Rättvisan segrade

SvFF har rättat sina fel i matchprotokollet från MFF:s 4-1-seger i Östersund.

Ni kan historien.

Magnus Wolff Eikrem blev bestulen på en solklar assist när han hur snyggt som helst direktmötte en hörnretur till ett inspel till Vidar Örn Kjartansson. Örnen sköt direkt på passet så det fanns liksom ingen tvekan,

Sedan hände samma sak vid MFF:s fjärde mål. Mattias Svanberg blev inbytt och i sin allsvenska debutmatch skog han en lång svepande boll i djupled som Vidar Örn Kjartansson sprang loss i djupled och nätade på. Lika solklar den. Till och med ännu klarare.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Förbundet ska givetvis ha beröm för att man går in och rättar när man bli uppmärksammat på uppenbara fel. Åtskilliga MFF-supportrar har också stor del i det positiva eftersom de mailat och hört av sig till förbundet.

Inte så viktigt säger säkert någon klapphatt.

Då blir jag arg.

Magnus Wolff Eikrem har nu nio istället för åtta assist i passningsligan, som han leder fullständigt överlägset (tvåan Astrit Ajdarevic från Örebro SK har fem). Klart att han ska få tillgodoräkna sig alla assisten han faktiskt gör. Inte minst för att han är på väg att slå alla tiders passningsrekord i Allsvenskan. Ifjor vanns till exempel passningsligan på tio. Han ligger dessutom högt i poängligan.

För 17-årige stortalangen Mattias Svanberg var det alltså den allsvenska debuten. En alldeles särskild match i en spelares karriär. Tro mig, jag har intervjuat många spelare genom åren. Debuten är alltid ett minne de vårdar. Om man då med bara dryga tio minuters speltid dessutom kommer med i protokollet med en passning är det ju alldeles självklart att man ska få den passningen i de officiella protokollen.

Överhuvudtaget tycker jag att vi är alldeles för dåliga på att uppmärksamma statistik, rekord och sådana saker. De sm känner mig vet att jag ogillar mycket i amerikansk lagidrott, men i det fallet är dom överlägsna i USA. Både från klubbarna, förbunden och media.

Allsvenskan har fått ett lyft. Då kan man inte ta statistiken med en klackspark.

Det är heller inte bara SvFF:s fel. En representant från varje klubb får titta på matchrapporten och komma med önskemål om ändringar. Det får inte bli en rutinsyssla med vänster hand utan måste tas på fullaste allvar. Annars får man lämna över det till någon som gör det.

Den här historien slutade i alla fall bra. Tack för det!

Jag frågade förresten en kollega som har järnkoll på ishockeyn i SHL och Allsvenskan. Där har man sekretariat och är bättre på att hålla koll. Men hen var rätt klar i sin uppfattning. Det är inte perfekt i hockeyvärlden heller, långt därifrån. Mycket blir tyvärr fel där också.

 

MFF är bra på så mycket mer

MFF:s sista veckor före EM-uppehållet gav guldsmak.

Matchen i Östersund ändrade inte ett dugg på det intrycket.

Östersunds FK tilläts skapa åtskilliga chanser, men det kändes rätt oundvikligt på deras hemmaplan och den offensiva kapacitet och inställning som – faktiskt – bor i nykomlingen.

Men skillnaden var och är att ÖFK är bra på vissa saker. MFF är bra på så mycket mer.

Det är lätt att charmas av Östersunds FK. Av lagets sätt att spela sig fram genom även starka försvar och skapa chanser och av viljan och förmågan att spela sig ur det egna försvarsområdet oavsett hur trångt läget är.

Men MFF är minst lika bra på båda sakerna.

Samtidigt är MFF mil bättre än Östersunds FK på att försvara sig när motståndaren har bollen och att utnyttja chanserna man spelar till sig.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Bakåt beror det på att MFF har bättre spelare och saknar den naivitet och orutin Östersunds FK fortfarande dras med i försvarsarbetet.

Framåt beror det på att MFF har MYCKET bättre spelare än Östersund.

