Ett större guldlag än många fattat

Foto: Jessica Gow/TT

Då var guldet klart! Lennart kan stanna i Malmö ett år till och MFF kan sätta de två stjärnorna på bröstet utan att någon någonstans kan protestera.

Det 20:e guldet var dessutom välförtjänt och vackert.

Att det var förtjänt är självklart. En serieseger som säkras med tre matcher kvar att spela går liksom inte att protestera mot. MFF har dessutom tagit överlägset flest poäng, vunnit flest matcher och gjort flest mål. Konsekvent vackert har det inte varit, men det har funnits gyllene perioder. De tre senaste hemmmatcherna har till exempel varit närmast löjligt stabila försvarsmässigt och gett fyra mål i snitt framåt. Mycket bättre än så går det inte att spela.

Andra halvleken idag var dessutom guldklass när det som bäst behövdes!

Som vanligt har MFF även varit helt överlägset poängmässigt mot de övriga topp sex-lagen.

Jag tycker att det här MFF-laget står sig alldeles utmärkt mot tidigare guldårgångar!

Det finns bättre, både i modern tid (2010), forntid (1974 som tog guld tio och fixade första stjärnan) och urtid (1949/50 med 20 segrar, två oavgjorda, noll förluster och 82-21 i målskillnad) för att ta ett par exempel. Fast det finns många sämre också och jag står fast vid att det varit alldeles för mycket gnäll på den här årgången.

Ska bli intressant att se hur många som kommer simmande till hyllningsbåten och vill ha en plats nu.

Retar mig speciellt på ett par saker:

För det första snacket om att Malmö FF är på väg att ta över svensk fotboll. Vadå på väg? MFF har ju redan gjort det.

De senaste fem åren har MFF vunnit SM-guld fyra gånger och trots en svår lottning kvalat in till Champions League två gånger. MFF är mitt uppe i den troligen mest framgångsrika perioden i klubbens historia. Som jag skrivit tidigare. Det finns lite för många MFF-supportrar som inte riktigt förstått det och har lite för svårt att njuta av det. Samtidigt finns det många på andra håll i fotbolls-Sverige som varnar för att MFF kan ta över totalt. Det är väl lite grann som att skrika vargen kommer när hen redan bitit sig fast och käkat upp ena benet?

För det andra tjafset om att det inte Malmö FF:s styrka utan de övriga lagens svaghet som fällt avgörandet. Att de övriga lagen slagit varandra huller om buller och gett bort guldet.

Struntprat. MFF har bara förlorat tre matcher, konsekvent besegrat de övriga bra lagen och poängsnittet laget ligger på räcker i stort sett alltid till serieseger. Och historien är full med överlägsna allsvenska serievinnare. De har hyllats för vad de själva uträttade. Dumdebatten att tvunget leta fel hos de övriga lagen är faktiskt rätt ny.

Har också svårt att förstå hur de som ständigt ska såga kvalitén i årets allsvenska får ihop det med att a) hävda att klubbar som Djurgården och AIK satsat rejält och värvat tunga profiler, b) tycka att serien de senaste åren fyllts på med intressanta, modiga och spelskickliga nykomlingslag och c) tokhylla laget som för närvarande ligger femma (Östersunds FK)? I logikens namn tycker jag att man ska fundera över om det går att göra de tre sakerna och samtidigt hävda att serien är kass?

Och när vi ändå är inne på saker att reta sig på. Kan alla inte bara lägga ner det där hybris-snacket som ofta hörs när MFF värvar nya spelare och tränare. Frasen ”Vad har han vunnit tidigare?” dyker då närmast upp som ett mantra.

Det viktigaste är inte vad de vunnit tidigare, eller ens om de gjort det alls, utan om de har en kapacitet att bli vinnare när de kommer till en klubb där vinnarkulturen redan finns och de senaste åren kombinerats med en kvalitet som kan matcha den. Första gången Magnus Pehrsson kom till ett lag med kapacitet att vinna titlar gjorde han det. Och hur mycket hade Anton Tinnerholm, som nu hyllas som mer Malmö än Malmöiterna själva och en riktig vinnarskalle, vunnit innan han kom hit?

