”Ingen verkar nöjd med Magnus Pehrsson”

Sällan, eller snarare. aldrig har ett tränarval i MFF mötts av en så massiv kritik från supportrar och medlemmar.

Ingen verkar nöjd med Magnus Pehrsson.

Utom MFF-ledningen, som först var nöjd med Allan Kuhn också.

Och jag ska inte hymla.

Jag hade hoppats på en mer offensiv rekrytering. Att MFF, som Åge Hareide uttryckte det, använde Champions League-pengarna till att leta på en finare hylla på Systembolaget.

Mer erfarenhet från den internationella hetluften, fler vinster i tränarkarriären och en pondus som första gången han kliver in i omklädningsrummet kan rycka med sig spelarna i ett mästarlag som ska försvara guldet samtidigt som man kvalar in till Champions League. Och hålla sig kvar i den där ”cuppa-jävelen”.

Kanske våga gå in och sno Ole Gunnar Solskjaer från Molde. Typ.

Istället var det Magnus Pehrsson som klev in genom dörren och just nu känns det lite grann som när Sören Åkeby blev klar som ny MFF-tränare.

Så överbevisa oss tvivlare, Magnus…

Fast ska sanningen fram börjar jag redan när jag skriver det här tveka om sågningarna är riktiga. Nånstans nere i magtrakten känns en föraning om att det här trots allt kanske är ett mycket bättre val och beslut än vad alla de som gnäller har fattat.

Säg så här:

Det finns ett par saker som talar för Pehrsson.

Han säger rätt saker och ger ett positivt intryck, med ett slags inre lugn och beslutsamhet.

Han är tränare, inget mer; som förr. Efter presskonferensen tryckte han rätt hårt på att var det något han lärde av tiden i Djurgården var det att i fortsättningen koncentrera sig på en enda uppgift. Att träna laget! Inte vara manager, inte själv värva spelare, inte springa runt och lägga sig i allt möjligt.

Det tror jag är en nyckel. MFF vill inte ha en tränare som är något annat än en tränare. Kontinuiteten står staben för, det sportsliga ansvaret vilar tyngst på Daniel Andersson och styrelsen tar de slutliga besluten och sätter de ekonomiska ramarna. Tränaren tränar och coachar laget. Det är en tillräckligt tung och viktig uppgift alla arbetsveckorna.

Åge Hareide och Rikard Norling kunde inte nöja sig med det. Allan Kuhn hade säkert ambitionen att jobba som MFF ville, men bedömdes inte räcka till nu när det väntar så mycket mer 2017 än 2016. Det var en korrekt analys av MFF-ledningen. Om Magnus Pehrsson är rätt kommer han att vara en bättre tränare och matchcoach än Kuhn och få med sig omklädningsrummet. Så tror jag MFF tänker och jag vill i alla fall öppna för att ge honom chansen att visa att han lever upp till de höga förväntningarna.

En försäsong utan tävlingsmatcher är bull. Men det är samtidigt en chans och en möjlighet för en ny tränare att i lugn och ro och under lång tid bygga upp och sätta sitt eget spel.

Det finns förklaringar till att det slutade illa i Ålborg. Mästarlaget han kom till visade sig vara en ekonomisk ruin där spelarna försvann och strukturen inte ens höll en papperskuliss-nivå. I Djurgårdens IF fick han greppa över för mycket och i Ålborg fick han inget att jobba med. Om han lärde av det och ett 30-tal matcher med Estlands landslag är tillräckligt för att skaffa den nödvändiga internationella erfarenheten kan det här trots allt gå bra.

Men det finns ingen fallskärm. Precis som Allan Kuhn är han tillsvidareanställd och kan ryka när som helst. Staben är tillräckligt vass för att träna laget själv och kraven är – som alltid i Malmö – skyhöga. Och ska så vara. Välkommen till balansgången på den slaka linan Magnus Pehrsson. Och trillar du av står folket där nere redo med sågen. Men det är kanske lite onödigt att  som många vill – redan nu såga av linan.

Håller Magnus Pehrsson ut och lyckas kan han dessutom få uppleva något han inte gjort förut. Att vinna något.

