Ett planerat och ett oplanerat tapp

Erik Friberg till Bologna.

Det är han värd. Särskilt som MFF får bra betalt. Det hade man inte fått av Seattle.

I går skrev jag så här:

Jag kommer att sakna Erik Friberg. Han har gjort massvis med nytta på planen i MFF, aldrig gnällt en sekund när han blivit bänkad och han har varit fantastiskt bra att ha att göra med. Alltid trevlig, ofta rolig.

Dessutom gillar han bordtennis. Det är ett plus som 99 procent av publiken på ett fullsatt Swedbank stadion struntar i, men inte jag.

Tycker fortfarande precis likadant.

Och jag tror att det här är ett planerat tapp.

Med det menar jag att MFF öppnat för möjligheten att släppa Friberg, sedan har hans agent och Erik själv undersökt möjligheterna och när man fick napp av en klubb som var bra för honom själv och kunde betala en vettig summa var MFF-ledningen inte svårövertalad.

Skador kan däremot aldrig vara planerade.

Om det visar sig att Alexander Blomqvists nya knäskada är allvarlig är det oerhört synd om den unge talangen som precis kommit in i slutfasen i rehabliteringen av sin korsbandsskada. En ny sådan i samma knä skulle vara ett dråpslag.

Tror rätt få utanför de innersta MFF-kretsarna har koll på exakt hur stor talang Alex är. Tro mig, han kan bli lika bra som Pontus Jansson och Filip Helander.

Magnetröntgen i natt svensk tid, 02.30 och förhoppningsvis ett gott besked när MFF-läkaren Pär Herbertsson tittat på plåtarna. Bara att hålla tummarna.

För även om Malmö FF har Allsvenskans bredaste och bästa mittbacksurval – uppställningen Pontus Jansson, Filip Helander, Erik Johansson, Johan Hammar, Jasmin Sudic och Alexander Blomqvist är inget annat lag ens i närheten av att matcha! – tål truppen inte hur mycket som helst.

……………………………………………………..

Nyförvärv på väg in?

Givetvis.

Markus Rosenberg är snart på plats.

May Mahlangu också kanske, även om jag personligen är tveksam till att plocka in en spelare som kan missa hela vårsäsongen på grund av skada och som var väldigt bra 2011 och 2012, men hade ett betydligt svagare 2013. Vi får se…

Jag tror dock inte att något av de tilltänkta nyförvärven är på plats förrän om ett par dagar.

Fönstret ut stänger vid midnatt 31/1. Det gör inte fönstret in till Sverige.

Från och med lördag kan Markus Rosenberg och MFF gå till West Bromwich och säga att ska ni slippa lönekostnaden resten av våren är det Malmö FF som gäller.

 

Rosenberg, Friberg och Lindsjö

Chansen att MFF:s värvning av Markus Rosenberg blir av känns alltmer som större än risken att den inte blir det.

Bra!

Jag är övertygad om att det är ett kanonförvärv och begriper inte dem som tvivlar. Det har jag faktiskt aldrig gjort.

I december 2011 skrev jag det här inlägget på bloggen:

Förr eller senare kommer Rosenberg.

Två år senare, november 2013, skrev jag så här:

I Allsvenskan hade han gjort kaos.

13 mål på 44 matcher i Ajax, 40 på 122 i Werder Bremen och 9 på 33 i Santander väger mer än väl upp att han inte fått spela i West Bromwich. Att gå till Premier league var ett karriärlyft ekonomiskt, men också en risk att hamna i skuggan i den benhårda konkurrensen. Det sitter säkert 40-50 spelare fastlimmade på bänkarna i Premier league som hade gjort succé i Allsvenskan. Markus Rosenberg är en av dem och han har ett stort, stort bankande MFF-hjärta. Det vore tjänstefel att inte ta hem honom om man får chansen till en rimlig kostnad, och den är det här fallet rätt hög…

…………………………………..

När det gäller Erik Friberg är kampen förlorad.

I går var det hans gamla klubb Seattle Sounders som gällde. I dag är det Bologna i Italien.

MFF:s vd Per Nilsson har bekräftat intresset från Seattle, Bologna-intresset kommer hittills bara från italienska källor.

Men Bologna är givetvis bättre än MLS.

