”En oerhört viktig seger”

MFF-tränaren Allan Kuhn sammanfattade det perfekt.
– Det blev en krigarmatch!

Jag kan dock lägga till ett par saker:
Det blev en oerhört viktig seger som satte press på IFK Norrköping, som för första gången på ett tag spelar dagen efter.
Det kom ett par nya skador som inte bara ställde till det rejält i matchen mot HIF utan förvärrar läget i en numera ganska tunn och konstigt balanserad trupp.
Publiken fick mitt i nervdallret se en andra halvlek då rutinerade spelare klev fram och tog sitt ansvar samtidigt som 17-årige Mattias Svanberg fick sitt stora genombrott.

Två snygga mål blev det också!
1-0 var vackert hela vägen från Franz Brorssons och Anton Tinnerholms försvarsinsats via Oscar Lewickis passning till Alexander Jeremejeff som spelade vidare till Jo Inge Berget som hittade Anders Christiansen som hittade målet. Alla var en länk i en kedja som kan visa sig vara av guld.
2-0 kom exakt när det behövdes som bäst och frågan är om Yoshimar Yotúns passning, Mattias Svanbergs mottagning eller Svanbergs avslut var det allra bästa? Vi säger avslutet…

MFF gick på knäna, särskilt de första 25 minuterna efter pausen då effekterna av de påtvingade bytena av Markus Rosenberg, Rasmus Bengtsson och Anders Christiansen sårade som mest. Det var egentligen logiskt. Av två skäl. För det första för att HIF gjorde en bra match, viljeladdad och fysisk och inte i närheten av vad ett bottenlag bör prestera. För det andra för att inget lag kan undvika att påverkas av att tappa tre sådana centralgestalter när man redan saknar Enock Kofi Adu, Kari Arnason och Magnus Wolff Eikrem.
Egentligen har Malmö FF sålt och lånat ut möjligheten att ens i närheten kunna kompensera ett sådant tapp. Dessutom har många av spelarna som kan behöva gå in matchats för lite. Mattias Svanbergs inhopp var väldigt bra. Men om han fått fler spelminuter tidigare under säsongen hade han haft lättare att prestera den insatsen

Varför gick det då vägen ändå?
När det gäller Svanberg är svaret enkelt. För att han är en så stor talang. MFF:s största på flera år.

Men det var laget som fixade det och de rutinerade spelarna som klev fram. Jo Inge Berget var lysande och jobbade som när han var som bäst i Europamatcherna. Oscar Lewicki som fått så mycket kritik – berättigad – gjorde plötsligt allt rätt och var hur nyttig som helst. Lägg till en stabil Johan Wiland, en smart, ettrig och teknisk Yoshimar Yotún, en Behrang Safari som plockade fram all sin rutin och klarade 90 minuter när det inte fanns några alternativ, en Anton Tinnerholm som slet och drev på, en Alexander Jeremejeff som gjorde att det fanns fler att lägga upp bollen på än Berget, en Franz Brorsson som gjorde det enkelt och bra plus fina inhopp av Erdal Rakip och Pa Konate. Särskilt Konate kom in med ett driv och en energi som säkert gjorde det betydligt svårare för HIF att sätta press på den kanten än det var tänkt.

Blev det hela laget?
Skit samma. Det var liksom grejen. Att det behövdes.

Och just där ligger den stora faran. Det gick vägen nu med adrenalinet pumpande som stånghammare i blodet och med en hårdpuschande publik i ryggen. Men vad händer sedan? Truppen är som sagt uttunnad på ett vis som gett en homeopat glädjeryckningar och det finns massvis med spelare på vissa positioner och färre på andra, om man säger så. Skadorna har dessutom nu ändrat läget till att det egentligen inte finns ett överskott på någon.

Efter nästa landslagsuppehåll måste läget ha förbättrats! Och innan dess väntar BK Häcken.
Det finns hopp om att ett par spelare är tillbaka redan till den matchen. Enock Kofi Adu är det definitivt. Men i längden måste det bli fler. Annars kommer Allsvenskans avgörande att bli lite grann som att se vilken av de skadeskjutna kråkorna MFF eller IFK Norrköping som klarar att flyga högst …

”Snacka om förlösande mål”

Snacka om ett förlösande mål.
MFF:s 1-0 var bra på så många olika vis.
Just sådana sena och avgörande mål brukar ett blivande SM-guldlag göra.
Efter slutforceringen där MFF skapade flera farliga chanser trots en sargad elva på planen kändes det som ett bevis på att MFF vill mycket och dessutom kan mycket när pressen IFK Norrköping sätter i guldracet känns extra tung. Det kommer att behövas. För Peking gör också precis det ett blivande guldlag brukar göra.
Jag tyckte dessutom att det var extra kul att Erdal Rakip fick göra målet!