Går det att sparka en guldtränare?

Går det att sparka en guldtränare?
Blir det kun ett år för Allan i MFF?

Svaret på den första frågan är givetvis ja. Svaret på den andra hänger i luften och ska man vara riktigt krass är det väl vad Allan Kuhn själv gjort ända sedan han kom till MFF.
För när Expressen nu avslöjar att det finns ett missnöje med den danske huvudtränaren som troligen leder till att han får lämna klubben är det både överraskande och inte.

Säg så här. Om det inte blivit SM-guld hade Allan Kuhn redan varit historia i MFF.

Det finns nämligen mycket mer än missnöjet från – tongivande – spelare som talar emot honom.
… De djupa svackorna som trots att MFF hela tiden snabbt kommit ur dem ändå har funnits och svärtat ner helhetsbilden.
… Cupinsatserna. Magplasket mot BK Häcken och kattlåde-katastrofen mot Landskrona BoIS gjorde att MFF missade både första cuptiteln sedan 1989 och chansen att reparera skadan 2017 samt fixa ordentliga och viktiga tävlingsmatcher under den kommande försäsongen.
… Drivet och entusiasmen som slagit ut fel. Jag älskar Allan Kuhns glöd, men i hur många av de 2 700 minuterna i årets allsvenska har han inte stått och skrikit vid sidlinjen? Hör spelarna något av det, stör det koncentrationen på matchcoachningen, påverkar det MFF:s ambition att minska antalet varningar och avstängningar – som totalt misslyckades i år – och innebär det att det blir en vargen kommer effekt, det vill säga att spelarna inte lyssnar när det verkligen är dags att göra det? Frågorna är många.

Jag skulle dessutom vilja lägga till en viktig fråga:
Behövs Allan Kuhn?

Tänk om han hela tiden varit tänkt som en tillfällig lösning i väntan på den organisation MFF egentligen vill ha när klubben 2017 ska prestera både i Europa och i Allsvenskan och helst upprepa det Åge Hareide gjorde 2014. Både SM-guld och Champions League-spel!

Nu dessutom med mer pengar och bättre resurser.

Jag tyckte att Allan Kuhn mot slutet av säsongen gjorde ett riktigt bra försök att övertyga om att han är rätt person att lotsa MFF genom 2017. När skadorna, sjukdomarna och avstängningarna kom och truppläget var akut samlade MFF under hans ledning ihop sig till en sista kraftansträngning, bet ihop och vann tillsammans.
Det var bra gjort.

Men jag tror att Expressenuppgifterna att det inte räckte är korrekta.
Jobbet är gjort. Guldet är klart. Men missnöjet i spelartruppen finns kvar och att lyfta fram spelarkritiken är ju ett rätt bekvämt sätt att dölja att missnöjet även funnits på andra ställen i föreningen. Dessutom lär MFF ha gjort bedömningen att det var ett teamwork som ledde till SM-guldet och det övriga teamet blir ju kvar, sedan sommaren förstärkt med Jens Fjellström.

Han blev ett lyft, Olof Persson är väl inkörd, har Pro license-utbildningen, Jonnie Fedel har gjort underverk med Allsvenskans bästa målvakt och i nästa vecka offentliggörs vilka sökande som kommit in på den nya tvååriga Pro license-utbildningen som snart drar igång. Daniel Andersson har sökt.
Jag är inte alls säker på att det behövs rekryteras någon ny tränare utifrån.
Men en sak är jag säker på: om Allan Kuhn får gå vet MFF – den här gången – redan vad man vill ha istället.

Zlatan kommer aldrig mer att spela i MFF

Det går att avsluta Allsvenskan på olika vis.
Vid rätt många av MFF:s 19 SM-guld har det krävts en seger eller poäng i en oviss måstematch.
Den här gången vann MFF i en mästarmatch.
På minst två vis. Guldet var ju redan säkrat sedan länge och den spelmässiga insatsen var dessutom förvånansvärt bra.

