Ett lovande bakslag för MFF

Vi tar väl ett par snudd på eviga klysch-artade fakta först.
– Det är alltid illa att förlora.
– Träningsmatcher är något helt annat än tävlingsmatcher. Bland annat blir resultatet mindre viktigt.

Men det finns en annan minst lika evig sanning.
MFF ska inte förlora mot ett lag som FC Helsingör.

Strunt samma att de danska lagen i slutet av januari är i en helt annan fas i säsongen och att Helsingör efter ledningsmålet offrade allt som fanns för att hålla ledningen och lyckades blocka det mesta och få undan resten när MFF tryckte på.

Vi tar det en gång till:
MFF ska inte förlora mot FC Helsingör.
Alla chansmissarna – toppat av Erdal Rakips straffbränning, Pawel Cibickis frispark i ribban och kvadrupel-chansen i slutsekunderna – gjorde det inte bättre. Bara mer retfullt.
Dessutom brukar inte nya MFF-tränare förlora i debuten.

Men med allt detta sagt tycker jag ändå att det fanns många positiva inslag i årets första match.
Förra året premiärspelade MFF en dag senare och vann med 1-0 mot Fremad Amager. Spelmässigt var den insatsen sämre.
2015 blev det 1-0 mot DC United, 2014 1-1 mot New England Revolution, 2013 1-1 mot DC United, 2012 också 1-1 mot DC United och 2011 1-2 mot Spartak Moskva. Ingen av matcherna var någon höjdare.
2010 däremot när MFF massakrerade Köge med 5-1. Då snackar vi bra! Fast sedan följde MFF upp med att förlora med hemska 0-6 mot Nordsjälland i match två i en 90-minutare där kylan bet genom alla kläder, filtar och vantar på läktaren och fick fingrarna att skaka flera minuter efter det att vi tappra på plats kommit in i värmen.
Mycket historia, med en lärdom; MFF brukar vara trögstartat.

Så jag väljer att fokusera på spelet mer än 0-1 och tycker att det går att sammanfatta lördagens insats mot Helsingör som ett lovande bakslag.
Där kan man bland annat lyfta fram:

– Lasse Nielsens debut. En snabb mittback som är bolltrygg och lugn nog att söka ytor för konstruktiva passningar. Bara att tacka och ta emot för MFF. Dessutom satt samarbetet med Franz Brorsson förvånansvärt bra med tanke på att de bara tränat ett pass tillsammans. Tror inte att baklängesmålet som Fredrik Andersson, Felipe Carvalho och Pa Konate tillsammans serverade Ricki Olsen hänt om Nielsen varit kvar på planen då.
Oscar Lewickis start. Långa perioder var våren 2016 helt glömd och Oscar klockren i både jobb och tajming.

– Pavle Vagics oräddhet. Ifjor blev han den förste spelaren född på 2000-talet i en allsvensk MFF-trupp. Nu fick han chansen i rätt många minuter och bara körde. Minns att det var han som blev fälld när det blev straff på väg mot ett bra läge.

Men det mest bestående intrycket är ändå att jag blev ännu mer övertygad om att det här blir Mattias Svanbergs år! De träningar jag sett har han varit grym. Och nu var det bara bonntur och en liten dos försvarsskicklighet som stoppade honom från att gång på gång slinka igenom Helsingörs backlinje. Hans sätt att accelerera in i motståndarförsvaret, hans teknik i fart och hans vilja att hitta offensiva lägen går inte att undvika att älska. Det är egentligen alldeles för tidigt på säsongen för att dra bestämda slutsatser, men jag har redan svårt att se ett scenario där det i längden går att hålla honom utanför startelvan.

Nästan för billigt för att vara sant

MFF kan ha gjort ett klipp i Lasse Nielsen.

Men jag vill fortfarande se honom prestera på planen i MFF-tröjan innan jag stämmer in i den just nu kollektiva hyllningskören.

För det är prestationerna i MFF som är viktiga för en värvning till MFF. Plus vilka egenskaper spelaren har och hur väl de passar in i MFF:s sätt att spela och den vinnarmiljö som finns i väggarna i klubbens omklädningsrum.

När det började ryktas om att MFF skulle värva Lasse Nielsen skrev jag att jag tyckte att det var ett problem att samma rykte surrade redan sommaren 2014, innan Champions League-miljonerna började ramla in i kassan. Borde inte MFF:s lyft ekonomiskt, PR- och kvalitetsmässigt innebära att man letade efter andra spelare på en finare hylla nu än man gjorde då?

