Fem sena avgöranden en stor styrka

Att det blev MFF som bröt AIK:s evighetslånga svit utan insläppta mål var ingen skräll.

Inte heller sett till matchutvecklingen. AIK hade ett par jättechanser i början och kunde med ett tidigt mål sett till att kunna lägga ännu mer kraft på sitt redan starka försvarsspel. Men sedan var det MFF som tog över och skapade lika klara – och fler – chanser. Det borde blivit mål. Markus Rosenberg borde gjort det i friläge, Pawel Cibicki likaså, Anders Christiansen skulle satt dit skottet eller petat in bollen i mitten till då helt rene Jo Inge Berget. Med mera…

Sedan Rikard Norling hittade rätt med AIK:s defensiv har inget annat allsvenskt lag klarat att skapa lika många lägen mot dem som MFF. Felet var bara att lägena missades. De flesta avsluten träffade ju inte ens målet. MFF hade 17 avslut mot AIK:s 8. Det är stor skillnad. Men tittar man på avslut mot mål var det 6 mot 4. Det är en betydligt mindre skillnad.

Just nu har MFF bara en formstark avslutare. Han heter Markus Rosenberg och har varit lika bra hela året. De övriga har gått ner sig.

Därför var det på förhand en skräll, men till sist ingen slump, att när det avgörande 1-0-målet väl kom var det en försvarare som gjorde det. Felipe Carvalho är inte MFF:s bäste back, men han är den i särklass bäste avslutaren bland MFF:s backar! Pang, bom sa det bara när han tryckte dit bollen och fixade segern.

Att målet kom sent – i minut 90 + 3 – kan dock inte beskrivas som en överraskning. Bra lag gör mål sent. MFF har vunnit sju matcher i år. Fem av segrarna har säkrats i minut 86, 83, 91, 85 respektive 93. Det är sådant som bygger självförtroende, legender och seriesegrar. Det här sena avgörandet mot AIK blev dessutom ett bevis på att de två hörnmålen hemma mot IFK Norrköping varken förstört något av självförtroendet eller förmågan, lugnet och kraften att gå för sena segrar.

Felipe Carvalho har nu startat i tre raka matcher. Efter två godkända insatser fram till han för tidigt fått lämna planen på grund av krampkänning spelade han den här gången i 90 minuter och gjorde det bra både bakåt och framåt.

Många vill säkert ta det som ett tecken på att det varit fel att tidigare hålla honom utanför laget och börja tjata om revansch på alla kritiker. Jag hatar sånt. Det är populism i sin uslaste form.

Felipe Carvalho har under en lång tid varit för dålig både på träningar, i U21-matcher och i enstaka inhopp för att få starta. Nu har han gjort tre bra insatser i rad. Var ligger problemet med det? Att han presterar nu beror ju inte på att han varit lika bra hela tiden utan att få chansen utan att han blivit bättre. En del ligger säkert i att han lärt sig engelska och kan kommunicera, en annan del i att tränarstaben faktiskt jobbat hårt med och utvecklat flera andra spelare i laget; fått dem att förstå sin roll och uppgift. Det är inte ologiskt att man lyckats med Carvalho också. Ytterligare en del i förklaringen ser jag i att Felipe Carvalho när han kom till MFF hade alla de fysiska och tekniska kvaliteterna för att lyckas. Nu lever han upp till talangen samtidigt som han utvecklat det taktiska.

I klartext. Det han bevisat är inte att de tidigare laguttagningarna varit fel eller att han ska vara given när de skadade/avstängda spelarna är tillbaka Det han bevisat är att han efter det här är ett fullgott alternativ i truppen! Vi som kritiserat hans brister tidigare har inte haft fel. Däremot är det fel om vi inte kan se hans förbättring. Den stora förändringen är dock att tidigare var det solklart att han skulle säljas eller inte få förlängt. Det är det inte längre.