Sportsligt ja. Men även ekonomiskt. MLS-reglerna bestämmer övergångssumman inom ett fastställt rätt snävt spektrum, i det här fallet snarare under än över miljonen. Bologna kan, borde och framförallt får betala mer.

Jag kommer att sakna Erik Friberg. Han har gjort massvis med nytta på planen i MFF, aldrig gnällt en sekund när han blivit bänkad och han har varit fantastiskt bra att ha att göra med. Alltid trevlig, ofta rolig.

Dessutom gillar han bordtennis. Det är ett plus som 99 procent av publiken på ett fullsatt Swedbank stadion struntar i, men inte jag.

………………………………………………………..

På tisdagen tillbringade jag en stor del av tiden på Swedbank stadion där jag träffade Anders Lindsjö som på måndag tar över som ny Arenaansvarig för den gigantiska anläggningen. Nils-Börje Friberg som haft jobbet sedan 2007, två år innan arenan var färdig och sedan fortsatt hålla koll på den avtackas på fredag.

När alla pratar om hur mycket som ändrats samtidigt på så många olika poster i MFF har just den förändringen knappt uppmärksammats alls.

Jag skrev i alla fall en artikel om det som ni kanske redan läst, annars kan ni hitta den här:

Som alltid blev det en del material över som jag sparade till lite bonusinfo här på bloggen.

För ett tag sedan meddelade Skånes handbollförbund att man bestämt att flytta kansliet från Swedbank stadion till Arenan i Lund. Därmed försvinner en hyresgäst och frågan är hur det påverkar MFF:s ekonomi. Svaret är att det i alla fall just nu inte har någon praktisk betydelse.

– Det är Skånes idrottsförbund som är vår hyresgäst. Sedan upplåter de i sin tur lokaler till olika lokala idrottsförbund, bland annat handbollen. Just nu påverkar det inte, men det är klart att det kan få följdverkningar för oss om situationen för Skånes idrottsförbund försämras. Men de signalerna har vi inte fått, svarade Anders Lindsjö.

Han berättade också att det finns en tom lokal i Swedbank stadion som man jobbar på att hyra ut.

– I det nordöstra hörnet har vi en ledig lokal på 600 kvadratmeter. Den använder vi ibland för konferenser, men där kan vi få in en ny hyresgäst.

Passade även på att fråga om hur det blir med Lindsjös uppdrag som general för Skånecupen och hur den kommer att se ut nästa år.

. Jag kan mycket väl tänka mig att ha kvar den uppgiften. Det jobbet gör jag på ledig tid och vi har en bra och väldigt rutinerad organisation.

Och det blir Futsal i Skånecupen.

– Förbundet kommer inte att tillåta något annat. Men det ska säkert fungera. Många spelare börjar dessutom gilla den spelformen.

Skånecupen fyller 50 år nästa år och har överlevt alla förändringar; från stora som spel med sarg till five a side till små som slopandet av filtbollen.

 

Hur blir det med fysen och anfallet?

Mycket händer i MFF och mer blir det säkert, men nu är i alla fall organisationen på plats.

Olof Perssons anställning som assisterande tränare kommenterade jag redan i det förra blogginlägget, innan det blev officiellt. Åsikterna där står jag fast vid. Jag tror att det kommer att bli riktigt bra.

Däremot funderar jag en hel del på två saker:

1) Innebär rekryteringen av Ben Rosen som fystränare att det kommer att bli tuffare för MFF-spelarna?

2) Vad innebär försäljningen av Dardan Rexhepi för MFF:s anfall? Alex Nilsson är ju fortfarande till utlåning/försäljning.

Fysen först.

Rikard Norling gav Simon Hollyhead ett mycket stort ansvar, så stort att jag inte är ett dugg förvånad över att de återförenas i Brann. Jag är även övertygad om att det är bäst både för Simon och MFF. Han hade aldrig fått samma roll i MFF:s nya organisation.

Som ny tränare respektive sportchef vill säkert Åge Hareide och Daniel Andersson sätta sin egen prägel på upplägget och truppen. Nu får de in både Olof Persson och Ben Rosen. När jag frågade Daniel Andersson om den tilltänkta förstärkningen av videoanalysen av de egna spelarna och motståndarna svarade han dessutom.

– Ben är bra på den biten också, vi kan även fortsätta att använda Vito Stavljanins kunskaper och jag funderar på att knyta Andreas Georgson från ungdomssektionen lite närmare A-laget i den rollen. Han är duktig på videoanalys.