Där blev jag lugnad av snacket efter presskonferensen, både med Lasse Nielsen själv och med Daniel Andersson.

MFF tittade på honom då, men det blev aldrig skarpt läge. Till stor del för att han då var på en lite för hög hylla för MFF att nå. Nu har man resurserna, förstärkt av att MFF efter två Champions League-säsonger blivit ett mycket attraktivare val. Nielsen var knappast intresserad då. Dessutom var han tydlig med att han var i ett annat skede i karriären 2014. Efter många år i Danmark ville han ut i Europa och tittade inte på alternativ i Sverige eller Norge, eller för den delen Köpenhamn. Nu kunde han tänka sig Skandinavien igen och då lockade MFF.

Nu har jag fått en ny hangup istället.

Danska nyhetssajten Bold.dk gick direkt ut med att MFF får betala 4,5 miljoner danska kronor och uppgifter i Belgien säger 600 000 euro. Det blir ungefär samma summa och under sex miljoner svenska kronor låter helt enkelt som en nästan för bra affär för att vara sann. Enligt vad jag fått fram stämmer summan rätt bra.

Ekonomiskt har MFF alltså gjort en kanonaffär.

Men då blir just det många framhåller som det i särklass mest positiva, att Lasse Nielsen varit helt ordinarie i ett lag som presterat bra både i Belgiska ligan och i Europa, även ett frågetecken. Varför släpper Gent en sådan spelare med 1,5 år kvar på kontraktet för 6 miljoner?

Allt annat sänder dock rätt signaler.

Lasse Nielsen verkar vara precis den typen av mittback Malmö FF behöver. Ska man lita på dem som sett honom väldigt mycket mer än jag – och det verkar ju vara en bra idé – är han snabb, bolltrygg, bra på huvudet, passar i lag som vill pressa högt och kan relativt enkelt anpassa sig till ett spel med antingen tre, fyra eller fem man i backlinjen. MFF har varit för fastlåst i ett 4-4-2-tänk. Vinnarskalle har han också enligt tränaren Magnus Pehrsson och Nielsen pratade direkt om att han vill vinna titlar med MFF.

Jag litar dessutom väldigt mycket på Daniel Anderssons, Vito Stavljanins och de övrigas förmåga att scouta spelare. Därför blir en fullföljd affär på sätt och vis ett kvalitetsbevis. Fråga mig om spelare x ute i Europa och jag är tveksam, fråga mig om samma spelare efter det att MFF köpt honom och jag är mindre tveksam.

Det är med tanke på utfallet av de senaste årens affärer en mer klok än förvirrad tanke…

”Det här vill jag se 2017”

Kraven på MFF är höga. 2016 gav ett nytt SM-guld vilket gjorde att det blev en bra säsong. Men inte tillräckligt bra för att Allan Kuhn skulle få nytt förtroende.
Men det är historia nu för mesta mästarna. Nytt år föder nya mål, förhoppningar och krav.

Det här är vad jag vill se under 2017.
Att MFF kan och ska vara med i kampen om ett nytt guld behöver knappast sägas. Det är själva grundbulten i verksamheten. Allsvenskan är prio ett och förstaplatsen har varit det naturliga målet ända sedan Eric Persson myntade det bevingade uttrycket ”guld tar man, silver får man”.
Fråga en MFF-supporter hur många SM-guld klubben har eller om antalet seriesegrar i Allsvenskan eller cupguld. Väldigt få svarar fel. Fråga istället om antalet silver, stora silver och brons. Ingen kan. Räknar man sånt också?
Nytt guld alltså, givetvis…

Men vad ska man mer hoppas på av MFF 2017?
Här är ett urval av det jag vill se:

…Ett lyckat Europaspel. 19 juni lottas kvalet till Champions League. Då börjar ett äventyr som helst ska sluta i åtminstone Europa League-spel vintern 2018. Svårt? Ja. möjligt? Givetvis. Två gånger har MFF via fantastiska kval- och Play off-insatser kvalat in till Champions League bara för att mötas av en stjärnsmäll i lottningen. Klarar man det en gång till nu – och det måste vara målet – kan jag inte tänka mig att det blir samma oflyt i lotten en gång till. I jämförelse med Paris SG, Real Madrid och Sjakhtar Donetsk framstår till exempel den grupp som FC Köpenhamn i år knep en tredjeplats i som rena Kindergarten.