Markus Rosenberg är en klasspelare. Punkt. Magnus Wolff Eikrem fortsätter att rada upp assistpoäng och kan dyrka upp vilka försvar som helst i Allsvenskan. Dessutom är han totalt prestigelös. Hur många av hans assist har inte kommit från lägen han själv kunnat avsluta i? Och nu har jag äntligen lätt mig att se Vidar Örn Kjartansson för vad han är, en avslutare av skytteligevinnar-klass! Se till att sätta honom i lägena eller låt honom själv nosa upp dem eller springa sig till dem så kommer målen.

Att leta fel i enskilda bollmottagningar, närkampsinsatser, löpningar eller avslut hos Kjartansson är lika meningslöst som att göra det hos en spelare som Lasse Larsson. Hat-trick-mannen från förr, för er som minns honom. I båda fallen är detaljen större än helheten! Detaljen är den viktiga att göra många mål. Fäst blicken på den. Helheten är hur det ser ut mellan målen. Skit i det. Så länge det ger resultat i målprotokollet.

Och 3-1-skottet var världsklass…

Tyvärr smolkas slutbetyget lite av lallaren alternativt lallarna som skötte den officiella statistiken till SvFF på Jämtkraft Arena. Magnus Wolff Eikrem fick assist på 1-0 och 3-1, men inte på 2-1. Det är ju helt puckat! Eikrems sätt att direktpassa på hörnreturen in i straffområdet till Kjartansson var en stor prestation. Som nu bara försvinner. Dessutom plockade man bort assisten till 4-1. Där får Kjartansson en klockren långpassning. Jag har bara sett en tv-repris, men visst var det Mattias Svanberg som slog den? I så fall gjorde han sin första allsvenska poäng tio minuter in på sin allsvenska debutmatch. Att sno den från honom är inte okej.

Tydligen är det heller inte första gången det händer i Östersund. Bland annat lär hemmaklubbens Brwa Nouri ha gjort två assist som han inte blivit krediterad för. Dags att göra något åt problemet och för SvFF att gå in och rätta till misstagen.

Men det mesta var positivt. Här är bara ett par grejer till:

Anton Tinnerholms förstahavlek var grymt bra.

Johan Krantz gjorde den bästa domarinsatsen jag sett hittills i årets allsvenska. Tänk så gott det kan bli när en domare tillåter närkampsspel, låter bli att vifta med korten i onödan och visar spelförståelse.

Att de som tvivlat på att MFF behöver en bred trupp fick en ny rejäl påminnelse om att de har fel. Mot slutet av vår-Allsvenskan har MFF fått klara sig utan spelare som Guillermo Molins, Rasmus Bengtsson, Jo Inge Berget, Oscar Lewicki och Yoshimar Yotún och nu även Tobias Sana och Erdal Rakip, som fick ge återbud på uppvärmningen, och bara fortsatt att vinna. Samtidigt har lag med färre skador gått på knäna.

Johan Wiland var hur stark som helst i målet.

 

 

Guldklass på snittet

För att vara ett lag som inte spelat så bra har MFF tagit extremt många poäng.

Om MFF besegrar nykomlingen Östersunds FK i sista omgången före EM-uppehållet får laget ett poängsnitt på 2,25 på de inledande tolv omgångarna. Det är SM-guldfart med råge! Normalt sett brukar det räcka med strax över 2,00.

Det finns många anledningar till att poängen ramlar in.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Den viktigaste är givetvis att MFF har en mycket bred och stark trupp. Programmet har varit tätt och sammanpressat för att hinna med så många omgångar som möjligt. Då behövs det klass på bänken och det har MFF. I själva verket har det ju visat sig att flera av spelarna som i början inte var tänkta för startelvan kommit in och varit bättre än spelarna de ersatte.

Sedan kan det ändra sig igen. För det är ju just det som är den stora fördelen, att kunna byta och satsa på spelare i form. Plus inte hetsa upp sig för att man ibland får undvara spelare. Efter spjutkastet i Göteborg har Tobias Sana lyft sig allt mer och blivit stadig i startelvan. Då ska man satsa på honom. Men i veckan fick han problem med känning i ett lår och efter att ha testat på fredagsträningen tvingades han lämna återbud. Då kan MFF sätta in Vladimir Rodic, Erdal Rakip eller Piotr Johansson och oavsett vem man väljer är det ett bra allsvenskt alternativ.

