Gnällfloden börjar bli smått löjlig

Intresset för MFF är enormt och stödet från supportrarna ofta fantastiskt.

MFF:s position i staden, som nästan allas lag och en stor positiv kraft är dessutom unik.

Men det börjar synas en baksida också. Sakta, sakta börjar det växa fram en närmast löjlig kravbild där den sunt Malmöitiska kaxigheten och självförtroendet som säger att alla matcher ska vinnas tippar över i att varje gång MFF inte gör det – vinner alltså – börjar det gnällas så att man tror att det inträffat någon slags katastrof.

För att prata klartext:

Jag har sett alla SM-guldlagen sedan 1965. Det är 14 stycken. Det kommer att bli guld i år också och då kommer den här årgången att bli den som det gnällts i särklass mest på!

Felfinnarna börjar bli för många.

Kritik är bra och viktigt. Men med tio omgångar kvar att spela ledde Malmö FF Allsvenskan med tio poäng före tvåan och en till före trean. Nu har en omgång till gått och INGET av topplagen tog in något på MFF:s försprång.

Visst borde MFF klarat att vinna och givetvis var försvarsspelet inte i närheten av att vara bra, problemen på defensiva fasta situationer syntes igen och prestationen var totalt för mycket upp och ner. Och hemma ska som sagt MFF vinna.

Men Allsvenskan består inte av enstaka matcher! Det är en serie där den sammanlagda prestationen över 30 omgångar är det viktiga. MFF har varit överlägset i 20 omgångar. Efter 21 omgångar är läget förbättrat eftersom det med samma poängförsprång återstår en omgång mindre till guldet. Då förstår jag inte den massiva floden av gnäll som sköljer över laget. Troligen är det en kombination av att MFF fått många nya unga supportrar de senaste säsongerna som i stort sett bara varit med om framgångar och att det alltid funnits en massa gnälliga gubbar på läktaren som tyckt att allting var bättre förr. Nu enas de två grupperna över åldersgränserna i en gemensam klagovisa som knappast kommer att tystna ens om Malmö FF håller tiopoängsförsprånget säsongen ut och vinner SM-guldet på en ny rekordpoäng.

Väx upp för fan och passa på att njuta av att den senaste femårsperioden förmodligen är MFF:s bästa någonsin och att ni är mitt uppe i den.

Det är dessutom respektlöst att inte fatta att det finns en motståndare också. IFK Göteborg har gjort ett rejält lyft både spelmässigt och moraliskt och var kämpamässigt värt att inte förlora. Pontus Dahlbergs lysande insats räddade poängen, men målvakten ingår i laget. När IFK Göteborg använder sin fysiska styrka på rätt vis – som nu – och kombinerar det med ett allt bättre passningsspel är det ett svårt lag att besegra.

Till sist ett par intryck från matchen:

Alexander Jeremejeff var i särklass bäst i MFF. Hans rörlighet, passningsskicklighet – assisten till Jo Inge Bergets 1-1 var genial – och smartness gjorde att han var bäst i den första halvleken och överlägsen i den andra. Det enda som saknades var att sätta dit någon av chanserna. Men facit är ändå vasst. På åtta matcher från start har han gjort åtta poäng.

Överbetyg även till nyblivne trebarnspappan Oscar Lewicki, Jo Inge Berget och Anton Tinnerholm, som snart inte går att stoppa utan att dra på sig en straff när han rusar in i straffområdet.

Försvarsspelet var inte okej. Till och med riktigt uselt. Se där kom lite gnäll från mig också. Befogat.

Bästa sättet att ordna ett fyrverkeri

Malmöfestivalen brukar avslutas med ett fyrverkeri.

Den här gången kom det redan på inledningsdagen, hade inte ett dugg med festivalen att göra och det var MFF som fixade det.