Jag tror heller inte att det var en slump att både Åge Hareide och Daniel Andersson noga betonade att Ben Rosens förra arbetsgivare Southampton är i topp i många fystester i Premier league.

– Southampton är det lag i Premier League som löper mest, sa Hareide.

Det tror jag inte att Rikard Norling hade sagt.

Ibland blir analyser av träningsmängd ytliga. Tittar man bara på Malmö FF:s veckoschema där de kollektiva träningarna står är det lätt att tycka att spelarna tränar för lite. Då glömmer man att de även har fyspass som inte står med på schemat och taktikgenomgångar plus att många kör extra på egen hand. När tempot i matchandet är som intensivast blir det dessutom extra viktigt med vila. Men om Ben Rosen tänker öka intensiteten under försäsongen och mindre matchintensiva perioder under säsongen tänker i alla fall inte jag protestera.

Om Alex Nilsson också lämnar MFF finns följande anfallare kvar i truppen:

Magnus Eriksson, Guillermo Molins, Pawel Cibicki och Benjamin Fadi.

Formellt uppfyller det kraven på två spelare per position. Ändå känns det tunt.

Samma sak gäller även alldeles bakom A-truppen. Jesper Rindmo, som var den junior jag trodde mest på i anfallsrollen, är inte kvar i MFF. Hans kontrakt gick ut i november. Nyliges släppte dessutom MFF Dino Mesic till Olof Perssons gamla klubb FC Höllviken.

Magnus Eriksson och Guillermo Molins är bra. Pawel Cibicki kommer att bli bra. Benjamin Fadi kan bli bra, men att spå hans utveckling känns ungefär lika säkert som att redan nu uttala sig om hur vädret kommer att bli i sommar.

Egentligen finns det bara en sak att säga:

In med Markus Rosenberg!

Tog dessutom ett snack med Jesper Rindmo. Han utesluter inte en snabb comeback i MFF. Mer om det här.

PS: Petter Thelin förutsätter jag blir utlånad även 2014. Han måste få matchtid i ett A-lag, och mer än han fick i LB07. DS

 

 

Olof Persson ett bra val

Väldigt mycket i rekryteringsprocesser handlar om timing.

Rätt person vid rätt tillfälle.

Det är därför jag tror att MFF gör ett bra val nu när allt talar för att det blir Olof Persson som tar över Daniel Anderssons jobb som assisterande tränare.

Mer om det här.

Jag har följt inte bara hans spelarkarriär utan även hans tränarkarriär noga.

Den senare startade när han i oktober 2008 blev anställd i moderklubben Oxie IF. Då skrev jag den här artikeln. Kan kanske vara kul att läsa eftersom den handlar lite om hans tankar som ny tränare och att han nämner Tom Prahl som sin specielle mentor.

Sedan blev han assisterande tränare till Nils-Erik ”Nisse Bagare” Persson i FC Rosengård och tog över som huvudansvarig när Bagaren fick gå mitt under säsongen 2010. Då lyckades man rädda kontraktet, men året efter åkte laget ur division 1.

Samma år åkte FC Höllviken ur division 2 och Olof Persson anställdes i Näsetklubben för att lotsa laget tillbaka till tvåan. Första säsongen slutade det med en fjärdeplats bakom bland annat toksatsande BW90 IF och Prespa Birlik. Förra året vann FCH överlägset. På 22 omgångar vann laget 20 matcher, spelade oavgjort i två, förlorade noll och hade målskillnaden 84-9. Segermarginalen till tvåan var 13 poäng.

Glöm heller inte att sent, sent på hösten 2012 pressade FC Höllviken Helsingborgs IF, med Åge Hareide som tränare, i Svenska cupen. HIF vann med 2-1 tack vare två mål av Alvaro Santos, men FCH gjorde en stark insats hemma på Höllvikens IP och Olof visade god fingertoppskänsla både i laguttagningen och coachningen. Den matchen har jag förresten också plockat fram en av mina gamla artiklar om, i fall ni orkar läsa. Här är den.

I år skulle FC Höllviken vara redo för toppstrid i division 2 med Olof Persson kontrakterad för två säsonger till.

Precis då går hans gamla kompis Daniel Andersson in och snor honom till MFF och jag är övertygad om att Daniel vet exakt vad han gör. Timingen är lika bra som i en vass brytning.

