MFF mycket bättre än folk fattat

När svenska lag spelar i Europa ska de helst stå med mössan i hand, buga lite för överheten och acceptera underdog-rollen. MFF också. Trots att det historiskt sett inte finns någon som helst anledning att göra det.

Därför älskar jag när Åge Hareide kör sina mind-games inför matcherna. Han har pratat häxkittlar, hemmastyrka och allt möjligt. På presskonferensen inför Olympiakos sa han bland annat att Salzburg är ett bättre lag, att grekiska lag nästan alltid är sämre på bortaplan och att det mycket väl kan bli så att MFF blir det spelförande/dominerande laget. Plus att det mer var Atletico Madrids slappa försvarsspel än Olympiakos styrka som gav grekerna segern i premiären.

Dessutom fyllde Markus Rosenberg på med att man inte alls siktar på en tredjeplats, det är mest media som pratar om det. Spelarna vill vinna alla hemmamatcherna.

Kaxigt? Malmöitiskt? Ja.

Tomt prat? Boxarsnack (inför alla boxningsmatcher har slagpåsen alltid chansen)? Nej.

Jag tycker faktiskt inte det.

Framförallt för att jag gjorde det som alldeles för få tagit sig tid till; jag gick igenom statistiken från MFF:s tidigare hemmamatcher i Europacupen och Champions League-kvalet.

Sållar man bort Uefacupen och Cupvinnarcupen plus bortamatcherna kan man ställa den här frågan:

Vad har Atletico Madrid, Anderlecht och FC Thun gemensamt?

Jo, det är de enda lagen som de 25 tidigare gångerna MFF spelat i den finaste av alla klubbslagsturneringarna klarat att vinna i Malmö!

På 25 hemmamatcher från 1964 till 2014 har MFF 16 segrar, sex oavgjorda och bara tre förluster. Folk har helt enkelt inte fattat hur svårt det är att vinna i Malmö.

Inte jag heller. Innan jag tittade anade jag det bara, en ryggmärgskänsla efter att ha sett nästan alla de där 25 matcherna.

Från -64 och framåt ser det ut så här:

Lokomotiv Sofia 2-0, Atletico Madrid 0-2, AC Milan 2-1, Ujpesti Dosza 1-0, Benfica 1-0, Magdeburg 2-1, Bayern München 1-0, Torino 1-1, Monaco 0-0, Dynamo Kiev 2-0, Wisla Krakow 4-1, Austria Wien 1-0, Anderlecht 0-1, Inter 1-0, Mechelen 0-0, Besiktas 3-2, Dynamo Dresden 1-1. Maccabi Haifa 3-2, FC Thun 0-1, Torshavn 2-0, Rangers FC 1-1, Dinamo Zagreb 2-0, Ventspils 0-0, Sparta Prag 2-0 och Salzburg 3-0.

Gammalt?

Visst. Då tar vi även med Europa League kör vi varianten att senast MFF släppte in ett mål på hemmaplan i Europaspelet var den 20 oktober 2011. Marko Devic gjorde det när Metalist Charkiv – ett ruggigt bra lag – vann med 4-1.

Efter det har MFF följande svit:

AZ Alkmaar 0-0, Drogheda 2-0, Hibernian 2-0, Swansea 0-0, Ventspils 0-0, Sparta Prag 2-0 och Salzburg 3-0.

Sju raka matcher utan ett insläppt mål.

Mycket möjligt att Olympiakos vinner. Det är ett bra lag. Men det finns ingen anledning för MFF att be om ursäkt på förhand.

 

 

MFF kommer inte att sväva iväg

Mumma-matcherna i den finaste turneringen man kan delta i, Champions League, avlöser varandra. Bara en sådan sak som att MFF resten av säsongen har fler matcher kvar i Champions League än Allsvenskan. Samtidigt är ett nytt SM-guld i stort sett klart och miljonerna rullar in.

Då är det viktigt att inte sväva iväg. Det gör inte MFF. Och det gör man rätt i. Frestelserna är stora och att det är enkelt att falla för dem har de senaste svenska Champions League-sejourerna med eftertryck visat. Då är snart pengarna slut och dominansperioden över innan den börjat.

MFF tänker tvärtom.

