Fel spelare vilades i fel match

Det är inte idén att rotera och utnyttja truppen det är fel på.

Det är utförandet!

Fel match att vila i , fel spelare att vila och fel balans i laget.

MFF-ledningen får torka på sig den här förlusten, för 0-0 mot jumbolaget är en förlust.

Kalmar FF fick ner MFF i ett tempo som gjort en sengångare avundsjuk.

En av förklaringarna till det var beslutet att vila Anders ”AC” Christiansen och sätta in Magnus Wolff Eikrem. Det fanns fler orsaker. Kalmar FF gjorde det bra och MFF hade precis som de senaste säsongerna förtvivlat svårt att hitta den 100-procentiga tändningen och rätta fokuset när det stod ett bottenlag på menyn.

Men ett mittfält med Yoshimar Yotun, Erdal Rakip, Oscar Lewicki och Magnus Wolff Eikrem blir för tempofattigt. Eikrem är genial när han är bra, men när han inte är det blir det väldigt mycket gå-fotboll. Insatsen idag gjorde absolut ingenting för att ifrågasätta beslutet att sätta honom vid sidan i de tidigare matcherna.

När AC kom in blev det bättre. En annan som kunde drivit upp tempot – Mattias Svanberg – var inte ens med i truppen.

Bättre blev det också när Markus Rosenberg kom in. Tio minuter för sent. Till det tempofattiga och andefattiga spelet bidrog nämligen även Jo Inge Bergets och Pawel Cibickis osynkade anfallsspel.

Berget vill spela anfallare. Men när blev det avgörande? Han ska inte spela anfallare när Rosenberg vilas bara för att han vill göra det och eventuellt hållas på gott humör för att förlänga kontraktet.

Mot Kalmar FF hade han gjort bättre nytta på kanten.

Markus Rosenberg gör alla forwards han spelar bredvid bättre. Det gäller i hög grad både Berget och Cibicki. Utan honom får MFF problem. Särskilt mot lag som gör som Kalmar FF och spelar extremt försvarsinriktat. Att Kalmar skulle göra det i sitt tabelläge var dessutom både rätt gjort och i stort sett självklart

Malmö FF SKA utnyttja truppen och göra skiften i laget både med tanke på motståndet och belastningen på spelarna. Det illavarslande är att man efter åtskilliga försök med flera olika tränare fortfarande inte lärt sig att göra det.

Varje gång man försökt har det resulterat i en kollektiv försämring i attityden, motivationen, fokuset och prestationen.

Nästan varje gång har man dessutom saknat just de spelarna som bänkats och ofta valt fel.

Med facit i hand var det fel att vila både AC och Mackan. Något genrep inför Europaspelet går det heller inte att se det som. Då ska MFF istället för att spela tre allsvenska matcher på åtta dagar på ungefär samma tidsperiod spela Allsvenskan-Europamatch-Allsvenskan. Därför motsvarade den här matchen CL-kval, CL-playoff eller CL. Vila de två största stjärnorna i just den matchen? Tror inte det.

Monumental briljans av Yotun vid 3-2-målet

För mig kom det avgörande ögonblicket i matchen mellan MFF och Djurgården i den 75 minuten.

Först satte Jo Inge Berget 2-2 och sedan satte MFF-spelarna full fart in i målet för att hämta bollen och få igång spelet så fort som överhuvudtaget möjligt. Och jaga 3-2. Direkt!

Inte en antydan till att oavgjort var bra nog och värt att fira mer än för att det betydde att man kunde få ännu mer.

Det fick man alltså. Förtjänt efter den första halvleken och med tanke på urladdningen den sista kvarten. Yoshi Yotúns segermål var dessutom resultatet av en närmast monumental briljans. Att se hur skottet vred sig ut mot och i stolpen var ren fotbollsporr.

Efter matchen betonade Magnus Pehrsson också hur glad han var över att bytena – Magnus Wolff Eikrem och Jo Inge Berget in – och de taktiska förändringarna – tydligast i att Behrang Safari flyttades upp 20 meter – gav resultat.

Den kombinationen, att aldrig vara nöjd med annat än seger och modet att förändra, borde betyda mycket i jakten på guldet.

Samma sak kan sägas om det faktum att MFF inte gjorde någon kanonmatch. Det fanns mycket att förbättra. Lasse Nielsen hade ingen bra dag, Anders Christiansen hade det inte heller och Markus Rosenberg var rätt blek fram till dess att han visade briljans när han bäddade för och assisterade till Bergets 2-2.