Allt toppat med Markus Rosenberg-tifot före matchen och huvudpersonens två mål mot slutet. Hans avslut höll verkligen mesta mästar-klass och det gjorde tifot också. Jag har varit med om rätt mycket inom fotbollen, men det var första gången jag sett tifot göra två mål!
Rosenberg är redan en legendar i MFF. Nu spädde han en ny insättning på det gyllene kontot.

Egentligen var alla tre målen i 3-0-segern perfekt regisserade.
2-0 och 3-0 gjordes av säsongens viktigaste MFF-spelare. Båda var lika snygga och inbytt i 71:a minuten spelade ”Super-Mackan” nog precis så många minuter han kunde efter det sex veckor långa uppehållet utan att tappa skärpan i lägena.

1-0 fick säsongens näst viktigaste MFF-spelare Jo Inge Berget sätta dit och efter allt fokus som lagts på att yttermittfältare i MFF ska göra poäng var det närmast perfekt att Yoshimar Yotún assisterade till 1-0 och Tobias Sana till 2-0.
Men det snyggaste och bästa förarbetet gjorde Anton Tinnerholm till 3-0 och det var också ett väldigt bra besked. Det enda som fattats i hans register är att omsätta allt slit, energi och styrka i vassare egna avslut och sistapass när han kommer farande som en ettrig iller på kanten. Hittar han den pusselbiten – och 3-0 tydde på det – väntar ett sensationellt 2017 på honom.
Tyckte även att Behrang Safaris innerbacksspel lovade riktigt mycket. Precis som Kari Arnason och Rasmus Bengtsson har han fyllt 30, men det skulle inte förvåna mig ett dugg om Safari som kommer att leva längst som en spelande innerback i MFF:s startelva.

Men framförallt var det här en match att glädjas åt och känna stolthet över.
Media lite högre upp i landet har diskuterat ett tag nu om MFF är på väg att skapa en ny dynasti och dominans i svensk fotboll. Felet där är att man missat att klubben redan gjort det. SM-guld 2010, 2013, 2014 och 2016 kan faktiskt inte beskrivas som något annat än en dynasti. Om man dessutom lägger till Champions League-spel 2014 och 2015 är frågan om MFF håller på att ta över svensk fotboll på klubblagsnivå felställd. MFF har redan gjort det!

Det återstår ett par år av 2010-talet.
Eftersom MFF redan tagit fyra SM-guld är klubben därför lite i skymundan på väg att göra det decenniet till det mest framgångsrika någonsin i föreningens långa och stolta historia.
40-talet gav tre SM-guld.
50-talet gav tre.
60-talet såg ”bara” två guld.
70-talet gav fem guld.
80-talet plussades det på med två guld till
90-talet var en lång väntan på ingenting.
00-talet förgylldes med de kanske viktigaste guldet.
Två guld till på de fyra säsongerna som återstår av 10-talet och MFF har slagit sig själv från 70-talet och det är förbannat svårt att göra.

Vilket är då det största guldet av 2010, 2013, 2014 och 2016?
Min åsikt i den frågan är rätt klar. Jag väljer 2014. Det året klarade MFF att prestera på två fronter, både nationellt och internationellt – eller rida de två hästarna som tränaren Åge Hareide uttryckte det.

Nästa år ska MFF göra ett nytt försök.
För just nu är allt jubel, champagne, beröm och en glädje som genomsyrar varje vinkel och vrå i Malmö FF och staden Malmö. Men det skulle knappast vara Malmöitiskt att inte redan nu påminna om att det 2017 finns två nya mål: försvar av SM-guldet och spel i Champions League. Helst med en lite bättre lottning i den där fucking Champions.
Det är MFF och Malmö värt.

Och på tal om bra regi. Att MFF spelar SM-guldfirarmatch samtidigt som Zlatan Ibrahimovic gör mål nummer 25 000 i Premier League och nye Leeds United-ikonen Pontus Jansson flyger hem och gör ett tillfälligt besök för att följa sina gamla lagkamrater i mesta mästarmatchen känns ju hur lyckat som helst.
Zlatan kommer aldrig mer att spela i MFF.
Men Ponne kommer att göra det …

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×