…En flexibilitet i spelet. 4-4-2 sitter i väggarna, i MFF och rätt stora delar av svensk fotboll. Inget fel i det och jag köper att det är grunden i MFF även den kommande säsongen. Men mest av allt vill jag se ett MFF som kan skifta och överraska. Som kan spela med tre- eller fembackslinje, med yttrar som går inåt eller med renodlat ytterspel, med 4-5-1 eller 4-4-1-1 som alternativ till 4-4-2 och så vidare. Det behövs i Europa, men även i Allsvenskan. 4-4-2 är inte alltid så lyckat mot lag som spelar med tre man centralt på mitten. Jag skulle även vilja se en större flexibilitet i användandet av spelarmaterialet. Till exempel kan det vara en stor skillnad om man sätter Jo Inge Berget eller Tobias Sana på kanten och ibland ska man kanske inte göra ett sådant val enbart utifrån form utan även väga in vilket lag MFF möter. För tio år sedan var ett permanent 4-4-2 och så få förändringar i laget som överhuvudtaget möjligt ett sätt att vinna titlar. Det är det inte 2017. Då krävs det mer av ett lag som satsar på Europa. Det gamla receptet är för lag som har sämre trupper.

…En ännu större satsning på de unga spelarna. MFF hade ett mål 2016 att en eller två unga egna spelare skulle ta en fast plats i startelvan. Det misslyckades Allan Kuhn med trots att han hade Mattias Svanberg, Franz Brorsson och Teddy Bergqvist att satsa på. Målet står fast under 2017 – det poängterades nyligen på medlemsmötet – och det är upp till Magnus Pehrsson att våga! För det är vad det handlar om. När MFF sätter igång träningen den 10 januari är många spelare iväg på landslagsuppdrag. Då ska Samuel Adrian, Pavle Vagic, Adrian Edqvist, Hugo Andersson och Anton Kralj från U19 vara med och träna. Dennis Hadzikadunic är redan uppflyttad som lärling. Minst en av de fem bör bli det under vintern. MFF producerar talanger. Det måste finnas plats till dem också.

…Bättre träningar. Dåliga planer har följt MFF de senaste säsongerna. Därför är den nya stora sammanhängande träningsytan med hybridgräs som till hösten ska ersätta plan 5 och 6 på Stadionområdet det viktigaste som händer utanför tävlingsmatcherna 2017. Hybridgräs är framtiden och allt måste fungera, från byggstart till det första passet! Bättre underlag och det nya medicinska teamet Jesper Robertsson och Alexander Nilsson ska ge ett mindre skadedrabbat MFF nästa säsong. Kan man dessutom dra ner på antalet varningar ser det ännu bättre ut. De har varit 15-20 för många två säsonger i rad nu.

MFF 2016 – topparna och dalarna

Gott nytt år!
Men innan det är dags att skicka året 2016 till arkivet vill jag gärna göra en liten summering av hur det såg ut för Malmö FF.
Här är det bästa och sämsta med MFF-säsongen:

Topparna

Nummer 1: SM-guldet
Ett SM-guld räcker givetvis för att göra det till en gyllene säsong. Det här var dessutom ett speciellt guld eftersom det var SM-guld nummer 19.

Därmed står det 19-18 till MFF i kampen mot den ende seriöse utmanaren om titeln Sveriges bästa klubb, IFK Göteborg. MFF är nu mesta mästarna, mesta cupvinnarna och etta i maratontabellen. Att MFF förutom att ta flest poäng även gjorde flest mål och släppte in minst (delat med AIK) och trots stora skadeproblem säkrade guldet med två matcher kvar att spela gjorde bara prestationen större.

Nummer 2: Segern i Falkenberg
En match som kommer att bli klassisk. MFF-supportrarna invaderade Falkenberg, skapade stor stämning både före, under och – långt – efter matchen. Innan guldet var säkrat och planen förvandlades till ett enda stort himmelsblått glädjehav bjöds det dessutom på årets bästa matchinledning toppat av Mattias Svanbergs suveräna mål och Andreas Vindheims nästan lika vassa förarbete. Falkenbergs FF var uselt, men MFF gjorde en strålande offensiv insats. Kanske fick vi också se en liten föraning om framtiden med Mattias Svanberg och Andreas Vindheim från start på kanterna och Jo Inge Berget i anfallet. Plus Erdal Rakip på mitten och Franz Brorsson i backlinjen?

