stor trygghet när man ska börja Champions league-kvala.

Åge Hareide har naturligtvis rätt när han betonar att negativa sviter ofta hålls igång när de börjar äta sig in i spelarnas och ledarnas huvuden.

Håll fokus på prestationen och tänk inte på hur det brukar gå på Strandvallen.

Tror dessutom att ju mindre MFF-spelarna tänker på att Mjällby AIF i år verkar lite sämre än de senaste åren desto bättre.

Mjällby kommer att vara bra.

Det gäller för MFF att prestera bättre.

De två senaste åren har för övrigt matcherna båda gångerna slutat 2-2. På två helt olika sätt.

2012 dominerade MFF fullständigt i första halvlek och tog ledningen med 2-0. Men tanke på spel och chanser kunde det varit 4-0 eller 5-0. I den andra halvleken tappade MFF totalt och släppte in två mål av Erton Fejzullahu.

2013 tog domaren Michael Lerjéus över huvudrollen och förvandlade matchen till en orgie i slumpartade händelser där resultatet kunde blivit i stort sett precis vad som helst.

Efter matchen var alla jag pratade med i MFF upprörda och samtliga jag pratade med i Mjällby lika arga. Alla hittade massvis med fel som missgynnade det egna laget och alla hade rätt.

Om sviten med de många oavgjorda matcherna klarade att överleva två så vitt skilda och märkliga matcher känns det nästan som den är närmast omöjlig att avliva.

Å andra sidan kan det ju vara den sega och för MFF sura svitens dödsryckningar.

Två saker gör – i alla fall för mig – matchen extra spännande och lockande:

1) Matias Concha startar på högerbacken.

2) Amin Nazari startar på mitten.

Ett positivt utfall för båda hade lyft hela laget!

Svårt också att hitta två spelare mer värda att få en framgång.

Matias Concha har utan att gnälla ett enda ögonblick accepterat sin roll som backup och rutinerad mentor för talangerna, inte minst i U21.

Nu är han den naturlige ersättaren för Miiko Albornoz. Sedan han fick reda på det har han visat en härlig attityd och lyft prestationen. Det är faktiskt på tiden att han får spela.

Amin Nazari har jag tjatat rätt mycket om, det är bara att scrolla nedåt för att se att jag gillar att se honom i laget.

Extra kul givetvis också att han startade  färden mot att vara en allvarlig konkurrent om en plats i startelvan som femåring i MFF:s fotbollsskola.

Utvecklingen i år har varit strålande och när Åge Hareide skulle prata lite om honom var det framförallt två aspekter han framhöll.

1) Tålamodet.

– Jag är mycket imponerad av Amins tålamod och sätt att jobba på. Han har en ärlig vilja att arbeta för att bli bättre och frågar ofta vad han kan göra. I en klubb som Malmö FF är det extra svårt att ha tålamodet eftersom konkurrensen är så tuff och man får vänta längre. En talang måste därför välja om han ska ge sig själv den tiden det tar.

2) Att MFF måste bli noggrannare vid utlåningar.

– I en Superettanklubb får du mycket speltid, men inte samma träningskvalitet som om du stannar.

– Samarbetet mellan klubben som lånar ut och klubben som tar emot måste vara närmast perfekt. Man måste ha en plan med just den utlåningen. Det har vi nu med Pa Konate och Benjamin Fadi. De måste se att vi följer dem och ska helst spela på en position där de utvecklas.

I Amin Nazaris fall, inte ytterback som i Assyriska.

……………………………………….

Miiko Albornoz är för övrigt rätt nära en VM-plats nu.

De 30 i preliminärtruppen är nere på 27 och han är kvar.

Den 2 juni ska fyra spelare till bort, men en av dem är målvakt så Miiko ska slå ut tre utespelare…

 

Godkänt mitt i uselheten

Det är precis sådana här matcher som gör mig kluven. Jag brukar bestämt hävda att alla matcher det blir vinst i automatiskt ger ett godkänt betyg. Men ibland känns det frestande att göra ett undantag. För spelmässigt var det ett bottennapp av Malmö FF. Troligen årets sämsta insats.

