Negativa svar kan också vara nyttiga

 Det finns en prestationsnivå under uselt. Den nådde MFF i 0-1-förlusten mot AFC Eskilstuna.
Men negativa svar är också svar.

För ett par spelare var det här chansen att visa upp sig och övertyga om att de ska vara med i konkurrensen, kanske till och med förtjäna en startplats.
De tog den inte och som sagt, det är också ett svar.

Tyckte också att matchen gav ett svar på om Magnus Pehrsson är en tränare som hittar ursäkter och förskönar och slätar över det usla. Det är han uppenbarligen inte.
I eftersnacket var han tydlig och sa bland annat att han bara hittade två godkända spelare (Johan Wiland och Lasse Nielsen), att det var en rakt igenom dålig prestation plus att han tycker att det klassiska citatet ”ett dåligt genrep ger en bra premiär” är skitprat.

Rätt betyg, rätt summering och rätt attityd!

För mig ändrar heller inte den kollektiva kollapsen mot AFC Eskilstuna ett dugg på analysen att MFF är ett lag som kan och ska ta SM-guld. Truppen är bra nog, spelidén är bra nog och utförandet av den mot starka lag som Rosenborg och Molde har visat att den håller när alla gör sitt jobb och åtminstone kommer i närheten av att ha 100 procent rätt attityd till matchen.

Därför köper jag att det här var en mellan-match och att det riktiga genrepet var mot Molde när alla spelarna var tillgängliga, inställningen på topp och motståndet inspirerande. För de etablerade spelarna var det här en onödig match, för de övriga var det en chans de aldrig tog och heller inte fick någon hjälp att ta.

Det som jag ser som de stora hindren för guldplanerna är istället två helt andra saker:
1.) Attityden mot de sämre lagen.
Förra året var MFF mycket bra mot de övriga topplagen. Prestationerna mot lagen i botten var betydligt sämre.
Just förmågan att städa av matcher som ska vinnas var en av sakerna som skulle – och måste – förbättras 2017. Jag tycker tyvärr att man kan se tendenser till att det är hur kul som helst att spela mot lag som Rosenborg och Molde, men att det blir trist och energilöst mot lag som AFC, J Södra och Helsingör. Det duger inte i den allsvenska vardagen.

2.) Konkurrensen i truppen i väntan på att sommarfönstret ska öppna.
Jag är inte helt bekväm med beslutet att banta och vässa truppen.
I en säsong med både jakt på SM-guld och Europaspel behövs många spelare som gör att Magnus Pehrsson kan rotera i laget. Då måste spelare 15-22 vara tillräckligt bra. Är det det?
Mot AFC Eskilstuna var svaret nej.
Sju spelare från A-truppen var borta på grund av landslagsuppdrag.
Det gav spelare som Felipe Carvalho, Alexander Jeremejeff, Tobias Sana, Andreas Vindheim och Teddy Bergqvist chansen att övertyga om att de bör spela mer.
Vindheim inledde bra, Bergqvist jobbade när han kom in, men i övrigt var det skralt.

Och i Felipe Carvalhos fall katastrofalt.

Måltorkan var problemet för MFF

Hur positiv går det att vara efter oavgjort 1-1 i ett viktigt genrep som MFF borde vunnit med två-tre måls marginal?
Rätt så mycket, faktiskt.

Moldes kvitteringsmål kom sent, var totalt onödigt och föregicks av en utebliven offsideavblåsning av ett domarteam som mot slutet tappade matchen som en slipprig tvål.
Det var mest MFF:s eget fel.
Magnus Pehrsson berättade att Jens Fjellström förde statistik och hade 18-3 i målchanser i MFF-favör. Jag räknade inte, men betvivlar inte att det var utklassning i den detaljen.

MFF gjorde dessutom en ny stark förstahalvlek i paritet med den mot Rosenborg.
Och när Molde lyfte sig och fick andrum i början av den andra halvleken bytte MFF till 4-5-1 med Erdal Rakip, Oscar Lewicki och inbytte Anders ”AC” Christiansen i mitten och fick inledningsvis till ett ruggigt tryck mot Moldes försvar. Då såg det en stund ännu bättre ut än i första 45.

Tyvärr kunde MFF inte behålla trycket ända in i de sista tio minuterna. Sammantaget ger allt detta den självklara slutsatsen att MFF borde gjort fler mål än ett. Plus, som sagt, att det var dåligt att man inte gjorde det.
Inte minst när laget har Allsvenskans bäste forward Markus Rosenberg och spelare som Jo Inge Berget, Pawel Cibicki och Magnus Wolff Eikrem på de offensiva positionerna.

Mot Molde var dessutom Erdal Rakip glödhet och han hade ett par chanser plus ett perfekt skottläge som han inte tog.
Stort på den negativa sidan därför:
Måltorkan.
Att det inte blev seger.

