En lockande outsider

Ibland är det rätt intressant att se vad vi går igång på.

Att Dag Eilev Fagermo skulle vara aktuell som ny tränare i MFF bygger på att den norska tidningen Telemarksavisen påstod att man hade säkra uppgifter på att Odds BK kontaktats av ett par klubbar om Fagermo.

Den ena skulle vara Bröndby, den andra KUNDE vara Malmö FF.

Inget mer!

Efter det har Bröndby sagt att det är en anka och Odd-styrelsen, i en annan norsk tidning, förnekat att någon klubb överhuvudtaget hört av sig.

Så hur säkra var de säkra uppgifterna?

Och är inte KAN vara MFF rätt tunt?

Så varför går då alla inklusive jag igång?

För att det är kul.

För att MFF varit så framgångsrikt på att täta alla luckor att när det riktiga namnet till slut sipprar ut kommer det kanske att vara på ett ställe ingen väntat sig, på ett sätt ingen väntat sig och kanske bli en person ingen heller väntat sig…

För att ju mer jag läser in mig på Dag Eilev Fagermo desto mer framstår han som en bra kandidat!

Han gillar och satsar på possession-fotboll. Men i Norge måste man kunna spela rakt också.

Han kör stenhårt på 4-3-3.

Han är dokumenterat duktig på att satsa på och utveckla unga spelare.

Det låter som en god grund. Jag gillar dessutom att han förde upp Odds BK i högstaligan 2008 under sitt första år i klubben och sedan stannat sju år till och hela tiden jobbat på att göra laget bättre. Det har gett resultat. senast blev det en tredjeplats, cupfinal och i kvalet till Europa League slog Odds BK ut Elfsborg. Utvecklingen har skett trots att Odd i jämförelse med de stora lagen i Norge har ont om pengar.

Dessutom verkar det som om Fagermo när resurserna att vinna finns där verkligen gör det också. Han fick alltså uppdraget att föra tillbaka Odd till förstaligan 2008. Det gjorde han. Två år tidigare var det Strömsgodset som skulle vinna andraligan och ta klivet tillbaka till eliten med Fagermo som tränare. Det gick också vägen. Så de två gångerna han sedan tränarkarriären tog rejält fart haft realistiska möjligheter att vinna serien har han gjort det också.

Jag tycker att han är ett intressant namn. Gillar även det jag hört om att han kan hexen-kessla mot de större klubbarna. Han har bland annat jagat Molde rätt hårt.

Om han är en allvarlig kandidat eller överhuvudtaget aldrig varit med på Malmö FF:s kandidatlista vet vi dock i ärlighetens namn rätt lite om. Än.

Ser för övrigt att Janne Anderssons namn poppat upp igen.

Där står jag fast vid att det är en stark och bra kandidat. Skrev redan när det började ryktas att Åge Hareide skulle lämna att jag tyckte att de bästa kandidaterna var Pep Clotet Ruiz och Janne Andersson. Jag har inte ändrat mig.

Det som talar emot alla tränarna jag fastnar för – Pep, Party-Janne, Fagermo – är väl egentligen mest frågan om de kan hantera en klubb som MFF. Där trycket är hårt och det gäller att prestera och vinna, hela tiden. Där traditionen och historien både är en tillgång och en tyngd. Där den massiva och stora stöttningen från medlemmar och supportrar både är en kraft och en press.

Jag tror alla tre kan fixa det. Har svårt att bevisa det för mig själv på ett övertygande sätt. Men utan att våga vinner man inte

Till sist två andra tränaralternativ jag också har svårt att låta bli att lockas av.

1) Daniel Andersson. Utmana förbundet.

2) Rikard Norling. Jag vet; många blir vansinniga bara jag ens antyder det, även kollegor. Och troligen är det omöjligt. Men jag tycker fortfarande att han var en bra MFF-tränare. På sätt och vis är han den naturliga nödlösningen eftersom han redan varit det en gång – och bevisligen klarade det.

 

 

 

Nye tränaren måste hitta mitten

Tränarfrågan får mycket uppmärksamhet.

Självklart, och berättigat!

Men det finns en viktig sak som diskuteras mindre.

Alla frågar sig vem MFF ska välja.

Färre ställer frågan vad den nye tränaren ska göra. Och det är egentligen först när man svarat på den frågan som valet kan göras.

