Tinnerholm är Malmöit

En ny hedersam förlust. Malmö FF har nu på rätt kort tid mött Atletico Madrid, Juventus och Real Madrid på hemmaplan. Resultatet i alla tre matcherna: 0-2. Bästa insatsen är fortfarande den mot Atletico.

Samma intensitet och klass som då av MFF så hade inte storebrodern i Madrid klarat sig lika bra som lillebror. Då hade det blivit oavgjort.

Det kunde det blivit ändå.

Frågan måste nämligen ställas:

Hade MFF fått straff om Anton Tinnerholm ramlat när han var på väg igenom i straffområdet strax före 2-0-målet?

Jag tror svaret är ja.

Och det gör mig kluven. Å ena sidan tycker jag att det är rätt av Anton att stå upp. Å andra sidan känns det nästan som att det gått så långt att spelare som ger tusan i att falla och står upp när de är på väg igenom inte får några straffar längre.

Det tror jag inte någon gillar. Egentligen.

Att 2-0 kom berodde mycket på utvisningen av Yoshimar Yotún och att MFF trots spel med tio man var tvunget att chansa, i alla fall lite.

Då gör världens bäste avslutare mål.

Cristiano Ronaldo gjorde det, plus det första, och därmed klarade sig världsstjärnan betydligt mycket bättre än de tidigare världsstjärnorna som gästat MFF.

Beckenbauers, Maiers och Rummenigges Bayern München fick stryk, och Beckenbauer blev tunnlad av Tommy Andersson. Van Bastens, Rijkaards och Bergkamps Ajax fick också stryk liksom Zengas, Matthäus, och Klinsmanns Inter. Och så vidare…

Skrev inför matchen på twitter att MFF har spelat 31 hemmamatcher i Europacupen och Champions League (inklusive kval). Inget lag har klarat att göra fler än två mål på MFF.

Det gjorde alltså inte världens största klubb heller. Vet att många spekulerade i ett ras. Men det fanns det inget som helst som talade för om man tittade på MFF:s historia och hemmastyrka.

Det här var match nummer 32.

Statistiken efter den är 19 segrar, sju oavgjorda och sex förluster. Tre av förlusterna har kommit mot Madrid-lag, 2 x Atletico och 1 gång Real och alla med siffrorna 0-2.

Anton Tinnerholm gjorde bara en enda miss. Han var en del i försvarsproblemen som ledde till 0-1. I övrigt var han lysande, en dynamo och ettrig tiger och ibland till och med en elegant. Det tog två gula kort och kunde kostat en straff också för Real Madrid att stoppa honom. Tinnerholm är inte född i Malmö, men han är en Malmöit – och dessutom mångas favorit. Helt rätt.

Står också fast vid att med Kari Arnason och Rasmus Bengtsson som mittbackar klarar sig MFF bättre mot det allra vassaste motståndet än med Filip Helander och Erik Johanson. Dessutom gjorde Enock Kofi Adu en otroligt stor nytta även om han hade bollen lite mindre tid än mot PSG.

Men de mest spektakulära grejerna stod Johan Wiland för. För att snacka Malmöitiska: han är rätt bra…

 

Både ja och nej

Det finns frågor som det går att svara både ja och nej på. En sådan är om matchen mot Real Madrid på onsdagskvällen är den största MFF spelat i Malmö i klubbens över 100 år långa historia?

Det naturliga, sportsliga och historiskt korrekta svaret är nej.

Att nå en Europacupfinal är en unik prestation. MFF gjorde det 1979 och hemmamatchen i semifinalen mot Austria Wien som säkrade avancemanget (1-0, Tommy Hansson inför 25 329 åskådare) måste bara vara den största.

För mig är dessutom 2-1-segern över Milan 1968, 1-0-segern över Bayern München 1975 och 1-0-segern över Inter 1989, samtliga i Europacupen, större. Faktiskt även Världscupfinalen mot Olimpia Paraguay sent på hösten 1979. Ingen begrep det då och publiksiffran blev pinsam. Men att MFF spelat final i klubblags-VM känns rätt stort nu så här 35 år efteråt. Och ja, jag var en av de 4 811 som trots allt hade masat sig till Stadion.

Historiens första MFF-seger i Champions League, 2-0 mot Olympiakos, förra året är också rätt svår att toppa rent sportsligt. Om nu inte MFF tar poäng mot Real Madrid.

