Mycket borde varit mer

Just nu sitter jag och känner mig som en orättvis jävel.

5-0-seger till MFF. Är inte det bra?

Jo, på ett vis är det naturligtvis det.

Uppdraget utfört, 8-0 i målskillnad efter två omgångar och ena benet inne i avancemangszonen till kvartsfinalen.

Och Hudiksvalls FF, som i 80 minuter inte skapade en enda målchans och sista tio bara antydan till ett par halvchanser tyckte att de gjort en kanoninsats.

Klart att det är bra.

Fotboll går ut på att vinna och går det dessutom att göra enkelt blir det ännu bättre.

Men med bättre skärpa borde MFF gjort minst dubbelt så många mål!

Hade förmodligen gjort det också om matchen spelats lite senare på säsongen.

Tänk bara om högtempo-perioderna varit lite fler och något längre.

3-0, 4-0 och 5-0 kom i minut 69, 71 och 72.

Då visade Malmö FF att Hudikförsvaret egentligen inte alls klarade av Malmöspelarnas kvicka fötter, rörlighet och passningsspel.

Eftersom de fyra bästa gruppettorna får hemmafördel i kvartsfinalerna hade det heller inte varit fel att plussa på målskillnaden lite extra.

Så insatsen var godkänd.

För betyget bra hade jag velat ha ett par mål till.

Att MFF spelade med två sittande mittfältare mot ett division 2-lag tänker jag dock inte klaga på. Åge Hareide prioriterar att sätta en startelva och ett spel. Det gör han helt rätt i.

Bäst i Malmö FF var Anton Tinnerholm.

Han dundrade in 2-0, assisterade till Jo Inge Bergets 4-0 och till självmålet till 5-0. Han kunde gjort ett mål till och assisterat till ett par extra. Men framförallt kom han som en speedad kanin på kanten hela tiden, precis som både han och Yoshi Yotún ska göra om spelsystemet ska sitta.

Legendaren Bo Larssons insatser på planen når ovanför skalan mellan topp och botten. Han sa en del bra grejer också.

Som, det finns inga oviktiga matcher.

Tinnerholm har en hel del som påminner om den attityden.

Magnus Wolff Eikrem brände mycket, men visade på nytt att han är en klasspelare.

Sakta, men säkert börjar Markus Rosenberg också hitta nivån. Efter Assyriska-matchen fanns det en oro över att han inte kom med i spelet så mycket. Det gjorde han mot Hudiksvalls FF.

Okej, timingen var inte perfekt, skärpan inte heller. Fast han fick bollarna, kom i lägena och gjorde ett mål.

I snacket efter funderade han lite på om inte en skillnad var att han höll sig mer där uppe den här gången. Hittade tålamodet att vänta på att lagkamraterna skulle hitta honom i lägena istället för att själv jaga efter bollen.

 

I övrigt tänker jag inte gå in på individuell spelarkritik. Det var inte den typen av match. Mer än att påpeka att den blev en nyttig påminnelse om att det är fel att redan nu sätta pressen på Tobias Sana att han ska ha en jämn och hög prestationsnivå. Det vill säga en så kallat förskönande omskrivning av att han i 45 minuter var rätt kass. För det var han. Men grejen är att det ska han ha rätt att ibland vara nu innan han växer in i formen och laget.

Konkurrensen med skid-VM-tv gjorde att publiksiffran stannade på 982. Priset 160 kronor gjorde nog också sitt till.

Synd för Hudiksvalls FF gjorde ett kanonarrangemang.

Allting flöt perfekt, alla var trevliga och glada och jag kommer att resa hem och hålla tummarna för att Hudiksvalls FF tar steget upp i division 1.

Samt undra hur mycket – eller litet – jag hade fått om mitt stående 6-0-oddsetspel hade gått in.

Och ja, jag kan titta efter. Men det kommer jag inte att göra.

 

 

Nu är man glada i Hudik

Jag gillar Svenska cupen, och det jag framförallt tycker om – åtminstone så här i början av turneringen – är matcher som Hudiksvalls FF-MFF.

Den lille mot den store.

Eller som alla i Hudiksvall som pratar om matchen är väldigt noga med att framhålla:

Den lille mot det största som fanns att få.