Jag är övertygad om att staben i Malmö FF lagt ner massvis med tid här. Inte minst för att man – främst Daniel Andersson – antytt att klubben vill ha en riktningsförändring mot mer possession igen, mer mot det som fanns i laget innan Åge Hareide gjorde allt rakare.

En utvärdering av säsongens spel och insatser är gjord. I den var Hareide i hög grad en del eftersom han då fortfarande var kvar i MFF. Det är bland annat därför jag blir mer och mer orolig för att det tar tid att hitta den nye tränaren. MFF ska bygga ett lag som är anpassat till det man vill 2016, den nye tränaren ska stämma in på profilen och han måste vara med och påverka. Tidigt!

Inte minst för att MFF inte har tid att växa in i det nya och prestera framförallt till hösten. Cupen avgörs redan under våren och både traditionen (14 titlar), historiken (ingen titel sedan 1989) och den aktuella situationen (enda vägen till Europa redan i år) gör det självklart att MFF måste gå 100 procent för att vinna Svenska cupen, inte 99,9.

Jag har ett eget krav på den nye tränaren också:

Nyförvärv är en sak, men han måste framförallt utnyttja materialet som redan finns i truppen på ett bättre sätt.

Åge Hareide gjorde det perfekt 2014. Sedan försvann stommen och väldigt många spelare byttes ut. Det är en förklaring till att det gick sämre. En naturlig sådan. Nu är MFF i ett läge där betydligt fler spelare kommer att stanna och en ny tränare får starta ungefär där Hareide inledde 2014.

Men materialet måste som sagt utnyttjas bättre.

Det finns många exempel. Jag ska ta ett.

Malmö FF:s centrala mittfält underpresterar och utnyttjas för dåligt!

I truppen finns Enock Kofi Adu, Oscar Lewicki, Erdal Rakip, Magnus Wolff Eikrem plus Erik Andersson och Mattias Svanberg.

Tittar man på den uppsättningen blir det ju direkt pinsamt att snacka om behov av nyförvärv!

Adu är ett geni på att ligga långt ner i banan, driva spelet och med ett härligt lugn slå bra passningar trots hård press och minimalt med tid. Han är en av de bästa utländska spelarna som spelat i MFF.

Lewicki var kung i U21-EM, håller på att spela sig in i A-landslaget med sin förmåga att käka upp ytor och vara en pain in the ass för motståndarna.

Rakip växte bara mer och mer under säsongen. Han är dessutom en bättre tvåvägsspelare än både Adu och Lewicki och hotar motståndarmålet (det gör inte Adu eller Lewicki).

Eikrem är en kreatör och under försäsongen och inledningen av Allsvenskan såg det ut som om han hade seriens bästa offensiva passningsfot. Tror inte att det bara var en synvilla.

Andersson är en talang, som inte fått spela överhuvudtaget och Svanberg en minst lika stor talang trots att han är mycket yngre.

Med de ingredienserna SKA man kunna bygga något bra.

MFF valde istället att allt mer konsekvent köra med två sittande, men offensivt helt ofarliga, mittmän i Lewicki och Adu. Det var anpassat för och framgångsrikt i att ta laget till Champions League. I övrigt; nja…

Inte minst för att MFF tidigare haft offensiva hot från kanterna som producerade massvis med poäng som de själva gjorde och ännu fler chanser för anfallarna, och därmed ännu fler poäng. 2015 skulle man försöka komma upp i samma kantkraft som laget tidigare förfogat över med spelare som Tobias Sana, Vladimir Rodic, Simon Kroon och diverse nödlösningar (där Jo Inge Berget var den överlägset bästa). Kroon slog aldrig igenom fullt ut i MFF och Rodic och Sana behöver få tid på sig att göra det.

2015 var inte MFF:s kantspel och anfallsspel – Markus Rosenberg fick aldrig hjälpen han behövde, varken från kanten eller från en target-spelare som MFF inte har i truppen – bra nog för att i merparten av matcherna ha råd med två sittande i mitten.

Därför vill jag se en tränare som utnyttjar den verktygslåda som redan finns, som de sex spelarna på centrala mittfältet, samtidigt som han ställer krav på att Malmö FF köper in spelare som saknas. Prioritet ett måste vara en target-spelare till anfallet!

Kant-kraften kommer delvis av sig själv när Guillermo Molins hittar tillbaka till formen som gjorde honom till lagets i särklass bäste innan han fick konkurrens av Markus Rosenberg.