Men som sagt. Vinst med 3-1, serieledning och sju segrar och bara en förlust efter nio spelade omgångar. Dessutom har Infostrada räknat fram att det är den bästa serieinledningen ett försvarande mästarlag gjort sedan Öster 1981.

Detta sammantaget måste ju ge godkänt även i just den här matchen.

Tyckte dessutom att det var befriande skönt att Åge Hareide inte för ett ögonblick tvekade att säga att laget spelat uselt.

HBK bjöds på mycket. Helt i onödan.

När vi ändå är inne på ämnet kluvet kan vi ta upp Robin Olsens insats. Han blev fullt förtjänt matchens lirare efter åtskilliga riktigt bra räddningar och det var framförallt han som ordnade de tre poängen. Samtidigt kändes det som om han även var en tydlig del i problemet.

Alldeles för ofta löste försvaret och mittfältet – i det här fallet läs Markus Halsti – passningsspelet med att sätta tillbaka bollen till Robin Olsen.

Det kan man göra när det inte finns andra alternativ, men inte när det finns nio andra bättre passningsspelare och bollmottagare att passa till.

Nästan varje gång blev det inkast eller något annat bolltapp och när MFF behövde få igång ett tempo och ett flow för att få Halmstads BK i gungning blev det istället trögt och hackigt. Vill man vara riktigt elak går det att säga att Robin Olsen ensam vann bollinnehavet.

57-43 blev det i MFF-favör. Men utan alla besök hos Olsen skulle det säkert varit jämnt.

När det var som värst i den andra halvleken blev MFF nästan utspelat av Halmstads BK. Ett lag som är jumbo i tabellen och inte har en enda spelare som jag tycker platsar i en förstauppställning i Malmö FF. Men precis som Åge Hareide sa, ibland kommer det dåliga matcher. Det här var en sådan och kan ett lag vinna ändå brukar det sluta med en riktigt hög placering i serien.

MFF-tränaren fortsätter också att vara rak i beskeden. Matias Concha kom in mot slutet för att Miiko Albornoz snart ska iväg med Chiles VM-trupp. Blir han uttagen i den slutgiltiga truppen kommer MFF att behöva klara sig utan honom ett långt tag. Därför måste Concha matchas in.

Och att det blir just Concha är klart,

Jag frågade nämligen Hareide om man ska tolka inhoppet som att Concha i alla fall just nu definitivt tagit klivet förbi Mahmut Özen.

Svaret är ja. Eller lite mer utförligt:

– Just nu är det så. Concha startade säsongen längst ut på bänken. Nu har han ätit sig inåt och förbi Özen genom det han visat på träning, i U21 och i inhopp. Hans rutin är viktig.

En trupp ska inte vara statisk. Det är inte Åge Hareides MFF-modell 2014.

Dessutom är det rätt självklart. Concha ÄR bättre än Özen. I alla fall nu.

Men roligast att se av alla var Amin Nazari. Igen!

 

Och det ska till ett hjärta av sten för att inte smittas av Pawel Cibickis tokflippsglädje efter hans första allsvenska mål i karriären, dessutom efter ett nytt fint inhopp.

 

Jag ser gärna Nazari från start

Amin Nazari gjorde ett riktigt vasst inhopp mot BK Häcken. Sedan följde han upp med att vara planens kung i den andra halvleken i derbyt mot HIF. Då ersatte han Markus Halsti som fått problem med foten. På måndagskvällen mot HBK kan det bli spel från start för Nazari.

– Halsti satsar på spel, annars blir det Nazari, berättade Åge Hareide efter söndagsträningen.

Jag ser väldigt gärna Amin Nazari i 90 minuter.

Om inte Markus Halsti kan är det givet.

Men det finns goda skäl att ge Nazari chansen även om Halsti klarar att spela.