Nummer 3: Norrmännen
Magnus Wolff Eikrem vann poängligan i Allsvenskan på nytt rekord (15, fem före tvåan). Utan skadebekymmer mot slutet hade det blivit fler. Eikrem är ett assist-geni. Än viktigare var Jo Inge Berget, som alltid springer mest och ibland även bäst. Han är stark, ettrig och nyttig för laget. Snart kommer han att göra fler mål också. Gärna som anfallare. Någonstans har jag även en ryggmärgskänsla av att den tredje norrmannen, Andreas Vindheim har kapacitet att nå samma nivå som Eikrem och Berget om han bara får vara skadefri. Jag både tror och hoppas att vi får se alla tre i MFF även 2017.

Nummer 4: Rosenberg och AC
Markus Rosenberg är på väg att bli en ikon i MFF-historien. Att han fick dundra in de två sista målen i Allsvenskan för MFF 2016 (2-0 och 3-0 mot Hammarby) var så härligt rättvist. Framförallt med tanke på att det var hans sätt att jobba och underordna sig för laget som bäddade för Vidar Örn Kjartanssons målsuccé. Sedan tog Mackan huvudrollen igen, men fick på grund av skadeproblem sitta på läkaren och se guldet säkras. Därför var det extra skönt att se Allsvenskans bäste anfallare få sätta den slutpunkten på året.

AC då? Jo, hans insats på mitten var suverän och för mig var succé-dansken både Allsvenskans bästa nyförvärv 2016 och den bäste mittfältaren.

Nummer 5: Publikrekordet
17 841 åskådare blev snittet 2016. Det var det högsta sedan flytten till Swedbank stadion 2009 och ett bevis på att haussen håller i sig. Just nu ligger säsongskortsförsäljningen inför 2017 på rekordhöga siffror. MFF engagerar och fortsätter att göra det! Och nu väntar ett år med Europa-spel igen.

Dalarna

Nummer 1: Cupfinalförlusten
Så nära en första cuptitel sedan 1989 och hastigt och olustigt brakade allt bara samman. Mot Häcken dessutom. På straffar. En av MFF:s bittraste förluster i modern tid. Och onödig!

Fram till Oscar Lewickis utvisning strax efter paus var MFF totalt överlägset. Lewicki får ta en del av ansvaret. Satsningen var dum och onödig. Men coachningen efter utvisningen var bedrövlig. Allt tog för lång tid, man plockade ut Markus Rosenberg istället för Vidar Örn Kjartansson och så vidare.

Nummer 2: Dalarna
En av dalarna 2016 är alltså dalarna, det vill säga de plötsliga bottennappen där MFF hamnade på en lägstanivå långt nedanför vad man kan begära av ett lag med den spelartruppen. Jönköping Södra på bortaplan på våren var en makalös uppvisning i misstag, Landskrona BoIS på hösten när cupäventyret 2016-17 tog slut nästan innan det börjat var ännu sämre Och det fanns ett par bottennapp till när alla i och kring laget presterade skamligt dåligt.

Nummer 3: Kuhn-rekryteringen
Allan Kuhn vann SM-guld. Det ska han ha cred för. Alla MFF:s tolv guldtränare i historien är värda att hyllas. Ändå var beslutet att kicka honom och ersätta med Magnus Pehrsson både förklarligt och korrekt. Förtroendet försvann, både bland spelarna och ledningen. Hans taktik försvann också – och då blev det bättre. Hans tre k:n var mest snack. Han uppnådde inte mer än en av fyra målsättningar. Cupfinalförlusten mot Häcken och debaclet mot BoIS brände två av de tre övriga och många glömmer att MFF bestämt att de unga egna talangerna ska lotsas fram. 1,5 NYA unga egna i startelvan var målet 2016, 1-2 blir det 2017. Mattias Svanberg borde spelat mycket mer, Franz Brorsson kunde gjort det och Teddy Bergqvist fick totalt 3,5 minuter. Där brast Allan Kuhn, också.

Men det var inte enbart hans fel. Han tackade ja till ett jobb han ville ha och brann för. Och lyckades med den viktigaste målsättningen. Han var helt enkelt rätt bra, men inte bra nog. Inget märkligt egentligen i en viktig ledarroll. Sådant händer i rekryteringar och med tillsvidareanställningen MFF numera tillämpar för tränarna blir det enklare att ändra. Dessutom är det organisationen kring tränaren och inte tränaren själv som ska stå för kontinuiteten i MFF. Huvudtränarna blir allt mer utbytbara och kortlivade. Åtminstone i MFF. Allt detta gör att beslutet att avsluta samarbetet egentligen är rätt odramatiskt.

Just där vill MFF gärna stanna i analysen. Jag tycker dock att det måste läggas till en sak: ansvaret för att rekryteringsprocessen slutade med en tränare man kändes sig tvungna att byta ut redan efter ett år slipper man inte undan..

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×