Sedan kan man ju drömma om Emil Forsberg, men han är förlorad till Rödbulle-tillvaron.

Men Isaac Kiese Thelin, Ola Toivonen och Magnus Ericsson är inte orimligt att drömma om. Och sedan måste någon i backlinjen nå upp i nivån Pontus Jansson höll.

Ännu en målvakt vet jag att många vill ha. Men där måste Malmö FF ha tålamod. Inte minst för att en svensk klubb inte kan leka lilla Italien och ha sex kontrakterade målvakter! Johan Wiland, Fredrik Andersson, Zlatan Azinovic (efter förlängningen), Marko Johansson och utlånade Sixten Mohlin är redan under kontrakt. Att plocka in en till utan att först se till att någon lämnar kan inte vara rätt sätt att handskas med Champions League-miljonerna. Dessutom tror jag att det var mycket enklare att vara målvakt i MFF 2014 än 2015. Se till att laget fungerar så gör Wiland det lika bra som Robin Olsen.

 

Dags att lösa det nu

Hittills har Silly Season varit seg. Men nu har det brakat loss. Rejält! Först började det ryktas om att Bröndby nog gärna vill släppa Magnus Eriksson och att det i så fall öppnar för en återgång till Malmö FF. Sedan kom det uppgifter om att Morten Wieghorst skulle stå överst på MFF:s nya önskelista på tränare.

I båda fallen är det Fotbollskanalen som kommer med uppgifterna. I Eriksson-fallet även med en hänvisning till den danska tidningen BT.

När det gäller Magnus Eriksson säger jag bara en sak. Finns möjligheten så slå till. Direkt!

Han var både bra och nyttig i MFF och jag är överygad om att han skulle bli det igen.

Morten Wieghorst känns som ett mer osäkert kort. Min omedelbara reaktion var att förra gången Malmö FF hämtade en tränare vars senaste adress var AGF i Danmark – Sören Åkeby – gick det ju inte så bra. Åkeby var ett stolpskott.

Inte bara för resultaten. Jag minns bland annat hans babbel om att 4-3 är bättre än 1-0 och två situationer på träningarna som fick mig att tappa allt förtroende för honom.

Första tillfället var när jag såg honom ge noggranna instruktioner till spelarna om vad de skulle göra. Sedan gick de in och gjorde i princip tvärtom. Utan att Åkeby reagerade eller gjorde något åt det.

Nästa gång hade man fys- och löptest i början av träningen. Jobbiga löp diagonalt över planen. Ett par spelare drog benen efter sig, någon annan hittade ett skadeproblem och började halta så att de inte kunde delta. Efter fysövningarna var det vanlig träning igen och då var alla plötsligt med och deltog hur friska och pigga som helst.

En vanligt tränare hade väl sagt att kan du inte springa kan du inte träna heller?

Men det ska ju inte Wieghorst hängas för.

Bara en påminnelse om att det kan bli fel.

Säg så här; om MFF:s urvalsprocess löpt på som den skulle hade Åge Hareides ersättare redan varit presenterad.

Före jul var målet, före nyår har blivit det reviderade målet. Därmed är Malmö FF snabbt på väg in i en situation där det största problemet blir tiden. I klartext, nu är kanske det viktigaste inte att det blir bäst möjliga utan att det blir bra nog.

Och att valet görs. Jag tror inte att någon av tränarna som fanns med på MFF:s ursprungslista är dålig. Jag litar dessutom mer på tillsättningsprocessen nu än när Viggo Jensen, Åkeby, Blunt och allt vad de hette kom sågs och – förlorade.

Och när vi sitter här och bedömer meriter och allt annat från förr är det rätt bra att komma ihåg att det absolut viktigaste för den nye tränaren inte är vad de gjort i andra klubbar utan vad de tänker göra i MFF. Plus att betyget i MFF sätts i MFF.

Det är därför det till exempel går alldeles utmärkt att säga ja till Magnus Eriksson utan att ha sett honom varken i Kina eller Bröndby.

 

I väntan på – mat

Ingen tränare än i MFF.

Helst före jul har ledningen sagt. Då återstår tre dagar nästa vecka för jag tror inte att det blir någon presskonferens i morgon eller i helgen.

PK den 23 december är ju en gammal fin tradition!

