Rotera ett segervapen

Att rotera i laget är inte lätt. Det öppnar nämligen för kritik. Inte minst om spelarna man ställer över är stjärnor som Markus Rosenberg och Oscar Lewicki. Ingen av dem följer med till Åtvidaberg och jag tror att det är både rätt och nödvändigt.

Farligt, men nödvändigt.

Många ser säkert beslutet som ett bevis på att Åge Hareide prioriterar Europaspelet före Allsvenskan. Eller att MFF inte längre riktigt tror på chansen till SM-guld.

I så fall har kritikerna all rätt att kritisera.

Allsvenskan är alltid prioritet ett, grunden och hjärtat i verksamheten.

Och så länge det finns en chans att ta guld ska ett lag som MFF alltid gå för det, 100 procent!

Men jag tolkar det inte alls så.

Jag tror istället att det handlar om att välja väg.

På den ena väghalvan finns ett Malmö FF som ifjor fick en skjuts både i Europa och i Allsvenskan när man roterade i laget för att orka hålla uppe den högre energinivån och tempot som de internationella matcherna ger.

Hela truppen ska engageras och användas.

Det var ju faktiskt så att MFF mot slutet av den förra säsongen tappade ork och klass när matcherna inte längre kom lika tätt.

Det var inte bara gräset på Swedbank stadion-planen som inte höll i slutet av november och december, laget tappade också. Och när väl guldet i Allsvenskan kändes säkrat tog laget bara tre poäng på de tre sista matcherna.

MFF var som bäst när det hela tiden var två-tre matcher i veckan och man gick runt på spelare i en betydligt större utsträckning än konkurrenterna. Nu kan man göra det igen, med en ännu bredare trupp.

På den andra väghalvan finns ett IFK Göteborg där tränaren Jörgen Lennartsson uttryckligt sagt att han varken vill eller tänker rotera i laget. Han tror helt enkelt inte att det behövs och att IFK Göteborg blir bättre av att oavsett hur tätt matcherna kommer spela med så få förändringar som möjligt.

Eller så är man cynisk – som jag – och tror att det lika gärna kan bero på att han tycker att spelarna som han har på reservbänken inte duger.

MFF har fyllt på truppen och har massvis med spelare att sätta in, många alternativa möjligheter att ställa upp laget och kan jobba stenhårt för att få ut max energinivå av alla hela tiden.

Den möjligheten ska man givetvis utnyttja. Särskilt som IFK Göteborg tydligen inte kommer att förstärka truppen utan enbart ersätta Lasse Vibe.

Simon Kroon valde att stanna i MFF och tacka nej till Krylia Sovetov Samara. Modigt gjort att prioritera trivseln framför pengarna – som var riktigt löjligt stora – när han insåg att tillvaron i Samara skulle bli mer en lägervistelse än en lättsam dans på rosor. Men MFF hade räknat bort honom och med bara ett halvår kvar på kontraktet lär det knappast vara läge att glida in på en räkmacka i startelvan.

Det finns två sätt att fixa en perfekt återstart i MFF.

1) Visa en allvarlig vilja att förlänga kontraktet.

2) Göra en kanonmatch i returen mot Red Bull Salzburg. För där tycker jag att han ska spela, antingen från start eller som inhoppare. Då kan man direkt utnyttja den positiva energin han förhoppningsvis fått av känslan att ha tagit rätt beslut. Han har ju dessutom rätt bra minnen av matchen förra året…

 

Austria håller på MFF

Egentligen är jag allergisk mot journalistsjukan att ge lite lokalfärg åt ett utlandsbesök genom att prata med en taxichaufför.

Det är lite för enkelt och det kan bli rätt mycket fel också.

Hur sant blir det om en utländsk journalist pratar med en slumpvist utvald taxichaffis i Malmö? Varken mer eller mindre lyckat än om man pratar med vem som helst.

Så när jag nu ska skriva om taxichauffören som körde oss från arenan efter MFF:s 0-2-förlust beror det bara på en sak:

Han visste vad han pratade om och hade ett starkt personligt engagemang i ämnet.