Kan Amin upprepa spelet från Häcken och HIF i en hel match hade det nämligen gett ett ytterst välkommet besked till MFF. Ibland framstår Markus Halsti som en av MFF:s få icke ersättningsbara spelare. Det är ett mått på hans kvalitet och knappast hans fel, men i längden är det inte bra.

MFF behöver alternativ på alla platser.

Kan 21-årige Amin Nazari bli ett sådant ger det ett stort lyft till truppen. Efter särskilt HIF-insatsen tror jag att han kan.

I så fall ett rejält och ytterst välförtjänt lyft från en försäsong då många spelkulerade i om det inte skulle sluta med en ny utlåning.

Jag gillar dessutom tanken på att belöna spelare med form. Det är då man ska gripa möjligheten att ge unga spelare matcherfarenheten de behöver och utvecklas av.

Åge Hareide stängde träningen igen, men var tydlig med att Filip Helander vilar. Alltså får inmatchningen av Helander/Johansson vänta ett tag till och det blir följande startelva för MFF:

Robin Olsen – Mikko Albornoz, Pontus Jansson, Erik Johansson, Ricardinho – Guillermo Molins, Markus Halsti (Amin Nazari), Simon Thern, Emil Forsberg – Magnus Eriksson, Markus Rosenberg.

Efter matchen blir det inte bara Helander som får vila. Till nästa match, Mjällby AIF borta den 22 maj, är det tio dagar.

I grunden är det givetvis skit eftersom anledningen är att MFF missade cupfinalen.

Men det kan vara nyttigt.

Jag gillar också att MFF – med ny fystränare – numera inser att det är matcherna som sliter mest. Träning behövs.

Hareide och fystränaren Ben Rosen lägger in vila helgen den 17-18 maj. Fram till dess tränar man som vanligt och inför Mjällbyresan på torsdagen kör man måndag, tisdag, onsdag för att varva upp.

Ifjor hade det nog blivit en hel veckas vila och lågvarv resten av tiden. Nu vilar man spelarna när det behövs – som Filip Helander mot HBK – och inser att truppen behöver träna. Inte minst de som inte spelar så mycket. Hur ska de annars hållas igång?

Många har varit rätt snabba att kritisera Rikard Norling. Det ställer jag inte upp på. Han förde Malmö FF till ett SM-guld, ska respekteras för det och gjorde mycket bra för klubben.

Men i fys-detaljen contra träning tror jag att han hade fel.

Eller om det var Simon Hollyhead?

 

 

 

Lysande halvlek av Nazari

Det var det spelmässigt sämsta derbyt jag sett på mycket länge.

Men det struntar tabellen i.

Malmö FF har fortfarande vunnit allt på bortaplan och segern gav rejäl effekt. Om HIF vunnit hade avståndet varit sex poäng. Nu är det tolv.

Defensivt och koncentrationsmässigt var det också ett stort steg framåt. Eller stort? Snarare gigantiskt.

Det var ett helt annat tänk den här gången Titta bara på hur lite David Accam uträttade. Till stor del tack vare Miiko Albornoz, som gjorde det enskilt största lyftet sedan Häckenmatchen. Där var han – precis som Ricardinho – inte i närheten av att få godkänt. Nu hade han en helt annan defensiv koll.

Med tanke på att Filip Helander är sliten och spelade med ett stramande baklår var mittbacksparet Helander/Erik Johansson också helt okej.

Men efter matchen gav MFF-tränaren Åge Hareide direkt ett besked. Mot Halmstads BK på måndag blir det Pontus Jansson och Erik Johansson. Filip behöver vila och Malmö FF har råd att göra det.

Men det i särklass största positiva glädjeämnet i MFF var Amin Nazari.

När han tvingades ersätta en fotskadad Markus Halsti i den 46:e minuten blev säkert många oroliga. Inte jag dock. Jag har följt Nazaris väg uppåt genom ungdomslagen i MFF och vet vad han kan.

En försäsong för inte så länge sedan dominerade han i Kombihallen! Sedan har skadebesvär ställt till det en del. Men nu är han tillbaka och mot HIF satte han inte en fot fel.

