Gnällfloden börjar bli smått löjlig

Intresset för MFF är enormt och stödet från supportrarna ofta fantastiskt.

MFF:s position i staden, som nästan allas lag och en stor positiv kraft är dessutom unik.

Men det börjar synas en baksida också. Sakta, sakta börjar det växa fram en närmast löjlig kravbild där den sunt Malmöitiska kaxigheten och självförtroendet som säger att alla matcher ska vinnas tippar över i att varje gång MFF inte gör det – vinner alltså – börjar det gnällas så att man tror att det inträffat någon slags katastrof.

För att prata klartext:

Jag har sett alla SM-guldlagen sedan 1965. Det är 14 stycken. Det kommer att bli guld i år också och då kommer den här årgången att bli den som det gnällts i särklass mest på!

Felfinnarna börjar bli för många.

Kritik är bra och viktigt. Men med tio omgångar kvar att spela ledde Malmö FF Allsvenskan med tio poäng före tvåan och en till före trean. Nu har en omgång till gått och INGET av topplagen tog in något på MFF:s försprång.

Visst borde MFF klarat att vinna och givetvis var försvarsspelet inte i närheten av att vara bra, problemen på defensiva fasta situationer syntes igen och prestationen var totalt för mycket upp och ner. Och hemma ska som sagt MFF vinna.

Men Allsvenskan består inte av enstaka matcher! Det är en serie där den sammanlagda prestationen över 30 omgångar är det viktiga. MFF har varit överlägset i 20 omgångar. Efter 21 omgångar är läget förbättrat eftersom det med samma poängförsprång återstår en omgång mindre till guldet. Då förstår jag inte den massiva floden av gnäll som sköljer över laget. Troligen är det en kombination av att MFF fått många nya unga supportrar de senaste säsongerna som i stort sett bara varit med om framgångar och att det alltid funnits en massa gnälliga gubbar på läktaren som tyckt att allting var bättre förr. Nu enas de två grupperna över åldersgränserna i en gemensam klagovisa som knappast kommer att tystna ens om Malmö FF håller tiopoängsförsprånget säsongen ut och vinner SM-guldet på en ny rekordpoäng.

Väx upp för fan och passa på att njuta av att den senaste femårsperioden förmodligen är MFF:s bästa någonsin och att ni är mitt uppe i den.

Det är dessutom respektlöst att inte fatta att det finns en motståndare också. IFK Göteborg har gjort ett rejält lyft både spelmässigt och moraliskt och var kämpamässigt värt att inte förlora. Pontus Dahlbergs lysande insats räddade poängen, men målvakten ingår i laget. När IFK Göteborg använder sin fysiska styrka på rätt vis – som nu – och kombinerar det med ett allt bättre passningsspel är det ett svårt lag att besegra.

Till sist ett par intryck från matchen:

Alexander Jeremejeff var i särklass bäst i MFF. Hans rörlighet, passningsskicklighet – assisten till Jo Inge Bergets 1-1 var genial – och smartness gjorde att han var bäst i den första halvleken och överlägsen i den andra. Det enda som saknades var att sätta dit någon av chanserna. Men facit är ändå vasst. På åtta matcher från start har han gjort åtta poäng.

Överbetyg även till nyblivne trebarnspappan Oscar Lewicki, Jo Inge Berget och Anton Tinnerholm, som snart inte går att stoppa utan att dra på sig en straff när han rusar in i straffområdet.

Försvarsspelet var inte okej. Till och med riktigt uselt. Se där kom lite gnäll från mig också. Befogat.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×