Vi hann nämligen knappt sätta oss i bilen förrän han berättade hur mycket han avskydde Red Bull Salzburg.

– Synd att MFF inte vann och körde över dem, sa han och lade till.

– Och det tycker väldigt många här i Salzburg. Red Bull är bara pinsamma och de försökte döda Austria Salzburg som är den populära föreningen här.

Ni kan allt vid det här laget. För tio år sedan köpte Red Bull-bolaget SV Austria Salzburg, döpte om klubben till Red Bull Salzburg och slaktade hela historien. De violetta-vita dräkterna byttes ut och supportrarna och medlemmarna fick inget som helst inflytande.

– Ni kan ju bilda en egen förening sa dom föraktfullt, och så gjorde vi det.

– Sedan har vi gått från den allra lägsta divisionen, på nivå sju. och nu är vi i andradivisionen. Vi har kämpat och vi är oerhört stola över att ha tagit oss hit, betonade han och det märktes verkligen.

Han log dessutom stort när han fick höra att det bara var 15 000 åskådare och såg MFF-matchen och poängterade att fler och fler i Salzburg började visa att det är Austria som är det riktiga laget.

– Tyvärr har vi ingen arena för att spela några stora matcher, det kommer att bli ett problem. Men när vi ska möta Red Bulls andralag borta kommer det att visa sig att intresset finns. Det kan bli nästan lika mycket folk som på deras A-lagsmatcher. Jag tror på 12 000 och själv kommer jag att gå dit med min Austria Salzburg-tröja. När de tog över släppte de inte in oss om vi kom med de gamla tröjorna, men nu kan de inte stoppa oss för vi kommer ju som bortalag. Det är klart att det är en revansch.

– Om vi sedan klarar att ta oss upp i förstaligan är en annan sak. Arenan som behövs har vi som sagt inte och Red Bull har ju överlägsna resurser. Men dom tappar! Leipzig är ju samma skit egentligen, men för oss är det bara bra om de satsar där istället. Dom blir nog mästare i år också även om Rapid Wien är bra. Fast på sikt kan dom få problem. De är redan sämre. Malmö FF vinner returen.

Strax innan han släppte av oss vid hotellet ville han också att vi skulle hälsa MFF-supportrarna en sak:

– Vi såg att de hyllade SV Austria Salzburg förra året. Vi älskade det! Ett stort tack.

 

 

 

Som att valla en katt

Fotboll är konstig. Malmö FF gör en betydligt bättre match i Salzburg än förra året och möter ett väsentligt sämre Red Bull Salzburg. Vad händer? Jo MFF får ett sämre resultat.

Leta logik i fotboll är som att försöka valla en katt.

Det är en milsvid skillnad på 1-2 och 0-2.

Samma sak om målen, särskilt straffmålet.

Felipe Carvalho gör en riktigt bra insats, sedan är han inblandad i 0-2. Yoshimar Yotún känns mer stabil i försvarsarbetet än man hade anledning att befara, bättre än Ricardinho förra Europaåret och är också en syndabock vid straffsituationen. Tyvärr och klassisk – i det här fallet negativ – fotbollslogik.

Straff och straff förresten. Säg så här, om det var straff MOT MFF där var det straff TILL MFF lite senare. Konsekvens heter det och är viktigt för en domare. Just brist på konsekvens gillar jag inte alls. Markus Rosenberg skulle dessutom fått en frispark med sig strax före straffsituationen.

Men det var framförallt Malmö FF:s försvarsmisstag som ledde till baklängesmålen.

Och Vladimir Rodic som brände jätteläget som borde gett MFF målet som fixat ett riktigt bra utgångsläge i hemmareturen.

Rasmus Bengtsson tvingades kasta in handduken och ge återbud till spel. Med knapp marginal. Jag pratade med MFF-läkaren Pär Herbertsson som dels konstaterade att Bengtsson kan vara okej redan till lördagsmatchen mot Åtvidabergs FF, dels konstaterade att det faktum att Bengtsson satt på bänken var bevis nog för att det var nära spel.