Litet på den negativa sidan:
Alexander Jeremejeffs inhopp.
Tyvärr syntes det att han spelat lite under försäsongen. Rosten måste bort innan han kan tillföra något.

Men eftersom det trots allt var en träningsmatch gav den flera viktiga positiva besked.
Här är de jag tycker att man ska sätta mest fokus på: Erdal Rakips goda spel. I mitt tycke gjorde han sin bästa match hittills i MFF med mer självförtroende och aktivitet i spelet än tidigare.
Samarbetet med Oscar Lewicki fungerade också mycket väl.
Backlinjen och Johan Wiland, samt försvarsspelet i stort. MFF höll nollan förra matchen och var två sekunder från att göra det idag.

Mot ett bra lag. Magnus Wolff Eikrems svepande långa passningar i den första halvleken.
Att det stämde betydligt bättre på defensiva fasta situationer. Modet att ett tag våga spela 4-5-1.
Ett modernt och starkt lag kan mycket väl spela 4-4-2. men inte alltid bara 4-4-2.

Om MFF kan växla och ibland göra något annorlunda blir det enklare att överraska och till exempel komma igenom lågt stående försvar.
Men det finns ett motstånd både i klubben, på läktaren och kanske till och med bland vissa spelare som växt upp med 4-4-2-spelet i ryggmärgen. Surheten och ilskan.
Domarteamet fick ta rätt mycket skit.
Samma reaktioner i Allsvenskan hade gett massor med gula kort.
Att det inte blev några sådana nu tycker jag bara ytterligare accentuerar att det här teamet var kass.

Men att MFF-spelarna reagerade var på sitt sätt bra. Därmed bevisade man att det var en träningsmatch med tävlingsnerv.
Precis som det skulle vara.

Det goda fanns inte i spelet

Ju mindre man såg av MFF-matchen mot Jönköping desto bättre blev den.
Och det menar jag faktiskt inte på något raljerande vis, eller i alla fall inte enbart.

1-0 var första gången i år MFF höll nollan, och det är ju bra.
1-0 innebar att MFF vann matchen och segrar är alltid bra och oändligt mycket bättre än alternativet. Inte minst i en klubb som ska odla sin vinnarkultur. Att vinna utan att spelet stämmer är dessutom en styrka.

Allt strålade dessutom samman i segermålet. Anders Christiansen jobbade fram bollen till målskytten Tobias Sana och betydelsen av att AC kunde göra comeback och att Sana fick göra mål går knappast att överdriva!
Men så var det ju det där med att i 90 minuter var matchen mest en orgie i tröghet plus en brist på tävlingsmatchkoncentration och ett stort kliv bakåt i jämförelse med Brann och framförallt Rosenborg.

Med facit i hand ett väntat kliv bakåt.
Hittills i är har matcherna inneburit en stegring i kvalitén på motståndet och MFF har trots bristen på tävlingsmatcher hittat en nerv. Efter Rosenborg på gräs blev dock ett svårtuggat Jönköping Södra på hård plast ingen höjdare.
Magnus Pehrsson påpekade det direkt på presskonferensen och det tycker jag är bra, att han både ser och erkänner sådana problem.

För inställnings- och prestationsmässigt var det här inte i närheten av vad MFF bjöd på i den första halvleken mot Rosenborgs BK. Det fattades ett par procent överallt och sammantaget blev det segt och trist. Att MFF fick byta ut Lasse Nielsen (stukat fot), Markus Rosenberg (genomtramp när han landade) och Behrang Safari (lite känning i hälsenan tidigare i veckan) gjorde det inte bättre. Inte heller att Anton Tinnerholm började på bänken och att Jo Inge Berget och Pawel Cibicki satt på läktaren med lätt skadekänning och Alexander Jeremejeff – som skulle spelat – var sjuk. När MFF ändå genomförde en hel del byten utöver de påtvingade blev det till slut mest ett test på pratet om att en spelare i MFF helst ska kunna spela på många olika positioner.

Det är en bra tanke, men det finns en gräns.
När Tobias Sana och Mattias Svanberg spelade på topp i den andra halvleken var det en kort tidsperiod i matchen när MFF hade tre vänsterbackar och ingen anfallare på planen! Mot slutet kom Teddy Bergqvist in och han är inte nära en startplats än, men han är i alla fall en forward.