I en lite mindre känslosam analys går det heller inte att förklara att MFF höll nollan med en rejält omstuvad backlinje utan att även plocka fram Johan Wilands suveräna insats, Oscar Lewickis närmast prickfria match på en ovan position samt hur mycket mer än vanligt Anton Tinnerholm och Behrang Safari la kraften bakåt än framåt.

Självförvållat försvarskaos sänkte MFF

Det finns många saker att skylla MFF:s förlust på.
IFK Norrköping, domaren Bojan Pandzic eller laguttagningen finns inte med på den listan.

Högst upp står istället det usla försvarsspelet på de defensiva fasta situationerna. Hörnor är egentligen rätt skrala som målchanser betraktade. Det brukar behövas 50-60 stycken för att göra ett mål. IFK Norrköping hade fem. Två av dem blev mål.
MFF var länge i år dåligt på att försvara på defensiva fasta. En bit efter försäsongen verkade man ha fått bukt med det problemet. Nu gjorde det en storstilad och högst ovälkommen comeback. Två smarta Peking-hörnor på två minuter svängde matchen!

En förklaring är givetvis att MFF har så många försvarsspelare borta i en trupp där det redan är tunt med backar. Men det är självförvållat.
Visst, det blev seger mot Östersunds FK trots två utvisningar. Men de röda korten har istället kostat massor efteråt. Medan Franz Brorsson och Behrang Safari varit avstängda har MFF spelat 1-1 mot Hammarby och nu 1-2 mot IFK Norrköping. Det är naturligtvis inte den enda förklaringen, men med Rasmus Bengtsson långtidsskadad, Pa Konate borta i flera veckor och en matchotränad Felipe Carvalho har MFF inte råd att vara utan dem. Särskilt inte som Yoshimar Yotún, som skolats om till mittfältare, var avstängd i match ett och Anton Tinnerholm i match två.

Lasse Nielsen har varit lysande i båda matcherna, men han kan inte ensam dra runt en backlinje oavsett om den består av tre – som nu – eller fyra spelare.
Inför matchen skrev jag att Dennis Hadzikadunic borde startat istället för Felipe Carvalho. Där var jag fel ute av det enkla skälet att Carvalho gjorde en bra match. Lite rätt hade jag dock och det beror på just det där med matchoträningen. För andra matchen i rad fick han krampkänning och fick bytas ut. Mot Hammarby i minut 71 och mot IFK Norrköping redan i minut 60. Nu gjorde han sin bästa insats i MFF, men var trots sin grymma fysik inte redo för 90 minuter.

Jag tror inte MFF hade förlorat om Felipe Carvalho varit kvar på planen. Inte för att 18-årige Dennis Hadzikadunic som kom in var dålig utan för att det till slut blev ett alldeles för stort – och tyvärr oundvikligt – flipperkulespel i uttagningen av Malmö FF:s försvarslinje. Om antingen Carvalho eller Hadzikadunic spelat hela matchen tror jag att det på något sätt ändå hade funkat. Nu blev det för mycket, någon ändring över gränsen för det möjliga och som resultat ett kaos i försvaret på de defensiva hörnorna.

Om MFF ska tolerera odisciplinerade röda kort som Safaris och Brorssons måste man ha en bredare trupp på backsidan. Det måste man för övrigt ha ändå eftersom det efter uppehållet väntar både spel i Allsvenskan och Europa.

Som jag ser det kan läget förbättras på tre vis: att Rasmus Bengtsson blir frisk och 100-procentig, att värva en högklassig mittback och att inte fullfölja tankarna på att sälja/inte förlänga med Felipe Carvalho. Det sista alternativet ska jag erkänna att jag egentligen hade uteslutit. Men dagens insats fick mig att tveka. Jag tycker dock fortfarande att MFF måste köpa en mittback i sommarfönstret, inte minst för att jag nyligen pratade med Rasmus Bengtsson och han gjorde rätt klart att comebacken närmar sig, men att spel i full form i höst är en ren bonus.