Mot Östersunds FK är den ljumskskadade kvartetten Jo Inge Berget, Oscar Lewicki, Guillermo Molins och Rasmus Bengtsson inte tillgänglig. Inte heller Tobias Sana och Yoshimar Yotún som är iväg med Perus Copa America-lag. Bäddat för snack om kris och bla bla bla. Men snart har väl till och med de värsta kris-hittarna lärt sig att MFF:s trupp tål sånt.

Men det finns fler förklaringar.

En är att MFF inte spelar oavgjort. Kryss är en poängtjuv.

En annan är de allt bättre fasta situationerna. För ett par år sedan var i princip ingen offensiv fast situation en målchans för MFF. Nu har man passerat godkänt-gränsen och blivit bra. Där ska assisterade tränaren Olof Persson ha ett stort beröm. Det är hans ansvarsområde!

Ytterligare en är MFF blivit ett konstgräslag utan att vare sig gilla underlaget eller ha det som hemmaplan. I år har MFF spelat sex tävlingsmatcher på konstgräs, två i Allsvenskan och fyra i Svenska cupen. Alla har vunnits. Med målskillnaden 15-4.

Det är till och med så att MFF skippat det där med att träna på konstgräs. Förr valde man att inför varje bortamatch på konstgräs lägga ett par träningspass på Malmö IP eller någon av de övriga konstgräsmattorna i Malmö. Nu kör man på som vanligt på Stadionområdet. Då slipper man skiftet mellan underlagen – som man tror sliter mest – och är trygga med att laget har många bollskickliga spelare som klarar sig alldeles utmärkt på plast.

Dessutom är de olika konstgräsplanerna så olika varandra att det inte gör så stor nytta att träna på en annan. I sommar tas dock ett första kliv mot mer enhetlighet i plastfrågan. Både Borås Arena och Tele2 med Djurgårdens IF och Hammarby IF ska få planen omlagd och de har valt samma underlag och leverantör. Där är jag dock lite skeptisk. Att Tele2 blir så annorlunda – eller i klartext usel – kan ju bero på alla evenemang med Monster-truckar och allt möjligt som ägarna placerar där.

 

En härlig match

Det tog tolv minuter. Sedan var MFF:s match mot Falkenbergs FF avgjord.

Resten av tiden bevakade MFF poängen och den nyvunna serieledningen. Stabilt och säkert, precis som det ska vara mot ett jumbolag vars enda chans är att få till en helt annan matchbild med vilda västern-fotboll och som normalt sett är bra på det.

Jämför gärna 2015 då matcherna mot FFF slutade 3-3 och 4-3. Nu var det en helt annan säkerhet. Visserligen hade Allan Kuhn helt rätt när han både före och efter matchen påpekade att Falkenberg är ett lag som aldrig ger upp. Det gjorde man inte nu heller och sista tio kom ett par halvdana reduceringschanser. Men även om alla kämpade verkade ingen tro på att det skulle lyckas och så såg det definitivt inte ut förra året.

[ad_dropper zone_id=”16″]

MFF kunde och borde gjort fler mål. Men det var viktigare att behålla skärpan bakåt än framåt. Första 45 hade MFF två avslut på mål. Båda gick in. Sista 45 hade man fem avslut på mål. Inget gick in. Första 20-25 minuterna var det ett massivt övertag i bollinnehav för MFF på 70-30. Till slut blev det 59-41.

Stabilt snarare än sprudlande och jag gillar det. Bubblet kommer och i den första halvleken var MFF riktigt vasst i anfallsspelet. Och det är alltid bra när forwards gör mål. Vidar Örn Kjartansson är en killer i straffområdet och Markus Rosenberg imponerade med sin hunger. Målet mot Falkenbergs FF var hans 50:e i Allsvenskan, han har en gedigen internationell karriär bakom sig och var MFF:s stora stjärna i Champions League-äventyret. Ända var det han som blev allra surast när precisionen i den nästa sista passningen försvann så att han inte kunde få göra ett mål till. Så länge han har den inställningen kommer han alltid att vara nyttig för MFF. Kvalitén och självförtroendet finns där naturligt.

Enock Kofi Adu har varit lysande sedan han äntligen fick chansen. Jag tror inte att han slagit en enda passning i MFF-tröjan utan att inom några sekunder följt upp med att själv göra sig passningsbar. Samarbetet med Anders ”AC” Christiansen fungerar dessutom perfekt. Överhuvudtaget har MFF de senaste omgångarna hittat rätt på mitten. Magnus Wolff Eikrem och Tobias Sana känns numera också självskrivna i startelvan.