I veckan pratade till jag till exempel med sportchefen Daniel Andersson om förhandlingsläget med Simon Thern, Ricardinho och Markus Halsti som alla har utgående kontrakt. Alla tre har förslag liggande som de kan tacka ja eller nej till och enligt MFF är det tre saker som gäller:

1) Att andra kan betala bättre kommer inte att innebära att MFF sockrar buden. Det är slutbud.

2) Tiden när MFF vill – och måste ha – ett besked närmar sig snabbt.

3) Det finns en beredskap för vad som händer vid ett nej. I klartext, ersättarna är redan scoutade och det finns inget utrymme för någon sentimentalitet. MFF förstår att de aktuella spelarna kan vilja lämna, man räknar kallt med att chansen att behålla alla är liten och då lägger man bara ner en, två eller tre välscoutade ersättare i varukorgen.

MFF kommer dessutom att vara ytterst noga med att vårda nätverket och sponsormarknaden man redan hade. Försäljningschefen Magnus Svensson hymlar inte med att ett företag som köpte ett Vip-paket till en regnmatch mot Gefle 2006 och sedan varit troget i en kösituation går före en ny sponsor som vaknade först när Rödbullarna från Salzburg fick stryk. Inte slänga ut det gamla för att få plats med det nya med andra ord.

När MFF fått fart på organisationen och anpassat kostymen kommer det garanterat att finnas plats för alla. Men ingen ska känna sig undanskuffad. Och intresset är gigantiskt, inte minst för att klubben tog beslutet att inte radikalt höja priset bara för att det är Champions League. När Olympiakos kommer på besök på onsdag är allt sedan länge fullspikat. Det gäller även Atletico Madrid och Juventusmatcherna. I restaurang 1910 sitter 2 000 gäster, i logerna 700 och man har även hyrt Isstadions foajeer för att kunna ta emot ytterligare 1 000 mingelgäster.

Totalt 3 700 Hospitalityplatser. Juventus hade 3 600 när MFF var på besök. Mycket dyrare givetvis, men ändå färre.

 

Klart, men vänta med att säga det

Malmö FF ska inte säga att guldet är klart och spelarna ska helst inte tänka tanken än. För det tillhör vanlig enkel artighet och sportslighet att inte ta ut ett mästerskap i förskott.

Precis som någon alltid måste skjuta in det där friläget som inte går att missa ska dessutom de där poängen som återstår ramla in i tabellen.

Just nu är MFF om vi ska göra en bordtennisjämförelse i det där läget där man har möjligheten att dundra in smasch på smasch och motståndaren håller på att ramla i sina förtvivlade försök att plocka för att hålla bollen vid liv. Fast någon gång får pingisspelaren in den där omöjliga kontringen liggande på golvet. I alla fall om man heter J-O Waldner och kan göra det till synes omöjliga. Haken med den invändningen är att om det finns någon motsvarighet till geniet J-O i fotbollsallsvenskan så spelar han i MFF.

Därför kan vi som följer dramat som inte längre är ett drama från sidan kosta på oss lyxen att gratulera i förskott. Det här vinner givetvis MFF.

Skrev på twitter direkt efter slutsignalen att förbundet kunde börja paketera och skicka Lennart. Tänkte inte då på att pokalen egentligen inte behöver resa alls. Om den nu inte tvunget måste delas ut i den sista omgången uppe i Åtvidaberg. För den står i tryggt förvar inne på MFF-shopen. Pokalen kom till Malmö ifjor och där blir den kvar.

Med segern mot Mjällby visade MFF inte bara sin styrka utan tre viktiga saker:

1) Istället för att brytas ner av det täta matchandet har laget utvecklats. Fler spelare är mogna att ta ett ansvar och det har bara blivit svårare att stå emot MFF:s tryck i slutet av matcherna.

Tempot och inspirationen i de internationella matcherna har inte gett trötthet utan bättre fysik.

Det har krävt ett par saker. Inte minst en bra fystränarstab. Den har MFF. Men även att man har släppt rädslan. Lag med en stark, rätt använd, trupp klarar av att matcha hårt. Jag har tidigare skrivit att på 60- och 70-talen spelade MFF snarast fler matcher än man gör idag. Med amatörspelare.