Ole Törner: Sjuk match – rättvis seger

En sjuk match. Med rätt segrare.

För bakom allt annat som hände och gjorde matchen till en av de allra märkligaste jag genom åren sett på Malmö stadion och Swedbank stadion gömde sig ett par intressanta saker:
Chansmässigt var det ett klart övertag till MFF.

Så länge det var spel elva mot elva gjorde Malmö FF – i skarp konkurrens med den senaste mot Elfsborg – årets bästa halvlek.
Markus Rosenbergs friläge och stolpträff plus Pawel Cibickis ribbträff borde gett utdelning.
Och det fanns fler tillfällen att döda matchen. Mot det hade Östersunds FK några halvfarliga hörnor.
Fråga ÖFK-tränaren Graham Potter som inledde presskonferensen med att gratulera MFF till en förtjänt seger sett över 90 minuter. Sedan upprepade han det ett par gånger.

Men utvisningarna ställde givetvis till det.
Rejält!
Behrang Safaris röda strax före paus kunde lett fram till MFF:s första förlust.
Dubbelutvisningen på Franz Brorsson och Östersunds Jamie Hopcutt borde gjort det. Att spela nio mot tio med de enorma ytorna det leder till när laget redan går på knäna är ruggigt svårt. Östersund fick ett jätteläge att avgöra som man inte utnyttjade. När fjärdedomaren visade upp skylten med fem minuters tillägg är jag övertygad om att majoriteten av de nästan 20 000 åskådarna suckade djupt och tänkte ”hur i h ska MFF orka stå emot nu?”.

Istället klev MFF fram och avgjorde genom Erdal Rakip. Hur snyggt som helst och kolungt. Bra lag har flytet och styrkan att avgöra mot slutet när allt ser hopplöst ut. MFF har skaffat sig den kvalitén och håller man i den blir det guld.
MFF borde vunnit tack vare sitt goda spel och klara övertag i chanser.
När matchbilden ändrades totalt av utvisningarna blev det istället tack vare en intensiv viljeinsats och ett dopp i grytan av självförtroende som säsongsinledningen gett.
Publikstödet spelade också en viss roll. Från start var det på säsongsbästa-nivå.

Domaren Magnus Lindgren från Göteborg var inte mogen en toppmatch med så starka känslor och heta närkamper.
Största misstaget gjorde han när inte både Behrang Safari och Hosam Alesh fick rött kort.

Safaris utvisning var given. Med all sin rutin får han inte reagera på det viset.
Men Alesh borde fått ett gult kort för tröjdragningen och nedbrottningen av Safari och ett till för att han fortsatte att bråka.
Direkt rött på Safari och två matchers avstängning. Två gula, lindrig utvisning och en matchs avstängning på Alesh. Svårare behöver man inte göra det med lite fingertoppskänsla.
Dubbelutvisningen som blev av var korrekt. Franz Brorssons attack var alldeles för tuff.

Ett par av de gula korten var rejält konstiga. Det som Anton Tinnerholm fick var direkt felaktigt.
Nu väntar Hammarby borta på onsdag. Då har MFF inga vänsterbackar. Behrang Safari är avstängd, Pa Konate är skadad och Yoshimar Yotún drog på sig sin tredje varning.
Franz Brorsson blir också avstängd så det ser tunt ut i backlinjen…

Brorsson gjorde förresten en kanonmatch fram till utvisningen. Lägg till att han var felfri uppe i Borås och det är inte så svårt att räkna ut att han kommer att saknas.

Matchens vackraste och bästa MFF-prestation: Markus Rosenbergs frispark (som många på MFF-bänken trodde att Pawel Cibicki skulle ta).

Matchens misstag i MFF: Jo Inge Bergets bolltapp på mitten som ledde till Östersunds 1-1. Innan dess hade man, trots spel med en man mer, haft väldigt svårt att skapa några öppna chanser. Totalt sett kom man aldrig upp i lika många och det är bara att hålla med i Graham Potters ord på presskonferensen.