Fast inte heller det var avgörande för utgången, inte efter Felipe Carvalhos och Kari Arnasons insatser. Där är det istället några andra grejer jag vill plocka fram:

Martin Hinteregger. Långsam som en traktor, men smart. Markus Rosenberg var som vanligt i internationella matcher, het, bra och ständigt ett hot. Dessutom en anfallare som bara med sin blotta närvaro och uppträdande kan reta gallfeber på allt och alla i ett motståndarlag och en bortaläktare. När han gick av planen stod en högröd +60-gubbe och skrek skällsord och spottade efter Rosenberg. Utan Hinteregger hade Mackan avgjort här i Salzburg. Nu tror jag att han gör det i Malmö också.

Bytena. MFF fick inte alls den effekt Åge Hareide ofta brukar få av de inbytta spelarna. Det blev snarare sämre. Tanken var dessutom att starta med offensiv, och snabba yttrar för att kunna byta in defensivkraft när matchutvecklingen blev den rätta. Nu blev det inte så, han fick kasta in Berget och Eikrem istället och det blev fel.

Just nu sitter jag och funderar på vad som hänt om MFF vågat starta med en Erdal Rakip i form istället för ett – alltför? offensivt balanserat 4-4-2.

Tiden. MFF bygger något som ska bli stort. Men som ännu inte är det. Många är för nya, lite för matchotränade och än så länge något tveksamma i samspelet. Konstigt vore väl annars…

 

Ändå, just nu gör varje dag och vecka skillnad.

Plus hemmafördelen som ifjor gav 3-0.

Åge Hareide tittade också ut från podiet på presskonferensen och förvarnade:

– I Malmö kommer vi att kasta oss över dem som galningar.

I returen är det väsentligt, kanske avgörande att det finns 21 000 åskådare på plats som tror att det kan räcka!

 

Spekulationerna bara bra

Har promenerat runt i Salzburg i flera timmar nu.

Ätit schnitzel model de luxe på St Peters vinkällare, suttit på fik och tryckt i mig sachertårta med brant stigande 50-metersklippor som fond.

Och sett minst tre vattensprutande monomentalstatyer med tillhörande bassäng som duger bra åt MFF-supportrarna att plaska i sent ikväll om det går vägen med en seger.

Salzburg är en fin stad, väl värd ett besök även när det inte handlar om fotboll.

Men det gör det ju nu och om bara ett par timmar är det dags.

Tror så här:

MFF har inte ett enda dugg emot alla spekulationer om startelvan som figurerat.

Startar Rasmus Bengtsson eller inte, blir det fembackslinje?

MFF har numera ett brett urval och många möjligheter. Då ska det utnyttjas!

Att Bengtssons eventuella skada spökat ett tag nu, fått honom att avstå en träning, vila en match och många att undra är ett sätt att göra det.

Är han 100 procent frisk? Onödigt att gå ut med det. Spä gärna på spekulationerna.

Är han absolut inte startklar? Lika onödigt att berätta. Av samma skäl.

Mittemellan? Ja, det är ju inte precis nytt att spelare befinner sig i det stadiet. Och mest ett tecken på matchens dignitet att det uppmärksammas så mycket.

Själv TROR jag att han startar.

Här är lite bilder från stan i väntan på matchen:

Ole på stan Sista Ole på stan mer Ole på stan

 

 

Salzburg är sig likt

Salzburg är sig likt. Varmt även när det är molnigt, fyllt med (musik)historia, vackra byggnader och en schnitzel i varje vrå. Världens äldsta restaurang påstår man sig också ha och vad den serverar kan ni ju gissa.

Men om du beställer Red Bull därinne rynkar de stolta och rätt långsamma kyparna på näsorna. Jag förstår dem. För läskeblasket är givetvis en lika stor – och modernare – del av staden.

Men det skär sig. Och hos mig smyger det fram en förståelse och sympati för restaurangpersonalen som fyller de vita dukarna och tycker att schnitzeln och historien ger en betydligt bättre och sannare bild av Salzburg än Bull-drycken.