Och med Franz Brorsson och Pa Konate i backlinjen har Allan Kuhn hittat balansen. Om Pa bara hade slutat vända hemåt med bollen så ofta hade det blivit ännu bättre. Egentligen var det inte en enda MFF-spelare som inte var bra mot Falkenbergs FF. Kari Arnason? Inga misstag. Anton Tinnerholm? Het på kanten. Johan Wiland? Stabil. Vidar Örn Kjartansson? Gjorde mål och kom i lägena.

Egentligen är det bara en enda sak som måste påpekas. Det var Falkenbergs FF MFF mötte, jumbolaget med bara fyra poäng, 20 efter MFF. Då SKA Malmö FF vara bra. Men 2015 var man det inte i motsvarande lägen.

Mer från positiva klubben:

Publiksiffran 15 876 var över godkänd.

Sången och stämningen var högklassig.

Till sist, ett litet påpekande till dem som går bananas för att Falkenbergs FF släpper fram 17-årige Jesper Karlsson. Glöm inte att MFF i seniortruppen har två 17-åringar som är bättre i Mattias Svanberg och Teddy Bergqvist. Många börjar direkt skrika om att MFF borde värva Karlsson bara för att han får spela i jumbolaget. Men i MFF hade han legat efter Svanberg och Bergqvist och ett par spelare till i ungdomsleden…

 

Ingen raggar-fotboll tack

Ett tag pratades det mycket om att Allsvenskan är en så oerhört jämn serie.

Nu har det gått tio omgångar och när MFF tar emot Falkenbergs FF skiljer det 17 poäng mellan lagen.

MFF har ett poängsnitt på 2,1. Topptempo. Falkenberg har ett på 0,4. Det åker man ut på.

MFF har gjort 21 mål. Falkenberg har gjort tio.

MFF har släppt in tio, minst i serien. Falkenberg har släppt in 25. Bara Gefle IF är sämre.

Dessutom har MFF sju segrar på de tio matcherna. Falkenbergs FF har bara lyckats vinna en.

Det börjar utkristallisera sig en tydlig topp och botten. Precis som vanligt. Trots allt snack om att serien är så oerhört jämn.

Det är ett sätt att se saken på. Över tid talar kvalitén och vidgar obönhörligt avstånden i tabellen. Men det finns en aspekt till. Det är nämligen, trots allt jag precis har skrivit, helt sant att Allsvenskan är en väldigt jämn serie. Om man tittar på varje enskild match!

Även om det skiljer 17 poäng i tabellen efter tio omgångar kan Falkenbergs FF mycket väl slå MFF. Och göra många mål. Ifjor blev det 3-3 i Falkenberg och 4-3 hemma. Den enda segern laget tagit i år kom dessutom mot IFK Norrköping.

Lägg till att Falkenbergs FF har en irriterande ovana att provocera fram någon slags raggar-fotboll där man alltid kämpar i 90 minuter oavsett ställning och det blir massvis med misstag i båda straffområdena även från det bättre laget. Till slut hoppas man hamna på rätt sida av slumpen. Därför hade det varit ett riktigt stort styrkebesked av MFF att få till en stabil seger på typ 2-0 eller 3-0 med få eller nästan inga chanser från Falkenbergs FF.

För i skymundan för allt fokus på det offensiva är det ju faktiskt bakåt MFF är statistiskt bäst i Allsvenskan. MFF håller på att bygga en stabilitet där man sedan i lugn och ro kan utveckla det offensiva spelet ytterligare från. Men då ska heller inte ett lag som Falkenbergs FF kunna komma till Swedbank stadion och ruska om den stabiliteten.

Startelvan är rätt självklar. Ingen i kvartetten som fick ljumskproblem mot Hammarby IF är tillgänglig och Yoshimar Yotún har redan åkt iväg för att ansluta till Perus trupp i Copa America. Det ger följande lag:

Johan Wiland – Anton Tinnerholm, Kari Arnason, Franz Brorsson, Pa Konate – Tobias Sana, Enock Kofi Adu, Anders Christiansen, Magnus Wolff Eikrem – Markus Rosenberg, Vidar Örn Kjartansson.

