Mina nyårsönskningar 2015

Nytt år, nya förutsättningar, nya höga mål.

Här är det jag helst vill se MFF-året 2o15.

1) Att politikerna tar rätt beslut när Stadion-områdets framtid ska avgöras.

Kanske inte det sexigaste som händer efter nyår i MFF-sammanhang, men jag tror faktiskt på sikt det viktigaste. Allt avgörs tidigt, i januari eller februari, men det kommer att påverka MFF och alla andra klubbar och idrotter som är verksamma på Stadionområdet under lång tid.

Kuggfrågan är vad som ska hända med Malmö stadion? Alternativen i utredningen är antingen bevara intakt eller riva helt eller delvis.

Ett bevarande hade varit ett dyrt och dumt dråpslag som lagt en förlamande hand över hela områdets utveckling.

Jag är övertygad om att politikerna är mycket klokare än så. För fotbollens del innebär det bland annat en inomhushall med fullformatplan där Stadion nu står.

2) Fler starka nyförvärv.

Oscar Lewicki från BK Häcken blev klar tidigt och är det etablerade namnet. Han har kompletterats med Erik Andersson från Landskrona Bois och de egna talangerna Franz Brorsson och Marko Johansson som flyttats upp från U19 och fått lärlingsstatus.

Jag har länge tjatat om Lewicki och tror att han kommer att göra succé i MFF. Och de övriga blir bra, på sikt.

Men det räcker inte.

Jag tänker inte gå in på namn, bara säga att det krävs tre-fyra tunga nyförvärv till och nästan lika många lovande lokala spelare som kan utvecklas.

Orolig är jag inte.

Till slut kommer det att bli bra.

Rätt snart efter nyår kommer presskonferenserna att dugga tätt.

3) Minst fem nya öronmärkta miljoner till ungdomsavdelningen.

MFF satsar redan hårt och mycket på ungdomsverksamheten med spetsen i akademierna på högstadiet och gymnasiet. Mycket pengar går också till ett tufft internationellt matchande.

Rätt många opartiska bedömare hävdar att Malmö FF på u-sidan redan är bäst i Norden och när det gäller talangutveckling kan hävda sig även mot de gigantiska klubbarna på Europeisk toppnivå.

Det ger en unik möjlighet nu när kassan späs på med alla Champions League-miljonerna.

Satsa ännu mer för att göra bra ännu bättre.

4) Att MFF verkligen går för trippeln; SM-guld, nytt Champions League-spel och cupseger.

Egentligen behöver väl detta inte ens påpekas.

De sportsliga målen är alltid viktigast. Men då måste mycket annat finnas på plats också.

Gott nytt år!

 

 

 

MFF måste använda pengarna

Ryktena surrar allt mer intensivt kring viktiga MFF-spelare.

Hos många konkurrenter och bland MFF-hatets vänner ute i Sverige börjar man säkert också att prata om att laget håller på att bli sönderköpt.

En del av de himmelsblå supportrarna kan också börja misströsta.

Men som jag ser det ligger knappast paniken på lut.

Framförallt för att det inte var realistiskt att MFF skulle kunna behålla alla spelarna i truppen.

Det viktiga är istället att:

1) få bra betalt för spelarna som är kontrakterade när de säljs.

2) frigöra löneutrymme.

3) använda pengarna från 1) och 2) till att fylla luckorna med starka nyförvärv och ytterligare utveckling av spelarna som redan fanns i klubben.

Då får man en dynamisk process och behöver inte sälja för att skaffa fram pengar för att täcka underskott. Istället kan man med Champions League-pengarna i ryggen steg för steg höja lönenivån och därmed öka chansen att behålla spelarna längre i klubben. Dessutom kan man satsa på att förbättra träningen och träningsförhållandena så att spelarna som är verksamma i MFF blir bättre. Som jag ser det är den processen nu i full gång.

Matias Concha, Ricardinho och Simon Thern lämnade utan att MFF fick några övergångspengar (förutom de 1,4 miljonerna i utbildningsbidrag för Thern). Men det frigjordes ett rejält löneutrymme. Samma ska gäller för Markus Halsti, som det realistiskt sett fortfarande är bäst att räkna som förlorad.

Magnus Erikssons försäljning gav 16 miljoner.

Emil Forsberg bör kunna ge betydligt mer. Inte minst om ryktena om Lyon är sanna för då blir det en budgivning mellan en stor fransk klubb och det kommersiella projektet Red Bull, som inte precis saknar pengar. De flesta lägger på ett par miljoner på prislappen när just Red Bull vill köpa. Det tycker jag MFF också ska göra.

Robin Olsen är en nyckelspelare där en försäljning i  99 procent av fallen vore ett dråpslag. Det bästa med att det händer just nu är dock att det sammanfaller med den där 1 på 100-gången då det går att ersätta honom med Johan Dahlin.