Svenska mästarlaget som nyligen spelade i Champions League kommer på besök och alla i Hudiksvalls FF är glada och uppspelta, ja närmast stolta över att få möta Malmö FF.

En turnering som ger en division 2-klubb den möjligheten är i alla fall jag en varm vän av.

Det finns säkert många som säger saker som varför ska den här matchen spelas och varför ska jag titta på den?

Ja, men slipp då…

Vi andra missunnar inte Hudiksvalls Förenade FF möjligheten till en en gång i livet-upplevelse. Och inser att Svenska cupen inte bara handlar om titlar och en Europa-plats.

De tre senaste åren har Hudiksvalls FF mött i tur och ordning Landskrona BoIS, IFK Göteborg och nu Malmö FF i cupen. BoIS slog man ut, IFK Göteborg förlorade man med 0-10 mot, men satte nytt publikrekord. Nu får man chansen att toppa den noteringen (1 463) mot MFF.

Så ser cupen också ut och där är den unik.

För MFF är det givetvis att vinna finalen och ta den första cuptiteln sedan 1989 som är viktigast. Men om man på vägen fram kan ge ett lyft till en lokal division 2-klubb i Norrland och sprida PR är det en stor positiv sak i väntan på det ännu större.

MFF kommer med den just nu bästa elvan, det vill säga samma som mot Assyriska i den första gruppspelsmatchen.

I Hudik tycker man att det är extra häftigt att MFF ställer upp med alla stjärnorna. Det är dock inte därför man gör det utan för att tidigt sätta startelvan i jobbet inför den allsvenska premiären. Dessutom var Åge Hareide efter fredagsträningen noga med att betona att matchen även är ett riktigt bra test på att spelarna klarar att tända till och prestera även mot sämre motstånd.

MFF kommer att få möta många sådana lag i år som inget hellre vill än att pressa, helst slå, Champions League-laget och SM-vinnarna. Då gäller det att öva på att hantera situationen.

Plus se vilka spelare som när det händer har rätt inställning och vilka som inte har det.

Nu när MFF inte är slitet och nästan skadefritt ska det heller inte vara några problem att slå ett division 2-lag stabilt, rejält och överlägset.

Vad som kan hända annars behöver man inte blicka tillbaka så långt i tiden för att minnas.

Jag säger bara Halmia.

Inte för att Åge Hareide behövde bli påmind om den matchen, men jag gjorde det ändå.

– Då var MFF rätt när att åka ut, sa jag.

– Fel kontrade han direkt. Vi var inte rätt nära, vi var riktigt, riktigt nära. Halmia kanske till och med borde haft en straff och avgjort.

– Men då var det en annan situation, vi var i ett pressat program och hade skavanker som påverkade laguttagningen.

Bättre nu alltså och Hudiksvalls FF spelar en division under Halmia.

Så det finns inga ursäkter. Men Halmiamatchen var bara ett av ett närmast oändligt antal exempel på att det alltid finns en skrällchans. Som försvinner med ett högt MFF-tempo och en tidig ledning.

……………………………………………………

Givetvis kom det även upp en del snack om Branns 19-årige högerback Andreas Windheim efter träningen.

Åge Hareide berättade dels att han vet mycket om Vindheim, dels att han inte tänker säga något om honom.

MFF vill ha in fler backar i truppen, men det är Daniel Anderssons bord och han jobbar med det och säger inte heller något.

När det gäller Andreas Windheim tror jag dock att man kan ana sig till följande:

1) Han är en av spelarna MFF diskuterat och kan tänka sig.

2) Det har nog gått längre än så. Läs ett bud är lagt.

3) Alla föreningar inklusive Brann vet att MFF har gott om pengar, vilket inte gör det lättare att göra affärer.

4) Det är ingen slump att det läckt från ett håll. Tidningen Bergensavisen slog helt enkelt fast, utan att citera någon, att man vet att MFF lagt ett bud och att det är på 1,5 miljoner.

 

 

Minnet måste vårdas och firas

Traditioner och historia är extremt viktigt för en fotbollsklubb.

Därför är det en alldeles utmärkt idé av Malmö FF att försöka hitta sätt att fira sin födelsedag den 24 februari.