Fem år som tränare i tre vitt skilda klubbar, på olika nivåer, med både motgångar och framgångar har lärt Olof Persson massor. Jag tycker också att det går att se att det blivit bättre och bättre.

Han var inte mogen det här för ett par år sedan. Men han är det nu.

Han är inte mogen att vara huvudtränare i Allsvenskan än. Men det är inte det han anställs som.

Kemin Åge Hareide-Olof Persson borde kunna funka perfekt.

Rent personligen kan jag också säga så här:

Under alla åren från 90-talet och framåt jag pratat med och träffat Olof – och ni ska bara veta hur många Oxie IF, FC Rosengård och FC Höllvikenmatcher jag skrivit om – har han alltid varit väldigt bra att ha att göra med. Han är en man med både hjärta och MFF-hjärta om ni förstår vad jag menar och innerst inne tror jag att det här är vad han har drömt om sedan han började fundera på att starta en tränarkarriär.

……………………………………………..

Är det klart då?

Jo, det är det. Mina källor säger att MFF redan har sagt till Olof Persson att det är honom man valt för jobbet. På tisdagen ska man sätta sig ner och skriva på papperen. Om det sedan presenteras på tisdagen eller onsdagen återstår att se. Fystränaren ska också i stort sett vara klar.

Förhoppningsvis gör MFF också rätt för sig mot FC Höllviken. Division 2-klubben får en tuff uppgift att ersätta Olof. Klubben har dessutom byggt en relativt liten trupp med tanke på ett sätt att spela som man redan har valt (4-4-2).

Alla nyförvärven är redan på plats scoutade av Olof och sportchefen Jerry Nilsson. Det sista blev för övrigt Dino Mesic från MFF:s U19….

 

 

 

 

Pa Konate blev årets junior

Fotbollklubbarnas samorganisations pris till årets junior i Malmöfotbollen går i år till MFF:s Pa Konate.

Ett bra val.

Priset kommer att delas ut i samband med MFF:s premiärmatch i Allsvenskan mot Falkenbergs FF.

Samorganisationen delar också varje år ut en pokal till årets bästa flick- respektive pojkklubb i MM-fotbollen.

LB07 vann på flicksidan och Malmö FF sopade hem det mesta på pojksidan.

MFF vann P10, P11, P12, P13 och P15. Den enda missen kom i P14 där BK Olympic besegrade MFF med 2-1 i finalen. Men pokalen var självklar. De priserna delas ut på samorganisationens årsmöte.

Nyfikna på vilka spelare som tidigare fått priset till årets junior?

Har skrivit listan förr på bloggen, men vi kör väl en repris:

1986: Jörgen Persson, BK Olympic

1987: Ralf Persson, Kulladals FF

1988: Stefan Persson, Kirseberg IF

1989: Esbjörn Berghult, Kulladals FF och Peter Jansson, Kirseberg IF (Pontus storebror)

1990: Sebatin Avci, NK Croatia

1991: Tonny Nilsson, Kirseberg IF

1992: Joakim Friberg, BK Olympic och Mikael Thorelli, Limhamns IF

1993: Ola Larsson, BK Olympic

1994: Olof Persson, Oxie IF

1995: Mikael Jönsson, Kulladals FF

1996: Patrik Svensson, BK Olympic

1997: Ola Tidman, Malmö FF

1998: Jimmy Tamandi, Malmö FF och Ivan Milosevic, Kirseberg IF

1999: Zlatan Ibrahimovic, Malmö FF

2000: Kenneth Gustavsson, Malmö FF

2001: Patrik Åkesson, Malmö FF

2002: Billy Berntsson. Malmö FF

2003: Viktor Borggren, Kirseberg IF

2004: Zoran Jovanovic, IFK Malmö

2005: Rawez Lawan, Malmö FF

2006: Daniel Jovanovic, IFK Malmö

2007: Agon Mehmeti, Malmö FF

2008: Jasmin Sudic, Malmö FF

2009: Jasmin Sudic, Malmö FF

2010: Stefan Ilic, FC Rosengård

2011: Tobias Malm, Malmö FF

2012: Filip Helander, Malmö FF

Att det är tunt med MFF-spelare i början på listan beror på att klubben då inte var medlem i samorganisationen. Jasmin Sudic fick priset två år i rad. Olof Persson hann få priset innan han lämnade Oxie IF för MFF. Och blev mittback. Som bäste junior var han mittfältare.

