Berg och dalar mot Bergenlaget

Seger med 2-1 mot den norska ligatvåan är givetvis okej.
Men spel- och prestationsmässigt var MFF-matchen mot Bergen-laget Brann i hög grad en berg- och dalbana.

Magnus Pehrsson ville helst se matchen igen innan han gav ett definitivt betyg. Jag förstår honom. Det fanns åtskilliga positiva detaljer. Men även mycket som absolut inte fungerade.
En sak som MFF-tränaren själv tog upp var vad som hände efter det att presspelet gett resultat. MFF gjorde mycket bra, men var dåligt på att följa upp.

Brann var det i särklass försvarsstarkaste laget MFF mött hittills under försäsongen, men fick det lite för enkelt och är nog inte alltid så skickligt på att reparera bolltapp som det såg ut idag.
Inhopparna som kom in mot slutet förstörde dessutom i sin iver rytmen i MFF:s spel och gjorde innan Branns utvisning det svårare att försvara ledningen. Erdal Rakip spelade bra – som Magnus Pehrsson också var noga med att påpeka – men Alexander Jeremejeff, Tobias Sana och Andreas Vindheim var så ivriga i att visa upp sig framåt att det totalt sett blev sämre. Inte minst försvarsmässigt. Normalt sett ska ju byten göra det stabilare i en ledning. Där finns det nog en stor fara i att MFF inte spelar några tävlingsmatcher innan den allsvenska starten. Det är skillnad på att i en tävlingsmatch byta för att öka poängchansen och dessutom ha ett begränsat antal att göra och att byta i en träningsmatch. Steg för steg kommer givetvis MFF att byta mer tävlingslikt – den processen är redan inledd – men jag gillar inte alls att första gången Malmö FF ska byta när det verkligen bränner till är i premiären borta mot IFK Göteborg.

Franz Brorssons prestation första 45 var också ett stort frågetecken. Han gjorde sig sämsta insats på mycket länge. I sin iver att göra något extra, spela sig ur pressen och vara med i speluppbyggnaden hamnade han hela tiden i problem. Normalt är han väldigt bra på att spela enkelt och nästan alltid välja rätt. Nu satte han sig hela tiden i svårigheter. Där fanns det säkert också en iver att göra mer än han skulle. Det blev i alla fall mycket bättre efter pausen.
Tycker heller inte att Magnus Wolff Eikrem gjorde något för att övertyga om att han ska spela centralt på mittfältet.

Vad fungerade bra då?
Framförallt trion Jo Inge Berget, Markus Rosenberg och Pawel Cibicki.

Cibicki och Berget gjorde målen och Rosenberg spelade fram till båda. Berget var bäst på planen och det enda som drog ner toppbetyget var att han inte gjorde mål på friläget Magnus Wolff Eikrem serverade honom till 3-0. Rosenberg var oerhört nyttig, gjorde plats för de andra och jag hörde att de norska tv-kommentatorerna öste beröm över honom. Förtjänt. Men han kan ännu bättre. Cibicki visade att det om inget oförutsett händer är precis den här rollfördelningen mellan honom, Berget och Rosenberg MFF ska satsa på.
Tyckte också att Oscar Lewicki förstärkte intrycket att han är bättre än förra säsongen.

Och Lasse Nielsen är ett bra nyförvärv,
Mitt i alltihopa måste man också komma ihåg att tre spelare ska in i startelvan. Behrang Safari och Johan Wiland är troligen okej redan till nästa match mot Rosenborg och om jag inte tolkar alla tecken fel är Anders ”AC” Christiansen med mot IFK Göteborg. Han kommer att få speltid redan på lägret i Marbella och sedan återstår den nyinsatta träningsmatchen mot AFC Eskilstuna att matcha honom i. Från start där så blir det från start även mot IFK Göteborg.

Skön seger med mittbacksproblem

Att MFF vann med 3-1 över Sirius var inte nödvändigt eller på något sätt avgörande. Det går till och med att ifrågasätta om det var särskilt viktigt. Än är försäsongen ung. Men en sak är säker. Det var en skön seger!

MFF behövde näta efter två mållösa matcher. Det gjorde man. MFF behövde vinna efter två dåliga resultat. Det gjorde man. Med 17 dagar till nästa match – Brann i Malmö den 25 februari – och en halv evighet till nästa tävlingsmatch – den allsvenska premiären – blir det nu en helt annan trygghet i det vardagliga jobbet för Magnus Pehrsson och company. Var för sig var också de tre målen väldigt goda besked för MFF.

1-0 var ett resultat av att MFF den första kvarten hela tiden hittade in bakom Sirius backlinje. 2-1 visade att Magnus Wolff Eikrem vårdat och pysslat om sin frisparks-, assist- och målskytte-fot så att den fortfarande är Allsvenskans bästa. 3-1 var så snyggt att ögonen nästan glänste av glädje över att ha fått sett det. Ett perfekt mål av ett lag som de senaste åren tagit lite för lång tid på sig i just de lägena. Och ett bevis på Andreas Vindheims offensiva styrka. Gillade också att Mattias Svanberg blev bättre och bättre minut för minut, att Anton Tinnerholm glänste i allt utom i förmågan att sätta chanserna han får och Behrang Safaris attityd. Plus Tobias Sanas första 45.

Annars förstörde vinden mycket. Perioden mellan minut 16 och 60 mot Östersunds FK är – trots resultatet – den i särklass bästa MFF presterat i år. Så bra gick det inte att spela i blåsten idag. En annan skillnad var att Östersund klarade att utnyttja att MFF gjorde en massa byten. Ett tröttkört Sirius kunde det inte utan tappade istället.