2) Man har insett att ibland är det snygga inte det samma som bra.

Jämför gärna första och andra halvlek. Första 45 spelade MFF ibland en strålande vacker fotboll, men utan spets. Man kom bara nära. Sista 45 blev det enklare, rakare, tyngre och mer rutinerat. Då kom målen. Plus inläggen. Som ofta ger mål.

3) Men alla bidrar.

I den första halvleken var det alltså mer snyggt än bra. Men konsterna och energin från alla de unga spelarna bidrog till att trötta ut Mjällby.

 

Det gäller att inse det. Istället för att gnälla över att man bytte ut Pawel Cibicki och Simon Kroon efter första 45 sedan Cibicki varit planens mest energifyllda spelare och Kroon gjort ett kanonassist till 1-1 kan man både ha kakan och äta den. Dels uppskatta att de bidrog med det plus att möra upp Mjällby. Dels uppskatta att Isaac Kiese Thelin och Magnus Eriksson kom in och såg till att segern ordnades.

Hos många tränare förvandlas snacket om hela laget är viktigt och avbytarna är lika betydelsefulla till floskler.

Det jag gillar kanske mest hos Åge Hareide är att i hans fall är det inte snack utan blodigt allvar och ett sätt att maximera insatsen.

……………………………………………

Topp fem individuellt?

Svårt, men jag kör på dessa:

1) Enock Kofi Adu. Han flyter fram, rör sig hela tiden, är alltid spelbar och vet vad han ska göra med bollen. Spelar ofta enkelt, men när han slår en svår passning är det motiverat och den blir rätt.

2) Emil Forsberg. Tre mål, say no more. Jo, att han skulle satt 5-1 i slutet för att vara etta.

3) Markus Rosenberg. MFF har Allsvenskans bästa offensiva spel. Tills slut blir det nästan omöjligt att försvara sig mot insticken och utmaningarna. Markus är nyckeln till att det fungerar.

4) Anton Tinnerholm. Vilket fynd han är. Hela tiden. Synd bara att han blir avstängd efter varningen. Som Anton var mycket noga med att påpeka att Chippen Wilhelmsson tvingade fram genom att filma. Och givetvis gav Anton Chippen en riktig ”hårtork” för det.

5) Ricardinho. Va, har han varit borta? Det märkes inte. Han är snarare bättre när han håller igen lite och är mer försiktig.

………………………………………………………..

Det är ibland svårt att få ut saker på webben på lördagar.

Petar därför här  in en text om att MFF spenderat den första av Champions League-miljonerna

 

Malmö FF-ledningen har redan gjort första inköpet med hjälp av de nya Champions League-miljonerna.

 – Styrelsen har precis sagt ja till att investera i en ny betydligt bättre plantäckning så att vi ökar möjligheten att spela och träna på Swedbank stadion, berättar MFF-ordföranden Håkan Jeppsson.

– Jag har inte uppgiften om den exakta kostnaden, men det handlar om ungefär en miljon kronor, troligen strax över.

Med hjälp av den investeringen vill MFF se till att det alltid går att spela de sena höst och vintermatcherna på den egna arenan. Dessutom vill man kunna träna mer inne på Swedbank stadion-planen. Så sent som inför matchen mot Mjällby AIF fick man flytta det sista passet till Malmö stadion för att spara planen.

– Vi kommer även att titta på fler saker vi kan göra på anläggningen, bland annat finns det en del underhåll som måste göras. Stadion är ju spelarnas arbetsplats och vi vill att den ska vara så väl anpassad som möjligt, säger Håkan Jeppsson.

 

 

 

Nu startar jakten på 60

Mot Mjällby på lördagen inleds första steget i Malmö FF:s jakt på 60.

Att det är 60 poäng som behövs slog Åge Hareide fast redan efter 1-0-segern över Halmstads BK. Och den sifferkunnige norrmannen har ju helt rätt. Det kan räcka med färre poäng än så också, högst troligen blir det så. Men varför knussla? 60 blir oslagbart. Lika bra då att uppnå den summan så snart som möjligt och koncentrera allt på kul saker som:

1) Fira ett SM-guld.

2) Spela i Champions League.

Om MFF slår Mjällby AIF har laget 56 poäng.