Matchens taktiska MFF-drag: Fembackslinjen efter paus.

Givetvis har det här inte avgjort någonting

Sex poängs ledning efter sju omgångar. Klart att det är bra.

Men avgjort? Det är ju bara populistiskt dravel och en rätt korkad frågeställning. Inget är någonsin avgjort efter 7 av 30 omgångar. Det krävs många fler omgångar, fler poängs ledning och även ett passerat sommarövergångsfönster där väldigt mycket kan hända.

Om det är något som kan motivera ett stort självförtroende hos MFF och en dos uppgivenhet hos motståndarna är det inte sex poäng hit eller dit. Det är MFF:s starka trupp och förmåga att avgöra matcher där man ligger under eller möter bra motstånd.

Ett problem för MFF är dock att så många, även i de egna supporterleden, försöker hitta just probem.

Ta till exempel det här snacket om det är Pawel Cibicki eller Jo Inge Berget som ska spela anfallare bredvid Markus Rosenberg. Båda vill! Men det är inget problem, det är en styrka eftersom båda inte bara vill utan dessutom i hög grad kan.

Mot Elfsborg hade Pawel Cibicki massvis med avslutslägen, men gjorde för en gångs skull bara något vettigt av ett av dem. Då blev det mål. Jo Inge Berget fick bara ett skarpt läge. Det satte han. Men den viktigaste slutsatsen är egentligen att båda kan göra mål även när de spelar på kanten.

Markus Rosenberg är givetvis given. Mot Elfsborg tyckte jag att han gjorde sin bästa insats på länge. I skarp konkurrens även från Boråslaget var han matchens bäste anfallare. Han borde gjort minst ett mål och kunde gjort tre. Att det blev noll berodde enbart på att Elfsborgs målvakt Kevin Stuhr Ellegaard gjorde den vassaste målvaktsinsatsen jag sett hittills i årets allsvenska – och jag har sett extremt många matcher.

Nästa snackis är att så bra spelare hamnar på bänken. Egentligen är det rätt dumt att bli upprörd över att MFF inte lyckas göra det omöjliga. För det är just så det ser ut. Våren 2017 går det inte att ta ut en startelva i MFF utan att sätta åtskilliga duktiga spelare på bänken. Sedan kan man ju växla mellan vilken man vill lyfta fram i gnället beroende på vem som sitter där.

I dag satt Oscar Lewicki och Magnus Wolff Eikrem där. Båda fick komma in och göra det bra. Eikrem syntes mest tack vare att han briljant assisterade till båda målen, men glöm inte Lewicki.

Och det är just här bytena i startelvan, den så kallade rotationen, kommer in. Jag gillade att Magnus Pehrsson i C More-snacket inför matchen pratade klarspråk. Skiftena krävs för att göra alla nöjda och förbereda samtliga inför det som ska komma i höst. Då gäller det att ha fingertoppskänsla i valet av vem ska spela. När är spelarna i form, vilka passar bäst mot just det motståndet och så vidare?

Den känslan tycker jag att MFF har haft. Man har också varit bra på att inte skifta. När Yoshimar Yotún tog chansen fick han fortsätta. När Oscar Lewicki lyfte sig rejält från fjorårssäsongen fick han flera matcher i svit. Erdal Rakip spelade bra. Då fick han fortsätta att spela bra. Ja, ni förstår. Och när något börjar kännas bekvämt och självskrivet har det – i alla fall ibland – kommit en nyttig påminnelse om att det inte är så.

För mig finns det en tydlighet även här. Kan till exempel tänka mig att Magnus Wollf Eikrem tack vare det lyckade inhoppet med assistpoängen får en startplats mot Östersunds FK. För att tajmingen är rätt. Bra insatser belönas. Och tvärtom. Minns den första halvleken mot IFK Göteborg. MFF har råd att inte låsa sig i en statisk elva.