Att många bryr sig är tydligt. Idag har mitt twitterflöde närmast svämmat över av gratulationer till 105-åringen MFF.

Och många engagerar sig. Ta bara debatten om den nya tröjan, om den vita rövlappen, de diskreta ränderna och så vidare. Det är bra.

Så intresset och viljan att fira finns. Garanterat!

Men hittills verkar det inte riktigt ta sig. Många är säkert intresserade av att läsa om ceremonierna, men få är på plats.

När guldåret 2014 brändes in i trappan upp till ståplatstorget (ingång B) tittade ett 20-tal på.

När FV:s Stefan Hult höll tal och det lades ner blommor vid bildandeplatsen och Staffan Tapper fick den tredje inteckningen i hederspriset till Andreas Nilssons minne hade skaran växt till 43. Jag vet, för jag räknade (och tog med både mig själv och kollega Max Wiman bland de 43).

Några 100 till tycker jag inte hade varit för mycket begärt.

De – och många till – fanns i shopen där fyra spelare skrev autografer och man kunde köpa den nya tröjan och hämta sina årsböcker. Då var köerna långa och det var också en del i födelsedagsfirandet.

Så vissa saker fungerar och andra inte.

Flytta dagen och slippa kylan utomhus och regnet som började piska stenarna på parkeringen bakom Malmö IP så fort ceremonin var avslutad går ju inte. Ska man fira en födelsedag finns bara en dag att välja på…

Jag tror så här;

Vissa saker är viktiga oavsett om de lockar folk eller inte.

Att årtalen finns i trappan lyfter Swedbank stadion, graveringarna har ett stort symbolvärde och är precis en sådan sak en Stadion-ägande klubb ska syssla med. Strunt samma om folk orkar följa en rätt trist graveringsprocess eller ej.

Blommor och tal vid bildandeplatsen har också ett stort symbolvärde! Jag tror alla som fanns på plats kände en stor samhörighet med föreningen just när de stod där. Kvantitet är inte alltid så viktigt.

Ändå tycker jag att 150-200 borde kunna vara på plats. Lite senare tid om födelsedagen är en vardag, som nu, kan vara en väg att gå. Det känns också som om hemlighetsmakeriet kring vem som ska få Andreas Nilsson-priset är rätt onödigt. Utnyttja det istället för att locka lite extra. Idag får Staffan Tapper pris tror jag hade lockat mer än en bisats om att man skulle dela ut det till hen x.

Vilket bra val Staffan Tapper var förresten!

Hans jobb i MFF i samhället, betydelse för akademierna, engagemanget i de historiska rundvandringarna och arbetet med Eric Persson-boken gör honom mer än lämplig för priset.

Vad ska då MFF göra för att få mer fart i det årliga firandet?

Det viktigaste är nog ändå att hitta ett sätt att trappa upp inomhusaktiviteterna.

Utan att ta bort det övriga.

Och inse att i jobbet med att skapa en tradition är fem år ingenting. 105 är det däremot.

 

trappa

 

 

 

mer trappa

En tradition håller på att växa fram

Jag gillar verkligen att MFF försöker skapa en tradition med aktiviteter på sin födelsesdag den 24 februari.

Imorgon är det dags igen. Då fyller MFF, bildat 1910, 105.

Den här gången utan att spela match, men egentligen tycker jag att det ceremoniella är viktigare.

Så här ser programmet ut:

12.00: 2014 års medlemmar kan hämta sin årsbok i shopen.

15.00: Årtalet 2014 graveras in i trappan upp till ståplatstorget, ingång B. Där finns steg för steg alla guldårtalen.

16.00: Flera av spelarna i seniortruppen kommer till shopen för att signera idolkort, årsböcker och visa upp den nya matchtröjan som gjorde debut i segermatchen mot Assyriska FF.

17.30: Blomsterhyllning, tal och utdelning av Andreas Nilssons minnespris vid minnesmärket för MFF:s bildande (på parkeringen mellan Gamla IP och Malmö Opera).

2010 startade MFF med det här. Vet inte om det räcker för att kalla det en tradition. Men ambitionen finns och på sikt kommer det att bli en riktig himmelsblå högtidsdag. Givetvis bra. Det är sådana här aktiviteter som pumpar in blod i en förenings hjärta.