Nu såg jag MFF-Östersunds FK på plats  Salou och MFF-Sirius framför tv:n. Men jämförelsen känns ändå rätt enkel att göra. Östersund är ett betydligt bättre och mer färdigt lag än Sirius och kommer att hamna högre upp i tabellen. Därför bör det också påpekas att MFF ska slå Sirius, precis som man borde besegrat Helsingör.

Mitt i allt det positiva i segern och de tre målen fanns det också åtminstone en sak som ger anledning till oro. Just nu är Felipe Carvalho ingen allsvensk spelare och jag tror tyvärr inte att han blir det heller. I alla fall inte på den nivån som krävs av tredjevalet som mittback i ett lag som satsar på att försvara sitt SM-guld.

Han blir ofta alldeles för nonchalant både i bollbehandlingen och passningsspelet. Han har även förmågan man absolut inte vill att en mittback ska ha, han gör kollegan bredvid sig sämre.

När Carvalho kom till MFF trodde jag att han hade förutsättningarna till något stort. Farten, styrkan, huvudspelet, talangen; allt fanns där. Sedan har han fastnat i det läget. Råämnet till något stort är på plats, men finslipningen och anpassningen till allt det andra som krävs uteblir. Istället för att snabbheten och styrkan ska göra honom till en stor spelare behövs egenskaperna för att stoppa honom från att falla igenom totalt.

Kanske är hans bästa chans just nu att konkurrera om en plats som anfallsinhoppare?

Snart måste MFF agera på mittbackssidan.

Lasse Nielsen och Franz Brorsson håller för ett blivande guldlag. Rasmus Bengtsson gör det också, men blir han frisk? Om inte är de enda alternativen till Felipe Carvalho en ung spelare som ännu inte är färdig för allsvenskt spel (Dennis Hadzikadunic) och två positionsförändringar (Behrang Safari och Oscar Lewicki).

Truppen är inte så bred som folk tror

Efter 180 spelade minuter säsongen 2017 har MFF förlorat två matcher och fortfarande inte gjort ett enda mål.

Är det dåligt? Ja.

Är det panik? Nej.

Facit för tävlingsmatcherna går inte att hitta i träningsmatcherna. Den sanningen hade egentligen gällt även om MFF vunnit båda matcherna med 5-0.

Tittar vi på match ett och två de sju senaste säsongerna, 2010-2016, har MFF bara vunnit fem av de 14 matcherna. Statistiken dras dessutom upp av att 2015 vann MFF båda, så utan den säsongen är det tre av tolv.

Guldåret 2004 hade MFF lagt in en match mot Stadslaget som match två. Den ska MFF vinna i sömnen och gjorde det också, men bara med 2-1. Annars inledde man med 0-4 och 0-2. Det gick alltså rätt bra ändå den säsongen.

Så panik är bara tramsigt.

Däremot tror jag att Magnus Pehrsson nu lärt sig att i MFF får du bara arbetsro om du inte förlorar.

Gillar heller inte att alla i Malmö FF som ett mantra upprepar hur bred trupp klubben har.

I själva verket är det ju så att ambitionen att banta till betydligt färre spelare för att slippa ha etablerade, mycket starka spelare till och med utanför matchtruppen och samtidigt minska avståndet till startelvan för de egna unga talangerna börjar märkas.

Östersunds FK inledde bästa första kvarten. Sedan tog MFF över både spel, bollinnehav och chanser fram till en kvart in på andra halvleken. Att spela bättre, ha mer boll och skapa mer än Östersund är bra och om matchen tagit slut där hade allt känts okej. Men de fyra bytena som gjordes redan i pausen och de fyra bytena som följde under den andra halvlekens lopp försämrade MFF:s prestation rejält!

Med spelare som Markus Rosenberg, Anders Christiansen, Johan Wiland och till den här matchen även Tobias Sana borta har MFF helt enkelt inte 19 spelare som i det här skedet på säsongen kan hålla allsvensk toppstandard i en hel match.

Mitt i allt ”vi har Sveriges bredaste trupp-snacket” kan det vara dags att lägga in den brasklappen…

För säkerhets skull frågade jag dessutom Magnus Pehrsson om det höga press-spelet som MFF satsar på och som tidvis funkade väldigt bra påverkades av att de inbytta spelarna tränat mindre på det än A-uppställningen. Han betonade att alla tränat lika mycket på det.

Att pressa högt mot ett lag som Östersunds FK ställer höga krav. Sista halvtimmen höll inte MFF kvalitén som behövdes.

Samma gällde försvarsspelet. Ken Sema borde aldrig ha släppts fram på kanten så att han kunde servera nyförvärvet Johan Bertilsson till 1-0. Vid hörnmålet till 2-0 tyckte jag det märktes att MFF ännu inte tränat på fasta situationer.

MFF bytte tre fjärdedelar av backlinjen efter den första halvleken. Skillnaden syntes. Rejält.

Bäst i MFF?

Oscar Lewicki!

Han är fortfarande högklassig i defensiven, på att erövra boll och täcka ytor. Nu har han uppenbarligen fått en tränare som inte nöjer sig med det utan jobbar på att han ska spela framåt och konstruktivt och lära sig när han har tid att behandla bollen och när han inte har det. Det såg mycket lovande ut.

Magnus Pehrsson berömde Lasse Nielsen och det kan jag hålla med om. Han börjar hitta nivån.

Det känns faktiskt rätt bra också att MFF hade is i magen och fullföljde ambitionen att ge så många spelare som möjligt chansen att spela och visa upp sig. Om MFF kört som i Allsvenskan – eller den cupturnering man inte är med i – med startelvan intakt och tre byten eller färre tror jag att man hade vunnit.

Just efter 2016 tror jag att det är extra viktigt att hålla fast vid det man planerat.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×