Skärpan haltade när läget ändrats

Att motivation slår klass är ingen huvudregel. Klass är bättre.

Men ibland funkar det ändå. Som för Gefle IF mot MFF.

Ibland finns det dessutom saker som förbättrar chanserna. Som att Gefle IF är så bra på att klara sig kvar mot alla odds. Elva säsonger har Gefle slutat på den undre halvan och hela tiden räddat kontraktet, ibland när alla räknat ut laget. Nu kan det bli en tolfte säsong med lyckat lindansande.

Samtidigt var MFF mitt emellan ett säkrat SM-guld med hett firande och en hemmamatch mot Hammarby IF på ett fullsatt Swedbank stadion där Lennart Johanssons pokal ska delas ut inför nya jubelorkaner.

Att då åka till Gävle med sju startelvespelare skadade eller sjuka på hemmaplan och den allra hetaste talangen Mattias Svanberg lätt lårskadad på bänken är inte enkelt. Det är lätt att somna till.

När det sedan, trots allt, gick rätt hyfsat i den första halvleken trodde nog de flesta att det skulle lösa sig ändå. Förr eller senare trillar ett segermål in, det gör det ju nästan alltid och det är ytterst sällan MFF inte gör mål.

Men Gefle IF lyfte sig och var det bästa laget i andra halvleken. MFF var sömnigt, trubbigt och uddlöst framåt. Dock fortfarande stabilt bakåt och jag tror att det var Kari Arnasons skada som öppnade den sista lilla dörren som stod mellan Gefle IF och de tre poängen. Arnason hade fram till dess varit MFF:s i särklass bästa spelare.

Med 18-årige allsvenske debutanten Dennis Hadzikadunic, Franz Brorsson och Fredrik Andersson i centrum där bak gick det inte att stå emot ett Gefle IF som kämpade för livet. Att Andersson och Hadzikadunic var de Malmöitiska huvudpersonerna i flipperkule-målet som avgjorde matchen kändes inte som en slump.

För framtiden var det säkert rätt att ge Dennis Hadzikadnic, som för ett par veckor sedan inte var i närheten av allsvenskt spel, chansen och chansen att komma med bland 2016 års guldmedaljörer. Numera har klubbarna möjligheten att köpa till en medalj åt alla som spelat någon minut i Allsvenskan under mästaråret och MFF kommer att göra det.

För det rent taktiska i jakten på att hålla nollan hade det vart bättre att flytta ner Oscar Lewicki som mittback bredvid Brorsson och göra bytet på mitten istället.

Mest svek dock de etablerade spelarna med Yoshimar Yotún och Alexander Jeremejeff som de största syndarna. Det kan bara ha varit den tunna bänken – bara fem spelare – som räddade dem från att bli utbytta redan efter 45 minuter.

Sämre än mot Östersunds FK var det dock inte. Inte i närheten.

Det är skillnad på att släppa in ett mål och förlora och tre mål och bli utspelat.

Men framförallt var förutsättningarna totalt annorlunda. Att ett förtjänt och duktigt mästarlag tappar skärpan när målet är nått är faktiskt inte särskilt konstigt. Det har MFF – och andra lag – gjort förr. 2014 säkrade MFF guldet i omgång 27 och torskade mot Elfsborg i omgång 28.

Jag tycker dessutom att väldigt många alldeles för enkelt glömmer bort hur hårt drabbat av skador och annat MFF-truppen blivit de senaste veckorna. Nu är det nästan något slags rekord med större delen av startelvan borta. Att MFF trots detta klarade att säkra SM-guldet redan när det återstod två omgångar att spela fanns det minst fyra skäl till:

Först två som man själva skapat:

1.) MFF är Allsvenskans bästa lag.

2.) MFF har Allsvenskans bredaste trupp.

Sedan två faktorer utanför det man själva kunnat kontrollera.

3.) IFK Norrköpings genomklappning

4.) Att man fick chansen att säkra guldet mot ett uruselt Falkenbergs FF.

Skadorna handlade om otur. 3 och 4 ovan om tur. Och det jämnade ut sig.

Kanske det tyngsta SM-guldet

Ett nytt SM-guld och kanske det allra tyngsta.
För nu har MFF 19, ett mer än IFK Göteborg och mest i Sverige.
Flest seriesegrar, ledning i den allsvenska maratontabellen, flest cup-guld – även om den färskaste meriten där är antik – och en Europacupfinal hade klubben redan.

Och nu kom alltså det 19:e guldet. På en idrottsplats med ett hemmalag med gula tröjor och gulvita halsdukar kring supporterhalsarna. Eric Persson ler i sin himmel…
Lite grann ska MFF tacka Elfsborg som vann över IFK Norrköping och nu har sju segrar av sju möjliga mot Peking hemma på Borås Arena. Så särskilt överraskande var det inte.