Ett besked gav i alla fall startelvan och bytena. Felipe Carvalho är just nu så långt in i frysboxen det går att komma. Lasse Nielsen och Franz Brorsson går före, Rasmus Bengtsson gör det också om han blir frisk, Behrang Safari som tog steget in idag, gör det och Dennis Hadzikadunic som byttes in är också före. Jag tror faktiskt att Oscar Lewicki som en tillfällig lösning och Hugo Andersson från U19 också ska rankas före honom. Om Felipe Carvalho mot förmodan ska kastas in i hetluften i år är han förmodligen till och med närmare att spela på topp i en jakt på kvittering än på en mittbacksplats.
Líka bra att sätta upp en stor skylt. Till salu eller utlåning!

För oss som såg matchen fanns det alltså trots allt en del positiva besked.
Anders ”AC” Christiansens comeback var det största.
AC är efterlängtad och gick direkt in och pressade fram situationen som ledde till 1-0-målet. Han höjer hela MFF ett snäpp! Att han efter bara ett år dessutom blivit en publikfavorit hördes också på jublet när han byttes in. Dagens högsta. Och efter matchen var det han som hyllades mest.

Tobias Sana som målskytt ar också en höjdare.
Han behöver visa att han kan det också. Och det kan han ju. Många var som sagt sega i MFF mot J Södra. Sana var det inte.

Slutsats: Eikrem ska spela på högerkanten

Efter matchen mot Rosenborg blinkar en slutsats med ilsket neonljus:
Magnus Wolff Eikrem ska spela på högerkanten och inte centralt!

Det är numera så uppenbart att han själv också har förstått det. Efter matchen betonade han att han spelat mest på kanten i MFF och att det för närvarande känns som hans bästa position.

Givetvis är det så! Han kommer närmare straffområdet, hamnar i fler egna avslutslägen och får även enklare att interagera med forwards och dessutom blir det bättre även centralt.

Den första halvlekens mittfält med Eikrem och Pawel Cibicki på kanterna och Erdal Rakip och Oscar Lewicki centralt fungerade storartat. Lägg till en Markus Rosenberg som var hur bra som helst och det var inte konstigt att MFF stundtals spelade ut laget som vann den norska ligan med 15 poäng.

Cibicki kan dessutom bryta in från sin vänsterkant och komma till avslut med högran, så Jo Inge Berget ska vara kvar däruppe.

Efter 45 minuter borde det stått 2-0 eller 3-0.

Sedan fick Erdal Rakip lätt känning i en baksida och nöjde sig med 45 minuter. När sedan även Oscar Lewicki vrickade foten och fick bytas ut slogs allt det som var så bra i den första halvleken sönder. I jämförelse med Rakip/Lewicki var Magnus Wolff Eikrem och Yoshimar Yotún ett riktigt stort nedköp centralt. Det var först när Magnus Pehrsson bytte ut Eikrem och flyttade in Mattias Svanberg från kanten som det blev okej igen.

När Anders ”AC” Christiansen är tillbaka i full form ska han spela centralt.

Fram till dess går Oscar Lewicki, Erdal Rakip OCH Mattias Svanberg före Yoshimar Yotún och Magnus Wolff Eikrem som centrala mittfältare. Inte minst för att Eikrem vann Allsvenskans poängliga från kanten och idag på nytt visade att han lätt är topp tre i laget när han spelar där. Mot det bästa motståndet hittills var han mycket bättre än han varit tidigare under säsongen.

Därför tror jag att det var startelvan mot IFK Göteborg den 1 april vi fick se i den första halvleken.

Magnus Pehrsson ska också ha beröm för att han såg till att hitta balansen på mitten igen efter alla bytena. Att tvingas byta ut Lewicki efter att tidigare ha fått plocka ut Rakip gjorde det nämligen till en helt annan match, och nödvändigt att agera. Förra säsongen tror jag att det hade funkat sämre med den saken.

Om Malmö FF spelar som laget gjorde första 45 – glöm inte bort att Rosenborg BK är bättre än alla MFF:s konkurrenter i Allsvenskan förra året – blir MFF vassare 2017 än 2016! Men det är inte samma sak som att MFF kommer att vinna mer överlägset än förra året. Jag tror nämligen att AIK, IFK Norrköping och BK Häcken också har höjt sig.

Gräsplanen på Swedbank stadion höll bra, trots att det var tidigt i mars och att det ösregnat åtskilliga timmar. Det var också ett gott besked!

Ett annat sådant var att Franz Brorsson visade att insatsen mot Brann senast var en tillfällig dipp. Idag var det gamle Franz som visade upp sig. Men hela backlinjen var bra. Jag är till exempel rätt övertygad om att 2017 kommer att bli Anton Tinnerholms bästa säsong i MFF-tröjan med vässade inlägg och avslut.

Kul också att se gamle Mike Jensen, som spelade i MFF 2008, i Rosenborg. Förra säsongen utsågs han till den norska ligans bäste spelare. Det kan jag förstå. Nu. Men inte när han spelade på Stadion.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×