Hasan Cetinkaya pratar mycket och retar upp många, men det finns alltid en tanke bakom snacket. Att han nu är upphov till alla de rykten som just nu surrar om Forsberg, Olsen och Dahlin ska därför tolkas som att det faktiskt är något på gång. Forsberg och Olsen är på glid och Dahlin är tillgänglig.

Det innebär INTE att något är klart.

När det gäller kontrakterade spelare äger klubben alltid frågan.

Vill MFF inte sälja blir det inget.

Tycker MFF att priset är för lågt blir det heller inget.

Exakt samma sak gäller givetvis för Genclerbirligi och Johan Dahlin (för Cetinkaya gör ju precis det samma där som han gör här med MFF-spelarna, uttalar sig om vad som kommer att hända och vad Dahlin vill utan att bry sig om att det finns en klubb som ska säga ja också).

Robin Olsen till Hull City och Johan Dahlin till MFF bör kunna ge MFF ett mindre plus ekonomiskt och ett sportsligt utfall där man inte tappar i kvalitet på den viktiga målvaktsposten.

MFF:s framgångar i Europa har gjort spelarna eftertraktade.

Men det har även gett en position där man kan genomföra planerade försäljningar som ger ekonomiska muskler.

Det som krävs nu är att MFF verkligen använder de nya musklerna.

När det gäller pengarna som kommit in i Champions League är principen att inte slösa utan bygga på sikt.

När det gäller pengarna och löneutrymmet som spelarna som lämnar ger måste det handla om något helt annat. De ska användas.

Hittills har MFF tagit in Oscar Lewicki och Erik Andersson samt flyttat upp Franz Brorsson och 16-årige målvakten Marko Johansson.

Det finns utrymme för mycket mer!

Inte minst för att MFF med påfyllningen med Lewicki, Andersson, Brorsson och Johansson än så länge bara använt en bråkdel av resurserna man skaffat sig.

För att det ska sluta lyckligt måste MFF våga använda pengarna och göra det på ett bra sätt.

 

Topp tio 2014

MFF-säsongen 2014 har varit en sådan som säljer årskort och ökar intresset för nästa.

Men framförallt har den bjudit på mängder av minnen att vårda för alla himmelsblå supportrar.

För mig som följt och skrivit om den från start till mål har den i princip inte erbjudit en enda lugn stund. Men det har varit en härlig upplevelse med många toppar och få dalar.

Här är min personliga tio i topp-lista över MFF:s säsong 2014, enligt mig den vassaste sedan 1979.

1) Hemmamatchen mot FC Salzburg.

Att spela i Champions League ger en gigantisk global uppmärksamhet och så har det varit för MFF hela hösten, men det var att kvala in som var den stora sportsliga prestationen.

Inte minst för att det var Red Bull Salzburg som slogs ut. Åge Hareide retade Olympiakos genom att påpeka att Salzburg är ett bättre lag och han har rätt. Titta bara på hur österrikarna just nu går fram som en ångvält i Europa League.

Vi som var på plats i Salzburg såg med egna ögon hur bra laget är. Men efter 1-2 därnere vann MFF med stabila 3-0 och bars fram av en publik som numera alltid i Europasammanhang är fantastisk, men som just då i alla fall enligt mig, nådde sin absoluta toppnivå.

Inte så konstigt.

Det var då MFF blev ett Champions League-lag och det var då man slog ut det av supporterskaror över hela världen hatade kommersiella projektet Red Bull Salzburg.

På sätt och vis är det extra tragiskt att Mozarts födelseort, den fina kulturstaden Salzburg, blivit klapphattsfotbollens stora hemvist.

2) Bortamatchen mot AIK i Solna.

Ett SM-guld tas alltid under en hel säsong, men det måste säkras någonstans och i år var det i Solna. Tidigt, redan den 5 oktober och sent, med ett 3-2-mål av Markus Rosenberg i den 86:e minuten.

AIK brann av hunger att sätta dit ett MFF-lag som bara några dagar innan tagit sin första Champions League-seger genom att slå Olympiakos med 2-0 och MFF borde inte kunnat resa sig efter Nabil Bahouis 2-2 fem minuter före slut.

Men Rosenberg visade sin höga klass. 1 oktober gjorde han båda målen när MFF slog Olympiakos och den 5 oktober sköt han guldet till moderklubben.

3) Bortamatchen mot FK Ventspils i Lettland.

Är jag ett känslostyrt pucko som har just den matchen så högt?

Skit samma.

För mig är fotboll inte bara Pirlo och stora arenor. Det finns en vardag också, en till synes trivial tillvaro som bäddar för de stora ögonblicken.