Två spelare är för första gången med i en allsvensk matchtrupp. I båda fallen känns det lite grann som äntligen. Mattias Svanberg är en extrem talang, inledde 2016 strålande och spelade bra i U17-EM. Andreas Vindheim kändes som en klockren värvning när han kom, men skadeproblem har ställt till det hela året. Förr eller senare måste han med i en matchtrupp om han inte ska försvinna ner i den svarta hålet där misslyckade nyförvärv brukar hamna. MFF har ett väldigt brett och starkt urval och ibland kan det finnas i alla fall något positivt med skador. En hel vårsäsong med enbart läktartittande för Svanberg och Vindheim hade inte känts bra.

Det största problemet finns egentligen inte i vilka spelare MFF sätter på planen utan i själva planen. Innan söndagsträningen stängde satt jag på läktaren och tittade ut på den soldränkta gräsmattan på Swedbank stadion. Den ser INTE bra ut. Mycket grus, många fula fläckar och rejäla slitningar på ytorna närmast långlinjerna. Tiden fixar säkert åtskilliga av problemen och vädret och årstiden jobbar för MFF. Men just nu är frågan om planen på nya eller gamla Stadion någonsin varit sämre i Malmö i slutet av maj?

 

Madsen gör en bra affär

Poddinspelningarna står som spön i backen just nu.

I veckan spelade vi in Bengt Madsen på onsdagen, Pontus Jansson på torsdagen och Jiloan Hamad på fredagen.

Och studiomikrofonerna gick varma.

Pontus Jansson lade vi ut direkt som veckans avsnitt. Det kan ni gå in och lyssna på här.

Resten, inklusive det sedan tidigare inspelade avsnittet med Jonas Thern, kommer vi att portionera ut de närmaste veckorna.

Ska kanske inte säga det själv, men det känns som fyra bra poddavsnitt med huvudpersoner som bjöd på mycket och öppnade sig. Bengt Madsen gjorde till exempel ett par sågningar modell Krister Kristensson – om ni minns den podden – bland annat när vi frågade vad han tyckte om insatsen mot Jönköping Södra.

[ad_dropper zone_id=”16″]

En historia berättade han efter inspelningen var gjord och den kör jag här som en bonus.

När MFF mötte Inter fick Bengt uppdraget av dåvarande ordföranden Hans Cavalli Björkman att förhandla om ersättningen för att matchen i Malmö skulle få sändas i italiensk tv.

_ Jag satt hela dagen med en av Berlusconis underhuggare, för det var en av hans tv-kanaler som var aktuell. Vi började på 100 000 och efter någon timme var vi uppe i 200-300 000.

_ Berlusconi fick hela tiden information per telefon och jag rapporterade till Cavalli. Efter åtskilliga timmar till hade vi kommit upp i 650 000 och jag kände att nu har vi nått så högt som det går, så jag ringde Cavalli och han sa ”slå honom i handen och gör det hårt, det här är bra”.

Bengt Madsen skakade hand med motparten, men det återstod att informera Berlusconi.

_ Intermannen ringde upp honom, pratade ett tag och satte på högtalartelefonen. Berlusconi vill höra dig bekräfta uppgörelsen sa han så jag pratade direkt med honom. Är jag rätt informerad att vi är överens om summan 650 000 frågade han och jag sa ja. Och vi menar givetvis US dollars sa han…

_ Jag höll på att ramla av stolen, men rörde inte en min utan sa bara ”of course”. Det var rätt roligt för sedan ringde jag upp Cavalli och berättade att det blev inte 650 000 kronor.

_ Vad i helvete, skrek han innan jag la till att det blev 650 000 dollar. Så Hasse Borg kan komma och skryta om sina affärer. Den här är bättre!

 

Viktigt och rätt på mitten

Det var en betydelsefull seger MFF tog. Hammarby är svårslaget på sin väl vattnade och allmänt avskydda plastmatta.

Tack vare vinsten gick MFF dessutom upp på ett poängsnitt på 2,1 efter tio spelade omgångar. Håller MFF det snittet i 30 omgångar är man garanterat ett topplag, det kan mycket väl även räcka till guld.

För det är trots allt inte de enskilda matcherna som avgör utan summan av de enskilda matcherna.