Med allt detta sagt borde inte svaret kunna vara ja, men jag tycker faktiskt det.

Real Madrid är världens största klubblag nästan hur man än mäter. Därför blir också digniteten och intresset när Malmö FF för första gången ställs mot just det laget enormt.

MFF hade kunnat sälja ut Stadion flera gånger.

Sponsorer och andra har stått i kö för att bjuda över dem som redan köpt VIP-loger och andra Hospitality-platser.

Swedbank stadion har ett 50-tal loger. Nu hade man kunnat sälja flera hundra till, dyrt.

Pressutrymmena svämmar över, tv-bolagen kliver ovanpå varandra och MFF har fått säga nej tack till många förfrågningar.

Matchen kommer dessutom att tv-sändas nästan överallt på jorden – kanske även till mars nu när man hittat vatten där – och MFF får en unik möjlighet att visa upp sig för många som tidigare inte vetat ett dyft om klubben.

Givetvis sätter sig de flesta för att titta på Real Madrid och lagets många storstjärnor. Men MFF får ett tillfälle att vinna hjärtan som underdog och imponera med riktig läktarkultur; en häxkittel och stämning som lyfts fram inte bara i Malmö utan av Uefa och allt fler ute i Europa.

Där vinner nu en utklassningsseger över förr.

På läktarna. Men även i antalet man når ut till.

Nu sänds allt, överallt. Tittarsiffrorna är gigantiska och sändningsavtalen häpnadsväckande.

Då häckade kamerorna nästan alltid någon annanstans och man fick vara glad för en snutt i Radio Malmöhus. Jan-Olov Kindvall har fortfarande inte sett sitt mål när han säkrade avancemanget mot Monaco 1978. Det finns inte på film.

Så visst är det här störst i historien. Också!

 

Över 11 000 för U17

Visst har det varit betydligt fler än 3 000 på en ungdomsmatch i Malmö.

Skrev igår om att U19-tränaren Tore Cervin och ungdomsbasen Mats Engqvist båda tror att det kommer över 3 000 åskådare på Uefa Youth League-matchen mot Real Madrid på onsdagseftermiddagen.

Rekord frågade jag – och det är det inte, vilket några snabbt uppmärksammade.

U-17 hade 11 714 åskådare när de spelade 0-0 mot Barcelona 26/8 2010 på Swedbank Stadion.

Den matchen hade jag glömt.

Det går inte att slå på Malmö IP och knappast överhuvudtaget.

Ska dock sägas att U17-matchen 2010 ingick i ett dagslångt program med massvis med gästande ungdomsspelare från andra lag i en stor manifestation mot rasism.

Tore Cervin och Anders Palmér coachade det laget också och när jag tittade efter vad jag skrev om matchen upptäcker jag nu att bland spelarna jag berömde fanns ett par som fortfarande i hög grad aktuella.

Eller för att citera mig själv:

”I MFF – som precis som FC Barcelona bytte flitigt – fastnade jag framförallt för de båda mittbackarna Filip Helander och Alexander Blomqvist, vänsterbacken Pa Konate, yttermittfältarna Simon Kroon och Tobias Lewicki, innermittfältaren Kristoffer Jeppsson plus den tunge anfallaren Dino Islamovic. Dessutom gav Zadmir Zekovic mer skjuts åt anfallet när han kom in efter pausen.”

 

 

MFF tackar nej till miljoner

MFF tackar medevetet nej till flera miljoner i extrainkomster från Real Madrid-matchen.

Trycket från företag/sponsorer har varit enormt och Malmö FF:s marknadsavdelning har blivit nedringd eller nedmailad med önskemål om att få köpa VIP-loger eller platser bland sponsorerna.

_ Vi har säkert fått 300 förfrågningar, berättar försäljningschefen Magnus Svensson.

De har kommit från företag som i många fall inte tidigare haft någon relation till MFF och det har handlat om stora belopp. Magnus vill inte bekräfta hur stor, men vissa loger hade kunnat gå för sexsiffriga belopp.

I alla fallen har svaret blivit detsamma. MFF prioriterar sponsorerna, loge-innehavarna och företagen som varit med tidigare. De trogna.

Det har ändå varit frågan om en ny försäljning. Ett företag som disponerar en loge har till exempel fått betala en extrasumma för att ha den även under Champions League. Men MFF har hållit summorna låga.

_ Vi hade kunnat tjäna ett par miljoner på att överge våra principer. Men det här tjänar vi på i längden, säger Magnus Svensson.