Dessutom var Djurgårdens IF starkt. Och det var inte Kim Källström och Andreas Isaksson med kompband. Det går att reta sig på Magnus Eriksson, men jag tyckte att han var bättre och mer nyttig än Källström och Gustav Engvall var matchens bäste anfallare.

Tur att Yoshimar Yotún – bland andra – tog kampen med Magnus Eriksson. De skavde på varandra i stort sett i 90 minuter. Före paus låg Eriksson mest, efter var det Yotún och kampen kulminerade med armbågen i huvudet på Eriksson. Rött kort? Det kunde det blivit. Men Eriksson förstärkte nog lite för mycket och för många gånger och det vägde säkert domaren Jonas Eriksson in i beslutet. Onödigt och dumt var det i alla fall.

I övrigt var Yotún riktigt vass. Hans utveckling är en av de absolut mest glädjande sakerna i MFF i år.

Fast jag hittade faktiskt två spelare som var ännu bättre: Anton Tinnerholm och Behrang Safari!

Hemmapubliken gjorde sitt. Ett riktigt bra stöd.

MFF borde dessutom göra allt för att övertala förbundet att lägga även nästa säsongs hemmamatch mot Djurgårdens IF den 24 april.

Den 24 april 2016: MFF-Djurgården 1-0.

Den 24 april 2017: MFF-Djurgården 3-2.

Nu väntar ett Kalmar FF på bortaplan, ett Kalmar där ordet kris redan studsar i väggarna uppe i Kycklinggrytan. Och sedan Örebro SK hemma på måndag. Livet är kort, men säsongen är lång som legendariske småklubbstränaren Thomas Jernberg alltid sa när någon försökte ta ut något i förskott. Men sex poäng på de två matcherna skulle sitta perfekt för ett Malmö FF som redan presterar, men fortfarande är i uppbyggnadsfasen.

MFF utnyttjade övertaget fullt ut

En 3-0-seger i underkant, lekstuga, Pawel Cibicki som kejsare och fyra poäng mer än efter tre omgångar förra säsongen.
Solen sken verkligen på MFF på Påskdagen.
Men det var bara delvis Malmö FF:s egen förtjänst, Aboubakar Keitas idiotiska satsning efter bara en halvtimmes spel gav en solklar utvisning och MFF en direkt utdelning. På mindre än sex minuter skapade MFF tre megachanser. Två av dem gav mål. Efter det var allt avgjort.

Före utvisningen spelade MFF bra, men skapade inga chanser. En kombination som är helt okej om den kombineras med tålamod. Jag är säker på att MFF hade klarat att fortsätta att ha det och då hade det blivit seger ändå. Men nu kom avgörandet både kvickare och lättare.

Jag förstår att HBK-tränaren Jan Jönsson, som två matcher i rad fått se dålig disciplin och kasst omdöme leda till en utvisning kvarten före paus, var förbannad. Men dels var det lättare att ha det omdömet i Superettan, dels var det en rejäl skillnad på hur MFF och Jönköping Södra klarade att utnyttja spelet elva mot tio.
Mitt i allt snacket om att HBK bjöd MFF på en fördel ska man inte glömma bort att MFF var ruggigt bra på att använda sig av den!

Pawel Cibicki var matchens store spelare.
Anders ”AC” Christiansen fick priset som bäst i MFF och han var också vass. Nu är han tillbaka på allvar efter den långa skadefrånvaron.
Men två mål och en assist vägde tungt som en spann med Osmium (googla!). Bicykleta-målet var dessutom löjligt snyggt och pricksäkert och 3-0-träffen var vacker som en vårdag. Pawel var bäst!

Eftersom jag är en konstig fotbolls-nisse vill jag dock flika in att egentligen tycker jag att Markus Rosenbergs mål mot GIF Sundsvall var ännu snyggare. Skjut mig för att jag säger det, men ett sånt mål är vackrare än den mest fulländade bicykletan.

Lasse Nielsens betydelse för att MFF i år står på sju poäng istället för fjorårets tre ska heller inte underskattas. Den ska lyftas fram! Ibland kan en duktig spelare vara ett problem. Kari Arnason är en ytterst stabil och landslagsmässig spelare i ett lag som passar hans kvaliteter och kan och vill utnyttja dem. Lasse Nielsen har dock två stora fördelar i MFF: a) han är bättre, b) han kan göra det som krävs.
Utan att kasta skit på Kari är det viktigt att lyfta fram att skiftet var nödvändigt och hylla MFF-ledningen som vågade göra det. Plus skänka en tanke till Allan Kuhn, som säkert också såg det, men varken fick den hjälpen eller krävde den.