………………………………………….

Tisdagen är träningsfri.

Onsdag och torsdag kommer MFF att träna på Malmö IP klockan 12-13.30.

Från början var passen bokade på Mariedals IP, men man vill mycket hellre träna på Malmö IP. När det går, och det gjorde det nu.

…………………………………………..

Över 8 700 årskort är nu sålda.

På ståplats återstår bara 800.

Haussen och MFF-reklamen kom igång sent. Ändå har det flutit på bra i försäljningen.

Jag är kanske naiv, men jag tycker inte att det borde vara omöjligt att sälja över 15 000 årskort. Inte efter säsongen 2014.

 

 

Eikrem lyfter MFF

Att årets upplaga av MFF är bättre än förra årets har jag redan tjatat en del om.

Fysiken har vässats – det finns det testbevis på – och spelarna som kommit in är sammantaget bättre än de som lämnade. Dessutom har talangerna fått ett år till på sig att utvecklas. Skrev tidigare att jag tror att Pawel Cibicki kommer att ta för sig rejält i år. Nu kom Erdal Rakip in och gjorde ett mycket lovande inhopp.

Så ja, innan trodde jag att MFF 2014 är bättre än MFF 2015. Nu vet jag.

Egentligen räcker det att skriva ett namn:

Magnus Wolff Eikrems.

2013 var Guillermo Molins störst i Allsvenskan.

2014 klev Markus Rosenberg in och var det.

2015 kan det mycket väl bli Wolff Eikrem.

Hans spelskicklighet, förmåga att se luckorna och briljans i hörnläggningen och på inläggsfrisparkarna har MFF inte haft tidigare.

De som sett honom mer säger att:

1) Han kan bättre.

2) Även är en jäkel på att skjuta frisparkar.

När det gäller 1) säger jag; lovande. När det gäller 2) säger jag; i alla fall inte mot Assyriska FF. Men 2) är kanske i så fall ett bevis på 1) om ni hänger med i mina tankevindlingar.

Det finns en risk med att bomba på med beröm efter 3-0 mot ett Superettanlag.

Det finns också en risk att bli anklagad för att vara en lokaljournalist som gärna ser lite för positivt på laget man bevakar och ser på nära håll.

Jag tror att vi rätt snart kan få se en debatt födas om att man i Malmö övervärderar MFF.

Jepp, men då lyfter vi frågan lite.

Vem är bäst på att se om ett lag blivit bättre eller sämre från en säsong till en annan?

a) En journalist som ser alla lagets matcher?

b) En journalist som från ett skrivbord i Stockholm ser laget lite då och då och mest på tv?

Bättre än så kan dock vara att hänvisa till det Assyriskas tränare Valentic Azrudin sa på presskonferensen. Då gratulerade han MFF till en bra scouting och sa att han tyckte att klubben ersatt spelarna som lämnat med bättre spelare.

Så ja, MFF är bättre nu.

Problemet ur MFF-synpunkt är bara att det mycket väl kan behövas och kanske inte räcker.

Konkurrenterna kan ha blivit vassare.

Det räcker heller inte att vara bra. Utan ett stenhårt arbete varje träning och varje match blir det inget guld eller CL-spel. Blir MFF sövt av beröm eller bekvämt är det kört. Direkt!

………………………………………………

Lite fler spridda skurar med intryck från matchen.

 

Var kritisk mot Filip Helander efter Floridamatcherna och tyckte att han inte varvat upp efter ryggproblemen.

Idag såg det hur bra ut som helst. Det var gamle, pålitlige Filip som spelade. Tryggt. Och nödvändigt.

 

De nya tröjorna är stilrena och fina. I ursprunget. Men sedan var man tvungna att gå in och tafsa. Det fula vita rövhänget fattar jag överhuvudtaget inte finessen med. Undrar om någon gör det?

Men, viktigt att påpeka.

Det är skillnad på kritik och kritik.

Nu pratar vi om en detalj på en i grunden snygg tröja. Utan den hade de varit tio gånger snyggare.