Utan den svåra mittfältskonkurrensen i Malmö FF hade han varit ordinarie på sin rätta plats i mitten för länge sedan. Både ifjor och i år har han tagit rejäla kliv framåt hela tiden. Och när många spelare i Allsvenskan ständigt pratar om att de vill iväg, ut i Europa, redan innan de slagit igenom har Rakip hållit sig kall som en isglass.
”Om jag inte platsar i MFF och är tongivande på allsvensk nivå, vad ska jag då utomlands att göra?” har varit mantrat.
Klokt, moget och rätt!

I år har han startat två matcher som central mittfältare. Mot Djurgårdens IF hemma blev han matchens lirare! Mot Helsingborgs IF borta gick det inte bra för laget, men Erdal spelade starkt. När Enock Kofi Adu nu är avstängd på söndag efter att ha fått sin tredje varning och Oscar Lewicki inte tog chansen att övertyga de 73 minuter han fick spela – Adu och Lewicki blev för defensivt, inte minst i den första halvleken – känns det självklart att starta med Erdal Rakip och Anders ”AC” Christiansen mot HIF.
För det blev bättre fart framåt med Rakip. Han kom in med order att ligga lite framför Enock Kofi Adu och skapade två solklara chanser. Den första räddades, den andra satte han efter att ha gjort hela jobbet själv. Nästan. För Anton Tinnerholm fixade fram bollen till honom. Därmed gjorde Rakip det som normalt annars bara AC gör av innermittfältarna, kom in i boxen i avslutslägen.

Och visst var han värd att dra tröjan och fira målet trots varningen? Det tycker i alla fall jag. Om man gör sådana mål och inte står på två eller fem varningar har man i stort sett rätt att dra av vad som helst.

Mest positiv annars:
Rasmus Bengtsson och Kari Arnason var suveräna som mittbackar. Igen.
Jo Inge Berget är snart på nytt den Berget som ett tag i våras var bäst i laget. I alla fall syntes klara antydningar till det.

Negativt:
Skade- och avstängningsläget är inte optimalt. För att dra till med en rejäl underdrift.
Men det bör gå att reparera. Att ersätta Enock Kofi Adu gör man, som jag redan skrivit, med Erdal Rakip. Franz Brorsson är redo. Det var han egentligen redan till dagens match. Därmed är platsen bredvid Rasmus Bengtsson tillsatt. Magnus Wolff Eikrem är värre. Fast där har ju Yoshimar Yotún blivit inkörd de senaste matcherna.

Äntligen har MFF nämligen börjat använda truppen mer. Nu när det ska avgöras måste de som ska in från bänken ha matcher i benen. Eller åtminstone inhopp. Om man låtit Mattias Svanberg få fler minuter tidigare under säsongen hade han också varit lättare att sätta in. Nu när det snart kan behövas.

MFF föll på de individuella misstagen

Jag räknade kallt med att Djurgården skulle vara betydligt bättre än tabellpositionen. Spelarförstärkt, tränarförstärkt, taggat och fysiskt. En tuff nöt att knäcka och svälja.

Men jag tyckte att det fanns åtskilliga skäl som talade för att MFF skulle vinna ändå.

Men då hade jag missat att kalkylera med en viktig sak. Jag hade inte tagit med i beräkningen att MFF skulle vara så uselt!

Så här är det:

Gör ett lag sig beroende av individuella prestationer för att vinna kommer det ibland också att förlora på individuella misstag.

Nu hände det igen.

Och det börjar bli för ofta.

Hönsgårdsinsatsen mot Jönköping Södra borta, andra halvan av cupfinal-katastrofen mot BK Häcken, klapphattspekoralet i cupen mot Landskrona BoIS och nu det här när MFF tog de tre poängen som stod på spel på Tele2 Arena och kastade dem rakt i gapet på Djurgården.

Den onödiga touchen på frisparksmålet till 0-1 kan jag smälta, men inte Kari Arnasons jättegroda vid 0-2 och Rasmus Bengtssons kopia vid 1-3. Dessutom går det ifrågasätta vad MFF höll på med de 20 första minuterna. Att Djurgården skulle spela aggressivt och hela tiden utnyttja mycket duktige Magnus Erikssons på gränsen-spel och de två anfallstopparnas styrka kunde ju knappast kommit som en överraskning. Och gjorde det knappast heller. Det har tjatats en hel del på träningarna och i taktikgenomgångarna om det. Lyssnar inte spelarna? Får Allan Kuhn inte fram sina tankar? Tror man att det räcker att heta MFF och ha den vassaste truppen för att det ska lösa sig ändå?

Förstod heller aldrig varför Anders Christiansen skulle springa omkring nere i knäet på backlinjen. Det störde både honom och backarna. Men Djurgården gillade det säkert.