Johan Wiland var stabil i målet. Tur det, för Mathias Nilsson – som fick vara backup när Fredrik Andersson skulle bli pappa – är inte mogen för allsvenskt spel än.
Behrang Safaris skadefrånvaro visade också att Felipe Carvalho inte bedöms kunna ersätta honom i en trebackslinje. Plus att hur säsongen än utvecklas och hur man än spekulerar i hur långt ifrån en startplats han är slutar det ofta med att Pa Konate ändå springer därute på kanten. Och gör jobbet. Sådana spelare är guld värda att ha i en trupp.

3-0 mot Halmstads BK bröt för övrigt trenden. Inte ett enda hörnmål, varken på lång eller kort hörna.
Skönt för övrigt att ha Halmstads BK tillbaka i Allsvenskan.

Örjans Vall är inte den modernaste arenan i elitfotbollen precis. Men den är en av de allra charmigaste. Jag älskar att promenera upp till den och tror att jag får fortsätta att göra det nästa år också. HBK är inget dåligt lag och mitt i hajpen kring Sead Haksabanovic bör man komma ihåg att att det finns fler duktiga spelare i laget. Idag var målvakten Isak Pettersson bäst och MFF fick jobba rätt hårt och delvisa anpassa spelet för att hålla koll på Alexander Ruud Tveter.

Spelsättet är en ideologisk fråga

Segern mot GIF Sundsvall var precis vad både Malmö FF och Magnus Pehrsson behövde.

Det viktigaste att slå fast är att 2-0-segern var både stabil och förtjänt. 17-2 i avslut, 11-1 på mål ljuger kanske lite. GIF Sundsvall hade visserligen väldigt mycket svårare att skapa chanser än MFF och lyckades bara någon enstaka gång i den andra halvleken och inte alls i den första, men Sundsvall är inget dåligt lag. MFF var tvunget att spela bra för att dominera!

Och just där gömmer sig den ideologiska frågan som på sikt är ännu viktigare än att MFF tog tre poäng och Markus Rosenberg spräckte sin målnolla. Nämligen den om MFF ska anpassa sitt spel efter motståndet och underförstått, om man nu ska göra det ska man inte spara det till man möter bättre lag än GIF Sundsvall.

Jag tycker att det är bra att MFF anpassar!
Jag tycker att det inte bara är bra utan dessutom nödvändigt att MFF roterar i laget!

Den Malmöitiska kaxigheten är härlig. Jag är själv uppväxt i den. Men tanken att MFF alltid ska spela med exakt samma taktiska upplägg oavsett vilket lag som står på den andra sidan är dum och idén att det bästa framgångsreceptet är att hela tiden spela med så få förändringar i startelvan som möjligt är förlegad. På 80- och 90-talet blev lag som bara spelade med 12-14 spelare i alla matcher under en säsong framgångsrika. Nu blir de nedmalda. Och det blir även extremt svårt att hålla så duktiga spelare som MFF har på avbytarbänken nöjda.

MFF roterade för lite förra säsongen. Förutom att man spelade som innehållet i en kattlåda mot Landskrona BoIS i cupen tror jag att en av anledningarna till debaclet var att spelarna som plötsligt fick chansen inte var i närheten av att vara inkörda.

Det är i det perspektivet man ska se debatten om bänkningen av Magnus Wolff Eikrem. Mot GIF Sundsvall passade ett annat taktiskt upplägg. 3-4-1-2 blev en succé, det blev en stabil seger, Erdal Rakip och Yoshimar Yotun löste uppgifterna de fick på ett alldeles utmärkt vis och mot slutet fick både Eikrem och Mattias Svanberg speltid. I det läget borde faktiskt de som redan dömt ut allt och alla åtminstone ta en liten paus i gnället.

Dessutom fick Anders ”AC” Christiansen tack vare sin plats i startelvan möjligheten att varvas upp. Efter en lite trögare start var det den gamla AC igen på banan. Det behöver MFF.
Och Halmstads BK spelar annorlunda än GIF Sundsvall. Tankarna i MFF:s hjärnstab inför den matchen kan mycket väl leda till att Magnus Wolff Eikrem kommer tillbaka i startelvan.