Precis som förra året kommer MFF att ha 3700-3800 Hospitality-platser.

Ett hundratal fler än Juventus, trots en mycket mindre arena.

I restaurang 1910 sitter 1 600.

Champions League Club har 400 platser.

800 sitter i logerna.

1 000 vimlar inför matchen i foajén till Malmö Isstadion.

Det innebär det att cirka 18-19 procent av det totala antalet åskådare är sponsorer/VIP-gäster.

Jag tycker att MFF gör helt rätt som prioriterar de trogna.

Men det bör nog öppnas en ventil för att kunna säga ja till de riktigt stora sponsorerna när chansen kommer. Annars kanske de inte frågar igen.

………………………………………………………

På eftermiddagen på matchdagen kommer MFF att spela i Uefa Youth League mot Real Madrid.

Klockan 15.30 på Malmö IP är det dags.

Mer om det här.

Tore Cervin säger att han tror på över 3 000 åskådare. Samma sak säger ungdomsbasen Mats Engqvist.

Inte klokt egentligen om de får rätt. Publikrekord på en ungdomsmatch i Malmö i klubblagssammanhang? Någon?

 

 

 

Bara fjärdeplatsen kvar

Oavgjort igen mot ett bottenlag på bortaplan och nu kommer alla att säga att MFF:s allsvenska säsong är död. Inte jag. Men av ett helt annat skäl än ni tror.

Guldet var kört. I praktiken innebar det här att chansen att ta en topp tre-plats och säkra spel i Europa även nästa säsong också är körd.

Vad återstår då?

Jo, nu är det MFF:s plikt och förbaskade skyldighet att rädda fjärdeplatsen.

För den kommer med stor sannolikhet också att ge en Europaplats. Fyran får den om något av de tre första lagen vinner cupen. Så fixade Elfsborg sin plats i det internationella spelet i år.

I botten av den allsvenska tabellen ligger Åtvidabergs FF, Halmstads BK, Falkenbergs FF och Örebro SK. MFF har nu spelat mot alla borta.

Resultaten:

Åtvidaberg 2-2

HBK 0-0

Falkenberg 3-3

Örebro SK 1-1.

Det är ju så uselt att klockorna stannar.

Första halvleken mot Halmstads BK var på den låga nivån. I den andra kom ett rejält lyft och jag kan absolut inte klaga på viljeinsatsen.

MFF gjorde som så ofta förr, skapade chans på chans och åtminstone ibland ett tryck som borde gett ett segermål.

Ett sent mål hade man ju inne också.

Som blev bortdömt. Korrekt. På ett ytterst märkligt vis. Det var inte offside. Men det var hands på Magnus Wolff Eikrem.

Felet var att det såg inte huvuddomaren Michael Lerjeus och heller inte den assisterande domaren. De dömde mål och ändrade sig och det finns en stark misstanke om att det var reprisen på storbildsskärmen som avgjorde. Så får det inte gå till. Därför blev det rätt, fast på fel sätt.

Som vanligt med Lerjeus som domare blev det alltså fokus på honom. Det var inte bara det bortdömda målet som spökade. HBK ville ha en straff, MFF ville ha en straff, Åge Hareide blev uppvisad på läktaren med mera. Kort sagt, en normal dag på jobbet för Lerjeus.

Inget lag i Allsvenskan vill att han dömer.

Kan vi bara inte få slippa honom nu? Snart.

Men mitt i allt Lerjeus-snacket ska det noga betonas att det blev ett riktigt beslut att döma bort målet och att MFF inte kan skylla den uteblivna trepoängaren på domaren. Inte HBK heller,

Oavgjort var ett logiskt resultat efter MFF:s usla förstahalvlek och beslutet att inte starta med Markus Rosenberg. Pawel Cibicki fick chansen och tog den inte.

Med Rosenberg i elvan skapade MFF chanser nog att avgöra. Med MFF forcering i minnet är det dock lätt att glömma bort att MFF räddade två avslut på mållinjen i den första halvleken.

 

 

Full pott lär räcka

Malmö FF har fem matcher kvar i Allsvenskan. Inför var och en av dem kan man skriva exakt samma sak: Det är nu det avgörs.

Förutsatt att det blir tre poäng, det vill säga.

För MFF har i utgångsläget inte råd att tappa en enda poäng till i jakten på tredjeplatsen.

MFF har kapaciteten att gå fullt.