IFK Göteborg och AIK kan nå 59 om de vinner alla sina resterande fem matcher.

Elfsborg kan nå upp i 60 om man fixar den prestationen, men har tolv måls sämre målskillnad än MFF. Sett ur det perspektivet kan garanterat vilken hönshjärna som helst förstå hur stort steg mot guldet tre pinnar mot Mjällby skulle vara.

Återstår att ta dem.

Vilket inte är särskilt lätt. Inte i närheten.

Mjällby AIF har i de två senaste matcherna besegrat AIK och Elfsborg med 1-0 och i somras piskade man IFK Göteborg med 3-0.

Jag ska inte göra en för stor sak av att alla de tre topplagsskalperna tagits på hemmaplan, bara påpeka att det är så och varna för ett bra lag i form.

På sätt och vis har Listerlandets stolthet dessutom en egen variant av Markus Rosenberg i Christian ”Chippen” Wilhelmsson. En rutinerad stark spelare som kommit hem och gjort skillnad!

Jag testade för övrigt Markus Rosenberg på den jämförelsen och han höll med om att det finns en stor och avgörande sak som de två återkomsterna har gemensam. Båda har kommit HEM.

– Jag har inte kommit hem för att spela i Allsvenskan, jag har återvänt för att spela i MFF, som MFF-kaptenen uttryckte det.

Till hemstaden, hjärtat och moderklubben.

Mackan gör skillnad i MFF.

Chippen gör det i Mjällby AIF i hans hem.

Jag tror inte att någon av dem varit alls lika sugna på att ta ett par år i AIK eller IFK Göteborg. Därför tror jag heller inte att de hade gjort samma succé där.

I Rosenbergs fall är jag rätt säker på att det inte ens varit ett alternativ. Det valet var inte aktuellt.

Kommer aldrig att bli heller. I Chippens fall kan jag bara gissa. Men jag tror att det finns en direkt koppling mellan klubbvalet och prestationen.

Hans 1-0 mot AIK senast hjälpte ju även MFF en hel del.

Som någon efter det målet – jag har lyckats glömma vem, sorry! – så genialt skrev på twitter:

Le Chip

c’est chic

Kopplingen blir visserligen lättare att göra om man kommer ihåg gamla Chic-låtar från slutet av 70-talet. Men det borde alla göra. Nile Rodgers är tidernas mest underskattade gitarr-hjälte. Och Chic var bra.

 

 

 

 

 

 

Arbetssegrarna säkrar ett guld

Nu står Lennart och knackar på dörren till MFF-kansliet. AIK har vikt ner sig med tre raka förluster och avståndet till nya tvåan Elfsborg är åtta poäng. Det ska inte gå att missa pokalen och försvaret av SM-guldet.

Det är lätt att säga att spelet inte var guldmässigt, men det är inte riktigt relevant i slutet av en säsong. Resultatet var det!

MFF tog en typisk arbetsseger.

Precis vad man ska göra i ett långlöp – som Allsvenskan faktiskt är – när det i spurten rätt ofta inte är den som klarar att öka mest som vinner utan den som tappar minst fart.

Och klarar att slå lag i form.

Halmstads BK var ett sådant. Då bröt MFF en segerlös svit och tog tre blytunga poäng som innebär att laget nu faktiskt inte behöver vinna mycket mer för att gå hela vägen.

Åge Hareide ville inte säga att det är klart. Men han konstaterade att 60 poäng räcker. 59 kan också göra det. MFF har 53 med fem omgångar och 15 poäng kvar att spela om.

Om det blir seger mot Mjällby AIF på lördag har MFF 56.

Om Elfsborg vinner alla matcher laget har kvar att spela, inklusive toppmatchen mot AIK, når Boråslaget upp i 60 poäng.

Så bra ser det ut.

Och det handlar inte om något annat än att behålla skärpan och låta bli att gå in i väggen. I så fall kommer det att sluta med ett nytt himmelsblått guldfirande och det ligger en klar poäng i att säkra seriesegern så tidigt som överhuvudtaget möjligt.

För i så fall kan man vila spelare som egentligen fått en lite för hård belastning och dessutom ska iväg på landslagsuppdrag under uppehållet. Filip Helander är ett bra exempel.