Av naturliga skäl har jag rest mycket för att bevaka MFF i år, det här är resan som jag har mest minnen från. Knaggliga och tidsödande vägar, en arena som såg ut som Hästhagens IP, en wifiuppkoppling man fick gå in i baskethallen bredvid och låna, hundratals statyer av kor i hela Ventspils som jag glatt twittrade ut bilder på, en hamn där det stora blickfånget var ett gigantiskt kolupplag som hela tiden hotade att rasa ner i vattnet, nedgångna ödehus mitt i den övriga bebyggelsen. överraskande god mat och en burdus charm.

För att bara ta upp lite av allt som fanns att ta in.

Plus givetvis att MFF visade att laget kan även det svåra att besegra lag som man bara ska slå. På sikt en nödvändighet.

4) Hemmamatchen mot Atletico Madrid.

Ni vet den här bilden som Malmöbor gärna vill sprida om sig själva; att vara snudd på omöjliga att imponera på, att aldrig i fotbollssammanhang vara nöjda med något annat än seger och utgå från att man alltid har chansen att vinna.

Den är kul och inte gripen ur luften. Men den är ingen naturlag.

Jag är rätt övertygad om att de över 20 000 åskådarna var stolta när de lämnade Malmö Nya Stadion trots att det blev förlust med 0-2.

Atletico Madrid är ett ruggigt bra lag, det bästa jag sett live de senaste 25-30 åren.

MFF gjorde den bästa spelmässiga insatsen jag sett laget göra sedan 1979.

Det var därför Atletico blev piskat att plocka fram en närmast överjordisk effektivitet för att spela hem en seger laget inte riktigt var förtjänt av om man bara tittar på matchbilden.

Den nivån nådde MFF!

5) Bortamatchen mot Halmia på Örjans Vall.

Ett nytt överraskande val som kanske säger mer om mig än säsongen.

Fast jag gillar cupen och ogillar det faktum att MFF inte vunnit den sedan 1989.

Malmö FF är Sveriges bästa cuplag, men man är det på gamla meriter.

Enbart!

MFF gjorde en usel insats mot division 1-laget Halmia i Halmstad.

Det var en dålig match som dessutom spelades i råkyla och på ettans eller möjligen tvåans växel.

MFF har i åtskilliga år nu spelat rätt många sådana matcher i cupen och förlorat.

Nu vann man med 2-1 efter förlängning.

Det gav en varm känsla i kylan och en förvissning om att det vankas tre fina matcher i februari-mars nästa år.

Halmias personal och funktionärer var dessutom i särklass trevligast av alla under säsongen.

6) Samspelet mellan Åge Hareide och Daniel Andersson.

Jag hade på känn att Hareide skulle vara en duktig tränare och bra för MFF. Samma sak går att säga om Daniel Andersson, och där var jag säker.

Facit 2014 är att båda var betydligt bättre än så.

Åge Hareide är den bästa guldtränaren sedan Roy Hodgson och Daniel Andersson är den vassaste sportchefen MFF haft.

Hasse Borg var stundtals lysande, alltid underhållande och kunde göra saker som fortfarande får mig att undra hur i helsicke han lyckades med det (Jari Litmanen), men Daniel är säkrare.

Frågan är dock om inte det är samspelet mellan Andersson och Hareide som är finessen? Inte minst om vi lägger till styrelsen.

Rikard Norling och Per Ågren spelade med var sin boll och jag har en ryggmärgskänsla av att alla i styrelsen tyckte att antingen Norling eller Ågren eller båda var fel man på fel plats.

2014 är i det fallet radikalt annorlunda.

7) Genomslaget för Isaac Kiese Thelin och Anton Tinnerholm i MFF.

I våras var de allsvenska spelare i mängden. Efter en i sammanhanget väldigt kort tid i Malmö FF är de stjärnor i ett Champions League-lag.

Rekordmagasinet, Buster och Askungen släng er i väggen.

Malmö FF såg potentialen, Thelin och Tinnerholm överträffade förväntningarna och det ger inte bara en nytta och glädje i stunden utan framförallt en effekt som gör att klubben kommer att få mycket lättare att övertala andra allsvenska spelare att säga ja om MFF kallar.

8) Genomslaget för MFF i Europa.

Många i fotbolls-Europa minns fortfarande att MFF spelade Europacupfinal 1979. Men det går ändå inte att jämföra med den massiva uppmärksamhet klubben nu får av att spela i Champions League.

Stora internationella tidningar står i kö för att intervjua MFF-profiler, Markus Rosenberg är på omslaget på Paninis samlarkortstartpaket inte bara i Skandinavien utan även till exempel i Hongkong.

Tv-inslag över hela världen berömmer publiken och den numera klassiska häxkittelstämningen.