 

Per Nilsson kan gå med högt huvud

Per Nilsson slutar som vd i MFF och kan mycket väl göra det med ett:

– Vad var det jag sa!

För det är ju just det han har gjort. Redan i höstas började han prata om att det var något han funderade över. På det nya året har han upprepat beskedet varje gång vi som följer MFF på nära håll har frågat, och det har vi gjort rätt ofta.

Nu är beslutet definitivt.

Så fort som MFF har en ersättare på plats kommer Per Nilsson att lämna sin post.

Givetvis kommer han att hjälpa till att skola in sin efterträdare, men efter det kommer han bara att följa MFF som åskådare.

Kul för honom. Trist för MFF.

För efter en lite trevande start hittade han snabbt rätt i sin roll och sedan har han bara växt.

Per Nilsson har varit en riktigt bra vd i MFF. Det är oerhört viktigt att slå fast just detta för det innebär att det kommer att krävas extra mycket av hans efterträdare. Inte nog med att det är ett extremt svårt jobb, den som tar det ska ersätta en person som utfört uppdraget så bra som det överhuvudtaget går att begära.

Där hade Per Nilsson det enklare. Han ersatte Pelle Svensson, som lämnade med ett hundhuvud, som han fick bära för rätt mycket, i kofferten och med ett underskott på 35 miljoner.

Nu kommer Malmö FF ett kunna presentera ett plusresultat på årsmötet i mars. Där har Per Nilsson lagt ner ett hårt jobb på att både gneta med utgifterna och öka inkomsterna. När jag frågade honom vad han är mest nöjd med att ha uträttat svarade han att det är att ha kunnat bromsa och gasa samtidigt. Broms och koll på ekonomin, men samtidigt gas i det sportsliga och SM-guld.

Det är en balansgång på såpad stång. Vardagsjobb för en vd i näringslivet säger säkert många. Men en klubb som MFF är inte samma sak.

Där mäts inte framgångar i ekonomi utan i sportsliga resultat. Samtidigt följs varje steg i verksamheten med ett intensivi intresse från medlemmar, supportrar och massmedia. Och glöden, hettan och trycket bara ökar och ökar…

Per Nilsson har varit skölden utåt när styrelsens beslut ska kommuniceras, även de obekväma. När det haglade som mest med Miiko Albornoz-rättegången, nakentårtor, tvångsbussningar, metalldetektorer, härdsmältor i personkemin mellan sportchef och tränare med mera med mera var det Per Nilsson som fick stå i stormen.

Allt med raka besked. Ständigt med en stor social kompetens som rent konkret nog fick det största positiva resultatet när det kunde bli SM-guld 2013 trots att konflikten mellan Per Ågren och Rikard Norling brann så att den ene hamnade i Brann och den andre på ”MFF i samhället”.

Frågade förresten Per Nilsson om två saker:

Bästa rådet till efterträdaren:

– Hur stort du än tror att trycket på dig blir så kommer det att visa sig vara större.

Om han kommer att fortsätta se matcherna.

– Givetvis, men knappast mot Gefle – borta.

 

Madsens och Ranelids klubb hotad

Håkanstorps BK drar sig ur seriefotbollen.

Mer om det kan ni läsa här.

Givetvis finns det MFF-anknytning till den klassiska Malmöitiska småklubben, bildad 1932.

Sedan lång tid tillbaka är HBK:s hemmaplan Rosengård Norra IP, men allt startade i villasamhället Håkanstorp och man hämtade även spelare från den så kallade Flygstaden på Bulltoftaområdet. Bland dem som spelat i Håkanstorp finns förre MFF-basen Bengt Madsen, Börje Tapper, Ingvar Gärd och Jan ”Nana” Ekström. Dessutom är det Björn Ranelids moderklubb.

Men nu är det nog definitivt slut.

Att avanmäla ett A-lag från division 5 innebär att en nystart måste ske i division 7. Just nu finns inga sådana planer. Lägg till att klubben inte har ett enda ungdomslag och det ser becksvart ut.

