Ersättaren redan på plats

Bara några dagar efter det att Anton Tinnerholm tackades av är ersättaren på plats.

Eller snarare officiell för på pressträffen bekräftade Eric Larsson det så många känt på sig. Han skrev på för MFF redan i somras.

Ett gott mått på MFF-ledningens förhandsplanering givetvis. Eric Larsson har varit scoutad länge. Inte så konstigt – han har fått sitt stora genombrott i år, men spelade riktigt starkt redan förra året – och han passar väldigt bra in i det sätt MFF vill spela.

Det säger dessutom en del om hur liten MFF bedömde chansen att Anton Tinnerholm skulle skriva på ett nytt kontrakt var. MFF förlängde med Andreas Vindheim i juni och gjorde så fort det var möjligt klart med Eric Larsson i juli. Det hade man knappast gjort om man trott att klubben i januari skulle sitta där med Andreas, Eric OCH Anton i truppen.

Anton Tinnerholm har varit en gigant i MFF. Mest tack vare saker som löpkapacitet, benhård vilja och en förmåga att alltid ha rätt fokus. Steg för steg utvecklade han också det spelmässiga, avsluten och inläggen blev till exempel bättre liksom tekniken.

Därför är det intressant att Eric Larsson när han ska beskriva sig som spelare plockar fram just sådana saker. Han pratar mycket om energi, offensivlust, att alltid ge 100 procent plus att jobba med rätt kost, god fysik och så vidare. Det är bra, men jag tror inte att han kan toppa Tinnerholm där. För att den här värvningen ska vara en uppgradering för MFF måste det handla om egenskaper som teknik, avslutsförmåga, inläggs- och insticksprecision, väggspel och helst ännu mer fart. Om Eric Larsson är nästan lika bra på Tinnerholms plusegenskaper och bättre på det övriga kan det här bli en riktigt vass värvning.

För som jag skrev när det blev klart att Anton Tinnerholm skulle lämna har det i Malmö FF:s guldglänsande historia funnits betydligt spelskickligare högerbackar. I modern tid räcker det att nämna spelare som Magnus Andersson, Jon Inge Höiland. Ulrich Vinzents och om man bara tittar på det som hände på planen Miiko Albornoz. Att påpeka det tycker jag inte är att dissa Tinnerholm. Tvärtom faktiskt. Han är nog den som lyckats plocka ut absolut mest ur sin relativt sett begränsade talanglåda och till och med bli bättre än ett par av dem jag nämnde (Albornoz och Vinzents).

Därför tänker jag heller inte redan nu skriva att det automatiskt är en uppgradering MFF gjort.

Jag har sett rätt många av GIF Sundsvalls matcher i år och alla MFF:s. Ska jag ranka Allsvenskans backar/vingbackar på högersidan är Tinnerholm och Larsson etta och tvåa. Med Tinnerholm som etta eftersom MFF:s spel kräver mer och konkurrensen varit hårdare. Alltför många glömmer bort Andreas Vindheim.

Men det viktiga är att Eric Larsson har kapaciteten att bli bättre än Anton Tinnerholm, om han fullt ut kan dra nytta av den större spelskickligheten. Och konkurrera ut Andreas Vindheim. För Vindheim har också många av de positiva egenskaper många nu tävlar om att att klistra in i Larssons CV.

Glöm heller inte att det är en stor omställning att lämna en lite mindre klubb för MFF. Kraven är så mycket större, pressen att alltid prestera och vinna så mycket tyngre. Det krävs en viss typ av spelare för att leva upp till förväntningarna och ytterligare lite till av det rätta virket för att älska den utmaningen och till och med dra nytta av den. Att Anton Tinnerholm var en sådan spelare visade han direkt när han kom till Malmö från Åtvidaberg och sedan har han bara växt och växt.

Hittills har Eric Larsson bara gjort två klubbyten, från moderklubben Gävle GIK till Gefle IF och från Gefle IF till GIF Sundsvall. Det här är en annan sak och det är inte Malmöitisk hybris att påpeka den skillnaden. Genom åren har det funnits massvis med spelare som inte klarat att ta det steget. Eric Larssons gamle tränare i Gefle, Pelle Olsson, är ett exempel.

Men det känns som om Eric Larsson har de rätta förutsättningarna. Han känns lugn och stabil, men samtidigt ärelysten och hungrig på framgångar. Och att han hela hösten presterat så bra i GIF Sundsvall trots att han varit klar för MFF och fått hålla det hemligt är ett väldigt gott tecken, ett slags bevis på att han är bra på att hålla rätt fokus.

MFF är bäst, men ännu inte på allt

MFF är bäst på mycket.

På planen är det inget snack. 20 SM-guld och två stjärnor som enda klubb säger nästan allt. De fem senaste säsongerna har man dessutom bara missat SM-guldet ett år. Att man inte skulle missa i år var det egentligen aldrig något snack om.