När jag sätter mig ner på arenan för att följa den första öppna kvarten av MFF-träningen kan jag heller inte låta bli att känna samma sak som förra året. Lag som Red Bull Salzburg får väldigt gärna åka ur internationella turneringar, inte bara mot MFF.

För att man heter det man heter. Fast framförallt för hur det gick till att ta över och krossa en traditionsrik och etablerad förening bara för att komma över positionen och platsen i seriesystemet och sedan pumpa föreningens vener fulla med sockersörja.

Jag gläds också väldigt mycket när jag hör att det går bra för den nya klubben som återföddes ur resterna av föreningen Red Bull krossade. Supportrarna samlade ihop till ett nytt lag kallat Austria Salzburg som steg för steg avancerat genom seriesystemet, från division 7 och nu är uppe i andraligan. Tränat av en norrman för övrigt:

Jörn Andersen, som säkert Åge Hareide känner och förmodligen har hört sig för en del hos.

Mycket är alltså sig likt i Salzburg när det gäller förutsättningarna. Till det redan sagda kan läggas att MFF fortfarande slår ur underläge. Men det stora som hänt är ändå att Malmö FF har ett helt nytt lag. Markus Rosenberg är kvar, liksom Anton Tinnerholm, Erdal Rakip och några fler.

Åge Hareide pratade den här gången inte alls om häxan som flyger över arenan. Istället var han hemlighetsfull och det med all rätt. Det måste nämligen vara snudd på omöjligt för Salzburg att:

a) gissa laguppställningen, b) kartlägga MFF.

Årets Malmö FF är nämligen som en kameleont som hela tiden ändrar skepnad.

Det naturliga vore om MFF kom till spel med i stort sett samma lag som med fem sommarförvärv i startelvan manövrerade ut GIF Sundsvall.

Men jag står fast vid att det finns ett väldigt stort urval av startuppställningar och spelsätt.

Det kom ett gäng nyförvärv tidigare under säsongen också. Precis som det nya gänget värvades de delvis för att underlätta spelet i Europa, alltså inte bara täta luckor. Mixa kan vara rätt, fembackslinje kan också vara det och i så fall kan man göra det på olika vis; Arnason, Bengtsson och Carvalho kan spela, men man kan också dra ner Lewicki i en Halstiroll a la förra året  framför Arnason/Bengtsson. Vi får se…

 

 

MFF är omstartat

Bekräftelsen fixad. MFF är omstartat. Sommarförvärven fortsätter att imponera. Det är faktiskt svårt att hitta något negativt med den stabila 3-0-segern över GIF Sundsvall.

Möjligtvis att det stundtals blev lite för dålig utdelning i form av klara målchanser på det massiva spelövertaget. Ibland kanske också för mycket lek på små ytor och korta instick istället för rakt, enkelt och med skott från distans när lägena fanns där. Men det är petitesser. Det här är inte en dag för gnäll.

Nyförvärven först. Kari Arnason och Vladimir Rodic visade redan i Örebro att de har massvis att tillföra. Nu gjorde de det igen.

Lägg till Felipe Carvalho, Johan Wiland och spelaren jag tyckte var matchens lirare Nikola Djurdjic och det känns självklart att konstatera att Daniel Andersson och MFF hittat fem rätt…

Wiland var lugn och stabil. Och även om GIF Sundsvall bara skapade en målchans värd namnet, på ett inkast, är det alltid bra att hålla nollan.

Carvalho känns som ett fynd. Ett råämne till något riktigt stort. Än har han en bit kvar dock, fysiskt, och fick lämna med krampkänning. Men han behöver inte vara färdig för 90 minuter mot Red Bull Salzburg på onsdag för då är Rasmus Bengtsson redo efter att ha vilat mot Sundsvall.

Djurdjic är en klassanfallare vilket han visade både med sitt tidiga mål – har en MFF-spelare någonsin nätat så snabbt i sin debutmatch förr? – och i förspelet till Rodics mål.

Samarbetet med Markus Rosenberg satt också där rätt snabbt. Bra spelare löser sådant.