Men det kan givetvis ta längre tid också för samtidigt som Daniel Andersson och Niclas Carlnén har pratat om att det gärna får finnas en ny tränare på plats före jul har de även betonat att det är viktigare att det blir rätt än går snabbt.

Det sista är ganska svårt att invända mot.

Samtidigt är det tufft att inte ryckas med i otåligheten.

Medlemmarna, supportrarna och alla andra vill ha svar. På sätt och vis är det som att stå mitt en klunga med en massa hungriga hundvalpar och försöka tala om för dem att man först måste gå och köpa maten innan de kan få äta. De är inte så bra på att lyssna.

Men rätt söta…

Jag vet, för jag är på sätt och vis en av vovvarna. Trots att jag fått signaler om att det skulle dröja har jag i flera dagar uppdaterat mailboxen som en skållad iller för att se om det inte snart skulle komma en kallelse till en presskonferens.

Så blir det alltså troligen inte.

Varför?

För att Kasper Hjulmand tackat nej? För att allt inte gått som MFF ville? För att bla, bla, bla…

Jag tror inte det. Processen MFF bedriver är omfattande och får ta den tid det tar.

Signalerna jag fått är alltså att det dröjer. De säger också att Malmö FF hela tiden letat mycket bredare än vad som sipprat ut. I klartext. Flera av kandidaterna har överhuvudtaget inte nämnts i media, eller på andra ställen, än.

Det är ju heller inte precis så att man först väljer ett namn och sedan förhandlar. Tvärtom, att känna på vad de olika kandidaterna vill, kan kosta och så vidare är ju en del i urvalsprocessen. Sålla ner, snacka allvar på riktigt med ett par och sedan slå till. Och när det ska förhandlas har ju tränare också agenter! I alla fall de flesta.

Så om man tänker efter är det inte konstigt att det tar tid.

Men jag är ju otålig ändå…

…………………………………………………………………………………..

Zlatan Azinovic fick förlängt kontrakt.

Därmed sitter MFF med fyra målvakter, egentligen fem eftersom Sixten Mohlin är utlånad.

Det är för många och jag var övertygad om att MFF inte skulle ge Zlatan en förlängning.

Men jag förstår beslutet och sympatiserar med det. Av längden på kontraktet, sex månader, kan man dessutom utläsa en hel del.

30 juli 2016 när det går ut är Zlatan Azinovic frisk, han har gjort comeback och visat att han har mer att ge som målvakt. Zlatan har varit lojal, en glädjespridare och en bra backup. Nu när MFF badar i pengar är det givetvis en extra bra idé att inte säga hej då mitt i en rehabperiod.

Jag ska erkänna att jag inte trodde att ett halvårskontrakt var ett alternativ som både han och MFF kunde acceptera. Nu när jag vet det hyllar jag gärna beslutet. Inte minst för att det sänder signaler om att MFF bryr sig om sina spelare.

Men om sex månader är det skarpt läge.

Då kan inte MFF ha fyra (fem) målvakter längre.

Någon måste bort och det behöver inte vara Zlatan Azinovic. Prestationerna avgör.

 

 

 

Det blev ingen Hjulmand

Kasper Hjulmand tillbaka till FC Nordsjälland.

Då vet vi en sak.

Han blir inte MFF:s nye tränare.

Om han var förstavalet i Malmö FF vet i alla fall inte jag.

Många har tagit det för givet. Åtskilliga har påstått det.

Själv vet jag som sagt inte. Kanske för att mina källor inte är lika tvärsäkra som deras, eventuellt för att jag inte är lika pigg på att dra slutsatser från osäkert material.

Strunt samma. Aktuell har han i alla fall varit och egentligen kvittar det om han var förstavalet eller inte.

Av två skäl:

1) Min enkla huvudprincip för en tränare i MFF ska vara att hen vill vara tränare i MFF.

Vill man vara någon annanstans är det precis där man ska vara.

Det gäller både tränare på väg ut (som Åge Hareide) och på väg in (som Hjulmand).

2) Det finns flera exempel på att det blivit bättre när förstavalet spruckit.

Ett färskt exempel är Rikard Norling.

Det bästa och mer historiska är Bob Houghton, som INTE var förstavalet. Det gick ju rätt hyfsat ändå.

Jag har förresten en princip till.

Meriter i MFF är viktiga!

I valet mellan Pep Clotet Ruiz och Kasper Hjulmand har mitt namn hela tiden varit Pep.