Kan AIK vinna nio raka, vilket man gjort nu, kan Malmö FF givetvis avsluta med fem vinster, eller snarare sju eftersom Djurgårdens IF och Falkenbergs FF redan besegrats.

Jag frågade Markus Rosenberg om det är rimligt att tro att alla tre lagen framför håller undan om MFF tar 15 poäng.

– Aldrig. Never ever, svarade han.

Är övertygad om att han har rätt. Så något krystat går det faktiskt fortfarande att hävda att MFF har en del av avgörandet i egna händer.

Glöm heller inte att MFF den senaste tiden redan har passerat två lag, först Djurgården och sedan Elfsborg.

Närmast att ta bör IFK Norrköping vara.

Peking har imponerat. Stort! Men i en guldstrid är det en fördel att ha varit med om det förr.

Snart går det upp för spelare, ledare och alla andra i IFK Norrköping vad man faktiskt håller på att ställa till med. Då kommer gummibenen.

Senast IFK Norrköping vann SM-guld var 1989. Det känns överraskande nära, men det var trots allt för över 25 år sedan. Innan dess? 1963!

Hela stan snackar redan guld.

Det surret kommer inte att minska. Tvärtom.

AIK är stabilare och mitt guldtips.

IFK Göteborg imponerar med att ha marginalerna med sig. Bra lag spelar till sig flyt, det är inget klyscha och det räcker egentligen att titta på den här listan.

BK Häcken (borta), 1-2 i 87:e minuten.

Halmstads BK (borta) 1-2 i den 92:a.

Hammarby IF (borta) 0-1 i den 86:e.

Åtvidabergs FF (borta), 0-1 i den 92:a.

IF Elfsborg (borta) 1-1 i den 93:e.

På fem matcher har IFK Göteborg tjänat nio poäng genom att göra mål i slutminuterna.

Det är så det brukar se ut hos blivande guldlag. Men egentligen tycker jag att AIK – och IFK Norrköping – har ett mer utvecklat spel.

Tidigare har dessutom slutminutmålen givit segrar. Den här gången fick IFK Göteborg nöja sig med oavgjort. Topplagsflyt brukar hålla i sig säsongen ut, men det är ingen naturlag.

MFF-truppen mot HBK är exakt den samma som mot Falkenbergs FF.

Laget tror jag inte bli det. Felipe Carvalho och Vladimir Rodic lär starta.

Bra så. Franz Brorsson har redan bevisat att han är lovande och Carvalho behöver matcher och Rodics samarbete med Nikola Djurdjic tror jag kommer att bli nyttigt mot Halmstads BK.

 

En seger är en seger

På sätt och vis är det som straffar. En kass straff som går i mål är godkänd, en som inte går i nät kan aldrig vara det.

En match som ger tre poäng är godkänd.

Krångligare än så behöver man inte göra det.

Därmed inte sagt att det var godkänt av MFF att släppa in tre mål på hemmaplan mot Falkenberg. Det var uselt. Och sex mål i baken mot FFF på två matcher i år understryker ju bara MFF:s problem att prestera mot de sämre lagen.

Men den här gången vanns matchen!

Över 90 minuter var det en mycket märklig fotbollsmatch. Första kvarten efter pausen spelade MFF lysande. Fram till 1-0 i den första halvleken var det helt okej. Sedan släppte MFF in Falkenbergs FF i matchen, två gånger! Det var givetvis åtminstone en för mycket.

På sätt och vis kan man säga att det handlade om mod förvandlat till övermod.

Det blev för mycket uppvisningsspel när MFF kändes sig överlägset.

Ett extrapass, en liten klack och lek istället för 100, eller åtminstone 95, procents fokus och effektivitet.

Falkenbergs FF är inget lag som bryr sig om ifall man ibland blir utspelat. Spelarna bara tuggar vidare och hade MFF haft i närheten av Hallandslagets effektivitet hade det blivit just den utklassning det såg ut att bli.

Falkenbergs FF hade fyra avslut på mål. Tre gick in. Malmö FF hade 13. Men borde haft fler.

Målet till 2-4 som gav Falkenberg kontakt tyckte jag också var ett exempel på det där övermodet. Visst borde Yoshimar Yotún fått frispark, alla dagar i veckan. Knuffen var solklar. Men om MFF nöjt sig med att rensa bort bollen hade situationen aldrig uppkommit.