Nu låter det här som en dejavu efter säsongsstarten då det var andra nyförvärv som hyllades i MFF. Men det ena behöver inte utesluta det andra.

Jag tror så här:

De som kom då har fortfarande massvis att tillföra och kommer snart att visa det igen.

De som kommit nu har tillfört ännu mer.

Samtidigt finns det en stomme i det unga egna Malmö FF-materialet som aldrig får glömmas bort. Oscar Lewicki trippar på, Erdal Rakip är på väg att slå igenom, Markus Rosenberg är fortfarande lagets viktigaste spelare och när man mot GIF Sundsvall kastade in fem sommarförvärv var det fortfarande plats för tre spelare i startelvan som fostrats i MFF:s ungdomsfotboll och ytterligare fyra på bänken. Två av dem byttes in.

Mot Zalgiris avslutade MFF med sex egna.

Och just nu i England vinner strax över 30 spelare från Malmö FF:s U19 och U17 samtliga matcher de spelar mot de stora engelska lagens ungdomsakademier.

I min värld finns plats för allt samtidigt. Det är komben av gamla och nya, unga och rutinerade och det breda urvalet som kommer att göra MFF starkt. Ställa det ena mot det andra och köra någon slags gnällvals att det var bättre förr är rätt tjatigt och kontraproduktivt.

Klart att det går att ställa frågor som varför det just nu blir effektivare och bättre utan än med en klasspelare som Magnus Wolff Eikrem.

Men det kan ju så länge det går bra aldrig vara ett problem för MFF. Möjligtvis för Eikrem…

 

Bekräftelsens match

Inför bortamatchen mot Örebro pratade jag om peripeti och tidpunkten där något vänder.

Även om det bara blev oavgjort tycker jag faktiskt att man kunde se en sådan vändning. Det var en helt annan energi i laget, spelet var riktigt bra och Kari Arnason och Vladimir Rodic gjorde spektakulära – ja det är inget överord – debuter.

Inför Zalgiris Vilnius-returen pratade jag om säsongens hittills viktigaste match. Hur ett avancemang kunde ge ett lyft för resten av året inte bara internationellt utan även i Allsvenskan.

Det blev 1-0 och ännu mer energi.

Nu är det dags för GIF Sundsvall hemma på Swedbank stadion och då tycker jag att tiden är kommen att prata om bekräftelsens match.

En stabil MFF-seger skulle visa att den positiva trenden från ÖSK och Zalgiris borta håller i sig och sätta press på konkurrenterna som ligger före i tabellen. Mästarlaget har inlett jakten med ett rejält energitillskott.

Jag tror dessutom att alla fem sommarförvärven kommer att vara med i startelvan. Arnason och Rodic har redan satt nivån, om Johan Wiland, Felipe Carvalho och Nikola Djurdjic också övertygar kan Malmö FF ta sig an Red Bull Salzburg och det fortsatta allsvenska spelet med vetskapen att:

1) Laget har höjt sig.

2) Truppen har tillförts kvalitet.

Alla spelartappen då, bristen på kontinuitet? Väldigt stora delar av truppen är ju utbytt och det är bara några dagar sedan Filip Helander och Simon Kroon också försvann. Tar det aldrig slut?

De som ofta läser det jag skriver vet att jag är ganska trött på det slentrianmässiga gnällandet på att lagen numera aldrig får bygga i lugn och ro och behålla sina spelare. Tiderna är nya, förutsättningarna är annorlunda och för att bli framgångsrik gäller det att anpassa sig till förutsättningarna.

Om spelare försvinner, och det kommer de att göra, måste nya in. Sämsta metoden är att ge upp, näst sämsta är att ersätta bara delvis eller med sämre spelare. Lag som gör det bra sidledsvärvar, det vill säga håller en balans mellan kvalitén man hade tidigare och den man får när fönstret stänger.

MFF är i en snudd på unik position tack vare den ekonomiska kraften och kunskapen hos sportchefen Daniel Andersson, Åge Hareide och det ständigt pågående scoutingarbetet.