Håkanstorps BK ingick för ett par år sedan i MFF:s så kallade Nätverk med lokala samarbetsklubbar. Om de fortfarande gör det har jag inte lyckats få ett svar på. Men i vilket fall som helst tycker jag att det pekar på problemet att MFF inte riktigt uppdaterar urvalet av Nätverksklubbarna. Flera stora ungdomsföreningar saknas. Men en förening som Håkanstorps BK som steg för steg tappar alla sina umgdomslag hänger med…

 

Starkast möjliga start av Åge Hareide

2013 var året då Malmö FF tog Sverige med storm. Guillermo Molins uttalande när de vilda vädervarningarna haglade som värst inför den avgörande guldmatchen borta mot Elfsborg blev klassiskt.

– Det är VI som är stormen!

Rätt bra och vältimat då att säsongen 2014 inleddes med att nye tränaren Åge Hareide kom in i salen och tog församlingen med…

Ja det har ni redan gissat:

Storm.

För den 60-årige norrmannen gjorde nog det bästa första intrycket någonsin vid presentationen av en ny MFF-tränare.

Han sa allting rätt.

Han visade precis rätt attityd.

Nu ska bara resultaten bli rätt också.

Ganska snart kommer det nämligen att visa sig att det är resultaten som räknas.

På podiet bakom honom fanns Malmö FF:s klubbmärke. På ena sidan stod siffran 20 och på den andra siffran 14. 2014 bildar alltså antalet seriesegrar respektive cuptitlar just det årtalet och det är dessutom den måttstocken som gäller.

Bra MFF-tränare vinner ett guld. Riktigt bra MFF-tränare vinner fler än ett.

Jag har skrivit det förr och står fast vid det. Jag älskade både Viggo Jensen och Frans Thijssens sätt att jobba i MFF, inte minst Jensens intensiva och breda engagemang och Thijssens sätt att spela fotboll, men de vann inget. Det hoppas jag att Hareide gör. Det känns nämligen som om han är värd det. Och då blir betyget bra. Jag gillade dessutom att han – lite norskt – betonade att cupen också är viktig. MFF:s 14 cupguld börjar ju snart bli mogna att visa upp i Antikrundan.

Vad var det då Åge Hareide sa och gjorde rätt?

Bland annat det här:

Han bubblade av entusiasm, berättade hur mycket han saknat adrenalinkicken av att vara aktiv inom fotbollen och visade direkt att han kände sig hemma i och trivdes i MFF-miljön.

Han pratade om att han gillade lagets sätt att spela och våga och att Allsvenskan är grunden i verksamheten. Samtidigt öppnade han som väntat på nytt för att det väntar en hård mental resa i Champions league-kvalet med ibland tre matcher i veckan och att det då kan behövas en annorlunda mer cynisk approach i Europa. Man kan behöva ändra i tankesättet hos vissa spelare.

En tränare ska driva sin egen linje, men krydda den med en dos pragmatism.

Allsvenskan kan oftas tas med storm.

Men i Europaspelet går det inte att uppträda som Malmö FF gjorde i bortamatcherna mot Dinamo Zagreb och AZ Alkmaar eller för den delen hemma mot Metalist Zharkov.

Ibland kan det även vara rätt att anpassa sig i Allsvenskan och Svenska cupen. Förra året åkte Malmö FF ju i praktiken ur cupen för att man tvunget skulle försöka spela någon slags charmfotboll hemma mot Öster på en plan som mer lämpade sig för boskapsuppfödning.

Öster tjongade, nickade och trivdes.

Egentligen var det bara en sak som föll lite platt när Åge Hareide höll låda.

Han drog en parallell med Northug och svenska skidåkare inför vinter-OS och alla satt som fågelholkar.

Inte för att de inte begrep utan för att nämna brädhasare och andra vinteridrottare i Malmö är ungefär som att prata demokrati i Nordkoreas partistyrelse. Betydligt mer riskfritt, men lika främmande.

………………………………………………………………

Landslagsresenärerna Guillermo Molins, Pontus Jansson, Magnus Eriksson, Emil Forsberg och Erik Johansson saknades på Åge Hareides premiärträning.

Det gjorde även körtelfebersjuke Filip Helander, influensadrabbade Simon Thern och Miiko Albornoz som var i Stockholm för att fixa visum inför sin debut i Chiles landslag. Lägg till att Jasmin Sudic fortfarande står över bollövningarna och att Alex Nilsson åkte med sin agent till Danmark för att träffa ett par klubbar som kan bli aktuella att sälja/låna ut honom till. Och snart ska Markus Halsti iväg med det finska landslaget.