Malmö FF har hittills heller inte ändrat en millimeter i grundtanken i spelidén. Varken tidigare under uppbyggnadssäsongen eller mot GIF Sundsvall. Den tanken är att MFF ska vara det spelförande laget!

Berättigad besvikelse trots MFF-poängen

Efter oavgjort på Ullevi inför långt över 30 000 åskådare:
Stående ovationer och sedan en behärskad glädje hos hemmaåskådarna.
Djupa suckar och besvikelse hos MFF-publiken, över att det bara blev 1-1, både den på plats och i tv-sofforna.
Så ser det ut numera.
Och för MFF:s del är det precis som det ska vara. Kraven ska vara höga och prestationen betydligt bättre än den var idag. Första 10-15 minuterna var direkt usla och att 0-1 dröjde till den 16:e minuten var ren tur. IFK Göteborg kunde och borde tagit ledningen med 2-0.
Jag tror faktiskt att ett av skälen till att Blåvitt var så mycket hetare och starkare i inledningen var bristen på tävlingsmatcher. Fem månader utan att det bränt till på allvar blev alldeles för mycket. Två läger och åtta träningsmatcher kunde inte kompensera.

Det har tjatats mycket om det här redan, och flera i MFF tycker säkert att det ältats för mycket, men det tog 20 minuter in på tävlingssäsongen innan Malmö FF vaknade!

Tycker också att det i åtminstone två fall var på de etablerade och rutinerade spelarna det märktes mest. Tvärtemot vad det borde vara faktiskt. Men Markus Rosenberg och framförallt Behrang Safari var bleka. Och de fortsatte att vara det när resten av laget lyfte sig. Franz Brorsson startade till exempel extremt illa, men var väldigt mycket bättre och säkrare de sista 60 minuterna.
Står dessutom fast vid att det var fel att starta med Tobias Sana och Magnus Wolff Eikrem på kanterna. Ifjor syntes det tydligt att Jo Inge Bergets löpstyrka och fysik är viktig för MFF. För att inte tala om förmågan att vinna boll. Säga vad man vill om Eikrem och Sana, men bollvinnare är de inte och just mot IFK Göteborg är fysiken viktig. Berget skulle spelat om han varit frisk. Om balansen i laget ska bli rätt i en match präglad av kamp tycker jag att man ska försöka spela utan honom på ett sätt att det märks mindre att han inte är med.

Bevisen på att försäsong och tävling är olika saker fanns även i hur det teoretiska i laguttagningen blev i praktiken. Sett efter prestationerna på träning och match de senaste veckorna var det rätt att starta med Tobias Sana. Ute på planen på Ullevi syntes det rätt snabbt att det var fel. Mattias Svanberg hade varit ett starkare alternativ mot IFK Göteborg.

Men visst fanns det glädjeämnen. Oscar Lewicki fortsatte att visa att säsongen 2017 är något helt annat än 2016. Han var en stor del i lyftet när MFF började dominera från minut 20. Tyvärr kunde man inte i full utsträckning ta med den dominansen in i andra halvlek. MFF var fortfarande lite bättre, men skapade inga chanser och mot slutet blev det jämnt igen. Någonstans måste också frågan ställas om det var en slump att MFF skapade betydligt fler farliga lägen med Magnus Wolff Eikrem på planen än efter det att han stigit av?

Sebastian Eriksson fick spela extremt bra försvar för att hålla koll på Eikrem. Hade han klarat det i en halvlek till?

Bäst i MFF?
Oscar Lewicki och Pawel Cibicki. Målet var ju också ett Lewicki-Cibicki-samarbete.
Tycker också att Alexander Jeremejeffs inhopp var helt okej. Jag förstår dessutom tanken med att få in honom däruppe och få ut en het Pawel Cibicki mot IFK Göteborgs Scott Jamieson. Det var faktiskt nära att lyckas flera gånger.

Till sist en tanke till de 100-tal supportrar från båda lagen som satte sig på tåget från Stockholmsområdet bara för att fastna i SJ:s förseningsträsk. Några kom fram i tid till den andra – och sämre – halvleken. Några hoppade i förtvivlan av i Eskilstuna.

Det måste också sägas att Ullevi tyvärr är en relik. Visst är det kul med 32 000 åskådare. Men avstånden, löparbanorna, bristen på akustik och allt annat förlegat och passerat gör anläggningen till något som inte har med modern fotboll och supporterkultur att göra. Rätt mycket var sämre förr och Ullevi är ett bevis på det.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×