Helt enkelt för att han var en lysande assisterande tränare i Malmö FF och en katalysator för SM-guldet 2010.

Han känner till klubben, har lyckats där och har senare skaffat sig erfarenhet från stora ligor. Halmstads BK var ett felaktigt val med fel förutsättningar och förhoppningsvis lärde han sig något av det också. Men för mig väger Peps MFF-tid tyngre än att med en rätt låg segerprocent få en tillfällig framgång i Nordsjälland och sedan få sparken i Mainz.

Men det är rätt viktigt att påpeka att det finns en sak till jag inte – som så många andra – är tvärsäker på:

Att det bara stått mellan Pep och Hjulmanden.

Daniel Andersson är överraskningarnas man!

 

 

 

 

Teknisk ny bas

Medan några går och väntar på tomten och andra lite mer förnuftiga och verklighetsnära på MFF:s nye tränare händer det hela tiden saker.

Inte minst i ungdomssektionen.

Ungdomsbasen Mats Engqvist och de övriga i ledningen har nu fått hela organisationen på plats.

Jag skrev en bit om U19 och U17 för ett tag sedan. Läs gärna artikeln här.

Snabbversionen är i alla fall att:

U19 ska tränas av Anders Palmér och Roland Larsson.

U17 ska tränas av Andreas Georgsson och Robin Asterhed.

Fystränaren Mark Reid som anställdes i år ingår i ledarstaben runt U19, men ska även hjälpa U17.

Janne Möller fortsätter som målvaktstränare och ska köra två pass i veckan med U17.

U19 får en egen målvaktstränare i Tomas Håkansson, som hämtas från FC Rosengård. Han ska vara med på samtliga pass precis som Jonnie Fedel är i A-laget.

Nu har det, helt i skymundan, även blivit klart att Joakim Nilsson får jobbet som koordinator för hela verksamheten. MFF:s hemsida berättade det för ett tag sedan, men alldeles för få har uppmärksammat det.

För mig är Joakim Nilsson ett stort namn!

I slutet av 80-talet gjorde han saker som få andra MFF:are utfört på fotbollsplanerna. I samband med MFF:s 100-årsjubileum listade jag de största teknikerna genom tiderna i MFF. Han var med.

1) Zlatan Ibrahimovic

2) Jörgen Pettersson

3) Goran Trpevski

4) Jan “Nana” Ekström

5) Joakim Nilsson

Hans akilleshäl var att han för ofta brände chansen han skapat genom sin briljans. För att komma ihåg dröm-målen måste det ju bli mål!

Joakim hade många sådana lägen, både i MFF, landslaget och i Sporting Gijon.

Men det är historia nu.

Jag tror och hoppas att han ska bli ett lyft för en redan bra verksamhet.

Engqvist och company har god koll på honom. Joakim Nilsson har nämligen redan arbetat i MFF ett par år i klubbens ungdomsakademier. Innan dess har han bland annat jobbat i Landskrona BoIS ungdomsakademi och varit ungdomsansvarig i BK Höllviken. Plus att han tränat ett par seniorlag i Landskrona-trakten där han har sina rötter (BK Fram är moderklubben).

Att Malmö FF stärker och utökar organisationen på U-sidan är givetvis bra. Precis så ska en klubb som fått in massvis med pengar på Champions League-spel agera.

Sakta, men säkert har det också växt fram en insikt om att det är nödvändigt.

Spelet i Uefa Youth League har gett väldigt mycket erfarenhet, vilket inte minst förbättringen från 2014 till 2015 visat. MFF U tog en poäng mot Olympiaskos, Juventus och Atletico Madrid, men fem mot Real Madrid, Paris Saint-Germain och Sjachtar Donetsk.

Det blev seger hemma mot Real Madrid och oavgjort borta mot PSG. Felet var att det bara blev en poäng sammanlagt mot Sjachtar. Annars hade Malmö FF spelat vidare i Champions League/Youth League på ungdomssidan! Att spelare som Marko Johansson, Franz Brorsson och Mattias Svanberg lyfts upp som lärlingar har också ett starkt samband med insatserna i Youth League-matcherna.

Men MFF har även lärt sig hur oerhört mycket mer pengar de stora Europa-klubbarna satsar på ungdomssidan och hur väldigt mycket större deras organisationer är. MFF får ut mer av sina pengar och hänger med bra. På sikt måste man dock vässa organisationen ytterligare. Vilket man alltså gör nu i ett förhoppningsvis första steg. I vässandet ingår även att Andreas Georgsson, som tidigare var ungdomskoordinator, blir ansvarig för U17-laget, scouting och videoanalys.