Ja, jag är tråkig. Men jag tycker det…

Å andra sidan kan jag njuta av snygga mål utan att gnälla över slappa försvarsinsatser och flera av de sju målen i matchen var just det; vackra.

Allra läckrast var 3-1. Där höll Malmö FF Europaklass.

Efter en period utan mål klev dessutom Nikola Djurdjic fram och visade på nytt att MFF måste göra allt klubben kan för att köpa loss honom.

Det går rätt bra för FC Augsburg utan honom och med rätt kort tid kvar på kontraktet är det inte alls omöjligt att man tycker att det är en bra idé att sälja.

Då borde MFF slå till, även om det blir dyrt.

Två mål och två assist mot Falkenbergs FF innebär att Nikola Djurdjic nu gjort fem mål och fem assist på de åtta matcher han spelat för MFF i Allsvenskan.

Det är kvalitet och kvalitet får kosta.

Till sist är det lätt att känna en viss sympati för Falkenberg och tränaren Hans Eklund.

– Vi har lyckats göra sex mål på MFF i år. Sammanlagt har det gett en enda poäng.

 

 

En gräs-höst i Malmö

Innan det är dags att baxa in julgranen ska MFF spela fem matcher i Champions League och sex i Allsvenskan. Det är Allsvenskan-matcherna som kommer att prägla säsongen.

Internationellt är jobbet redan gjort, den stora prestationen redan utförd.

Nationellt återstår det mesta.

Givetvis med säkrandet av en Europaplats nästa säsong också som prio ett (och två, och tre).

Bland det sista Åge Hareide sa efter tisdagens träning var att han hade blicken mot att MFF skulle vara tre poäng efter IFK Norrköping inför den sista omgången.

Underförstått, då löser det sig.

Hemma på Swedbank stadion pallar inte Peking trycket, MFF vinner och går förbi.

Efter Elfsborgs förlust mot Örebro SK har Boråslaget bara en poängs försprång till MFF med sex omgångar kvar. MFF har dessutom nu bättre målskillnad (plus 18 mot plus 16). Då ska Elfsborg också passeras.

Med IFK Norrköping och Elfsborg bakom sig har MFF fixat tredjeplatsen och målet är uppfyllt.

Guldet då?

Spelarna har inte gett upp.

Det ska de inte heller. Avslutar MFF med sex raka segrar kan det riva rejält i tabellen.

Men grejen är att det inte ens då är den egna prestationen som är avgörande utan vad AIK och IFK Göteborg gör.

Gapa efter tredjeplatsen så kanske det flyger in en gratis färdigstekt guldfågel i munnen också…

Många i MFF-truppen kan i alla fall glädja sig över en sak:

Laget kan redan nu den 22 september ha gjort årets sista konstgrästräning!

Det återstår bara en match på konstgräs för MFF i Allsvenskan. Den 25 oktober ska MFF göra ett nytt besök på Tele2, för att möta Hammarby.

Men taktiken att slopa konstgräspassen inför Djurgården slog väl ut. MFF fortsatte att träna på gräs och vann ändå.

Därför kan det vara läge för en repris.

Då krävs det ”bara” att man en bit in i december klarar att ha en gräsplan beredd antingen på någon av Stadions träningsplaner, Malmö stadion eller Swedbank stadion för att slippa plasten resten av året hemma i Malmö.

Alla i laget tycker inte att det är viktigt.

Men tillräckligt många gör det för att det ska bli en boost.

En annan boost kommer dessutom automatiskt med Champions League-spelet. Det är bara en fördel att köra dubbelt de närmaste veckorna. Tempot vässas och inspirationen hålls på topp.

Efter att ha sett Halmstads BK-Falkenbergs FF upplever jag Falkenberg som ett större hot än HBK. som MFF ställs mot på lördag. HBK hade ångesten hos ett lag som åker ur, FFF var mycket mer bekväma. Och det är ett underskattat lag.

Det känns tyvärr också som om någon spikat fast biljettbarometern på MFF:s hemsida på en alldeles för låg nivå…

……………………………………………

Lite statistik från Infostrada:

Matchen spelas alltså på en onsdag. MFF har vunnit de sex senaste onsdagsmatcherna laget spelat i Allsvenskan. Och är obesegrat i de 14 senaste.

Rasmus Bengtsson är skadad och borta några veckor. Han har spelat i 13 matcher för MFF i år och saknats i elva. Poängsnittet när han varit med är 2,15 och 1,45 när han inte varit det.