Till djupt in på tilläggstiden då han gjorde sitt första felpass och höll på att bjuda HIF på ett gyllene kvitteringsläge.

Med tanke på hans kloka, stabila och fina spel i 45 minuter hade det varit ett grymt öde.

Men i så fall också lika mycket anfallarnas, och då speciellt Markus Rosenbergs, fel. För de borde ha dödat matchen. Sex avslut hade Markus Rosenberg på egen hand. Det borde gett minst ett mål. Och Guillermo Molins friläge borde givetvis resulterat i 2-0.

Domaren Jonas Eriksson fick en del kritik från HIF-håll efter matchen. Helt fel.

Jonas är Sveriges och Allsvenskans överlägset bäste domare. Han gjorde en ny stark insats.

Straffen var solklar.

Det var det spontana intrycket som befästes när jag i pausen kollade tv-bilderna.

En korkat tagen straff? Ja. En feldömd? Nej.

Guillermo Molins utnyttjande av straffen var det heller inget fel på.

Han slog den hur bra som helst.

Som en riktig lagkapten.

Det är i sammanhanget lätt att glömma bort att Gische är ny som straffskytt.

1-0-straffen mot HIF var faktiskt den första han skjutit i Allsvenskan. Nu får han fortsätta till dess att han missar eller till någon i slutet av Allsvenskan har en chans att vinna skytteligan. Men det kan ju mycket väl bli han själv. Precis som han sa när frågan kom upp för ett tag sedan.

Inhoppen börjar förresten bli lite grann av en specialgren för MFF.

Nazaris är nämnt. Erdal Rakips var också lovande. Kort, men bra.

Robin Olsen är knappast en inhoppare. Men han gjorde flera riktigt bra räddningar.

Glöm inte det. Och att det alltid kostar att vinna ett derby. Därför var det kanske inte så konstigt att det sprudlande spelet uteblev.

 ……………………………………………..

Till sist vill jag gärna puffa för att Helen Johansson börjat med en supporterblogg här på Skånskan.

Här kan ni läsa om hennes tankar om MFF.

 

 

 

MFF hjälpte Häcken till segern

Malmö FF visade i alla fall moral och räddade äran de sista 20-25 minuterna när laget kunde och borde fått in en kvittering. Men det får inte dölja att det sammantaget var en usel insats som bäddade för Häckens seger.

Det är inte okej att göra sådana individuella misstag som ledde till 0-1 och 0-2. Särskilt inte så tidigt i matchen och absolut inte med en spelare som Moestafa El Kabir i närheten.

Han är fullt kapabel att skapa chanserna på egen hand och behöver inte hjälpen Ricardinho gav honom vid 1-0 med sin lika dumma som nonchalanta bakåtpassning.

Även vid 2-0 fick Häcken massvis med hjälp.

Dessutom hade El Kabir ett gyllene tillfälle att definitivt döda matchen med 3-0 tidigt i den andra halvleken och det var Walid Attas utvisning och spel tio mot tio som bjöd in MFF i matchen.

Då duger det liksom inte att trösta sig med att det kunde blivit 2-2. Det kunde blivit 0-3 också.

MFF är bra och kapabelt att vinna Allsvenskan igen. Men det känns som om det går att förklara den fina inledningen och segrarna med individuell briljans och de senaste mindre bra insatserna med individuella misstag.

Plus att det smugit sig in ett övermod som säger att det oftast går vägen för att eventuella misstag kan kompenseras med att så mycket annat blir rätt.

Ytterbackarna är det bästa exemplet.

Ricardinho är ofta Allsvenskans bästa ytterback och har med all rätt nästan konsekvent hyllats för detta, men ibland slarvar han så att han nästan framstår som motsatsen.

Miiko Albornoz har en grym teknik, en kandidat till Allsvenskans bästa, men ibland blir det bara fel och med all den härliga tekniken måste det kunna gå att få en bättre precision i passningarna och inläggen. Idag orkade jag inte ens räkna alla felpassen.