MFF malde steg för steg ner ÖSK

När MFF väl fått ledningen mot Örebro SK blev det en enkel match.

Fram till dess var det precis lika tufft som det varit alla de senaste åren som ÖSK besökt Swedbank stadion. Örebrolaget backade dessutom ner extremt mycket.

Men MFF kommer säkert många gånger till få möta motståndarlag som i princip kör med sex man i försvaret och en ensam snabb anfallare man sätter upp bollen på så fort man lyckas få tag på den.

Den här gången klarade MFF det.

Dessutom var det andra hemmamatchen i rad som MFF lyckades vända ett underläge till seger.

Och bytena hjälpte inte bara till utan spelade en avgörande roll. Erdal Rakip, som byttes in efter första 45, drev upp tempot och kom betydligt närmare målet. Det var ingen slump att det var han som blev fälld vid straffen som gav 1-1.

Yoshimar Yotúns inhopp var kortare, men lika vasst. Han har aldrig varit bättre i MFF än den här våren. Han är elegant, effektiv och är en mästare på att döda tid. Och så höll han på att trycka dit ytterligare ett snyggt långskott.

Stor roll i segern hade som vanligt även Markus Rosenberg.  I den första mittfältsduttar-halvleken fick han knappt röra bollen, men visade ändå tålamod genom att hålla sin position högt uppe. Efter pausen var han kanske inte MFF:s bäste, men viktigaste, spelare. Som så ofta förr. Och straffen satt supersäkert mitt i målet.

Mitt i allt snack om att Örebro SK spelade ett effektivt och bra försvarsspel, vilket man gjorde, bör också påpekas att känslan att MFF hade svårt att skapa lägen och att avsluten var tama nog var mer känsla än fakta.

Tre avslut i målställningen, 15-5 i avslut på mål (där de tre träträffarna inte räknas) och totalt 20-8 i avslut berättar en annan historia. Tio av avsluten kom dessutom innanför straffområdet. MFF malde steg för steg ner ÖSK.

När Örebro SK efter 2-1 blev tvunget att flytta upp stängde faktiskt MFF effektivare än vad ÖSK gjort med sina sex man i försvaret.

Det var på kontringarna innan svängningen MFF levde farligt. Målet kom på en icke-chans som Franz Brorsson gav bort till Örebro. Men förutom den skapade ÖSK två-tre riktigt farliga lägen med sitt enmannaanfall och mittbacksparet Franz Brorsson och Behrang Safari löste faktiskt en svår uppgift mindre bra.

Jag tänker heller inte gnälla på Örebros taktik. Det är fullt tillåtet att spela defensivt. Ibland – som mot Malmö FF på Swedbank stadion – är det även klokt. För mig är det mycket värre att lag som Halmstads BK och Kalmar FF medvetet låter bli att vattna gräsplanen på sina hemmaarenor för att göra matchen tempofattig och sämre. Där bör SEF gå in och påverka reglerna så att planen alltid vattnas om något av lagen begär det.

Undrar ni förresten varför Pawel Cibicki valde att inte skjuta på frisparkslägena MFF fick de sista minuterna? Han fick inte. Markus Rosenberg klev fram och påpekade att det var döda tid som gällde.

Över 20 000 biljetter sålda. 17 846 på plats. Mest var det klubbstolarna som gapade tomma.

17 846 är en bra publiksiffra, en av de allra bästa mot Örebro SK någonsin. Men att nästan 3 000 av de som köpt biljett eller har årskort av skilda skäl inte dyker upp känns ändå inte bra. I ishockeyn räknar man som bekant antalet sålda biljetter och då hade publiksiffran varit där uppe på + 20 000. Jag har tjatat om det förr och gör det gärna igen. Börja redovisa båda siffrorna. Man kan tvista om vilket som är rätt, men jag tycker att det är solklart att båda är lika intressanta. Så varför kan vi inte få båda?

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×