Klart att det ger effekt.

9) Uefa Youth League-matcherna.

MFF kör ungt. Klubbens Champions League-trupp har den fjärde yngsta medelåldern av alla de 32 slutspelslagen. När det gäller U18-motsvarigheten har jag inte sett någon statistik, men skulle bli mycket förvånad om MFF inte där är allra yngst.

Något annat skulle vara otroligt eftersom MFF i alla matcherna mot Juventus, Atletico Madrid och Olympiakos haft fler spelare i åldrarna 15-17 i startelvan än spelare i ”rätt” ålder.

Därför var det trevligt att vara på plats när MFF U18 spelade 2-2 mot Juventus på Malmö IP.

Alla tre hemmamatcherna har förresten med marginal lockat över 1 000 betalande åskådare. Helt fenomenala siffror för U18-matcher och jag är säker på att vi har fått se åtminstone ett par blivande stjärnor.

10) Ett fik i Madrid.

Det går att säga mycket om Madrid. En världsstad är det upplevelsemässigt och fotbollsklubbarna är ju rätt hyfsade. Men det här med wifi kan de inte.

Hotellets uppkoppling sög, arenans wifi var ett segsmält skämt och det var lika illa överallt.

Nästan.

100 meter från hotellet, på andra sidan en stor trafikplats, låg ett oansenligt fik som kollega Christer Cederlund och jag travade in på en förmiddag när vi inte orkade gå längre för att hitta en anständig frukost (något som Madrid inte heller är så bra på).

Vi fann inte mer än en god cortado och en bit bröd med en ketchupliknande marmelad. Men det var ändå rena paradiset för wifi-uppkopplingen var snabb, stadig och den bästa under hela 2014.

Att vara utskickad är att befinna sig i ett konstant flöde av lämningar av artiklar och annat till webb, papper, twitter och så vidare.

Så här mot slutet av höjdarlistan har jag därför ett pockande behov av att utrycka min stora kärlek till det där kafeet.

Som jag skäms att erkänna att jag redan har glömt namnet på, om jag någonsin tittade efter.

 

 

Jag gillar inte ryktet

Hittills har jag legat väldigt lågt när det gäller Alexi Gomez eventuella ankomst till MFF. Eller rättare sagt, jag har inte skrivit något alls.

Det beror framförallt på två saker.

För det första är det hittills en soppa helt och hållet ihopkokad på spikar från Peru och Gomez själv. Det är alldeles uppenbart att Alexi Gomez vill till MFF. Inte så konstigt. MFF har precis spelat i Champions League och Gomez är utfrusen av sin klubb av disciplinära skäl.

MFF har artigt nog tittat på honom och sträckt sig så långt som att det möjligtvis kan bli tal om en provträning. Som läget är nu är Gomez alltså – kanske – en av många testare som Malmö FF tagit hit de senaste säsongerna.

Och det vet vi ju hur det brukar gå.

Anledning nummer två är mer krass.

Jag gillar inte ryktet!

Att jag inte gör det beror på:

1) I MFF har man blivit allt mer noggranna i sin scoutingverksamhet. Spelare som kan bli aktuella följs under lång tid och någon från klubben studerar dem alltid på plats i en eller flera matcher. Noggrannheten har gett resultat.

En av få saker som gått att få bekräftad från MFF-håll i den här affären är att man inte sett Alexi Gomez spela.

Så ska MFF inte jobba numera.

Etablerade spelare ska redan vara scoutade när de plockas hit och då ska de inte provträna.

2) Det luktar panik.

Att det finns en lucka på vänsterbacksposten som är svårare än alla de övriga att fylla har närmast blivit ett mantra.

– Vi har letat över hela världen.

Jag vägrar tro att svaret ska vara en spelare som man dels inte har sett, dels efter ett tag insett är mer vänsterytter än back.

För att det är så är en annan av de få sakerna jag kunnat få bekräftat inifrån MFF.

I så fall gör det kvardröjande intresset för Gomez mig extra orolig. Det föder nämligen spekulationer om att möjligheterna att få behålla Emil Forsberg i truppen är mindre än vad som hittills har sipprat ut.

3) Den sista anledningen är mer känslomässig.

Jag gillar helt enkelt inte att Malmö FF först säger nej till en förlängning av kontraktet för Allsvenskans bäste vänsterback Ricardinho och sedan eventuellt ersätter honom med en spelare som ingen i Malmö har sett.

Vi pratar om en spelare som i sex säsonger gett allt för och nästan blivit en ikon i Malmö FF.

Det är möjligt att Alexi Gomez är en riktigt bra spelare, kanske kan han imponera i en hittills högst eventuell testperiod och det kan också vara så att hans nuvarande klubb har överreagerat när de valde att stänga av honom.