Fungerar det som det ska kan MFF i alla fall ett tag till ersätta de som lämnar med spelare som är ännu bättre.

Mittbacksposten är ett bra exempel. På kort tid har MFF sålt till serie A (Helander) och en Champions League-klubb (Johansson). Med Arnason, Bengtsson, Carvalho och Brorsson som backup känns det ändå som om man vässat kvalitén.

Bristen på kontinuitet ställa högre krav, men MFF är just nu bättre rustat att uppfylla dessa än de övriga lagen i Sverige. Många andra allsvenska lag kan skylla uteblivna framgångar på att det stormar i trupperna. Malmö FF kan det inte!

De stora framgångarna förra säsongen har visserligen lett till att det blivit ett ännu större korsdrag i MFF-truppen än väntat. Men det är ju inte så att de övriga klubbarna haft en lugn sommar.

Ta GIF Sundsvall.

Under de senaste veckorna har lördagens MFF-motståndare:

Sålt högerbacken Robert Lundström till Vålerängen. Övergången sker den 4 augusti och han kan spela mot MFF och Hammarby. Hur mycket energi har han i de matcherna?

Försökt låna Djurgårdens Stefan Karlsson som ersättare, men fått nej.

Sett mittbacken Jon Gudni Fjoluson tacka nej till ett jättebud från Kazakstan.

Först kommit överens med NEC Nijmegen om en övergång för Joakim Nilsson och sedan tvingats inse att den inte blev av eftersom Nilsson inte kunde komma överens med den holländska klubben om de personliga villkoren.

Lånat ut Smalj Suljevic till Frej i Superettan.

Plockat tillbaka Granit Buzuku från en utlåning till Egersund i Norge.

Jobbat vidare på att försöka få in två-tre nyförvärv trots en skriande brist på pengar (som inte underlättades när Nilsson-övergången inte blev av).

Svär rejält i kyrkan, men jag tror att fotbollen har en hel del att lära av ishockeyn när det gäller att hantera villkoren i modern pengaspäckad idrott med spelare och agenter som prioriterar lite annorlunda än klubbledningarna och supportrarna vill.

Hockeyklubbarna räknar kallt med att en tredjedel av truppen byts ut varje år, och då är ändå SHL en av de bästa ligorna i världen.

Och så det här eviga tjafset om att MFF håller på att förlora sin Malmöanknytning.

När MFF slog ut Zalgiris i Vilnius i tisdags hade laget den här centrallinjen:

Franz Brorsson/Rasmus Bengtsson

Erdal Rakip/Oscar Lewicki

Markus Rosenberg

Alla med en bakgrund som ungdomsspelare i Malmö FF.

In från bänken kom Marko Johansson och gjorde en spektakulär A-lagsdebut.

På bänken satt Simon Kroon, Agon Mehmeti, Pawel Cibicki och Pa Konate som alla också har en gedigen och lång MFF-bakgrund.

Guillermo Molins kunde suttit där.

Nu lämnar Simon Kroon. Men hans plats i truppen tas av Mattias Svanberg.

Eftersom Malmö FF i Vilnius var nere och skavde på benen i truppen i väntan på att nyförvärven skulle bli spelklara kommer det att bli svårare att ta en plats nu. Men i alla fall för mig är det mer värt om en egen spelare tar en plats i tuff konkurrens…

 

 

 

 

En liten detalj gnager

Johan Wiland är en bra målvakt, så bra att det givetvis är ett gott val av Malmö FF.

Han har en massiv rutin från stora matcher. Totalt har det blivit nästan 60 matcher i Champions League, Europa League, Uefacupen och kval till de stora turneringarna.

I flera av dem har han varit en avgörande faktor för att laget gått vidare.

Dessutom brinner han av revansch efter att ha blivit åsidosatt i FC Köpenhamn och ville verkligen till Malmö FF. Självförtroendet och det goda humöret finns fortfarande på plats.

Han är även varit med i två EM-trupper och har fina minnen av Swedbank stadion när 6 000 åskådare följde träningen och hyllade Zlatan Ibrahimovic inför landskampen mot San Marino.