Men de rödvit-randiga barbershoptröjorna vi nu äntligen slipper spelade i en helt annan uselhetsdivision…

 

Oscar Lewicki och Tobias Sana hamnade i skuggan av Eikrem. Men de förbättrar också MFF! Inte minst när det gäller snabbhet och rörlighet.

Övriga nyförväv väntar vi lite med.

 

 

 

Här har Norge rätt

Förra året kom MFF närmare än på länge med förlust i semifinalen.

I år är det meningen att laget ska nå ända fram och låta tränaren Åge Hareide tillbringa Norges nationaldag den 17 maj med att spela final i Svenska cupen istället för att fira med familjen hemma i Norge.

Det gör han så gärna.

I Sverige börjar cupen bli viktig.

I Norge har den alltid varit det.

Så i just det fallet är det ingen tvekan om att det är i Norge man fattar bäst. Efter lördagens träning frågade jag Åge Hareide om han trodde att det var skillnad på honom och en svensk tränare i inställningen till Svenska cupen.

Det trodde han inte.

Inte när cupen är ett sätt att säkra deltagande i Europaspelet och därmed förbättra klubbens ekonomi och inte när det står en titel på spel. Han trodde därför att alla de topptippade lagen i grupperna skulle gå vidare. För att alla satsade.

Hoppas att han har rätt.

Cupens status har höjts. Upplägget har vässats. Men det är fortfarande alldeles för lätt för både klubbarna och supportrarna att acceptera en förlust i Svenska cupen.

Jag tycker heller inte om sättet att beskriva en cupskräll i Sverige.

Om ett storlag åker ur FA-cupen i England heter det att det är en härlig skräll och underdogens prestation lyfts fram som ett bevis på hur mycket cupen betyder. Sensationen lyfter turneringen. När ett litet lag skrällt i Sverige har det istället mest tjatats om att det är ett bevis på att de större lagen inte tar cupen på allvar.

Därför tror jag att Åge Hareide har både rätt och fel när han säger att det inte är någon större skillnad på honom och andra svenska tränare i attityden till cupen. De övriga börjar nu tycka att den är lika viktig som han hela tiden har gjort.

Men i ett historiskt perspektiv har det varit alldeles för få tränare och klubbar som gett cupen den status turneringen borde ha.

Inte minst de senaste 30 åren i MFF.

14 titlar har MFF, överlägset flest. Men den senaste är från 1989.

Tyvärr är det ingen slump.

Cupen har haft för låg status i MFF.

Ta bara Tom Prahl.

Jag högaktar Prahl. Han är en klok, taktiskt driven och framgångsrik guldtränare.

Men cupen kändes mest som ett tvång.

I MFF fick han i alla fall låtsas att ta den på något som liknande allvar. i Trelleborgs FF kunde han strunta i den helt och hållet.

……………………………

Håkan Jeppsson var på plats på lördagens träning på Malmö IP.

Han började med att be om ursäkt för att han gett mig en felaktig uppgift igår när jag – här – skrev om MFF:s fenomenala bokslut.

Det är rätt att försäljningarna av Emil Forsberg och Isaac Kiese Thelin efter årsskiftet inte är medräknade 2014.

Men resultatet är ännu bättre än så.

Decemberförsäljningen av Magnus Eriksson är heller inte medtagen i det här bokslutet.

Ekonomin 2015 ser alltså redan nu oförskämt bra ut.

…………………………………..

Ser förresten att min förhandsartikel till Assyriska-matchen ännu inte är utlagd på Skånskan-webben (fråga mig inte varför).

Så vi kör den här istället:

I MFF får Lewicki spela mer offensivt

Förra gången Oscar Lewicki drog på sig den himmelsblå matchtröjan hemma i Malmö var han 16 år gammal. Nu är det dags igen när MFF tar emot Assyriska FF i Svenska cupen.

– Senaste gången var nog i en U17- eller U19-match nyss fyllda 16. Sedan har jag ju varit borta så det här är en speciell match för mig. Dels första gången tillbaka i Malmö i ett Malmölag, dels årets första tävlingsmatch.

– Det ska bli riktigt skoj, inte minst med det intresse som finns numera. Förhoppningsvis blir det fullt på Malmö IP, säger den 22-årige mittfältaren.