……………………………………………

Från och med i år är för övrigt Champions League-deltagande inte den enda vägen ut i Uefa Youth League.

Vinnaren av U17-SM får med start i en kvalrunda ta sig fram mot slutspel.

Från varje Youth League-gupp (med samma lag som i Champions League) går de två bästa lagen vidare. Gruppettorna står över till åttondelsfinal medan tvåorna får möta lag från en kvalrunda i ett play off till åttondelsfinalerna. Elfsborg som vann U17-SM 2014 har varit med i den här kvalrundan och slog först ut Stjärnan från Island och sedan FK Rad från Serbien. I morgon lottas play off-spelet och då kan Elfsborg få möta bland annat Real Madrid, som kom tvåa i MFF:s grupp.

Nästa år ska IFK Norrköpings U-lag spela Youth League och U17-SM-vinnaren 2015 AIK kvalrundan.

Huvudsyftet med U19 och U17 är givetvis att producera talanger till semiorlaget. Men det är numera rätt viktigt att vinna U17-SM också. Vilket MFF alltså inte gjorde i år…

 

 

 

 

MFF har mycket att lära

Årets Champions League-spel har gett två saker till MFF: pengar och lidande.

Nästan alla vill dessutom lägga till erfarenhet.

Men då krävs det att man drar rätt slutsatser.

Jag står fast vid att Åge Hareide varit en mycket bra MFF-tränare och att sammanlagt facit under de två åren är suveränt. Grunden är SM-guldet. Sedan följde han upp både Norlings och sitt eget SM-guld med att kvala in till Champions League. Att jämföra med lag som inte ens klarar att kvala in till Europa League. MFF var i alla fall där!

Men i jakten på något större gjorde man flera avgörande misstag. Här är ett par:

1) En vägran att acceptera sin begränsning.

Mot lag som Atletico Madrid, Juventus, Real Madrid och Paris Saint-Germain är det riskminimering som gäller. Gris-spel för att hålla nere siffrorna och en förhoppning om att någon gång kontra till sig ett oförtjänt mål eller poäng.

Cyniskt sett skulle man dessutom koncentrerat sig helt och hållet på Allsvenskan så fort kvalet och Play off-spelet var avklarat. Celticmatchen nummer två spelades den 25 augusti och det återstod fortfarande nio omgångar i Allsvenskan.

Då, om inte förr, skulle man anpassat hela upplägget till dem istället. Istället satsade klubben allt på att utmana storlagen på storlagens villkor.

Det var naivt och dödfött. MFF:s chans låg i att lura tredjelaget på tredjeplatsen. Det höll på att gå mot Olympiakos 2014. Det var inte ens nära mot Sjachtar, delvis för att man ödslade för stora resurser på att försöka göra det omöjliga.

2) En oförmåga att förlänga säsongen.

2014 hade MFF enorma problem att prestera månaderna efter Allsvenskans slut och ännu större svårigheter att ordna fram en bra gräsplan.

2015 löste klubben gräsproblemet. Det gick sämre för de ansvariga för laget. Två träningsmatcher ordnades fram och ett sent läger i Marbella. Det hjälpte inte ett dugg. Istället blev det sämre!

Jag säger inte att det är lätt. Men 0-17 på de tre sista matcherna säger allt.

Det krävs fler matcher och mer träning.

3) En ovilja att prioritera de egna.

MFF:s Youth League-lag blev bättre 2015 än 2014. MFF:s A-lag blev det inte. När det brann till valde Åge Hareide att satsa på Yoshimar Yotún och Felipe Carvalho istället för mer matchvana och defensivt säkrare Pa Konate och Franz Brorsson. Nikola Djurdjic var sämst av alla på Santiago Bernabeu när man kunde satt in Agon Mehmeti eller Pawel Cibicki som brinner för MFF.

Och Kari Arnason var lagkapten. Arnason har varit bra i Islands landslag och en ledare i Rotherham. I MFF utsågs han till ledare innan han spelat sin första match och köptes i princip in som vicekapten. Det är att ta sakerna i fel ordning. Ska du bli ledare i MFF får du först prestera på den nivån ett antal år. I Malmö FF!