Samtidigt som MFF tar guldet utvecklas dessutom laget hela tiden.

Från att ha varit ett 4-4-2-lag är man nu moget att ibland plocka fram en fembackslinje eller ett tremannaanfall. Inte bara mellan matcherna.

Lyssnar man på Åge Hareide – och det ska man – är planen rätt klar. Lag som kan ställa om och ändra taktik och göra det även när spelet pågår kommer att ha en fördel som fotbollen utvecklas. Han vill att MFF ska bli ett av de lagen.

Då gäller det att ha flexibla spelare och olika spelartyper. Som MFF spelade i första halvleken mot HBK var Pawel Cibicki perfekt.

Glöm inte att han inte bara gjorde segermålet. Han borde gjort ett till. När Pa Konate hittade honom med ett precist inlägg borde han nickat in den bollen också!

Och i den andra halvleken var Erdal Rakip perfekt att sätta in.

Men matchens prestationer var att egentligen de här tre:

1) Enock Kofi Adus suveräna framspel till 1-0. Guldklass!

2) Att MFF inte blev övermodigt mot slutet när HBK, som slogs för livet och den senaste tiden tagit lika många poäng som MFF, tryckte på. Det är inte pinsamt att försvarsspela, det är bra och nyttigt att kunna det också!

3) Den tillresta MFF-publiken sjöng och höll hög klass i 90 minuter. Bästa klackprestationen på länge!

 

 

 

 

MFF jagar sjunde raka mot HBK

Var precis ute i Pressbyrån och köpte tyska fotbollmagasinet Kickers Champions League-nummer. Känns rätt stort och trevligt att bläddra fram och läsa sidorna om Malmö FF.

Men just nu finns det viktigare saker.

Som onsdagskvällens bortamatch mot Halmstads BK på Örjans vall och lördagens hemmamöte med Mjällby AIF. I Allsvenskan. I serien där SM-guldet ska fixas och nästa års chans att kvala in till Champions League säkras.

Fokus på Allsvenskan blir sämre desto mer man pratar om annat. Och det blir heller inte lättare att besegra de allsvenska konkurrenterna för att man lockas tro att det blivit lättare.

MFF har skaffat ett internationellt tempo, bunkrat upp med färskt självförtroende, plussat på med en större vana att spela flera matcher på kort tid och gett de unga talangerna erfarenhet de inte kan få på något annat ställe.

På sikt ger det utslag. I nuet är inget säkert.

MFF ska möta två lag, HBK och Mjällby, som nästan spricker av inspiration. Dessutom behöver de poängen i bottenstriden och när serien närmar sig sitt slutskede finns det inget farligare än att möta just de lagen. Vi kan säga att det jämnar ut sig. Med rätt motivation har MFF lika svårt/lätt att slå HBK nu som man brukar ha. Och då vinner MFF. Det har faktiskt laget gjort sex gånger i rad på Örjans vall.

Ett så stort övertag på en motståndare är unikt! Infostrada har räknat fram att det i den allsvenska fotbollens historia bara hänt en enda gång att ett lag vunnit sju raka gånger mot ett annat lag på bortaplan. Gais gjorde det mot IFK Eskilstuna utspritt över åren 1933-1958.

 ……………………………………………………………..

Är det för många lag i Allsvenskan? Det tyckte i alla fall Fotbollskvälls experter Daniel Nannskog och Markus Johannesson i måndags.

Jag ska erkänna att jag tidigare funderat på om det inte låg något i tanken på tolv lag som möts tre gånger i en 33-omgångarsserie. Efter att ha hört Nannskogs och Johannessons patetiskt tunna argumentering har jag svängt helt. Just nu vill jag i protest snarare ha 20 lag.

Mest var det dock säkert ett förtvivlat försök att dra igång en debatt för att dölja att Fotbollskväll numera är ungefär lika relevant för en allsvensk åskådare som grönkålssoppa för en växellåda.

När Johannesson sedan bara för att stötta sitt påstående att 16 lag ger Allsvenskan dålig kvalitet påstod att MFF:s Champions League-avancemang berodde mer på tur än skicklighet var gränsen nådd.