En sak känns i alla fall rätt given. MFF har hittat ett bra mittfält.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Enock Kofi Adu och Anders ”AC” Christiansen var precis som senast mot Gefle IF det helt rätta och närmast självklara valet på det centrala mittfältet. Länge var Adu kung på mitten och när han klev ner till att bara vara bra tog AC över rollen som kung. Sista 20 undrar jag om MFF hade klarat anstormningen från Hammarby utan AC och inbytte Erdal Rakip. Tobias Sana gjorde länge också stor nytta med sin förmåga att utmana och bryta mönster och om det varit hockey hade han fått assist till två av målen. Magnus Wolff Eikrem var själv missnöjd och tyckte att han gjort en dålig match och Hammarby lyckades långa stunder väl med att plocka bort honom från spelet. Men han gjorde ett mål, assisterade till ett och hade ett kanonläge att göra 1-0 redan i den första minuten. Det är en rätt bra utdelning och insats av en spelare som inte är nöjd.

Att betyget av valet av spelare på mitten blev högt förstärktes givetvis också av att Oscar Lewicki gjorde sin i särklass bästa insats i år och gjorde det när han placerats på högerbacken. Han var stabil i defensiven – den detaljen känns nästan medfödd för honom – och nu stämde äntligen passningsspelet. Han pepprade straffområdet med bra inlägg den första halvleken och när han slapp pressen att vara konstruktiv framåt centralt blev han det plötsligt på kanten. Centralt har han hårt ansatt skickat iväg felpass eller i omställningslägen lyckats bromsa upp spelet genom att dutta iväg en boll på fötterna på spelaren med fart  istället för att hitta ytan framför. Nu fick han tid, hade blicken framåt och uppåt och då slog han inte bort en enda boll.

Tyvärr för MFF förstördes matchbilden av skador. Guillermo Molins fick känning redan på uppvärmningen, Jo Inge Berget gick sönder strax före paus och Oscar Lewicki fick gå ut 20 minuter före slut. Därmed blev två av tre byten påtvingade. Tur att det inte var tre för jag tror som sagt att det var nödvändigt att få in Erdal Rakip på planen. Det hade behövts ett eller två sådana byten till för några spelare såg rejält trötta ut de sista 15-20 minuterna. Adu har inte riktigt matchtempot att vara suverän i 90 minuter än och Vidar Örn Kjartansson visar allt mer att han är en vass målskytt, men inte är han speciellt nyttig när MFF är tillbakapressat och behöver hålla i bollen när man någon gång lyckas få upp den på motståndarens planhalva. Och ett par fina kontringslägen till ett fjärde mål var det han som förstörde. Men det sagt ska det absolut inte glömmas bort att 1-1 var ett klassavslut!

 

Trebackslinje lockar

Fyra spelare tillbaka som normalt sett är startspelare.

Ingen högerback.

Då fick Allan Kuhn plötsligt väldigt mycket att fundera på i valet av startelva. Inte minst för att ersättarna skötte det så bra mot Gefle IF. Bolltryggheten var bättre än på länge och den första mållösa halvleken var helt okej och den andra, då segerresultatet 3-0 fastställdes, var riktigt bra.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Så hur löser man dilemmat mellan att inte ändra ett vinnande lag och det faktum att spelare som Markus Rosenberg, Rasmus Bengtsson, Jo Inge Berget och Oscar Lewicki som stod över knackar på dörren och vill in?

Och vem ska spela högerback när Anton Tinnerholm är avstängd och naturlige ersättaren Andreas Vindheim på nytt fått skadebekymmer?

Svaret på den sista frågan ser ut att bli Franz Brorsson.

Ett fegt och bra val.

Bra för att jag är övertygad om att han kommer att lösa uppgiften riktigt väl. Han har formen, snabbheten räcker och att han är klok i sina beslut och kan försvara vet alla som följt hans karriär. Offensiven kan andra sköta både på den och andra kanten. Fegt är beslutet för att man egentligen bara skjuter upp avgörandet om Franz Brorsson i själva verket inte gjort det bra nog för att förtjäna en plats i mitten. Senast MFF förlorade eller släppte in mål i en seriematch med Franz på planen var i sista omgången ifjor mot IFK Norrköping. Han har spelat två U21-matcher i år. Båda har slutat 5-0.