Men om jag ska tycka att det här är en vettig övergång vill jag höra någon i MFF säga det.

Inte sitta och gissa.

 

Läs MFF-bilagan som E-tidning

Sugen på att läsa om MFF?

Sugen på att läsa riktigt, riktigt mycket om MFF?

Klart att ni är.

I så fall finns nu en alldeles utmärkt möjlighet att läsa Skånskans och Malmö FF:s bilaga om lite annat ni väntar från säsongen 2014 som e-tidning.

Jag har skrivit alltihopa (80 000 tecken, eller lite mer om sanningen ska fram), Christer Cederlund och Ola Axelsson har redigerat snyggt och det är bara att gå in och läsa.

Lite ska ni ju ha att göra under julen 🙂

Klicka här så kommer ni dit.

Bland det ni kan läsa om finns ett porträtt av MFF:s SLO, ett uppslag med Tony Ernst-snack, ett långt reportage om MFF-sponsorn Rörläggarens starke man Tommy Larsson och min tio i topp-lista över säsongen.

 

 

 

 

 

 

Erdal Rakip blev årets junior

Erdal Rakip är årets junior i Malmöfotbollen 2014.

Varje år delar Fotbollklubbarnas samorganisation ut utmärkelsen och i år blev det alltså MFF-mittfältaren Rakip.

– Visst diskuterade vi andra namn, men de övriga nådde inte riktigt upp i den nivån, säger samorganisationens ordföranden Olle Winqvist.

Förra året belönades Pa Konate.

När utdelningen kommer att ske är ännu inte bestämt.

Här är hela listan på spelarna som fått priset:

1986: Jörgen Persson, BK Olympic

1987: Ralf Persson, Kulladals FF

1988: Stefan Persson, Kirseberg IF

1989: Esbjörn Berghult, Kulladals FF och Peter Jansson, Kirseberg IF (Pontus storebror)

1990: Sebatin Avci, NK Croatia

1991: Tonny Nilsson, Kirseberg IF

1992: Joakim Friberg, BK Olympic och Mikael Thorelli, Limhamns IF

1993: Ola Larsson, BK Olympic

1994: Olof Persson, Oxie IF

1995: Mikael Jönsson, Kulladals FF

1996: Patrik Svensson, BK Olympic

1997: Ola Tidman, Malmö FF

1998: Jimmy Tamandi, Malmö FF och Ivan Milosevic, Kirseberg IF

1999: Zlatan Ibrahimovic, Malmö FF

2000: Kenneth Gustavsson, Malmö FF

2001: Patrik Åkesson, Malmö FF

2002: Billy Berntsson. Malmö FF

2003: Viktor Borggren, Kirseberg IF

2004: Zoran Jovanovic, IFK Malmö

2005: Rawez Lawan, Malmö FF

2006: Daniel Jovanovic, IFK Malmö

2007: Agon Mehmeti, Malmö FF

2008: Jasmin Sudic, Malmö FF

2009: Jasmin Sudic, Malmö FF

2010: Stefan Ilic, FC Rosengård

2011: Tobias Malm, Malmö FF

2012: Filip Helander, Malmö FF

Pa Konate, Malmö FF

Fotbollklubbarnas samorganisation hette från början småklubbarnas samorganisation och MFF och IFK Malmö stod utanför. Därför är det tunt med MFF-spelare i början på listan.

 

Kinapengarna räckte till mycket

Pengarna talar, men det gör de faktiskt på flera olika vis. När MFF nu tvingas släppa Magnus Eriksson till den kinesiska ligan handlar det om minst tre olika saker:

1) Guizhou Renhe betalar Magnus så mycket att det blir väldigt svårt att säga nej.

2) Guizhou Renhe betalar honom dessutom så mycket att det kompenserar att byta bort ett lag som precis vunnit sitt andra raka SM-guld och spelat i Champions League mot laget som de fem senaste säsongerna varit sexa, fyra, fyra, nia och tia i den kinesiska ligan.

3) Guizhou Renhe betalar givetvis även MFF så mycket – 16 miljoner säger alla envisa rykten – att det blir ett rimligt och riktigt beslut att släppa honom. Det är dessutom MFF:s uttalade policy.

Rätt pris och spelarna är till salu.

De förbättrar möjligheterna att bygga en god stämning i truppen och gör det lättare att locka till sig nya spelare.

Allt detta är helt okej.

Jag står också stenhårt fast vid att vi fortfarande rör oss inom den kontrollerade delen av truppförändringarna MFF kan drabbas av.

I torsdags skrev jag: Magnus Eriksson är en kanonspelare, men slår han ut Markus Rosenberg och Isaac Kiese Thelin på topp eller Guillermo Molins på kanten? Det kan ju faktiskt vara så att han själv ställer sig den frågan när han ska säga ja eller nej till budet.