Båda är ett starkt offensivt vapen.

Men även en defensiv brist. Det har motståndarna lärt sig att utnyttja och egentligen kvittar det hur MFF löser problemet. Bara man gör det.

Problemet är inte nytt. Åge Hareide har ärvt det. Öster borta förra året var till exempel ytterbacksinsatsen lika dålig som mot Häcken nu.

MFF vann guld ändå och Rikard Norling brydde sig aldrig om att ta tag i det, ville kanske inte heller eftersom det goda övervägde det onda.

Fast jag är rätt övertygad om att Hareide resonerar annorlunda. I hans Malmö FF slår Ricardinho inte bakåtpasset som ledde till 0-1.

En faktor som gör problemet värre är att det är svårt att bänka Ricardinho eller Albornoz.

Matias Concha verkar av någon anledning ha hamnat helt utanför A-lagsdiskussionen, Mahmut Özens försäsongsinsats höll för låg kvalitet och Pa Konate är i Öster.

Det finns fler frågor som MFF måste ställa:

Hur kan man ha ett djupledsspel i anfallet utan Markus Rosenberg?

Var ska man hitta de två-tre nyförvärv som måste komma in i sommarfönstret?

Tre matcher, måndag, torsdag, söndag funkade inte alls nu. Hur ska det då göra det nästa gång det blir aktuellt?

…………………………………………………….

Ångrar mig.

Skrev att Erik Johansson och Markus Halsti nog var rätt val.

Fel, fel, fel.

Erik Johansson ska inte spela på mitten. Han är en mycket duktig mittback. Centralt på mitten är han en Robert Åhman Persson, om ni kommer ihåg honom. Vet vad han ska göra men hinner inte med och klarar inte riktigt av att utföra det.

Häcken är tuffa att möta när de kör tre mot två på mitten.

Men det måste gå att lösa på något annat sätt.

………………………………………………………..

Tre positiva saker till sist:

1) Amin Nazari och Pawel Cibicki gjorde riktigt bra inhopp.

Innan skadestrulet trodde jag enormt mycket på Nazari. Börjar så smått göra det igen.

Och Cibicki tog precis de löpningarna som behövdes och tillförde en härlig intensitet. Det enda som fattades var effektiviteten i avsluten. Men det kommer.

2) Offensiva fasta situationer har MFF varit nästan pinsamt uselt på. Idag kom ett rejält lyft (och ett mål). Fortsätter den tendensen kan det mycket väl avgöra Allsvenskan.

3) MFF leder fortfarande Allsvenskan. Känns inte helt okej att skrika på katastrof så länge laget gör det och dessutom efter bara en förlust.

 

Sudic tillbaka på planen

MFF besegrade Kalmar FF med 2-0 i U21-serien och det var en mycket förtjänt vinst.

Kalmar FF skapade ingenting, MFF desto mer. 4-0 hade varit mer motiverat och det var ett stort lyft både spelmässigt och inställningsmässigt i jämförelse med förra U21-matchen.

Det mest anmärkningsvärda var att Jasmin Sudic gjorde comeback. Han startade och spelade strax över 20 minuter.

– Bestämt från början att han skulle kliva av efter 20 och han kände inga besvär i knäet efteråt. Vi får se om det är läge för 30 minuter i nästa match, sa MFF:s assisterande tränare Olof Persson.

Jasmin Sudic visade en riktigt bra timing efter sitt långa uppehåll och var nära att göra 1-0. På nick efter hörna.

Olof Persson var hur nöjd som helst med insatsen och det hade han anledning till. Kalmar FF med 3-4 A-lagsspelare var rejält underlägset.

Har nu sett Häckens och Kalmars U21-lag i seriespel på Stadion. Häckens var klart bättre!

MFF skapade rejält med chanser och allra farligast var Pawel Cibicki.

Han gjorde både 1-0 och 2-0 och var millimetrar från 3-0.

Erdal Rakip och Amin Nazari dominerade mittfältet och Matias Concha spelade också starkt.