Det kan Arnason säkert höra. Men han har inte gjort det. Än.

4) Den dåliga disciplinen.

De gula och röda korten var för många. Hela säsongen. Och i Madrid var två nyckelspelare borta.

Helt i onödan!

 

Uselt på en historisk nivå!

Var det verkligen någon som trodde att MFF skulle ha en chans på Santiago Bernabeu?

Skrev inför matchen att man måste bygga färdigt ESS-anläggningen i Lund för att upptäcka de mikroskopiska möjligheterna MFF hade.

Fick omedelbart ett svar att MAX IV i samma bygge är designad för att se ännu mindre saker (röntgen mot neutroner tydligen – lät det som jag visste vad det handlade om?). Svarade att så små var väl ändå inte chanserna. Jag hade fel. Det var de.

Real Madrid är ett lag på yppersta världsnivå. PSG är ett annat. Båda med budgetar där man troligen kan peta in hela den samlade svenska fotbollen. Felet är inte att MFF inte klarade att utmana. Felet var att MFF fick dem i lottningen.

Dessutom blev det ett dubbelfel (eller trippel?).

Sjachtar Donetsk bedömer jag som ett bättre lag än förra årets tredjelag i gruppen Olympiakos. Då levde också MFF-hoppet om avancemang ändå till den 87:e minuten i den sista omgången. I år var det i praktiken avgjort redan efter förlusten mot Sjachtar i Lviv.

Mot både Paris Saint-Germain hemma och Real Madrid borta har det sedan handlat om utspelning, uppgivenhet och en känsla av att spelarna egentligen velat snabbspola till nästa säsong.

Det går ju inte att på förhand säga att det är kört. Men alla som sett på situationen med känslorna bortkopplade har ju vetat att det varit så.

Den största prestationen har publiken stått för.

På Swedbank stadion sjöng och hoppade man långt efter det att det blev 4-0 och 5-0.På Santiago Bernabeu dominerade 3 300 MFF-supportrar de gigantiska läktarna. Och sjöng ut allt vid 0-8!

Se det som en 8-0-seger för den breda svenska supporterkulturen och föreningsdemokratin med bibehållen 51-procentregel.

Men annars var allt total katastrof. Real Madrid är ett fantastiskt lag och Ronaldo är en underbar spelare. När det gäller att avsluta och göra mål är han bättre än Messi och det vill inte säga lite.

Det är 80-90 procent av förklaringen till det pinsamma resultatet. De återstående procenten kan delas mellan matchovanan och temposvagheten mot slutet av säsongen samt ett sanslöst uselt försvarsspel och då menar jag över hela banan.

Givetvis är alla analyser om att MFF borde gjort en annan laguttagning eller spelat på att annat sätt rätt meningslösa. Real Madrid hade vunnit stort ändå. Men med det sagt tycker jag ändå att Åge Hareides sista laguttagning kan kritiseras.

Var det lönt att ta bort de egna produkterna Franz Brorsson och Pa Konate och sätta in mer matchotränade Yoshimar Yotún och Carvalho? Till ingen nytta.

Dessutom ska alla i MFF skämmas. Laget avslutade CL-säsongen med tidernas största nederlag i Europa på hemmaplan (PSG) och tidernas största nederlag på bortaplan (RM).

Det är tyvärr uselt på en historisk nivå!

Och då har MFF ändå spelat +100 matcher.

 

Med stor marginal.

 

Många värda ett gott slut

Det tillhör ju idrottens idé, själ och hjärta att inte ge upp på förhand.

Men just nu känns MFF:s avslutningsmatch i årets Champions League lika avslagen som en lättöl på julaftonen – i en flaska som öppnades redan på midsommaraftonen.

Mest för att man troligen måste bygga färdigt ESS-anläggningen i Lund för att kunna upptäcka den lilla chansen MFF i det här skedet har att skrälla mot det spanska storlaget.

Men även för att det känns som om man den senaste tiden bara dragit ut på en säsong där festerna var färre än 2014 och i samtliga fall ligger flera månader tillbaka i tiden.

Fast det struntar MFF:s fantastiska supportrar i. När PSG och Zlatan krossade laget med 5-0 fortsatte de bara att sjunga och hoppa. Nu är de långt över 3 000 i Madrid, det största bortaföljet någonsin i Europa sedan finalen 1979. Jag vet att de flesta bokade tidigt, men alla vägrar sluta festa, hoppas och älska laget de lägger ner massvis med pengar och tid på.