Tänkte vara rolig och skriva att man snarare än att banta Allsvenskan från 16 till 12 lag borde banta Fotbollskvälls experter från 2 till 0. Kom dock på att den bantningen är ju redan gjord. I alla fall till 1 (Nannskog).

Både Sparta Prag och Red Bull Salzburg var svårast tänkbara lottning. Tur?

MFF sköljde över båda lagen på hemmaplan och vände ett svårt underläge. Tur?

En taktisk triumf och bra spel gav 3-0 hemma mot ett lag (Salzburg) som vissa 08-experter hävdat var oslagbart för MFF. Tur?

I CL-premiären gjorde MFF 60 närmast perfekta minuter mot världslaget Juventus och hyllades både hemma och i Italien som en charmig outsider. Tur?

I så fall inget mot turen Markus Johannesson hade när någon bestämde sig för att anställa honom som expert.

Det fanns dock en sak som Fotbollskvälls hade tur med. Det var när man bestämde sig för att ringa upp Ljungskile SK-tränaren Tor- Arne Fredheim. Han fullständigt slaktade alla Nannskogs och Johannessons argument och räddade på en halv minut hela programmet.

 

 

Sluta snacka och börja spela MFF

Söndagen den 21 september blev en bra dag för Malmö FF som kunde blivit så mycket bättre!

Borde blivit det också!

Sex poängs ledning och bättre målskillnad sex omgångar före slut är givetvis ett kanonläge för SM-guld. Ett läge så bra att lagen som hamnar i ett sådant ytterst sällan missar att gå hela vägen. Jag tror inte att MFF kommer att göra det heller.

Åge Hareide slapp dessutom undan att behöva stå för sitt uttalande att en seger över HIF skulle innebära att SM-guldet var klart genom att hänvisa till att det inte blev seger. Men om Malmö FF vunnit och AIK samt Elfsborg också gjort det hade ju läget varit sämre – trots de tre poängen.

Så visst ska det bli guld.

Felet är bara att det finns ett stort MEN…

För att utnyttja läget måste MFF bli bättre!

På de fem senaste allsvenska matcherna har Malmö FF bara tagit sex poäng, de tre senaste är 0-2 mot Djurgårdens IF, 3-3 mot BK Häcken och nu 1-1 mot Helsingborgs IF.

Jag tyckte heller inte att spelet blev så mycket vassare mot HIF än det varit tidigare.

I första halvlek var det direkt uselt.

Inte av HIF. Att det blev jämnt berodde på att HIF nådde sin nivå, men att MFF inte gjorde det.

Efter paus lyfte sig MFF och skapade både fler chanser och ett visst spelövertag.

Det ledde även till ett ledningsmål, ett mycket vackert sådant när Isaac Kiese Thelin nickade ner till Markus Rosenberg som avslutade kallt och snabbt som en killer.

Fast då tappade MFF det igen.

Det verkade som om alla i laget och på läktaren trodde att segern var klar och ett kämpastarkt HIF utnyttjade det direkt. HIF hade all anledning att ta det som en framgång. Det var det också. Sett till förutsättningarna förtjänade laget poängen.

Malmö FF fick vinna en massa förstabollar, men kunde inte utnyttja det eftersom HIF sedan täppte till. Under större delen av de 90 minuterna kändes det också som om HIF hade betydligt mer av den äkta derbyinställningen än MFF.

Många pratar om svårigheten att tända till i det täta matchandet och i svallvågorna efter Champions League.

Jag börjar tro att det inte är där problemet ligger. Istället är det en tendens att inte ta det allsvenska motståndet på allvar. Självsäkerheten är stark. Men nu känns det nästan som om kaxigheten håller på att söva laget.

Någon borde skrika till och säga att det inte alls är klart och att det inte blir det heller om man inte istället för att snacka om hur bra man är börjar visa det ute på planen.

Omedelbart.

För kan MFF slå och skaka vassare motstånd ute i Europa kan givetvis Halmstads BK och Mjällby AIF, som dessutom kämpar för nytt kontrakt, göra det mot MFF hemma i Sverige.

Det bästa med färden till Champions League är att Malmö FF tappat respekten för de stora lagen ute i Europa.

Det sämsta är att man verkar ha kombinerat detta med att tro att det innebär att man blivit så bra att man inte längre behöver ha någon respekt alls för lagen man möter hemma i vardagen.