Pratade lite med Amin Nazari efter matchen och han påpekade något som kanske inte märks så mycket från läktaren. Planen på Malmö stadion är inte bra.

– Bollen studsar hela tiden. Jag gillar det inte alls. Men det gick rätt bra ändå.

Största missen?

Att det tog mig – och rätt många andra – en hel halvlek att fatta att det var svinkallt på Vip- och pressläktaren och skönt i solen på den andra sidan…

 

 

Inte lätt att låna ut rätt

I år har Malmö FF haft rätt många spelare utlånade till andra klubbar.

Pratade en stund med Per Ågren på dagens träning och det stod rätt snabbt klart att han inte är helt nöjd med hur det har fungerat.

Om vi bortser från etablerade namn som Jasmin Sudic och Alex Nilsson är det framförallt två saker som strulat:

1) Många har inte fått tillräckligt med speltid.

2) Och när några väl fått det har det varit på fel position.

Amin Nazari har spelat flitigt i Assyriska i Superettan. Men MFF ser honom som en defensiv mittfältare. I Södertäljelaget har det blivit väldigt mycket speltid som ytterback eller yttermittfältare.

I division 1 har Malmö FF haft anfallaren Petter Thelin i LB07, anfallaren Erik Pärsson i Lunds BK och mittfältaren Egzon Sekiraca i Trelleborgs FF. Gemensamt för alla tre är att de haft förtvivlat svårt att ta en ordinarie plats. Anfallare betygsätts dessutom, rätt eller fel, i ganska hög grad efter hur många mål de gör. Pärsson har gjort fyra för LBK och Thelin tre för LB07. I division 1.

Att garantera talangerna speltid och spel på rätt plats i låneklubbarna är oerhört svårt.

– Tränarna gör givetvis det som är bäst för den egna klubben, tar ut spelarna de tror mest på och det kan snabbt uppstå situationer där det på grund av skador eller annat gynnar laget  att använda spelaren på en helt annan position än det från början var tänkt.

– Vi måste bli ännu mer noggranna när vi lånar ut spelare och även titta på om spelaren vi vill låna ut fyller ett behov just där vi vill att han ska spela i klubben som vill ha honom, säger Per Ågren.

Det är kanske heller inte nödvändigt att prioritera klubbar som kan stå för en stor del av lönen eller tvunget spelar i superrettan eller division 1.

Per Ågren spelade själv i Veberöds AIF när han var utlånad i början av sin MFF-karriär. Som ung libero i division 3 och hade stor nytta av den erfarenheten.

Frågan är hypotetisk, men hur mycket mer speltid och erfarenhet hade till exempel Petter Thelin skaffat sig 2013 i en stabil division 2-klubb som Kvarnby IK eller GIF Nike?

………………………………………………

För Alex Nilsson i Landskrona BoIS har det varit en upp och ner-säsong. I förrgår skrev han på twitter och kritiserade dem som kallat insatsen en flopp:

”Skadad och hamnat lite i kläm med tränaren, där folk bara vet en historia eftersom jag varit jävligt proffsig och inte uttalat mig i media.” konstaterade han.

Jag tycker att det ligger en hel del i det. Han har trots allt, vilket han också påpekade, spelat 18 matcher från start och på dem gjort 8 mål och 5 assist, totalt 13 poäng. Det är ett helt okej facit. Alex har kontrakt med MFF även 2014 och det är alldeles för tidigt att döma ut hans chanser.

För Filip Stenström tog utlåningen slut mitt under säsongen. I somras tog Ängelholms FF över hans kontrakt.

När det gäller Tobias Malm, utlånad till Landskrona BoIS, känns det som om MFF sorterat bort honom.

Och den ende av lånespelarna som gjorde tok-succë, Jasmin Sudic, smällde korsbandet. Men OM han klarar att ta sig tillbaka kommer han att ha massvis med nytta av matcherna han hann spela i Mjällby AIF 2013.

 

 

En 0-0-match värd att titta på

Det är skillnad på 0-0.