MFF sa ja till budet redan innan Magnus reste.

Utanför planen finns förutsättningarna på plats för att Magnus Eriksson ska kunna få lite roligare än om han tackat ja till Rubin Kazan i februari. Guizhou Renhe kommer från stadsdelen Pudong i den pulserande storstaden Shanghai.

En viss MFF-anknytning finns det förövrigt redan i klubben. Säsongen 2000 tränades laget, som då hette Pudong och spelade i andraligan, av Bob Houghton. Han fick sparken.

Året efter vann laget serien och gick upp.

Silly season pågår för fullt även i MFF:s ungdomsled. Men där handlar det om yngre upplagor av Matias Concha, det vill säga spelare som MFF väljer att inte förlänga med.

Det gäller även mittbacken Hannes Cederholm som nu är aktuell för FC Porto.

Den portugiska storklubben har en av Europas stora och riktigt starka ungdomsakademier. Tar han en plats där efter att ha ratats av MFF är det anmärkningsvärt. Efter att ha sett Franz Brorssons framfart de senaste månaderna vill jag dock hävda att Franz är bättre. Vi får se om det räcker.

Vill ni ha lite mer uppgifter om vilka spelare som lämnar MFF:s U19 och var de hamnar kan ni läsa min artikel här.

 

 

Inte för sent för en avtackning

Det är svårt att inte bli berörd av  farvälbrevet Ricardinho skrev på MFF:s hemsida när det blev officiellt klart att han skulle lämna klubben.

Läs det gärna här.

Ricardinho kommer att bli saknad.

Både som spelare och människa. Men även som underhållare. Han har inte bara varit bra, hans sätt att vara bra har varit unikt för Allsvenskan.

Tyvärr innebär besked som kommer efter säsongens sista match att det inte blir någon rejäl avtackning.

Malmö FF har blivit mycket bättre på att göra en fest och ett evenemang av sådana saker, men ibland finns det helt enkelt inget tillfälle.

Eller finns det?

Ta det här som en fundering, inte en färdig åsikt, men skulle man inte kunna göra något i samband med 2015 års första träning?

De senaste åren har det varit folkfest med runt 1 000 åskådare i Kombihallen. I år var den första träningen på Malmö IP, men det var fortfarande massvis med folk i kylan på läktarna.

Premiärträningen har blivit en happening, ett startskott på det nya med presentation av nyförvärven, intervjuer och annat. Bra. Men lägg till en avtackning av Ricardinho och det blir kanske ännu fler på plats och ännu fler värmande bandyapplåder. Plus en chans för supportrarna att säga adjö till den sympatiske brassen.

Om Ricardinho vill och kan, om MFF tycker att det passar – så varför inte?

Inte minst för att han i brevet just nämner mottagandet på den första träningen i Kombihallen som ett minne för livet.

 

 

 

Väntade tapp ingen fara

Silly season är numera närmast ett permanent tillstånd i fotbollsvärlden.

Det hindrar dock inte att det nu börjar surra extra mycket i Malmö FF. Hur stor del av årets spelartrupp kommer att vara intakt när MFF ska jaga det tredje raka SM-guldet och en ny Champions League-plats 2015?

Egentligen är jag inte orolig.

MFF är förberett, pengarna på banken gör att man inte behöver nappa på första bästa bud och kontraktsläget är generellt sett gott.

Om vi tar det i tur och ordning:

Klara förluster:

Matias Concha, Ricardinho och Simon Thern.

Matias Concha fick inget nytt kontrakt. Inte så konstigt. Det var rätt beslut att chansa på att han skulle nå upp i nivå efter sin allvarliga skada. Att han sedan inte gjorde det kunde varken han själv eller MFF-ledningen veta. Glöm dock inte bort att han gjort nytta i truppen. Mest utanför laget, men ibland även i det.

Ricardinho ska självklart hyllas ordentligt för sin tid i MFF. Jag kommer att sakna honom och vet att det är få som inte delar den uppfattningen. I Allsvenskan har han varit en mycket viktig kugge och glänst på toppnivå. I Europa har det varit svårare. Rätt mycket är det ett resultat av hans spelstil som gör att han kan briljera mot sämre motstånd, men som gör honom sårbar när han möter världsklassmotstånd. Det är inte hans fel och faktiskt heller inte ett skäl att göra sig av med honom. Allsvenskan är grunden för MFF:s verksamhet och de nationella matcherna är så många fler än de internationella. Att han inte blir kvar beror på att han och MFF inte kunde komma överens om lönevillkoren och kontraktslängden. Det händer ibland. Ricardinhos – eller snarare hans agents – krav var för höga. Om mina uppgifter stämmer gjorde Malmö FF rätt som inte gick högre.