Inte optimalt för en period då en ny tränare ska bekanta sig med truppen och börja trimma in sitt spel. Men det är förutsättningarna i ett framgångsrikt lag. Spelare saknas när det är landslagsperioder och Filip och Simon hade också åkt iväg till Abu Dhabi om de varit friska.

Då är det viktigare att snabbt få den nye assisterande tränaren och fystränaren på plats så att åtminstone de kan trimmas in.

Intressant för övrigt att Hareide var så tydlig med att det var just en assisterande och en fystränare man letade efter. När Jörgen Pettersson var kvar i MFF hade laget ett tag tre assisterande tränare, sedan blev det två. Nu ser det ut att bli en. Stabens kvalitet är det viktiga, inte vad man kallar befattningarna.

Måste också säga att det är trist om Alex Nilsson försvinner ur truppen.

Jag har föjt honom sedan har som 14-åring avgjorde finalen när MFF tog guld i P16-SM och få spelare har imponerat lika mycket på mig under åren som pojk- och juniorspelare. Alex är en Malmöfostrad (BK Olympic och MFF) spelare som det hade varit härligt att se lyckas etablera sig i klubben även på allsvensk och Europa-spelnivå. Därför är jag inte riktigt bekväm med att det inte blír så. Han har dessutom verkligen gett järnet i fysrummet under semestern.

Mest glädjande med träningen, annars? Dardan Rexhepis tokform. Han gjorde allt rätt. Bästa träningen jag sett honom göra.

 

 

 

 

 

Att röra om lite kan hålla liv i grytan

Kom inte och säg att det inte händer saker i MFF. På en och samma dag blev det offentligt att:

Ikonen och assisterande tränaren Daniel Andersson tar över rollen som sportchef.

Per Ågren hoppar av det jobbet och trappar ner inom föreningen i en betydligt mer undanskymd roll (i projektverksamheten MFF i samhället).

Åge Hareide tar över som ny huvudtränare.

Och dagen före alla de beskeden meddelades att den andre assisterande tränaren Simon Hollyhead sagt upp sig. Snart kommer han att återförenas i Brann med Rikard Norling, som ju avslutade 2013 med att chocka allt och alla med att hoppa av sitt uppdrag som MFF-tränare.

Lite i skymundan presenterades dessutom målvakten Zlatan Azinovic som nyförvärv när säsongen officiellt kördes igång inför över 1 000 åskådare på den första officiella träningen.

Kalabalik? Nej. Kris? Absolut inte. Bra? Det avgör resultaten. Och jag tror att det här mycket väl kan vara bra för MFF i jakten på SM-guldförsvaret, Champions league-platsen och segern i Svenska cupen som laget lyckats missa varje säsong sedan 1989. Är det något ett mästarlag mår dåligt av är det att bli för bekvämt och nöjt. Då kan det vara nyttigt att röra om lite i grytan.

Är det något jag älskar att tjata om är det att på varje position i Malmö FF ska det alltid finnas en person som intensivt brinner för:

a) sitt jobb, b) att göra det just i Malmö FF.

Då är Daniel Andersson en perfekt person.

Förr eller senare var han predestinerad att bli manager eller sportchef. Nu blir det förr och utan att gå genom mellanstationen som huvudtränare.

Det köper jag. Lätt.

Samtidigt var Per Ågren tydlig på presskonferensen. Han har känt sig sliten och slutar för att det är bäst både för hans hälsa, hans familj och honom själv. Då är det bäst för Malmö FF också.

Hasse Borg jobbade i över tio år som sportchef i klubben. Men han var mer hårdhudad, tog mycket snabbare och fler beslut och såg nog dessutom till att skaffa sig lite friare tyglar än Ågren. Inte minst genom att chansa och lyckas. Då köpte han sig också utrymme att ibland få misslyckas.

Daniel Andersson är mer Borg än Ågren.

Större vinnarskalle finns inte och envisheten kan välta berg.

Om vi tittar på de två stora förändringarna, tränarposten och sportchefsposten, är jag övertygad om att skiftet Ågren/Andersson inte är något som helst problem. Det kommer att bli bra.