Men mest, ja nästan helt och hållet ska MFF tacka sig självt. Skador och avstängningar har plågat laget den senaste tiden och mot Falkenbergs FF satt det två 18-åringar och en 16-åring som aldrig spelat en allsvensk minut och för någon månad sedan inte ens var påtänkta att vara i närheten av en allsvensk trupp på bänken.
Men mest av allt, på planen sprang en 17-åring och glänste. Mattias Svanberg är givetvis en gigantisk talang som på onsdagskvällen till och med var mogen att vara med och avgöra en guldstrid.
Kaptenen och kungen Markus Rosenberg kunde inte spela. Men då klev Svanberg och Berget fram och byggde på MFF:s guldberg!

Och segern blev bergsäker.
Mattias Svanbergs rusch innan 1-0 och hans 2-0-nummer kommer att lyftas fram. Överallt! Men glöm inte Jo Inge Berget. Hans jobb, löpningar och klokhet gjorde tillsammans med Svanbergs entusiasm, smartness och kvalitet att det var ett helt annat MFF än mot Östersunds FK. Då kom MFF till spel med ett helt mittfält och anfall utan en enda spelare som ville löpa, eller kunde löpa, i djupled. Berget var avstängd mot ÖFK, men med facit i hand borde naturligtvis Mattias Svanberg ha spelat redan då.

Tabellen talar ett tydligt språk.
MFF är ett värdigt mästarlag, lätt bäst i serien.
Trots ett par djupdykningar har MFF tagit väldigt många poäng, så många att ingen av konkurrenterna i längden klarat att hänga med. Det poängsnittet ska inte gå att matcha. Just nu ligger det på 2,25.
Att MFF bara förlorat mot lag långt nere i tabellen vägrar jag tro är en tillfällighet. Det måste ha med inställning och fokus att göra. Ibland kan det kanske bli lite för kaxigt och nonchalant. Men strunt i det nu. Mot Falkenbergs FF var det knivskarp skärpa från den första minuten och så länge det behövdes.

Jag ska inte gå in på mer individuell kritik. Det sparar jag.
Men en sak måste jag bara ha med. Andreas Vindheim gjorde det igen, hoppade över bollen och såg till att en lagkamrat kunde göra mål – i det här fallet Alexander Jeremejeff – istället för honom. Lysande och Vindheim kommer att få ett skadefritt och fantastiskt 2017.
För Falkenbergs FF var det adjö till Allsvenskan. Innan matchen var jag borta och tittade till den nya arenan som håller på att byggas ett par hundra meter från den som 3000 MFF-supportrar idag fick jubla skallen i bitar på. Den nya blir fin och med gräs. Inte plast. Det är bara att önska FFF lycka till i ambitionen att komma tillbaka till finrummet.

Begravningsfotboll

Guldhoppet dog inte. Men det var begravningsfotboll av MFF mot Östersund.

Jag har suttit länge och försökt komma på när MFF senast spelade så tafatt och uselt på hemmaplan i Allsvenskan. Just nu kan jag faktiskt inte minnas ett lika stort bottennapp.

Möjligtvis 2012 när MFF i praktiken spelade bort guldet mot Örebro SK i årets sista hemmamatch. Men då blev det i alla fall 1-1.

Så nej!

0-3 mot BK Häcken ifjor var givetvis uselt. Fast då blev MFF utkontrat.

Utanför Allsvenskan går det att plocka fram Mjällby AIF i cupen 2010 med 1-4 i röven när Moestafa El Kabir fick en hel vintergata med ytor och tilläts leka med MFF-försvaret. Eller den eviga Cork-matchen.

Den här gången blev dock inte MFF utkontrat utan utbollat. Östersunds FK var bättre i det mesta och jag tror aldrig att MFF skapat så få målchanser på hemmaplan sedan laget tog sig tillbaka från förnedringsåret i Superettan. Den nivån pratar vi. Inte bara under isen utan under havsbottnen under isen.
Lägger man till betydelsen av matchen i jakten på SM-guldet så blir det en snudd på åtalbar förolämpning mot landets alla kalkoner att kalla det en kalkonmatch!

Östersunds FK är ett bra lag, är skickligt med boll och har ett härligt mod att alltid våga spela sitt eget spel även på bortaplan. Oavsett vilket motstånd laget möter. Det ska ÖFK ha beröm för. Matchens bäste Malmöspelare fanns dessutom i motståndarlaget. Saman Ghoddos gjorde två mål och en assist och var hur vass som helst.

Men – och det är ett mycket viktigt men – inför matchen var Östersunds FK även Allsvenskans näst sämsta bortalag!