Simon Thern tycker jag går för tidigt. Särskilt sedan han fått hösten förstörd på grund av skada. Men jag förstår honom. I Malmö FF har han hela tiden haft potentialen att slå igenom stort, utan att göra det. Om det är frustrerande för oss som sitter på läktaren kan man ju förstå hur det känns för honom själv. Simon har tekniken, drivet med bollen, passningsspelet och lite till för att ta en fast plats i laget. Ändå har tiden i MFF mest känts som en väntan på att han skulle göra det. Och risken fanns att han inte skulle klara det 2015 heller. Vem ska han slå ut i ett mittfält med Guillermo Molins, Oscar Lewicki, Enock Kofi Adu och Emil Forsberg? Det behövs konkurrens och backup, men jag förstår att Simon Thern är rätt trött på att hela tiden ha den rollen.

Nästan klara förluster:

Markus Halsti.

Jo, jag vet att han formellt bestämmer sig först i helgen, men MFF har räknat med att han försvinner och jag tror inte att man griper sånt i luften. Markus har varit på glid ett tag och det är dessutom de signaler MFF har fått. Ändrar han sig är det en glad överraskning. Inte minst för att han personifierat sämpa-glöden i Malmö FF och klarat det mesta. Dessutom hade han fått chansen att motbevisa mig på två punkter: a) jag tror inte att han slagit ut någon i duon Enock Kofi Adu eller Oscar Lewicki, b) han är mycket starkare som mittfältare än mittback.

Magnus Eriksson.

Jo, jag vet att det inte är klart. Men nu är det inte bara rök utan eld utan flammorna börjar synas där borta i Kina. Efter suveräna säsonger i MFF som bland annat gett en allsvensk poängkungatitel är han värd chansen att säkra sin ekonomiska framtid. Ligan i Kina känns som en återvändsgränd, men ligger där en kruka med guld i slutet av gränden kan det ju kännas lockande att gå in i den. Dessutom är jag en elak typ även här. Magnus Eriksson är en kanonspelare, men slår han ut Markus Rosenberg och Isaac Kiese Thelin på topp eller Guillermo Molins på kanten? Det kan ju faktiskt vara så att han själv ställer sig den frågan när han ska säga ja eller nej till budet.

Sixten Mohlin.

Han måste lånas ut för att få utvecklingen han behöver. Det är väl numera både Sixten, MFF-ledningen och vi som tittar på överens om. Återstår att hitta rätt klubb och flytta upp unge Marko Johansson som lärling och tredjemålvakt. Marko har rätt ålder för att stå på vänt och matchas ordentligt i u-lagssammanhang. Jag får också en smygande känsla av att man inom MFF tror att han ska gå förbi Sixten. Det är jag långt ifrån övertygad om, men jag tror att bra spel i ett nytt lag på rätt nivå är den enda chansen att bevisa motsatsen.

Tänkbara förluster:

Mister x, y och z…

Det är här som problemet ligger.

Alla de spelarna jag nämnt hittills finns det en färdig backup för med Ricardinho som det stora undantaget.

Att det är så beror på två saker:

1) Pa Konate måste vara flyg (eller sim) färdig.

2) MFF behöver två vänsterbackar och när jag pratade med Daniel Andersson idag var han rätt tydlig.

– Vi har letat världen runt efter vänsterbackar, men hittills inte hittat några.

MFF behöver även komplettera mittbacksförrådet. Men där är jag inte orolig. Mittbackar är lättare att hitta – och/eller utbilda.

I övrigt tror jag att MFF är garderat för det mesta. Utom att förlora Markus Rosenberg eller Robin Olsen. I Rosenbergs fall tror jag inte att det finns någon risk. När det gäller Olsen är jag orolig.

 

 

Slutpunkt på en fantastisk säsong

I en förenings historia etsar sig så småningom vissa unika årtal och händelser fast. Inte minst i en så dominant och klassisk klubb som MFF.

Bildandeåret 1910 är ett sådant ögonblick.

Första avancemanget till Allsvenskan, revanschen och comebacken efter diskningen, det första SM-guldet och den första Europacupfinalen är ett par andra milstolpar.

För mig är 2014 års säsong på den nivån.

Det MFF gjort i år är det största sedan 1979.

Om tio eller 20 år kommer det att vara självklart. Men för spelarna, ledarna och supportrarna som utfört prestationen hade det säkert varit rätt skönt om de fått höra det redan nu.

När allt är färskt.

Egentligen är jag lite konstig.

Jag kan nämligen tycka att en försäsongsmatch i februari med isande vind, snövallar runt konstgräsplanen och underkylt regn i luften kan vara en härlig upplevelse.