Dom här pjäserna som smäller i luften kan jag vara utan. Men uppvisningar på fotbollsplanen som den MFF stod för kan jag se och njuta av hur ofta som helst. Allra vackrast var 5-0-målet när Mattias Svanberg drev inåt, hittade Kingsley Sarfo med en perfekt passning och han sedan retfullt enkelt prickade in bollen på snyggast möjliga sätt.

Men överhuvudtaget var det en perfekt passning av hela MFF.

Till dem som väntade på att MFF skulle visa att laget kan döda matcher och inte bara vinna med uddamålet.

Till dem som pratar om flyt och inte fattar att bra lag får tur och att MFF är ett sådant som kan vinna på alla möjliga sätt och vis. Ofta.

Poängsnittet är nu uppe i 2,43. Fortsätter man utan att tappa skärpan hamnar man på 72 eller 73 poäng, en summa som egentligen inte ska vara möjlig.

MFF fick hjälp till 6-0 av Kalmar FF:s Romario som fick kortslutning och redan varnad gjorde ett skallningsutfall mot Anton Tinnerholm. Solklart rött givetvis, även om domaren Andreas Ekberg nöjde sig med att ta två gula istället för att direkt ta upp det röda.

Att en spelare gör så redan efter mindre än en halvtimmes spel är givetvis uruselt och olojalt mot det egna laget. Inte minst i ett skede när laget lyft sig lite från bottenstriden med tre raka segrar. Nu får man göra en ny nystart. Men det spelade ändå bara i en liten roll i att det blev 6-0. Det viktigaste där var naturligtvis att MFF var bra!

Det stod redan 2-0 när Romario gjorde bort sig.

MFF spelade dessutom riktigt starkt med en man mer. Lysande betygsatte Magnus Pehrsson den andra halvleken och det är bara att hålla med, rakt av. Ofta är det lätt att tappa spelet med en man mer. MFF trappade upp istället och utnyttjade alla ytorna som uppstod. Lugnt och metodiskt spelade man bort Kalmar FF totalt.

Mot slutet var det som ett powerplay i hockey och på nytt blev bytena ett extra lyft.

Bänken med Fredrik Andersson, Behrang Safari, Magnus Wolff Eikrem, Rasmus Bengtsson, Bonke Innocent, Kingsley Sarfo och Mattias Svanberg skulle gjort vilken allsvensk kollegas sportchef som helst grön av avund. I MFF känns den naturlig.

Och det börjar faktiskt bli rätt fjantigt att hävda att det är skandal att den och den inte spelar.

Andreas Vindheim och Anton Tinnerholm på varsin kant? Har funkat hur bra som helst.

Spela Pawel Cibicki till han äntligen gör mål? Jepp, det gick också alldeles utmärkt.

Alexander Jeremejeff på topp? Tyckte faktiskt att han var en av de absolut bästa spelarna idag.

Och så vidare…

6-0 förresten, det händer inte så ofta. 2003 mot Hammarby IF och 2008 mot GIF Sundsvall (två mål av Ola Toivonen och Edward Ofere!) är de senaste. Det är i alla fall nog för att min stående tia på 6-0 ska ha gått med plus.

Nu kommer snacket om att Malmö FF dödat spänningen och att resten av Allsvenskan blivit ointressant att accelerera. Det är givetvis bara blaj. Jakten på poängrekord för MFF, Europaplatserna bakom MFF, bottenstriden och allt möjligt annat är intressant. Och inte tänkte väl alla IFK Göteborgs supportrar när de jublade efter vinsten mot AIK att varför är jag så glad, MFF har ju dödat toppstriden? Allsvenskan är stor nog att kunna hantera att ett lag är bättre än de övriga.

Oavgjort hade varit bra. Seger var blytungt

Djurgården spelade på toppen av sin förmåga.
MFF gjorde det inte. Inte i närheten.
Ändå vann MFF med 1-0.

Det är givetvis starkt. Och blytungt. Eller snarare Osmium-tungt eftersom det här kändes som en bra bit tyngre än bly.