Innan har man blivit straffat för modet. Så istället för att hitta förklaringen till 0-3 i ÖFK:s styrka borde man fråga sig varför det som brukar sluta illa gick vägen mot just MFF. Varför MFF inte klarade att utnyttja hur öppet det blir i Östersundsförsvaret när laget tappar boll och blir pressat och blir naivt istället för modigt? MFF erövrade bollen ett par gånger, men i samtliga fall lyckades den som skulle hitta hålet i det öppna försvaret istället pricka närmaste Östersundsben.

Det finns åtskilliga andra förklaringar till den usla MFF-insatsen.

Här är ett par:
* Urladdningen mot IFK Norrköping satt kvar, guldpratet har parkerat sig i sinnena, koncentrationen på uppgiften fanns där inte, Magnus Wolff Eikrem på topp bredvid en blek Alexander Jeremejeff funkade inte och Jo Inge Berget saknades.

Med Anders Christiansen och Markus Rosenberg blev Jo Inge Bergets frånvaro extremt tung.

Han är tillbaka till matchen mot Falkenbergs FF på onsdag, men då kommer i gengäld Rasmus Bengtsson, Oscar Lewicki och Yoshimar Yotún att saknas eftersom Markus Strömbergssons ivriga kortviftande innebar att alla tre är avstängda då.

MFF kommer att ta guld ändå.
Men laget kommer göra det under ett massivt tryck av bekymmer.

Och när allt ska summeras är det insatserna mot toppkonkurrenterna MFF ska hålla fram. MFF har i stort sett rensat rent i poängpotten där. Men av lagen som just nu ligger på de sju nedersta platserna i tabellen är det bara Falkenbergs FF och Gefle IF som MFF hittills inte förlorat mot. Och båda de lagen har MFF kvar att möta!

Nu ska inte MFF kunna missa guldet

Planen för MFF var att spela en internationell bortamatch.

Och det var precis vad MFF gjorde. Inte full gas, eftersom det räckte med oavgjort för att behålla ett gyllene läge. Men tillräckligt bra för att vinna över ett IFK Norrköping som lyfte sig ett par 100 mil från de två senaste matcherna.
Att MFF då kan vinna igen mot Peking – i Norrköping den här gången – och ta sex av sex poäng mot försvarande mästarlaget är en styrka.
Utan Markus Rosenberg dessutom.

MFF kommer inte att gå back mot något lag i Allsvenskan den här säsongen, har tagit flest poäng, gjort flest mål och släppt in minst.
MFF är bäst i serien 2016.
Det är ingen jinx. Jinx finns inte. Tro på sånt är som att tro på monster under sängen och MFF kommer att vinna SM-guld igen.

Jo jag vet, poängen som återstår ska tas också och mycket kan hända i fotboll. Men med sju poäng plus bättre målskillnad upp med fyra omgångar kvar mot lag som normalt sett inte ska kunna hota är det bara en fullständig genomklappning av MFF som kan stoppa seriesegern.
Så därför ändrar jag formuleringen att SM-guldet är klart till att om MFF missar det här läget är det förbannat uselt gjort av laget.

Skador, avstängningar och sjukdomar kommer att vara en faktor. Utan avstängde Jo Inge Berget och fortfarande skadade Markus Rosenberg ser det till exempel väldigt tunt ut i anfallet till nästa match. Men grejen är ju att MFF klarat sådant förr, de två senaste omgångarna mot BK Häcken och idag mot IFK Norrköping är utmärkta och färska exempel på det.
In med Mattias Svanberg eller Teddy Bergqvist och låt dem göra kaos.

I segern mot IFK Norrköping klev dessutom Andreas Vindheim fram. Den 21-årige norrmannen har haft en grym otur med illa tajmade skador. Före den senaste var han hur vass som helst på träningarna. Inhoppet nu kändes som ett tecken på att han är på väg att nå den nivån igen. Det finns kapacitet på bänken i MFF.

Egentligen kan jag bara se tre hinder på MFF:s väg mot guldet:
1.) Underskattning.
Det får inte ske.

2.) Nerver.
Det ska inte en trupp som satsar mot SM-guld och internationellt spel drabbas av. Inget har tytt på det heller.

3.) Att MFF möter lag på undre halvan i slutomgångarna. MFF:s samtliga fyra förluster har kommit mot lag som legat i bottenregionen när MFF mött dem.
Många spelade starkt när MFF puttade bort Peking. Jo Inge Berget fick priset som bäste spelare. Han var riktigt bra. Men borde gjort minst ett mål, helst två. När MFF fick massvis med lägen i omställningarna var det Berget som brände mest. Min man of the-match var Kari Arnason. Och jag vet att Oscar Lewicki själv inte tycker att han haft en svacka. Men det han han och han är ur den, sedan ett bra tag tillbaka.

Står också fast vid att om man tittar på de tio senaste matcherna med MFF har Johan Wiland haft den genomgående högsta nivån.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×