Jag blir allt mer övertygad om att det inte är Kari Arnason eller Rasmus Bengtsson som är problemet med att det ibland sett illa och tafatt ut i Malmö FF:s försvar. Det är kombinationen Arnason/Bengtsson som inte stämmer. Kemin blir fel, samarbetet som är så oerhört viktigt i en backlinje klickar inte. Båda bli sämre av att spela tillsammans. Franz Brorsson å andra sidan gör både Arnason och Bengtsson bättre.

Men okej. Om Franz Brorsson går in och stänger och gör det bra på kanten blir det ju ett besked att han kan det också. Och då blir han ännu svårare att hålla utanför startelvan.

Jag ska dessutom erkänna att egentligen är jag extremt lockad av ett annat alternativ att lösa problemet med att det inte finns en naturlig högerback tillgänglig. Trebackslinje! Då som ett första test på vad jag gärna sett som en mer permanent lösning när Behrang Safari ansluter.

Jag tror att MFF:s spelarmaterial passar mycket bra till 3-5-2.

Jag tror att Allan Kuhns filosofi också stämmer väl med ett 3-5-2.

4-4-2 sitter i väggarna i de flesta svenska klubbar, inte minst i MFF där folk får hicka i korridorerna bara det börjat viskas om något annat. Men 3-5-2 är intressant! Det är ett sätt att ha tre centrala mittfältare samtidigt som man behåller två anfallare. Behrang Safari är inte alls obekant med att spela i trebackslinje, det har han gjort en hel del i Basel. Och jag är övertygad om att alla mittbackarna som redan finns i truppen också klarar av att göra det.

Safari kan dessutom givetvis spela på kanten på mitten. Men det kanske intressantaste av allt; tre centrala mittfältare innebär att MFF kan köra med exempelvis Magnus Wolff Eikrem som spets bakom två forwards. Eller någon annan. Många i truppen brinner för att få just den rollen.

Och mot starkt motstånd, till exempel i de Europamatcher man nu inte får, kan man stänga genom att svänga till 5-3-2.

 

Nya kuggar till Kuhn

MFF:s nykomponerade mittfält var precis så bolltryggt och bra som man kunde väntat sig.

Och Guillermo Molins gjorde ett snyggt mål och ett som var spektakulärt vackert. Hans eleganta volleyklack kommer att bli svårslagen när det gäller att utse årets mål i MFF och Allsvenskan!

Om man inte klarar att njuta av ett mål som MFF:s 2-0 – Anton Tinnerholms assist var inte dum den heller – är det något allvarligt fel i ens fotbollsliv.

Segern var dessutom stabil och enkel. Precis det som behövs ibland och inte minst efter det som hände mot BK Häcken och HIF.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Fast det finns ett par men:

1.) Gefle IF var blekt. Åker inte laget ut i år vet jag inte när det kommer att ske. Tidigare har klubben byggt sin själ och existens på ett starkt försvarsspel. Nu har man så smått börjat ändra på det och vill, som så många andra i Allsvenskan, bli ett spelande lag också. Utan att vara i närheten av att nå fram. Samtidigt känns det som om laget tappat försvarsorganisationen från förr, så nu är Gefle IF inte bra på något. 3-19 på fyra matcher säger det mesta.

2.) MFF ska möta Hammarby IF redan på onsdag. Sedan återstår Falkenbergs FF och Östersunds FK innan det är dags för EM-uppehåll. Före matchen mot Gefle gällde nio poäng på de fyra matcherna, nu är det snarare tio. Jobbet är inte klart och det tog en halvlek att få det att lossna mot Gefle.

Tobias Sana ser ut att ta chansen när han nu får mer och mer speltid. Han var en av de absolut bästa i Malmö FF och fortsätter att utmana och bryta mönster.

Enock Kofi Adu hade inte spelat en minut tidigare i serien. Det märktes inte. Han gick in och gjorde som vanligt, var alltid spelbar och slog nästan alla passningar rätt. Orken är inte 100 än, det vill säga den ork en pelare får av att spela regelbundet. Men det kommer.