För det är ju inte bara regnet eller snön som hänger i luften utan även alla frågorna och förväntningarna inför säsongen. Hur ska nyförvärven lyckas? Vem av talangerna ska ta det stora steget? Och ska det bli ett nytt guld?

Jag älskar också att se så många träningar jag kan samt följa U16-, U19 och U21-matcherna.

Vardagen med MFF är viktig och spännande.

Men strunt samma.

Det stora är större än det lilla. Alltid.

För mig också.

Och då har 2014 varit ett fantastiskt äventyr.

SM-guldmatchen i Solna var en höjdare. Att försvara guldet var stort och dessutom en prestation som inget lag klarat av på länge. Inte blev det sämre av att MFF gjorde det så tidigt.

Men det är kombinationen av att försvara guldet, kvala in till Champions League och sedan även prestera i en grupp med enbart mästarlag – den enda av dem alla – som gör 2014 unikt.

Jag kan nästan bli arg på dem som inte begriper hur svårt det är bara att kvala in till Champions League. När sedan Markus Johannesson som expert i Fotbollskväll sitter och pratar om tur blir jag förbannad på riktigt.

Efter blåbärslaget Ventspils fick MFF svårast tänkbara lottning.

Med tanke på resultaten i Prag och Salzburg gjorde MFF dessutom en bragd som klarade att fixa avancemanget på hemmaplan, eller egentligen två bragder.

De som inte begriper det kan ju gå in och titta i tabellerna för Europa League och studera hur det gått för Red Bull Salzburg respektive Sparta Prag. Det var ett riktigt bra lag (Sparta) och ett kanonlag (Rödbullarna) som MFF slog ut. Jämför sedan hur det gått för lagen som de övriga svenska lagen åkte ut mot i det mindre kvalet!

Markus Johannesson har sedan backat från sitt uttalande så de som höll med honom och tyckte det var bra sagt kan ju lämpligtvis reflektera över att Johannesson numera inte ens själv tycker så.

2014 har dessutom inneburit att klubben MFF rejält flyttat fram sina positioner i den internationella fotbollsvärlden.

Spel i Champions League ger en uppmärksamhet som få andra idrottsevenemang kan konkurrera med.

När MFF sedan även fått hjälp av publiken att förvandla varje enskild Europamatch till en fest ökar genomslagskraften ännu mer.

Ska jag bara plocka fram en enda sak jag håller högst av allt i år är det att ha suttit på pressläktaren och ha sett VIP-gästerna från de övriga lagen och journalisterna från Tjeckien, Österrike, Grekland, Spanien och Italien gapa över:

a) att MFF var så starkt hemma.

b) att publiken skapade en stämning och värme som är unik även på Champions League-nivå.

Många älskar att prata om att just den staden lever och brinner för sitt lag och fotbollen.

Efter 2014 sitter rätt många runt om i Europa och säger precis det om Malmö.

Hur härligt är inte det?

Det går kanske inte att förstå i Stockholm, men i ärlighetens namn behövs det nog inte.

Punkten i Pireus blev ett utropstecken. Trots resultatet.

Med mindre än fem minuter kvar att spela levde fortfarande hoppet om fortsatt spel i tröstcupen. Skit i att Olympiakos fick in mål nummer fyra alldeles mot slutet. MFF gjorde ändå årets bästa Europamatch spelmässigt.

Dels med tanke på motståndet, dels med tanke på att matchen spelades på en arena där i stort sett alla har svårt att vinna.

Det här slog bortamatcherna i Madrid, Turin, Salzburg och Prag. Ventpils bjöd inte i närheten av samma motstånd och höll en oerhört mycket sämre klass. Men där vann MFF och gjorde det när laget dessutom var piskat att vinna.

En seger är alltid bättre än en förlust. Men spelmässigt var det här betydligt vassare.

Och slutpunkten i Pireus kom när det gått två månader sedan Allsvenskan avgjordes och säsongen gick på konstgjord andning.

Egentligen är just det det bästa med matchen.

Åge Hareide pratade inför avresan om att det man måste lyfta till nästa år framförallt är bortaspelet. Insatsen i Pireus visade att det lyftet kan komma redan nästa år. 2-4 visade också att det finns hopp även om att MFF ska klara att hålla formen och prestationerna på topp i slutet av november och december. Något som på sikt kommer att vara nödvändigt om laget ska kunna konkurrera ännu hårdare på den här nivån.

Och det måste ju vara målsättningen.

Om det är något 2014 visade var det att det dessutom är en realistisk målsättning.

Men det behövs mer träning, en bredare trupp och att man inte bara ersätter den toppklass som nu försvinner utan även plussar på den sammanlagda stjärnfaktorn.

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×