För att vinna SM-guld måste man både veta att man är bättre och visa det!

 

Den här gången ska MFF vara laddat

Alla i MFF bedyrar att det inte ska vara några problem att ladda om efter utflykten till Turin.

Det har man sagt förr. Utan att kunna leva upp till det. Istället har man i flera matcher fått kravla sig upp ur tidiga underlägen. Ibland har det lyckats helt och hållet (Örebro SK), ibland till hälften (BK Häcken) och ibland inte alls (Djurgårdens IF).

Nu är det både allsvenska poäng och prestige som står på spel. Plus en vecka med HIF söndag, Halmstads BK onsdag och Mjällby AIF lördag då precis allt kan avgöras. Det borde dessutom slita mindre mentalt att redan vara inne i finrummet i Champions League än att kämpa för att ta sig dit.

Så förutsättningarna är nog bättre nu.

Men då måste MFF dels glömma bort att MFF ligger 20 poäng före HIF i tabellen, dels ha lamporna i huvudena påslagna från start.

Vill ni ha ett bevis på att HIF är värt att varna för? Titta i statistiken; på de tio senaste omgångarna har laget bara förlorat en match. MFF har tagit 19 poäng på tio matcher, HIF har tagit 15. Den massiva skillnaden ligger en bit bak i tiden.

Markus Halsti saknas i Malmö FF och David Accam i Helsingborgs IF. Jag tror att HIF får svårast att täta den luckan.

MFF-laget är egentligen rätt givet.

Om inte Åge Hareide har ett joker-kort i bakfickan lär det bli:

Robin Olsen – Anton Tinnerholm, Erik Johansson, Filip Helander, Pa Konate – Simon Kroon, Magnus Eriksson, Enock Kofi Adu, Emil Forsberg – Markus Rosenberg, Isaac Kiese Thelin.

Roligast av allt är dock att Alexander Blomqvist är tillbaka i truppen. Han är bara 20 år gammal, men har redan kämpat sig tillbaka efter två korsbandsskador.

Själv säger han att han är bättre nu än strax innan han gick sönder första gången den 14 april 2013. Han kan ha rätt.

Om det stämmer och om han fortsätter att utvecklas kan ni förvänta er något stort.

Säg så här; innan skadebekymren var det ingen i Malmö FF:s ungdomsled som betvivlade att Alex skulle bli minst lika bra som Pontus Jansson och Filip Helander.

De som sa det hade helt klart för sig…

Tre frågor till sist:

Blir det över 20 000 åskådare? Ja.

Var blev det först slutsålt? På sponsors, VIP- och klubbstolsplatserna. Derbyna är en riktig kassa-ko.

Hur länge sedan var det HIF slog MFF?

Det finns två svar. I cupen hände det i våras, i Allsvenskan har MFF nu sex raka utan förlust.

……………………………………………………………………

Som vanligt sa Åge Hareide många intressanta saker i snacket med pressen efter sista dagen före match-träningen.

En av dem var att han berättade att MFF lägger ner en hel del kraft i scoutingen på att skaffa nyförvärv som tillför egenskaper man inte hade tidigare (Isaac Kiese Thelin) och underlättar i ambitionen att kunna spela på flera olika sätt.

Och då inte bara från match till match utan även i samma match. 90 minuter är en lång tid och lag som kan förändra en matchbild kommer att ha en fördel.

En sak släpper man dock inte på. Fart är viktigt, både individuellt hos spelarna som plockas in och kollektivt.

Hareide tog flera sydamerikanska lag och Dortmund som exempel på lag som kan kombinera förmågan att utmana offensivt både hårt och kvickt samtidigt som man klarar att hålla balansen med att även säkra bakåt och nyligen aktuella Red Bull Salzburg som exempel på ett lag som inte klarar av det.

 

 

 

Ingen anledning att ändra sig

Igår skrev jag en blogg direkt på slutsignalen  insatsen mot Juventus.

Där berömde jag Malmö FF rätt rejält och skrev att klubben skulle vara stolt över insatsen.

Någon tid till eftertanke fanns inte. Men nu med en dags distans och en natts sömn – nåja två timmar i alla fall, flyg går ofta tidigt – känns det forfarande som om den spontana magkänslan var helt rätt.