Eller för att uttrycka det mer korrekt, det är skillnad på 0-0-matcher.

Vissa är bedövande trista, uselt spelade och lämnar mest en bitter eftersmak i minnet. Som Sverige-Irland på fredagskvällen.

Vissa är betydligt bättre.

Det tog inte BK Häcken mer än sju-åtta minuter att bjuda åskådarna på Limhamns IP på betydligt mer än tv-tittarna fick uppleva på 90 minuter i landskampen.

Tio minuter in på matchen kom MFF också igång, jämnade ut spelet och sedan var det två lag som visade att det finns all anledning att se fram mot Allsvenskan med spänd förväntan.

Det blev visserligen inga mål, men det kom ribbskott, stolpskott och öppna lägen.

Att MFF som saknade ett halvdussin kandidater till startelvan i 80 minuter var väl så bra som Häcken som hade ett betydligt mer ordinarie manskap var dessutom ett bra tecken.

För jag håller inte alls med dem som tror att Häcken sprattlat färdigt i den absoluta toppen i klubblags-Sverige.

BK Häcken är en guldkandidat även 2013!

Det är MFF också.

Med en bra start.

Just det där med starten är viktigt. Årets Malmö FF är nämligen extremt ungt. Mot slutet av matchen var man nere på en medelålder på 21 år. Med rätt flyt kan det föda fram en entusiasm och glöd som blir oerhört svårstoppad för motståndarna.

Med rätt understöd och vassa insatser från de äldre spelarna som trots allt finns i truppen kan det sedan bära hur högt som helst.

Med inledande motgångar kan det sluta i ett magplask mitt i tabellen.

Potentialen för något bra och en stark start finns i alla fall. Det har försäsongen visat och innan alla bytena i båda lagen tog död på kvalitén genrepade Malmö FF med en av de allra bästa insatserna under vintern. Vår vägrar jag skriva innan det synts till någon sådan…

Eftersom så många var borta blev matchen också ett test och en chans för den unga trion Alex Blomqvist, Amin Nazari och Benjamin Fadi.

Alla gjorde det bra. Alex visade att MFF har Sveriges bästa mittbackskonkurrens, Amin att han är en mycket klok spelare som bidrar till att de som spelar runt honom kan glänsa och Benjamin är ett kraftpaket.

Men det fanns ännu bättre spelare. Två gånger Erik tyckte jag var allra vassast.

Erik Friberg gjorde det mesta rätt och har växt fram som den ende givne spelaren på mittmittfältet och Erik Johansson gjorde en härlig insats. Johansson tog initiativ och klev upp i banan samtidigt som han visade att han är bra i BÅDA straffområdena.

Vill inte utlova för mycket, men det känns redan som om Malmö FF även är på god väg att starkt förbättra spelet på defensiva, men framförallt offensiva, hörnor – och frisparkar. Egentligen skulle jag vilja ställa mig upp och skrika äntligen. Men luttrad som jag ändå är väntar jag ett tag till. Hoppet har i alla fall verkligen vaknat. Och här är de två Erik-arna i hög grad med och visar vägen.

Jag gillade också att se Emil Forsbergs insats. Plus Magnus Erikssons slit. MFF har värvat riktigt bra i år.

………………………………………………….

Vill redan nu lufta en undran som jag tänker återkomma till senare.

Vädret har varit vidrigt och våren sen. Alla längtar vi till något annat. Men kan det vara så att årets försäsong gjort Malmö FF till ett bättre konstgräslag?

Limhamns IP-planen har suddat ut en del tveksamheter hos flera i och kring truppen och MFF:s sätt att spela borde faktiskt passa riktigt bra på konstgräs.

Nu har man tvingats till en ”konstgräs-försäsong”.

Blir MFF bättre på plast blir MFF också automatiskt ett bättre bortalag. Och rent statistiskt var det framförallt Malmö FF:s usla bortafacit som stoppade laget från att vinna SM-guld 2011 och 2012….

 

 

 

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×