På träningslägret i Florida gjorde han en bra insats (mot DC United) och en mycket bra (mot Tampa Bay Rowdies).

– Det gick bra, det kändes okej i den första också, men den andra var bättre. Vi fick ett bättre passningsspel och mer rull på bollen mot Tampa, som även var ett lite sämre lag. Då blir det mer organiserat. Mot DC var det rätt mycket tjongfotboll.

Hur vill du beskriva din roll i laget?

Jag är en av två sittande mittfältare. Jag har ju så klart mina styrkor i defensiven, men kan även hänga med upp i offensiven en del. Det är ett samspel med Adu i första hand där vi får skiftas om och gå ner och hämta boll och den ene söker sig mer uppåt i planen. Men båda gillar vi att ha mycket boll.

Hur mycket skiljer det mot din roll i Häcken?

– Det är väl en lite offensivare roll i MFF. I Häcken hade jag som order att stanna i varje anfall och hålla koll på motståndarnas kontringar. Där var jag nästan ensam hemma.

– När man spelar bredvid en spelare som Adu finns det en annan frihet att gå uppåt och skifta.

Så egentligen är det på sätt och vis han som är skillnaden?

– Det kan man säga…

– Att jag har honom bredvid mig gör det lättare.

Många tar säkert för givet att ni ska slå Assyriska?

– Det går inte att ta något för givet. Assyriska är ett bra lag som säkert kommer att kämpa. Men får vi bara hål på dem med ett mål blir det säkert lättare sedan.

MFF kommer att ställa upp med följande lag:

Robin Olsen – Anton Tinnerholm, Erik Johansson, Filip Helander, Yoshimar Yotún – Oscar Lewicki, Enock Kofi Adu – Tobias Sana, Magnus Wolff Eikrem, Jo Inge Berget – Markus Rosenberg.

På bänken sitter Zlatan Azanovic, Agon Mehmeti, Pawel Cibicki, Pa Konate och Erdal Rakip.

 

 

 

Nya gräset snart utrullat

MFF:s ekonomiska redovisning för 2014 blev precis det styrkebesked som många väntat sig.

Här kan ni läsa mer om vad Håkan Jeppsson sa när jag pratade med honom.

Där finns massvis med siffror, via MFF:s hemsida kan ni plocka fram redovisningen och få många fler. Riktigt grotta ner er i ett sent fredagsmys eller lördagsgodis.

På bloggen här tänkte jag bjuda på lite bonusinfo.

Allt är nu klart när det gäller gräset på Swedbank stadion.

Valet av leverantör/installatör är gjort och beställningen klar. Avtalet är dock ännu inte undertecknat så vd Niclas Carlnén vill ännu inte berätta vilket företag MFF fastnade för.

Men följande är klart:

Den 15 mars läggs det nya gräset.

Leverantören rullar ut det färdigt och kostnaden hamnar på strax under fyra miljoner kronor.

I upphandlingen ingår  också att se till att allt går som det ska med gräset fram till första matchen och in på säsongen. Det kostar ytterligare någon miljon så slutsumman lär hamna på cirka de fem miljoner som Carlnén talade om på medlemsmötet.

Företaget MFF beställt jobbet av har lagt riktigt gräs på minst två idrottsplatser i södra Sverige med gott resultat.

Eftersom det gamla Swedbank stadion-gräset ska bort kan man tycka att plantäckningen som just nu ligger över ytan saknar praktisk betydelse. Men riktigt så är det inte.

– Vår arenaansvarige Anders Lindsjö och hans stab utnyttjar tillfället att experimentera och lära sig saker. Hur det funkar med och utan täckning, med värmen på respektive av och så vidare, berättar Niclas Carlnén.

 

 

 

Två mål av Karaman

I hällande regn blev det 3-3 när MFF U19 mötte division 1-nykomlingen Eskilsminne IF.

Eskilsminne ledde i paus med 2-0.

– Vi hade mycket boll, de var effektiva och gjorde två riktigt fina mål. Sedan vände vi till 3-2 innan de kvitterade i absolut sista minuten. Starkt att vända, men alltid lite bittert att släppa in mål mot slutet, summerade MFF-tränaren Tore Cervin.