Guillermo Molins gjorde mål, som en forward ska göra och spelade dessutom klokt och var stark i kroppen. Även för honom finns det en växel till att lägga in i matchkonditionen och i snabbheten återstår mycket. Men det vet han om och planerar att rätta till under uppehållet. Det kommer också att lösa sig och eftersom MFF borde inse det är det konstigt om man inte löser det…

Ett utmärkt exempel på utvecklingen jag tror snart kommer på Sana, Adu och Molins sprang inte långt från dem. Allra bäst på planen var nämligen en spelare som redan tagit chansen. Magnus Wolff Eikrem spelade lysande igen och nu när han får spela match efter match kommer allt fram man tidigare mest anat. Två mål och sju assist har han på de sex senaste matcherna och nu jobbar han hårdare och vinner närkamper också.

Det kan mycket väl vara så att fyra spelare som inte var ordinarie när säsongen startade, Sana, Adu, Molins och Eikrem, är kuggar som passar mycket bättre i Allan Kuhns sätt att spela fotboll i MFF än de han ”ärvde” i startelvan från säsongen 2015?

Glöm heller inte Franz Brorsson! Han har fortfarande inte varit med om att släppa in ett mål i årets allsvenska. Pa Konate har redan placerat en etablerad spelare på bänken. Det kan snart vara dags för Brorsson att också göra det.

…………………………………………………..

Stämningen var avslagen, närmast 80-talsmässig.

De som normalt gör majoriteten av jobbet på läktaren lät bli att driva på eller var inte ens där.

En ny nyttig påminnelse om hur mycket sämre en klack på halvfart är och hur mycket det fulla stödet saknas när det uteblir.

 

Inte för mycket av det goda

Tobias Sana, Enock Kofi Adu, Anders ”AC” Christiansen, Magnus Wolff Eikrem.

Vi tar det en gång till:

Sana, Adu, AC och Eikrem.

På det MFF-mittfältet är så mycket bollbegåvning samlat att det nästan är löjligt.

Offensivt balanserat är det också. Minst sagt.

Säkert så offensivt att någon tycker att det blir för mycket av det goda.

Särskilt som anfallet kommer att bestå av Guillermo Molins och Vidar Örn KJartansson som kommer att gå mycket i djupled och söka ytorna framåt.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Jag håller inte alls med om att det skulle vara ett problem.

För det första tycker jag att det ska bli kul att se vad det innebär att släppa loss all den kreativiteten i en och samma match. För det andra är det faktiskt Gefle IF MFF möter. Ett lag som förlorat tre raka matcher med den sammanlagda målskillnaden 3-14 och som ligger näst sist i Allsvenskan.

Man ska ha respekt för alla lag, Allsvenskan 2016 är superjämn och så vidare. Men samtidigt, om man inte vågar nu, när ska man då våga?

Det finns dessutom en aspekt till. MFF har ju inte så mycket val.

Från att ha alla spelarna tillgängliga har MFF gått till att behöva kalla in Isak Redzic från U19 och Erik Andersson från Trelleborgs FF för att få ihop en 19-mannatrupp. 19 för att det finns en osäkerhet kring Vladimir Rodic som stukade foten på torsdagsträningen.

Tre spelare, Oscar Lewicki, Rasmus Bengtsson och Markus Rosenberg är avstängda, Jo Inge Berget och Andreas Vindheim är skadade och Teddy Bergqvist och Mattias Svanberg är två av många MFF-spelare som är med i det svenska laget som just nu gör succé i U17-EM.

Med så många borta är det lätt att prata om kris och svår situation.

Det tycker jag är skitprat.

MFF:s breda trupp gör att startelvan blir bra ändå.

In i laget kommer ju dessutom Franz Brorsson. Han startat fyra matcher i Allsvenskan i år och på dem har MFF inte släppt in ett enda mål.

Matchen på lördagen bli högintressant och ett perfekt tillfälle att skaka av sig den bottenlösa bitterheten från cupfinalförlusten mot BK Häcken. Den satt kvar i matchen mot HIF och förlusten där var heller ingen höjdare även om den till skillnad mot Häckenmatchen snart kommer att vara glömd.

MFF behöver en stabil seger mot Gefle IF. Kan den dessutom tas efter starka insatser av spelare som Enock Kofi Adu, Guillermo Molins, Tobias Sana och Franz Brorsson ökar konkurrensen och gör på sikt MFF till ett mer slagkraftigt lag i kampen om SM-guldet.

För det är dags att tala klartext. Utan en cuptitel och Europaspel krävs det ett SM-guld av MFF för att göra säsongen 2016 till något annat än ett misslyckande.

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×