Det finns bara en sak som gnager.

En liten detalj som hamrar i huvudet som en envis hackspett.

Det är inte att han saknar matchvana från den senaste tiden i FC Köpenhamn. Inspirationen kompenserar och en 34-årig målvakt löser problemet med bristen på matcher lättare än en tio eller 15 år yngre.

Det är heller inte att kontraktsskrivningen med Johan Wiland skulle vara en sidledsvärvning.

Meritmässigt är han vassare än Robin Olsen och Johan Dahlin och det är faktiskt där vi måste starta jämförelsen innan han hunnit visa upp sig på planen i den himmelsblå tröjan.

Robin ville inte vara kvar i MFF och förtjänade att få lämna efter att klubben stoppat honom ett par gånger tidigare.

Johan Dahlin älskade jag att se i MFF. Men timingen var fel när det – tror jag, egentligen är det omöjligt att veta – var möjligt att få loss honom i vintras. Det som går att kritisera MFF för där är man inte släppte Olsen redan då och ersatte med Dahlin. Att ha två sådana kompetenta målvakter med höga löner under ett helt halvår hade varit fel. Om MFF kvalar in i Champions League en gång till och får ännu mer kulor i kassan kan man börja syssla med sådant. Men inte nu.

Så vad är det då som gnager?

Jo, jag hade velat se Andreas Isaksson i MFF.

Det gnälls på Isakssons spel med fötterna och att han är usel på att rädda straffar. Men i allt annat är han Sveriges bäste målvakt.

Jag brukar fråga dem som ifrågasätter honom när de senast såg honom göra en dålig landskamp. Då svarar de antingen att de inte kommer ihåg det eller att de inte tittar så mycket på landslaget. I vilket fall som helst är han närmast löjligt stabil. Och Isaksson är yngre än Wiland.

Men uppenbarligen för dyr också.

Egentligen är det ett lyxproblem att efter en värvning av Wiland klaga över att det inte blev Isaksson. Tror dessutom att han inte riktigt håller med mig om att Isaksson är bättre. Därför får han väldigt gärna visa att jag har fel.

Med start på lördag mot GIF Sundsvall.

 

En match med ovanliga hjältar

En 16-åring som blev tvungen att hoppa in i mål.
En ovan målskytt som knappt kan avsluta.
Snacka om att MFF bjöd på drama och det lite annorlunda när Champions League-avancemanget fixades en sen sommarkväll i Vilnius.
På läktaren där internetuppkopplingen var lika död som en skjuten häst ställde jag frågan:
Har en 16-åring någonsin spelat i ett svenskt lag i Europa förut?

Jag vet inte, men jag tror det inte.

Vad som omöjligt kan ha hänt förr är i alla fall att en 16-åring fått göra det utan att överhuvudtaget ha spelat en A-lagsmatch förr.

MFF hade många spelare värda att hylla. Marko Johansson ska ha det allra största berömmet. Så lugn och stabil som han var efter det att Zlatan Azinovic burits ut på bår och han utan uppvärmning fått hoppa in mellan stolparna ska det egentligen inte gå att vara.