MFF gjorde en bra match mot ett mycket starkt lag i en fantastisk miljö. I 60 minuter var MFF-insatsen till och med sensationellt bra. Sedan orkade man inte fullfölja, till viss del beroende på att bästa spelaren i de här matcherna Markus Rosenberg fick kliva av. Han behövs framåt för att avlasta trycket bakåt.

Men framförallt tycker jag att MFF har utvcklats, både laget och spelarna.

Det finns många sätt att mäta det. Här är tre:

1) Bättre för varje bortamatch.

På presskonferensen efter matchen frågade jag Åge Hareide om han rankade det här som den bästa bortamatchen hittills i Europaspelet. Ställde sedan samma fråga till Filip Helander.

Båda svarade ja. Och visst är det så.

Juventus är på en annan nivå än Sparta Prag och Red Bull Salzburg, men MFF mötte det med ytterligare ett kvalitetslyft.

2) Lokalpressens beröm.

Och då menar jag den italienska. Har kikat i både Gazzetta Dello Sport och Tuttisport. Där från Malmö FF beröm både av tidningarnas skribenter och ett par av spelarna de intervjuat (som Chiellini) och båda tidningarna ger höga betyg åt MFF-spelarna.

I den officiella UEFA-statistiken hade Markus Halsti en lyckad passningsprocent på 100 (15 av 15) och Enock Kofi Adu på 96 (22 av 23).

3) En jämförelse med MFF själv, bakåt.

På de sex matcherna i Europa League 2011 tog Malmö FF bara en poäng (0-0 hemma mot AZ Alkmaar). Den totala målskillnaden blev 4-15 och i flera av matcherna var man totalt chanslöst. Bland annat i båda mot Metalist Charkiv. Så sent som ifjor blev MFF överkört av Swansea i Wales.

En del tycker att det där med läropengar är tjatigt och blir otåliga

Men för att prestera internationellt måste man spela internationellt och utvecklas. Plus begrava naiviteten i en påse djupt ner i underjorden.

Då ville man helst inte släppa sitt possessions-spel och anpassa sig

Nu kan man hålla i bollen, men även tjonga när det behövs, spela defensivt och taktiskt klokt.

Målet får bli att ta fler poäng än i Europa League 2011. I en bättre cup mot bättre lag

 

 

MFF ska vara stolt över debuten

Malmö FF hör hemma i Champions League.

Det gör alla lag som kvalificerat sig. Men MFF röjde undan alla tvivel på planen också.

Ja det blev förlust och nej det blev inga poängpengar.

Men egentligen visade MFF redan genom den första halvlekens insats och 0-0 att laget kunde lyfta sig en nivå till.

De som inte fattar att det är bra av ett allsvenskt lag att hålla nollan en halvlek i Champions League på Juventis Stadium borde syssla med något annat än att titta på fotboll.

Efter pausen blev det mycket mer Juventus. Delvis för att MFF fick klara sig utan sin i de här sammanhangen bäste spelare Markus Rosenberg.

Bara att hoppas att Mackan gick av i tid. MFF har inte råd att lägga en skada på honom till alla de övriga.

Tröttheten tog också ut sin rätt. Tyckte till exempel att Magnus Eriksson var rejält slutkörd efter allt slit när han mot slutet byttes ut mot Erdal Rakip.

Bara en sådan sak förresten. När Rakip kom in blev han den femte Malmöfostrade spelaren på planen i MFF:s Champions League-debut. Och han kunde lika gäran spelat i förmatchen med U19 i det lagets CL-debut några timmar tidigare.

 …………………………………………..

Uefas dom för bengalbränningen kom – på 1900-talsmojängen fax! – till kansliet strax före avspark och var tuffare än väntat.

Visserligen händer det inget nu. Men de som kan något om juridik vet att villkorlig dom inte är något man viftar bort.

Det är ett straff man tar till för att inskärpa allvaret hos förstagångsförbrytare. Och precis så är det för MFF.

Uefa bryr sig om sina tävlingar, allra mest Champions League. Där kommer MFF inte att ha några som helst marginaler för bengaler de närmaste två åren. För jag utgår från att MFF tänker spela där nästa säsong också.

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×