Falkenbergs FF har gjort det bra, men hade faktiskt en poäng mer efter samma antal spelade omgångar förra året.

Och så fyller Åge Hareide 62 år på matchdagen.

 

 

Arbetssegrar är bäst på hösten

Blytunga segrar brukar det pratas om. Googlade snabbt vilka ämnen som är betydligt tyngre och fick två kandidater i iridium och osmium. Det är tydligen inte stenklart vilket av de två som ska ha förstaplatsen. Vi kör på osmium.

Osmium-tung seger låter nämligen så bra.

Det var exakt en sådan vinst MFF tog.

Malmö FF kom till spel direkt efter Champions League-utflykten till Paris och mötte ett lag som vunnit tre och spelat oavgjort i två av de fem senaste matcherna mellan lagen.

På en plastmatta väldigt få gillar.

Man ska heller inte underskatta trycket på ett MFF som i en omgivning där alla pratar guld och Champions League plötsligt var i allvarlig fara att missa topp tre (fyra) och Europaspel nästa år.

Den faran existerar givetvis fortfarande.

Men i en svår bortamatch där tre poäng var en absolut nödvändighet tog MFF just tre tre poäng.

Var fanns briljansen undrar kanske någon?

Jag tycker precis tvärtom att det var skönt att Malmö FF inte behövde vinna på det viset.

I det här skedet på säsongen är det framförallt arbetssegrar som gäller, att bit för bit tugga sig fram till ett överläge och utnyttja det.

MFF var stabilt bakåt trots att Kari Arnason var avstängd och mittbackskollegan Rasmus Bengtsson gick sönder redan efter 20 minuters spel.

Felipe Carvalho är en stor profil utanför planen. Han börjar bli det på den också, trots att just han måste varit den som allra mest undrade vad det egentligen var för underlag han spelade på.

Franz Brorsson gick in och gjorde det han kan allra bäst; spela enkelt, tryggt och bollsäkert utan att för ett ögonblick krångla till nånting. Bra!

Erdal Rakip växer för varje gång han får chansen och visade att Åge Hareide gör rätt som tror på honom.

Det går dock inte att undvika att känna allra mest för Magnus Wolff Eikrem. Om någon gång klyschan att just hen behövde göra ett mål stämt så var det söndagen den 20 september på Tele2.

På sätt och vis är det ju inte klokt att en spelare som gjorde mål senast för tio omgångar sedan och poäng för åtta fortfarande kan leda den interna poängligan.

På alla vis är det givetvis perfekt att få igång en spelare av det slaget igen. Det här var inget definitivt sådant steg, inte ens ett kliv som gör att han ska spela från start nästa match, men det var ett stort framåt-tramp på vägen.

Under vintern och våren var Eikrem sylvass. Sedan har vi sett honom på träningar och i U21-matcher dystert och förtvivlat leta efter sin förlorade roll och status.

Klart att det är lätt att då unna honom att sätta dit 1-0 och slå hörnan som gav 2-0.

Hörnmål igen förresten. Förvandlingen av MFF från norra Europas ofarligaste lag på hörnor till Allsvenskans kanske allra bästa är sensationell!

Mitt i all euforin över Magnus Wolff Eikrems mål ska vi kanske också komma ihåg att den allra största prestationen vid 1-0 var Markus Rosenbergs sätt att vinna fram bollen till honom.

Det bör även påpekas att Åge Hareides tidiga byte blev en mycket bra taktisk förändring. Vladimir Rodic går lite på tomgång, Djurgården stängde effektivt i den första halvleken, men bytet svängde det mesta och om Pelle Olsson var nöjd med första 45 kan han inte ha varit det med den andra halvleken. Tendensen att MFF nästan alltid orkar mer mot slutet höll dessutom den här gången också.

 

Våga rensa i truppen

Det mest intressanta med MFF-truppen mot Djurgårdens IF är givetvis att Pawel Cibicki är tillbaka i den.

Min Skånskan-kollega Christer Cederlund har skrivit om det här.

Jag är inte förvånad över att han tidigare fått stå vid sidan och är heller inte överraskad av att han kommer med nu.

MFF har plockat in flera duktiga spelare utifrån och har numera ett läge där hur man än tar ut en 18-mannatrupp så kommer det att hamna bra spelare på läktaren.

Vill man hitta problem med den konkurrenssituationen går det givetvis att göra det. Men om MFF vill göra allvar av målsättningen att etablera sig som Skandinaviens bästa klubb känns det bara dumt. Det är så här det kan och ska se ut.