Att ha Yoshimar Yotún och Pa Konate istället för sent ryggbesvärsdrabbade Jo Inge Berget och avstängde Behrang Safari försvagade laget. Både Pa och Yoshi gör bra saker när de väl har bollen, men Safari och Berget har ett bredare register på större ytor. Enock Kofi Adu och Alexander Jeremejeff kom knappt med i matchen. För mig fanns det tyvärr bara tre godkända MFF-spelare – Johan Wiland, Anton Tinnerholm och Markus Rosenberg – och det räcker naturligtvis inte.

Så ja. MFF föll på de individuella misstagen. Men det brast rejält i prestationen också.

Köper heller inte längre Allan Kuhns och den övriga ledningens snack om att ge startspelarna förtroende och försöka undvika byten. I två år tjatade Åge Hareide om att det inte var de elva startspelarna som vann matcherna utan de 14 som startade och kom in. De tre avbytarna är väl så viktiga som de elva slog han fast.

Rikard Norling och faktiskt Roland Nilsson körde samma framgångsrika bytestaktik. Utnyttja truppen! Förändra matchbilder man inte gillar. Eller gör åtminstone ett försök. Den här vänta och hoppas-taktiken MFF numera kör är faktiskt ett återfall till Tom Prahls stora brist. Han gjorde det mesta rätt och kommer ständigt att vara general Prahl. Men han varken kunde eller gillade att byta

Mot Djurgården hade jag till exempel gärna sett att Tobias Sana kommit in redan direkt efter pausen istället för Yotún.

Tror dessutom att MFF gjort sig för beroende av att startelvan ska fungera i och med bantningen av truppen. Jag förstår tanken med att inte ha för många etablerade spelare med stora ambitioner, ibland hämtade från utlandet, på bänken och istället bereda plats för unga talanger. Men balansen blev fel. Vissa spelare som MFF hoppades få sålt blev kvar och vissa positioner blev tunna trots att truppen som helhet är bred. På hälften – minst – av positionerna är man för få och på den andra hälften för många.

MFF har därför en tränare som inte gillar att byta och dessutom ett material som det är mycket svårt att byta med.

Rosenberg är bäst i allsvenskan

Efter MFF:s seger över IFK Göteborg lyser en slutsats som en ilsket blinkande 50 meter hög gammal neonskylt.
Markus Rosenberg är Allsvenskans bäste anfallare!
Jag skulle vilja lägga till en sak.
Det var Rosenberg när Vidar Örn Kjartansson gjorde alla målen också.
Han har varit det ända sedan han återvände till MFF och han kommer att vara det ett bra tag till.
Det är ingen diss av Kjartansson.
Han var inköpt för att göra mål och det gjorde han. Som klinisk avslutare håller han internationell klass. Men han kräver mycket service.

I Norge fick han den, av hela laget. Då blev det många mål. I MFF fick han det också och då blev det också många mål. Utan att ha sett honom i Kina kan jag gissa att det var den detaljen som brast. Då blev det heller inga mål.
Och om han inte får det i Israel heller kan Maccabi Tel Aviv ha gjort en rätt kass affär och MFF en lysande. Jag ska inte komma här och säga vad var det jag sa, men eftersom jag faktiskt skrev det här redan före matchen kan jag i alla fall antyda det och konstatera att MFF-ledningen hade gjort tjänstefel om den tackat nej till nästan 40 miljoner för den vasse islänningen. Ersättarna fanns ju redan i truppen.

Markus Rosenberg är nämnd. Han ska hyllas.
Men jag tycket faktiskt lte synd om Alexander Jeremejeff. Om det blivit 2-1 hade han varit hjälten som gjort det avgörande målet och uppmärksammats. Nu ”stal” Rosenberg det rampljuset. Men Jeremejeff imponerade. Han är en sämre avslutare än Kjartansson – vem är inte det? – men har ett betydligt bredare register. Han kan mer och MFF får en bättre struktur och mer variation i offensiven. Han lär heller inte bli såld lika snabbt som Vidar Örn Kjartansson.
Jo Inge Berget ska heller inte glömmas. Assist på 2-1 och även på 3-1, trots att Markus Rosenberg på trean gjorde i stort sett allt själv, satt som ett stort och härligt Bamseplåster på såret från det brända friläget. Och arbetsinsatsen är det aldrig något fel på.

Eftersom IFK Göteborg faktiskt var så bra – det var en kanonmatch med små marginaler – tänker jag lyfta fram tre spelare till, som ett par utropstecken:
Enock Kofi Adu! AC och Adu är det självklara valet och Adu har en dimension som ingen annan spelare i Allsvenskan. Utmanaren kan faktiskt bli Anders Christiansen, nästa säsong då han växt in i MFF-kostymen.
Anton Tinnerholm! Stora delar av matchen hade han både energi och precision.
Johan Wiland! MFF vann avsluten på mål med 10-2. De siffrorna ljuger. Utan Wilands storspel hade båda IFK Göteborgs avslut gett mål, förutom det som gjorde det och som MFF hjälpte till med.
Egentligen var resten av MFF-spelarna värda beröm också. Det var en sådan dag…

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×