Lite hjälp tror jag dock att han hade av att det hände under själva matchen. Om skadan kommit på träningen dagen före hade han fått tid att fundera och nerverna hade börjat spöka. Fast tusan vet. Marko har tränat med seniortruppen ett bra tag nu, han är växt som en blivande A-lagsmålvakt och har kapaciteten att blir det också. Men nu får han ta steget tillbaka.
En ny förstemålvakt är på gång in redan i natt. Sedan kommer MFF även att ersätta Zlatan Azinovic. Hans skada är så allvarlig att han missar resten av säsongen och Åge Hareide var tydlig med att han vill ha in två nya målvakter.
Marko Johansson kan dock ta med sig en insats som kommer att bli ett minne för livet, både för honom och för oss som satt på läktaren.
Den ovane målskytten är lätt att gissa.
det var ju bara en spelare som gjorde mål. Anton Tinnerholm satte dit 1-0 via en touch och en stolpe. Men glöm inte Markus Rosenbergs fenomenala förarbete.
Överhuvudtaget klev Markus Rosenberg fram när det som bäst behövdes, särskilt mot slutet då han gjorde massor med nytta och irriterade Zalgiris-försvaret så mycket att det till och med ledde till ett rött kort.
På mitten glänste Oscar Lewicki.
Det är alla vana vid, inte minst de som följet U21-EM.
Men det var hans kollega Erdal Rakips match.
För mig var det här Rakips internationella genombrott. Han slet, briljerade, rörde sig rätt och idén med två slitstarka och jobbintensiva mittmittfältare föll hur väl ut som helst.
Nu blir det en ny tur till och mot Salzburg.
Med start redan på onsdag i Österrike.
Åge Hareide påpekad direkt att det är en helt annan match med totalt andra förutsättningar än den som MFF precis klarat av.
Precis som efter Ventspils ifjor då många dömde ut MFF.
Den här gången blir det dessutom nästan ett nytt himmelsblått lag.
Alla som baxat MFF ända hit ska ha beröm.
Men Kari Arnason ska in. Han har värvats för att spela och vara en ledargestalt. Det går ut över Franz Brorsson. En annan ung egen spelare som klivit fram de senaste veckorna.
Sedan ska Vladimir Rodic också in. Hans debut mot Örebro SK var sensationell och jag vet att Hareide älskade Rodics intensitet och energi.
Samma egenskaper har Nikola Djurdjic, som också lär ta en plats.
Plus den nye målvakten alltså. Och det skulle inte förvåna mig ett enda dugg om det blir trebackslinje mot Salzburg och då kommer Felipe Carvalho också med i laget.
Det händer nog förresten redan mot GIF Sundsvall

Vimmel i Vilnius

Vimlat runt lite i Vilnius.

Det är en fin stad. I centrum.

Där är det en trevlig blandning av småskalighet med billiga fik och restauranger som är turistanpassade, men inte känns på det viset och en monumentalism med gamla anor och en viss påspädning från Sovjettidens skrytbyggen.

Dessutom med kyrkor överallt.

En bit utanför centrum är det annorlunda. Där är husen nedgångna och söndervittrade och även om de som bor där gjort vad de kunnat för att göra dem trevliga på insidan ser de ut som om ingen gjort något på utsidan de senaste 50 åren.

En kort promenad från hotellet till kvällens matcharena bjuder på en del sådana vyer. Och går jag och min utsända Skånskankollega Christer Cederlund en ännu kortare bit åt andra hållet passerar vi en utomhusaffär med gravstenar. Den som vill kan knalla runt där ett tag, titta på stenarna, studera det lilla skjulet där försäljaren sitter och den uppställda bajamajan bredvid som möjliggör att han kan vara på plats hela dagen och sälja de där stenarna. Mycket att se med andra ord.

In i KGB-museet kom vi dock aldrig. Det är stängt på måndagar och tisdagar. Men på utsidan såg det ut precis som ett gammalt KGB-högkvarter borde se ut. Massivt och ogästvänligt och på en skylt gick det att läsa att KGB tog över huset från Gestapo.

Det finns mer än fotboll.

Fast det är för fotbollen vi är här och för varje timme som går blir jag faktiskt allt mer övertygad om att Malmö FF kommer att fixa det här.

Klart att det blir svårt.

0-0 i utgångsläge är hyfsat, men knappast optimalt.

Jag tror dock att Zalgiris kommer att våga betydligt mer på hemmaplan och det kommer att straffa sig mot ett i grunden bättre MFF.

Startelvan behöver inte bli den här, men jag tror att den blir det:

Zlatan Azinovic – Anton Tinnerholm, Franz Brorsson, Rasmus Bengtsson, Yoshimar Yotun – Magnus Wolff Eikrem, Oscar Lewicki, Erdal Rakip, Tobias Sana – Markus Rosenberg, Jo Inge Berget.

I så fall känns den som något MFF kan växa in i matchen med och sedan byta in offensiv kraft när Zalgiris-spelarna börjar bli trötta.

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×