I 94 minuter präglades matchen av två saker. För det första att oavgjort hade varit bra för MFF och för det andra att Djurgården spelade bättre mot MFF än något annat allsvenskt lag gjort den här säsongen. Den enda förlusten kom mot IFK Norrköping i en mach som MFF var det bästa laget i. Det var man inte på Tele2.

MFF hade flyt plus en lysande målvakt i Johan Dahlin.
Men överlägsna lag har tur också och MFF är överlägset i Allsvenskan. Nu är MFF 13 poäng före Djurgårdens IF, IK Sirius och IFK Norrköping. Det enda laget som kan hota, AIK, måste vinna en svår hängmatch mot IFK Göteborg på torsdag för att inte bli mer än nio poäng efter.

Poängsnittet är nu uppe i 2,39. Det är långt över snittet SM-guldlagen brukar ha. Fortsätter man så här blir slutpoängen 72. I så fall ett överläget nytt rekord sedan serien utökades till 16 lag. Normalt brukar vinnaren ha strax över 60 och det har funnits serievinnare som haft under 60.

Då tänker i alla fall inte jag sitta och gnälla och hitta fel. Något som det känns som väldigt många även på MFF-läktaren sysslar med.

Visst tio av segrarna har tagits med uddamålet och det finns saker att utveckla i spelet. Fast det kan jag inte se som ett problem. Istället är det ju ytterligare en styrka. Jag hör alla er som säger att laget som trumlar fram som en stridsvagn och kör över konkurrensen och rekorden kan spela mycket bättre och borde göra det. Ni har rätt, men som sagt, hur skulle det kunna vara ett problem? Känns snarare som ett rätt intressant scenario när man börjar göra det.

Det räcker inte internationellt är den enda invändningen jag köper. Fullt ut dessutom efter missen mot FK Vardar. Men det är dags att släppa det nu. SM-guld och ta sig vidare i Svenska cupen är de aktuella målen. Lägg fokus där! När det sedan är dags att utmana Europa nästa gång 2018 kommer det att vara med ett i stort sett helt nytt lag. MFF och sportchefen Daniel Andersson är i full gång med att bygga nytt. Av 13 utgående kontrakt tror jag inte att fler än 3-4 – om ens det – kommer att förnyas.

Den nygamla truppen ska klara det bättre i Europa.

Till dess borde MFF-supportrarna njuta av Allsvenskan.

Mot Djurgården var Johan Dahlin MFF:s stora stjärna. Om någon tvekade över om det var rätt att köpa tillbaka honom eller om han skulle klara att ersätta Johan Wiland kan de sluta göra det nu. För mig var han en klockren femma.

I övrigt gjorde mittbackarna det bra mot en tung, tung djurgårdspress och Anders ”AC” Christiansen gjorde att MFF i alla fall ibland kunde få lite andrum och trygghet med boll. På nytt gav också två sena byten effekt. Andreas Vindheim vässade spelet offensivt och Mattias Svanberg bäddade för självmålet som avgjorde.

Minst lika många var dåliga, ett par var godkända och Markus Rosenberg ska givetvis ha kritik för att han fullt korrekt lyckades bli utvisad inför det intensiva slutskedet. Att Behrang Safari drog på sig en helt onödig straff var heller inte bra. Den tidiga krampen berodde säkert på bristen på matchvana och det lär bli bättre. Men i vilket fall som helst måste det in en förstärkning/backup på vänstersidan.

I Djurgården var Othman El Kabir, tros straffmissen, riktigt, riktigt bra. Ingen skräll. El Kabir är alltid ett starkt namn mot Malmö FF. Kim Källström och Kevin Walker vann sin kamp i matchen och för mig var Walker minst lika bra som Källström. DIF är bra! Det är AIK också. Vilket faktiskt gör gnället på MFF-spelet ännu svårare att förstå. Titta på avståndet och fundera lite på om det verkligen kan vara så mycket fel på ett lag och ett spelsätt som skapat det…

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×