MFF årgång 2017 är ett unikt lag med två stjärnor. Det är också ett mycket bra lag!

Faran är över för Malmö FF

Inget är klart förrän det är klart, trist och klyschigt, men sant.

Sedan kan man bedöma sannolikheter och då smakar det – givetvis – guld för MFF, snart.

Av två skäl.

Dels utgångsläget. MFF behöver bara vinna en enda match av de fyra som återstår. Det ska ett topplag med det spelarmaterial MFF har att tillgå klara alla dagar i veckan, samtliga år i kalendern.

Dels tror jag att tillfället då det kunde gått snett har passerat!

MFF hade en period då laget i stor ledning i Allsvenskan fick problem med fokus och tappade det där mantrat med koncentration på en sak i taget.

Nu har man sedan rätt lång tid tillbaka hittat rätt igen. Det finns en trygghet, ett lugn och en lunk som nästan är maskinmässig. Nästa träning och den just nu aktuella matchen, inget annat. Inga tankar på kommande segrar, noll snack om poängrekord och en skyddande hinna mot alla som ska berömma och framhålla hur klart och bra allting är. Det bekväma är borta. Självförtroendet har funnits där hela tiden, men nu finns det en vetskap om att det krävs inte mindre jobb för att behålla ett försprång än för att skapa det. Snarare tvärtom.

Det fanns en period då MFF var – eller åtminstone kunde bli – skakat. Först födde givetvis debaclet mot FK Vardar i Champions League-kvalet en besvikelse. Och en insikt om att nu fanns det bara ett enda sätt att rädda säsongen. Sedan kom den usla insatsen mot AFC Eskilstuna och den bottenusla mot Örebro SK.

Jag är inte säker på att MFF där och då hade klarat någon eller några lika dåliga matcher till och ytterligare ett par förluster. Börjar ett försprång krympa kan det bära iväg när tusen tankar surrar i huvudena.

Men just där visade MFF guldklassen, både spelarna och ledningen. Man hittade fokus, skärpte till alla detaljer och gjorde det mesta rätt. Bara en sådan liten sak som att man övergav metoden att aldrig träna på konstgräs inför bortamatcherna på det underlaget. Jag vet att jag tjatar. Men under lång tid var MFF Allsvenskans bästa lag på konstgräs också. Utan dagen före-passet på plast inför en match på det artificiella underlaget tappade man dock känslan. Titta på första kvarten mot AFC och begrunda allt det pinsamma på Behrn Arena i Örebro.

Ett ynka pass inför Östersundresan och Malmö FF hittade rätt igen och innan MFF på söndagen satte sig på tåget till Norrköping körde man ett nytt 45-minuterspass på det nylagda konstgräset på plan 9. Ett mer prestigebundet lag kunde låst sig där.

Nu känns det som faran är över. Efter ÖSK-matchen har MFF besegrat Hammarby med 4-0, spelat 2-2 borta mot Östersunds FK och följt upp med 6-0 mot IF Elfsborg och 2-0 mot Halmstads BK. I de tre hemmamatcherna mot Hammarby, Elfsborg och HBK har motståndarna i stort sett inte skapat en enda farlig målchans. Elfsborg hade ett ynka avslut på 90 minuter och det var i ett läge som det närmast kändes uppgivet att ta ett skott från.

Och det tror jag beror på att MFF inte bara hittat rätt fokus, koncentration och attityd utan även rätt startelva! Rasmus Bengtssons inkliv i laget har varit viktigt, Behrang Safaris har hittat en stabil formtopp – har ni tänkt på att det var evigheter sedan han kände av de förr närmast obligatoriska krampmomenten? – och Carlos Strandberg gör anfallsspelet annorlunda och mer svårstoppat. Att Markus Rosenberg kliver fram lite extra nu när de viktiga matcherna duggar lika tätt som höstregnen behöver jag väl knappast ens nämna.