Någon gräddfil in i laget finns inte och det gäller oavsett om du är fostrad i klubben (exempelvis Pawel Cibicki, Pa Konate, Simon Kroon) eller etablerat nyförvärv (Tobias Sana, Magnus Wolff Eikrem). Med en ökad konkurrens skapas också två fronter som slaget står vid, först i att komma med bland de 18, sedan att komma med i elvan. Det nya är ju egentligen bara att diskussionerna som alltid förekommit om vilka som ska spela eller sitta på bänken nu även fått ett tillägg i vem som överhuvudtaget ska komma med i matchtruppen.

Mot Djurgården är Oscar Lewicki och Kari Arnason avstängda samt Agon Mehmeti och Guillermo Molins skadade. Ändå är inte Pa Konate, Erik Andersson, Petar Petrovic, Mahmut Özen och Simon Kroon med. Det är däremot lärlingen Mattias Svanberg och det många som klagar på att de egna talangerna får stå tillbaka missar är alltså att det i Djurgårdstruppen är 16-årige egna produkten Svanberg som slår ut en av de mer etablerade MFF-fostrade spelarna.

Till den ökade konkurrensen bidrar också att Åge Hareide är en tränare som ställer krav.

I ett 50/50-läge väljer han spelare som visar att de verkligen vill spela i MFF. Då föll Pawel Cibicki och Simon Kroon bort. Det tycker jag är självklart. Men det är en situation som inte är låst för alltid. Pawel Cibicki vill inte prata om det som varit, men nu säger han att det är i MFF han vill spela och att han tänker kämpa för att övertyga om att han ska få göra det.

Det som är rätt attityd, bra insatser i U21 (Pawel gjorde MFF-målet i 1-1-matchen mot IFK Norrköping i veckan) och rätt situation i truppen när de 18 ska tas ut (med Molins och Mehmeti borta är det mer naturligt att plocka med en offensiv kraft som Cibicki).

Jag gillar Pawel och tycker att det är härligt att han är tillbaka.

Samtidigt känns det som sagt helt okej att han fått vänta ett tag och om situationen ändras till nästa match kan det mycket väl vara naturligt att han hamnar utanför de 18 igen.

Och på tal om 18. När truppen till P16 (P99)-landslagets EM-kval togs ut i veckan hämtades sex av de 18 spelarna i Malmö FF! Förutom Mattias Svanberg handlar det om Anel Ahmedhodzic, Hugo Andersson, Teddy Bergqvist, Adrian Edqvist och Oscar Petersson.

MFF har tagit kliv framåt i flera avseenden de senaste åren, vilket två raka Champions League-avancemang är ett utmärkt bevis på. Men ska man fortsätta utvecklas och bli ännu proffsigare krävs en sak man inte riktigt lärt sig än, eller snarare vågat ta tag i. Det är att inte bara satsa på starka nyförvärv utan även ibland rensa i truppen för att få plats med både de nya etablerade och de utvalda egna unga spelarna man tar ett beslut att satsa på. Ibland måste någon eller några bort.

Ett första steg är att våga tala öppet om att vissa spelare är till salu (Mahmut Özen, Petar Petrovic) och det gäller även utlånade spelare med kontrakt som gäller även efter årsskiftet (Johan Hammar, Sixten Mohlin, Benjamin Fadi).

Ett andra är att – som Åge Hareide varit inne på flera gånger den senaste tiden – våga välja ut talangerna man tror allra mest på (typ Mattias Svanberg, Marko Johansson och Teddy Bergqvist) och satsa extra mycket resurser på dem.

Ett tredje är att inte längre använda utlåningsmöjligheten som en metod att tillfälligt bli av med spelare man egentligen inte tror på och inte har för avsikt att plocka tillbaka. Det blir kortsiktigt. Sälj direkt istället!

…………………………………………….

Matchen mot Djurgården blir stentuff och svår att vinna.

MFF har fem raka allsvenska matcher utan seger mot Djurgården.

Som jag skrev i bloggen igår tror jag på följande lag:

Johan Wiland – Anton Tinnerholm, Rasmus Bengtsson, Felipe Carvalho, Yoshimar Yotún – Vladimir Rodic, Erdal Rakip, Enock Kofi Adu, Jo Inge Berget – Markus Rosenberg, Nikola Djurdjic.

 

 

 

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×