Han var nöjd med hela laget, inte minst Emin Karaman som hoppade in sista 45 och gjorde 1-2 direkt och 2-2 strax efter. Vid 1-2 mötte han ett inlägg från Piotr Johansson direkt och 2-2 lobbade han in. Sedan gjorde Petar Petrovic 3-2.

– Hela laget ska ha beröm. Men Karamans två mål på 45 spelade minuter och Erik Andersson och Erdal Rakips insats centralt på mitten kan man plocka fram, tyckte Cervin.

MFF kom till spel med U19 plus Piotr Johansson, Erik Andersson, Erdal Rakip och Petar Petrovic från seniortruppen.

Emil Åberg gjorde kvitteringsmålet till 3-3 för Eskilsminne.

……………………………………………………….

Anton Tinnerholm saknades på MFF-träningen på onsdagsförmiddagen.

Efter passet gav dock Åge Hareide snabbt ett lugnande besked. Anton behövde vila och det är ingen fara med honom.

Torsdagen är träningsledig. Men Hareide är igång. Klockan 08.00 är han gäst på Idrottsmuseets frukostmöte i Baltiska Hallen.

Idrottsmuseets vänner arrangerar, men alla är välkomna att lyssna.

 

 

Ett val mellan två högvinster

Så kom då beskedet redan i Florida.

Markus Rosenberg fortsätter som kapten i MFF.

Och han gör det inte bara i väntan på att Guillermo Molins ska ha avslutat sin rehab utan hela 2015.

Låt det vara sagt direkt; för mig har MFF två kaptener.

Egentligen är det en win-win-situation. Ett val mellan två högvinster.

Guillermo Molins gjorde ett fenomenalt jobb som kapten till dess han blev skadad och är en ledargestalt oavsett om han befinner sig på eller bredvid planen. Markus Rosenberg tog över och gjorde ett lika gott jobb. Både i Sverige och Europa.

Så varför välja?

Jo för att man måste.

Jag delar heller inte den lite förlegade uppfattningen att det inte har så stor betydelse vem som är kapten, att rollen är överskattad. Tvärtom älskar jag att det fästs allt större betydelse vid vem som är kapten i Malmö FF. Precis som i alla de övriga lagen.

Jag hade valt Guillermo Molins!

Mer av tvång än övertygelse. Lite som om någon kommit med en skål blåbär och en med hallon. Jag dreglar nästan ner tangentbordet bara jag tänker på hur mycket jag älskar att äta båda delarna. Men om någon elak typ tvingat mig att bara välja en av skålarna hade jag tagit hallonen.

Och gjort mitt bästa för att njuta av valet istället för att sitta och sura över att jag inte fick båda, eller valde fel.

Jag förstår dessutom Daniel Andersson och Åge Hareides – för jag förutsätter att det var de två som tillsammans tog beslutet – val av Rosenberg,

De tänker Europa och Champions League.

Där är Markus Rosenberg det stora namnet. Spelaren som även icke-MFF:are, motståndarklubbarna och internationell media vill se på podiet.

Det finns även en PR-effekt som jag inte tror spelat in i valet, men som ändå kan ha betydelse. När företag och media som knappt kan skilja en fotboll från en kaffetermos vill prata med en MFF-spelare är det i stort sett alltid Markus Rosenberg de vill ha. Han har slagit igenom även bland de icke fotbollsintresserade.

Jag tänker Malmö.

Då är Markus Rosenberg lysande.

Men Guillermo Molins är perfekt.

Med ”det är vi som är stormen” inför Elfsborgsmatchen 2013 lyfte han ledarskapet till en ny nivå.

Och ledare kan man vara utan att vara kapten.

Viktigast av allt nu blir dock att kvickt sluta leta efter eventuella fel i ett val mellan rätt och rätt.

 

 

Bara ett bekymmer för MFF

MFF:s 4-0-seger mot Tampa Bay Rowdies var ett styrkebesked mot svagt motstånd.

Tampa är ett rätt dåligt NASL-lag. Superettanklass kanske. Men det är ju just Superettan-motstånd (Assyriska FF och Jönköping Södra) plus ett division 2-lag (Hudiksvalls Förenade FF) som MFF snart ska möta i Svenska cupen.