Lika övertygad är jag inte om bytet Norling/Hareide. Jag gillade Rikard Norling. Det kommer jag alltid att göra. När en tränare i MFF ska bedömas är dessutom utgångspunkten att en tränare som tagit SM-guld med MFF alltid är bättre än en som inte gjort det. Men det väsentliga är att Åge Hareide ännu inte fått den möjligheten. Som jag sa tidigare. Resultaten sätter betyget. Och chansen ska han givetvis ha. Inte minst efter att ha hört vd:n Per Nilsson säga att av de fyra slutkandidaterna man träffade var det Hariede som visade den största lusten att få jobbet. Det är ALLTID ett plus.

………………………………………………………………..

Värvningen av Zlatan Azinovic är klockren.

Det stör inte beslutet att Robin Olsen ska få utgångsläget att vara förstemålvakt.

Det sätter samtidigt pressen på Robin att prestera för att få behålla positionen.

Lägg till att Zlatan förra gången han var i MFF var mycket populär i gruppen, är en sällsynt trevlig person och att Sixten Mohlin fortfarande går i skolan och inte kan vara på alla träningar och slutsatsen kan bara bli att:

1) det var nödvändigt att plocka in en målvakt till.

2) Zlatan Azinovic – som kommer att få nummer 27 på ryggen – var rätt val.

 

Det här avhoppet var ingen skräll

Beskedet att Rikard Norling valt att sluta i MFF kom som en blixt från en klar himmel. Att nu även assisterande tränaren Simon Hollyhead säger upp sig känns inte alls lika överraskande. Eller dramatiskt.

Tvärtom kan det öppna för den nye tränaren – som blir Åge Hareide – att sätta en egen prägel på staben. En ut, en in gäller och nu kan ju Hareide vara med och rekrytera en assistent. Det kan knappast vara en nackdel.

I Viking Stavanger jobbade Hariede tillsammans med Pep Clotet Ruiz.

Rätt många hade nog gärna sett en repris. Pep-peppfaktorn är fortfarande hög i MFF-kretsar.

Det finns faktisk även en annan kittlande tanke.

I Helsingborgs IF jobbade Åge Hariede med en viss Stefan Schwarz.

Med Schwarz som fystränare hade spelarna förmodligen snatt kunnat springa genom murar! Eller dött i processen.

För fystränare var ju egentligen det Simon Hollyhead var från början när han för tre och ett halvt år sedan rekryterades som ersättare till John Phillips.

Med start 2012 och fullt ut under 2013 gav Rikard Norling honom dock ett allt större ansvar.

Det var Simon som höll reda på mycket av det adminstrativa, till slut var det han som bestämde när MFF skulle träna och hur hårt. Han blev även ett bollplank till Norling och de diskuterade i stort sett allting i och kring laget.

Han var Norlings man. Därför är det knappast konstigt att han kommer om Norling sitter i Brann och kallar.

Krasst uttryckt fanns det ju inga som helst garantier för att han inte snart skulle vara en helt vanlig fystränare igen.

Den nye huvudtränaren vill givetvis sätta sin egen unika prägel på allt.

Daniel Andersson är en ur-MFF:are, en ikon som ledningen vill ha kvar 15-20 år i föreningen. På sikt ska hans ansvar bara växa.

Simon Hollyhead är duktig på sitt jobb och kan massor med fotboll. Men det stora ansvaret han skaffade sig fick han av Rikard Norling. Hans inflytandekurva kunde bara gå åt ett håll – nedåt.

………………………………………………………..

Malmö IP:s konstgräs var en positiv överraskning. Till och med bättre än det på Limhamn och Mariedal och dessutom med värmeslingor under.

Det kommer att bli jättenyttigt för MFF, både som underlag nu under uppbyggnadsfasen och i tränings- och cupmatcherna under våren. En liten försmak på vad som väntar kommer dessutom redan på torsdagskvällen när det första öppna passet arrangeras klockan 18.00 med massvis med supportrar på läktaren. Nästan tusen i Kombihallen borde bli ännu fler på Malmö IP.

Och Daniel Andersson har lovat att bjuda på mycket tvåmålsspel.

De som spekulerar i att MFF planerar att utnyttja det officiella premiärpasset till att presentera Åge Hariede kan dessutom mycket väl få rätt. Jag skulle faktiskt bli förvånad om de inte får det…

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×