Utanför planen börjar man också bli överlägsen. Rikast? Ja. Proffsigast? Med minnet av årets guldceremoni färskt är det svårt att svara något annat än ja där också. Att få hit Zlatan Ibrahimovic för att bära ut pokalen är stort. Hela ceremonin levde upp till alla högt ställda förväntningar. Idén att låta en spelare eller tränare – på de första gulden en son, dotter eller barnbarn – representera vart och ett av de 20 gulden var klockren. Allt var dessutom väl genomfört och att uppmärksamma Åge Hareide och Allan Kuhn var en väldigt fin gest.

Stadionpubliken får alltid mycket beröm. Den här gången var det bästa att i stort sett samtliga stannade kvar till ceremonin och hyllade de som förtjänade det, det vill säga alla. Bra gjort. Och det till synes enkla tifot före matchen med en stjärna som fälldes upp och en bengal som tändes för varje SM-guld samtidigt – och synkat – med att publiken sjöng sången där man räknar upp alla SM-gulden var genialt. Ibland är det enkla bäst och vackrast. Jag älskade det och det känns som om MFF är bäst där också.

Men det finns gränser för kunnandet och vad som är möjligt att göra.

Bo Larsson kunde varit på plats. Det var han inte. När till exempel Staffan Tapper vandrade in för att representera sin avlidne far Börje och det första SM-guldet spred sig en varm känsla i kroppen. När Bo Larssons dotter blev tvungen att ersätta den störste spelaren i MFF genom alla tider – Zlatan är det utanför – kändes det inte lika bra. Mest vemodigt faktiskt. En telefonhälsning på storbildsskärmen kan inte ersätta den boost och det jubel en personlig närvaro av Kaiser Bo hade gett.

Men han vill inte. Kanske har han till och med passerat den tunna gränsen mellan enstöring och social människa som gör att han inte kan. Någonstans tycker jag att man ska ha respekt för att han absolut inte vill träffa någon och brutit alla band med sin fantastiska karriär. Människan har en fri vilja – det är i alla fall den inställning i den eviga filosofiska frågan jag bekänner mig till – och Bo har valt. Samtidigt måste jag och många andra ha rätten att tycka att det dels är fel, dels är tragiskt. Att han inte var på plats var som att hälla en liten droppe vemod i guldglädjegrytan.

En annan begränsning handlar om insatsen på planen.

MFF är bäst när det gäller. Något annat vore bara konstigt att hävda efter den totala dominansen på 2010-talet – och i år. Men det är extremt mycket svårare att vara bäst när det inte gäller. Där är MFF inte än.

1-2 mot BK Häcken var inte resultatet av en dålig insats. Tvärtom! MFF spelade hyfsat, skapade rejält med chanser och hade individuella toppar i Fredrik Andersson, Alexander Jeremejeff, Dennis Hadzikadunic och Jo Inge Berget. Om målet var Bergets sista i MFF-tröjan var det ett avsked så snyggt att fyrverkerierna bakom prisbordet förvandlades till Kina-puffar.

Men Häcken hade mer att spela för, spelade också bra och bronsmedaljerna man fick lite i skymundan var förtjänta. MFF saknade den där lilla extra skärpan i avsluten som kunde gett fler än ett mål i utdelning. Totalt sett är en seger, en oavgjord och en förlust efter det att SM-guldet säkrades rätt hyfsat, men inte mer. Där kan MFF bli bättre.

En annan sak som kan förbättras är kvalitén på planen. Nu hade de som sköter planen otur med att det i stort sett varit uppehåll i två veckor när plantäckningen legat ute långa tider och började ösregna strax före matchen när den låg oskyddad. Men ändå. MFF måste ha en plan som håller för regn och inte ser ut så här mot slutet av året. Jag pratade kort med BK Häckens Erik Friberg efter matchen. Efter alla åren och matcherna i MFF-tröjan bara skakade han på huvudet och undrade vad som hade hänt? Fotbollsmatcher ska spelas på gräs, men på bättre gräs än det som den senaste tiden bjudits på inne på Swedbank stadion. Där måste MFF bli bättre.

Anton Tinnerholm var avstängd, men fick ett vackert farväl och en fin hyllning före matchen.

Ett annat farväl tänkte folk nog mindre på. Det här var sista matchen på Swedbank stadion. Avtalet har ju gått ut. På många sätt har det varit ett bra avtal, som gett MFF bra med pengar, särskilt under åren när klubben verkligen behövde det. Men det känns som om Tinnerholm kommer att saknas lite mer, om vi säger så…

Ole Törner

Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.

Ålder: 58

Yrke: Journalist

Bor: Malmö

Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who

Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.

Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.

Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.


×