De är värda ett snyggt slut.

Samma gäller Åge Hareide, som gör sin sista match i MFF och som jag nyligen utnämnde till den tredje bäste MFF-tränaren genom tiderna.

Dessutom är det viktigt att fortsätta sprida MFF-namnet över Europa och världen.

Champions League är en unik chans att visa upp en klubb. Inte minst för en liten outsider som försöker hävda sig mot de stora elefanterna. Just där har MFF två år på raken fått en uppmärksamhet som nog ingen riktigt förstod vidden av innan laget faktiskt var där.

I två år har de stora tv-bolagen runt hela världen upprepat hur härlig stämning det är i Malmö, på Stadion. I två år har laget fått möjligheten att nå ut tilll människor som tidigare inte ens hade hört talas om varken MFF eller Malmö.

Inte bara i Europa. Tisdagskvällens match direktsänds bland annat i Brasilien, Columbia, Peru, Ecuador, Panama, Venezuela, Argentina, Chile, Uruguay, Bolivia, Paraguay, Dominikanska republiken och USA. Överallt kommer det att sitta tittare som fängslats av Real Madrid. Men tv-sofforna kommer även att fyllas av människor med hjärtan villiga att känna något för under-doggen som mot alla odds ska försöka stå upp mot övermakten.

Tänk så och det blir inte alls avslaget.

Se det istället som ett en match där blaj-snacket om ”allt att vinna och inget att förlora” för en gångs skull faktiskt är totalt sant.

Förra året levde hoppet om avancemang till den 87: minuten i sista omgången borta mot Olympiakos. När Markus Rosenberg gjorde 2-2 hade det bara behövts ett mål till för att ta tredjeplatsen. Mitroglous 3-2-mål i just minut 87 satte stopp för de planerna. Klarar MFF att hålla hoppet vid liv lika länge nu är bara det en bragd. Bär det dessutom hela vägen måste man tömma ordböckerna på superlativ-ord. Visst kittlar det! Trots allt…

 

 

Att tänka på i gnället

Elfsborg-Odd 2-3

AIK-Atromitos 1-4

IFK Göteborg-Belenenses 1-2

Tre resultat som fungerar som en mycket bra påminnelse till dem som nu gnäller på MFF:s insatser i Europa.

MFF slog ut Zalgiris Vilnius, Red Bull Salzburg och Celtic och tog sig in i Champions League och väl där har laget besegrat Sjachtor Donetsk hemma på Stadion.

Det är givetvis mil bättre än att på vägen mot den betydligt sämre turneringen Europa League:

Som Elfsborg åka ut mot Odd, som sedan i Play Off fick stryk mot Dortmund med sammanlagt 5-11 (2-7! i Tyskland).

Som AIK åka ut mot Atromitos, som sedan i Play Off fick stryk mot Fenerbahce med sammanlagt 0-4.

Som IFK Göteborg åka ut mot Belenenses, som visserligen tog sig till huvudturneringen, men nu ligger sist i sin grupp,

MFF hade otur i lottningen och fick Real Madrid och Paris Saint-Germain, två världslag som det är okej att förlora med stora siffor mot.

Särskilt nu när Allsvenskan sedan länge är färdigspelad och det blir allt svårare att hålla formen på topp. Eller ens i närheten.

Förra veckan slog MFF i alla fall Molde, som är i samma situation och leder sin Europa League-grupp.

Jag har skrivit det många gånger förr och står fast. Det är i Allsvenskan MFF gjort sitt stora misslyckande/fiasko i år. I Europaspelet har MFF presterat bra och väldigt mycket bättre än de allsvenska konkurrenterna.

Oavsett hur det går mot Real Madrid på tisdag.

När allt detta är påpekat går det ändå att lägga till två saker:

1) Förra CL-säsongen var roligare än den här.

Jag skrev redan vid lottningen att allt snack om drömlottning var dravel. Det var en skitlottning.

2) Förra CL-säsongen var bättre än den här.

Red Bull Salzburg var ett bättre lag 2014 än 2015 och att slå ut dem då var större än att göra det nu. Dessutom håller jag vändningen mot Sparta Prag som vassare än årets sammanlagda seger mot Celtic. MFF har hittills heller inte gjort en slutspelsmatch som kan jämföras med förra årets hemmainsats mot Atletico Madrid.

 

 

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×