Sirius seger över Djurgården då? Påverkar den? Nej, det är ju juste det som är själva poängen; att allting annat än MFF:s egna insatser och resultat är fullständigt betydelselösa. Paradoxalt nog tror jag nästan att det kan störa.

En dag på jobbet i guldjakten

Småsegt, men säkert.

Halmstads BK skapade inte en enda målchans värd namnet innan MFF hade avgjort. Då går det inte att vinna. MFF skapade så mycket att det till slut bara måste bli mål oavsett hur många öppna lägen som missades. Då är det svårt att förlora.

Jag kan plocka fram rätt många MFF-spelare att berömma, men om jag ska utnämna någon till matchens lirare är det HBK-målvakten Isak Pettersson. Om han inte spelat i Halmstad hade hypen varit betydligt större. Tror faktiskt inte att det var en slump att det var ett självmål och ett avslut som touchade en försvarare som resulterade.

De andra avslutslägena brände MFF eller så räddade Pettersson.

Briljansen och den totala överlägsenheten från Hammarby-, Kalmar FF- och Elfsborgs-matcherna saknades visserligen, men bakåt var det så stabilt att jag tror att HBK kunnat spela 90 minuter till utan att skapa ett öppet läge och i 900 utan att göra ett mål. Rasmus Bengtsson gjorde en ny kanommatch utan att så många märkte det, Behrang Safari har de 3-4 senaste matcherna nått en kvalitetstopp det var länge sedan han hade och Lasse Nielsen var stabil. Johan Dahlin kunde hålla sin sjätte nolla på tio matcher utan att anstränga sig särskilt mycket.

En bra dag på jobbet helt enkelt!

Försvarsmässigt var den till och med riktigt bra.

Framåt hade det givetvis varit bättre om överlägsenheten gett 2-0 lite tidigare än i den 84:e minuten. Men det kändes ändå rätt att det var Erdal Rakip som tvingade fram självmålet och Markus Rosenberg som satte dit spiken.

Rakip tar en allt mer tydlig revansch på alla som tvivlade på att han skulle bli en given startspelare i MFF. Efter uppehållet har han varit det och snart kan vi väl lägga ner diskussionen om han ska sättas in centralt eller till höger i startuppställningen? Han och MFF spelar ju nästan exakt likadant ändå.

Rosenberg påstod efteråt att varken han eller laget kom upp i nivå. Där hade han fel. Totalt var det som sagt lite småsegt, men i spelet var Malmö FF:s kapten briljant. Stundtals lekte han med HBK-spelarna, vände och vred och lurade bort dem. Nästan alltid elegant. Ett par gånger tokrensade de till och med bara de kände hans flås i nacken. Ja han brände lite för många lägen, men av de tio individuellt mest lysande prestationerna stod han säkert för hälften. Mål blev det ju också, till och med det som till slut dödade matchen. Nummer 98 totalt i MFF-tröjan för övrigt, inräknat alla matcher det vill säga inte bara i Allsvenskan. Man ska inte ta ut saker i förskott. Men visst hade det varit speciellt om Mackans mål nummer 100 hade blivit det som säkrade SM-gudet?

Rasmus Bengtsson blev varnad. Men ingen av de åtta i truppen som riskerade en avstängning. Inte minst viktigt nu när Magnus Pehrsson utan Europaspelet att tänka på och med en svit av bra matcher som bara tickar på bestämt sig för att köra få eller inga byten i startelvan.

Bäst av allt är dock att allt snack om poängrekord är borta och ersatt av nästa match, nästa seger och totalt fokus på att få dit de två stjärnorna på tröjan.

När det väl är gjort kan det snackas rekord.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×