Då är det ju perfekt att avsluta Floridalägret med att mosa ner ett liknande lag.

Efter den förra matchen – 1-0 mot DC United – påpekade jag dessutom hur pass trögstartat MFF varit flera år på raken i de tidiga försäsongsmatcherna mot internationellt motstånd. I den jämförelsen är 1-0 och 4-0, sammanlagt 5-0 och en hållen nolla i 180 minuter, närmast sensationellt bra.

Lagmässigt var det bra att MFF visade att man behärskar flera olika sätt att spela.

Äntligen börjar dessutom de fasta situationerna sitta. Mot Tampa blev det ett mål på hörna. Det kunde blivit ett till. Magnus Wolff Eikrem är ett riktigt bra nyförvärv på många olika sätt. Inte minst här.

Individuellt fanns det åtskilliga glädjeämnen.

Eikrem är nämnd. Hans passningsfot och sätt att öppna för Malmö FF i offensiven ger laget en dimension som saknats i guldlagen 2010, 2013 och 2014. Det visste naturligtvis både Daniel Andersson och Åge Hareide när de plockade hit honom. Inte minst Hareide som spelade med Eikrems pappa i Molde, såg Magnus trixa i trädgården som liten knatte och som sedan följt honom noga genom hela karriären. Magnus Wolff Eikrem är en noggrant utvald specialleverans.

Det visste vi Malmöbor inte när han sprang omkring i Norge eller Cardiff. Men det vet vi nu.

Däremot är jag inte ett dugg överraskad av att Oscar Lewicki imponerar. Mot Tampa var han riktigt vass.

Jag gillade inte alls att det blev BK Häcken istället för MFF när han återvände från Bayern München. En MFF-produkt som är bra nog för att spela i MFF ska helst göra det. Men med facit i hand var det nog rätt bra att det blev en sväng om Hisingen. Häcken är duktigt på att utveckla spelare, skola in dem i ett spelande lag och ge dem ansvar. Oscar har blivit en ännu bättre spelare däruppe och även om det säkert retar en del tycker jag att det är dags att någon pratar klarspråk.

Jag älskade att se Markus Halsti spela i MFF. Hans sätt att kämpa, gå in med fysik och alltid göra sitt jobb var härligt att se.

Men det finns en krass verklighet också.

Markus Halsti är 30 år. Oscar Lewicki är 22. Rätt snart kommer Lewicki att vara bättre än Halsti. Om han inte redan är det. Jag tycker i alla fall det.

När MFF ska vässa rörligheten och snabbheten, nödvändigt för att ta ett steg till, passar dessutom Lewicki bättre än Halsti.

Den slutsatsen drar jag gärna redan nu.

Jag har också en smygande känsla av att om ett par månader kan det vara läge att säga samma sak om Ricardinho och Yotún.

Det allra största glädjeämnet återfanns dock på den utsatta positionen som fortfarande är för tunn.

Erik Johansson håller på att lyfta sig till en nivå där han kan bli en given starter i landslaget.

Skönt eftersom det behövs!

Just nu är Erik Johansson den ende mittbacken i MFF som håller för spel på en nivå där laget ska klara att kvala in till och spela i Champions League.

Filip Helander då?

Han har kapaciteten. Men just nu visar han den inte. Ryggproblemen har ställt till det för honom. Han är rostig och mitt i allt snacket om att stora utländska klubbar jagade honom och att han var en av spelarna Malmö FF riskerade att tappa glömdes det bort att han periodvis var rostig och lite osynkad även under 2014. Det känns som om han skulle må väldigt bra av att få spela och träna en längre period utan sjukdoms- och skadeavbrott.

Så länge han inte fått det är det ett akut behov att få in en mittback till i truppen. Franz Brorsson är nyuppflyttad och har också fått skadebekymmer och Johan Hammar kan inte vara ensam backup. Han har ju dessutom redan antytt att han kan behöva bli utlånad för att få speltid.

Innan MFF har truppen klar måste det in en central försvarare till.

Det är tjatigt, men sant.

I övrigt ser det oförskämt lovande ut…

 

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×